Fredskoalitionen Göteborg

8 mars, 2010

Natos expansion i norr

Sparat under: Afghanistan, Arktis, EU, NATO, Sverige, USA, krig, nya — ingrid @ 4:11

 

”Man behöver inte vara pacifist för att känna en djup oro inför en försvarspolitik som styrs av USA/NATO  och satsar allt på insatsstyrkor som inte duger till försvar av  det  egna landet.

Det sker en pågående smyganslutning till USA/NATO,  vilket  utsätter Sverige för stora faror, och  jag kan inte se någon vettig anledning till detta -samtidigt som det påtagligt ökar risken för oss att bli medskyldiga till allvarliga brott mot folkrätten och våra mänskliga rättigheter.”

Att det handlar om bidrag till att ingå i USAs världshegemoni, om detta  råder inget tvekan enligt grundaren av informations-tjänsten Stop NATO i Chicago Rick Rozoff, som under drygt två decennier bevakat, analyserat och rapporterat om denna  militärallians.

“NATO domineras av USA och är på god väg att upprätta en global militärapparat. Sverige har i ökande grad deltagit i alliansens aktiviteter, vilket utgör ett hot mot landets suveränitet och bidrar samtidigt till ökade spänningar i världen” förklarar Rick Rozoff.

 “Om Sverige och Finland blir medlemmar, skulle det komma att försluta de två sista öppna länkarna i den kedja som spänns längs de ryska gränserna från Arktis till Kaukasus och därmed fullborda Europas militarisering under befäl av  USA/NATO.”

Dessa och besläktade frågor utgör det sammanhang i vilket projektet ‘Stoppa smyganslutningen till NATO!’ kommit till. Med den rådgivande kommittén på plats, gäller idag att sätta igång den medborgarutredning som rekommenderats i det ursprungliga projektförslaget.

I det syftet gjorde man ett första försök till kartläggning av de små stegens tyranni, hur det har utövats från efterkrigstiden tills idag. Titeln på redogörelsen är Från Neutralitet till NATO och är tänkt att ge en inledande referensram för arbetet med utredningen.

Frågan är ytterst angelägen, anser författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman. ”Vi har länge blivit lurade om den svenska neutralitetspolitiken”, noterar han. “Nu försöker återigen staten lura oss, denna gång in i famnen på NATO. Därför är det viktigt att vi väcker opinion mot denna smyganslutning, som i slutändan kan komma att tvinga in oss i ett lika oönskat som motbjudande krigsföretag.”

Att det nyligen varit Natoövningar i norra Sverige har betraktats som någonting oskyldigt, som inte var något att bråka om. Förutom Natolandet Norge har även Sverige och Finland deltagit.

Någon fiende måste man ju rikta sig mot…och eftersom Ryssland inte varit känd för att delta i NATOs övningar jorden runt, är det ett tecken i sig, mot vem det är som övningen är riktad.

Nu anses Sverige och Finland vara betydelsefulla länder i egenskapen av buffert mellan Usa och Ryssland.  Ju öppnare havet blir i samband med uppvärmningen uppe vid Nordpolen, desto viktigare blir sådana alliansfria stater som Sverige och Finland, vilka ligger som buffert för Ryssland gentemot Nato. Samtidigt ökar Usa-Natos intresse för oss…

Rick Rozoff skriver den 6 mars 2010 i Stop NATO

Nu då Nato ständigt definierat sig själv som en global expeditionskår som  för närvarande driver världens största och längsta krig inne i Afghanistan, betonar man i ökad grad sin “kärnverksamhet”, vilket innebär att militärt svara upp mot upplevda hot mot sina medlemsstater under Artikel 5 om Natos “kollektiva försvarsförpliktelse”.

Det råder ingen tvekan om mot vilken nation Natoalliansen och dess amerikanska ledare skickar en signal genom att sända  krigsflygplan till den baltiska regionen inom mindre än två veckor.  Det är samma område som Nato under de senaste sex åren regelbundet  flygpatrullerat. Samma land som Väst haft i tankarna då man tidigare under månaden sänt  iväg 14000  trupper för krigsspel uppe vid Polcirkeln.

I samband med Natos militärövning vid Rysslands avlägsna nordvästra granne Norge blev Usas missilnavigerade marina förgörare USS John L Hall under en vecka utsänd till Georgiens hamn Poti vid Svarta Havet.

övers Ingrid Ternert

28 februari, 2010

21e århundradets strategi – Militariserat Europa, globaliserat NATO – del 1

Sparat under: Afghanistan, FN, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA — ingrid @ 3:30

Stop NATO 26 februari 2010 (del 1)

av Rick Rozoff

Det Strategiska nedrustningsavtalet (Start) om minskning och begränsning av strategiska offensiva vapen har gått ut redan den 5 december 2009.

Efterföljaren fick vänta i nära tre månader, till stor del på grund av  de missilskölds-provokationer som Usa bedrev under de närmaste veckorna medan Nato höll på att formulera och även implementera ett nytt Strategiskt Koncept.

Idag kommer Nato med en nyformulering av detta Startavtal, eftersom det gamla redan gått ut. Så presenterade Ryssland en en ny militärdoktrin den 5 februari , vilken betecknar en fortsatt Natoexpansion österut som det “stora krigshotet”.

Den 23 februari höll Nato sitt fjärde seminarium om detta– 21e århundradets – Strategiska Koncept, vilket blev beslutat på dess 16e möte i april 2009 i Strasbourg, Frankrike och i Kiel, Tyskland. Efter tidigare möten i Luxenburg, Slovenien och Norge, höll man det slutliga och långt viktigare mötet i Washington DC. Denna komferens hölls i det Nationella Försvars-universitetet i huvudstaden som ett seminarium om det strategiska konceptet för transformation och kapacitet.

Det Strategiska Konceptet omfattade Natoblockets expansion djupare in mot Balkan och det fd Sovjetunionen för utvidgning av ett globalt partnerskap utanför den Euro-Atlantiska zonen och att fastställa ett missilförsvarssystem som skulle täcka hela Europa i ett gemensamt Usa- och Nato-projekt.

Ryska bekymmer och Natos utveckling innebär en verklig huvudvärk,vilken bland många andra problem gäller ett nytt Startavtal som dittills legat i träda och gäller Rysslands militärdoktrin.

Resultaten från fyra rådgivande seminarier och allmänna informationsfora i de här viktiga frågorna, hade beslutats år i förväg och skulle presenteras för Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen under första maj och formellt antas vid Natos möte i november i Lissabon.

De möten som betyder något i den amerikanska huvudstaden där Vita Huset och Pentagon ligger, kontrollerades av förre utrikesminister Madeleine Albright och förre chefen för ‘Royal Dutch Shell’ Jeroen van der Veer och deras expertgrupp, alternativt Vise Män. Talarna på seminariet i Washington inkluderade det utrikespolitiska triumviratet försvarsminister Robert Gates, utrikesminister Hillary Clinton och den Nationella Säkerhetsrådgivaren James Jones, som det sista av Natos överkommando 2003-2006.

Samma huvudfigurer skulle hålla andra tal under kvällens möte.

Usas permanenta representant i Nato, Ivo Daalder, och Natos generalsekreterare Rasmussen höll också presentationer. Försvarsminister Gates framhöll att världens enda sanna militärblock och det i realiteten enda militära block som idag är involverat i krig “sedan länge bär ansvaret för att Nato är historiens mest framstående militärallians.”

Alla amerikanska talare betonade särskilt Natos artikel 5, vilken betyder ömsesidigt stöd vid väpnad konflikt. Robert Gates-“Få har förstått att den första tillämpning av artikel 5 i alliansens historia följde på en attack mot det amerikanska hemlandet av en ickestatlig enhet baserad i en nation långt bortanför Natos traditionella gränser…”

“Det Strategiska Konceptet måste slå fast att artikel 5 betyder vad den säger att den ska göra -en attack mot någon av oss är en attack mot alla. Konceptet behöver också gå längre för att kunna stärka trovärdigheten i artikel 5 med ett fast åtagande att utvidga sin avskräckning genom en lämplig förberedande planering, militär övning och utveckling av sina styrkor.”

Hillary Clinton- “Jag försäkrar så starkt jag bara kan Förenta Staternas engagemang i respekt för Natofördragets artikel 5. Ingen allierad – eller motståndare– skall någonsin kunna ifrågasätta vår beslutsamhet på den punkten. Den är alliansens grundsten och förpliktelse, vilken aldrig kan vittra sönder”.

Ivo Daalder. “Artikel 5 i Natostadgan säger att en attack mot en, är en attack mot alla, något som förblir Alliansens grundsten. Och för att få artikel 5 att effektivt fungera runtom i dagens värld, kan vi behöva sätta in styrkor, förflytta styrkor från olika platser runt territoriet, vi behöver också öva och planera för att visa och säkra Natos beredvillighet att konfrontera de hot man möter…”

James Jones gick ännu längre då ha sa- “Nato måste bli smalare, mer lättrörlig och flexibel för att effektivt kunna möta de utmaningar man står inför när det gäller säkerheten. Nato måste röra sig utöver sin doktrin om ett statiskt försvar under det 20e århundradet och bli en mer proaktiv allians under vår moderna era. Nato måste vara beredd att identifiera, gå emot och avskräcka hela detta spektrum av hot, vare sig det kommer inifrån Europa, vid Natos gränser eller långt utanför Natos gränser.” Nato och amerikanska tjänstemän har samtidigt varit tvetydiga vad gäller utplaceringen av globala anläggningar för missilförsvar i Europa och därutöver. Natochefen Anders Fogh Rasmussen förklarade- “Helt klart vore en utveckling av missilförsvarsförmågan mer effektiv och kostnadseffektiv, om man var istånd att utveckla den gemensamt.”

Han var mer specifik då han sa-“Missilförsvaret har blivit ett strategiskt imperativ. Enligt vad jag förstår, är ett missilförsvar mer rimligt i förhållande till Nato. I så fall kunde man skaffa framtidsinriktada sensorer och infrastrukturer. Våra allierades försvarssystem kunde fylla gapet med täckningen av Usas system.”

Daalder kopplade detta projekt med Natos artikel 5. Enligt honom är det nödvändigt att “för Natoalliansen utverka ett landbaserat missilförsvar, en mission för försvaret mot en ny form av väpnad attack från ballistiska missiler vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller NordKorea mot Nordamerika. I båda fall skulle dessa enligt artikel 5 efter ett anfall mot en av nationerna betraktas som anfall mot dem alla, vara skyldiga att ta hand om detta.”

Det gäller särskilt de “120-tusen trupper eller något ditåt” från femtio nationer som tjänar under Natos kommando i Afghanistan och pågående marina Natooperationer i Adenviken och Afrikas Horn, tillade han- “Dessa är den sortens operationer vi är engagerade i och troligast kommer att fortsätta vara, med vissa som ligger under artikel 5. Och en ballistisk missilförsvarsattack – även de ballistiska missiler som kommer långtifrån skulle vid attacker mot Natos territorium – kunna vara en fråga för artikel 5.”

Daalder fick sin nuvarande post som Usas Natoambassadör efter att ha varit BrookingsInstitutets ständige medarbetare och före detta chef för Europa-affärer vid det Nationella Säkerhetsrådet 1995-1996, då han ansvarade för Clinton-administrationens Bosnienpolitik.

Han hade också ansvar för informationen under Jugoslavienkriget 1999 och var medförfattare till boken år 2000 med titeln ‘Winning Ugly- Natos krig för att rädda Kosovo – mot Irak 2003 och Afghanistan 2001- upp till idag. Under hans år i Brookingsinstitutet var han medförfattare till en mängd artiklar med James Goldgeier, en ‘Senior Fellow’ vid rådet för utrikes relationer, inklusive ett stycke från 2006 kallat “För global säkerhet, utvidga alliansen”, och förklarade då- “Eftersom de utmaningar Nato möter är globala, borde dess medlemmar också vara det.”

Författarna tillade “Nato måste bli större och mer global och godkänna varje demokratisk stat som önskar fullgöra alliansens nya förpliktelser.

Natos förmåga att samla stater med liknande värderingar och intressen för bekämpning av globala problem, begränsas av medlemmarna exklusivt transatlantiska karaktär. Andra demokratiska länder delar Natos värderingar och många gemensamma intressen – som Australien, Brasilien, Japan, Indien, Nya Zeeland, Sydafrika och Sydkorea – och de kan alla i hög grad bidra till Natos ansträngningar genom att tillföra fler militära styrkor eller ge logistisk support som svar på globala behov och hot.”

Under samma år skrev Daalder och Goldgeier en artikel för ‘Foreign Affairs’, en publikation som ‘Council on Foreign Relations’ gav ut med titeln “Globalt Nato”, i vilken man framförde åsikten att “Nato blivit global”, och att dess föregivna “framåtsyftande försvar ofta kräver en global räckvidd.”

Detta Nya Strategiska Koncept kommer fullt ut att införa ett globalt Nato, förutom att kodifiera 2000-talet och expediera Nato (dessa termer är de som deras förespråkare och tjänstemän använder), världens första internationella militära axel. Det projekt som Daalder och hans kollegor har drivit alltsedan tidigt 1990tal är avsedda att ge resultat. Förra året fick han posten som ansvarig  för att målen blev uppfyllda.

Det gjorde han utifrån den tendentiösa journalistik som han under 1998-2009 praktiserat i Usas större dagstidningar och journaler, medan seniora deltagare inom institutet oupphörligt kritiserat Förenta Nationernas brist på effektivitet. Och hans program för ett globalt Nato– den exakta term han använder – är inte avsedd till komplettering utan för att ersätta FN.

Madeleine Albright, som hade levererat öppnings-och avslutningsorden på seminariet den 23 februari om det Strategiska Konceptet, har på liknande sätt förringat FNs roll; hon var Usas ambassadör i denna organisation mellan åren 1993 och 1997, då hon ledde det framgångsrika försöket att tillsätta Fns generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali 1997, efter att ha konspirerat bakom ryggen med Kofi Annan för Fns godkännande av Natos bombning av Bosnienserbiska positioner under augusti och september månad 1995.

(Följande månad blev Annan utnämnd som Fns särskilda sändebud i Nato.)

Den 22 feb i Washington talade hon om “vår vision för att vitalisera alliansen inför det 21e århundradet” , där Hillary Clinton hyllade Albrights ansträngningar efter Kallakrigsåren- “Hon har hjälpt till att under 1990talets senare hälft få in några av de länder som nu finns representerade inom Nato – något som många vid denna tid har kommit att ifrågasätta, men jag tror har visat sig vara en stor succé. Hon spelade en central roll i utvecklingen av Natos senaste Strategiska Koncept för elva år sedan.”

Visionen om vad Nato skulle kunna bli under det nya millenniet avslöjades officiellt av dess generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen den 7 februari vid den årliga säkerhetskonferensen i Munchen. Där efterlyste han ogenerat ett globalt Nato. Utöver mötet om det Strategiska Konceptet i Washington framhöll han att “Nato kan bli det ställe där synpunkter, farhågor och den bästa erfarenheten av säkerhetsfrågor kan delas av Natos globala partners. Och där…kan vi utarbeta hur vi tillsammans ska tackla de globala utmaningarna.”

Hans synpunkter fick stöd av Madeleine Albright, som sa- “Jag tror vi pratar om hur vi kan få till en koordineringsmekanism för de olika organisationer som finns i världen.” Genom att resa den retoriska frågan om “vilken organisation kan göra den största skillnaden,” svarade hon med- “Emedan jag är en stor beundrare av Förenta Nationerna, vet jag vad den kan och inte kan göra.”

En rysk nyhetskälla svarade elva dagar senare med avslöjandet att- “Natos nya strategi som tillåter alliansen att utnyttja våld i varje del av världen, reser djupa farhågor i Moskva. ‘Utrikesminister Sergei Lavrov har sagt att en sådan strategi går emot Fn-stadgan.’ Rysslands Lavrov varnade för att alliansens nya Strategiska Koncept “kan få Natos intressesfär att täcka hela världen.”

Det är precis vad den nya doktrinen och politiken är avsedd att göra och det Rasmussen, Albright et al helt helt kort slår fast också är deras avsikt. Förenta Nationerna och internationell lag får sitta i baksätet på detta globala Nato. Nato “arbetar på en ny militär strategi som skall låta alliansen…utnyttja sin globala styrka,”om vilken den ryske utrikesministern Lavrov har sagt- “Detta överensstämmer inte helt med FNstadgan och, det reser naturligtvis betänkligheter.”

Det västliga militära blocket planerar att underminera, ersätta och till slut kassera hela den diplomatiska och säkerhetsmässiga ordning som kom efter det andra världskriget, att nu “inte fullt ut foga sig i Fn-stadgan”, vilket innebär en direkt attack mot den.

Usas nya konceptet återupprepar dessutom och intensifierar Europas fullständiga militarisering och  kvarhållande av Usas kärnvapen och utstationering av missilsköldskomponenter och trupper i utländska krigszoner. 35 av 41 europeiska nationer har t.ex trupper i Afghanistan på Natos begäran.

Det framför också rätten för det Nordatlantiska militära blocket att intervenera var som helst i världen och alltmer återta sina diskussioner om aktivering av artikel 5-villkoret för konfrontation av Ryssland i Europa och södra Kaukasus. (i egenskap av ömsesidig försvarsförpliktelse)

Tidigare denna månad förklarade den belgiska premiärministern Yves Leterme att hans nation och Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Norge ska presentera en gemensam deklaration som påkallar avlägsnandet av Usas kärnvapenstyrkor i  Europa.

Belgien, Tyskland och Nederländerna är bland de fem Natostater som äger dessa vapen, de andra är Italien och Turkiet. Icke desto mindre är Natos ställning ett fortsatt härbärgerande av amerikanska kärnvapen och man kommer inom Natoblocket att skjuta upp sin översyn av inställningen till kärnvapen i förhållande till Usa, vilken i december blev överlämnad till Kongressen, men har försenats i åtskilliga månader .

Nato är Pentagons trojanska kärnvapenhäst i Europa. Efter att ha grundat Nato i april 1949 – fyra månader innan Usa under tidigt 1970tal påbörjat sin upp till 7300 stycken utstationerade kärnvapen i Europa. Pentagon bibehåller 350 kärnvapen i de ovan nämnda fem nationerna, och detta tjugo år efter Kalla Kriget.

Vid ett seminarium om det Kalla Krigets Strategiska Koncept 23 februari i Washington återupptog Ivo Daalder denna sextioåriga Natoposition om kärnvapen, då han förklarade- “Vi borde fortsätta förlita oss på avskräckning baserad på en mix av konventionella och kärnvapenstyrkor.”

Han kopplade också ihop tre sammanhängande komponenter av Natos nya globala strategi – hotet om utplacering av kärnvapen, ett globalt missilförsvarssystem och Natos krigsparagraf artikel 5 om ömsesidig stöd – genom att föra fram “i vår nya miljö behöver vi göra territoriella missilförsvarssystem till alliansens mission, som försvar mot en ny sorts väpnad attack  från ballistiska missiler, vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller från Nordkorea och riktas mot Nordamerika. I båda fall ansvarar de inför artikel 5.”

För att understryka denna punkt – att Nato skulle vakta sin kombinerade militära makt från de 28 medlemsstaterna i Europa och Nordamerika i föregivet försvar av var annan medlem som efterfrågar detta – tillade han – “Ett försvar mot en ballistisk missilattack – även de ballistiska missiler som kommer från mycket långt avstånd – om dessa attackerar Natos territorier, kandet bli en fråga för artikel 5.”

“Vi önskar att alliansen omfattar detta att vårt territoriella försvar – territoriellt missilförsvar, är en Natomission och därför bör utgöra en fundamental del av det Nato gör på en dag-för-dag-basis. Det är mindre viktigt huruvida det ligger inom sitt strategiska koncept eller kan utgöra ett separat beslut vid Lissabonmötet. Artikel 5 kommer att vara kvar i detta strategiska koncept. Ballistiska missiler riktade mot en Natostats territorium är en väpnad attack som ingår i definitionen av artikel fem.

“Vi tror att Nato skall syssla med missilförsvar. Förenta Staterna erbjöd ett missilförsvar som sitt eget sponsrade bidrag till Natos system. Och vi hoppas att Lissabonfördraget kommer att bidra till att hela alliansen omfattar denna mission och vi tillsammans närmar oss försvaret mot det som skulle kunna finnas där ute under detta 20e århundrade.”

(forts följer i del 2)

övers Ingrid Ternert

26 februari, 2010

Iran har fått sin man

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, Pakistan, krig, nya, religion, terrorism — ingrid @ 18:07

av Syed Saleem Shahzad
För ett tag sedan kom Iran att triumfera, då man gick ut med sin arrestering av Abdulmalik Rigi. Den 31-årige ledaren för Jundullah, ‘Guds soldater’.

Alltså den sunniterrorgrupp som den iranska shia-regeringen anklagat för att ligga bakom de terrorattacker, som skett runtom i  landet och kommit att offra mängder av liv under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi har beskrivit fängslandet av landets mest efterlysta brottsling som ett ”stort nederlag” för Förenta Staterna, Storbritannien och Israel, vilka anklagats för att stödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi har samarbetat med underrättelsetjänsterna i Usa, Israel och Storbritannien ,” sa Moslehi.

I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig händelse,  där Jundallah med sina starka rötter bland etniska balocher i Pakistan blivit starkare sedan sitt uppenbara bakslag i egenskap av radikal anti-shiamedlem av Jundallah, vilken idag är kopplad till al-Qaida, och fortsätter utan Rigi.

För det mesta genomför Jundallah operationer mot den iranska shia-regimen i Irans sydöstra provins Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Men dess största bas ligger i Pakistans Balochistanprovins.

Jundallah förklarar att man inte vill bryta sig ut ur Iran för att forma en autonom separat Balochistanregion; utan hellre kämpar för Balochistans folk, mot den diskriminering och brist på engagemang man möter där.

Jundallah ansågs i år ha genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska underrättelsetjänsten kommit att spela en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som man anser vara ”en balochisk rebell, allierad med al-Qaida”.

Det är möjligt att Pakistan fruktar att Jundallah kan komma att attackera iranska energianläggningar. Det skulle i så fall kunna få effekter på det mycket försenade men viktiga pipelineprojektet Pakistan-Iran .

Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai i Förenade ArabEmiraten, då iranska myndigheter tvingat ner planet att landa i Iran.

Balochiska klaner i pakistanska Taftanområdet säger att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter överlämnats till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen kom att visa upp var Rigi i handklovar, eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.

Var än sanningen ligger, existerar detta faktum att Pakistan verkar ha övergett en av de sina, en strategiskt förbunden till Iran. Detta följer nära inpå arresteringar i Pakistan av ett flertal dylika strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i pakistanska Islamabad gick  med i Usas ”krig mot terrorn” efter 11 september 2001, kom en av de mest aktiva och framgångsrika av ISIs underrättelseoperationer i  regionen att dramatiskt förändras.

Före 9/11 stod pakistanska underrättelsetjänsten ISI bakom motståndet i den indiska delen av Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom att man också backade upp det mäktiga kriminella syndikat i Mumbai, som Dawood Ibrahims D-Byrå stod bakom.

Nepals rojalistiska regim hade då vänt ett blint öga mot pakistanska ISIs aktiviteter, alltmedan denna och Bangladeshs underrättelsetjänst kom att samarbeta till stöd för de sydindiska motståndsrörelse-nätverken Huji och Harkatul Jihad-e-Islami.

Och genom stödet till den talibanska regimen i Kabul, blev bildligt talat Afghanistan den femte provinsen i Pakistan som i realiteten styrdes av en ISI-brigadör. Med detta nätverk kunde ISI kontrollera proxy-operationer genom hela Centralasian och mot Iran. Rigis ‘Baloch Liberation Organization’ ingick i en av dessa nätverk.

Den år 2001 USA-ledda invasion i Afghanistan vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot Pakistan, kom att tvinga den pakistanska militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots det blev det bakslag.

De undangömda ISI-sponsrade militanterna fick en alltmer radikal utrustning och man ändrade lojaliteten från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Som till exempel då HUJI började attackera pakistanska säkerhetsstyrkor.

Samtidigt förblev man aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien att förblöda och därmed starta  ett krig mellan Indien och Pakistan, utan istället att neutralisera det pakistanska stödet till USAs krig i Afghanistan.

Rigi stod i en liknande situation. Han var inte längre i kontakt med det pakistanska militära establissimanget och betalningen torkade in.  Hans svar på detta var att grunda Jundallah med stöd från Pakistans anti-shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi, vilken höll dem med pengar och frivilliga.

Detta i sin tur kom att leda Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser, och förra året låtit honom utföra betydande attacker i Iran. Dessa inkluderade bombningen i Pisheen i södra Iran, vilken kom att döda 42 människor inklusive fem av Irans ledande Revolutionsgardister.

I gengäld fick al-Qaida hjälp av Rigi till att förflytta sina män fram och tillbaka från Pakistan genom Iran till Mellanöstern och Turkiet. Med påspädning från andra militanta grupper och al-Qaida, anses Jundallah ha ökat sitt medlemsantal till ungefär 2000 aktivister, de flesta av dem baserade i pakistanska Balochistan. Däremot är medlemmarna i Lashkar-e-Jhangvis ursprungligen från Karachis slumområden.

Jundallahs toppmän har redan kommit att domineras av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk spred sig över själva Pakistan. Med arresteringen av Rigi blir förmodligen gruppens inflytande ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man kommer förmodligen också att få se sitt eget högkvarter flytta över till de till pakistanska klanområdena i norra Waziristan, då med ett Jundallah som har utvecklats från att vara en ISIproxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Asia Times 25 feb 2010
Iran gets its man – Iran får sin man
http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/LB25Df02.html

av Syed Saleem Shahzad
För några dagar sedan triumferade Iran då man gick ut med att Abdulmalik Rigi hade arresterats. Han är den 31-åriga ledaren för

Jundullah, ‘Guds soldater’, alltså den sunni-terrorgrupp som av Irans regering blivit anklagad för att stå bakom de terrorattacker, som

ägt rum runtom i landet där mängder av liv offrats under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi beskrev infångandet av deras mest efterlysta brottsling som ”stort nederlag” för Förenta

Staterna, Storbritannien och Israel, vilka blivit anklagade för att understödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi

samarbetade med amerikanska, israeliska och brittiska underrättelsetjänster,” sa Moslehi.
I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig tilldragelse där Jundallah, som har starka rötter bland etniska balocher i Pakistan, har

kunnat komma ut ännu starkare från detta uppenbara bakslag som radikal anti-Shia medlem av Jundallah, idag kopplad till al-Qaida,

nu är i läge att fortsätta utan honom.
Jundallah genomför för det mesta sina operations mot den iranska shia-regimen i den sydöstra provinsen av iranska

Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men den största bas ligger i Pakistans Balochistan-

provins. Jundallah har förklarat att man inte vill bryta sig ut från Iran till att forma en autonom separat Balochistanregion; utan säger

man hellre kämpar för det balochiska folket gentemot diskriminering och brist på engagemang.
Jundallah har i år ansetts genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska

underrättelsetjänsten spelat en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som sägs vara ”en balochisk rebell som allierats med al-Qaida”. Det

är möjligt att Pakistan fruktat att Jundallah skulle komma att attackera iranska energiinstallationer. Det skulle i så fall kunna få effekter

på det mycket försenade men viktiga Pakistan-Iran pipeline-projektet.
Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai

i Förenade ArabEmiraten där iranska myndigheter tvingade planet att landa i Iran. Balochiska klaner i Taftanområdet i Pakistan säger

att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter lämnats över till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen visat var en Rigi i

handklovar eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.
Vad som än är sant, finns det faktum att Pakistan ser ut att ha övergett en av sina strategiskt förbundna gentemot Iran. Detta följer

nära inpå de arresteringar som skett i Pakistan av ett flertal sådana strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i Islamabad gick in i Usa’s ”krig mot terrorn” efter den 11september 2001 – kom lyckan att ändras dramatiskt för 

denna mest aktiva och framgångsrika underrättelsetjänst i regionen (ISI).
Innan 9/11 var det ISI som stod bakom motståndet i det indiskt-administrerade Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom 

uppbackningen av Dawood Ibrahims D-Byrås mäktiga organiserade kriminella syndikat i Mumbai. Nepals rojalistiska regim vände vid

tillfället ett blint öga mot ISIs aktiviteter, alltmedan Bangladeshs underrättelsetjänst och ISI samarbetade till stöd för SydIndiens

motståndsrörelse och Harkatul Jihad-e-Islamis nätverk Huji.
Och genom stödet till talibanernas regim i Kabul, kom bildligt talat Afghanistan att utgöra den femte provinsen i Pakistan, vilken i

realiteten leds av en ISI-brigadör. Med detta nätverk har ISI kunnat kontrollera proxy-operationer igenom hela Centralasian och mot

Iran. Rigis organisation ‘Baloch Liberation Organisation’ ingick i ett av dessa nätverk.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001, vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot

Pakistan, kom att tvinga militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots detta kom bakslagen. De avskydda

ISI-sponsrade militanta banden blev alltmer radikala och ändrade sin lojalitet från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Så

startade till exempel HUJI att attackera pakistanska säkerhetsstyrkor. Man förblev aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien

att förblöda utan starta ett krig mellan Indien och Pakistan för att neutralisera Pakistans stöd till det amerikanska kriget i Afghanistan.
Rigi stod inför en liknande situation. Han hade avskilts från Pakistans militära etablissimang och tillgångarna torkat in. Svaret blev

istället att med stöd av Pakistans anti-Shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi forma Jundallah, vilken kunde erbjuda både

rekryter och pengar. Dessa kontakter ledde i sin tur Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser för att året

innan iscensätta ordentliga attacker i Iran. Dessa bestod i bombning i Pisheen inne i sydöstra Iran, vilket resulterade i att 42

människor dödades inklusive fem ledande medlemmar av det iranska Revolutionsgardet.
Genom tillskottet av militanta grupper och al-Qaida ansågs Jundallahs medlemsantal ha vuxit till runt 2 000 aktivister, de flesta av dem

baserade i pakistanska Balochistan. Medlemmarna inom Lashkar-e-Jhangvis ifrån Balochistan har från början kommit från Lyaris

slum i Karachi.

Jundallahs toppmän domineras redan av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk är spritt runt Pakistan. Genom Rigis arrestering kommer gruppens inflytande troligen bli ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man har fått se sitt högkvarter flytta till Norra Waziristan, i det pakistanska klanområde där Jundallah utvecklats från ISI- proxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

23 februari, 2010

Charlie Wilson och Amerikas 30-åriga krig

Sparat under: Afghanistan, NATO, USA, krig, terrorism — ingrid @ 22:38

Afghanistan- Charlie Wilson And America’s 30-Year War
‘Stop NATO’ 15 februari 2010 av Rick Rozof

Den 13 februari ledde USA och NATO ett anfall med 15 000 västliga och afghanska regeringstrupper mot staden Marja i Helmand provinsen med en befolkning på 75 000 invånare. Alltså en soldat för varje civil.   Den NATOkontingent som deltog i offensiven innehöll trupper från Storbritannien, Canada, Danmark, Estland och Usa.

I början av denna massiva attack, ”det största luftburna anfall som koalitionsstyrkorna någonsin företagit sig i landet”, slog två raketer från Natos snabbrörliga artilleriraketsystem  ner i ett hus utanför Marja och dödade tolv civila. General Stanley McChrystal, Usas- och Natostyrkornas överkommando i landet, beskrev händelsen som ”beklaglig.”

En brittisk dagstidning förklarade i sin tur situationen i staden efter angreppets början som- ”I det tättbefolkade talibanska fästet i Marja  säger invånarna att den blivit en spökstad. Butikerna har stängt, gatorna ligger öde och övergivna och de flesta av invånarna håller sig gömda inne i sina lerhus, undrande över när deras ‘domedag’ skall komma.”

Operationen är en av de största som de Usa- och Natoallierade satt upp sedan början av krigets  i Afghanistan under oktober månad 2001. Den är en öppningsfanfar för starten på kriget mot terrorismen, förklarade Usas president Barack Obama den 3 december vid West Points militärakademi.

Obamas strategi baserar sig på den ursprungliga plan som general McChrystal COMISAF utfärdade den 30 aug 2009. Han är fd befälhavare för det amerikanska gemensamma militärkommandot för specialoperationer. Dokumentet presenterades i samband med att han övertog befälet för Usas och Natos trupper i Afghanistan och utgjorde förlagan till vad som idag övergick från att vara en strategi för kontraterrorism till en kontramotståndsstrategi.

Det finns inget krig utan en motståndare och McChrystal identifierade kampanjmålen för vad 150 000 Usa- och Nato trupper inom kort kommer att genomföra- ”Missionens huvud-motståndsrörelse är talibanernas Quetta Shura, Haqqanis Nätverk och Gulbuddins Hezb-e Islami.” De sista två grupperna är uppkallade efter sina grundare och ledare, Jalaluddin Haqqani och Gulbuddin Hekmatyar.

Haqqani och Hekmatyar förlorade den 10 februari 2010 en gammal vän och kollega, den förre 12-termins amerikanska kongressmannen Charlie Wilson. Hjälten i en av  2007-2008 års mest framgångsrika amerikanska filmer, Charlie Wilson’s War, då han blev hyllad av sina fd kollegor i beväpning och träning av Haqqanis och Hekmatyars likar – och Osama bin Laden – om vilken försvarsminister Robert Gates, CIAs biträdande chef 1986 -1998, har sagt -”CIA har i honom fått en betydande efterföljare i hemliga operationer”.

Den kanske mest konsekventa av dem alla utspelade sig i Afghanistan, dit CIA via sina styrande fört över miljarder dollar i vapen och utrustning till mujahedeen, motståndsrörelsen….” Gates refererade till ‘Operation Cyclone’, som var den största hemliga operation CIA eller någon annan organisation någonsin genomfört.

Titeln på George Criles film ‘Charlie Wilson’s War’ är baserad på boken ‘Charlie Wilson’s War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History’. Alltså den fantastiska historien om den största hemliga operation någonsin i historien.

Huvuddelen av de miljarde som Gates skrutit om att ha utnyttjat till att beväpna det Pakistan-baserade Mujahedeen, motståndet, var riktat till Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani. Dessa båda upptäcktes av samma Pentagon som Gates chefar över, i egenskap av att utgöra två eller tre av världens största mål i världens största och längsta krig.

Den dag Charlie Wilson dog, hyllade Gates honom som en ”extraordinär patriot” som ”befriat Afghanistan från Sovjets ockupation.” Denna dag 23 februari äger på Arlingtons Nationella Kyrkogård rum en ceremoni vid Wilsons grav med fulla militära hedersbetygelser.

Då prisar Gates sin forna kollega för att ha spelat en avgörande roll i beväpningen och träningen av Hekmatyars och Haqqanis styrkor, där Wilson varit översvallande i sina lovord över dessa båda.

Under det första afghankriget 1979-1992 var Wilson 1987 Jalaluddin Haqqanis gäst i östra Afghanistan och hänvisade till sin värd som ”godheten personifierad.” Då Haqqani efter 11 September 2001 blev nummer 3 på listan över Usas mest efterspanade personer efter Osama bin Laden och Mullah Muhammad Omar, sa Wilson- ”Det gav mig en stunds verklig eftertanke. Men Haqqani tog hand om mig och det glömmer jag aldrig. Jag skulle verkligen vilja träffa honom igen. Jag hade velat övertyga honom om att talibanerna är en destruktiv kraft – vilket han definitivt inte var.”

Den 13 februari ledde USA och NATO ett anfall med 15 000 västliga och afghanska regeringstrupper mot staden Marja i Helmandprovinsen med en befolkning på 75 000. En soldat för varje civil. Den NATOledda kontingent som blivit inlemmad i offensiven  innehöll trupper från Storbritannien, Canada, Danmark, Estland och Usa.

I början av denna massiva attack. ”det största luftburna anfall som koalitionsstyrkor någonsin företagit sig i landet, när ”två avfyrade raketer från Natos snabbrörliga artillerisystem hade slagit ner i ett hus utanför Marja och dödat tolv civila. Då beskrev General Stanley McChrystal, Usas- och Natostyrkornas överkommando i landet,  händelsen som ”beklaglig.”

En beräkning från en brittisk dagstidning målade upp situationen i staden efter angreppet- ”Det tättbefolkade talibanska fästet i Marjhar har enligt invånarna blivit en spökstad. Butiker är stängda, gator har legat öde och de flesta invånare hållit sig gömda inuti sina lerhus och undrat när deras ‘domedag’ skall komma.”

Operationen är den största som Usa och de Natoallierade satt upp sedan kriget i Afghanistan börjat i oktober 2001. Detta är öppningsfanfaren i starten på nationens krig mot terrorismen,  som Usas president Barack Obama sa vid West Points militärakademi den 3 december.

Obamas strategi baseras på den ursprungliga plan General McChrystal COMISAF (Commander International Assistance Security Force) utfärdade den 30 aug 2009. Den fd befälhavaren presenterade detta dokument för det gemensamma militärkommandot för specialoperationer, varifrån han övertagit befälet för Usas och Natos trupper i Afghanistan, och han beskrev förlagan till vad som övergått från att vara en kontraterrorismstrategi till en kontramotståndsstrategi.

Det finns inget krig utan en motståndare och McChrystal identifierade kampanjmålen för det som 150 000 Usa- och Nato trupper inom kort skulle utföra- ”Missionens huvudmotståndsrörelse är talibanernas Quetta Shura (05T), Haqqanis Nätverk (HQN), och Gulbuddins Hezb-e Islami (HiG).”

De sista två grupperna är uppkallade efter sina grundare och ledare, resp Jalaluddin Haqqani och Gulbuddin Hekmatyar.

Haqqani och Hekmatyar förlorade den 10 februari en gammal vän och kollega, den förre 12-terminers amerikanska kongressmannen Charlie Wilson. Hjälten i en av den 2007-2008 års mest framgångsrika amerikanska filmerna, Charlie Wilson’s War, då han hyllades i pressen och av sina fd kollegor för att ha beväpnat och tränat Haqqanis och Hekmatyars likar – och Osama bin Ladens – om vilken försvarsminister Robert Gates, 1986 – CIAs biträdande chef , sagt att ”CIA hade en betydande efterföljare i hemliga operationer”.

Kanske den mest konsekventa av dem alla var Afghanistan, där CIA via sina styrande mer än någonsin fört över miljarder dollar i vapen och utrustning till mujahedeen, motståndsrörelsen….”

Gates refererade till ‘Operation Cyclone’, den största hemliga operation som CIA eller någon annan organisation någonsin genomfört. Titeln på George Criles film ‘Charlie Wilson’s War’ baseras på boken ‘Charlie Wilson’s War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History’.

Huvuddelen av de miljarder som Gates skrutit om att ha använt till beväpning av det Pakistan-baserade Mujahedeen, motståndet, var riktat till Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani. Dessa båda hade utpekats av samma Pentagon som Gates chefar över,  att vara två eller tre av världens största mål i detta största och längsta krig.

Den dag Charlie Wilson dog hyllade Gates honom som en ”extraordinär patriot” som ”befriat Afghanistan från Sovjets
ockupation.” Den 23 februari skedde på Arlingtons Nationella Kyrkogård en ceremoni vid Wilsons grav med fulla militära
hedersbetygelser.

Då Gates prisade sin forna kollega för att ha spelat en avgörande roll i beväpning och träning av Hekmatyars och Haqqanis styrkor, hade Wilson varit översvallande i sina lovord över dessa båda.

Under det första afghankriget 1979-1992 var Wilson Jalaluddin Haqqanis gäst i östra Afghanistan under 1987 och hänvisade till sin värd som ”godheten personifierad.” Då Haqqani efter 11 September 2001 blev nummer 3 på listan över Usas mest efterspanade personer efter Osama bin Laden och Mullah Muhammad Omar, sa Wilson- ”Det gav mig verkligen en stunds eftertanke. Men Haqqani tog hand om mig och det kommer jag aldrig att glömma. Jag skulle verkligen vilja träffa honom igen. Jag skulle vilja övertyga honom om att talibanerna varit en destruktiv kraft – vilket han definitvt inte varit.”

Gammal vänskap är starkast.

Två dagar efter Wilsons död var en ledare i The Times of London mer övertänkt än de unisont prisande dödsrunor och tribut som funnits i amerikansk media. Och Storbritannien har idag förlorat fler soldater i Afghanistan än i varje annan konflikt alltsedan Korea och Malaysia under 1950talet – och borde då påpeka för läsarna att ”Genom att hjälpa till att besegra den sovjetiska motståndaren, släppte Charlie Wilson lös ett monster.

Kongressmannen påminner sig vänligt om ledarna för den jihad som stred med hjälp av de medel han hade försett dessa med i Afghanistan. Hans landsmän utkämpar nu ett gerrillakrig som han hjälpt till att beväpna. Och de civila som lidit under kriget på grund av honom, de skulle kunna vara än mer reserverade ifråga om hans rätt.”

Stycket tillade
”Wilson beskrev en gång krigsherren Jalaluddin Haqqani som ‘godheten personifierad’. Idag är denna äldre befälhavare en av Amerikas mest eftersökta terrorister. Under 1980-talet fick denna självutnämnda heliga krigare med sina nära kontakter till Osama bin Laden miljontals dollar av amerikanska skattepengar för att skicka arabiska och afghanska frivilliga in i striden mot de sovjetiska trupperna.

CIA var hans allierade. Gulbuddin Hekmatyar var en annan islamistisk befälhavare som Wilson överöste med pengar. Idag är båda ansvariga för militanta attacker mot Usas nätverk och för ett oräkneligt antal anfall mot amerikanska, afghanska och internationella styrkor.”

The Times citerade en fd kollega till Hekmatyar, som hade berättat att “Charlie Wilson verkligen har hjälpt motståndet -Mujaheddin.” En annan brittisk tidning, The Telegraph, har också kommenterat Wilsons död den 12 februari- ”Charlie Wilsons krig fick Osama bin Laden att först anlända till Peshawar i Pakistan och sedan till Afghanistan med sina arabiska jihadister. Den vars viktiga förtjänst detta är, var Gulbuddin Hekmatyar, vars Hezb-i-Islami-krigare utgör en av de mest dödsbringande fraktioner som finns i dagens talibanledda motstånd…”

Det amerikanska Statsdepartementet betecknade år 2003 Hekmatyar som Amerikas största militära underrättelse-operation någonsin, en ”Specialdesignad global internationell terrorist.” Haqqani, fortfarande vid liv i Afghanistan, har av Charlie Wilson och Robert Gates skänkts miljarder dollar och försetts med vapen till ”befrielsen”.

En indisk nyhetsbyrå skrev i början av året att ”Nu har det chockerande beskedet kommit ut, att den självmordsbombning som dödade sju CIAanställda i östra Afghanistan denna vecka var mästerligt utförd av krigsherren och den en gång betydelsefulla CIAallierade Jalaluddin Haqqani.”

”Under 1980talet var Haqqani en respekterad befälhavare som med stöd av Väst kämpat mot Sovjetunionen i Afghanistan. Efter att man där dragit sig tillbaka blev han medlem i den Usa-godkända koalition, i vilken den regering som kommit efter kriget formades.”

Gulbuddin Hekmatyar var premiärminister i det som blev kvar av Afghanistan 1993-1994, omedelbart efter att Usa 1992 gett sitt stöd till sina motståndsvänner att ta över landet. Hekmatyars och Haqqani hade roller som ringledare åt det för alla parter förödande blodbad och den våldsamma anarki som följt på nederlaget för Afghanistans Demokratiska Republiks, något värt att hålla i minnet- på grund av de upprepade referenser Hillary Clinton nyligen gjort till Charlie Wilson, att det enda misstag Usa gjorde i Afghanistan de senaste 30 åren är – en grov parafras på

- ”att inte ha stannat kvar för att slutföra jobbet.”

Det är denna lapsus och ingenting annat som nu Washington tänker ”snygga till.” Den uppföljning som Wilson såg för sitt inre var att fortsätta beväpna och betala sådana som Hekmatyar och Haqqani, vilka efter 1992 blivit ledare för Afghanistans styrande regim.

Wilsons främsta partner i uppbygget av styrkorna var Gust Avrakotos, vilken tillhörde två av dagens tre stora militära motståndsgrupper mot vilka Usa och Nato genomför det nu drygt åtta år långa kriget,  också han hyllad i 2007 års film ‘Charlie Wilson’s War’ som en modern amerikan, hjälte/anti-hjälte, en ”fläckad men älskvärd ensamvarg”.

Avrakotos, som dog 2005 var den som ”drivit den största hemliga operation någonsin i organisationens hela historia, blev döpt till ‘Dr Dirty’ för sin beredvillighet att ta hand om etiskt tvivelaktiga uppgifter….Under arbetet med demokraten och Representanthus- ledamoten Charles Wilson i Texas råkade Avrakotos händelsevis kontrollera mer än 70 procent av CIAs årliga utgifter till hemliga operationer och lät dessa via mellanhänder gå till mujaheddin.”

Med tanke på vad han och Wilson hade lagt ut för sina allierade mellanhänder i Pakistan, ”utnyttjade man dem i det afghanska inbördeskriget innan talibanerna tagit kontroll. ”Kritiker noterade att dessa vapen förmodligen fortfarande var i bruk, både till understöd och år 2001 mot Usas trupper då Förenta Staterna gått in i Afghanistan.”

Även om George Criles bok dokumenterar att Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani varit de stora mottagarna av det amerikanska militära stöd, som Wilson och hans motparter inom Cia hade säkrat- inklusive Robert Gates – vilket inte nämndes i den filmade versionen.

En kritiker av filmversionen pekar på att ”Producenterna…visar att allt kaos i Afghanistan efter kriget var ett resultat av vissa gynnare som tagit över landet – och ignorerade den påverkan som CIA hade haft i stil med vad dess träning i terroristmetoder åstadkommit (inklusive specialisering av högexplosiva sådana).”

En utgåva av News & World Report från 2008 erbjöd detaljer om Wilsons relationer med både Hekmatyar och Haqqani och deras aktiviteter.”Under nuvarande veckor har Hekmatyar uppmanat pakistanska militanter att attackera amerikanska mål, alltmedan Haqqanis nätverk blivit anklagat för tre stora bombningar av fordon tillsammans med mordförsök på president Hamid Karzai i april…Dessa båda krigsherrar – för närvarande överst på Amerikas lista över de mest efterlysta männen i Afghanistan - har en gång varit Amerikas viktigaste allierade.”

”Under 1980talet levererade CIA vapen och ammunition för hundratals miljoner dollar till stöd i kampen mot Sovjetarmén. Hekmatyar ansågs vid denna tid vara en trovärdig antisovjetisk allierad rebell och ”den mest radikala av radikaler,” minns den förre Kongressledamoten Charlie Wilson… ”Usas tjänstemän hade en ännu högre uppfattning om Haqqani, vilken ansågs vara den mest effektivt rebelliska krigsherren. ‘Jag avgudade Haqqani. Under den tid jag var i Afghanistan var Haqqani killen som såg till att jag tog mig ut,’ säger Wilson. ‘Han var en fantastisk ledare och väldigt älskad inom sitt område.’

”Haqqani var också en av de ledande förespråkarna för de så kallade arab-afghanerna, vilka skickligt organiserade arabiska frivilliga stridande, som bedrev jihad mot Sovjetunionen och hjälpte till att skydda den framtida al Qaidaledaren Osama bin Laden.” Som man har förstått älskade Wilson Jalaluddin Haqqani, denna till sin dödsdag ”otroliga patriot”. Som The Times i sin dödsruna över denne slog fast, ”är det möjligt att Wilsons vänner snart åter kan bli Amerikas vänner.”

Wilsons andra partner, Gulbuddin Hekmatyar, ”var…en beryktad opiumsmugglare och krigsherre, som ansågs ha sprutat syra över de kvinnors ansikten som inte bar slöja. En av Hekmatyars kolleger refererade till honom som ‘ett veritabelt monster’, fast han skulle ha imponerat på CIA (vilket avslöjar något om hans karaktär) genom att driva kriget mot sovjetryssarna till Centralasien och mota tillbaka kommunismen i Kazakhstan, Azerbaijan och Uzbekistan.

En CIAofficer hade sagt- ‘Vi ville döda så många ryssar vi bara kunde och Hekmatyar verkade vara killen som kunde göra detta.” En annan aspekt av Usas afghanska krig avslöjas av den andra till sista paragrafen.  Att det inte enbart var avsett att driva bort de sovjetiska styrkorna ur landet, störta regeringen och installera CIAs mujaheddinvänner, utan också för att utsträcka kriget in i själva Sovjetunionen.

Efter att filmen ‘Charlie Wilsons krig’ hade släppts under slutet av 2007, dök andra amerikanska tjänstemän upp, som varit inblandade i att beväpna Amerikas nuvarande motståndare i Afghanistan. Boken ‘the Jury: William P Clark, Ronald Reagans Top Hand’, av Paul Kengor och Patricia Clark Doerner, beskriver president Ronald Reagans Nationella säkerhetsrådgivares roll under 1982-1983 och ”hans arbete med allt från afghanska och polska rebeller, till rebeller i Nicaragua och mycket, mycket annat.”

En översikt av volumen avslöjar att ”Clark och Reagan i tysthet godkänt att [mujaheddin]rebellerna korsade floden Amu Darja, den som markerar gränsen mellan Afghanistan och den uzbekska sovjetrepubliken, där rebeller stod mot Sovjetunionen på dess eget  territorium… Inne i USSR opererade särskilt tränade rebellenheter, som Cia utrustat med högteknologiskt explosivt material för sabotage mot sovjetiska mål. De fick tåg att spåra ur, attackerade gränsposteringar och placerade ut minor.”

Ett citat ur boken säger- ”Dessa var frapperande modiga, riskfyllda företag – något av de farligaste aktioner som existerat under hela det 40-åriga Kalla Kriget..” En annan uppskattning av Wilsons aktiviteter kom att nämna att ”Mujaheddin i de  pakistanska lägren har tränats i att genomföra terrorkrig i tätorter med instruktion i bilbombning, cykelbombning kamelbombning och avrättningar. Enligt Charlie Wilson var detta ett icke dubbelbottnat moraliskt korståg under vår tid.

”Att Wilson i samma mening både kunde nämna och anspela på en moralitet är  förbluffande. Det räcker att återknyta honom till sitt fattiga Kongressdistrikt i Texas, där han ändå kunnat spendera miljontals dollar på en ständig skara missbrukande älskarinnor, alkohol, kokain och det mesta i sedeslöshet. Denna Wilson, en extraordinär amerikansk patriot och filmhjälte, har beskrivit sina göranden under 1980-talet som “Det här är enda chansen att skicka iväg sovjetisk ungdom i bodybags på samma sätt som dessa skickat våra pojkar i bodybags. Låt oss göra detta till ett Sovjetunionens Vietnam.”

Inom veckor efter Hollywoods idolisering av Wilson, skrev Paul Fitzgerald och Elizabeth Gould ett brev till Boston Globe för att säga sanningen om den allt större Wilsonmyten.  1981 var dessa de första amerikanska journalister som tillåtits komma tillbaka in i den afghanska huvudstaden och var de framtida författarna till ‘Invisible History: Afghanistan’s Untold Story’.  Författarna sa -”Vi fortsätter att häpnas över den amerikanska desinformations-kampanj, som har byggts upp som om den sovjetiska invasionen av Afghanistan fortfarande pågår.

”Faktum är att en hemlig finansiering av mujaheddin hade startat långt innan den sovjetiska invasionen -inte efter den. Fakta säger också att denna hemliga operation var avsedd att locka in Sovjetunionen i den afghanska fällan och hålla kvar dom där, inte att driva ut dom, vilket Wilson påståod.” Det är ett väldokumenterat faktum att ‘Wilsons war’ har förlängt Afghanistans dödskamp med sex år och erbjudit en säker multimiljarddollar teknologisk träningsbas för islamsk terrorism och banat väg för en privatiserad heroinindustri av historiska mått.

”Problemet låg i den begreppsmässiga inramning som i första hand  hade skapats av Amerikas kallakrigspolitik-makare, vilka gjort Afghanistan till den blödande mark den förblivit upp till denna dag.” En översikt av parets bok från 2009- ‘Afghanistan’s Untold Story’ innehöll dessa detaljer.

Efter att till slut ha dragit in dessa i Afghanistan (redan så tidigt som 1973), ville Usa att ryssarna skulle stanna kvar så länge som möjligt, så att deras mujahedin-ställföreträdare kunde leverera en dödlig attack mot detta ‘Ondskans imperium’. Alltmedan Kalla Kriget djupnat och afghanerna dragit sig allt närmare ryssarna, ökade Usas intressen i landet. Afghanistan skulle snart bli det slagfält på vilket planerna på Washington’s Kalla Krigsfantasier kom att utspela sig.

‘Den osynliga historien’ visar också hur en hemlig amerikansk inblandning hade startat så tidigt som 1973 under president Nixon och följt på utdrivningen av Kung Zahir Shah genom Mohammad Daoud. Usa hade inte ens befriat sig själv från sitt eget Vietnamkrig, förrän sådana planer låg klara, så att den ‘kinesisk-iransk-pakistansk-arabiska axeln’ skulle kunna ge Sovjetunionen sitt.”

William Blums översättning av intervjun i 1999 års ‘Le Nouvel Observateur’ med arkitekten för Usas intervention i Afghanistan, Carteradministrationens Nationella Säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, bekräftar Fitzgeralds och Goulds påståenden. Vid sitt erkännande tillade han- ”Enligt historiens officiella version började CIAs sitt stöd till Mujahedin under 1980talet, det vill säga efter att sovjetarmén invaderat Afghanistan den 24 dec 1979. Men i realiteten är verkligheten en helt annan och har tills nu vaktats i hemlighet.

Visst var det 3 juli 1979 som president Carter undertecknade det första direktivet till ett hemligt stöd för motståndarna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Och just den dagen skrev jag en not till presidenten i vilken jag förklarade för honom, att enligt min uppfattning skulle hjälpen kunna framkalla en sovjetisk militärintervention. ‘Denna hemliga operation var en excellent ide’. Den skulle få effekten att dra in ryssarna i den afghanska fällan och ni vill att jag ska ångra det? Den dag Sovjetunionen officiellt korsar gränsen, skrev jag till president Carter- ‘Nu har vi möjlighet att ge ryssarna deras Vietnam.’

”Vad är det viktigaste i världshistorien? Talibanerna eller Sovjetimperiets kollaps? Några uppskärrade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det Kalla kriget?” Några månader efter att filmen gjort Charlie Wilson till en celebritet, en film flera tiotals miljoner amerikaner hade sett och de flesta till en viss grad gillat, sa Wilson att han inte kunde ”tänka sig något han skulle ha gjort annorlunda.”

Den tidning som intervjuade honom och fått detta citat skrev- ”Det spelar ingen roll att denna fd Usa-representant från Texas varit behjälplig med att beväpna mujaheddin-gerillan…hetsat upp talibanledare som  skapat den våldsamma och radikala islamistiska fundamentalism som kom att dominera Afghanistan. Bry er inte om uppgången för talibanerna och al-Qaida.”

En nyhetsnotis 2006 meddelade att bokrättigheterna för ‘Charlie Wilson’s War’ hade köpts in av ‘Universal Pictures’, och att man i sammanhanget hade nämnt, att ”många av de män som CIA beväpnat blivit talibanernas och Osama bin Ladens beskyddare.” Wilson liksom Brzezinski kände ingen ånger inför det han gjort mot Afghanistan och dess folk. Ingen ånger för den brutala gerilla, vars träning och beväpning han under 1980talet organiserat i Pakistan. Ingen ånger då de utländska krigarna bland dessa kom att spridas till Centralasien, Kaukasus, Balkan, Nordafrika, Mellanöstern och Sydostasien.

Imperiebyggare har vare sig tid eller fallenhet för ånger. Terrorism/kontraterrorism-strategi, tunt och självcentrerat kopplat till massförstörelsevapen, droger och nu även pirater, har under det sista decenniet också tjänat sin egen och sina Natoallierades militärbaser och läger i Afghanistan, Pakistan, Kirgistan, Tajikistan, Uzbekistan, Filippinerna, Irak, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Jemen, Djibouti, Seychellerna, Uganda, Mali, Bulgarien, Rumänien och Colombia.

Snart kommer fler Usa- och Natotrupper till Afghanistan –  150 000 från femtio nationer – fler än någonsin tidigare under 1980talets sovjetiska truppstyrkor. Dessa västliga militärstyrkor har inte blivit inbjudna av någon regering i landet, inte ens någon politisk fraktion.

Det finns ingen Charlie Wilson i den amerikanska Kongressen som borde kunnat påkalla de utländska ockupationsstyrkornas bortdragande, knappast ens någon som begär dett fredligt bortdragande. Men Wilsons projekt för ett andra Vietnamliknande krig kan mycket väl komma att realiseras – som Amerikas andra Vietnam.

övers Ingrid Ternert

22 februari, 2010

Ingen kan dominera Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Israel, NATO, Pakistan, Storbritannien, USA, krig — ingrid @ 5:49

Redan den 18 feb 2010 skriver Al-Jazeerah ‘Dödstyst om dödade från alla sidor’. Nu går det  inte att undvika general Pattons ord- ”Krigets första offer är sanningen.”

”En pro-talibans webbsida säger att 74 USA soldater dödats den 18 februari 2010. Webbsidan lämnade inget övrigt bevis för att underbygga sitt påstående, som en video eller fotografier på dödade soldater eller förstörda tanks eller andra fordon – vilket  ger en tvivelakrig trovärdighet.

NATO-ländernas nyhetsbyråer sådana som Reuters, AP och AFP har inte rapporterat några offer bland NATOs styrkor, de afghanska civila eller ens talibankrigarna i Marjaprovinsen. Uppenbarligen förhindrar man människor i världen, särskilt de i NATOs länder, från att få kunskap om hur operationen går, då man hindrar tillgången till sanning för olika parter inklusive sin egen media.

Koloniala Motiv Bakom Operationer-  16 februari Sahar
Man har inför offensiven i Mariah Afghanistan satt in fler än 15 000 amerikanska- och NATOledda soldater och afghanska trupper samt inhyrda afghanska trupper mot mujahideen i området. Mer än 60 helikoptrar bestyckade med hellfire missiler och hundratals tanks deltar i operationen.

Marja har blivit kvar i motståndets händer under de sista åren. Andra delar av Helmand provinsen som Baghiran, Dishu och Washerdistrikten finns redan under Afghanistans islamska emirat. Så frågan är varför fienden väljer ett litet område som Marja för sina operationer.

Skenbart säger man sig vilja sätta press på talibanerna för att få dem att acceptera regeringens ord om att  återintegrera och försona, vilket man uttryckt på Londonkonferensen den 28 januari. Faktum är att Marja ur ett  geopolitiskt perspektiv är ett viktigt område, eftersom det gränsar till pakistanska Baluchistan, där Kina driver ett stort projekt för att utveckla Gwadars hamn.

De invaderande amerikanarna kan komma att kontrollera transitvägarna till Gwader för att säkra en genväg för sina förråd, vilka idag skeppas ut genom Karachis hamn, Pakistan och genom Tajikistan till norra Afghanistan. Man vill också omintetgöra den kinesiska inblandningen i Gwadarprojektet.

På liknande sätt i ljuset av ett nytt spänt politiskt läge mellan Washington och Teheran över anrikningen av uran och Irans missilprogram, vill Vita Huset idag installera en ny spionutrustning i Marja nära den iranska gränsen. Förutom detta har de brittiska invaderarna utvunnit uran i Sangindistriktet, vilket är rikt på uranmalm. Den lokala motståndsrörelsen säger att den brittiska invasionsstyrkan har fört in tung utrustning  i Sangin för uranutvinning .

Britterna är också inblandade i smuggling av droger i Helmandprovinsen. Man för i hemlighet brittiskt flyg till Europas svarta marknader (anmIT  som även CIA sysslar med för finansiering av sina hemliga ‘dirty operations’). Utan tvekan har det krig som förs under namnet bekämpning av terrorismen andra politiska och ekonomiska motiv inklusive expansionistiska mål snarare än det sk ‘Kriget mot terrorn’.

Motståndet har emellertid offrat sina liv för att säkra det egna landets oberoende och få ett slut på detta koloniala spel som startat av orättfärdiga skäl. Ändå, trots medias fanfarer och Västs partiska rapporter, har det islamska emiratet i Marja, Afghanistan, besegrat de fientliga trupperna. Färska rapporter från området säger- ”Faktum är att invasionsstyrkorna inte gjort någon spektakulär framryckning sedan operationens början. De tog sig ner ner med hjälp av helikoptrar i begränsade delar av Marjaprovinsen och ligger nu under belägring.”

Invaderarna kan inte komma upp från sina skyttegravar. Vartän de rör sig, hamnar de under mujahidins allvarliga attacker och möter minexplosioner. Det blir att de  hastigt retirerar. De fientliga trupperna har förlorat sin moral. Den lokalbefolkning  som ser de utländska trupperna skriker högt.  Vi önskar alla världens frihetsälskande krafters stöd för denna legitima uppgift som det afghanska motståndet för under ledning av ‘Afghanistans islamska emirat’  till att rädda de mänskliga värdena ur kolonialismens klor.

Just nu trampar ockupationens styrkor ner på mänsklig värdighet, frihet, säkerhet och det farsartade uttrycket terrorism.
General Hamid Gul var under 1980talet militär befälhavare i den pakistanska armén och tjänade som chef för landets underrättelsetjänst ISI från 1987 till 1989. Men Guls berömmelse kom då Pakistan-Saudiarabien-USA höll på att betala och ge logistiskt stöd till krigarna, motstånsdrörelsen i Afghanistan, vilka besegrade Sovjets militära och politiska styrkor.

Under USAs fd president Bush administration ville de sätta Gul på FNs lista över internationella terrorister, men försöken blockerades av den kinesiska delegationen. Inom landet hade Gul varit en frispråkig opponent till Asif Ali Zardari, Pakistans president, och begärt att högsta domstolen återinställde lagligheten i Pakistan. Al Jazeera intervjuade Gul under ett kort besök i Doha. Al Jazeera- ‘Du sa nyss att ‘talibanerna är framtiden och amerikanarna det förflutna i Afghanistan’. Är inte det lite väl långsökt?’

Hamid Gul- Amerikanarna är besegrade. Det skulle inte vara nödvändigt, för dess eldkraft och militära makt är försvagad, men det beror på att dess eget folk är trött och led [på engagemanget i Afghanistan]. Det finns idag en trötthet, detta hot av trötthet är det värsta en nation kan lida av. Det finns ingen sätt för amerikanarna att hålla fast vid Afghanistan. Skulle det kunna leda till att president Hamid Karzais regering störtas?

Karzai finns inte. Han kämpar nu för sitt liv. De har alltid startat med att tala om för honom att vid slutet av året kommer han att få axla ansvaret för Afghanistans säkerhet . Men vad ger man honom för det? Ingenting alls. Faktum är nu att fler civila offer i militära operationer försvagar Karzais position. Vissa i Afghanistan tror att omfattningen av civila offer i landet kommer att stärka talibanernas återkomst.

Hamid Gul säger att den senaste USAoffensive mot talibanerna inte kommer att fungera. Det är inte bara det. Alltmedan dagens civila offer helt visst har gjort talibanerna till en populär rörelse i Afghanistan – omkring 80 procent av befolkningen stöder dessa- så är folk trötta på korruptionen.

Man är våldsamt trött på krigsherrar och drogbaroner och den fortsatta amerikanska ockupationen. Om det bara hade gått fort – att man kommit in och gett sig av igen efter att ha fullgjort sitt jobb – då hade situationen sett annorlunda ut. Men det gjorde man inte.  Om amerikanarna hade velat skingra al-Qaida, då hade man redan efter första året kunnat göra detta och därefter dra sig ur.  Faktum var att man stannade och gick ifrån sitt ursprungliga syfte i Afghanistan, tills dess Barack Obama kom och började prata om trupptillbakadragande.

Det var i december Obama förklarade att USA skulle dra sig ur Afghanistan. Hillary Clinton sa detsamma, men det finns där en tvetydighet. Å ena sidan säger man ‘Vi är här för att stanna i Afghanistan’, å andra sidan startar man en ’svallvåg’ och tänker rusta upp den afghanska armén. I vilket fall kommer man inte att ge ut pengar till att bygga upp armén för $140 miljarder. Jämför detta med hur mycket det kostar att hålla en amerikansk soldat i Afghanistan – $1 miljon dollar per soldat och år. Just nu har USA runt 68 000 trupper. För närvarande kostar detta $65 miljarder bara för att hålla dessa trupper.

Det anländer nu  30 000 fler USAtrupper, så det kostar 100 miljarder dollar om året till de här styrkorna i Afghanistan. USA är en djupt skuldsatt nation, hur kan man ha råd med detta? Ungefär 57 procent av amerikanarna i undersökningar säger att de inte gillar kriget och vill att deras pojkar kommer tillbaka hem. Amerikanarna klarar inte stupade, det är deras problem. Som kompensation har man därför börjat anställa privata säkerhetsstyrkor.  För närvarande finns det ungefär 104 000 legotrupper  i Afghanistan.

Vad betyder detta? Att man anställer yrkessoldater på de ställen man inte kan sätta in trupper? Vi vet redan vad legotrupperna gjorde  i Irak… Amerikanarna är mer och mer benägna – eftersom USAmilitären inte klarar av att ha några stupade – att anställa legotrupper, inte bara från USA utan också från den lokala befolkningen. Det är en mycket farlig utveckling, om vi nu tror att yrkesarméer kan vinna krig och genomdriva landets politiska mål. Det betyder att vem som helst med mera pengar kan anställa fler legotrupper, vinna krig, vinna territorium etc.

Utifrån det, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna kan gå? Den kommer aldrig att fungera. Det kommer nog att bli en ögonöppnare. Det här har inrikespolitiska orsaker, men utgör inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig vilja skydda de civila, men kör bort dem från sina hem på ett mycket bryskt sätt. Utifrån det som har sagts, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna går? Den kommer inte att fungera. Det kommer nog att bli en ‘ögonöppnare’ för deras inrikespolitiska syften. Men det finns inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig skydda de civila, men flyttar samtidigt de civila från sina hem på ett mycket bryskt sätt.

Väderutsikter i Afghanistan – Den kalla vinden från Centralasiens stäpper sveper in över dessa regioner. När man startar sådana här operationer, kommer oundvikligen befolkningen att förflyttas och deras fält att överges. Vad försöker amerikanarna uppnå i den här situationen?  Jag vet inte det. Det finns så mycket dubbeltydighet runt de politiska målen. Varje militär konflikt måste ha ett politiskt mål. Jag kan inte avgöra om det skulle finnas någon politisk målsättning.

De civila offren i USA/Natos operationer har försvagat Karzai
Ur strategisk synpunkt har Pakistans inblandning i Afghanistan betraktats som en buffert eller en avskräckning gentemot Indien. Men nu då Pakistan har kärnvapenkapapacitet, hur viktigt är Afghanistan då för regeringen i Islamabad? Vi vill ha ett fredligt Afghanistan. Vi vet att Indien spelar ett spel med oss.

De pakistanska talibanerna är för övrigt sponsrade av den indiska underrättelsetjänsten och israeliska Mossad till att utföra attacker i Pakistan. Mossad är mycket aktiv i Pakistan och  förser den indiska underrättelsetjänsten med ledning och teknisk support.  Pakistan måste  få ryggen fri – inget land kan föra en kamp på två fronter. Man behöver ha ett vänligt sinnat Afghanistan, något som  inte nödvändigtvis betyder att dominera landet. För ingen kan dominera Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

20 februari, 2010

Kriget i Afghanistan – en strid om naturresurser

Sparat under: Afghanistan, NATO, USA, krig, olja — ingrid @ 4:07

av Mikael Nyberg  Aftonbladet 19 feb 2010

Vitala värden står på spel i Afghanistan, meddelade president Hamid Karzai nyligen: Afghanistan? Ett av världens fattigaste länder sitter på mineral- och petroleumreserver värda uppskattningsvis 1000 miljarder dollar.

För beräkningen står den amerikanska regeringens organ för geologiska undersökningar. Till en kostnad av 17 miljoner dollar har USA i flera år kartlagt Afghanistans tillgångar.

Ängslan över tillförseln av strategiska råvaror var påtaglig redan när USA gick till krig i Vietnam. Då var bilarna ännu förhållandevis enkla konstruktioner. Idag kan en bil innehålla upp till 39 olika mineraler, varav flera sällsynta. På samma sätt med mobiltelefoner och andra nymodigheter: de kräver ofta råvaror som bara går att utvinna på enstaka platser på jorden.

USAs nationella forskningsråd varnar för att detta kan ”utsätta en rad industrier i USA för politiska, ekonomiska och andra risker”. I ängslans epicentrum är oljan och naturgasen. Just som miljöminister Andreas Carlgren förberedde sig för klimattoppmötet i Köpenhamn for Maud Olofsson och Carl Bildt till Washington för att å EU:s vägnar tala om energisäkerhet, det vill säga tillförseln av bränsle till en bensinångande rikevärldskapitalism.

De två parterna bildade ett organ för samråd i energifrågor, EU-US Energy Council. Maud Olofsson lanserade projektet som en räddning ur klimatkrisen med ”ett klart fokus på affärsmöjligheter”. Det talades om biobränslen, koldioxidlagring och kärnkraft. Men Richard Morningstar, Hillary Clintons sändebud för euroasiatisk energi, angav utgångspunkten- inte klimathotet utan energisäkerheten. USA och EU ska samordna sina strävanden, ”i synnerhet pipelinepolitiken i Kaukasus och Centralasien”.

Parterna har föresatt sig att främja ”öppna, stabila och icke-diskriminerande globala energimarknader”, det vill säga fri tillgång för de egna olje- och energibolagen till kvarvarande reserver av fossilt bränsle. USA och EU ska också heter det, göra transportvägar och annan infrastruktur säkrare.

Dessa omsorger om fossilkapitalismens drivmedel avtecknar sig inte i nyhetsinslagen om Afghanistan och andra konflikthärdar. Där handlar det om krig mot terrorism och insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Pipelinepolitiken och jakten efter de begärliga råvarorna löper vidare i det fördolda.

I somras drog EU med USA:s tillskyndan igång bygget av en 330 mil lång gasledning från Kaspiska havet över Turkiet upp genom Centraleuropa. Nabucco, som projektet kallas, syftar till att minska unionens beroende av rysk naturgas och ryska rörledningar. Men det är osäkert om det går att fylla ledningen men kalkylerad mängd råvara. Turkmenistan, den tilltänkta storleverantören, exporterar redan gas till Ryssland och invigde nyss en ledning till Kina.

Det naturliga vore att fylla rören med gas från Iran, men det är inte aktuellt, slår ambassadör Morningstar fast: ”… vi har inga planer på medverkan från Iran i detta projekt nu eller i framtiden”. Så länge Iran liksom tidigare Irak ställer till förtret för USA i Mellanöstern ska den ekonomiska blockaden bestå.

Iran saknar inte alternativ. Olja går till Indien och Kina, och en gasledning till centrala Pakistan – och kanske vidare till Indien – är kontrakterad. USA ser i detta ett strategiskt hot. Ett skäl för avtalet med Indien 2005 om kärnenergin var just att minska det indiska intresset för import av bränsle från Iran.

USA har också aktualiserat planerna på en gasledning från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan och Indien, ett projekt som talibanregeringen i Kabul tackade nej till i augusti 2001 efter förhandlingar med amerikanska Unocal.

USA har i Afghanistan ”grundläggande strategiska intressen” som sträcker sig långt utöver kampen mot terrorismen, förklarade USA:s biträdande utrikesminister Richard Bouchner när ett avtal om ledningen till slut kom till stånd i juni 2008. 1999 genomdrev USA en utvidgning av Natos uppgifter.

De allierade ska nu inte bistå varandra militärt bara vid angrepp utifrån utan också vid ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförseln av vitala resurser”. Under denna flagg krigar fredsfrämjarna i Mazar-i-Sharif.

18 februari, 2010

Vinnaren tar allt i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Kina, NATO, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 10:22

13 feb, 2010 Asia Times
 av M K Bhadrakumar – Nobels fredspris utgör en tradition. Under hela perioden från 1901 till 2009, har det aldrig utnämnts två gånger  till någon av dess 97 individuella mottagare.

Förenta Staternas president Barack Obama kommer därmed knappast få Nobelpriset ännu en gång. Ändå kommer i ett historiskt perspektiv  Afghanistan att bli det första land i vilket islamister ledsagats till makten genom Amerikas nyfunna smarta  makt.

Detta blir samtidigt bara början. ”Naturligtvis är Afghanistan inte en ö. Det finns inte enbart en lösning innanför dess gränser,” sa NATOs generalsekreterare general Anders Fogh Rasmussen vid en säkerhetskonferens i Munchen för några veckor sedan.

NATO betraktar Centralasien
Det  internationella samfundet har blivit förlett att tro misslyckandet mellan Indien-Pakistan är det centrala bekymret för USAs diplomatiska strategi i Afghanistan. Men det är emellertid underordnat. USAs största motståndare är Kina, medan Indien och Pakistan – och alltmer Ryssland – mest liknar narren som skänker förvirring och humor i ett Elizabetanskt drama.

Den största sammansvärjningen handlar om NATOs expansion in i Centralasien. Vid konferensen i Munchen talade NATOchefen Rasmussen om ”behovet av att vända NATO till ett forum för konsultation i globala säkerhetsfrågor… NATO är ett ramverk som redan visat sig vara unikt att kunna kombinera säkerhetsfrågor, militär planering och aktuella operationer…
 
 Afghanistan är under det tjugonde århundradet ett levande exampel på detta. Att som en individ överlämna baneret till nästa löpare..Det är därför som Natoalliansen kommer att bli kärnan i nätverket av säkerhetspartnerskap … Redan idag utgör Natoalliansen ett stort nätverk av säkerhetssamarbete, ända bort mot  Nordafrika, Gulfen, Centralasien och Ostindiska Oceanen.”

Den centralasiatiska regionen utmålas i västerländsk press alltmer som en ”tickande bomb i väntan på att utlösas”. Argumentationen går ut på att där finns sociala och etniska spänningar som ligger och glöder med fördjupade ekonomiska kriser, alltmedan autokratiska och repressiva regimer inte klarar att ta hand om dessa spänningar; varpå islamister tränger sig in i det politiska vacuum och gör Centralasien alltmer mottaglig för al-Qaida.

Det argumentet vinner mark. Pakistanske analytikern Ahmed Rashid sa nyligen att, ”militanter förbereder marken för en lång och uthållig militär kamp i Centralasien. Det finns idag ett verkligt hot, då den islamistiska vågen kombineras med en ekonomisk och politisk kris … Skälet i första hand är att man har kämpat nog för andra människor. Nu vill man strida för sitt eget land. Det verkliga hotet är att dessa vill tillbaka in i Centralasien…med vapen, ammunition och manskap.”

Islamister som geopolitiska agenter

Det har funnits en väldig överton i den västliga rapporteringen. Al-Qaida har t.ex utnyttjats som ursäkt för att störta Saddam Hussein i Irak år 2003. Det gör att USAs idé om försoning med talibanerna förtjänar granskning. Idén är verkligen väldigt förnuftig i en tid då vreden bland muslimerna ökar med ett alltmer bristande förtroende för Obama.

USA är också farligt nära att gå i konfrontation med Iran och har ett växande behov av att ”splittra” den muslimska opinionen. Samtidigt utgör försoning med talibanerna en reell politik. Afghanistankriget kostar mycket pengar, det kostar västliga liv och kan inte vinnas. Försoning med talibanernas är onekligen den enda tillgängliga möjligheten för att bibehålla NATOs militär närvaro i Centralasien utan att utkämpa ett resultatlöst krig.

Uppkomsten av smidiga islamistsstyrkor fyller också sin roll i den amerikanska inringningsstrategin gentemot Kina (och Ryssland). Islamister lånar ut sig själva som utrikespolitiska instrument. En afghansk islamism kan endast komma att radikalisera känsliga områden som Norra Kaukasus, Kashmir och den kinesiska autonoma uiguriska regionen Xinjiang.

Kina har maximalt att förlora på att talibanregimen återuppstår. Det förklarar varför Peking bevistade Londonkonferensen om Afghanistan 28 januari och den regionala Istanbulkonferensen omedelbart innan, eftersom Afghanistan är en alldeles för känslig fråga för regional säkerhet och stabilitet att lämnas över till Washington.

Kina avfärdar USAs strategi
Kinesiska utrikesministern Yang Jiechi kom med en hel del under sina tal på konferenserna i London och Istanbul där Peking tänkte spela en aktiv roll för att skydda sina intressen. Yang beskrev där det Afghanistan Kina skulle vilja se resa sig. Först och främst måste det bli ett fredligt och stabilt Afghanistan som ”utplånar terrorismens hot”.

För det andra bör det bli ett Afghanistan som accepterar ”existensen av olika etniska grupper, religioner och politiska hemvister och utöver sina skillnader kan uppnå en allsidig, varaktig och nationell fred och försoning.” Betoningen på pluralism är tydligen ett avståndstagande från den ideologi av nationalistisk fundamentalism, som den pashtunska taliban-wahabbismen praktiserat.

För det tredje bör Afghanistan ”åtnjuta okränkbar självständighet, oberoende, territoriell integritet och nationell värdighet. Dess framtid, bestämmelse och statliga affärer drivs av dess eget folk.” I korthet förväntar sig Kina ett totalt och ovillkorligt bortdragande av all utländsk ockupation.

För det fjärde betonade Yang oupphörligt de regionala makternas centrala roll i arbetet med att stabilisera Afghanistan, vilket ”skall vara en del i det regionala samarbetet…Länder i regionen har speciella band till Afghanistan.” Han tillade, ”Det finns en hel del mekanismer och initiativ som gäller Afghanistan. Länder i regionen bör öka sin kommunikation för att försäkra sig om att det finns relevanta, uthålliga mekanismer som är praktiska och effektiva och kan spela en positiv roll…

Vi bör undvika olika överlappande mekanismer…vi bör vara öppna och inkluderande och företräda ett verkligt samarbete med andra parter…Det utgör ett imperativ, respekten för Förenta Nationernas ledande roll i att koordinera internationella insatser och att visa öppenhet och transparans.”

Yang tillade sedan en viktig sak: ”Länder från utsidan av regionenen borde nogsamt stödja de ansträngningar som görs från länder i regionen och helt och fullt uppskatta de svårigheter dessa har med att fostra ett verkligt utbyte dem emellan.” I realiteten har han utmanat USAs monopol på konfliktlösning.

Yang krävde att Obamaadministrationen skulle kliva ner från afghanska presidenten Hamid Karzais rygg. Han ombad Washington att ”respektera Afghanistans ledande roll i en ekonomisk rekonstruktion och att låta den afghanska regeringen och folket sitta i förarsätet.

Kina stödjer en överföring av mer hjälp till den afghanska regeringen och att göra fler investeringar- på basis av konsultationer med den afghanska regeringen.” På samma sätt, ”bör det internationella samfundet fullt ut respektera Afghanistans unika historia, kultur och religion såväl som inse den realitet och de svårigheter den afghanska regeringen befinner sig i och respektera den afghanska befolkningens önskningar. Vi bör helt enkelt låta Afghanistan välja den regeringsmodell som är mest lämpad i förhållande till sina egna nationella förhållanden.”

Obama förtjänar ett annat Nobelpris
Kinesiska kommentatorer har sedan dess kraftigt ifrågasatt nyttan av Obamaadministrationens plan för att ”återintegrera” talibanerna och säger att det är en djupt felaktig idé. Man uttrycker farhågor för att Karzai kanske till slut tvingas göra ”särskilda politiska bekännelser” till ifrågavarande motståndsmän om en delning av makten och en konstitutionell reform.

Man klagade över att denna övning gått ut på ”en tjusig exitstrategi” för USA och dess allierade och ”Vi ser ut att ha blivit noggrannt övervakade för att låta USA och NATO trupper börja genomföra ett tillbakadragande. Men kan utifrån dess speciella bakgrund uppfattas som kontraproduktivt.”

De kinesiska kommentarerna poängterade att planen inte skulle fungera; att så splittring mellan talibanerna genom att köpa upp dess kadrer och återintegrera de som inte har haft några band till al-Qaida. ”Förenta Staterna har alltid försökt betala sig fram till en lösning, en taktik som kan komma att slå tillbaka mot de mest extrema elementen bland talibanerna…till utsikten av en bottenlös pengaavgrund.”

Kina är långt ifrån ensam bland dessa regionala makter om att hysa en stor skepsis mot USAs plan för försoning med talibanerna. Moskva eller Delhi var nöjda med nästan varenda ord Yang sa. Skulle Yangs ryska och indiska motparter ändå valt att hålla egna överläggningar vid konferensen, då skulle Obama ha betraktat detta som sin egen förtjänst i egenskap av fantastisk utövare av smart makt och stora insatser – värdigt ett Nobelpris – även om hans plan att pascificera talibanledaren Mullah Omar inte kommit någonstans.

övers Ingrid Ternert

Vem upphävde neutralitetspolitiken?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, NATO, Sverige, Syrien, USA, krig — ingrid @ 1:40

Sydsvenskan 17 februari  Idag presenterar utrikesminister Carl Bildt (M) regeringens  utrikesdeklaration för riksdagen. En sak som han inte kommer att  försvara är den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Den har  nämligen långsamt och utan debatt raderats bort, med följd att  svenska soldater idag utan klara motiv slåss på USA:s sida i  Afghanistan, skriver filmregissören Richard Hobert.

Förra året vid skolexamensdags, när de flesta, inklusive politiker och journalister, var upptagna med blomsterbuketter och  skolgårdsträngsel, läste jag en notis om att riksdagen en av de sista  arbetsdagarna före sitt sommarlov, den 16 juni, hade klubbat igenom  en ny försvarspolitisk skrivning där den traditionella formuleringen  om alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter strukits.

Vid denna tidpunkt förenas Sverige varje år i en enda gemensam  andning: ”Sommar!” De flesta är redan på väg mot badstranden. Det gick till på liknande sätt när propositionen om att kraftigt utöka ett dittills blygsamt svensk FN-kompani i Afghanistan lades  fram för riksdagen den 12 juni 2002 – samtidigt som Sverige spelade  VM i fotboll.

Dessa två beslut, som knappast uppfattades av allmänheten, har nu  fått sin gemensamma konsekvens:

Idag packas unga stupade svenska soldaters kroppar i kistor i  Afghanistan samtidigt som nya unga svenska soldater packar sina  trunkar för att i maj ge sig ut i samma krig och slåss för … ja, vadå?

Sverige? USA? FN? Afghanska kvinnors rättigheter? Afghansk demokrati? Eller skall de kanske inte slåss för, utan mot något? Talibaner?  Opiumodlare? Terrorister?

Motiven skiftar upphörligt i den svenska regeringens och  försvarsmaktens argumentation. När inte den ena formuleringen fungerar så kommer vips en ny.

Enligt USAs president Barack Obama, som är ytterst ansvarig för den  multinationella armé som svenskarna ingår i, så är målet för kriget  ett enda: att krossa talibanerna och sedan åka hem.

Men hans underlydande svenske soldat har av sina svenska mellanchefer  fått en helt annan målbild. Han förväntas lämna vapnet i bilen, gå  runt i byarna och vinna befolkningens hjärta och sinne inför ett  kommande uppbyggnadsarbete av ett land i spillror. Fast om någon  skjuter så får han skjuta tillbaka.

Denna omöjliga kombiuppgift har försetts med beteckningen ”utveckling  och säkerhet”.

Det enda som kan fastställas med säkerhet är, svenskarna åker inte  till Afghanistan för att försvara den svenska neutralitetspolitiken.  För den finns inte längre. Den försvann som den sista snön en varm  försommardag i fjol, utan att de ansvariga ställde den naturliga  frågan om en så livsavgörande kursändring till folket: Vad tycker ni?

 Upphävandet av det folkligt förankrade samhällskontraktet om strävan  efter neutralitet har genomförts med samma administrativa fiffighet  som oseriösa telefon­operatörer använder när de i efterhand skriver  om villkoren i kundkontrakten.

Under de senaste åren har ordet neutralitet sakta suddats ut ur alla  politiska skrifter och ersatts med allt svagare associativa ord. Ord  för ord har en helt ny och främmande militär ideologi konstruerats.  Till en början i försiktiga formuleringar om samarbete och viss  samordnad övningsverksamhet, senare i beslut om gemensam Natostandard 
för vapen och reservdelar.

Själva metoden att sudda den tidigare tydliga målbilden steg för steg  med knappt märkbara retuscheringar har fått till följd att  folkopinionen har avväpnats innan den ens insett vad som pågår.

Vem har drivit linjen att upphäva Sveriges neutralitetspolitik utan  folkomröstning och med minsta möjliga debattrisk?

Är det utrikesminister Carl Bildt, som redan i förra årets  utrikespolitiska deklaration i riksdagen, fyra månader före  riksdagens beslut den 16 juni, helt hoppade över att nämna något om  Sveriges neutralitetspolitik, vilken varit grundbulten i varje modern  svensk utrikesministers årliga tal?

Möjligheten till neutralitet, detta av många generationer mödosamt  upparbetade grundvärde, har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra  år. Dessutom är det neutralitetspolitiken som utgjort försvaret för  försvaret. Och för Sveriges försvarsindustri.

Denna grundläggande överenskommelse mellan Sveriges regeringar och  det svenska folket har i folksjäl och sinne haft samma självklara  hedersplats som den nedärvda respekten för allemansrätten. Det  handlar om en livssyn, en Sverigebild som har vårdats av oss själva  men också vördats av omvärlden.

Neutralitet är inte passivitet. Neutralitet är en livshållning som är  möjliggörande, en artfrände till integriteten, den privata omutbarheten.

En sådan hållning provocerar de våldsamma, men låter sig inte  provoceras. Den svenska neutralitetspolitiken har på olika grunder  kritiserats, men alltid i grunden respekterats.

Den har gjort det möjligt för Sverige att med trovärdighet spela en  betydligt större roll i världspolitiken än vad landets storlek  motiverar.

Nu är många av dessa möjligheter bortsopade. Sverige är idag i såväl  teori som praktik en USA-allierad och betraktas av omvärlden som en  sådan.

Denna helomvändning har skett nästan obemärkt. Hur är det möjligt? Vi  för en livlig debatt om hotet från kärnkraften, samtidigt som vi  kritiklöst marscherar ut i krig tillsammans med länder som hotar med  kärnvapen.

Varför förses svenska soldater med ädla motiv som saknar motsvarighet  i de amerikanska chefernas krigsplan? Vem är drivkraften bakom den  långa process som slutligen upphävde Sveriges neutralitetspolitik den  där försommardagen i fjol? Och varför?

Detta vill jag gärna höra Carl Bildt berätta om i sin  utrikespolitiska deklaration.

17 februari, 2010

Svenska bombmän räddar inga kvinnor

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Sverige, kvinnor — ingrid @ 6:10

_afghfamilytält

 av Martina Nilsson
Newsmill

 Kvinnor som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att nu framställa de afghanska kvinnorna som offer, några som skall räddas av våra västerländska (överlägsna?) och militärt stridande trupper, att det skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

 

Redan då Sverige beslutade skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka förekom frekvent i media. De visades upp som bevis på det berättigade i att skicka trupper till Afghanistan. Man talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med dom. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde Väst handlade aldrig om burkan utan om den förstörda infrastruktur, svält och misär som kommit i krigets fotspår.

 

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig, ockupation och kvinnoförtryck – en kamp de fortfarande för aktivt. Och mot de övergrepp den amerikanska ockupationsstyrkan utför mot befolkningen..

 

Sverige är en del av den ockupationen. Sverige är med i ISAF som sedan år 2003 leds av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan. Historiskt och än idag använder man i Väst  ofta den retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Och man ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är några passiva offer, utan bedriver också en politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

 

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av kriget och ockupationen. Det här har också svenska UD kommit fram till. I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstaterar man att talibanernas fall inte påverkat situationen för kvinnorna i någon högre omfattning. Att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte blivit förbättrad för att talibanerna lämnat makten.

Att detta blev konstaterat i den strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar emellertid inte, att kvinnorna även i fortsättningen används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars  rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (som förutsätts ha läst UDs strategiplan) att ‘.. de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.’

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi övergivit svensk neutralitet och ställer upp helt på den amerikanska utrikespolitiken, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör delta när nu FN är inblandad, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut, desto mindre förtryckta anser vi i väst att de är. När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Inte någon av de afghanska kvinnor som intervjuas lyfter själva fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav.

Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar, att slänga burkan riskerar bli en tom gest. (Man kan notera att efter ockupationen väldigt få inhemska afghanska kvinnor sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika vis, dels som ett sätt att visa på förtryck och det ”lyckade” med invasionen, dels för att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Studierna av kvinnorna i tredje världen och framställningen av dessa har ofta varit ett sätt att definiera västerländska kvinnors egen identitet.

När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria, påpekar man likheterna med oss, att de följer en mall för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central då man utpekar det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta, utmålar man dessa som väldigt olika oss här i Sverige. När de framställs som fria poängterar man likheter. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om dom utan om oss, om vår självbild och vår havererade utrikespolitik.

 Emellanåt blossar debatten upp i Sverige om kvinnorna i Afghanistan och man argumenterar för hur de ska ”bli hjälpta”. Sverige framhåller ofta sig själv som en jämställdhetsexpert, vi är dom som ska lära ”de andra” hur man ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, dessa vi nu ska nå med kvinnliga soldater och jämställdhetsrådgivare och bomber, för dom förstör vi infrastrukturen, för dom skjuter soldater civila, för dom bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnors skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper styrda av Nato. Vi deltar i USAs

krig mot terrorismen med kvinnofrigörelsen som förtecken. Situationen för kvinnorna i  Afghanistan har inte blivit förändrad. Är det förändrad utrikespolitik vi köpt, gömd bakom en retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte borde idag betydligt fler än vad som nu är fallet resa krav på att ta hem trupperna från Afghanistan.

16 februari, 2010

Jan Guillou – Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism

Sparat under: Afghanistan, NATO, Syrien, USA, terrorism — ingrid @ 1:43

tanksmedia

 Aftonbladet 14 feb 2010  –  Vi skall bomba och döda dem ända tills de tacksamt anammar vår form av demokrati, där bland annat flickor får gå i skola. Detta är en illusion som nu är inne på sitt nionde år.

Västvärldens metoder att lansera demokrati, den villkorade alltså, har inte varit framgångsrika. Tvärtom.

Därför har krigsanhängarna nu hittat på ännu ett sätt att motivera fortsatt dödande av afghaner för att göra dem till bättre människor. Nu gäller det att patriotiskt ställa upp för våra svenska pojkar där borta. Särskilt när de offrar sina liv för den goda saken. Den som då kritiserar logiken bakom vårt krig blir inte bara opatriotisk, utan skändar också de döda och deras anhöriga.

Expressen har sedan någon månad konsekvent drivit denna linje på både nyhetsplats och ledarsidor, vilket är en amerikanisering av politiken. Den som är emot vårt krig är en feg och föraktlig människa.

Våra pojkar ”gör skillnad”, ­vilket är en råöversättning av det gängse amerikanska uttrycket ”make a diffe­rence” som dock blir obegripligt på svenska.

Ändå var det just så Expressen avslutade sin senaste krigsledare: ”De svenska soldaterna gör skillnad”.

Och när man två dagar senare publicerade 37 hjälteporträtt på blivande svenska soldater i Afghanistan – de hade alla rena och ädla motiv för att gå i krig – svarade nio av dem att de ville till Afghanistan för att ”göra skillnad”. Man får anta att de menade skillnad mellan gott och ont. De amerikaner som använder uttrycket menar bara att de vill tjäna sitt land. Det är besvärligt att hantera den här nya amerikaniserade känsloagitationen.

Varje far och mor kan föreställa sig mardrömmen om ett barns död. Också varje kritiker av det orättfärdiga och kontraproduktiva kriget kan föreställa sig vad dödsbudet innebär för föräldrarna till våra senast stupade. Liksom vi alla kan sörja med de efterlevande. I all synnerhet som de dödade gav sitt liv för något de trodde var rätt, men som var fel. Vilket gör tragedin än större.

Just därför är det rå cynism som utmärker de krigsförespråkare som nu alltmer desperat, eftersom tiden rinner ur timglaset, griper efter patriotism och anhörigas sorg som sista känslomässiga försvar av vårt krig i Afghanistan.

Enklare och betydligt vanligare har hela tiden varit att idiotförklara dem som inte tror att man kan bomba fram demokrati. Som när Aftonbladets ivrigaste anhängare av krig i största allmänhet, Johanne Hildebrandt, hånar ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanistan’ ­utan att fundera över konsekvenser eller lösningar” (7 feb). Nu är kanske inte just Johanne någon stilist av rang, som framgår, dock enligt egen utsago ”en krigsreporter från helvetet”.

Fast hennes argumentation är vanlig. Krigets kritiker är dumvänster, ett tema varierat av oändlighet i Expressen, och vår skuld är att vi inte ”funderar” över vad som händer när USA slutar ockupera Afghanistan. Vilket enligt president Barack Obama skall inträffa nästa sommar.

Eftersom han övergivit alla planer på att kriga fram demokrati i Afghanistan. Nu skall han bara krossa terrorismen i en sista heroisk insats, dra sig ur och proklamera seger.

Jo, jag har grubblat mycket över vad som kommer att hända då. Vem har inte det? Den av USA tillsatte och valfuskande presidenten Karzai kommer, med välfyllda fickor, att fly buren på samma bajonettspetsar som förde honom till makten. De krigsherrar som inte längre får betalt från honom – med amerikanska biståndsmedel – kommer att välja sida inför ett inbördeskrig.

Det slutar med förtryck som nu, minus utländsk ockupation, och en ny skurkregim som möjligen blir ännu värre än den som vi installerat. Och flickor får inte gå i skola. Det blir under alla omständigheter en förfärlig historia.

Men frågan kan ställas mycket bättre, nämligen till alla dem som stött kriget under skiftande motiveringar: På vilket sätt främjade vårt krig afghanernas tro på den västerländska demokratin? Hade vi inte kunnat lansera det minst dåliga av alla kända politiska system på ett bättre sätt?

Och varför skulle Sverige traska patrullo efter George W Bush genom att först kriga för att fånga Usama bin Ladin, sen för att införa demokrati, sen för att införa jämställdhet och slutligen, med Barack Obama, för att skydda USA:s medborgare mot terrorism?

Och när USA, Storbritannien, Kanada, Spanien med flera dragit sig ur, skall Sverige då stanna för att på egen hand vinna kriget? Det är krigets anhängare som har de svåra frågorna att besvara, inte krigets motståndare.

Normal text Stor text Extra stor text
Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress