dollar « Fredskoalitionen Göteborg

7 augusti, 2010

USAs dolda specialstyrkor

Sparat under: Afghanistan, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, droger, krig, olja, terrorism — ingrid @ 21:19

3 aug Democrcy Now
Amy Goodman- President Obama har lovat stora förändringar i det USA-ledda kriget i Irak.

Men den irakiska regeringen bemöter Obamas uttalande om att våldet i Irak skulle varit det lägsta på över ett år och säger att över 500 har dödats bara förra månaden.

Alltmedan Usas militär avfärdar dessa siffror och säger att 200 människor dödades under juli månad.

För vad som fortsättningsvis kommer att bli den utlovade truppneddragningen och det officiella slutet på USAs stridsuppgift i Irak har jag här i New York kontaktat Jeremy Scahill, Puffin Foundation, undersökande journalist som skriver för the Nation Institute och författare till ‘Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army’. Han bloggar för thenation.com

JEREMY SCAHILL Först av allt, vad president Obama gör är att införa den politik som redan legat på George Bushs bord då han lämnade Vita Huset. Detta är i realiteten Petraeus-Bushs plan för Irak. Så påståendet att Obama gör det bra i sin kampanj för löftet om att avsluta kriget, det är en slags lek med ord. I realiteten har han bara infört det som redan var USAs politik då han kom till Vita Huset.

Vad som är viktigare för folk att förstå, det är att när president Obama talar om hur kriget ska skiftas över till diplomaterna, då betyder det inte att han helt plötsligt lägger över förhandlingarna till pennfäktarna. Faktum är att utrikesminister Hillary Clinton förra månaden la fram en förfrågan till Pentagon om en otrolig ökning av Statsdepartmentets egen paramilitära styrka.

Vad Statsdepartmentet säger är, att om man tar bort alla dessa stridstrupper, då vill vi ha ersättare för dom. Clinton som går in istället för presidenten har alltså sagt att hon vill bannlysa Blackwater och andra privatarméer. Hon förfogar nu över vad som blir en radikal ökning av dessa privata militära styrkor och soldater i Irak.

USAs ambassadområde är i storleksordning åttio fotbollsplaner; det är lika stort som hela VatikanStaten. Vatikanen har ambassader runt hela världen. Vår ambassad är i Vatikanens storlek, men i Irak. Världens största USAambassad?

JEREMY SCAHILL: Det är den största ambassad som något land i historien har haft. Den är alltså en stad i sig. Och enligt Hillary Clinton kräver den mellan 6000 och 7000 privata säkerhetsvakter. För att nu sätta det i sitt sammanhang finns 4000 olika specialstyrkor förlagda i 75 länder runtom i världen. Det är Obamaregimens utplacering av USAs specialstyrkor. Hillary Clinton vill att 7000 stycken av dessa ska vakta USAs ambassad i Bagdad.

Statsdepartementet har också planer på att förändra en del USA baser till vad man kallar ‘evigt bestående placering’, EPPs. Man ska alltså ha sådana utposter runtom i landet, och det viktiga är —ja det som är viktigt här är en nerskalad och uppborrad ockupation, Obamastilen, vilket gör det nödvändigt att ha ett ökat antal privatstyrkor.

Statsdepartementet frågar efter MRAPfordon, armerade fordon för Black Hawk-helikoptrar och dess paramilitära styrkor. Så ja, visst kan man säga att det officiella kriget är avslutat, men i själva verket fortsätter det så att säga genom bakdörren, då man tar in dessa paramilitära styrkor och klassar dom som säkerhetsstyrkor för diplomatändamål.

Vilket är vad Bush spelat med från allra första stund.

AG- Och då det gällde nivån på våldet?

JEREMY SCAHILL: Det nuvarande våldet i Irak? Som du sa i introduktionen till detta avsnitt, hörde vi president Obama säga att våldet ligger på allra lägsta nivå. Iraks regering säger att det ligger på den allra högsta nivån sedan juli 2008, då 500 människor blev dödade. Faktum är att situationen i Irak just nu är lika osäker som den någonsin varit.

Man kan inte bilda en regering. Man har Ayad Allawi som har kontakt med CIA och anklagas för att ha dödat obeväpnade fångar. Tidigt i sin politiska karriär var han Baathparti-anhängare och en av Saddams toppersoner. Och så har man Nouri al-Maliki, som varit en sorts nickedocka för USA. Dessa två, CIA-killen gentemot Vita Huset-killen, bedriver nu ett slags krig om kontrollen över Irak.

Den största majoriteten människor saknar en jämn tillgång till dricksvatten, till electricitet, till bensin, i ett av de rikaste, oljerikaste länderna i världen. Nivån på oljeproduktionen ligger just nu under Saddam-erans nivå. Och under Saddams Irak förekom USAledda försvagande sanktioner, vilka gick under beteckningen FNsanktioner.

Jag menar att Irak idag är rena katastrofen. Där förekommer ytterlig förödelse och en humanitär katastrof. Miljoner människor har förflyttats inom landet eller flytt till Syrien eller Jordanien. De flesta människor i Irak anser numera att det var bättre förr på Saddam Husseins tid. Du förstår—

AMY GOODMAN: Trots att dom inte gillade honom.

JEREMY SCAHILL: Nej naturligtvis inte. Men poängen då det gäller Irak är, att alla som varit i Irak under Saddams tid och sett människor få sina tungor avskurna för att ha sagt något, ni vet, negativt om Saddam Hussein, att om Irak säger man att det var bättre under Saddam, vilket är en förödande kommentar om USAs misslyckande med att göra något annat än att göra det värre i Irak.

AMY GOODMAN: Även tillgången till elektricitet i staden?

JEREMY SCAHILL: Javisst- alltså jag har tillbringat mycket tid i Saddams Irak, och du vet, det fanns föråldrade elledningar, men elektriciteten var rätt jämn. Nu i Irak fruktar alltså folk för sina liv hela tiden, om de så måste ut för att få tag på rent dricksvatten, att få tag på gas. Det har alltså förekommit en etnisk rensning i Bagdad, där sunnis och andra minoriteter drevs ut från staden. Alltså har det blivit en ytterst skamlig operation, en ytterligt skamlig operation.

AMY GOODMAN: De mer än $9 miljarderna i pengar…

JEREMY SCAHILL: O ja, väskor med miljontals dollar.

AMY GOODMAN: —borta

JEREMY SCAHILL: Ja ja, alltså—kom ihåg att på något sätt är detta en gammal historia— Irak har från allra första stund varit en pengagruva. Tonvis med människor gjorde sig genom detta till miljonärer. De fick all denna cash för att betala mutor. Vi kan också se det i Afghanistan. USAs skattebetalare ger ut massvis med pengar som ingen är ansvarig för över huvud taget. Jag tror det handlar om mycket större summor än vad vi ser just nu i Irak. Och där i Afghanistan betalar vi båda sidor i kriget.

Vi betalar alltså USAs styrkor—och ”vi” det vill säga Förenta Staternas skattebetalare —betalar alltså talibanerna, för man måste betala mutor i Pakistan och i Afghanistan för att få dit USAs militära leveranser till bekämpning av talibanerna.

Alltså, detta är otroligt. Irak och Afghanistan, de är mycket lika på det sättet. Vi kan få kris i det här landet—alltså utbildning, hälsovård, alla dessa problem vi brottas med just nu i Förenta Staterna—och så fattas $9 miljarder dollar i Irak. Och vem vet hur många miljoner som fattas varje månad i Afghanistan?

Ni har sett beskrivningen om alla dessa pengar som åker i lådor ut från Kabuls flygplats. Vad är det som händer? Hur kan det komma sig att Demokraterna inte reser frågan, inte gör det till en av de viktiga frågorna? Ungefär ett hundra av dessa—röstade mot att ge pengar till kriget. Varför röstar inte längre de andra demokraterna för det? Vilka är det som de här människorna representerar?

Då det gäller USAs specialtrupper som WikiLeaks avslöjat, så opererar också de i Afghanistan, Pakistan. De opererar i Afrikas Horn, Etiopien, Eritrea, Somalia. Task Force 373 var en styrka som framför allt jagade människor som var klassade som viktiga mål.

Man hade en lista på ungefär 2000 människor att jaga. Det har legat under Task Force 714 och nu under något annat, idag hemligt. Och dessa specialstyrkor har porträtterats av New York Times och andra media som någon slags permanent styrka, alltså Task Force 373. Det finns högar av liknande styrkor runtom i världen bestående av olika element ur USAs special-styrkor.

De kommer från särskilda paramilitära piloter ur 160th Aviation Night Stalkers. De kommer från Navy SEAL Team 6 eller från Delta Force. Och de agerar utifrån särskilda uppdrag. Vad vi nu har sett är att det i Afghanistan finns två krig som USA bedriver. Dels det som inbäddade journalister skriver om. Så finns det krig som specialstyrkorna för, vilket är det verkliga kriget—nattliga räder, insparkning av dörrar, mängder av dödade civila.

Mycket liten hänsyn till offren där dessa Specialstyrkor befinner sig, och mot vad man anser vara ett viktigt mål. Studier visar att för varje civil som USA dödat i Afghanistan, följer sex attacker månaderna efter denna attack. Vi ser retoriken om att spara civila liv – så jagar dessa specialstyrkor människor, dödar dom och bryr sig inte om några civila liv och döljer det i själva verket aktivt och utger falska pressreleaser. Man skyller på andra styrkor, då det i själva verket är de amerikanska specialstyrkorna.

Jeremy Scahill skriver för thenation.com

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

5 augusti, 2010

Amerikanska ekonomin – ‘The Fed is Steering the Economy into Deflation’

Sparat under: USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:31

Amerikanska Centralbanken Federal Reserve styr hela ekonomin till deflation

Pengarna blir mer värda på bekostnad av högre låneränta och arbetslöshet
av Mike Whitney 14 juli 2010 ”Information Clearing House”

– Detta är en politisk kalkylering med dyrare lån-och högre låneränta som ökar på överkapaciteten och fördjupar recessionen.

Konsumentprisindex C.P.I. fortsätter att falla, banklåneräntan är 4 procent, huspriserna går ner, affärsinvesteringarna ligger nere och konsumentkrediterna fortsätter minska.

Handelsdepartementet rapporterade att återförsäljningen fallit 0.5 procent, mer än analytikerna väntat sig. Detta är andra nedgången i detaljhandeln de sista två månaderna, vilket signalerar en vikande konsumentmarknad.

Nästan varje marknad inklusive bilförsäljningen har drabbats, möbler, datorer, byggnadsmaterial, kläder och sportartiklar. Det rapporterades också dåliga nyhetet från Mäklarsamfundet. Efterfrågan på hus har fallit till lägsta nivån på 13 år och återfinansierade kontrakt fortsatter att falla trots rekordlåga räntor på hypotekslån.

Depressionen på husmarknaden fortsätter och ökar på deflationstrycket i den bredare ekonomin.

Ben Bernanke, ordförande i USAs privata centralbank Federal Reserve, säger att återhämtningen fortfarande är ”på väg”, men mer än 60% av det sista kvartalets bruttonationalprodukt GDP kunde hänföras till skattestimulans och lagerjustering.

Det betyder att efterfrågan kommer att gå ner då stimulansmedlen tar slut och lagerökningen avtar Då måste ekonomin stå på egna ben. Förvänta er negativ tillväxt det fjärde kvartalet 2010 eller första kvartalet 2011.

Det finns saker (den privata!) centralbanken Federal Reserve kan göra för att bekämpa deflationen, dvs det ökande penningvärdet. Bernanke kan återuppta sitt program för att sälja statsobligationer (kvantitativ lättnad), denna gång för köp av USAobligationer (dvs låna ut pengar till staten) för att öka på inflations-förväntningarna och öka penningmängden i samhället.

Eller Federal Reserve kan köpa aktier för att öka på affärsinvesteringarna och anställningarna. Även en del övertalning hade kunnat hjälpa; som att utge ett uttalande som säger, att ”förlängd period” med noll-ränta kommer att pågå åtminstone ett par år eller mer”. Det kommer att försäkra affärsmännen att deras långsiktiga planer inte kommer avbrytas av oförutsedda räntehöjningar. Istället väljer Federal Reserve att inte göra något alls.

Men ‘the Fed’ är i huvudsak en politisk institution och dess ordförande sa för en tid sedan att tanken på att ytterligare lätta upp penningvärdet ”ligger mycket långt bort…”

Synen nu tycks vara ‘vänta och se’. Medan ekonomin tankar.

Ekonomen Bradford DeLong har tidigt varnat för att Obamas stimulansåtgärder var alldeles för små för att ge en förbättring och minska luckan i avkastningarna och den ökande arbetslösheten:it

”Federal Reserve har redan ökat penningmängden i en tidigare ofattbar omfattning och dubblat balansräkningen till $2 triljoner. Även om det ligger mycket i, att en vidare ökning av penningmängden kommer att få liten effekt på ekonomin – att den vanliga konventionella penningpolitiken är uttömd– skulle Federal Reserve ändå alltid kunna öka balansräkningen till $3 triljoner eller $4 triljoner.

Sådana kvantitetslättnader skulle högst troligt kunna eliminera fruktan för en möjlig deflation eller andra lägre risker bland återförsäljarna och agera kraftfullt för att öka investeringarna.

En sådan enorm expansion i balansräkningen kunde producera en kvalitativ förbättring av tillgångarna inom den privata sektorn, vilket kraftigt kunde minska riskspridningen och göra amerikanska företags investeringar mycket mer attraktiva.
(”A Keynesian voice crying in the wilderness”, Bradford deLong, Grasping Reality with Both Hands)

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

28 juli, 2010

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Sparat under: Afghanistan, Iran, Kina, Ryssland, USA, dollar, nya, olja — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer.

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan.

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina.

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst, Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet.

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

27 juli, 2010

Republikanernas intriger om en Israel-Iran apokalyps och kollapsen av USAs ekonomi

Sparat under: FN, Irak, Iran, Israel, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:43

Repubs Plot Israel-Iran Apocalypse and the Collapse of the US Economy
av Juan Cole

24 juli 2010
– Draget påminner om det brev 1998 som undertecknarna av ‘Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade’ skickat till president Clinton för att pressa honom att starta krig mot Irak.

De manövrerade honom till att dra tillbaka FNs vapeninspektörer och börja bomba Irak.

USAs bortdragande av inspektörerna fick Väst att blunda för frånvaron av något irakiskt vapenprogram, eftersom det inte gick att garantera att detta inte fanns(!). I gengäld gav otydligheten i Clintons aktioner som resultat, att man tillät Bill Kristols gäng och resten av Israels krigsindustri och oljelobby att propagera in Amerika i det fruktlösa och ruinerande Irakkriget. Idag återupprepar man detta mönster mot Iran.

Tänk bara hur vansinnigt det är. Nära hälften av Representanthusets republikaner kommer från södern med relativt få judiska amerikaner. Så denna resolution kunde lika gärna komma från Kristna Sionister eller John Hagee (vilken en gång sagt att Gud sänt Hitler till att straffa judarna för att bo utanför Israel).

Det är inte omöjligt att folket bakom denna resolution febrigt hoppas på att Domens Dag ska komma snabbare och ser fram emot ett apokalyptiskt MellanÖstern som ett steg fram mot Kristi Återkomst och slutet på den irriterande men temporärt nödvändiga Judendomen.

Med andra ord så är det för den amerikanska kristna högern att be Israel gå i krig på uppdrag av Amerika, ännu ett fall av vita kristna som offrar judar i eget intresse, och därmed utgör en form av antisemitism. Det sannolika resultatet av ett isreaeliskt militärt anfall mot Iran blir följande:

Iran kommer att utnyttja shiaoperativa och milismän för att döda de återstående alltmer ömtåliga amerikanska trupperna i Irak (när väl de blivit färre än 50 000 icke-stridande trupper i landet, är de inga trupper längre utan fångar). Iran kommer att röra upp deras verkliga antal i Afghanistan, för att Förenta Staterna ska få möta ett breddat motstånd från i första hand pashtunska talibaner inklusive tajikiska fundamentalister och hazarer.

Som resultat kommer USA att fortsätta sitta fast i kriget, kanske i decennier. Iran kommer antagligen att bida sin tid och agera på dolda och svårupptäckta sätt mot USAs intressen i regionen. Det kunde bli fler operationer av typ bombningen av Tornen i Khoba av USAs trupper under SaudiArabiens attack 1983 mot marinbarackerna i Beirut.

Alla USAs kommersiella- och regeringskontor i regionen kan bli måltavlor. En bra gissning är, att Hizbollah skulle kunna göra något mot Israel som hämnd, möjligen provocera fram ett andra Israel-Libanonkrig. Det sista kriget gick ju inte så bra för Israel, trots dess massiva militära överlägsenhet.

En fjärdedel av israelerna tvingades flytta från sina hus, Haifas kemiska gasinrättningar hotades (och Dimonas Kärnvapenindustri som tillverkar alla israeliska kärnstridsspetsar). Hizbullah hade löst en israelisk radiokryptering och visste i förväg allt som den israeliska armén planerat.

Inte bara den demokratiskt lagda oppositionen i Iran skulle gå upp i rök, utan också muslimska fundamentalister i Egypten, Jordanien och de hos andra USAallierade skulle mobilisera och kanske vinna i popularitet genom anti-imperialistisk solidaritet. (Endast 6% av vanliga araber oroar sig för en iransk kärnvapenbomb, medan nästan alla är oroliga för Israels behandling av palestinierna).

Oljepriset skulle stiga i höjden, ungefär som 2008 års prisnivå på $140 per fat och kasta ner världen tillbaka in i depression. Då väl dylika fientligheter börjar, och givet dessa sannolika svar, skulle USA mycket väl kunna fastna i ett tredje stort krig i MellanÖstern, mot ett land geografiskt mycket större än vad vare sig Irak eller Afghanistan är och med en mer än dubbelt så stor befolkning som dessa båda tillsammans.

Med en kostnad på ännu en triljon dollar skulle USAs skuld tyngas ner till $14 triljoner helt på egen hand, och sedan dess vara Amerikas årliga nationalprodukt, vilket kan trigga en amerikansk kreditvärdighet och få räntenivån på dagens och framtida lån att bli långt dyrare och, tillsammans med det stapplande höga oljepriset, bli början till Amerikas sista nergående spiral i fattigdom och svaghet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

15 maj, 2010

Men vad i Jesu namn, vad ska vi göra åt detta?

Sparat under: EU, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi, nya — ingrid @ 15:12

Finansiellt kaos och på morgonen lukten av napalm

av Peter Ewart 13 maj 2010

New York Börsen hade i torsdags en av sina mest allvarliga djupdykningar i historien – nära 1000 punkter, innan den minuter senare återhämtade sig.

I måndags gick den upp 400 punkter, en av de största topparna som varit i mannaminne.

I stort var skillnaden 1400 punkter över en period på ett par dagar. Bakgrunden till detta är naturligtvis att den finansiella oron har spridit sig från Grekland och sveper genom Europa, och hotar då den Europeiska Unionens själva existens och Euron som gemensam valuta.

Redan i förra veckan beräknas den globala aktiemarknaden ha förlorat $3.7 triljoner av sitt värde som resultat av krisen. Enligt den kanadensiska finansministern Jim Flaherty, är inte heller den kanadensiska ekonomin immun mot denna finansiella härdsmälta.

Det är ingen tvekan om detta –den globala finanssektorn är fortfarande i en period av extrem känslighet och instabilitet trots förra årets massiva räddningsaktioner av ett ej skådat slag från regeringars skattekistor runtom i världen.

Nu ska den europeiska finanssektorns plan “alla räddningsplaners moder” uppgå till den häpnadsväckande summan ännu en $1 triljon.

Men situationen har ett oroväckande drag – så att säga ett “finanskrig” – vilket inte får den uppmärksamhet den borde. Som Anders Borg, den svenska finansministern sa, är en av de bidragande osakerna till denna extrema känsligheten i finanssektorn att “vargflocken” med spekulanter far omkring över Europa och söker efter något att sätta i sig från denna ekonomiska masslakt.

Dessa inkluderar aktie-och penningspekulanter såväl som hedgefonder, banker och andra finansinstitut. Situationen har blivit så allvarlig att tyska förbundskanslern Angela Merkel sagt att “[finans]spekulanter är våra motståndare” och finansmarknader har blivit “svekfulla”. Vad hon inte själv klargör är, naturligtvis, att tyska finansinstitut tillsammans med USA-baserade Goldman Sachs och andra har spelat en stor roll i att skynda på denna oro, inklusive detta som idag rullas upp i Grekland.

Det barbariska i det hela utgör ingen hemlighett, vilket givit upphov till tidigare års tragedier såväl som dessa i dagens Europa.

David Cohen, ekonom inom Action Economics, kommenterar det hela med att “de rovgiriga inom aktiemaknaden är fortfarande hungriga, de luktar blod”. Enligt hans åsikt skulle trots de massiva räddningspaketen, situationen kunna bli som den asiatiska krisen 1997-1998, där “länder blev attackerade, en efter en”

Edmund Conway, ekonomiredaktör för tidningen The Telegraph newspapers och webbsida, avfärdar idén om att $1 triljon i räddning “skulle hjälpa till att slå ner ‘vargflocken’ med spekulanter som härjar runt inom Euro-området.”

Enligt honom “är det om något mera troligt att spekulanter gör miljoner, vilket kommer att göra slut på den stora stegringen av dagens aktiepriser och framkalla ännu mer dödanden, då det blir en annan nedgång”.

Ändå söker dessa finansspekulanter efter det som olika analytiker har gett uttryck för - medan de i realiteten påskyndar ett finansiellt och ekonomiskt kaos. Som Robert Duvalls karaktär i filmen Apocalypse Now, “de älskar på morgonen lukten av napalm.”

Vilka är nu dessa finansspekulanter? Nå vissa är utan tvekan “etablissimangets hörnstenar” och“respekterade affärsledare”. men, som Danny Schechter säger, “trots alla de regler som styr marknaden eller sådana regler som utformas för att säkra transparans och ansvar, finns där gott om skurkar, svindlare och även gangster”.

Vare sig de utgör “etablissimangets hörnpelare” eller skurkar och gangster eller bara individer som “älskar lukten av napalm”, har de en sak gemensamt – när det kommer till finansspekulation, då är den flagga de hyllar svart som natten med dödskalle med korsslagna ben uppmålad rakt över den.

Hur kunde dessa individer ha en sådan makt över miljoners vardag under de sista decennierna? I Nordamerika, Europa och annorstädes har finansmaknaden vuxit enormt i jämförelse med ekonomins andra sektorer. Stora delar av den har varit parasitisk och en fara för ekonomins stabilitet, något man kunde se under hypotekslånekrisen i USA, skuldkrisen i Grekland och de andra exemplen.

Politiska- och finansinstitutioner har blivit extremt mäktiga. Vilket även vissa av Kongressens medlemmar beundrat, “och bankerna ‘äger’ USA-Kongressen” och har bidragit med massiva summor till Barack Obamas valkampanj och andra prominenta politiska ledare, både demokrater och republikaner.

Vad kan då folk göra inför denna extremt känsliga situation, vare sig man bor i Europa, Nordamerika eller någon annanstans? En av de saker vi kan göra är att ta väck diskussionen från finansmännens händer, såväl som de politiska pundhuvuden och politiker som tjänar dom.

De försöker desperat lägga skulden för detta finanskaos på vanliga människor och påstår att dessas höga löner, pensionsfonder och förmåner är grunden till problemen – till exempel folk som lever “över sina tillgångar”. Vad mera är, man påstår att banker, hedgefonder och andra finansnstitut är absolut vitala för ekonomin och inte får falla.

Låt befolkningen gå under, låt landet ruineras, men vad ni än gör, fortsätt att pumpa upp finansmännen och deras pengapåsar.

Visst är det sant att finansiell service är en nödvändig del av modern ekonomi. Visst, de är lika nödvändiga som den samhällsservice som utgörs av vatten, gas och electricitet. I så fall, varför kan inte finansiell service också omvandlas till ett slags samhällsnytta och ägas, opereras och noggrant regleras som en sådan?

Med andra ord, sluta rädda bankmän och finansmän. Låt dom falla. Bygg i deras ställe upp offentliga icke vinstdrivande bankinstitutioner, liknande kreditföretag och bannlys hedgefonder, valutamanipulation och andra spekulanter som likt pirater utgör ett hot mot det mänskliga samhället.

Jesus kastade ut månglarna ur templet. Givet de sista årens finanskaos kanske det är dags att följa hans exempel.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

20 april, 2010

Mullen mullrar om sanktioner-krig mot Iran

Sparat under: Irak, Iran, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi, krig, nya, olja — ingrid @ 06:12

av Juan Cole/Laura Rosen 19 april
Varför ekonomiska sanktioner mot Iran kommer att misslyckas

Den amerikanska stabschefen amiral Mike Mullen sa vid ett tillfälle på Colombiauniversitetet, att ett militärt slag mot Irans kärnanläggning skulle bli hans ’sistaval’. Det påpekandet är bra, för det är något man alltför ofta förbiser.

I vissa fall blir priset för det man gör, lika högt som då man inte gör något alls. Ett amerikanskt anfall mot Iran riskerar kasta Irak och Afghanistan ut i kaos och med USAs trupper mitt uppe i det hela..

Obamaadministrationen driver idag på för starkare sanktioner mot Iran som alternativ till ett direkt militärt närmande. Målen och stegen man ska ta innebär att pressa länder och företag att inte köpa Irans olja och bensin, att pressa dom att inte sälja bensin till Iran; att göra det svårt för iranska banker att vara kvar inom det världsekonomiska systemet.

Alltmedan dessa steg kunnat innebära kostnader för Iran, skulle landet lätt kunna bära dessa och särskilt regimen. ‘Dessutom är det oklart om Obama någonsin fortsätter med sanktioner mot iransk olja och bensin. Dylika hårda metoder går det sk BRICblocket emot-Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Dessa är de växande diplomatiska och ekonomiska spelare som befinner sig utanför de Usadominerade G-7 länderna.

Under BRIC-mötet i Brasilien för någon vecka sedan tog man ett enhälligt beslut mot nya starka sanktioner gentemot Iran. Brasilien sitter för närvarande i FNs Säkerhetsråd och i maj kommer Libanon att överta den roterande stolen inom FN. Givet är att Turkiet för närvarande har en plats och starkt motsätter sig nya sanktioner mot Iran, vilket gör det svårt för Obama att få till en kännbar ny resolution.

Finansiella sanktioner blir inte alltid vad de varit avsedda till. Irans olja-och gasrapporter från mars 2009 till mars 2010 visar att Iran växlat 450 000 ton oljeprodukter. Ungefär 90% av dessa gällde nationer i det fd Sovjetunionen (CIS) och 10% gällde Irak. Vi talar alltså då om Azerbaian, Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan.

Detta är ett exempel på hur Iran kunnat importera raffinerad bensin (med en tillfällig brist på raffinaderier) utan att behöva gå igenom det internationella banksystemet, även om USA med sina CIS-länder och Irak kunnat ordna en viss sorts officiell sanktion med förbud mot handel med Iran. Privata handlare och korrupta regeringstjänstemän har ändå lätt kunnat gå in i resterande svarta marknad och lagrat upp ett förråd.

Att smuggla oljeprodukter ur Irak via lastbilar var under 1990-talet en jordansk och turkisk specialitet. Och den sortens svarta marknad hade kunnat operera ganska effektivt, såvida Iran skulle bli utsatt för sanktioner som dessa under Saddam Husseins tid.

Få varor än bensin kan så lätt transporteras och utbytas mot annat gods eller kontanter. Och planerna på ett oljeembargo mot Iran (populärt i Kongressen) kunde ha varit en lycklig dröm. Men vi lever knappast i detta stadium av svarta marknader.

Hellre då direkta uppgörelser med större spelare trots man dragit bort vissa som Lukoil från exporten av bensin till Iran. Kinaoil sålde direkt 600 000 fat bensin till Iran och Sinopec, en annan kinesisk oljegigant, förbereder nu att gå över till direkta bensinförsäljningar till Iran.

En svag bensinefterfrågan i Asien pga den globala ekonomiska nedgången har lämnat oljeföretagen kvar med stora lager, som de är måna om att bli av med varhelst de kan. Och Iran som mottagare passar fint. Reuters skriver- ‘att så länge det finns pengar att göra och ekonomiska förtjänster att få, då kommer Iran alltid att kunna möta färdiga säljare av bensin från internationella marknader som denna’.

”Politikerna förstår inte marknader…sanktioner är kosmetika. Och om en direkt försäljning är svår, kan en indirekt sådan sättas in och ersätta denna. Och om det skulle bli svårare, ja då kan smugglare gå in. Och en massa irakier bli rika. Och medan man betalar extra till smugglare, skadar detta vanliga iranier, eftersom regimen kan utnyttja det till att ‘mjuka upp’ eliterna och göra dom glada. Denna uppmjukning gjorde att allvarliga sanktioner mot Irak aldrig fick en chans att skaka Baathregimen.”

Mannen sa allt, sanktioner är kosmetika och gjorda för att det skall se ut som om politikerna i Usa vidtagit några dramatiska och effektiva åtgärder. Det är märkligt att politiker i Washington som proklamerar sin tro på marknaden inbillar sig att deras egna marknadslagar skulle kunna åsidosättas genom en simpel röst från deras sida.

En annan utveckling tas som intäkt för att mer effektiva sanktioner visat sig vara fel. Malaysias premiärminister Najeb Razak klargjorde i de kommentarer han gjorde om krypande sanktioner mot Iran. Han blev missförstådd för att ha sagt att Petronas, detta oljebolag från Malaysia, lagt bensinförsäljningen på is till Iran. Men han sa aldrig det och det har heller aldrig hänt. Han refererade till en annulerad trepartiuppgörelse på spotmarknaden, som kollapsat av rent ekonomiska skäl.

Vad mera är, Irans bensinimport är antagligen temporär. Landet måste under tiden bygga upp nya raffinaderier. Tysklands Abb Lummus har en uppgörelse på 512 miljoner dollar med Irans nationella oljebolag och ett med ett iranskt konsortium för att höja bensinproduktionen vid Bundar Abbas raffinaderi till omkring 3,5 miljoner fat om dagen från nuvarande 1,3 miljoner fat.

Faktum är att det finns tio sådana projekt för att utvidga existerande raffinaderier, vilka kunnat få Iran att nära fördubbla sin produktion av bensin till år 2012. Dessutom investerar Iran nära 40 miljarder dollar i att bygga sju nya raffinaderier. Så även en framgångsrik åtstramning av Irans bensinimport, om det kunde införas direkt på stunden, hade det inte kunnat ge någon större effekt förrän efter två år.

Men en dylik åtstramning kunde ändå knappast lyckas . Inte heller har Iran brist på kunder. Ett schweitziskt bolag undertecknade nyligen ett kontrakt värt 13 miljarder dollar för import av iransk naturgas under de närmaste 25 åren.

Då det gäller finansiella sanktioner har Iran hittills värderats genom sina bankpartner i Förenade Arabemiraten och Iran och Venezuela har två gemensamma banker. Dessa åtgärder förser Iran med en bakdörr och tillåter den att mildra effekterna av de finansiella sanktionerna.

Det är väldigt få sanktioner mot regimer där man i realiteten kunnat få till en regimförändring eller kunnat ändra ett uppförande från regimens sida. Usa kunde inte ens genomföra en sådan målsättning med hänsyn till en liten ö 90 miles från sina stränder på Cuba.

Att en oljegigant runt halva jorden med en befolkning på 70 milj, dvs lika stor som Spaniens, Frankrikes och Tysklands tillsammans, att den effektivt skulle kunna åläggas sanktioner är föga troligt. Usa borde börja med omfattande säkerhetssamtal med Iran i hopp om att kunna nå ett stort avtal. Det är som amiral Muller helt riktigt säger, det finns inga bra militära val.

Amiral Mike Mullens kommenterar den 18 april ‘att Iran uppnår kärnvapenkapacitet får avsedda konsekvenser’ inklusive att ‘andra länder i regionen då kommer att söka …kärnvapen på samma sätt. Att det blir en spiral i denna riktning utgör ett mycket dåligt resultat, Mullen sa i december till sina planerare att han inte trodde att de tog detta tillräckligt på allvar, alltså behovet av ett nytt tänkande om hur man skall kunna attackera Irans kärnanläggningar, ifall presidenten gav order om ett sådant anfall´enligt Cnn.

Mullen ”ville skapa en större känsla av angelägenhet och en robust planering för att förse presidenten med valmöjligheter, ifall han skulle välja ett militärt bruk,” svarade han. Usas militär och CentCom har under ett bra tag nu uppdaterat sina planer på ett anfall mot Irans kärnenergianläggningar .

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 april, 2010

Militärt bistånd bra affär för talibanerna – Ge den afghanska staten större ansvar för sitt land

Sparat under: Afghanistan, FN, NATO, Sverige, USA, dollar, krig — ingrid @ 15:26

av Magnus Forsberg

I januari reste Magnus Forsberg från Kabul till Prag för en konferens om den internationella militära insatsen i Afghanistan. Majoriteten av deltagarna var representanter från länder med trupp i Afghanistan. Ämnet var Natos krigföring via så kallade Provincial reconstruction teams, PRTs – strategiskt utplacerade militärbaser med trupp, diplomater och rådgivare med en otrolig massa pengar. En slags civilmilitär hybrid. Det finns idag 26 PRT ledda av 18 nationer i Afghanistan .

—-Ahmadshah Salehi, finansdirektör på det afghanska hälsoministeriet, var en av få inbjudna afghaner och en av de fåtaliga som hade mötts av försiktiga applåder, skriver Forsberg. Salehi hade kritiserat det amerikanska PRT-ledda biståndet i Afghanistan, de sk Provincial Reconstruction Teams.

Alltså den amerikanska militära strategi som utifrån sina baser ska ”muta” den omgivande civibefolkningen och därmed själv mötas av större uppskattning. Ett fenomen Fredskoalitionen Göteborg var den första i landet att ta upp på ett seminarium i Göteborg, efter att den gamla fredsprofessorn Johan Galtung hade nämnt det i ett samtal.

Redan då varnade Galtung för att ta efter USAs nya strategi att blanda ihop civilt och militärt som en ‘muta’ till civilbefolkningen i Afghanistan, på samma sätt som skett i Irak.

Magnus Forsberg skriver- ‘Dessa kallas idag ”quick impact projects”, är snabba och enkla insatser med syfte att vinna afghanernas förtroende, deras ”hearts and minds”, utgående från de amerikanska baserna i den nära omgivningen. På det viset tror man sig om att bli mer populära och inte lika lätt riskera att utsättas för lokalbefolkningens attentat…

Salehi pekade på motsatsen – att militären i själva verket konkurrerar med den afghanska statens uppgift att bygga upp samhället och skapar dessutom onödigt jobb, då man sedan måste redas ut felaktigheter. Genom åren har det också dykt upp PRT-finansierade skolor och sjukvårdskliniker på platser där behovet är som minst.

Och med en så dålig kvalitet att de måste byggas om redan efter några år. Än mer tragiskt är, att det inte finns några långsiktiga planer för hur dessa institutioner ska kunna drivas med utbildad personal, eller hur det underhålls med utrustning, medicin och reservdelar. Helt enkelt snabbprojekt utan framförhållning.

Saleh skriver- ‘Det militära biståndet försätter också internationella och afghanska biståndsorganisationer – som verkligen sysslar med långsiktig återuppbyggnad – i en svår situation.

Talibanerna har än så länge avstått från att rikta attacker mot sådana långsiktiga projekt, vilket gjort att neutrala biståndsorganisationer som till exempel Svenska Afghanistankommittén med närmare 30 år i Afghanistan, aldrig varit beroende av militärt skydd.

Men om den internationella militära insatsen härmar biståndsorganisationernas beteende och då ännu mer militärt bistånd är att vänta, kan de långsiktiga och livsnödvändiga insatserna tvingas läggas ner. Militärt skydd skulle göra vårt arbete omöjligt. Biståndsorganisationerna görs till måltavla.

Kritiken mot det militära biståndet får stöd från aktuell forskning av Andrew Wilder vid Tuft University i Boston, som visar att projekt i Afghanistan som styrts av militära målsättningar spär på konflikterna mellan olika etniska grupper i landet och försämrar säkerhetssituationen i flera av landets provinser.

Sveriges modell att skilja på Försvarsmakten och biståndsorganet Sida är helt rätt. Här har man förstått att militärer inte ska syssla med bistånd. Sida står för den civila insatsen och ansvarar för det statsbyggande stödet i Afghanistan. Den svenska truppen används till att övervaka och utbilda afghansk militär och polis. Men i övriga Afghanistan är sådana likheter få eftersom biståndet planeras in i den militära strategin.

Det är i grunden ett feltänk att kanalisera bistånd via militären. Ett konkret exempel är uppfattningen att stabilitet kan skapas genom att bygga vägar. Militärer älskar vägar, kanske för att deras tunga bepansrade fordon behöver dem. Och asfalterade vägar gör det svårare för talibanerna att gräva ner och gömma vägbomber.

Det är inte den färdiga vägen i sig som är problemet. Snarare förspelet och konsekvenserna av det. Eftersom det handlar om ”quick impact” finns varken tid eller förståelse för att förankra insatsen i lokalsamhället. Därmed försvinner det naturliga skyddet och risken finns att afghanerna tittar åt ett annat håll när talibanerna placerar ut vägbomber.

Entreprenören längst ut i näringskedjan tvingas lösa den bristande säkerheten i projekten genom att betala beskyddarpengar till krigsherrar, kriminella och talibaner – som i sin tur vet att så länge vägen inte blir färdigbyggd, finns det pengar att tjäna. Det hela blir en lukrativ affär för den afghanska regeringens motståndare.

Militärer är krigare och de ska göra vad de är bäst på, att förbättra säkerheten. Låt militären och biståndet fortsätta arbeta åtskilda, och ge den afghanska staten och personer som Ahmadshah Salehi ett större ansvar för sitt lands utveckling. Det är först då vi får bevittna en positiv förändring i Afghanistan och möjliga vägar till fred.’

Kommentering avstängd

7 februari, 2010

Välkomna till år 2025!

Sparat under: EU, Kina, Ryssland, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 08:30

shot av Michael T Klare 28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.

Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”

Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här.

Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.

Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.

Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.

Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.

1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.

Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.

”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.

Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.

2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.

Nu överväger emellertid många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater - att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.

En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.

Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.

Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.

3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.

En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.

”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.

Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.

4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.

Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.

5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.

övers av utdrag
Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, krig, nedrustning, nya — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet. Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.

Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

övers Ingrid Terner

Kommentering avstängd

24 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och katastrofkapitalismen

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 04:57

68-Vietnam-dödsk

Kan ni verkligen se kontrakt delas ut just nu? Det är tidigt
Naomi Klein

Det finns redan så mycket lobbying i görningen. Men det som är den verkliga kärnfrågan är hur Haiti skall se ut. Och hur efterskalvsekonomin på ön borde vara.

Textilsektorn vill t.ex att den nya ekonomin ska ge dem splitter nya exportzoner, skattestopp, offentliga medel till uppbygget av sina fabriker—Men då borde man också veta att Haitis offentliga sektor inte kan bidra med skatt, vilket är en del i det som fördjupar katastrofen.

För att få dessa stora beslut att i grunden representera haiternas vilja, skulle det då inte behöva ske efter en demokratisk omröstming? Givet all förstörelse verkar det ligga långt borta i framtiden. Det borde vara delar i en återuppbyggnad. Vi är många månader från en verklig återuppbyggnad, så idag är det ingen brådska att dela ut kontrakt.

Faktum är att jag tror de måste vänta med kontrakten tills mekanismerna finns på plats, sådana som låter haitierna delta i en nationell återuppbyggnadsplan. Det handlar om att bygga upp ett land. Det är inte precis en vanlig återuppbyggnad. Då skulle alla kunna hålla med om att det inte kunde gå.

Hur ska en uppbyggnad kunna ske, utan att behöva kopiera den rådande maktstrukturen, något som under en lång tid varit problemet? Det borde finnas uppslag till samhällsplanering och man borde också kunna genomföra omröstningar.

Och inga kontrakt borde signeras utan garantier för att haitierna skall kunna utföra arbetet till en lön som går att leva på. Folk som nu donerar pengar borde ställa en mängd frågor om hur deras pengar skall komma till nytta.

Har ni sett något exempel på ett land som har klarat en katastrof ekonomiskt? Samhällets svar på tsunamin i Thailand var förvånansvärt. De satte upp beslutande organ, arbetade sedan tillsammans med arkitekter och planerare, vilka verkligen frågade hur de ville att deras samhällen skulle se ut. Det är ofta man tror att en 22-åring från Kennedy School vet mer om vad som är bäst för landet, än någon 60-åring som har levt där i hela sitt liv.

Men det är en infantilisering av landet. Ni har sett hur räddningsinsatsen hittills varit alltför militariserad. Givet militären är ansvarig för koordinering av en hel del av hjälpen, varför tycker ni då att det är så olämpligt? Det blir till en självuppfyllande profetia. För var dag som går då människor inte fått något att äta, blir allting svårare att upprätthålla. Det vi hör från FN och hjälporganisationerna är hur rädd man är för att gå ut utan militär eskort.

Och vi har precis sett under denna jordbävning, hur vissa utländska investerare parallellt haft en egen privat katastrof-infrastruktur. Citigroup sände ett privat SWATsäkerhetsteam med medicinsk utrustning och satellittelefoner för att rädda sitt eget folk, men inte grannarna. Det är inhumant.

Hjälp måste prioriteras framför säkerhet. Är fallet det, att man vill införa en räcka fria marknadsreformer som flyttar fram sina egna intressen snarare än offrens? Är det nu fallet på Haiti, medan räddningsexpeditioner fortfarande pågår?

Newsweeks Katie Paul chattade med Klein om vad hon—och de 20 000 människor som redan gått med i ‘No Shock Doctrine for Haiti’ gruppen på Facebook—har tittat runt under tiden.

Fråga- Man har sett i ‘Chock Doktrinen’ hur förödelser som jordbävningen är perfekta tillfällen för så kallade katastrofkapitalister att flytta in och profitera. Har du Naomi hittills sett några bevis för detta på Haiti?

Klein- ’Chock Doktrinenen’ innebär att utnyttja katastrofer för att undvika demokrati—att utnyttja den omflyttning som följer på en katastrof och säga att människor inte är kapabla att fatta egna beslut, att någon annan skall behöva göra det för dem. Men detta betyder att besluten tvingas fram mycket snabbt—en impopulär politik, som ändå ofta varit på elitens önskelista för att plötsligt kunna sättas in, då folk antingen är traumatiserade eller bokstavligt talat utraderade.

I fallet Haiti väntade Heritage Foundation inte ens i mer än 24 timmar innan man bad Obamaadministrationen att reformera ekonomin på Haiti. Man föreslog också att George W Bush skulle utses och beskådas, han blev utnämnd nästa dag. Så de tycks ha publik. Men, är det inte så det brukar gå till?— Visst, men idén har först flutit upp på ‘Heritage Foundation Webbsida — detta att Bush skulle utnämnas tillsammans med Bill Clinton?

Det är oklart vem Bill Clinton arbetar för. Är det FN, Obamaadministrationen eller hans egen fond? Vi har redan hört om en Marshall Plan för Haiti—av Haitis största utländska investerare, ett mobilföretag, på ett möte i Florida med Bill Clinton. Nu tycks de ha några mycket bra planer. Men saken är den, att haiterna själva inte blivit inkluderade i denna planering.

Skulle inte mobil-service vara viktig just nu? Brist på kommunikation är ett stort problem i räddningsarbetet. Absolut. Då det handlar om att distribuera nödhjälp är det viktigt att vara snabb. Men det är helt olämpligt att prioritera, för haitierna ska behöva leva i decennier med denna Marshallplan. Då det kommer till återuppbyggnad kan för övrigt snabbhet bli mycket förödande—som en ursäkt för att undvika medborgarnas deltagande.

Om det är något vi vet från New Orleans och Irak, så är att det krävs transparens. Jag brukar inte göra det, men nu vill jag gärna citera John McCain. Tidigt då det gällde Irak, sa han att Irak är en stor skål honung, där det finns många flugor. Just nu är Haiti honungsburken. Miljarder dollar sätts undan till rekonstruktion. Om vi vill vara säkra på att vad som än blir byggt, så är det haitierna som önskat detta. Låt oss hålla fast nu vid denna princip. När väl kontrakten delats ut, då kan man inte ångra sig.

Vill ni verkligen att kontrakten fördelas redan nu? Det är tidigt. Det finns redan en enorm mängd lobbying. Men handlar verkligen kärnfrågorna om hur Haitis ekonomi ska se ut? Så vill till exempel, textilsektorn att den nya ekonomin ger dem skinande nya export-zoner, skattelindring, allmänna medel till återuppbyggnad av sina fabriker—men vi vet också att de inte betalar någon skatt till uppbygget av Haitis offentliga sektor, vilket är en del av detta som fördjupar katastrofen…

övers Ingrid Ternert

Exploitation Nation?
Naomi Klein worries Haitians won’t have a role shaping their future
av Katie Paul – January 22nd, 2010 Newsweek.com

Kommentering avstängd

Äldre inlägg »