Fredskoalitionen Göteborg

6 februari, 2012

Kostnaden för NATOs äventyrligheter

Filed under: Afghanistan,ekonomi,krig,NATO,nya,olja,Ryssland,talibaner,USA — ingrid @ 03:45

 

av Mohammad Jamil

The Nation 3 feb 2012
Ryssland inser att om USAs och NATOs trupper utplånar eller får talibanerna ineffektiva, skulle USA upprätthålla en kontingent på några tusen trupper plus en stark flygbas i Afghanistan till att möta varje eventualitet som kan utgöra ett handgripligt hot mot sig.

Resultatet av deras fredliga skriftväxling med talibanerna har blivit något av ett ohanterligt dilemma för dom.

Alltsedan förstörelsen av relationerna mellan Amerika och Pakistan har ett flertal utländska skribenter tipsat Obamaadministrationen om att utvidga samarbetet med Ryssland, som spelat en betydande roll i transiteringen av militärt material till och från Afghanistan. Såvida inte Ryssland  blivit trött på talibanerna under sitt inhopp i regeringen hade man kunnat stötta det afghanska motståndet, så att Afghanistan blivit ett andra Vietnam för Usa som hämnd för sitt nederlag under 1980talet.

Afghanistan var spelplanen för ett nära decennium långt krig mellan USA och Ryssland, då den förre hade hjälpt jihadisterna att bekämpa Röda Armén och också varit behjälplig i förödelsen av USSR. Trots det ville Ryssland inte att Amerika skulle lämna Afghanistan, då utan att förstöra talibanernas kamp- och terroristläger, leder och försänkningar. Samtidigt ville man inte veta om att Usa får ett permanent tillhåll i Afghanistan, för det skulle ha kunnat ha hejdat de ryska ansträngningarna att neka Usa något inflytande i de centralasiatiska republikerna.

Det har blivit mer än två månader sedan Pakistan stängde de leder man använt till att leverera förnödenheter till Natos styrkor i Afghanistan. Med tanke på de spända relationerna mellan Pakistan och USA efter episoden med Raymond Davis och Abbottabad-attacken, hade Washington arbetat på alternativa rutter, men kostnaden blev enorm och närmast förbjuden.

ABC News citerade en Pentagontjänsteman som sa: ‘Kostnaden för förnödenheter till Nato/Isafs trupper i Afghanistan ligger nu på $104 miljoner per månad, mot en kostnad på  $17 miljoner för transport av förnödenheter genom Pakistan’. Med andra ord, kostnadsökningen ligger på 512 procent per månad, som resultat av Pakistans stängning av gränsen vid Torkham och Chaman kort efter ett Nato-anfall som hade dödat 24 pakistanska soldater vid Salalahs gränspostering.

De amerikanska förslagställarna och agitatorerna måste bli ruinerade av att vara så arroganta och försumliga vad gäller realiteter på marken i Afghanistan, eftersom detta var supermaktens Akilleshäl. Nu är det mer en fråga om ett ärofullt utträde för USA, snarare än alternativa leder för Natos styrkor.

USAs militärplanerare utvidgade markleveranserna, känt som Norra DistributionsNätverket (NDN), banade väg genom Ryssland och de forna Sovjetrepubliker som gränsar till Afghanistan. Men de här var de huvudsakliga lederna för icke-dödlisbringande leveranser.

NATO har två huvudtransportleder via NDN, som binder samman Baltiska och Kaspiska hamnar med Afghanistan via Ryssland, Centralasien och Kaukasus: NDN Nord och NDN Syd.

NDN Nords transitled startar i Lettland, korsar ryskt territorium och går in i Afghanistan via afghansk-uzbekska gränsen. Richard Weitz, ledare för ‘Centrum för Politisk-Militär Analys’ vid HudsonInstitutet skrev i en avhandling:

‘Även före den senaste incidenten (attacken mot gränsposteringen vid Salalah) hade regeringar i Väst sökt tillstånd för det motsatta flödet med transit längs NDN, så att deras styrkor kunde åka ut genom forna Sovjetrepublikerna snarare än genom Pakistan, där de skulle varit mer sårbara för hämnd från talibanerna och dess pakistanska allierade’.

Men faktum återstår att förnödenheter till NATO genom NDN också är känsliga, i och med att talibanerna har sina fickor i norr, söder, öster och väster. Efter Sovjetunionens fall har inflytandet försvagats. Men medan petrodollarn flyter in, särskilt som resultat av en fenomenal ökning av bensinpriserna, har beroendet av Väst försvagats; och man har kunnat öka sitt eget inflytande i världen.

För det andra, finns det ingen fri rutt, då Pakistan och de Centralasiatiska Republikerna tar betalt för erbjudanden om transit.

För det tredje, tillåter man inte transport av militär utrustning genom sina territorier. Rysslands ambassadör i Afghanistan, Zamir Kabulov, förklarade nyligen: Det ligger inte i Rysslands intresse att NATO blir besegrat och lämnar alla dess problem bakom sig …’Vi skulle föredra att NATO avslutar sitt jobb och sedan lämnar denna onaturliga geografi’.

Men Ryssland har förstått att om USAs och NATOs trupper decimeras eller gör talibanerna ineffektiva, skulle USA få hålla en kontingent på några tusen trupper plus en stark bas för en luftstyrka i Afghanistan till att kunna möta varje eventualitet som utgör ett handgripligt hot mot den. Som resultat av sitt ledarskaps monumentala dumhet, har nu Amerika syltat in sig i dess fredsnärmande med talibanerna, som vänder detta till ett utdraget dilemma för dom. Företaget har råkat ut för sådana svårigheter, som man förmodlingen inte ens har kunnat föreställa sig.

Också deras största bortskämda afghanska minoriteter, som hamnat i en våldsam civil strid med talibanerna, innan dessa blev utkastade av de Usa-ledda utländska arméerna och är vansinniga på dom och vill hålla talibanerna utanför samtalen och hotar också med att åter ta till vapen, såvida talibanerna skulle föras in i maktstrukturen.

President Hamid Karzai är också väldigt sur för att ha hållits utanför cirkeln. Amerikanerna med sin fredsrunda har i och med det gått in i ett veritabelt minfält av osäkerhet, då allt skulle ha kunnat undvikas, såvida man haft dessa afghanska handgripliga och djupt rotade etniska och klanmässiga stridslinjer i huvudet. Det är verkligen så förbluffande att de har kunnat vara så oförstående för dessa hala slänter, då de inte alls varit några främlingar inför Afghanistan eller dess folk.

Författaren är fd kolumnist och frilansjournalist

 

övers Ingrid Ternert

 

3 februari, 2012

När ska egentligen Usa dra sig ur Afghanistan och Irak?

Filed under: Afghanistan,CIA,Irak,mellanöstern,nya,USA — ingrid @ 01:26

 

Vad Panetta sa om Usas engagemang i Afghanistan är att -“Vi har engagerat oss i en ganska robust roll och  den är fortfarande ganska robust. Det betyder inte, att vi inte skulle vara beredda på strid”.
av Craig Whitlock 1 feb 2012  (Nedan samma Panetta 2010 i Washington Post)

Bryssel – Förenta Staterna och Nato ska försöka avsluta stridsmissionen i Afghanistan nästa år och ändra rollen till att erbjuda stöd och träning åt de afghanska säkerhetsstyrkorna. Det är vad  försvarsminister Leon E. Panetta sa under onsdagen.

Så länge amerikanska trupper av något slag är kvar i Afghanistan, är det enligt vissa analytiker inte troligt att denna accelererade tidsplan kan lugna ner de islamska militanter som bekämpar den afghanska regeringen och Pakistan.

“Vare sig det är de pakistanska talibanerna, de afghanska talibanerna eller al Qaida, handlar det om samma historia: Som den pakistanske författaren Imtiaz Gul, verkställande direktör för Centrum för Forskning & Säkerhetsstudier i Islamabad, sa - “De vill befria Afghanistan från utländsk ockupation”. Den första större svårighet som Usa och dess koalitionsstyrkor står inför är oppositionen mot Usas baser i Afghanistan.

Talibanerna har intagit den maximala hållningen att utländska styrkor måste ge upp, hals över huvud”. För president Obama gäller det ännu att besluta hur många trupper som ska stanna i Afghanistan och i så fall under hur lång tid. Existerande neddragningsplaner efterlyser det antal man tänker minska, från nuvarande 90 000 till 68 000 i september, en nivå som militära befälhavare — enligt försvarstjänstemän med uppbackning av Panetta, vill behålla till slutet av 2014.

Administrationen förhandlar också om en överenskommelse med den afghanska regeringen för det som Panetta kallat en “evig närvaro” av kontraterrorism och träning av de styrkor som ska vara kvar för evigt. Administrationen har försökt men misslyckats att förhandla om en liknande långsiktig överenskommelse med Irak.

Trots att Afghanistan hittills inte spelat någon framträdande roll i Usas presidentvalskampanj, har förre guvernören i Massachusetts Mitt Romney, GOPs frontfigur i nomineringen, sagt att han tänker fortsätta bekämpa talibanerna tills de besegrats. Han kritiserade Obamas strategi att bekämpa motståndet, samtidigt som man engagerar dom i samtal.

Obamaadministration menar att amerikaner är trötta på krigets finansiella och mänskliga kostnader och skulle välkomnat en utträdesstrategi, så länge man trodde att detta skulle hjälpa upp Usas nationella säkerhet. Obama framförde att slutfasen av neddragningen i Irak, som han lovat under presidentvalskampanjen 2008, är ett tecken på Usas styrka och egna förmåga.

Trots att han i augusti 2010 meddelade det officiella slutet på Usas stridsoperationer i Irak, fortsatte många av de 50 000 trupper som var kvar att dras in i strid tillsammans med irakiska trupper och ibland även utan dom.

Förutom mänskliga förluster har de fiskala kostnaden för den afghanistanska konflikten kommit att väga tungt på alla koalitionsmedlemmars axlar. Panetta sa att han skulle be andra försvarsministrar inom Nato att överväga om det fortfarande skulle vara någon idé att underteckna en expansion av de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna, idag med cirka 310 000 individer, till planerade totalt 350 000 soldater och poliser.

Ökningen av storleken på den afghanska styrkan har varit hörnstenen i Natos krigsstrategi. Men alliansen har övervägt huruvida man fortfarande skulle ha råd med att betala en så stor afghansk styrka, och i så fall under hur lång tid. Administrationens tjänstemän har sagt  man förväntar sig, att Washington och allierade huvudstäder ska betala merparten av kostnaderna för att under lång tid efter år 2014 kunna utrusta och träna de afghanska styrkorna.

“Det finns en allmän förståelse, om det forsätter vara hållbart, att man kan behöva gå ner en bit”, sa en högre amerikansk försvarstjänsteman under villkor av anonymitet på grund av Pentagons grundregler. “Exakt vilken siffra det gäller och vad den precisa tiden kommer att bli, det är något vi behöver diskutera med våra allierade”.

Panetta sa att Förenta Staterna och Nato skulle fråga sina arabiska allierade, Japan, SydKorea och andra länder om bidrag till stöd för den afghanska armén och polisen under denna långa period.“På många sätt bestämmer anslagen vilken slags styrka vi ska ha kvar här i framtiden”, sa han.

Under den nuvarande Natoplan som man kommit överens om med Afghanistans president Hamid Karzai i Lissabon, ska afghanska säkerhets-styrkor enligt den någon gång under året överta kontrollen av militära operationer över ungefär halva landet, medan resten så småningom ska ske före slutet av 2014.

Trots att Karzai offentligt uttryckt sitt missnöje med NATOs styrkor, har det oupphörligt sedan dess inte varit helt klarlagt om  han deltagit i eller underrättats om de nya planer som man diskuterat. 

 Washington Post 2010

Panetta sa om Usas engagemang i Afghanistan att- “Det är en ganska robust roll vi är engagerade i och fortfarande är det ganska robust. Det betyder inte att vi inte är stridsberedda.” Så länge amerikanska trupper av något slag är kvar i Afghanistan, är det enligt vissa analytiker inte troligt att den accelererade tidsplanen kan lugna ner de islamska militanter som bekämpar den afghanska regeringen och Pakistan.

“Vare sig det är de pakistanska talibanerna, de afghanska talibanerna eller al Qaida, är historien densamma: de vill befria Afghanistan från utländsk ockupation”, sa den pakistanske författaren Imtiaz Gul, verkställande direktör i Centrum för Forskning & Säkerhets Studier i Islamabad. “Den första större svårighet som Usa och koalitionsstyrkorna står inför är oppositionen mot Usas baser i Afghanistan. Talibanerna har intagit den maximalistiska positionen att utländska styrkor måste ge upp hals över huvud”.

President Obama har ännu att besluta hur många trupper som ska stanna i Afghanistan, och i så fall hur länge. Existerande neddragnings-planer efterlyser det antal man ska minska från nuvarande 90 000 till 68 000 i september, en nivå som militärbefälhavare — med Panettas uppbackning enligt försvarstjänstemän — vill behålla till slutet av 2014.

Administrationen förhandlar också om en överenskommelse med den afghanska regeringen för det Panetta kallat en “evig närvaro” av kontraterrorism och träning av styrkor som  ska vara kvar för evigt. Administrationen har försökt men misslyckats att förhandla en liknande långsiktig överenskommelse med Irak.

Trots att Afghanistan hittills inte spelat någon framträdande roll i Usas presidentvalskampanj, har förre Massachusetts guvernören Mitt Romney, GOPs frontfigur i nomineringen, sagt att han vill fortsätta att bekämpa talibanerna tills dess de har besegrats. Han kritiserade Obamas strategi att bekämpa motståndet, under tiden man engagerar dessa i samtal.

Obamaadministrationen menar att amerikaner är trötta på krigets finansiella och mänskliga kostnader och skulle välkomna en utträdes-strategi så länge de trodde att det skulle säkra Usas nationella säkerhet. Obama har framfört att slutfasen av neddragningen i Irak, som han lovat under sin presidentvalskampanj 2008, är ett tecken på Usas styrka och hans egen förmåga.

Trots att han i augusti 2010 förklarade det uttalade slutet på  Usas stridsoperationer i Irak , fortsätter många av de 50 000 trupperna att kontinuerligt engagera sig i strid tillsammans med irakiska trupper och ibland utan dessa.

Förutom de mänskliga förlusterna väger de fiskala kostnaderna för Afghanistan konflikten tungt på alla koalitionens medlemmar. Panetta sa han skulle be andra NATO försvarsministrar att överväga huruvida det forfarande vore klokt att skriva under på expansionen av Afghanistans nationella säkerhetsstyrkor, för närvarande 310 000 medlemmar, till en planerad total på 350000 soldater och poliser.

Genom att blåsa upp dessa, har den afghanska styrkan blivit en hörnsten i Natos strategi för krig. Men alliansen har övervägt huruvida man fortfarande har råd med att ge stöd till en så stor afghansk styrka, och i så fall hur länge. Administrativa tjänstemän har sagt att Washington och allierade huvudstäder kan förväntas stå för huvuddelen av utgifterna för att utrusta och träna de afghanska styrkorna långt efter 2014.

“Det finns en allmän förståelse för, att om detta ska förbli hållbart, behöver det gå ner ett bit”, sa en högre amerikansk tjänsteman under villkor om anonymitet genom Pentagon. “Exakt vilken siffra det gäller och precis vilken tidpunkt, är något som vi behöver diskutera med våra allierade”.

Panetta sa att Förenta Staterna och NATO skulle be sina arabiska allierade, Japan, SydKorea och andra länder att bidra till att stödja den afghanska armén och polisen under denna långa period. “På många sätt bestämmer anslagen vilken slags styrka vi ska ha här i framtiden”, menade  han.

Under nuvarande Natoplan som man kommit överens om med den afghanska presidenten Hamid Karzai i Lissabon, ska afghanska säkerhets-styrkor ta kontrollen över militära operationer i ungefär halva landet någon gång under året, medan resten ska ske så småningom innan slutet av 2014. Trots att Karzai offentligt uttryckt missnöje med NATOs styrkor, och det sedan dess oupphörligt inte varit helt klart, huruvida han deltagit i eller underrättats om de nya planer man diskuterat.

 

övers Ingrid Ternert

1 februari, 2012

Imperiemisstag kostar Usa Mellanöstern

Filed under: Afghanistan,Irak,Iran,krig,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 18:07

 

1 feb 2012  av Dmitry Shlapentokh bitr historieprofessor
Förenta Staternas invasion av Irak 2003 var en viktig händelse i historien efter det Kalla Kriget och är noga utmärkt i en serie andra sammanhang om ”förebyggande” krig; mot Serbien 1999, Afghanistan 2001 och senast i Libyen.

De genomfördes alla under varierande ursäkter, men de underliggande geopolitiska motiven var klara.

Å ena sidan är man i Väst alltmer pressad och särskilt då i Usa, av Asiens ekonomiska tillväxt – framförallt i Kina. Å andra sidan har särskilt Usa försökt dra fördel av sin militära överlägsenhet, som framträtt efter Sovjetunionens kollaps.  Attacken mot Irak utformades inte enbart som en demonstration av Usas överlägsna militära makt och föraktet för internationell lag och europeiska allierade, utan också för att säkra Usas grepp om strategiska resurser i MellanÖstern som olja och gas.

Planen misslyckades. Ändå skulle Usa ha kunnat vända nederlaget, om än inte till seger, men till något slags framsteg.

För det första var Usas stora misstag i Irak – i stark kontrast till Storbritannien under dess koloniala storhetstid – att man försökt engagera sig i ”regimförändring”, då hela den gamla regimens statliga struktur blev utplånad och inte ersatt. Senare försökte Usa att återställa detta, men förödelsen gick inte att få ogjord.

För det andra, då Washington följde mönstret om hur demokrati skulle spridas i alla delar av världen, genomförde man dessa som de friaste valen i Iraks historia. Båda beslut var grava misstag och kom att leda till katastrof, åtminstone ur Washingtons perspektiv.

Nedmonteringen av staten släppte loss anarki och en miljö där jihadister och andra extremister frodades. Valet ledde till att en shia-majoritet – med sina starka pro-iranska sympatier – tog makten. Den enda styrka som hade kunnat stabilisera Irak och hindra det från att bli Irans proxy,  Usas trupper – hade lämnat. I själva verket borde Washington ha stannat kvar i Bagdad, som britterna gjorde under sina glans imperie dagar.

Trots allt hade Washington inga resurser till detta. Till att börja med gjorde Försvarsdepartementet – en väldig och ineffektiv kassako – soldaternas uppehälle otroligt dyrt. Som resultat uppgick kostnaderna för konflikterna i Afghanistan och Irak under några år till att bli lika stora som kapprustningen med det mäktiga ”Ondskans Imperium”.

Med en industriell bas i en process av erosion och ett skuldberg och budgetnedskärningar, var Washingtons händer bundna; och det vore naivt att lägga till det nyliga tillbakadragandet från Irak som formats av president Barack Obamas okunskap.

Med Usas tillbakadragande förstärktes trenden av Bagdads närmande till Teheran, och Irak stöder dessutom den syriska regimen – och är alltså Teherans proxy. Samtidigt har sunnivåldet ökat, sannolikt med deltagande av jihadister. Man skulle kunna säga att också detta gällde kurderna, fast i lägre grad, vilka inte hade förlorat hoppet om att bygga en egen oberoende stat.

Processen gav sunni-jihadisterna en möjlighet att inte bara slå till mot premiärminister Nuri al-Malikis shia-regering utan också mot dess överhet i iranska Teheran. De kunde dessutom mycket väl stärka talibanrörelsen i Afghanistan, som inte bara är Usas fiende utan också Irans. Det är ingen överraskning att Iran engagerat sig i rörelser, inte enbart för att förbereda ett möjligt krig med Usa/Israel, utan också för att starta upp manövrer nära gränsen till Afghanistan.

Det kurdiska problemet kunde vara till hjälp för Washington, för det skapar ett permanent tryck på Ankara och skulle åtminstone kunna sakta ner Turkiets glidning mot Iran. Usas nederlag i Mellanöstern kan fortfarande ge en del fördelar för Washington och Bryssel; och det hade inte varit någon överraskning, om Väst redan arbetade med denna plan. Ändå arbetar andra makter på sina egna planer; och situationen i regionen och globalt sett har blivit instabil och därmed osäker.

 

övers Ingrid Ternert

29 januari, 2012

Afghanistan -Tiden rinner ut för omflyttade jordbrukare

Filed under: Afghanistan,dollar,ekonomi,FN,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 00:43

  IRIN  Irin News  27 jan 2012enligt IRIN

Torka i delar av Afghanistan har framkallat brist på mat och omflyttning i Mazae-I-Sharif . Mycket är tomt i  Dawoods by uppåt norra Afghanistan.

Mer än 1000 familjer från Alburz i Balkh Provinsen övergav byn för 4-6 månader sedan, efter att torkan drabbat nära hälften av landet och lämnat 2.8 miljoner människor i behov av hjälp till mat, enligt FNs ‘World Food Program’.

Torkan förstörde skörden som mannen planterat, utplånade hans boskap som inte heller hade någon mat att äta och lämnade hans familj utan utsäde till nästa säsong.

”Vi har förlorat allt”, berättade han till IRIN. Nu bor han, hans två fruar och 11 barn i utkanterna av Mazar-i-Sharif, ungefär 85km bort i det hem som de hyrt utan el eller vatten.

I detta samhälle lever familjer på fyra eller fem personer, som flytt på grund av torkan till ett hem med bara en presenning som döljer golvet av gyttja och lakan till att dölja hålen för fönstren. Småbarn går omkring barfota i temperaturer under noll och går inte till skolan.

I varje familj försöker mannen finna ett regelbundet arbete i staden. Om han har tur kommer han att tjäna 200 afghanis per dag (US$4) med vilka han är tänkt att mätta hela familjen. Nyanlända familjer får filtar och lakan från Internationella MigrationsOrganisationen (IOM) och en matranson för tre månader, men en del säger att dom fortfarande befinner sig i stor nöd.

Deras situation kommer knappast att förändras till det bättre i en nära framtid. Pojken säger att han och hans familj är glada att återvända till Alburz i Chimtal Distriktet för att odla, men har saknat utsäde. Trots att man får tillgång till detta om några veckor, kommer de också förlora nästa års skörd.

”Vi förbir sårbara,” sa pojken, från insidan av ett lerhus i grannskapet med lågt till tak. ”Det är en tidscykel vi inte kan förändra… Vi är verkligen rådvilla och vet inte vad vi ska ta oss till.” Pojken Dawood är sinnebilden för ett folk som genom torkan fått flytta  från byn Alburz  i norra Afghanistan och säger att många familjer lämnat byn, då de inte haft något att äta. IOM säger att mer än 6 000 familjer – 42 000 människor – har gett sig iväg över Afghanistan på grund av 2011 års torka. De som stannat kvar är i många avseenden mer ömtåliga, eftersom de inte kan flytta och betala hyran.

Men FNs ‘Office for Coordination of Humanitarian Affairs’ (OCHA) säger att de är oroliga för att en del omflyttade bönder hade kunnat sluta i vad biträdande chefen för Afghanistankontoret, Joseph Inganji, kallar en ”brutal cirkel”. Givet att planteringssäsongen nästan är över, ifall de inte får utsäde ”precis nu”, kan de heller inte få några skördar den kommande sommaren och lämnas utan livsuppehälle att återvända hem och blir i behov av hjälp.

De har sedan kunnat forma en del av de alltmer segdragna förflyttningarna över landet. Det finns redan mer än 450 000 människor som förflyttats på grund av konflikten i Afghanistan, av vilka 289 000 har omflyttats i mer än ett år, enligt FN som tryckt på på regering och hjälporganisationer i ett land som redan är hårt beroende av internationell hjälp.

 Distribution av utsäde

JordbruksMinisteriet, Irrigation and Livestock (MAIL), the Food and Agriculture Organization (FAO) och andra organisationer har distribuerat ungefär 1450 tom spannmål till människor som drabbats av torkan i Balkh Provinsen, en av de mest drabbade, enligt regering och FAO tjänstemän. FAO planerar att distribuera åtminstone ytterligare 100 ton så snart man kan säkra kvalitén på gödningsmedlet.

Men ingen av dessa distribueringar har särskilt vänt sig till omflyttade människor. Regeringen levererade ett förbättrat utsäde av vete (som ger större skördar än traditionellt utsäde från marknaden), såväl som ris och vete med vilket man producerar mjöl till 15000 tork-drabbade bönder, som fortfarande lever av sina jordbruk, sa Kateb Shams som enligt IRIN är chef över provinsens jordbruksdepartement.

FAO levererade packpåsar med utsäde och gödselmedel till ett subventionerat pris och kom då att nå 10 000 familjer, inklusive dessa omflyttade människor som uppfyllt kriteriet att äga land enligt Ahmad Zia Aria, chef över FAO-FNkontoret i Mazar-i -Sharif, som täcker den norra regionen. Men även 2000 Afghanis ($41) kan bli alltför mycket för vissa av de omflyttade, som knappast har råd med sin hyra. FAO planerar återinvestera behållningen av utsädet till de torkdrabbade samhällena.

Andra organisationer som ActionAid, har fokuserat på sårbara familjer inklusive kvinnodominerade hushåll i torkdrabbade områden. Utsäde är tillgängligt för inköp från privata företag, men FNorganisationen FAO saknar budget för inköp av mer utsäde och skulle inte kunna uppbringa och distribuera detta i tid, sa Aria.

Hjälporganisationer varnar för att det är knepigt med utsäde som distribueras under tider av desperation. För att vänja sig vid bristen på mat och inkomster, kan bönder sälja sina jordbruksverktyg eller äta säd istället för att få ut det i marken. Därför borde distribution av utsäde komma samtidigt med mat för att klara dessa fram till skörden och underlätta för boskapen, sa OCHA som dessutom ger hjälp till fysisk omflyttning.

ha/eo/cb

övers Ingrid Ternert

18 januari, 2012

Förre CIA underrättelseofficeren Michael Scheuer om bin Laden och muslimska världens syn på Usa

Filed under: Afghanistan,Iran,Israel,krig,nya,religion,USA — ingrid @ 20:46

För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.

9 januari, 2012

Fyra år på Guantánamo som helt oskyldig

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,terrorism,USA — ingrid @ 01:11

 

7 jan 2012 av Murat Kurnaz
Jag lämnade Guantánamo Bay ungefär i samma skick som då jag anlände för nära fyra år sedan — med bojor från händerna till midjan, från midjan till anklarna och från anklarna till en bult i flygplansgolvet.

Öronen och ögonen stod vidöppna, huvudet var övertäckt och trots jag var den ende fången på   flighten, blev jag drogad och vaktad av åtminstone 10 soldater. Vid den tiden var emellertid overallen gjord av amerikansk denim snarare än Guantánamo-orange.

Senare fick jag veta att flygturen med detta C-17 militärflygplan från Guantánamo till Ramsteins flygbas i Tyskland, mitt hemland, kostade mer än en miljon dollar.

Då vi landade tog amerikanarna och låste upp handklovarna innan de överlämnade mig till en delegation av tyska tjänstemän. Den ansvarige amerikanen erbjöd sig att ersätta kedjorna runt mina vrister med ett nytt par av plast. Men den ansvarige tyska officeren vägrade starkt: ”Han har inte utfört något brott; här är han en fri man”.

I Bremen var jag ingen bra gymnasiestudent, men jag minns att jag lärde mig att amerikanarna efter det andra världskriget insisterade på rättegång för krigsbrott vid Nurnberg, och det hade hjälpt Tyskland att bli ett demokratiskt land. Märkligt nog trodde jag när jag stod där att tyskarna hade gett amerikanarna en grundläggande lektion i lagrätt.

Hur jag hade kommit fram till det? Nu är det 10-årsjubileum för öppnandet av fånglägren i den amerikanska flottbasen vid Guantánamo Bay på Cuba. Jag är ingen terrorist. Jag har aldrig varit medlem i Al Qaida eller gett dom något stöd. Jag har inte ens begripit mig  på deras idéer.

Jag är son till en turkisk immigrant som kom till Tyskland för att söka arbete. Min far arbetade i åratal på en Mercedes fabrik. År 2001 då jag var 18 år, gifte jag mig med en gudfruktig turkisk kvinna och ville lära mig mer om Islam och få ett bättre liv.

Jag hade inte mycket pengar. En del av de äldre i min hemstad föreslog att jag skulle resa till Pakistan för att på plats lära mig studera Koranen tillsammans med en religiös grupp. Jag lade upp mina planer precis före 9/11. Då jag var 19 år och naiv, tänkte jag inte på att kriget i Afghanistan skulle kunna ha något att göra med Pakistan eller resan dit. Så jag stack iväg dit på resa.

I Pakistan satt jag i en buss för allmänheten på min väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland, då polisen stoppade bussen som jag åkte med. Jag var den ende på bussen som inte var pakistanier — en del människor skämtar om att mitt röda hår får mig att likna en irländare — så polisen bad mig stiga av för att titta på mina papper och ställa en del frågor.

Tyska journalister sa till mig att samma sak hade hänt dom. Jag var ingen journalist utan en turist förklarade jag. Polisen satte mig i fängelse men lovade att de snart skulle låta mig åka iväg till flygplatsen. Efter några dagar överlämnade pakistanerna mig till de Usa-anställda.

Vid det laget var jag lättad över att ha blivit omhändertagen av amerikaner. Jag trodde de skulle ge mig en rättvis behandling. Senare visade det sig att Förenta Staterna hade betalat $3000 i skottpengar för mig.

Jag visste inte att amerikaner uppenbarligen hade slängt ut tusentals flygblad över hela Afghanistan och lovat folk, att de som överlämnade taliban- eller al Qaidamisstänkta skulle enligt flygbladet få ”tillräckligt med pengar för att kunna ta hand om er familj, er by och er klan under resten av livet”.

Detta resulterade i att ett stort antal män kom att hamna i Guantánamo.

De tog mig till Kandahar i Afghanistan, där amerikanska förhörsledare ställde samma frågor under flera veckors tid: Var är Osama bin Laden? Var jag med Al Qaida? Nej, sa jag till dem, jag var inte med Al Qaida. Nej, jag hade ingen aning om var bin Laden befann sig.

Jag bad förhörsledarna att vara snälla och ringa till Tyskland och reda ut vem jag är. Under dessa förhör dunkade de mig i huvudet, de stoppade mitt huvud under vatten och slog till mig i magen; detta kallar de inte ‘waterboarding’, men det innebär samma sak. Jag var helt säker på att drunkna.

Vid ett tillfälle blev jag fastkedjad vid innertaket på en byggnad och hängde i mina händer i dagar. En doktor kollade ibland att jag var Ok; sedan hängdes jag upp igen. Smärtan var outhärdlig.

Efter omkring två månader i Kandahar, fördes jag över till Guantánamo. Där var det mycket prygel, ändlös inspärrning i ensamcell, temperatur på fryspunkten och extrem hetta, dagar av framtvingad sömnlöshet. Förhören fortsatte alltid med samma frågor. Jag berättade min historia om och om igen — mitt namn, min familj, varför jag var i Pakistan. Inget av det jag sa kunde få dom nöjda.

Jag insåg att mina förhörsledare inte var intresserade av att höra sanningen.

Trots allt detta sökte jag vägar till att känna mig mänsklig. Jag har alltid älskat djur. Jag startade med att gömma en bit bröd från mina mål och mata iguaner som kom till staketet. Då de anställda upptäckte detta, blev jag straffad med 30 dagar i isolering och mörker.

Jag blev förundrad över dessa vanliga frågor: Varför var jag här? Med alla dessa pengar och underrättelser, så kunde väl inte Förenta Staterna ärligt talat tro att jag tillhörde Al Qaida, …eller?

År 2004 efter två och ett halvt år i Guantánamo blev jag ställd inför något som dom kallade en ‘Combatant Status Review Tribunal’, där en militärofficer sa att jag var en ”fientlig kombattant”, eftersom en tysk vän till mig år 2003 hade deltagit i en självmordsbombning — då jag redan befann mig på Guantánamo.

Jag kunde inte tro att min vän hade gjort något så vansinnigt, men om det var så, att han hade gjort detta, så kände inte jag till det. Det fanns tribunaler för att ta reda på det, huruvida fångar som Förenta Staterna höll fängslade vid Guantanamo Bays interneringsanläggning blivit korrekt beskrivna som ”fientliga kombattanter”.

Några veckor senare skulle jag få besök av en advokat. De tog mig till en särskild cell och in stegade en amerikansk professor i juridik, Baher Azmy. Jag trodde först inte att han var en riktig advokat; förhörsledarna ljög ofta för oss och försökte lura oss.

Men herr Azmy hade ett meddelande skrivet på turkiska som han hade fått från min mor, och det fick mig att lita på honom. (Min mor hade funnit en advokat i sin hemstad i Tyskland  och hade hört att advokater vid ‘Centret för Konstitutionella Rättigheter’ representerade Guantánamofångar; där centret gav Azmy mitt fall som offentligt biträde.) Han trodde inte på bevisen mot mig och upptäckte snabbt att min ”självmordsbombar” vän i själva verket levde och hade det bra i Tyskland.

Azmy, min mamma och min tyska advokat hjälpte till att trycka på den tyska regeringen för att säkra mitt frisläppande. Nyligen offentliggjorde Azmy ett antal amerikanska och tyska underrättelsedokument från 2002 till 2004, som visade att båda länder hade misstänkt att jag var oskyldig. En av dokumenten sa att amerikanska militärgardet trodde jag var farlig, eftersom jag hade bett en bön under den amerikanska nationalhymnen.

Nu fem år efter mitt frisläppande försöker jag lämna dessa hemska minnen bakom mig. Jag har gift om mig och har en underbar liten flicka. Ändå är det svårt att inte tänka på min tid i Guantánamo och fundera över hur det är möjligt att en demokratisk regering kan spärra in folk under oacceptabla förhållanden, utan någon verklig rättegång.

 

Murat Kurnaz, författare till ”Five Years of My Life: An Innocent Man in Guantánamo”, satt fängslad under åren 2001- 2006

övers Ingrid Ternert

2 januari, 2012

Democracy Now! Återblick år 2011

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,ekonomi,Fred,Irak,Iran,Israel,kvinnor,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Palestina,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 16:00

28 december, 2011

Usa ber enträget Pakistan om mer information

Filed under: Afghanistan,drönare,Irak,Iran,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,talibaner,USA,vapen — ingrid @ 11:57

 

USA ber enträget Pakistan om mer information
USAs militäranställda har legat på Pakistan att regelbundet ge ut hemlig militär information om pakistanska anläggningar och installationer längs den afghanska gränsen.

Befälhavaren för Usas Centralkommando general James Mattis kom i måndags med den uppmaning som följt på händelsen den 26 nov, där NATOhelikoptrar och stridsflygplan attackerade två militära gränsposteringar i nordvästra Pakistan och dödade 24 pakistanska soldater.

“Det starkaste man får med sig från den här händelsen är det fundamentala faktum, att vi blir tvingade till en förbättrad koordination vid gränsen”, förklarade Mattis i ett uttalande.

Samtidigt efterlyste han upprättandet av en delad databas mellan de båda länderna och menade att en ökad information hade kunnat hjälpa NATOs styrkor i Pakistan mot liknande händelser.

Dessutom beordrade Mattis ISAF att finna på vägar till förbättring av sin relation med Irans regering i Islamabad. Brigadgeneral Stephen Clark inom flyget har lett en utrening om förra månadens händelse, och sa på torsdagen att USAs styrkor bar ett visst ansvar för dessa dödsfall, eftersom man förlitat sig på fel kartor och varit omedvetna om var Pakistans gränsposteringar befunnit sig och av misstag erbjudit fel placering av trupperna.

Undersökningen framhöll emellertid att Usas styrkor ”agerat i självförsvar och med lämplig styrka efter att ha blivit beskjutna” och att ”där inte fanns någon medveten vilja att sikta in sig mot personer eller platser kända som delar av Pakistans militär eller att medvetet bibringa felaktig destination till de pakistanska tjänstemännen”.

Pakistans militär avfärdade undersökningen och sa att man inte “går med på vad US/NATOs undersökning kommit fram till, så som den rapporterats i media.”

De pakistanska tjänstemännen anklagar de Usa-ledda styrkorna för att medvetet ha utfört flyganfall från själva Afghanistan. President Barack Obama har sänt sina kondoleanser inför dessa som dödats i attacken, men har underlåtit att gå ut med en officiell ursäkt.

Pakistan beslutade stoppa dessa konvojer med förnödenheter till de Usa-ledda utländska soldaterna i Afghanistan som hämnd för deras dödliga flygattacker. Detta sker medan de utländska styrkorna i Afghanistan får förlita sig starkt till den pakistanska försörjningsleden in mot landets stängda gräns.

Usa-ledda plan och helikoptrar har under de gångna månaderna i ökad grad gjort intrång i Pakistans luftrum. Usa påstår att dess lufträder siktar in sig mot de militanter som korsar pakistanska gränsen till Afghanistan. Men lokala bybor säger att civila är de som utgör de största offren i dessa förbjudna attacker.

PM/MYA/HJL

övers ingrid Ternert

14 december, 2011

Amerika: Pakistans allierade från helvetet

Filed under: Afghanistan,CIA,dollar,drönare,drones,Iran,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,USA — ingrid @ 11:59

 

 I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa

av Jordan Michael Smith

30 nov 2011 ”Salon” – -  Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.

RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”

Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.

Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.

Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han   vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.

Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.

För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.

Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.

“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.

Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.

För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.

Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.

Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.

Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.

Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.

“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.

De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.

I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet.  Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.

I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.

“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.

Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.

Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.

Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].

Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.

Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
 

av Michael Smith

som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post

övers Ingrid Ternert

8 december, 2011

Terrorister kan också förlänas favörer

Filed under: Afghanistan,dollar,krig,NATO,talibaner,USA — ingrid @ 02:07

 

7 dec Asia Times av M K Bhadrakumar
Tisdagens båda terroristanfall mot shiatroende i den afghanska huvudstaden Kabul och staden Mazar-i-Shairf i norr, som kom att döda 58 människor, är en extraordinär händelse. Även vid våldets mörkaste dagar det gångna decenniet, har aldrig Afghanistan kunnat sjunka ner i sekteristiskt våld.

Det är lätt att skylla på talibanerna. Men deras talesman Zabiullah Mujahid fördömde snabbt  den ”vilda och inhumana attacken av våra fiender, vilka försöker skylla på och splittra afghanerna genom att göra sådana attacker mot muslimer”. Talibanerna skyllde attackerna på ”invasionsarmén” och refererade till utländska trupper.

Den spöklika akten behöver ”rekonstrueras” för att komma någonstans i närheten. Den stora frågan är varför -och varför just nu? Dagen för Ashura i mars 2004 ägde en liknande attack rum kopplad till alQaida i Karbala och Bagdad i Irak, vilka kom att döda 170 människor (Ashura-dagen är en dag av sorg i Shia Islam.)

Vem kommer att förlora?
Så mysteriet djupnar. Idag på det afghanska shackbrädet är det omöjligt att acceptera händelserna som tillfälliga. Den part som riskerar förlora mest är talibanerna. De har hjärtskärande byggt upp ett fall de närmaste åren för att övertyga andra afghanska grupper, att man är beredd att samarbeta med dom i en anda av försoning.

Det budskap som talibanernas ledare Mullah Omar erbjöd under högtiden Eid, är att alla etniska grupper i Afghanistan ska få sin rättmätiga plats i en framtida maktstruktur. Talibanerna skulle befinna sig miltals ifrån att bli ihopkopplade med något som kan liknas vid wahabbism och skulle ha förstört deras självbild av flexibilitet och moderation.

Iran och Pakistan är också stora ”förlorare”. För båda skulle inte bara denna afghanska sekteristiska strid distrahera dom från sina huvudsakliga uppgifter, utan den hade också kunnat komplicera deras ömsesidiga förståelse.

För Iran är dagens huvudsakliga fokus att bli fri från USAs ockupation under 2014 och man är redo att samarbeta även med talibangrupper. Också som regional makt ligger det inte i Irans intresse att bli porträtterad som en ren champion vad gäller shiareligiösa sekteristiska intressen. Dylika strider i Afghanistan skulle dessutom inneburit säkerhetshot för Iran.

Iran har ingen direkt tillgång till Afghanistans shia-regioner förutom genom ”sunni-regioner”. Sekteristiska  strider hade kunnat avskilja Irans tillgång till shiaregioner. För Pakistans del innebär sekteristiska strider en stor fara för isolering av talibaner, såvida syftet är att få större acceptans för sina ”strategiska tillgångar” i det afghanska slutspelet.

Återigen hade sekteristiska spänningar i Afghanistan lätt kunnat sprida sig in i Pakistan, som äger en blodig historia av sekteristiskt våld. Pakistan har redan fullt upp med bekämpning av terrorismen. Nationell enighet återstår som Pakistans verkliga triumfkort för att mota bort USAs påtryckningar.

Märkligt nog ringde en person som påstod sig föra Lashkar-e-Jhangvis talan , en pakistansk sunnimilitant grupp, upp den amerikanska regerings-understödda Radio Free Europe och påtog sig ansvaret för attacken mot dessa shiareligiösa. Påståendet kan inte verifieras men skadan är redan skedd, då uppmärksamheten vändes mot Pakistans inblandning i Afghanistan.

Varje sektaristisk strid i Afghanistan hade kunnat innebära en tillbakagång till 1990talet. Afghanska Shia, mestadels av hazarernas etnicitet, som utgör 20% av den afghanska befolkningen, dömdes under den talibanska regimen och talibanernas kampanjer för att inta den norra staden Mazar-i-Sharif år 1997 och 1998,

Då dödades hazarer och pashtunska talibaner i tusental och tände en bitter rivalitet mellan Iran och Pakistan. Under gångna decennium lämnades intressant nog shiaregioner i stort sett orörda av talibanmotståndet och detta hjälpte iranska regeringen i Teheran och den pakistanska i Islamabad att harmonisera sin afghanska politik trots robusta försök av USA att skapa spänningar i den iransk-pakistanska relationen.

Ett vänligt inställt Pakistan är ett skriande behov för Iran till att komma ur sin isolering, medan ett vänligt inställt Iran underlättar för Pakistan att koncentrera sin uppmärksamhet på Usa/Pakistans farliga glidning i sina bindningar. Ännu ett kluster av ”förlorare” innehåller de icke-pashtunska grupper som går emot president Hamid Karzai och är alltmer villiga att försona sig med talibanerna.

Dessa innehåller de ”nationalistiska” element som nyligen formade den Nationella Fronten – tungviktare som Ahmed Wali Massoud från Panjshir (broder till den framlidne Norra Alliansens ledare Ahmad Shah Massoud), uzbekiske ledaren Rashid Dostum och Hazarernas Shialedare Haji Mohammed Mohaqiq. Varje polarisering över klanlinjer hade kunnat begrava deras pan-afghanska agenda.

Mohaqiq, som står Teheran nära, har uppmuntrat afghaner att reagera ”noggrannt och intelligent”. Han sa att förövarna ”önskar trigga ett sekteristiskt krig i Afghanistan. Mitt budskap till den afghanska nationen är att erkänna Afghanistans fienders verkliga ansikten och att upprätthålla den civila ordningen.”

Hans anmärkning ekade uttalandet från den iranska utrikesministern Ali Akbar Salehis, som beskrev incidenterna på torsdagen som ett försök att tända på klanmässiga och religiösa spänningar och skapa instabilitet och osäkerhet inom regionens länder. Salehi hävdade att främmande länder försöker störa fred och stabilitet i regionen genom att provocera fram sekteristiska och klanmässiga konflikter.

Vem tjänar på detta?
Genom att ta ovanstående i betraktande, kan pilen peka mot Haqqani nätverket eller al-Qaida som förberedelse för att begå våld. Men inget av detta verkar möjligt. Haqqaniklanen – en viktig del av det talibanledda motståndet i Afghanistan trots man är förlagd till Pakistans gränsområden – har ingen anledning att våldföra sig på pakistanska intressen, medan al-Qaidas kapacitet utgör en allvarlig fara.

Nu, genom att ta ett steg åt sidan en smula, är det också möjligt att sätta terroristanfallet gentemot det breda, afghanska och regionala bakslaget. Det är dags att sammanfatta den strategiska pakten mellan Karzai och Förenta Staterna, vilken banar väg för upprättandet av de amerikanska militärbaser, som följer på det formella trupptillbakadragandet.

Det finns en avsevärd opposition mot Karzais drag inom det afghanska folket, vilket mer eller mindre ser detta som hans amerikanska stöd för en tredje termin som president bortanför 2014.

För det första vore det svårt att få fram en förenad nationell opposition mot USAs strategiska pakt med Karzai i Kabul, ifall sekteristiska skiljelinjer dyker upp.

För det andra skulle varje spirande våld enbart erbjuda en ursäkt för fortsatt amerikansk militär närvaro i Afghanistan, eftersom de afghanska väpnade styrkorna och polisen pressats hårt i situationen.

För det tredje är stilleståndet Usa-Iran  en aspekt, som mycket väl kunnat leda till konfrontation inom en nära framtid. Afghanistan skulle ha varit en mycket vital arena för varje fientlighet mot Iran. Karzais påståenden att han inte skulle låta afghansk mark användas mot sina grannar spelar ingen roll, då enkla sanningen är den, att hans åsikt inte räknas.

Nerskjutningen av ett amerikansk obemannat spaningsflygplan som opererade från USAbaser i Afghanistan, visar att östra Iran utgör en ”aktiv front” under dödläget. Sekteristisk strid försvagar Teherans inflytande inne i västra Afghanistan, vilket är till gagn för USAs beslut i Washington att attackera Iran.

Slutligen, Pakistan skulle bli en stor förlorare ifall Afghanistan hade sjunkit ner i klanmässiga strider och skulle ha försvagat Pakistans position i det afghanska slutspelet till fördel för USA. Allltihop tjänar på det hela taget paradoxalt nog mycket väl  USAs intressen i nuvarande scenarie, om sekteristiska spänningar eskalerar i Afghanistan och Västs trupper blir den enda verkligt tillförlitliga källan till säkerhet.

Detta betyder att hela antalet styrkor skulle vara intresserade av att indirekt klä av USAs regionala strategier.

Ironiskt nog förklarade på tisdagen afghanska gruvministern Wahidullah Shahrani långt borta i London , att Karzais regering för första gången välkomnat ett bud för utveckling av guldgruvor och koppargruvor. The London Times noterade i laga ordning att

”Invaderare har sedan Alexander den Store drömt om att exploatera dess mineralrikedom. Nu söker Afghanistan utländska investerare till hjälp för att tömma sina rika fyndigheter av guld och koppar.”

Följaktligen kan Afghanistan komma att följa Afrikas blodbesudlade förflutna, där ett vansinnigt skrammel efter resurser fått in alla de slag av utländska legotrupper.
övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress