dollar « Fredskoalitionen Göteborg

7 februari, 2010

Välkomna till år 2025!

Sparat under: EU, Kina, Ryssland, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 8:30

shot av Michael T Klare 28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.

Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”

Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här.

Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.

Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.

Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.

Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.

1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.

Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.

”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.

Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.

2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.

Nu överväger emellertid många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater - att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.

En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.

Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.

Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.

3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.

En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.

”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.

Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.

4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.

Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.

5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.

övers av utdrag
Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, krig, nedrustning, nya — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet. Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.

Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

övers Ingrid Terner

Kommentering avstängd

24 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och katastrofkapitalismen

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 4:57

68-Vietnam-dödsk

Kan ni verkligen se kontrakt delas ut just nu? Det är tidigt
Naomi Klein

Det finns redan så mycket lobbying i görningen. Men det som är den verkliga kärnfrågan är hur Haiti skall se ut. Och hur efterskalvsekonomin på ön borde vara.

Textilsektorn vill t.ex att den nya ekonomin ska ge dem splitter nya exportzoner, skattestopp, offentliga medel till uppbygget av sina fabriker—Men då borde man också veta att Haitis offentliga sektor inte kan bidra med skatt, vilket är en del i det som fördjupar katastrofen.

För att få dessa stora beslut att i grunden representera haiternas vilja, skulle det då inte behöva ske efter en demokratisk omröstming? Givet all förstörelse verkar det ligga långt borta i framtiden. Det borde vara delar i en återuppbyggnad. Vi är många månader från en verklig återuppbyggnad, så idag är det ingen brådska att dela ut kontrakt.

Faktum är att jag tror de måste vänta med kontrakten tills mekanismerna finns på plats, sådana som låter haitierna delta i en nationell återuppbyggnadsplan. Det handlar om att bygga upp ett land. Det är inte precis en vanlig återuppbyggnad. Då skulle alla kunna hålla med om att det inte kunde gå.

Hur ska en uppbyggnad kunna ske, utan att behöva kopiera den rådande maktstrukturen, något som under en lång tid varit problemet? Det borde finnas uppslag till samhällsplanering och man borde också kunna genomföra omröstningar.

Och inga kontrakt borde signeras utan garantier för att haitierna skall kunna utföra arbetet till en lön som går att leva på. Folk som nu donerar pengar borde ställa en mängd frågor om hur deras pengar skall komma till nytta.

Har ni sett något exempel på ett land som har klarat en katastrof ekonomiskt? Samhällets svar på tsunamin i Thailand var förvånansvärt. De satte upp beslutande organ, arbetade sedan tillsammans med arkitekter och planerare, vilka verkligen frågade hur de ville att deras samhällen skulle se ut. Det är ofta man tror att en 22-åring från Kennedy School vet mer om vad som är bäst för landet, än någon 60-åring som har levt där i hela sitt liv.

Men det är en infantilisering av landet. Ni har sett hur räddningsinsatsen hittills varit alltför militariserad. Givet militären är ansvarig för koordinering av en hel del av hjälpen, varför tycker ni då att det är så olämpligt? Det blir till en självuppfyllande profetia. För var dag som går då människor inte fått något att äta, blir allting svårare att upprätthålla. Det vi hör från FN och hjälporganisationerna är hur rädd man är för att gå ut utan militär eskort.

Och vi har precis sett under denna jordbävning, hur vissa utländska investerare parallellt haft en egen privat katastrof-infrastruktur. Citigroup sände ett privat SWATsäkerhetsteam med medicinsk utrustning och satellittelefoner för att rädda sitt eget folk, men inte grannarna. Det är inhumant.

Hjälp måste prioriteras framför säkerhet. Är fallet det, att man vill införa en räcka fria marknadsreformer som flyttar fram sina egna intressen snarare än offrens? Är det nu fallet på Haiti, medan räddningsexpeditioner fortfarande pågår?

Newsweeks Katie Paul chattade med Klein om vad hon—och de 20 000 människor som redan gått med i ‘No Shock Doctrine for Haiti’ gruppen på Facebook—har tittat runt under tiden.

Fråga- Man har sett i ‘Chock Doktrinen’ hur förödelser som jordbävningen är perfekta tillfällen för så kallade katastrofkapitalister att flytta in och profitera. Har du Naomi hittills sett några bevis för detta på Haiti?

Klein- ’Chock Doktrinenen’ innebär att utnyttja katastrofer för att undvika demokrati—att utnyttja den omflyttning som följer på en katastrof och säga att människor inte är kapabla att fatta egna beslut, att någon annan skall behöva göra det för dem. Men detta betyder att besluten tvingas fram mycket snabbt—en impopulär politik, som ändå ofta varit på elitens önskelista för att plötsligt kunna sättas in, då folk antingen är traumatiserade eller bokstavligt talat utraderade.

I fallet Haiti väntade Heritage Foundation inte ens i mer än 24 timmar innan man bad Obamaadministrationen att reformera ekonomin på Haiti. Man föreslog också att George W Bush skulle utses och beskådas, han blev utnämnd nästa dag. Så de tycks ha publik. Men, är det inte så det brukar gå till?— Visst, men idén har först flutit upp på ‘Heritage Foundation Webbsida — detta att Bush skulle utnämnas tillsammans med Bill Clinton?

Det är oklart vem Bill Clinton arbetar för. Är det FN, Obamaadministrationen eller hans egen fond? Vi har redan hört om en Marshall Plan för Haiti—av Haitis största utländska investerare, ett mobilföretag, på ett möte i Florida med Bill Clinton. Nu tycks de ha några mycket bra planer. Men saken är den, att haiterna själva inte blivit inkluderade i denna planering.

Skulle inte mobil-service vara viktig just nu? Brist på kommunikation är ett stort problem i räddningsarbetet. Absolut. Då det handlar om att distribuera nödhjälp är det viktigt att vara snabb. Men det är helt olämpligt att prioritera, för haitierna ska behöva leva i decennier med denna Marshallplan. Då det kommer till återuppbyggnad kan för övrigt snabbhet bli mycket förödande—som en ursäkt för att undvika medborgarnas deltagande.

Om det är något vi vet från New Orleans och Irak, så är att det krävs transparens. Jag brukar inte göra det, men nu vill jag gärna citera John McCain. Tidigt då det gällde Irak, sa han att Irak är en stor skål honung, där det finns många flugor. Just nu är Haiti honungsburken. Miljarder dollar sätts undan till rekonstruktion. Om vi vill vara säkra på att vad som än blir byggt, så är det haitierna som önskat detta. Låt oss hålla fast nu vid denna princip. När väl kontrakten delats ut, då kan man inte ångra sig.

Vill ni verkligen att kontrakten fördelas redan nu? Det är tidigt. Det finns redan en enorm mängd lobbying. Men handlar verkligen kärnfrågorna om hur Haitis ekonomi ska se ut? Så vill till exempel, textilsektorn att den nya ekonomin ger dem skinande nya export-zoner, skattelindring, allmänna medel till återuppbyggnad av sina fabriker—men vi vet också att de inte betalar någon skatt till uppbygget av Haitis offentliga sektor, vilket är en del av detta som fördjupar katastrofen…

övers Ingrid Ternert

Exploitation Nation?
Naomi Klein worries Haitians won’t have a role shaping their future
av Katie Paul – January 22nd, 2010 Newsweek.com

Kommentering avstängd

23 januari, 2010

Efter CIAs kupp sköter ‘bolaget’ det militära

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA, dollar, droger — ingrid @ 13:43

_AFGHANISTAN_SWATmilitanter

20 jan, 2010– Den amerikanska Representanthus-ledamoten Ron Paul säger att CIA i realiteten har företagit en ”kupp” mot USAs regering, och att underrättelsetjänsten bör ‘avsättas’.

Han refererade under sitt tal till liberaler i ‘Kampanjen för frihet’ i Atlanta att CIA är engagerad i ”drogaffärer”, alltså de gamla anklagelser som förekommit, att CIA finansierat några av sina hemligaste operationer, vilka inte bekandlas av Kongressen, genom egna drogaffärer. Hur bisarrt det än kan låta, då andra delar av organisationen sysslar med att bekämpa samma drogförsäljning.

I en utredande rapport från1996 i San Jose Mercury-News, anklagades CIA för att stå bakom kokainförsäljning på gatorna i Los Angeles, alltså det kokain från Contras i Nacaragua som dessa använder i sitt krig mot sandinisterna i landet. Kokainförsäljningen har alltså under tiotals år finansierat CIAs allra mest hemliga operationer – sk ‘dirty business’.

Här nämner denna amerikanska republikanska kongressledamot samma sak. -’ Det har varit en kupp, hör ni det, en CIA-kupp. CIA finns överallt då det gäller vad som är hemligt.

Det är CIA som lobbar om att bomba länder. De är rakt igenom lika hemliga som Federal Reserve (USAs privatägda ‘riksbank’). De är en regering inom regeringen. De sysslar med affärer-drogaffärer. (anm – det har i åratal talats om just det – att CIA finansierar sina hemliga ’svarta affärer-dirty business´ på detta sätt).

CIA är djupt involverad i bombattacker mot al Qaida i Afghanistan och Pakistan. En självmordsbombare förra året tog livet av sju CIA-anställda inklusive två kontraktsanställda agenter från Blackwater. Det hela pekar på hur djupt CIA är involverad i kriget.

PS Apropå rubriken- så tystades det snabbt ner att det är Sverige som har utvecklat stora delar av det stora informationssystem NATO utnyttjar i landet från centrala Afghanistan DS

Kommentering avstängd

Haiti en ny katastrofkapitalism med ännu fler ‘möjligheter’

Sparat under: Haiti, Miljö, USA, dollar — ingrid @ 0:56

QUAKE-HAITI/

Michel Collins 21 Januari 2010.

Utnämningen av de tidigare presidenterna Bill Clinton och George W. Bush som nyckelspelare i hjälpen till Haiti borde ha gett Haitis befolkming några allvarliga betänkligheter. Om de inte som nu hade varit upptagna med att överleva. Dessa före detta presidenters förehavanden har tidigare hemsökt denna internationella arena.

Under sina åtta år som president var Clinton ansvarig för de sanktioner mot Irak som resulterade i döden för 170 000 barn i åldern under fem år. Förre president George W Bush kom att överträda detta dödstal genom invasionen av Irak. Detta ledde till ett civilt kaos och konflikter mellan irakierna. Det blev också över en miljon medborgares död.

Idag då dessa två åter dyker upp på scenen, talar saken för sig själv.

För vad händer nu på Haiti? Vad kan medborgarna komma att vänta sig? Det kunde i så fall vara lärorikt att studera händelserna efter Katrinaorkanens räddningsoperation och vad de fört med sig med fokus på New Orleans.

”Upprensningen i New Orleans” efter orkanen Katrina innebar att mer än 200 000 av New Orlean medborgare blev transporterade till städer runtom i Förenta Staterna. Houston och Atlanta blev stora centrum för överlevande. Kort efter sin ovälkomna förflyttning önskade 43% återvända till New Orleans och 44% stanna kvar, medan 12% var osäkra.

Det var lite som om Katrinas överlevande visste om att de aldrig skulle få en chans. Staten Louisiana sände omedelbart ett meddelande. Man såg till att med hjälp av vissa procedurer säkra att ingen av dessa flyktingar kunde lägga sin röst, såvida de inte återvänt hem för att själva göra det.

Naturligtvis hade de flesta inga resurser till det. Genom en mängd tekniker och ursäkter förvandlades de överlevande till permanenta ickemedborgare i sin gamla hemvist, utan hänsyn till något företräde. Deras omflyttning kom att utplåna stadens tidigare politiska färg.

Det hela resulterade i en kombinerad klassmässig och etnisk rensning av New Orleans. Beviset för det är fördrivningen av fattiga människor från områden som inte hade drabbats av orkanen och blev därför enklaver för de rika. Detta kallades för framsteg.

Haitis möjligheter till Framsteg.

Haiti är inte New Orleans utan här ser man till att den finansiella eliten får en viss tid på sig. Nu värmer de helt enkelt upp. Det är när allt kommer omkring deras första nationsövertagande via katastrofer. Man behövde inte ens få något skott avlossat. Folket svälter, inga har vapen, de är traumatiserade och oförmögna till motstånd. Landet kan alltså gå till eliten!

Det finns vissa likheter med Katrinaoperationen. Som med New Orleans gick haitierna i dagar utan mat och vatten. När förnödenheterna väl hade anlänt, sköttes det hela av militära organisationer.

Korporativa media har porträtterat New Orleans svältande medborgare som plundrare, då de försökte finna mat för att hålla sig vid liv. Haiti var inte annorlunda. Det meddelades att där förekom plundring, men utan ett PS på slutet om att folket bokstavligt talat svalt och törstade till döds.

Uppenbarligen misslyckades säkerhetsstyrkorna med att från start upplysa markobservatörerna om detta, eftersom de då inte hade rapporterat någon sådan laglöshet. För de verkliga plundrarna på Haiti är de inhemska och utländska oligarkerna. Och det började långt före jordbävningen.

Alltmedan militären säkrade scenen för undsättning, låg en del mat, vatten och medicin och bara väntade. De här dagarnas fördröjning ledde till en fysisk försvagning och fattigdom bland invånarna. Det gjorde att behovet av vilken säkerhetsåtgärd som helst blev mycket enklare. Ett försvagat folk kan med en minimal styrka effektivt stängas inne .

De viktigaste likheterna mellan New Orleans och Haiti baseras på etnicitet och klass. I New Orleans inträffade den största förödelsen i stadens svarta, fattiga distrikt. På Haiti är hela nationen svart och man lever till största delen i fattigdom.

Men skillnaden är tydlig mellan Haitis katastrof och den i New Orleans. Den på Haiti drabbar en hel nation, en väldig, strategiskt placerad landmassa som bara väntar på den typ av rehabilitering som man i New Orleans enbart kunnat drömma om. Och för räddarna innebar det helt säkert stora planer. Där finns t.ex också olja.

Det är detta ”Nya Haiti” som Bill Clinton andlös stod och talade om på asfaltbeläggningen på den överfulla Port-au-Princeflygplatsen och lovprisade samarbetet mellan de latinamerikanska nationerna. Han sa också något i stil med att de alla kommer att bli del av det nya Haiti.

Detta är förmodligen den bästa stormvarning som haitierna kunnat få om sitt kommande öde. Deras nation och kultur ligger i sikte för de här entreprenörerna, vilka alltid söker upp ett nytt egendomsfiasko att träda in i. Världen i Dubai är död. Idag har den flyttat till Haiti!

Man kan undra om inte repressionens krafter i alla dessa år har väntat på att slutgiltigt ge igen för att ha förlorat en hel nation i ”denna historiens enda lyckade slavrevolt,” vilken överallt har inspirerat människor.

Men är inte det en blek vision med tanke på alla de bidrag som kommit ifrån världens alla hörn? Människor har gett generösa summor till Haitis hjälp. De borde hedras för sina stora gåvor. Men enskilda bidrag på flera miljoner kan inte matcha de hundratals miljoner som kommit i ekonomisk hjälp via nationella och internationella organ. Det var dessa som har kallat på hjälp.

Vad kan folket på Haiti vänta sig av dessa genier i den rika världen? En militär ockupation är det första som kommer i åtanke. De först anlända var USAs säkerhetsstyrkor, eftersom dessa valts ut för att genomföra showen. Man sa att frånvaron av en haitisk regering var problemet.

Men denna frånvaro berodde på att Förenta Staternas regering tidigare kidnappat Haitis valde president och fått iväg honom till Afrika, för ”hans säkerhets skull.” Nuvarande regering är uppenbarligen ickeexisterande, annat än som den president vilken USA välsignat och nu har officiellt välkomnat en utländsk assistens.

Trycket finns från militären att bereda väg för mat och vatten tillika medicinsk vård. Men kommer den i tid för hjälp till det haitiska folket? Efter dagarna av brist på vatten och svält har människor blivit mottagliga för sjukdom. Finns tillräckliga resurser för att ta itu med det? Eller kommer vi att få höra om behovet av temporär omflyttning som i New Orleans?

Blir det steg för steg USAs modell som dominerar, att finansiera bankerna och glömma människorna? Hur kommer nationsbygget att se ut? Irak? Afghanistan? Kommer Haitis befolkning någonsin att få en chans att själv styra sin nation?

Kommentar från läsare den 22 jan 2010 Denna vita presidentbyggnad brukade ha tortyrapparater i sin källare under överinseende av PapaDoc och hans son BabyDoc, båda finansierade av Luminatas satatanister i Frankrike och Amerika (med tusentals mördade) Det är bra att denna ondskans symbol är borta. Kanske Haiti kan bygga en ‘bättre’ symbol- men om samma satanister kommer in (och hittills ser det så ut)- går det inte att räkna med det.

(Komm- Samtidigt får vi inte glömma de outnyttjade oljefyndigheterna på ön)

övers Ingrid Ternert

Se också
Profiting From Haiti’s Crisis
by Benjamin Dang January 21, 2010

January 21, 2010-In front of National Palace after EarthquakeUS corporations, private mercenaries, Washington and the International Monetary Fund are using the crisis in Haiti to make a profit, promote unpopular neoliberal policies, and extend military and economic control over the Haitian people…

In front of National Palace after EarthquakeUS corporations, private mercenaries, Washington and the International Monetary Fund are using the crisis in Haiti to make a profit, promote unpopular neoliberal policies, and extend military and economic control over the Haitian people.

In the aftermath of the earthquake, with much of the infrastructure and government services destroyed, Haitians have relied on each other for the relief efforts, working together to pull their neighbors, friends and loved ones from the rubble.

One report from IPS News in Haiti explained, ”In the day following the quake, there was no widespread violence. Guns, knives and theft weren’t seen on the streets, lined only with family after family carrying their belongings. They voiced their anger and frustration with sad songs that echoed throughout the night, not their fists.”

Bob Moliere, an organizer within the popular political party Fanmi Lavalas was killed in the earthquake. His wife, Marianne Moliere, told IPS News after burying her husband, ”There is no life for me because Bob was everything to me. I lost everything. Everything is destroyed,” she said.

”I’m sleeping in the street now because I’m homeless. But when I get some water, I share with others. Or if someone gives some spaghetti, I share with my family and others.”

It is not this type of solidarity that has emerged in the wake of the crisis – and the delayed and muddled response from the international community – that most corporate media in the US have focused on. Instead, echoing the coverage and calls for militarization of New Orleans in the wake of Katrina, major media outlets talk about the looting, and need for security to protect private property.

One request from Erwin Berthold, the owner of Big Star Market in Petionville, Haiti, reflects this concern for profit over people. Berthold told the Washington Post about his supermarket, ”We have everything cleaned up inside. We are ready to open. We just need some security. So send in the Marines, okay?”

That militarization is already underway. This week the US is sending thousands of troops and soldiers to the country. The Haitian government has signed over control of its capital airport to the US. Brazil and France have already lodged complaints that US military planes are now being given priority over other flights at the international airport.

Venezuelan President Hugo Chavez responded to the US troop deployment. ”I read that 3,000 soldiers are arriving, Marines armed as if they were going to war. There is not a shortage of guns there, my God. Doctors, medicine, fuel, field hospitals, that’s what the United States should send,” Chavez said.

”They are occupying Haiti undercover.” The Venezuelan President pledged to send any necessary amount of gasoline needed to the country to aid with electricity and transport.

A Heroic History in Washington’s Backyard

There is also little mention in the major news outlets’ coverage of how the US government and corporations helped impoverish Haiti in the first place, creating the economic poverty that makes disasters like this so extensive. Nor is there mention of the country’s heroic struggle against imperialism and slavery.

Fidel Castro pointed out in a recent column, ”Haiti was the first country in which 400,000 Africans, enslaved and trafficked by Europeans, rose up against 30,000 white slave masters on the sugar and coffee plantations, thus undertaking the first great social revolution in our hemisphere.

… Napoleon’s most eminent general was defeated there. Haiti is the net product of colonialism and imperialism, of more than one century of the employment of its human resources in the toughest forms of work, of military interventions and the extraction of its natural resources.”

University professor Peter Hallward, writing in the Guardian Unlimited, criticized Washington for its responsibility in creating the suffering it is now pledging to alleviate in Haiti.

”Ever since the US invaded and occupied the country in 1915, every serious political attempt to allow Haiti’s people to move (in former president Jean-Bertrand Aristide’s phrase) ‘from absolute misery to a dignified poverty’ has been violently and deliberately blocked by the US government and some of its allies.

Aristide’s own government (elected by some 75% of the electorate) was the latest victim of such interference, when it was overthrown by an internationally sponsored coup in 2004 that killed several thousand people and left much of the population smoldering in resentment. The UN has subsequently maintained a large and enormously expensive stabilization and pacification force in the country.”

Brian Concannon, the director of the Institute for Justice and Democracy in Haiti told Hallward of the root causes for the overpopulation of neighborhoods in the city of Port-au-Prince that were hit so hard by the earthquake. ”Those people got there because they or their parents were intentionally pushed out of the countryside by aid and trade policies.

These are specifically designed to create a large captive and therefore exploitable labor force in the cities; by definition they are people who would not be able to afford to build earthquake resistant houses.” Unnatural crises such as this made the earthquake much more devastating.

Disaster Capitalism Comes to Haiti

As Noami Klein thoroughly proved in her book The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism, throughout history, ”while people were reeling from natural disasters, wars and economic upheavals,

savvy politicians and industry leaders nefariously implemented policies that would never have passed during less muddled times.” This push to apply unpopular neoliberal policies began almost immediately after the earthquake in Haiti.

In a talk recorded by Democracy Now!, Klein explained that the disaster in Haiti is created on the one hand by nature, and on the other hand ”is worsened by the poverty that our governments have been so complicit in deepening.

Crises—natural disasters are so much worse in countries like Haiti, because you have soil erosion because the poverty means people are building in very, very precarious ways, so houses just slide down because they are built in places where they shouldn’t be built.

All of this is interconnected. But we have to be absolutely clear that this tragedy, which is part natural, part unnatural, must, under no circumstances, be used to, one, further indebt Haiti, and, two, to push through unpopular corporatist policies in the interests of our corporations.”

Following the disaster in Haiti, Klein pointed out that the Heritage Foundation, ”one of the leading advocates of exploiting disasters to push through their unpopular pro-corporate policies,” issued a statement on its website after the earthquake hit:

”In addition to providing immediate humanitarian assistance, the U.S. response to the tragic earthquake in Haiti earthquake offers opportunities to re-shape Haiti’s long-dysfunctional government and economy as well as to improve the public image of the United States in the region.”

The mercenary trade group International Peace Operations Association (IPOA) immediately offered their services to provide ”security” in Haiti to its member companies, according to Jeremy Scahill.

Within hours of the earthquake, Scahill wrote, the IPOA website announced, ”In the wake of the tragic events in Haiti, a number of IPOA’s member companies are available and prepared to provide a wide variety of critical relief services to the earthquake’s victims.”

Kathy Robison, a Fortune 500 executive, formerly with Goldman Sachs Companies, wrote of the earthquake disaster in Haiti. ”The business leaders I have been meeting with have seen enough disappointment and suffering,” she wrote.

”What Haiti needs is economic development and the building of a true middle class. … There is much we are planning as far as creating new and innovative ways of using international aid and government support to promote private investment.”

On January 14, the International Monetary Fund (IMF) announced a $100 million loan to Haiti to help with relief efforts. However, Richard Kim at The Nation wrote that this loan was added onto $165 million in debt made up of loans with conditions

”including raising prices for electricity, refusing pay increases to all public employees except those making minimum wage and keeping inflation low.” This new $100 million loan has the same conditions. Kim writes, ”in the face of this latest tragedy, the IMF is still using crisis and debt as leverage to compel neoliberal reforms.”

The last thing Haiti needs at this point is more debt; what it needs is grants. As Kim wrote, according to a report from the The Center for International Policy, in 2003 ”Haiti spent $57.4 million to service its debt, while total foreign assistance for education, health care and other services was a mere $39.21 million.”

In the midst of the suffering and anguish following the earthquake, many Haitians came together to console and help each other. Journalist David Wilson, in Haiti during the time of the earthquake, wrote of the singing that followed the disaster.

”Several hundred people had gathered to sing, clap, and pray in an intersection here by 9 o’clock last night, a little more than four hours after an earthquake had devastated much of the Haitian capital.” A young Haitian American commented to Wilson on the singing, ”Haitians are different,” he said. ”People in other countries wouldn’t do this. It’s a sense of community.”

If these elements of the ”relief” efforts continue in this exploitative vein, it is this community that will likely be crushed even further by disaster capitalism and imperialism. While international leaders and institutions are speaking about how many soldiers and dollars they are committing to Haiti

it is important to note that what Haiti needs is doctors not soldiers, grants not loans, a stronger public sector rather than a wholesale privatization, and critical solidarity with grassroots organizations and people to support the self-determination of the country.

”We don’t need soldiers,” Patrick Elie, the former Defense Minister under the Aristide government told Al Jazeera. ”There is no war here.” In addition to critiquing the presence of the soldiers, he commented on the US-control of the main airport.

”The choice of what lands and what doesn’t land, the priorities of the flight[s], should be determined by the Haitians. Otherwise, it’s a takeover and what might happen is that the needs of Haitians are not taken into account, but only either the way a foreign country defines the need of Haiti, or try to push its own agenda.”

Kommentering avstängd

19 januari, 2010

USA anklagad för militarisering av hjälpinsatserna till Tahiti

Sparat under: Haiti, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar — ingrid @ 20:08

Kommentering avstängd

13 december, 2009

Obamadoktrinen: Ett evigt krig för en ofullkomlig mänsklighet

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, dollar, krig, religion, terrorism — ingrid @ 1:46

banksy-fallen-angel

av Rick Rozoff ‘Stop NATO’ 10 dec 09

Presidenten tillika överbefälhavaren för USas väpnade styrkor, Barack Obama, har levererat sitt fredspristal vid Nobelfestligheterna i Oslo den 10 dec, vilket omedelbart lett till diskussion i media om en Obamadoktrin.

Då med en obligatorisk syftning på Martin Luther King Jr och Mohathma Gandhi (denne blev enbart refererad till med sitt efternamn) men inte till någon annan amerikansk president än Ronald Reagan, Richard Nixon och John F Kennedy.

Alltmedan andra fredspristagare som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter inte ens nämndes – talade USAs statshuvud med självsäkerheten hos en ohotad världsledare och vid tillfälle även med en profets och klärvojants självrättfärdighet.

Som med den tyska filosofen Friedrich von Schlegels ord, ‘en profet som såg tillbaka’. Med en visionär blick och rösten sänkt i oratoriskt allvar innehöll hans kommentarer en försäkran om att ”krig i en eller annan form har uppstått med den första människan.”

Såvida detta hans substanslösa yttrande hänsyftade på Genesiskapitlet i den hebreiska bibeln där Kain mördade sin bror Abel, kan det knappast symbolisera krig i någon av ordet fattbar mening (det är också oklart om det som källan förtäljer, att Kain utförde det första mordet, såvida Obama inte är övertygad om att krig är liktydigt med detta mord som en ingående del av mänskligheten.

Paleontologer spårar i vanliga fall den moderna människans, homo sapiens, ursprung till 200 000 år tillbaka i tiden, så de första skrivna berättelserna är knappast mer än 2400 år gamla.

Obama och hans talskrivare har ändå lyckats fylla detta 197 600 år gamla gap till att bevisa att krigets praktik är lika gammal som mänskligheten själv och följaktligen är en oskiljbar del av vårt mänskliga natur. Detta är en fråga den praktiserande reportern hade kunnat tillåta sig ställa vid presidentens nästa presskonferens. Eventuellt är svaret vanföreställningar om ett allvetande.

Oslotalet var fyllt av referenser och tilllämpliga attribut till en gudomlighet. Och till en historisk och antropologisk fatalism; ett djupt pessimistiskt koncept av Guds försyn. Obama försäkrade att ”Inget heligt krig kan någonsin vara ett rättvist krig. För om man verkligen tror att man uppfyller en helig vilja, då finns det inga behov av begränsningar.”

För att strax efteråt hålla fram- ”Låt oss sträva efter den värld som borde ha funnits – den gnista av gudomlighet som fortfarande finns inom våra själar.” Alltså en motståndares anropande av det gudomliga är ett falskt, kätterskt våldförande; men det Washington säger det är sant, utan fel och tillräckligt för att rättfärdiga varje aktion, hur våldsam och dödlig den än är. Detta som en ren illustration till den sekulära upplysning man kan finna i den moderna världen.

I egenskap av den första levande amerikanska president som på nittio år fått Nobels fredspris, erkände Obama i början av sitt tal att ”kanske den mest grundläggande frågan runt mitt mottagande av detta pris är det faktum att jag är militär överbefälhavare för en nation mitt uppe i två krig.”

Förståeligt nog gjorde han inga försök att rättfärdiga dessa två krig som det i Irak, men signerade och gjorde utfästelser för en fortsättning på det andra, det i Afghanistan och i ökad grad i Pakistan – alltmedan han i övrigt talade nedsättande om de europeiska korstågen under sen medeltid.

Vare sig Nobelkommittén eller dess honoratiores verkade ovanligt eller alls besvärade av denna exempellösa belöning av det prestigefyllda och generösa ($1.4 miljoner) fredspriset till en överbefälhavare med ansvar för två samtidiga krig långt ifrån sitt lands stränder och i länder vars regeringar och folk aldrig på något sätt hotat det.

I ett språkbruk som aldrig tidigare blivit hört under ett fredspris-tacktal, tillade Obama - ”Vi är i krig och jag är ansvarig för tusentals unga amerikaner som kämpar i ett avlägset land. Vissa kommer att döda, och vissa att bli dödade.”

Utan antydan om nationellt självmedvetande, balans eller ironi, förlöjligade han också det faktum att ”modern teknologi tillåter några få små män med överdrivet raseri att mörda oskyldiga i en fruktansvärd skala,” samtidigt som han själv ger order om att obemannade flygande farkoster uppkopplade till rymdsatelliter ska avfyra dödliga missilattacker inne i Afghanistan och Pakistan.

Det centrala temat i Obamas tal är att återknyta till USAs politik under decennier med kriget mot Jugoslavien 1999 utan FNmandat eller där man ens till namnet gjorde något försök att uppnå något alls; att USA och dess västliga militära allierade kan bestämma individuellt och kollektivt när, i vilken grad, var och för vilket ändamål man utnyttjar sin militära styrka överallt runt hela världen.

Och den gudomliga rätten att utnyttja militär makt utanför sina nationella gränser har exklusivt blivit reserverad för Förenta Staterna, dess NATOmedlemmar och utvalda militära skyddslingar utanför den Euro-Atlantiska zonen sådan som Colombia, Etiopien, Georgien, Israel och sedan gammalt även Saudiarabien.

Vad som anförts som skäl till att vara något unikt i samband med Obama, är att man rakt på sak återigen fått bekraftat denna doktrin av internationell laglöshet. Utdrag längs den linje som är kantad med naiva meritvärden och dekorativt kamoflage innehåller:

-”Vi måste börja erkänna denna hårda sanning: Vi kommer inte att få bukt med våldsamma konflikter under vår livstid. Det stundar tider då nationer – individuellt eller i grupp – kommer att betrakta utnyttjandet av våld inte bara som en nödvändighet utan också som moraliskt försvarbart.”

Han erbjöd ett argument som en Vita Hus forskare kunde ha plockat från Wikipedia. ”I egenskap av statschef insvuren att försvara och skydda min nation, kan jag inte enbart ledsagas av deras exempel[Gandhis och Kings]. Jag ser världen som den är, och förmår inte stå sysslolös med tanke på hoten mot det amerikanska folket. För gör inga misstag: Ondska finns i världen.”

”Jag – som varje statshuvud – reserverar rätten att om nödvändigt själv agera i försvaret av min nation.” Ondska, som ett egennamn snarare än en egenskap, blev två gånger utnyttjat i talet, uttryckt i en kvasi-teologisk ton, alternerande mellan kalla och även okänsligt pragmatiska uttalanden.

Symptomatiskt för denna andra kategori är kommentarer som den här-”Krigsinstrumenten har en roll att fylla i bevarande av freden.”

”En ickevåldsrörelse skulle inte ha kunnat hindra Hitlers arméer.”

”Förhandlingar kan inte övertyga al Qaidas ledare att lägga ner sina vapen.”

”Att säga att en militär styrka ibland kan vara nödvändig är inte att uppmana till cynicism…”

”Jag reser denna fråga, jag börjar med den för i många länder finns idag en djup ambivalens om militärt handlande oavsett anledning. Och vid vissa tillfällen är den kopplad till en reflexartad misstänksamhet gentemot Amerika, världens enda militära supermakt.”

Det är orimligt att jämföra en liten handfull al-Qaida personligheter med Hitlers Wehrmacht. Vad än de förra är i övrigt, äger de knappast några vapen att tala om. Men Obama har ändå världens största och mest dödliga arsenal av konventionella vapen tillika kärnvapen.

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

26 november, 2009

Hur tjänaren blev förgöraren – Finanselitens fem fatala fel

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, Sverige, USA, dollar, ekonomi, krig, nya — ingrid @ 15:19

ic ane

Finanssektorn är ett verktyg för dessa som tillverkar verkliga verktyg, inte en slutprodukt i sig. Men de fem fatala felen i finanssektorns nuvarande struktur har skapat ett monster som suger ut den verkliga ekonomin, bidrar till fusk och korruption, hotar demokratin och framkallar återkommande, intensifierade kriser.

Vilken exakt funktion i vårt samhälle har nu finanssektorn? Helt enkelt denna: Den enda funktionen är att effektivt tillföra kapital för att hjälpa den verkliga ekonomin. Finanssektorn är ett verktyg till hjälp för dem som tillverkar verkliga verktyg, inte ett mål i sig.

Men fem fatala fel i finanssektorns nuvarande struktur har idag skapat ett monster som suger ut den verkliga ekonomin, bidrar till fusk och korruption, hotar demokratin och framkallar återkommande, intensiva kriser.

1. Finanssektorn förstör den verkliga ekonomin.

Även då den inte är i kris, förstör finanssektorn den verkliga ekonomin. För det första är den alldeles för stor. Finanssektorn ligger mitt emellan — är egentligen ett ”mellanled”. Som alla mellanled borde den vara så liten som möjligt – ännu med förmåga att utföra sitt uppdrag. I annat fall vore den medfött parasitär. Olyckligtvis är den idag vida större än nödvändigt och förminskar den verkliga ekonomi den är till för att stötta.

För fyrtio år sedan växte vår verkliga ekonomi bättre med en finanssektor som fick en 21 gånger mindre procentandel av de totala vinsterna (2%) än vad den nuvarande finanssektorn får (40%). Ett minimimått på hur mycket skada denna uppblåsta, starkt överkompenserade finanssektor skapar i förhållande till den verkliga ekonomin är den massiva ökning av den nationalinkomst som slösats bort genom finanssektorns parasiterande.

För det andra, är finanssektorn värre än bara parasiterande. I titeln på hans senaste bok, The Predator, beskriver James Galbraith träffande problemet.

Finanssektorn fungerar som den skarpa hörntand den parasiterande staten utnyttjar för att slå sönder nationen. Dessutom, för att suga upp kapital till sig själv omfördelar finanssektorn återstående kapital på ett sätt som skadar nationen till gagn för redan rika finanseliter.. Fakta säger • Företagsaktier och aktieutdelning till anställda har detta decennium överskridit nytt kapital från USAs kapitalmarknader. Det betyder att kapitalmarknaderna avkapitaliserar den verkliga ekonomin. Alltför ofta gör man det för att berika korrupta företags-insiders genom bokföringsbrott eller feldaterade ‘aktieoptioner’.

• USAs verkliga ekonomi lider allvarlig brist på anställda med stark matematisk, ingenjörsmässig och vetenskaplig bakgrund. De som är utbildade inom dessa tre fack väljer alltför ofta karriärer inom finans- snarare än den verkliga ekonomin, därför att finanssektorn erbjuder vida större kompensation.

Individer med dessa kvantitativa bakgrunder arbetar i hög grad med att tänka ut de slags finansmodeller som väsentligt har bidragit till finanskrisen. Vi tar människor som skulle ha kunnat utföra ett viktigt forsknings-och utvecklingsarbete, något som är livsnödvändigt för vår verkliga ekonomi (inklusive möjligheten att bli hållbar) och sätter dem istället inom en finanssektors alla aktiviteter och på grund av denna sektors avvikande motiv, kommer de att förstöra både finanssektorn och den verkliga ekonomin. Michael Moore ställer fram detta i sin senaste film, Capitalism: A Love Story.

• Finanssektorns fixering vid bokföringsförtjänster leder till en press på USAs tillverknings- och serviceindustri att exportera jobb utomlands, att vägra kapital till firmor med fackföreningar och uppmuntra firmor till att utnyttja skatteparadis för att slippa betala skatt till USA.

• Detta snedfördelar kapitalet genom att skapa återkommande finansbubblor. Istället för att flöda in i de delar som är mer användbara för den verkliga ekonomin, styr man kapitalet till sådana investeringar som skapar de största bedrägliga bokföringsvinsterna.

Finanssektorn är särskilt fallen till att förse exceptionella mängder fonder till vad jag kallar bokförings ”kontroll bedrägeri”. Kontrollbedrägeri verkar vara en legitim verksamhet som utnyttjas av människor som ett redskap för bedrägerier. Finanssektorn väljer särskilt att inrikta sig på bokföringsbrott.

Bokföringsbrott är så attraktivt för utlånare och investerare, genom att de producerar rekord, garanterada korttermins-bokförings’vinster’. Dessa optimeras genom en snabb tillväxt som andra Ponzispel och gör att de som lånar sällan är kapabla att betala tillbaka (då en gång bubblan brister) och att skapa extrem förräntning.

Även om det funnits en effektiv reglering och domar, skulle denna misshushållning skapa en vida spridd brottslighet med bokföringsbrott och finansbubblors hyperinflation. FBI började under september 2004 varna för en ”epidemi” av fastighets-bedrägerier i ett Kongressinlägg..

Man rapporterar också att 80% av hypoteksförlusterna kommit från utlånarens egen inblandning i bedrägeriet. Resterande 20% av bedrägeriet skulle ha varit omöjligt, såvida dessa kriminella utlånare inte hade sett till att systemet för godkännande, liksom det för inre och yttre kontroll, hade konstruerats för maximal tillväxt av dåliga lån.

• På grund av att finanssektorn nästan uteslutande vinnlägger sig om höga bokföringsvinster och ‘profit’, felsatsar man sitt kapital bort från firmor och entreprenörverksamhet, som hade kunnat förbättra ekonomin i stort t.ex genom att reducera snabba profiter med en satsning på dyr forskning och utveckling.

Detta kunde ha producerat innovativt material, en överlägsen uthållighet och som bäst även en minskad fattigdom med sin brist på jämlikhet t.ex genom en mikrokreditfinansiering som kunde ha satt ”betalningsdags-utlånarna” och de rovgiriga hypoteksutlånarna ur spel.

• Det missallokerar kapital som genom att säkra ett enormt regeringsunderstöd till finansföretag, särskilt de med den största politiska makten, och annars kunde ha misslyckats på grund av inkompetens och bedrägeri.

2. Finanssektorn producerar finanscykler, intensifierar ekonomiska krises både här och utomlands. Dagens kris är bara den senaste i raden av ekonomiska kriser som finanssektorn skapat. Då den inte är reglerad, kontrollerad och effektivt övervakad, producerar den hyperinflation med finansbubblor som medför allvarliga ekonomiska kriser.

Nuvarande kris hade utan de globala massiva räddningsaktionerna från regeringarnas sida i hög grad kunnat sprida detta kolossala misslyckande till den globala ekonomin. Finanssektorn har sedan krisens begynnelse blivit än mer instabil och dess medlemmar utnyttjat sin makt att genom lobbying övertyga Kongressen om att via bokföringsregler gömma dessa massiva förluster.

Finansminister Geithner har förvärrat problemet genom uttalandet om att de största finansinstituten är befriade från att hamna i bankrutt oavsett obestånd. Dessa faktorer ökar starkt sannolikheten för att dessa ständigt farliga institutioner kommer att skapa globala finanskriser.

3. Finanssektorns rovgirighet är så otrolig, att det idag är dess en procent i toppen av befolkningens inkomstfördelning, som har drivit fram mycket av den ökning som skett i våra groteska inkomstskillnader.

4. Finanssektorn har en rovgirig och ledande roll då det gäller att driva, underlätta och medverka till bokföringsbedrägerier genom

• korrupta finanseliter och anställda

• uppkomst av en ökad social-darwinism via försök att rättfärdiga elitens makt och pengar. Bokföringsbrott och medverkan till att dra in andra i falska vittnesmål, revisorer, domare och taxeringsfolk och att skapa det som är känt under namnet ”Gresham’s dynamic” — ett system där de dåliga pengarna driver ut de goda. Då denna dynamik inträffar, driver fuskarna ut de ärliga anställda och berikar sig.

Chefslönerna är numera så stora, skilda från arbetsinsaten och så perversa att detta samtidigt skapar en ”Greshams dynamik”, att de mest dynamiska driver ut de övriga, vilket uppmuntrar till vida spridda bokföringsbrott, både genom finansbolag och de firmor som finns inom den verkliga ekonomin.

När så finanseliten blir obscent rik genom bedrägerier och ett rovgirigt beteende, då deras psykologiska motiv börjar bli sjukt, ökar en odemokratisk socialdarwinism i samhället. Alltmedan dessa, som med objektiva mått mätt varit de värsta offentliga elementen, har sina lismare i media och de som tagit emot deras politik och bidrag till välgörenhet. De dyrkar dem, som vore de heroiska.

Finanschefer har tagit till sig det och spridit myten om att dessa varit smartare, arbetat hårdare och varit mer innovativa är resten av de övriga. De upprepade historien om hur de kommit upp till toppen enbart genom att använda den egna briljansen och att våga ta risker. Deras anställda var som man sa inte bara över medelmåttan utan exeptionella. Man hatade kollektivism och avgudade Ayn Rand.

5. De verkställande direktörerna i de största finansbolagen är nu så mäktiga, att de utgör en risk i förhållande till finanssektorn, den verkliga ekonomin och vår egen demokrati. Dess Verkställande Direktörer har haft det lätt att direkt eller genom ‘mutbidrag’ till chefer och anställda göra stora politiska insatser och utnyttja sina PRfirmor och lobbyister till att manipulera media och offentliganställda.

Den förmåga finanssektorn har att blockera meningsfulla reformer efter att man lett världen till randen av en andra stor depression, visar hur exceptionellt lätt deras makt kan korrumpera nästan varje kritisk del av det offentliga och ekonomiska livet.

De fem största USAbankerna kontrollerar i stora drag hälften av alla tillgångar. De utnyttjar sin politiska och finansiella makt till egna konkurrenskraftiga fördelar. De fem största kan därmed komma att dominera mindre banker.

Denna omåttliga makt bidrog i stort till rådande kris. Effektiva finans- och säkerhets-bestämmelser var en styggelse i denna Verkställande Direktörs-ideologi (och allra farligast är den för deras bedrägeri, makt och välstånd) och de lyckades förstöra den.

Detta producerade vad kriminologer kallar en”kriminell omgivning” (en atmosfär som uppmuntrar till kriminell aktivitet), vilket kom att framkalla en epidemi av bokföringsbrott som spädde på husbubblans hyperinflation. Finansindustrins makt och ökande korruption kombineras med en framställning av de perfekta manchettbrotten.

Man har framgångsrikt lobbat politiker för att till exampel legalisera denna obscena ”avlidna jordbrukareförsäkring’ (där en anställd i hemlighet tar ut en försäkring för sin arbetsgivare som en skänk från ovan i händelse av dennes död) vilket Michael Moore i sin nya film kommer att visa i kuslig detalj.

Nu har de statliga lagstiftarna ändrat denna lag att tillåta en rent skamlig taxering till stöd för stora företag, då på skattebetalarnas bekostnad. Se upp: Glöm aldrig att fixa den verkliga ekonomin.

Den senaste krisen drev oss till en punkt av global katastrof, så det verkade helt rationellt med en finansekonomi. Men det innebär också en allvarlig risk. Minns att finansierings-ekonomins enda mål är att hjälpa den verkliga ekonomin, den som skapar varor och tjänster, våra jobb och inkomster. Vi borde ordna den verkliga ekonomin genom att garantera alla som vill arbeta att också kunna få arbeta och skapa en verkligt uthållig ekonomi – istället för globala miljökriser.

Roosevelt Institutets hjärntrust William K Black är en adjungerad professor i ekonomi och lagstiftning vid University of Missouri-Kansas City. Han är krimonolog och har varit finansreglerare och skrivit boken ‘The Best Way to Rob a Bank is to Own One’.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

22 november, 2009

Slutet på pengar och den framtida civilisationen

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 16:56

kapitalism

The End of Money and the Future of Civilization
Om Thomas Grecos bok av Richard C. Cook
övers av ett utdrag Ingrid Ternert

Inget kan få tillbaka den köpkraft hos konsumenterna som gick förlorad då bankerna slutade med att okontrollerat pumpa in pengar i ekonomin. USA har helt enkelt inte längre den lånebas av människor som tjänat in de pengar som skulle ha behövts för att leva.
Krisens underliggande orsak är vårt skuldbaserade penningsystem, där USAs ledande klass för länge sedan sålt ut befolkningen till en internationell av Rockefeller och JPMorgan dominerad bankkartell, vars intressen i huvudsak varit representerade i över hundra år.

Det har förekommit en utlåning i aldrig tidigare skådad skala av alltför dyra varor till medborgare och affärsidkare som inte haft en möjlighet någonsin kunna betala tillbaka. Detta skapade de bubblor som sprack 2008, inte bara inom husmarknaden utan också fastighetsområdet, varumarknad och derivat.

Det blev en explosion som spred sig runt jorden. Obamaadministrationens svar på krisen var upptryckning av ännu fler statspapper för att rädda finanssystemet och använda sig av de Keynes-ianska stimulansmedel som dittills mest gick till den militära infrastrukturen.

Denna aktiebubbla är vad man brukar kalla “Obamas Last Picture Show”. Men regeringens skuldsättning skapar i grunden inflation. Under en generation har USAdollarn etablerats i USAs affärer.

Det utländska innehavet av dollar kommer att dumpas tillsammans med innehav av värdepapper, särskilt Kinas och möjligen även de oljeproducerande ländernas. Dessa nationer vet mycket väl att värdepapper nominerade i dollar aldrig kan betalas tillbaka. Även om aktierna omvandlas till en ny skuld. Det är denna dynamik som idag riskerar dra ut USAs ekonomi till klippkanten, där tillväxten för den verkliga ekonomin har stoppat upp för länge sedan och tillverkningsjobben exporterats.

Det hela grundar sig i att det mesta av tillväxten alltsedan Ronald Reagans dagar som president under 1980talet, enbart funnits på papperet som finansbubblor. Då inberäknat Clintonårens dot.com bubbla i samband med Internet, vilken kom att brista 2000-2001. Idag efter hypoteksaktiebbubblan 2009, finns inget längre kvar i Amerika som är i stånd att skapa inflation. Med de många jobb som nu försvunnit var den sista familjebostaden också det sista av värde man ägde.

Luften har alltså gått ur hjulen. Amerikanarna kämpar för att inte gå under. För några veckor sedan rapporterade Washington Post om en väldig kris i de statliga eller lokala regeringspensionerna. Reportern David Cho skrev att “finanskrisen skapat ett hål i de rosiga förutsägelserna om pensionsfonder, där lärare, poliser och andra statligt anställda ingår och aldrig förr har man ifrågasatt om dessa offentliga system någonsin kommer att hålla sina löften till framtida generationers pensionärer.”

Så vad, om något, kan man göra åt detta?
Det första en intelligent läkare gör, det är att ge sjukdomen en diagnos. Thomas Greco, i sin nya bok The End of Money and the Future of Civilization (Chelsea Green: 2009), har beskrivit den allt mer välkända historien om hur saker och ting gått så här snett, och han gör det så bra som någon någonsin gjort. Hans stil är precis och ibland akademisk. Dock finns det där bakom en passion för sanningen och den typ av bergfast integritet som vägrar att sockra en besk medicin.

Vad mera är, det Greco skriver om är oklanderligt. Hans bok är bland det viktigaste som kommit på pränt under detta decennium. Det är i sanning en bok som kan förändra världen, och om den blir seriöst emottagen ger den ett stort antal människor en praktisk väg till överlevnad under den kommande katastrofen.

Men till skillnad från andra kommentatorer erbjuder Greco ett recept till vad finansiärerna bör göra för oss, antingen genom en “återstart” av utlåning eller ännu en runda stimulansmedel. Vi bör hellre göra det mot oss själva och bli mycket bättre om vi förstår det vi borde göra, om de stora bankerna och regeringen kunde hålla sig ur vägen. Som jag sa, i grunden är det vårt eget penningsystem, vars fiasko man inte förstår utan en historielektion.

Greco skriver om den kamp mellan bankverksamhet och demokrati som skett under 1790talet då bläcket knappt hunnit torka på USAs nationella Konstitution. Det var Alexander Hamilton, den första chefen för Finansministeriet, som hade gjort en kompromiss, som han medgav var “korruption,”genom att ge de välbärgade spekulanterna i inbördeskriget fördel av ett federalt understött friköp och därefter Förenta Staternas Första Bank.

Denna tidiga vändning med en lag för eliten gick Thomas Jefferson, James Madison och andra emot, vilka figurerat i upprättandet av det som senare blev Demokratiska Partiet. Greco skriver: “Medan Jefferson föredrog en starkare union än den under Konfederationens Artiklar, gick han kraftigt emot rekonstruktionen av en regeringsmonarki på den amerikanska kontinenten.” Hamilton sa helt frankt, att den brittiska monarkin var det bästa regeringssystem som mänskligheten hade känt till. Till en del av det monarkistiska systemet hörde Bank of England, vilken Hamilton kopierat, då han upprättade sin ‘Första Bank’.

Men Jefferson avfärdade Hamiltons elitistiska plattform och valdes till president i det som kallats “The Revolution of 1800”. Kongressen kom med en enda rösts övervikt att vägra göra om Bankens stadga, då den förnyades 1811. Förenta Staternas Andra Bank uppfördes 1816 i samband med den skuld regeringen hade utifrån i 1812 års krig mot Storbritannien, dess andra krig.”

Det var President Andrew Jackson som detroniserat bankerna från makten genom att ta ut regeringens fonder från den Andra Banken år 1833. Greco skriver att enligt Jacksons synsätt var ‘BankKriget’ en kamp om makten—om Förenta Staterna skulle styras av folkets valda ombud genom en vald president eller av en icke vald finansiell elit genom dess centrala finansinstrument?’

Det moderna övertagandet började på allvar under inbördeskriget då Kongressen röstade för den Nationella BankLagen 1863-64 som gav mandat åt regeringens obligationer som reserver för utlåning och skapade med det en direkt länk mellan bankprofit och den skuld som regeringen börjat lägga på skattebetalarna.

Nationens öde var beseglat då ‘the Federal Reserve Act’ godkändes 1913. Uppgörelsen var att bankirerna skulle kontrollera valutan och med det även nationens ekonomi, då regeringen skulle förses med en obegränsad summa inflations-dollar för att utkämpa sina krig.

Vadhållarens trick att skapa pengar ur tunna luften, ta ut ränta på det hela och sedan tvinga ner det i halsen på de svagare nationerna genom hot om våld, det är vad man låtit det anglo-amerikanska imperiet göra alltsedan grundandet av Bank of England 1696 till att gradvis besegra världen.

Ändå undertecknade president Woodrow Wilson ‘Federal Reserve Act’ till en lag, och fick med det se vad det draget skulle betyda. Greco citerar Wilson då denne skriver: “Det har blivit en extraordinär och mycket allvarlig koncentration i landets affärskontroll… Landets stora monopol är de stora kreditmonopolen.”

Bland andra sjuka effekter ruinerade systemet värdet på valutan. Inflationen förorsakade stora förluster av de banktillverkade lån, som räknas upp av regeringen vilken kom att klara sig, eftersom inflationen minskar kostnaden på underskottet. Investerare köper Statsväxlar nominerade i Federal Reserves skuldsedlar för att efteråt se dessa gå upp i rök. Faktum är att Federal Reserves Skuldbrev kom att förlora över 95 percent i värde sedan de först blev introducerade.

Det finns också den inflation som den bankgenererade räntan kan skapa, och då driver upp kostnaden för varor och tjänster, tvingar alla i ekonomin att försöka skydda sig själva genom att höja priserna maximalt. Greco räknar också ut detta, liksom praktiskt taget varje ekonom i världen.

Bankräntan har andra tragiska effekter. Det var till exempel höga räntenivåer som gjorde att Idahos potatisindustri förstördes. En bonde från denna region sa vid en konferens för några år sedan, att då räntorna under 1980-talet sköt i höjden, frågade han chefen för en av Federal Reserves banker varför man gjort detta. Svaret blev att det internationella banksystemet beordrat dom att göra det.

Väl att märka är det ett sådant banksystem som Federal Reserve (USAs ‘centralbank’), och inte ohämmade låntagare, som år 2008 fick bankerna att kollapsa. Nu under 2009 har företrädesvis de amerikanska bankerna så till den grad kommit att skada världsekonomin med skuld lagd på skuld, att det eventuellt inte finns någon återvändo förutom att upprätta ett slavsamhälle baserat på de rikas lag över massorna. Om nu någon av de livegna skulle överleva nedgången med dess tragiska följder på arbete, hälsa, mat-och vattentillgång och även möjligheten att klara klimatförändringar.

Det politiska etablissimanget med namn som ‘Council on Foreign Relations’, förutser nu en framtid utan ekonomisk demokrati eller ökning av finansiell pluralism, däremot konsolidering av världens valutor till ett litet antal världsvalutor kontrollerade av jordens finanshierarki. För att citera det Benn Steil, CFRs chef för Internationell Ekonomi, skrivit säger Greco: ”Den övergripande planen är att reducera den gobala växlingsvalutan till tre—Europe, Amerika och Asien”.

Man kunde med det anta, att vid något stadium dessa tre skulle kombineras till en valuta, också den kontrollerad av världens bankeliter. Greco sammanfattar: “En ny världsordning är över oss.” Med lite förändring blir han dessutom apokalyptisk och citerar ‘The Book of Revelation’ för att även demonstrera vikten av det andliga planet då eliterna tar över.

Det är verkligen slutet eller är det en ny värld som väntar på att födas? Det är vad Greco tror. Han talar om slutet på en era, då den gränslösa ekonomiska tillväxten uppfödd på ett massivt inflöde av skuldbaserade pengar inte längre är hållbar. Han skriver: “Att vår globala civilisation inte kan fortsätta sin nuvarande väg är uppenbart..Men jag tror vårt kollektiva medvetande börjar förändras. Vi blir medvetna om var gränserna går och reagerar på dessa som vårt evolutionära program når fram till och säger ‘Stopp!’

En del av medvetandet måste fokusera på att stoppa de institutioner som är ansvariga för krisen. Greco lovordar Ron Paul för vad denne uppmanat Federal Reserve under 2008 års presidentvalskampanj. Han citerar ett uttalande Paul gjort år 2004 mot ordföranden för Federal Reserve Alan

Greenspan under en hearing, då Paul sa till honom att makten över Federal Reserve “är en utmaning mot hela konceptet frihet, rättvisa och en sund ekonomi.” Ändå har Paul och andra monetära reformister, som blivit starkt ignorerade av mainstream-media och det politiska etablissimanget, gjort klart att en förändring måste börja med vad som i realiteten ligger i botten av elitens kontroll: Hur pengar tillverkas och vem det är som gör det.

‘Olyckligtvis finns få progressiva ekonomer, inklusive Paul Krugman, Joseph Stiglitz och Robert Reich, som förstår vilka de monetära grunderna är för dagens katastrofer. Istället för att kräva de reformer som skulle göra pengar till den rättmätiga tjänaren i en hållbar ekonomi, efterlyser de flesta mer medel till stimulans av ekonomin; dvs en större regeringsskuld, tillsammans med “reformering” av ett finansiellt system som är korrupt in till varja DNA.

Behöver vi verkligen bankernas falska valuta, idag uppbackad av inget mindre än ett federalt underskott på $12 triljoner, vilket växer för var dag som går? Greco säger att vi inte gör det, och det är vad hans bok handlar om. Men det handlar inte om livets nödtorft, eller att bege sig upp i bergen med ett gevär och en ryggsäck. Inte heller om de betydande försöken till makroekonomisk reformering till en garanterad bas-inkomst, vilket det Amerikanska Monetära Institutet med kongressmannen Dennis Kucinich förespråkar.

Det handlar snarare om att individer, grupper och samhällen tar kontroll över penningsystemet på gräsrotsnivå och skapar en helt ny bas för handel än bankskuld. Greco skriver om “ett nytt paradigm om själva växlingsfunktionen”. Han menar att lösningen består i att erbjuda en räntefri kredit till producenter inom ett ömsesidigt kreditutbyte.

Det handlar om en process där man i en sammanslutning av handlare, tillverkare och arbetare nollställer dvs väger upp -inköpen mot +försäljningen. Så småningom inbegriper detta alla de som köper och säljer eller lägger ut och mottar pengar av något slag.” Greco är en av världens ledande experter på att beskriva alternativa eller komplementära valutor. De ingår i ett självreglerande system som tillhandahåller ett “ömsesidigt utbyte” och inte utnyttjar regeringens lagliga betalningsmedel, men fortfarande är tillåtet under valutalagarna, så länge man inte kringgår skatterna.

Greco diskuterar den i världen stora och växande “LETS” rörelsen—System för lokalt handelsutbyte, liksom Ithaca tim-systemet i Ithaca, New York. Han beskriver den schweiziska WIRbanken, som är det längst fungerande kreditsystemet i världen, med över 70 000 medlemmar. Han skriver om det nationella och internationella barter-utbytet som involverar över 400 000 företag, vars handel ligger på en årlig nivå av $10 miljarder.

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd