Fredskoalitionen Göteborg

3 september, 2010

Offensiven mot Kandahar på gång?

Sparat under: Afghanistan, USA, nya — ingrid @ 17:51

 Koalitionens offensiv i Kandahar är nu på gång, den som blivit utnämnd till det centrala i president Obamas “svallvåg” i Afghanistan. Med knappt någon täckning i internationell media har så många som 50 000 utländska och afghanska armétrupper förlagts i och runt staden.

Afghanistan: Offensive in Kandahar underway

av Tom Peters WSWS 2 sept 2010

Det ökande dödandet i Kandahar och runt Afghanistan har legat under General David Petraeus’ översyn,  arkitekten till den tidigare Bushadministrationens ”svallvåg” i Irak. Petraeus blev i juni utnämnd av Obama för att i månaden ersätta general Stanley McChrystal, då denne skenbart blivit avskedad för sina kommentarer i tidningen Rolling Stone, där han hade kritiserat administrationen. 

Efter att ham tagit över kommandot beordrade Petraeus en start på offensiven, trots att de utpräglade striderna fortfarande äger rum mitt ibland ockupationens styrkor i Helmandprovinsen och andra områden. Samma strategier som Petraeus utnyttjade för att krossa Bagdads motståndsmän år 2007,  använder man nu i Kandahar.

Under offensiven i Bagdad har hela områden förvandlats till det som USAs militär kallat ”omgärdade kommuniteter”, med höga murar, checkpoints och kontrollmetoder utnyttjade till att fängsla befolkningen och underlätta målstyrt dödande av ‘upprorsmän’.

Rapporter från Kandahar indikerar ett vida spridd motstånd mot en dylik ”svallvåg”. Thomas Johnson, rådgivare åt Kanadas ‘Task Force Kandahar’, berättade i förra veckan för reportrar att han blev förbluffad över antalet barn som kastat sten och tomater och gjort obscena gester åt de passerande utländska trupperna. ”Jag tror att just detta kommit att bli ett viktigt tecken på de andra tankar och samtal som äger rum i familjerna . . . att dom ser oss som ockupanter”.

Tor Ghani som är taxichaufför berättade för ‘Canadian Press’ att dessa nya checkpoints påmint honom om Sovjets ockupanter i Afghanistan under 1980talet, och tillade att den korrupta Afghanska Nationella Polisen utnyttjat dessa till att få in mutor. Majoriteten av dessa som tidigare under året svarat på USAarméns undersökning ansåg att arméns och polisens checkpoints utgjort det största hotet mot deras säkerhet, när de färdats i Kandahar.

Utländska trupper anses vida omkring vara dessa som uppmuntrar Ahmad Wali Karzais, bror till afghanska nickedock-president Hamid Karzais korrupta och illegitima provinsregeringar, på samma sätt som Kandahars lokala borgmästare Ghulam Haider Hamidi. Under ett besök i staden under förra månaden blev helt frankt admiral Mike Mullen, ordförande för USAs stabschefer, tillsagd av tre klanäldste att ”vad vanliga människor säger inte når denna regering”.

Dessa byäldste har också kritiserat de ökade antalet militära operationer. En man ställde frågan- ”Bidrar ni här till större säkerhet, eller för ni med er våld?” Då Mullen svarade att talibanerna föregående månad dödat 45 civila, medan koalitionsstyrkorna  dödat fem, poängterade en av männen, att ingen av dessa skulle dött ”om inte ni hade varit här”.

Många terroriserade bybor i Kandaharområdet har tvingats fly från sina hem. En taxichaufför från en by i Panjwai berättade för reportrar föregående vecka att ”säkerheten håller på att förvärras för var dag som går… Vi kan inte  se till vårt land på grund av IEDbomber och krig. Vi just bara överlever. Våra barn kan inte sova på grund av oväsendet från flygplanen. Det är hemskt att vara därute.” Han tillade- ”Varenda person törstar efter fred och nu har de alla förlorat hoppet, för vi tror inte att den  nuvarande administrationen någonsin kommer att återuppbygga freden.”

Alltmedan USA och de afghanska militärtjänstemännen insisterar att befolkningen riskerar bli terroriserade av talibaner visar de kommentarer invånarna kommer med, att deras största fruktan är att bli dödade av ockupationens flyganfall eller nattliga räder.
En av Zharibönderna, Habibullah, berättade för reportrarna- ”Om de genomför flygräder mot våra hem för att  talibanerna är där, eller skickar soldater nattetid, vad kommer då att hända med oss?”

En bybo från Malajat sa att han var ”rädd för ett flyganfall för det skulle kunna göra att vi blir dödade, för det kan vi bli”.  Han tillade att han sett många civila dödas på detta sätt. Då ockupationens styrkor oupphörligt skyllde de civila dödsoffren på motståndsmän, då de hade utförts av de utländska trupperna.

Förra månaden rapporterade Washington Post att löjtnant Campbell Spencer från dessa som spårar civila offer har sagt att  ”talibanerna tillfångatagit afghanska civila som gisslan för att göra det svårare för styrkorna att attackera utan att döda oskyldiga människor.”

Stödet för motståndet växer ju mer civila som dödas. Trots truppuppbyggnaden rör sig fortfarande talibanska krigare fritt i byarna runt Kandahar.

En opinionsmätning i juni månad genomförd av ‘International Council on Security and Development´utifrån 552 människor i Helmand och Kandahar provinserna fann att 70 procent opponerade sig mot de nyliga utländska militära aktionerna i deras område.

Medan bara en procent trodde att de utländska trupperna skulle återuppbygga deras land. I Helmand sa 83 procent av de som hade svarat, att den nyliga militära svallvågen varit dålig för det afghanska folket.

En opinionsundersökning  i mars med 1994 människor i Kandahar, utförd på uppdrag av USAs armé, fann att 94 procent av befolkningen stödde en fredskonferens med talibanerna och 85 procent såg islamistkrigarna som ”våra afghanska bröder.”

Petraeus och andra höga USA och NATObefälhavare insisterar på att det sedan nittiotalet afghanska kriget går in i sitt ”slutstadium”, och att en seger i Kandahar kommer att göra det lättare att besegra motståndsmännen. Andra bland USAs militära etablissimang, har emellertid uttryckt en oro över att ’svallvågen’ kunde ha varit förgäves, eftersom talibanerna nu har spritt ut sig synbarligen i varje provins i landet.

Marc Sageman, en analytiker från ‘Foreign Policy Research Institute’ och fd CIA agent, berättade föregående vecka för Washington Post- ”Man kan pascifisera Kandahar och ändå förlora kriget, eftersom Afghanistan fortfarande är ett högt decentraliserat samhälle, och på landsbygden har regeringen i Kabul mycket lite av legitimitet”.

Februarioffensiven i de stora delarna av landsbygd runt Marja i Helmandprovinsen har slutligen misslyckats med att dra upp talibanerna med rötterna. Nu under Petraeus tillgriper de USA-ledda styrkorna ändå mer blodspillan och repression, då man desperat försöker krossa motståndet mot den nykoloniala ockupationen i det utfattiga landet.

Till svar har motståndets attacker mot de utländska trupperna ökat. 31 augusti dog ytterligare sex USA soldater —fyra av dessa i en vägbombsattack i östra Afghanistan och två i strid med motståndsmän i söder— vilket får det totala antalet dödade under de fyra dagar som förflutet till 23. Det totala antalet trupper som dött fram till början av september är 489, jämfört med 521 under hela 2009.

Koalitionens attacker över landet har också ökat, vilket resulterat i fler civila dödsoffer. Den 22 augusti massakrerade NATOs befälhavare åtta civila, inklusive två kvinnor och ett barn och sårade 12 andra under en räd i byn Naik i Baghlanprovinsen. Ett flyganfall i Kunarprovinsen i förra veckan kom att döda sex barn i åldrarna sex till12 år. En annan blev allvarligt skadad.

Der Spiegel 31 augusti , 2010

CIA anklagas för att ha hjälpt en medhjälpare till president Hamid Karzai för att kunna få information. Före detta CIA officeren Michael Scheuer har samtalat med SPIEGEL om varför bekämpning av korruptionen i Afghanistan är allt annat än möjlig.

CIA anklagas för att ha betalt Mohammed Zia Salehi, den afghanske president Hamid Karzais medarbetare, för att få tillgång till information. Har CIA kommit att förstöra USAs trovärfighet?

Michael Scheuer- Det är absolut en god rekrytering. Jag tror man anlitar vem som helst som kan ha tillgång till målet. Det kunde ha varit någon som är terrorist eller någon som är en korrupt tjänsteman. Jag tror att varje annan spionorganisation skulle ha blivit förtjust över att kunna få information om vad Karzai tänker, för han är en så oärlig man.

SPIEGEL: USA har nu anklagats för att finansiera just den korruption som man lovat bekämpa.

Scheuer: Inte direkt. President Obama har känt till det. Hans underrättelserådgivare har vetat om detta. Om han vore smart, är jag säker på att presidenten skulle ha velat ha någon som befinner sig nära Karzai och vet det som pågår. USAs regering och andra regeringar ljuger då de säger att de tänker rensa upp korruptionen och vinna kriget.

SPIEGEL Är Washington energisk nog att försöka bekämpa korruptionen?

Scheuer- Vi är verkligen inte i en sådan position att vi kan öva påtryckning mot dessa människor. Vilka ska kunna ersätta dom? Det finns ingen som är mindre korrupt. Möjligen är talibanerna de enda som inte är korrupta i Afghanistan. Om man inte önskar ha korruption, ge då regeringen tillbaka till talibanerna.

SPIEGEL: Salehi, en högrankad medlem avAfghanistans Nationella Säkerhetsråd, påstås stå på CIAs lönelista. Tror du att han kommer att bli ställd inför rätta?

Scheuer: Jag tror inte det blir någon rättegång. Salehi vet så mycket om vad som pågår i regeringen och det som stulits och de som stjäl, så om han skulle komma att vittna, då kunde det lika gärna vara Karzai själv.

Övers Ingrid Ternert

2 september, 2010

Ray McGovern om vad Obama borde ha sagt om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, USA, krig, terrorism, vapen — ingrid @ 05:06

 

av Ray McGovern 1 september 2010
 
Mina vänner, amerikaner

… Låt mig nu bli ännu klarare. Som jag hoppas är ni medvetna om att jag är kristen, inte muslim, och jag har studerat bibeln noga. Så detta råd kunde få en del varningsklockor att ringa:

“Om en härskare går i strid mot ett annat land, kommer han inte att först sitta ner och överväga, om han med tiotusen man kan stå emot en fiende som kommer emot honom med tiotusen. Om han inte kan det, skickar han en delegation medan fienden fortfarande finns på avstånd och frågar efter villkoren för fred.” (Lukas 14:31-2)

En förståndig tanke, Bibel eller inte, håller ni med? Citatet från Lukas påminde mig om att jag aldrig tycks ha fått ett rakt svar från mina rådgivare om hur många fientliga styrkor som ställt upp mot oss i Afghanistan, hur många som är al-Qaida terrorister villiga att attackera Förenta Staterna, och hur många som är afghaner som helt enkelt vill driva ut vad man betraktar som en utländsk ockupationsarmé.

Och detta är inte en akademisk fråga. Det går till botten med vad jag har sagt alltsedan jag kom till Vita Huset. Till exempel i mars 2009, då jag sa detta- “Jag vill att det amerikanska folket ska förstå att vi har ett klart och fokuserat mål: att hindra, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan, och hindra att de återvänder till vart land i framtiden.”

Det som är särskilt pinsamt är, att CIAs chef Leon Panetta var i TV och sa, utan uppenbar elakhet, att det enbart finns 50, “kanske färre” al-Qaida kvar i Afghanistan. Jag vet; jag vet; det verkar vara lite mycket att ha 100 000 trupper för att jaga 50 av dessa, men så påminner mig Panetta om att inte glömma, talibanerna är hårdhudade, de är hårdingar som våra pakistanska allierade odlat upp för att ta över Afghanistan under1990talet.

Talibanerna har därefter gett al-Qaida en fristad. Hur många talibaner finns det, frågade jag, men Panetta visste inte. Därefter i Washington Post läste jag att den nyligen avgångne afghanska underrättelsechefen, en gentleman vid namn Amarullah Saleh, påstår att han vet. Saleh sa att han uppskattat talibanernas ledares antal till ungefär 200, men många av dessa befinner sig i Karachi, Pakistan.

Den andra ringen med talibanskt ledarskap (omkring 1700 befälhavare i fält) behärskar en styrka på 10 000 till 30 000, beroende på årstid, sa Saleh och tillade att talibanernas befälhavare, fångad eller dödad under general McChrystals översyn, har blivit ersatt med en “ny planta.”

Jag är medveten om det som sägs, att man behöver inse att de flesta av de 33 miljonerna människor som bor i Afghanistan, “motståndsmän” eller – eller mer korrekt – motstånd, därför inte vill ha oss där.

På toppen av detta, tack vare WikiLeaks, är hela världen numera medveten om Pakistans underrättelsetjänsts dubbelspel, då de tar våra pengar och sedan beväpnar (ibland ledande) talibankrigare mot våra egna soldater och marinkårer.

Vid denna punkt tror jag att kanske general McKiernan har haft rätt då allt kommer omkring. Allt är så underligt; så ibland tror jag hela världen skrattar åt oss. Även de snälla barnen vid Sidwell Friends ger Malia och Sasha en hård match om detta. Och jag gillar det inte – inte ett enda dugg.

Men det stoppar här. Så låt mig åter tala klarspråk. Det jag har upplevt med generalerna det gångna året – och vad jag har lärt mig under min tidigare falska instruktion vid Fort Benning – har övertygat mig om att göra det som ambassadör Eikenberry starkt uppmanat mig till den sista november.

Istället för att bara grotta ner sig i klagomål från Cheney om min “störning”– och att ge Petraeus och McChrystal nära alla de trupper de frågar efter – skulle jag ha låtit USAs underrättelsetjänsts alla resurser få ansvaret för de verkliga framtidsutsikterna för Afghanistan.

Så jag har nu bett ambassadör Eikenberry om att återvända till Washington för att bli ordförande för en snabbspårig, multidisciplinär ‘National Intelligence Estimate’ om konflikten i Afghanistan. Den fullt koordinerade NIE, där man antecknat vad som sagts av dessa som reserverat sig, ska lämnas över till mig inte senare än den 15 november.

Jag vill få en frisk syn på hela detta komplex med frågor. Jag väntar mig att de medlemmar av teamet som vid månadsskiftet gett mig råd blir involverade i kritiken av den slutliga utgåvan, efter den blivit färdigställd, men inte före det kunde ge någon påverkan.

Jag har också konfererat per telefon med förre president George W Bush om allt detta. Han hörde på, men fortsatte därefter att hävda att vi inte kan låta så många av våra trupper dö förgäves. Jag sa åt honom så försiktigt jag bara kunde, att det är vad han borde tänkt på från första början; att jag kunde vara uppriktig inför det amerikanska folket och inte dölja den hårda verkligheten, att så många på båda sidor verkligen dött förgäves; och att vår uppgift nu är att få slut på våldet på ett så snabbt och konstruktivt sätt som möjligt.

Medborgare amerikaner, jag kan förstå er otålighet – och för några av er, er sorg och er vrede. Friden är säkrad. Jag delar er otålighet och sympatiserar djupt med dessa som har förlorat sina kära. Men jag lovar er att den här gången kommer vi att göra rätt, och mitt nya beslut om Afghanistan kommer informeras om lika mycket av NIE (den nationella synen på det internationella läget) från Fort Benning, som från de fyrstjärniga generalerna.

Låt Gud bevara Amerika – och Gud bevara resten av världen. God natt.

ursprungligen från ConsortiumNews.com

övers Ingrid Ternert

30 augusti, 2010

Många afghanska tjänstemän på CIAs lönelista

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, terrorism — ingrid @ 03:27

av Amy Goodman, Democracy Now!
Rapporter visar, att många afghanska tjänstemän finns på CIAas lönelista

Washington Post rapporterar att många afghanska tjänstemän står på CIAs lönelista. Organisationen betalar regelbundet ett antal högre tjänstemän i den afghanska regeringen. En del har utnyttjats som införmatörer, medan andra betalats för att säkra tillgängligheten för USAs tjänstemän.

Betalningarna har fortsatt trots betänkligheter om att USA i och med detta bidrar till att backa upp den korruption som förekommer inom den afghanska regeringen, trots påståenden om motsatsen. Enligt New York Times blev i förra månaden en av tjänstemännen, Mohammed Zia Salehi, arresterad utifrån anklagelser om mutbrott
—–

USA militära strategi har misslyckats, medan oppositionen stärkts ute i världen. Obamas “svallvåg” är sedan juni månad koncentrerad till området runt Kandahar City, vilket alltsedan år 2004 varit det viktigaste området för NATOs operationer i södra Afghanistan. Behovet att koncentrera ’svallvågen’ till själva staden visar på svagheten i USA/NATOs närvaro i landet.

Lika signifikativt är motståndets ökande kraft, det motstånd dessa har som motsätter sig USAs styrkor genom attacker i den afghanska huvudstaden Kabul.

Obamaadministrationen har genom Wikileaks  den 26 juli fått en större blåsning mot sin afghanstrategi  utifrån “Afghan War Diary,” samlingen av 91 000 hemliga rapporter från USAs militär om kriget. Den täcker åren 2004 till 2009 (ännu återstår frisläppning av 15000 dokument). Enligt Wikileaks är dagboken det “mest signifikanta arkivet över krigets verklighet som någonsin blivit offentliggjort under krigstid.”

Wikileaks grundare Julian Assange berättade för Democracy Now i en intervju den 27 juli- “Det allra viktigast är det stora svepet av övergrepp som inträffat under de senaste sex åren, det stora svepet varje dag av krigets snusk och förödelse… det sker flest civila dödsfall, då det inträffat att 1, 2, 10 eller 20 människor blivit dödade, och de har i antal dominerat listan över händelser.”

Dokumenten visar att mycket av kriget i hemlighet genomförts av USAs specialstyrkor, för operationer sådana som numera är väl kända som Task Force 373. Dessa styrkor opererar mestadels på natten, under medias radar, och de dödar skoningslöst.

Antalet afghanska civila offer är mycket högre än vad ockupationsstyrkorna uppger. Enligt en artikel den 6 augusti av den oberoende journalisten Justin Podur, räknar krigsdagboken till 15 219 afghanska dödade i strid.

Det finns varje skäl att tro att många av de afghaner som rapporterats dödade i strid i själva verket är civila. Det finns minst 4 000 civila döda rapporterade, trots att bara 34 av dom förknippas med ockupationsstyrkorna.

Dagbokens avslöjanden äger rum i juni månads efterdyningar till senare i månaden då USAs toppbefälhavare i Afghanistan, general Stanley McCrystal, avpolleterats. McCrystal ersattes av general David Petraeus, alltså arkitekten till Bushadministrationens “svallvåg” 2007  i Irak. McCrystals avsked indikerar en förvirring bland ledande figurer i Pentagon och Obamas administration, vilket visar ett gryende tvivel bland den vanliga allmänheten, om inte militären själva, om möjligheten att vinna kriget.

En undersökning från CBS Nyhetsprogram utförd tidigt i juli visar att 62% av amerikanarna inte gillar kriget, vilket innebär en  ökning av 13 procent sedan maj månads utgång. Samma undersökning pekar på att 54% av amerikanarna vill se USAs regering presentera en tidsplan för bortdragande av USAtrupperna från Afghanistan.

Utan att bry sig om oppositionen godkände den 27 juli USAs Kongress dess krigsbudget. Den är tänkt att finansiera Obamas “svallvåg” till tonerna av $37-miljarder dollar. Kongressens stöd är dock inte längre enhälligt.

Etthundratvå demokrater röstade mot budgeten, och tvingade Obama att förlita sig till republikanska röster för att nå upp till gränsen. Obama påstår att svallvågen ska avslutas år 2011 och att USA då börjar sitt trupptillbakadragande från Afghanistan. Ändå återstår för USA att låta den afghanska regimen i fortsättningen ta hand om “säkerheten” i landet.

Den av USA och andra regeringar uppbackade Karzairegimen har nyligen haft en konferens i Afghanistan, där man löst frågan om militär hjälp till regimen, ända tills man själv kan klara upp den militära situationen. Man tror att det allra tidigast kan äga rum år 2014.

En liknande retorik tillämpar USA på Irak. Den 2 augusti förklarade Obama att USA vid slutet av månaden kommer att avsluta sin stridsmission i Irak. Men 50 000 soldater och 4 500 trupper “specialstyrkor” kommer ändå att bli kvar på marken, tillsammans med oräkneliga luft-och flottbaser. Utrikesminister Hillary Clinton avser öka Specialstyrkornas manskap till 7 500.

Enligt skribenten Jeremy Scahill representerar Obamas politik i Irak en fortsättning på den förre Bush-administrationens politik. I en intervju för Democracy Now! 3 augusti berättade han att- ”President Obama implementerar den politik som legat på George W Bushs bord, då han lämnade Vita Huset”.

Detta är i väsentliga drag Petraeus-Bushs Irakplan. Så idén att Obama gör det bra i sin kampanjuppmaning att avsluta kriget, det är att leka med ord. I realiteten har Obama just infört den politik som USA hade, vid den tid då han kom till Vita Huset.”

Afghansk fångtortyrskandal
Den kanadensiska regeringen har förföljts av en djup kontrovers över de kanadensiska styrkornas behandling av afghanska fångar. Anklagelser om att kanadensisk militär har överlämnat afghanska fångar till landets polismyndigheter för rutinmässig tortyr har först år 2007 dragits fram i ljuset, då juridikprofessorn vid universitetet i Ottawa, Amir Attaran, lagt fram ett starkt censurerat dokument, som uppdagades vid en förfrågan om tillgång till viss information.

Det stod där att afghanska fångar som överlämnats till afghanska tjänstemän av den kanadensiska militären blivit torterade. Anklagelserna fick luft under vingarna november 2009 då Richard Colvin, en tid den näst högst rankade medlemmen av kanadensiska diplomatkåren i Afghanistan, lämnat ett explosivt vittnesmål framför en parlamentskommitte’, vilket bekräftade att de afghanska fångar som hade överlämnats till dom blivit torterade och att kanadensiska tjänstemän, möjligen också själva regeringen, hade blundat.

Premiärminister Harper bad därefter att generalguvernören skulle suspenderas från parlamentet i några månader för att undvika en djupare undersökning av skandalen. Förfrågan blev beviljad.

Då parlamentet i mars gjorde en sammanfattning, godkände oppositionspartierna en motion som förpliktigade regeringen att släppa ocensurerade dokument i frågan. Regeringen vägrade. I juni ingick regeringen ett avtal med liberalerna att utse en tre-mannapanel för att bestämma hur mycket av dokumenten som skulle släppas fria till allmänheten.

övers Ingrid Ternert

27 augusti, 2010

Pierre Schori om Afghanistan och Armadillo

Sparat under: Afghanistan, FN, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, krig, terrorism — ingrid @ 16:17

 Armadillo är den danska prisbelönta chockfilm om kriget i Afghanistan som Pierre Schori  rescenserar i Aftonbladet Kultur 27 aug

Filmen, namngiven efter den danska utposten i Helmandprovinsen, ligger ljusår från Försvarsmaktens i Sydafrika producerade propagandafilmer.

När de unga soldaterna i en nästan overkligt mörkgrön ljussättning flygs till Afghanistan för att landa på vad som verkar vara en främmande planet, påminner Armadillo om James Camerons Avatar.

På färden har de med sig klämkäcka fraser av sina överordnade om ett viktigt uppdrag inför vilket de ska känna stolthet och uppvisa mannamod.

De första månaderna präglas av meningslös tristess i ett starkt befäst fort som åter för tanken till den interplanetariska invasionsstyrkan i Avatar. ”Fucking boring, no Talibans around to kick ass”, lyder den engelska undertexten.

Man lyfter skrot, dricker öl, ser på porrfilm och ringer hem till oroliga anhöriga. Alla afghaner verkar vara potentiella fiender. Kontakten med civilbefolkningen handlar mest om klagomål om dödade släktingar och husdjur, förstörda åkrar och hus. ”Varför är ni här, åk hem”, säger en grupp unga killar. Kulturkrocken är uppenbar.

När det så äntligen blir action, är det i ett högteknologiskt uppdrag att ta sig an fem krypskyttar. Soldaterna fylls av rädsla och adrenalin. Uppdraget slutar i lättnad och glam, de luggslitna fienderna avlivas, några av dem i skadat skick sannolikt oförmögna till vidare motstånd.

Händelsen väckte protester i Danmark men de ansvariga soldaterna, som tog troféer och foton av de döda, blev medaljerade och hyllade som hjältar.

En annan dokumentär, Restrepo, berättar samma historia. Den är gjord av Sebastian Junger och Tim Hetherington som var inbäddade under ett år med B Company i 173:e Airborne Brigade Combat Team i den talibanstarka Korangaldalen.

Filmen vann juryns stora pris vid årets filmfestival i Sundance. Samma möten med klagande bybor, som trots försök till övertalning från amerikansk sida förklarar jihad mot inkräktarna. Samma bunkertillvaro, oförståelse och oförmåga att skilja civila från fiender.

Restrepo visar hur elitsoldaterna till slut lämnar Korangaldalen, efter att generalen McChrystal förklarat kampen där alltför kostsam, farlig och omöjlig att vinna. I senaste New York Review of Books kan man läsa hur Al-Jazeeras fotografer visat hur amerikanerna hade lämnat Korangalbasen och hur talibanerna plockat åt sig övergiven ammunition och drivmedel.

De två filmernas ocensurerade bilder skär sig in som en svetslåga också i vår svenska vardag. De visar, liksom Wikileaks, vad som händer när västerländska soldater försöker betvinga en i nationalism, religion och stamtillhörighet rotad muslimsk befolkning.

Sverige fortsätter i detta krig, trots att Holland den 1 augusti som första Nato-land dragit sig ur kriget. Japan avbröt i våras sitt militära bistånd, och i sommar nästa år kommer de första amerikanska trupperna att dras tillbaka.

Det är svårt att tro att en svensk riksdag i dag skulle rösta för att delta i och utöka ett krig av det slag som nu utspelas i Afghanistan. Förhållandena har drastiskt förändrats sedan 2001. Talibanerna är starkare än någonsin och Wikileaks avslöjade att talibanerna nu har tillgång till samma bärbara, värmesökande missiler som mujahedin hade då de besegrade sovjettrupperna. Och allt styrs av Nato och Pentagon, inte av FN, det finns inte en FN-symbol bland de krigförande västerlänningarna.

Nu skymtar det ett val också i Afghanistanfrågan. Enigheten mellan regering och socialdemokraterna har brutits. De borgerliga partierna har förklarat sig villiga att utöka den nuvarande insatsen på över 500 soldater.

De rödgröna diskuterar en tidshorisont för svenskt militärt tillbakadragande.

Samtidigt har Mona Sahlin och de rödgröna klart deklarerat att de inte vill ha med Sverige i Nato. I regeringen står Folkpartiet och Moderaterna för Nato-medlemskap, Carl Bildt har skrivit att vi är vapenbröder med Nato och USA i Afghanistankriget.

Armadillo har premiär i dag över hela landet. Måtte den bli vida sedd!

Pierre Schori var 2000–2004 svensk FN-ambassadör och utgav i våras boken Vägen ut ur Afghanistan

Pentagons nya globala militärmedlem – Sverige

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA, krig — ingrid @ 02:11

av Rick Rozoff Stop NATO 25 augusti 2010

Det längsta kriget i USAs historia och NATOs första väpnade konflikt utanför Europa. Det som också är dess första markkrig är nu i början av sitt tionde år…

Över 120 000 trupper tjänar under NATOs ISAFstyrka i Afghanistan, förutom de 30 000 under amerikanskt befäl och det västmilitära blocket har nyligen bekräftat, att Malaysia blivit den 47e nation som bidragit med trupp till kriget, på militärspråk kallat TCN.

Aldrig tidigare har styrkor från så många länder tjänat under ett gemensamt kommando i ett enda land, krigsskådeplats eller i krig.

Alla NATOs 28 medlemmar har bidragit med soldater i Afghanistan. NATO har över 20 medlemmar i Europa, i södra Kaukasus, SydPassaden, i Afrika och Sydamerika. Inklusive de  kontingenter som satts in av nationer sådana som Bahrain, Egypten, Jordanien, Colombia och Tonga liksom de 47 som officiellt bidrar med trupp, alltså militär personal från varje befolkad kontinent som deltagit i Västs krig i Afghanistan.

Europeiska nationer som varit neutrala alltsedan slutet av andra Världskriget har under en del år försett NATO med trupp till dess Internationella Säkerhetsstyrka ISAF, Australien, Irland och Schweiz och har skickat symboliska kontingenter under Partnerskap för Fred, där Finland har ungefär 150 trupper inom NATOs afghanska kommando och Sverige har 500. Den svenska kontingenten är tills nyligen den näst största av alla icke-NATO medlemmar, endast överträffad av Australien.

Detta var tills ytterligare 750 USA-marinkårstränade georgiska trupper hade anlänt till denna södra asiatiska nation i april. (Förra månaden sa den georgiske ledaren Mikheil Saakashvili att de 1000 man starka trupper som han satt in var inskolade i ”afghansk krigföring” för att utnyttjas i framtida konflikter som de under femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland för över två år sedan.

Huvudfunktionen för Partnerskap för Fred-programmet – vars namn inte ligger intuitivt rätt, utan Orwelliskt och irrevelant givet det faktum att man låtit 12 östeuropeiska nationer få fullvärdigt medlemskap i världens enda militära block. Och man har förberett dessa för förläggning i Afghanistan och Irak. Detta är för att integrera nationer i Europa, Kaukasus och Centralasien för NATO operationer utomlands. Den som har mest att vinna på denna process är Pentagon.

Över tjugo nationer som för närvarande ligger i kategorin att ha orienterat sina väpnade styrkor, militära doktriner, vapenarsenaler och sin utrikespolitik till interoperabilitet med Västalliansen och då särskilt dess ledande medlem, Förenta Staterna.

PFP, Partnerskap För Fred, tränar arméerna i Armenien, Azerbaijan, Österrike, Bosnien, Finland, Georgien, Irland, Makedonien, Montenegro och Sverige för kriget i Afghanistan och har som komplettering igång kriget för att erbjuda militärerna bland dessa stridserfarenhet och bygga en global insatsstyrka för framtida NATOoperationer, inklusive de som befinner sig närmare respektive länders gränser.

Andra komponenter i strategin inkluderar att mer frekvent leda storskaliga krigspel och annan stridsträning i partnerskapsnationer med Afghanistan som gemensam stridsplats. Men allmänt tillämpad på andra ställen och med utvidgade styrkor tillsammans med PFP medlemmar – och NATOs interoperativa– obemannade luftfarkoster (drones), armerade stridsfordon, artilleri, attackhelikoptrar, avancerade krigsflygplan och annan krigsutrustning.

Al Burke och hans dedikerade kollegor med ‘Stoppa smyganslutningen till NATO’-initiativet i Sverige leder en oförtruten kampanj att larma om den förstulna och accelererade satsning på att integrera nationen i NATOs – och Pentagons – globala militära sfär.

I över ett år har svenska trupper varit verksamma inom ISAF-opererationer i fyra av de norra afghanska provinserna, och blivit indragna i regelbunden skottlossning. De är de första stridsoperationer som nationen haft på nära tvåhundra år. Två svenska officerare dödades i februari, vilket är de första trupper som har blivit dödade.

Den första juli avslutade den svenska regeringen 109 år av värnplikt och gjorde landets väpnade styrkor helt frivilliga, vilket betyder att Stockholm – för att ange den tillåtna termen– professionaliserat militären enligt NATOs riktlinjer och krav.

Som resultat ”ska alla svenska soldater vara skyldiga att även mot sin vilja skickas på missioner utomlands . Varje soldat som vägrar kan förlora sitt jobb….”De fyra fackföreningar som representerar nationens militära personal går alla emot föreskriften om utlandsförläggning.

Som en pressagentur dagen för kungörelsen rapporterade, ”Samtidigt beslutade man att lätta på  landets traditionellt strikta neutralitet och tillåta deltagande i mer internationella militära operationer som den NATO-ledda missionen i Afghanistan.”

Förra året var Sverige värd för en tio dagars NATOövning, ‘Loyal Arrow 2009′ norröver. Krigsspelen var en del av ”den största flygövning någonsin i den finsk-svenska Bottenviken” och innebar att 2000 trupper från tio nationer deltog, 50 krigsflygplan och ett brittiskt hangarfartyg.

En beskrivning av krigsspelet var att ”Övningen är baserad på ett fiktivt scenario. I scenariot med element av NATO Response Force (NRF)…ska dessa grupperas till operationsområdet.” Den påstått fiktiva situationen ifråga var en som mycket väl kunnat appliceras på Baltstater som Estland och Lettland, SydKaukasus, Transsylvanien och andra ställen där NATOstyrkor och krigsmaskiner kunnat komma i direktkontakt med ett antal ryska grupper.

Sent i maj gjorde NATOs toppmilitära befälhavare en inspektionstur till Sverige, berömde dess regering för att ha placerat ut och hållit 500 trupper i Afghanistan. Den amerikanske amiralen James Stavridis, NATO-alliansens överbefälhavare i Europa, kom att besöka landet efter rekommendationer från den svenska överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Sverker Göranson. Han träffade också statsministerns sekreterare, Gustav Lind, och utrikessekreterare Frank Belfrage.

Några få dagar senare möttes flera särskilda representanter för ”NATOs Partnerskap-nationer Österrike, Finland, Sverige och Schweiz,” där bland dem som mött upp fanns den svenska NATOambassadören Veronika Woch-Danielsson, den franske flyggeneralen Stephane Abrial, som är befälhavare för det allierade kommandot ACT vid den senares högkvarter i Norfolk, Virginia.

De europeiska envoyerna ”blev också informerade av USAs flottgeneral amiral Lawrence Rice i USAs gemensamma kommando (USJFCOM) om detta kommandos mission och vad man uppnått ochACT-USJFCOMs framtida samarbete.” NATO rekryterar nationer och har alltid velat göra detta till ett militärblock, så att Pentagon också skall kunna integrera dessa i sitt eget nätverk. Där NATO avancerar följer USAs trupper och baser efter, som Bulgarien, Romänien, Ungern och Polen, där Washington under de gångna fem åren tillskansat sig flygträning, militära jaktplan och missiler förutom strategiska flygbaser.

I juni var svenskar med bland de 3000  trupper från 12 länder som deltagit i den årliga USA-ledda baltiska  operationerna (BALTOPS), som är NATOs Partnerskap för fred manöver, ”den största multinationella flottmanöver som ägt rum i Östersjön,” där 500 av USAs marinstyrkor ingått, av vilka 130 stormat en strand i Estland, vilket var USAs marinkårs ”första amfibilövning utomlands i ett territorium som en gång varit en del av Sovjetunionen ,” cirka tjugo mil bort från ryska gränsen.

Samtidigt kom Europas förenade flygstyrkor att ingå i ett ”krigsspel” designat för att utforska framtida koncept och förmågor inom Estlands krigföring. Förra årets version genomfördes i Sverige. Den amerikanska delegationen leddes av befälhavaren för de förenade flygstyrkorna i Europa, general Roger Brady i samarbete med ”motparter från Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige för att stärka relationerna och förbättra interoperabiliteten och det framtida samarbetet.”

De gemensamma medlemmarnas flygstyrkor på Europas webbsida har beskrivit händelsen som ett ”transformations-krigsspel till att utforska ett kombinerat framtida krigsspelskoncept och dess förmågor.” Genom träningsseminarier som ‘Unified Engagement’ blir enligt Brady USAs flygstyrkor och deras partners över världen bättre preparerade i framtida operationella utmaningar.” 

I mitten av juni annonserade man, att ”De svenska väpnade styrkor opererar i Afghanistan som del av NATOs internationella styrkor (ISAF) ska utrustas med obemannade miniflygplan UAV och sedan ha med dessa i kriget…”Shadow 200 obemannat flygsystem (drones), ”redan använt av USAs armé och marinkår i Afghanistan och Irak” kommer inom månader att sättas in av svenska luftstyrkor.

Under samma vecka annonserade den finska regeringen ett förslag till nationens parlament att gå med i NATO Response Force, som uppföljning till ett beslut för tre år sedan att bli ”en del av ett gemensamt beslut av samtidigt medlemskap med Sverige.”

USA ledde under den första halvan av juli den årliga multinationella NATOs Partnerskap För Fred ‘Sjö Bris’  militärövning i Ukraina  – vid Krim, där den ryska Svarta Havsflottans högkvarter ligger i Sevsomtopol –med alliansmedlemmar och partner som Sverige, Österrike, Azerbaijan, Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Moldavien, Polen och Ukraina.

Sent i juli och tidigt i augusti tillbringade USAs 555e Jaktskvadron två veckor i Sverige, där 250 man har tillbringat och genomfört luft-till-luft och luft-till-mark övningar med värdlandets luftstyrka under vilken ”USAs luftstyrka arbetat sida-vid-sida med sina svenska allierade både i skyn och på marken, genomfört mer än 180 flygövningar som test för deras stridsförmågor i luften såväl som precisionsvapen ock klarat…”

Den biträdande ledaren för den svenska enhet som deltagit, överstelöjtnant Harri Larsson, förklarade vid tillfälle- ”Vi uppskattar verkligen att arbeta med USAs luftstyrka för det ger oss en dimension… av träning med någon annan, en annan utrustning, annan taktik, arbete med det engelska språket, vilket inte är vårt ursprungliga språk…Jag tror det ger oss en hel del goda erfarenheter, som vi kan utnyttja i framtiden.”

Han tillade att luftstridsövningen var viktig för att integrera den egna nationens Gripenpiloters krigföring  med motparten USAs F-16 Falcon stridsflygplan. ”De kan förbättra sin träning och vi blir mer interoperabla.” Larsson avslöjade också målet med de förenade manövrarna- ”Vår regering vill att vi ska bli mer  flexibla och efter kort varsel kunna fara utomlands, vi behöver arbeta med andra länder, särskilt USA då USA är den största bidragaren till NATO och FN. Från vår synvinkel är det nödvändigt att arbeta med USA.”

Då den amerikanska skvadronen återvänt till Avianos Flygbas i Italien, sa överlöjtnant Larsson ”att F21 åter hoppas få bli värd för sina amerikanska allierade i den nära framtiden.”F 21 Wing, också känd som Norrbotten Air Force Wing, var värd för de femtio NATO plan som användes i förra årets Loyal Arrow- krigsspel.

Förra veckan anlände Chefen för flottoperationerna amiral Gary Roughead till Sverige för att inspektera vissa av landets krigsfartyg och en U-båt och möta sin motpart amiral Anders Grenstad för att ”diskutera nuvarande och framtida operationer mellan dessa två flottor i regionen och runt globen.”

Sveriges toppmilitära kommandos chef general Sverker Göranson, som i Pentagon den 5 augusti skulle möta amiral Michael Mullen, ordförande för de förenade stabscheferna. Göranson hade tidigare studerat vid USAs Arme´kommando och Generalstabshögskola i Fort Leavenworth, Kansas och flera år som militärattaché mm.

Med elva år av NATOs expansion och NATOalliansens omvandling till världens första internationellt orienterade militärblock, tillåts ingen nation i Europa att stå neutral och ingen kan undvika inblandning i militära missioner, inklusive krig, utomlands. Sverige är inget undantag, utan har förenat sig med en mängd andra tidigare icke-allierade nationer runt världen med att bli indragen i Pentagons sfär i den post-Kalla Krigs-perioden.

För att illustrera hur brett nätverket har blivit, kom militärofficerare från 63 nationer att den 16 juli samlas vid USAs Armékommando och GeneralStabsCollege – den svenska överbefälhavaren Göransons skolhemvist– där man besökte statstjänstemän i Topeka, Kansas.

Officerarna var från Afghanistan, Albanien, Argentina, Armenien, Australien, Bangladesh, Belgien, Bosnien, Botswana, Bulgarien, Burkina Faso, Canada, Colombia, Croatien, Checkiska Republiken, Danmark, El Salvador, Estland, Etiopien, Frankrike, Georgien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Indonesien, Irak, Irland, Israel, Italien, Japan, Jordanien, Kazakstan, Kenya, Kosovo, Kirgistan, Lettland, Litauen, Macedonien, Malaysia, Mexiko, Moldovien, Marocco, Nederländerna, Nigeria, Norge, Pakistan, Philippinerna, Polen, Romänien, Saudi Arabien, Senegal, Serbien, Singapore, Sydkorea, Spanien, Surinam, Sverige, Taiwan, Tanzania, Thailand, Turkiet, Uganda och Ukraina.
 
 

övers Ingrid Ternert

21 augusti, 2010

Afghanistan: Vilken väg idag?

Sparat under: Afghanistan, NATO, Storbritannien, USA, krig, nya — ingrid @ 19:12

 Då den brittiska och amerikanska regeringen lägger fram sitt nästa drag,  undersöker the Observers utrikesredaktör Peter Beaumont fyra av de mest sannolika scenarierna.av Peter Beaumont The Observer 1 augusti 2010

 Under britternas senare del av ockupationen av den irakiska staden Basra i söder reste man två frågor: Om de brittiska truppernas höga profil kan utgöra ett mål i sig och förvärra våldet? Om den upptrappade konflikten i området var ett direkt resultat av militärens försök att göra detta säkrare?

Även afghanska soldater har ställt sig dessa frågor. De noterar, att ju mer de ger sig iväg på operationer, desto värre blir de träffade; och med varje upptrappning från USAs och ISAFs sida har konflikten, långt ifrån att dämpas, bara blivit värre.

Kommer då en nerdragning, kanske till punkten för ett bortdragande, att leda till mindre våld? Av alla de idéer som bubblat upp om möjliga alternativa strategier för Afghanistan, är detta den mest radikala– antitesen av den nuvarande kontramotstånds-strategin, framtagen av USAs nya befälhavare, general David Petraeus tillsammans med hans föregångare Stanley McChrystal.

Den senare strategin, kritiserad av en del både inom och utom det militära, var baserad på en ökning på kort sikt av antalet soldater på marken för att förbättra säkerheten i hopp om att detta kommer att följas av politiska framsteg.

Hur skulle det se ut?

Ett omkullkastande av den snabba eskalering som Barack Obama gett order om, kan resultera i trupper som allt mer koncentreras till stora civila centra och baser, vilket är den politik britterna prövade på, vilket ledde till ett gradvis bortdragande.

Hur skulle det gå till?

Strategins förespråkare, som inte är särskilt många, har föreslagit att genom att ställa den afghanska regeringen och dess styrkor i förgrunden, skulle man kunna skapa  möjlighet för en afghansk lösning av ett afghanskt problem, och undvika de dödliga politiska frågor, vilka utländska styrkor som stöder Hamid Karzais regim har ställt.

Man menar också att det är närvaron av utländska styrkor som är katalysatorn både för den konflikt som presenterat sig själv, i stil med krig mot sovjetryssarna, kamp mot ockupationen, såväl som utgöra hinder för en inhemsk etnisk försoning.

Vad är det som är fel?

Som militär strategi baseras den på något av en paradox. Konventionellt tänkande fokuserar på kontroll av det operationella utrymmet. Genom ett tillbakadragande kunde man överlämna utrymmet till talibanerna. Så finns där frågan om al-Qaida.

Konventionell visdom säger att en sådan strategi kunde få al-Qaida att återvända och upprätta nya baser, fast några har påpekat att 2010 års talibaner inte är desamma som talibanerna under slutet av 1990talet och inte lutat åt att upprepa den relation som ledde till deras första nedgång. Precis lika problematisk är hur Afghanistans grannar – bland dem Pakistan– skulle kunna fungera om de hade att göra med ett sådant möjligt tomrum.

Den fördolda möjligheten av krig

Åtskilliga varianter av av detta val har poppa upp under de sista veckorna, i första hand bland deras förespråkare Jack Devine, tidigare ansvarig för CIAs operationer, också som chef för den hemliga afghanska specialstyrkan i landet under Sovjets ockupation.

David Rieff är en annan supporter, internationell affärsanalytiker, författare och medlem av  Rådet för Utländska Relationer. Jack Devine samtycker till några av tankegångarna bakom Basra-förslaget: att den ”stora och synliga ockupationsarmén” i Afghanistan är fel styrka på fel plats.

”Vår närvaro i Afghanistan,” förklarade han, ”borde helst inte synas. De flesta afghaner, även de som kan tänka sig att ha med oss att göra, vill helst se att vi får bort militären från deras land.Ett hemligt program kunde ta upp dessa frågor. Samtidigt borde den militära insatsen kosta mindre i liv och pengar, för att USA ska komma att fortsätta skydda de egna och afghanernas intressen.”

Rieff upprepar några av Devines förbehåll och argumenterar– i en artikel för New Republic – att han hellre vill se mycket mindre av strider i Afghanistan och mer av anfall med drones-obemannade flygfarkoster- i Pakistan, liksom underrättelsearbete hemma i USA mot potentiella terrorhot.

Hur skulle det se ut?

På ett sätt ser det ut som på andra krigsskådeplatser, de man brukar kalla ‘kriget mot terrorn’ med missilanfall och där obemannade små flygplan, drones, utnyttjas för att spåra upp efterlysta misstänkta.

Devines modell är de hemliga CIAaktioner som man utförde under 1980talet och 2001, då de egna tjänstemännen åter byggde upp sina nätverk bland klanledarna för att få hjälp med att störta talibanerna.

Vad är invändningarna?

Nåja, CIAs hemliga interventioner under 1980talet kom knappast att lämna ett stabilt Afghanistan efter sig. Och strategin som baseras på räder med obemannade miniflygplan över gränsen är djupt problematiska, både på grund av attackernas brist på popularitet och att underrättelse-inhämtningen inte hade hindrat ett stort antal civila offer.

Valet att rädda norr

Till skillnad från valet av Basra i södra Irak, har till helt nyligen denna strategi ett synbart stöd hos Robert Blackwill, fd biträdande nationell säkerhetsrådgivare för George Bush och tidigare USAs ambassadör i Indien. Blackwill tillhör den växande grupp som utmanar den rådande kontramotstånds-strategin, vilken som han sa i en kommentar till Financial Times tidigare i månaden, ”knappast borde kunna misslyckas”.

En politik som också kunde kallas ”ge talibanerna södern”, ger ett pessimistiskt intryck och menar, att på den allt kortare politiska tid man har på sig för hitta ett lyckat slut i Afghanistan, är det omöjligt att försvaga talibanerna så pass, att man får dom till förhandlingsbordet.

En annan prominent champion på ett liknande plan är den pakistanska författaren och journalisten Ahmed Rashid, som har föreslagit att man kunde lägga om missionen i Afghanistan till enklare målsättningar: erbjuda säkerhet för det stora antalet afghaner i  provinsen runt Kabul, där talibanerna är svaga och stödet för regeringen är starkt.

Hur skulle det fungera?

Strategin kunde vara att få koalitionstyrkorna att ge upp södern till talibanerna för att hindra de västra och norra delarna av landet från att också falla under dessa. Det skulle kräva ett långvarigt militärt åtagande med eventuellt tiotusentals trupper.

Målet kan vara att hindra talibanernas från vidare spridning, alltmedan man koncentrerar sig på den dubbla uppgiften att stärka en svag centralregering och eventuellt bereda mark för kommande förhandlingar med talibanerna, åt vilka – menar Rashid – man får hålla den södra delen som ett framtida bytesmedel i varje politisk uppgörelse.

Vilka är invändningarna?

Med juni som den värsta månaden sedan år 2001vad gäller dödade koalitions-styrkor, återstår det att bevisa, att talibananerna blivit kraftigt försvagats eller ISAFoperationerna lyckats förbättra säkerheten i söder och öster.

Det riskerar att öppna upp inte bara frågan om delning utan ännu mer farliga frågor som om det skulle finnas ett pashtunskt hemland – Pashtunistan. Då frågan diskuteras, åberopar man de pashtuner som lever på andra sidan gränsen till Pakistan.

Valet att trampa på
Givet de inneboende problemen i de andra strategierna, kunde man kanske tänka att detta är det minst problematiska. De nyliga avslöjanden från WikiLeaks dokument- samling om bristen på framsteg i kriget, bekräftar det fruktlösa i att bara trampa på.

Strategin för kontramotstånd blir alltmer impopular med soldater på marken och brist på snabba framgångar, något som lett till kritik. Allra mest problematiskt är, att den har en sista förbrukningsdatum, då trupperna åtminstone delvis ska dras tillbaka.

Det relativa misslyckandet med operationer kopplade till ’svallvågen’ för att öka säkerheten under mer än korta perioder, och till höga kostnader, har visat sig vara av ungefär samma slag som operationerna i talibanområdet utanför Kandahar, vilka har kommit att drabbas av svårigheter.

Hur verkar det?

Allt för väl känt, blir svaret. Vänta er fler storskaliga operationer. Också ett ökande tryck för träning av de afghanska säkerhetsstyrkornas, i hopp om att de kommer att ta över om cika fyra år.

Den nya betoningen på träning – som offentliggjorts i förra månaden i en USArapport– har kommit efter att man lagt ut miljarder dollar. Inte desto mindre har man lagt liten vikt vid att skapa en armé- och polisstyrka, kapabel nog att ta itu med talibanerna.
 

övers Ingrid Ternert

18 augusti, 2010

Brzezinski om varför USA krigar i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Kärnvapen, Ryssland, krig, terrorism — ingrid @ 12:32

Nummer 1

Nummer 2

Nummer 3

Nummer 4 Zbigniew Brzezinski om talibanerna, Pakistan och Afghanistan

Nummer 5

16 augusti, 2010

Rädda kvinnor och förhindra folkmord? Det verkliga skälet till att vi är i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, kvinnor, terrorism — ingrid @ 22:09

10 augusti 2010 ”LewRockwell”

Med juli månads dödstal i Afghanistan på 100 döda Natosoldater av 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara antalet stupade.

…Av alla dessa som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljonerna vietnameserna, var dryga en miljon civila – och tusentals har blivit dödade av landminor och Agent Orange, som fortsätter att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.

Förmodligen hade de som dödats och många, många fler blivit rättfärdigade om USAs militär hade stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda dessa 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja.

Frågan som då borde ha ställts är: Vid vilket läge upphör den moralen att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunde ha räddats inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?

Glöm att USAs regering inte gick in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten hade underlättat för denna mordiska regim att komma till makten. Glöm dessutom att USA efter sitt uttåg från Vietnam allierat sig med Pol Pot.

Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi önskar bli deras vänner. De är mordiska banditer, men det skulle inte kunna stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”

Glöm avfärdandet av den misstro som krävs för att kunna acceptera att regeringar engagerar sig i krig av skälen att skydda civilbefolkningen. Särskilt utländska civila. Glöm allt detta, för det hör inte ihop. Saken är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dom som kan stödja krig som medel för att ”skydda oskyldiga.”

Det är den moral, den attityd man har, att sätta en persons liv mot en annan persons liv, eller säga att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra fler döda.

I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än ett intellektuellt spel med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att bli dödade eller inte, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som kommer att bli dödade vid en särskild aktion.

Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter det att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja skulle komma att leda till 1–2 miljoner kambodjaners död i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra information man har till sitt förfogande, rör det sig bara om spekulationer.

Vad mera är, såvida mord med detta hade kunnat rättfärdigas, då skulle det också ha kunnat gällla tusentals. Och därefter en miljon. Snart skulle det ha blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter en viss punkt själva antalet blir meningslöst, där endast en grupp vildar återstår mot en annan grupp, där inget skiljer dem åt, utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.

Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska Planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och föranlett Qayoumis anmärkning, att detta påminde om det Afghanistan han känt som ung man. Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle.

Qayoumi förk larar

-”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning, och en regering som startat upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån.

Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, tron på en ljusnande framtid… Allt detta har blivit raserat genom tre decennier av krig, men det är också så det är.”

Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan som starkt påminner om allt det landet har gått miste om. De visar den lögn som Blackwaters förre chef, Erik Prince, nyligen gått ut med.

-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte orolig för att under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan människor inte kan skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger och inte att det funnits någon konvention.”

Som Qayoumis foton klart visar är Afghanistan inte ett förrött land för att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet har förstörts för att under år ha invaderats och ockuperats av främmande, fientliga styrkor.

Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl bör vara bra medveten om allt detta, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som vållat landet sådana problem.

övers Ingrid Ternert

15 augusti, 2010

John Pilger om media, WikiLeaks och världen

Sparat under: Afghanistan, Israel, USA, krig, media, nya — ingrid @ 07:33

John Pilger om våra vanliga moderna media

Då det gäller moderna media har Wiki Leaks med sina tiotusentals publicerade dokument på Internet, om det än inte varit tekniken som gjorde journalistiken helt förändrad, så har det i varje fall varit en väckarklocka om vad journalisterna själva borde kunna göra.

Om allt dödande, om den humanitära katastrofen i Afghanistan, om hur den amerikanska befolkningen blivit medveten om att USA har dödat många fler ur den afghanska befolkningen, än vad  man tidigare har känt till.

Det skulle helt och hållet komma att förändra journalistiken. Jag tror inte att vi har förstått den politiska katastrof som ligger bakom det som Wiki Leaks nu har gett oss.

Den hade egentligen kunnat komplettera journalistiken-inte underminera den- utan komplettera den. Journalistiken borde ha kunnat vakna upp. Den sortens sanningssägande.

Saker förbättras, framsteg görs trots ofantligt maktgrepp över våra liv. Om folk skulle lämna detta och bestämma över sina egna liv, då hade det kunnat ge enorma förändringar i våra liv. Men det sker också ett oerhörd tryck mot oss.

Till Petreus skulle jag vilja säga- dra er ut. Permanenta krig innebär inga framsteg- utan istället tillbakagång- och underminerar dessa. Den sortens sanningssägande, vilket är medias vanliga grepp, hade vi nu kunnat vara utan.

Framsteg har gjorts, och en enorm tillbakagång, ungefär som under 1940talet med sina stormakter.

Rådet till Obama är, bara dra sig ur Afghanistan- det är bara att dra sig ur! Det som sägs är bara nonsens. Det blir ett 90tal baser kvar och vissa trupper som man kallar kontrakterade.

Istället konsoliderar man sig i Irak, och det med allt fler baser.

Jag tror ändå med media, att även om vi inte har förstått vidden av denna humanitära katastrof, att det ändå sker framsteg-trots en ofattbar makt över våra liv.

Paradigmet har inte förändrats sedan 1945. Utrikespolitiken med sina upp och nergångar bara fortsätter. Och Gates går på med samma  politik. Och nya krig i Somalia.

Att dom liksom i Irak kommer i vrålande fordon genom landet och avrättar´misstänkta´individer, vilka i det här fallet tycks vara talibaner. Om inte förändrat-så har det åtminstone väckt upp allmänheten.

Man har kunnat påvisa den humanitära katastrofen i Afghanistan. Det borde ha kunnat komplettera den vanliga journalistiken. Att den sortens sanningar kommer ut. Det görs framsteg, trots denna oerhörda påverkan som stormakterna har på oss.

Vi lever i en tid med ett ständigt pågående krig, vilket är det våra generaler säger till oss. Det har inte ändrats ett enda dugg sedan tiden med Bush. Obama har bara tagit över- och i stort sett plockat upp allt från den förre administrationens dagar - Obama har bara skyndat på administrationen.

Tro ingenting förrän det officiellt förnekas

Den paradigmen har inte förändrats sedan 1945. Obama har plockat upp allt det som Bush står för- alltså från en tidigare diskrediterad administration.

Ett annat krig startade i Irak, Afghanistan, Iran, Jemen

Inget har förändrats sedan Vietnamtiden – Både med sitt gerillakrig, bortsett från små korrigeringar, har ingenting förändrats. Vietnam blev en katastrof för det vietnamesiska folket och likaledes, fast i mindre skala, för USA. Ungefär det som nu håller på att hända i Afghanistan.

Iran hotar ingen- och har ingen kärnvapenbomb. Utifrån de rapporter som kommit in de senaste sju åren, säger de samma sak – Iran har ingen bomb.

Irans regering skriver till USAs regering och har kommit med en rad förslag, och man får inte ens något svar.

Iran var under shahens tid en stöttepelare under USAs imperium i MellanÖstern, vilket år 1979 sveptes bort då det blev  en iransk revolution, och alltsedan dess har detta varit USAs politik, att få tillbaka den.

Nu försöker till och med Israel, som i stort sett är en enda stor militärbas, att provocera USA till att attackera Iran. Israel som själv har ungefär 500 kärnvapen och är världens fjärde största kärnvapenmakt. Och som egentligen inte alls har någonting  med detta att göra. Det diskuterar man däremot aldrig.

Framför allt måste internationell lag respekteras och Israel dra sig ur Västbanken och sluta med blockaden mot Gaza,  som man ockuperar militärt… Och att hindra denna ockupation. Det handlar än en gång om förhandlingar. Det är en gammal konflikt som borde ha lösts för länge sedan, om bara USA velat vara en ärlig och opartisk medlare.

Än en gång tar USA parti och det måste roa folk, att i stort sett alltid tar man Israels parti. Och därför håller detta på och håller på…

Det måste också roa folk i Ryssland, då de hör att de hotas av missiler från Iran, något som kan ge Obama anledning till en utplacering av kärnvapen runt dess gränser…Jag tror vi kommer att få problem om stormakter sysslar med att ingå överenkommelser med varandra…

USA har sedan tidigare haft ett stort inflytande. USA-Rysslands förbindelser skulle varit mycket intressanta, såvida man hade blivit hotade av missiler från Iran. Sedan slutet av kriget äger Ryssland ett stort inflytande. Och om stora makter, resursrika länder, börjar med att göra sina egna överenskommelser, då tror jag vi får problem.

Resursrika länder måste stå upp mot stormakterna, och jag tror att det gett Ryssland något att tänka på.

översättning från den filmade interjun

Ingrid Ternert

13 augusti, 2010

Obemannade drönare – Målstyrt dödande eller ‘collateral damage’?

Sparat under: Afghanistan, FN, Mänskliga Rättigheter, Pakistan, krig, nya, terrorism, vapen — ingrid @ 04:24

Unmanned Drones – Targeted killing vs ”Collateral murder”
   
av Thalif Deen
29 juni IPS

Förenta Nationerna- När i förra veckan en amerikansk medborgare i Pakistan förklarades skyldig för ett misslyckat försök till att detonera explosivt material packat i ett fordon i hjärtat av New York City, berättade han att ett av skälen till att han först riktat in sig mot kvarteren runt Times Square var för att ”skada och döda” så många människor som möjligt.

Den sittande domaren, Miriam Goldman Cedarbaum, frågade den misstänkte, Faisal Shahzad, 30, om han var medveten om det faktum att han kunnat döda dussintals civila, inklusive kvinnor och barn. ”Hur bomberna alltså träffar från drones, obemannade farkoster över Afghanistan och Irak, ja dessa ser inga barn; de ser inget alls, sa han vid sin inställelse hos rätten. De dödar kvinnor, de dödar barn. De dödar alla. Och kriget.”

Genom att beskriva sig själv som ”muslimsk soldat”, förklarade Shahzad för juryn att ett av skälen till hans misslyckade terroristdåd var ilskan han kände över USAs militär för dess hänsynslösa användning av fjärrstyrda flygplan. Dessa tar livet av mängder med oskyldiga civila och misstänkta motståndsmän i Irak, Afghanistan, Somalia, Jemen och Pakistans klanområden.

Förenta Staterna kallar det nedtystade mördandet av civila för ”collateral damage”, förstörelse vid sidan om, medan kritikerna beskriver det som ”collateral murder”. En New York Times kolumnist har kommenterat hur den bortplockade amerikanska befälhavaren i Kabul, general Stanley McChrystal definierat ‘insurgent math’, motståndsmatematik, som att för varje oskyldig som dödas får man 10 fiender.

Mestadels styrs de via datorer belägna i CIAs avlägsna högkvarter i Langley, Virginia, och representerar framtidens vapen, säger militäranalytiker. I egenskap av att inte vara bemannade är detta de vapen USAs militär kan sätta in för att döda, utan att riskera sina egna styrkor.

Dessa sätts också alltmer in för att patrullera gränsen mellan Texas och Mexico och hindra drogsmuggling och flödet av illegala immigranter in till Förenta Staterna. Siemon Wezeman, forskare vid Stockholms Internationella FredsForskningsInstitut (SIPRI), berättade för IPS att alltfler länder skaffar sig UAVs, antingen genom nationell tillverkning eller import.

”Det har blivit en marknad med tydlig tillväxt under de sista decennierna och detta anses allmänt kunna fortsätta under kommande år,” sa Wezeman, som också forskat om UAV för en rapport till EuropaParlamentet i Bryssel 2007-2008.

Han påpekade utifrån den nyligen publicerade FNrapport som helt korrekt nämnde, att över 40 länder för närvarande håller sig med UAVs. Som rapporten framhåller ligger den stora lockelsen med att äga UAV för målstyrt dödande i fientliga områden, att det inte innebär några risker för de styrkor som tillhör den egna sidan och har utfört dödandet- det finns ju ingen pilot eller annan personal i närheten av stridigheterna; inga döda trupper att behöva förklara; inga farliga räddningsaktioner att tänka på; inget generande tillfångatagande av egna lönnmördare…

Det andra som i sammanhanget kan verka tilltalande är- och det nämns inte i rapporten – att man kan räkna med ett troligt förnekande, sa Wezeman. Såvida saker går som planerat, finns mycket lite som säger vem som har utfört dådet – inga immigrationspapper; inga fingeravtryck och heller inga TVbilder (till skillnad från det nyliga mordet på Hamas’ ledare Mahmoud al-Mahboub på ett hotell i Dubai utfört av israeliska Mossads sprängämnespatrull, vilket blev uppfångat på ett slutet internt TVnät.

”Och om saker och ting går snett, då kan i värsta fall ‘fienden’ visa det som är kvar av UAVn, vilket kan förnekas av den som utnyttjat den (ingen tillfångatagen eller död pilot att visa upp),” sa Wezeman.

Till slut finns det ingen användning för en dyr logistik och träning till att utföra avrättningar från långt håll i ett fientligt område, inte heller behöver man organisera och förklara (eller dölja) några specialstyrkor som ska utföra dessa hemliga uppdrag.

‘Oxford Analytica’, som är en fristående strategi-konsultfirma i vars nätverk mer än 1000 utbildade experter vid Oxford och andra ledande lärosäten ingår. Där säger man att marknaden för obemannade flygsystem ”har ökat över det sista decenniet, genom en bevisat operationell framgång i Irak och Afghanistan och genom Israels omfattande utnyttjande”.

Världsmarknaden för dylika system väntas bli värd 55 miljarder dollar under 2020talet. Förenta Nationerna, som förra månaden släppte en rapport som kritiserar USAs militära styrkor för att utnyttja dessa obemannade flygplan för ett ”målstyrt dödande”, och nu varnat för att mer än 40 länder antingen äger UAVs eller är i besittning av teknologin för att tillverka dessa.

De inkluderar Israel, Ryssland, Turkiet, Kina, Indien, Iran, Storbritannien och Frankrike. (anm- även Sverige kan nämnas med sin tillverkning och stora testbana i Vidsel-samt export). Auktoriserad av Philip Alston, särskild rapportör om ‘extra  domstolsprövningar i fråga om olagligt dödande’, visar studien att den första ”trovärdiga rapport” om detta CIA-dödande publicerats i november 2002, då en Predator obemannad farkost, avfyrat en missil mot en bil i Jemen. Attacken dödade Ali Qaid Senyan al-Harithi, den al Qaida ledare som har förklarats ansvarig för bombningen av ett USA krigsskepp ‘Cole’ i farvattnen runt Jemen.

Sedan dess, menar studien, har man rapporterat in över 120 sådana anfall, ”trots att det inte finns någon möjlighet att verifiera antalet”. Enligt FNrapporten har dessa drones från början utvecklats till insamling av underrättelser och spanings- uppdrag. Men då man utnyttjade drones för ”målstyrt dödande”, skapade detta särskilda kontroverser.

”Somliga har föreslagit att drones som sådana ska vara förbjudna vapen under internationell humanitär lag, eftersom de orsakar, eller har förmåga att orsaka, ett särskilt urskiljningslöst dödande av civila, sådana som dessa som befinner sig i närheten av den person som utgör ett mål,” sa rapporten.

”Lockelsen med beväpnade drones är tydlig: särskilt i fientlig terräng godkänner man målstyrt dödande, då med liten eller ingen risk alls. Manskapet bär ut dessa och de kan dessutom fjärrstyras från ens egen stat.” Det är också tänkbart att icke-statliga beväpnade grupper kunde få tillgång till teknologin…

SIPRIs Wezeman sa att det fanns en stark möjlighet att icke-statliga grupper också skulle komma att skaffa in dessa system, dock med påpekandet att Hizbollah, den militanta islamistgruppen i Libanon, har utnyttjat UAVs mot Israel.

Emellertid är det inte meningen att dödande med drones skulle kunna leda till ett ökat antal civila dödade och/eller ett urskiljningslöst dödande, utan snarare motsatsen. Som i allt målstyrt dödande är tanken med detta att få fiendens ledare på kornet och förgöra de fientliga styrkorna. Han sa att sikta in fiendens ledarskap nästan aldrig varit någon populär politik bland de stater som bekämpar andra stater eller icke-statliga grupper – förmodligen av rädsla för hämnd och tanken på att ‘detta inte skulle få hända.’

- men fördelarna med att både vinna en fajt och minska kostnaden för den är uppenbara. Ändå finns möjligheten att attacker mot ett fientligt ledarskap eventuellt skulle kunnat bli något positivt, menade han. Ett alternativ är att ‘avrätta’ särskilda personer som är utom räckhåll eller har gömt sig i ett annat land.

Tills nu, sa Wezeman, har målet haft etiketten ‘terrorist’ och aktionerna varit del av ett ‘krig’, och som sådana på något sätt försvarbara. Emellertid hade man kunnat tänka sig några liknande attacker mot droghandlare och andra ‘kriminella’, vilka man omöjligt kan komma åt på annat sätt. Problemet är naturligtvis, att en domstols- förhandling nog inte skulle kunnat ge en avrättningsorder, tillade han.

övers Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress