Fredskoalitionen Göteborg

31 januari, 2012

Är världen verkligen säkrare utan Sovjetunionen? Del 2

Filed under: dollar,ekonomi,Europa,finansmarknader,FN,Fred,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 16:55

av Michael Gorbatjov del 2
Att i vår tid utnyttja ett sådant tänkande, det är självbedrägeri. Inte undra på då att det imperialistiska projektet har misslyckats, och snart stod det klart, att detta var en omöjlig uppgift även för Förenta Staterna. Militära interventioner i Irak och Afghanistan baserade på tanken att  makt är rätt, har kommit att allvarligt underminera den amerikanska ekonomin, förutom att förorsaka tiotusentals dödsfall. Idag inser många i Väst att detta var fel väg att gå , så den tid som kunde ha använts till att bygga en sann ny världsordning var förlorad.

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

 

övers Ingrid Ternert

29 januari, 2012

Afghanistan -Tiden rinner ut för omflyttade jordbrukare

Filed under: Afghanistan,dollar,ekonomi,FN,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 00:43

  IRIN  Irin News  27 jan 2012enligt IRIN

Torka i delar av Afghanistan har framkallat brist på mat och omflyttning i Mazae-I-Sharif . Mycket är tomt i  Dawoods by uppåt norra Afghanistan.

Mer än 1000 familjer från Alburz i Balkh Provinsen övergav byn för 4-6 månader sedan, efter att torkan drabbat nära hälften av landet och lämnat 2.8 miljoner människor i behov av hjälp till mat, enligt FNs ‘World Food Program’.

Torkan förstörde skörden som mannen planterat, utplånade hans boskap som inte heller hade någon mat att äta och lämnade hans familj utan utsäde till nästa säsong.

”Vi har förlorat allt”, berättade han till IRIN. Nu bor han, hans två fruar och 11 barn i utkanterna av Mazar-i-Sharif, ungefär 85km bort i det hem som de hyrt utan el eller vatten.

I detta samhälle lever familjer på fyra eller fem personer, som flytt på grund av torkan till ett hem med bara en presenning som döljer golvet av gyttja och lakan till att dölja hålen för fönstren. Småbarn går omkring barfota i temperaturer under noll och går inte till skolan.

I varje familj försöker mannen finna ett regelbundet arbete i staden. Om han har tur kommer han att tjäna 200 afghanis per dag (US$4) med vilka han är tänkt att mätta hela familjen. Nyanlända familjer får filtar och lakan från Internationella MigrationsOrganisationen (IOM) och en matranson för tre månader, men en del säger att dom fortfarande befinner sig i stor nöd.

Deras situation kommer knappast att förändras till det bättre i en nära framtid. Pojken säger att han och hans familj är glada att återvända till Alburz i Chimtal Distriktet för att odla, men har saknat utsäde. Trots att man får tillgång till detta om några veckor, kommer de också förlora nästa års skörd.

”Vi förbir sårbara,” sa pojken, från insidan av ett lerhus i grannskapet med lågt till tak. ”Det är en tidscykel vi inte kan förändra… Vi är verkligen rådvilla och vet inte vad vi ska ta oss till.” Pojken Dawood är sinnebilden för ett folk som genom torkan fått flytta  från byn Alburz  i norra Afghanistan och säger att många familjer lämnat byn, då de inte haft något att äta. IOM säger att mer än 6 000 familjer – 42 000 människor – har gett sig iväg över Afghanistan på grund av 2011 års torka. De som stannat kvar är i många avseenden mer ömtåliga, eftersom de inte kan flytta och betala hyran.

Men FNs ‘Office for Coordination of Humanitarian Affairs’ (OCHA) säger att de är oroliga för att en del omflyttade bönder hade kunnat sluta i vad biträdande chefen för Afghanistankontoret, Joseph Inganji, kallar en ”brutal cirkel”. Givet att planteringssäsongen nästan är över, ifall de inte får utsäde ”precis nu”, kan de heller inte få några skördar den kommande sommaren och lämnas utan livsuppehälle att återvända hem och blir i behov av hjälp.

De har sedan kunnat forma en del av de alltmer segdragna förflyttningarna över landet. Det finns redan mer än 450 000 människor som förflyttats på grund av konflikten i Afghanistan, av vilka 289 000 har omflyttats i mer än ett år, enligt FN som tryckt på på regering och hjälporganisationer i ett land som redan är hårt beroende av internationell hjälp.

 Distribution av utsäde

JordbruksMinisteriet, Irrigation and Livestock (MAIL), the Food and Agriculture Organization (FAO) och andra organisationer har distribuerat ungefär 1450 tom spannmål till människor som drabbats av torkan i Balkh Provinsen, en av de mest drabbade, enligt regering och FAO tjänstemän. FAO planerar att distribuera åtminstone ytterligare 100 ton så snart man kan säkra kvalitén på gödningsmedlet.

Men ingen av dessa distribueringar har särskilt vänt sig till omflyttade människor. Regeringen levererade ett förbättrat utsäde av vete (som ger större skördar än traditionellt utsäde från marknaden), såväl som ris och vete med vilket man producerar mjöl till 15000 tork-drabbade bönder, som fortfarande lever av sina jordbruk, sa Kateb Shams som enligt IRIN är chef över provinsens jordbruksdepartement.

FAO levererade packpåsar med utsäde och gödselmedel till ett subventionerat pris och kom då att nå 10 000 familjer, inklusive dessa omflyttade människor som uppfyllt kriteriet att äga land enligt Ahmad Zia Aria, chef över FAO-FNkontoret i Mazar-i -Sharif, som täcker den norra regionen. Men även 2000 Afghanis ($41) kan bli alltför mycket för vissa av de omflyttade, som knappast har råd med sin hyra. FAO planerar återinvestera behållningen av utsädet till de torkdrabbade samhällena.

Andra organisationer som ActionAid, har fokuserat på sårbara familjer inklusive kvinnodominerade hushåll i torkdrabbade områden. Utsäde är tillgängligt för inköp från privata företag, men FNorganisationen FAO saknar budget för inköp av mer utsäde och skulle inte kunna uppbringa och distribuera detta i tid, sa Aria.

Hjälporganisationer varnar för att det är knepigt med utsäde som distribueras under tider av desperation. För att vänja sig vid bristen på mat och inkomster, kan bönder sälja sina jordbruksverktyg eller äta säd istället för att få ut det i marken. Därför borde distribution av utsäde komma samtidigt med mat för att klara dessa fram till skörden och underlätta för boskapen, sa OCHA som dessutom ger hjälp till fysisk omflyttning.

ha/eo/cb

övers Ingrid Ternert

24 januari, 2012

Kopplingen mellan att få bort dollarn som världsvaluta samt olja och guld (hel artikel)

Filed under: Afrika,CIA,dollar,ekonomi,finansmarknader,IMF,Libyen,nya,olja,Saudiarabien,USA,valuta — ingrid @ 01:08

Jag tänker nu inte ge upp idén att Västs blivande makter galvaniserats till aktion BARA på grund av Khadaffis idé om en guldvaluta. Här vid tyska DB, diskuterar vi för jämnan ett brett fält av strategiplaner som eliten verkar ställa iordning för att få fram, det man brukar kalla en ‘Ny VärldsOrdning’. I denna artikel vill jag återigen gå igenom en del av dom.

Helt visst har Khadaffis ide’ sannolikt bidragit till vrede i Västmakternas korridorer. Som jag tidigare skrev var idén enligt Khadaffi, att afrikanska och muslimska nationer skulle sluta sig samman för att skapa denna nya valuta och använda den till att inhandla olja och andra resurser, bortsett från dollarn och andra valutor.

Jag blev intervjuad av nyhetskanalen RT, och de kallade det ”en idé som skulle kunna förändra den ekonomiska balansen i världen”. Var det verkliga skälet till att Khadaffi blev avsatt, att han ville ha en guldvaluta?

Enligt min åsikt skulle det vara en vettig plan. Khadaffi hade ungefär 144 ton guld som han kunde använda till att backa upp en gulddinar, åtminstone delvis. För närvarande känner jag inte till NÅGON ”vanlig” valuta i världen som blir uppbackad av metaller, vare sig silver eller guld. För mindre än 150 år sedan betraktade man pengar som antingen guld eller silver, så vi kan se hur snabbt saker och ting förändras.

Iraks Saddam Hussein kan också ha ådragit sig vreden hos den anglosaxiska makteliten, vilken händelsevis och dessutom uppenbart ligger bakom världens nutida finanssystem. Då han väl meddelade, att den irakiska oljan skulle handlas i euro, inte i dollar, var ödet för honom beseglat enligt många alternativa nyhetsmedia.

I avsikt att ge dessa ovannämnda teorier trovärdighet behöver man förstå, att den anglosaxiska maktsfärens elit är inriktad på att försvara dollardominansen. Faktum är att världen kommer att förbli dollardriven och dollarn att vara en källa till västlig makt. Så tanken att de nuvarande Västmakterna skulle försvara dollarn är inte något svårfångat scenario.

Dollarn anses också vara världens ”reservvaluta”. Och det har inte hänt av sig själv, utan genom den mest utstuderade form av maktpolitik. Saudiarabien är nyckeln till priset på dollarn. Det är den berömda saudiska familjen (Huset Saud), som vägrar att sälja sin olja för något annat än dollar. (anm IT- som gentjänst för Usas gamla löfte om skydd åt den saudiska familjen)

Den saudiska familjen är intimt bunden till den anglo-amerikanska maktsfärseliten; Huset Saud backas upp av Väst – militärt och på annat vis – och är i gengäld världens största producent av olja och den som bestämmer oljans pris i dollar.

Arrangemanget är måhända ett övertygande argument mot PeakOil teorin (att den utvinningsbara oljan i världen vid en viss tid börjat minska anm IT). Vilka är då chanserna att Saudiarabien just råkar vara anglosfärens största producent av olja i Mellanöstern och samtidigt Västs starkaste allierade?

Vore det inte mer klokt att kommande västmakter begränsar sina oljefyndigheter och produktion runt världen? Enligt ett berömt uttalande förra året av en av Forbes bröder, finns det nog med olja i själva Förenta Staterna för att tillhandahålla energi under kommande 1000 år. Detta inbegriper inte ens naturgas (som fortfarande står och brinner) och kol.

Världen verkar drunkna i energi. Den brist som människor fruktar framställs av maktelitens dominerande sociala teman – de skrämselbaserade påståenden, avsedda till att göra folk rädda så de ger upp makt och välstånd till globala organisationer som FN, IMF och VärldsBanken.

Vad emellertid det här kan säga oss, det är att ett större spel pågår. Låt oss nu gå igenom dessa, en efter en för att se ifall vi kan lista ut de verkliga orsakerna till att västliga makter varit så aggressiva, senast i Mellanöstern och
Nordafrika.
————–

Det livsfarliga med oljans prissättning i dollar

Putin om EU- Vem har gett EU rätten att försöka döda Khadaffi? Oljan? Gulddinarer? Med 144 ton guld i hans valv  ville Khadaffi slippa oljans prissättning i dollar och övergå till gulddinarer i stället. Detsamma gällde Saddam Hussein på sin tid i Irak, som framför allt ville övergå till en oljeprissättning i Euro och blev hängd på kuppen.

Samma öde hotade Khadaffi. Före det ville Saddam Hussein slippa oljans prissättning i USAdollar, som bara är en papperslapp USA trycker upp utan täckning i något verkligt värde. Khadaffi i sitt oljeland ville slippa detta och övergå till Euron som världsvaluta.
Även han har kommit att svartmålas av USA. I bägge falle blev de hetsade i massmedia som grymma diktatorer och blev anfallna, invaderade och robbade på sin olja, av samma gärningsman, den som dödade Saddam Hussein och nu ville göra detsamma  med Muhammed Khadaffi.

 

övers Ingrid Ternert

 

http://youtu.be/GuqZfaj34nc        http://youtu.be/Iw5Ij_RFJ1Q

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,Irak,Kina,krig,mellanöstern,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 01:55

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

14 december, 2011

Amerika: Pakistans allierade från helvetet

Filed under: Afghanistan,CIA,dollar,drönare,drones,Iran,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,USA — ingrid @ 11:59

 

 I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa

av Jordan Michael Smith

30 nov 2011 ”Salon” – -  Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.

RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”

Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.

Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.

Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han   vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.

Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.

För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.

Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.

“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.

Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.

För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.

Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.

Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.

Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.

Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.

“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.

De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.

I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet.  Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.

I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.

“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.

Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.

Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.

Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].

Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.

Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
 

av Michael Smith

som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post

övers Ingrid Ternert

8 december, 2011

Terrorister kan också förlänas favörer

Filed under: Afghanistan,dollar,krig,NATO,talibaner,USA — ingrid @ 02:07

 

7 dec Asia Times av M K Bhadrakumar
Tisdagens båda terroristanfall mot shiatroende i den afghanska huvudstaden Kabul och staden Mazar-i-Shairf i norr, som kom att döda 58 människor, är en extraordinär händelse. Även vid våldets mörkaste dagar det gångna decenniet, har aldrig Afghanistan kunnat sjunka ner i sekteristiskt våld.

Det är lätt att skylla på talibanerna. Men deras talesman Zabiullah Mujahid fördömde snabbt  den ”vilda och inhumana attacken av våra fiender, vilka försöker skylla på och splittra afghanerna genom att göra sådana attacker mot muslimer”. Talibanerna skyllde attackerna på ”invasionsarmén” och refererade till utländska trupper.

Den spöklika akten behöver ”rekonstrueras” för att komma någonstans i närheten. Den stora frågan är varför -och varför just nu? Dagen för Ashura i mars 2004 ägde en liknande attack rum kopplad till alQaida i Karbala och Bagdad i Irak, vilka kom att döda 170 människor (Ashura-dagen är en dag av sorg i Shia Islam.)

Vem kommer att förlora?
Så mysteriet djupnar. Idag på det afghanska shackbrädet är det omöjligt att acceptera händelserna som tillfälliga. Den part som riskerar förlora mest är talibanerna. De har hjärtskärande byggt upp ett fall de närmaste åren för att övertyga andra afghanska grupper, att man är beredd att samarbeta med dom i en anda av försoning.

Det budskap som talibanernas ledare Mullah Omar erbjöd under högtiden Eid, är att alla etniska grupper i Afghanistan ska få sin rättmätiga plats i en framtida maktstruktur. Talibanerna skulle befinna sig miltals ifrån att bli ihopkopplade med något som kan liknas vid wahabbism och skulle ha förstört deras självbild av flexibilitet och moderation.

Iran och Pakistan är också stora ”förlorare”. För båda skulle inte bara denna afghanska sekteristiska strid distrahera dom från sina huvudsakliga uppgifter, utan den hade också kunnat komplicera deras ömsesidiga förståelse.

För Iran är dagens huvudsakliga fokus att bli fri från USAs ockupation under 2014 och man är redo att samarbeta även med talibangrupper. Också som regional makt ligger det inte i Irans intresse att bli porträtterad som en ren champion vad gäller shiareligiösa sekteristiska intressen. Dylika strider i Afghanistan skulle dessutom inneburit säkerhetshot för Iran.

Iran har ingen direkt tillgång till Afghanistans shia-regioner förutom genom ”sunni-regioner”. Sekteristiska  strider hade kunnat avskilja Irans tillgång till shiaregioner. För Pakistans del innebär sekteristiska strider en stor fara för isolering av talibaner, såvida syftet är att få större acceptans för sina ”strategiska tillgångar” i det afghanska slutspelet.

Återigen hade sekteristiska spänningar i Afghanistan lätt kunnat sprida sig in i Pakistan, som äger en blodig historia av sekteristiskt våld. Pakistan har redan fullt upp med bekämpning av terrorismen. Nationell enighet återstår som Pakistans verkliga triumfkort för att mota bort USAs påtryckningar.

Märkligt nog ringde en person som påstod sig föra Lashkar-e-Jhangvis talan , en pakistansk sunnimilitant grupp, upp den amerikanska regerings-understödda Radio Free Europe och påtog sig ansvaret för attacken mot dessa shiareligiösa. Påståendet kan inte verifieras men skadan är redan skedd, då uppmärksamheten vändes mot Pakistans inblandning i Afghanistan.

Varje sektaristisk strid i Afghanistan hade kunnat innebära en tillbakagång till 1990talet. Afghanska Shia, mestadels av hazarernas etnicitet, som utgör 20% av den afghanska befolkningen, dömdes under den talibanska regimen och talibanernas kampanjer för att inta den norra staden Mazar-i-Sharif år 1997 och 1998,

Då dödades hazarer och pashtunska talibaner i tusental och tände en bitter rivalitet mellan Iran och Pakistan. Under gångna decennium lämnades intressant nog shiaregioner i stort sett orörda av talibanmotståndet och detta hjälpte iranska regeringen i Teheran och den pakistanska i Islamabad att harmonisera sin afghanska politik trots robusta försök av USA att skapa spänningar i den iransk-pakistanska relationen.

Ett vänligt inställt Pakistan är ett skriande behov för Iran till att komma ur sin isolering, medan ett vänligt inställt Iran underlättar för Pakistan att koncentrera sin uppmärksamhet på Usa/Pakistans farliga glidning i sina bindningar. Ännu ett kluster av ”förlorare” innehåller de icke-pashtunska grupper som går emot president Hamid Karzai och är alltmer villiga att försona sig med talibanerna.

Dessa innehåller de ”nationalistiska” element som nyligen formade den Nationella Fronten – tungviktare som Ahmed Wali Massoud från Panjshir (broder till den framlidne Norra Alliansens ledare Ahmad Shah Massoud), uzbekiske ledaren Rashid Dostum och Hazarernas Shialedare Haji Mohammed Mohaqiq. Varje polarisering över klanlinjer hade kunnat begrava deras pan-afghanska agenda.

Mohaqiq, som står Teheran nära, har uppmuntrat afghaner att reagera ”noggrannt och intelligent”. Han sa att förövarna ”önskar trigga ett sekteristiskt krig i Afghanistan. Mitt budskap till den afghanska nationen är att erkänna Afghanistans fienders verkliga ansikten och att upprätthålla den civila ordningen.”

Hans anmärkning ekade uttalandet från den iranska utrikesministern Ali Akbar Salehis, som beskrev incidenterna på torsdagen som ett försök att tända på klanmässiga och religiösa spänningar och skapa instabilitet och osäkerhet inom regionens länder. Salehi hävdade att främmande länder försöker störa fred och stabilitet i regionen genom att provocera fram sekteristiska och klanmässiga konflikter.

Vem tjänar på detta?
Genom att ta ovanstående i betraktande, kan pilen peka mot Haqqani nätverket eller al-Qaida som förberedelse för att begå våld. Men inget av detta verkar möjligt. Haqqaniklanen – en viktig del av det talibanledda motståndet i Afghanistan trots man är förlagd till Pakistans gränsområden – har ingen anledning att våldföra sig på pakistanska intressen, medan al-Qaidas kapacitet utgör en allvarlig fara.

Nu, genom att ta ett steg åt sidan en smula, är det också möjligt att sätta terroristanfallet gentemot det breda, afghanska och regionala bakslaget. Det är dags att sammanfatta den strategiska pakten mellan Karzai och Förenta Staterna, vilken banar väg för upprättandet av de amerikanska militärbaser, som följer på det formella trupptillbakadragandet.

Det finns en avsevärd opposition mot Karzais drag inom det afghanska folket, vilket mer eller mindre ser detta som hans amerikanska stöd för en tredje termin som president bortanför 2014.

För det första vore det svårt att få fram en förenad nationell opposition mot USAs strategiska pakt med Karzai i Kabul, ifall sekteristiska skiljelinjer dyker upp.

För det andra skulle varje spirande våld enbart erbjuda en ursäkt för fortsatt amerikansk militär närvaro i Afghanistan, eftersom de afghanska väpnade styrkorna och polisen pressats hårt i situationen.

För det tredje är stilleståndet Usa-Iran  en aspekt, som mycket väl kunnat leda till konfrontation inom en nära framtid. Afghanistan skulle ha varit en mycket vital arena för varje fientlighet mot Iran. Karzais påståenden att han inte skulle låta afghansk mark användas mot sina grannar spelar ingen roll, då enkla sanningen är den, att hans åsikt inte räknas.

Nerskjutningen av ett amerikansk obemannat spaningsflygplan som opererade från USAbaser i Afghanistan, visar att östra Iran utgör en ”aktiv front” under dödläget. Sekteristisk strid försvagar Teherans inflytande inne i västra Afghanistan, vilket är till gagn för USAs beslut i Washington att attackera Iran.

Slutligen, Pakistan skulle bli en stor förlorare ifall Afghanistan hade sjunkit ner i klanmässiga strider och skulle ha försvagat Pakistans position i det afghanska slutspelet till fördel för USA. Allltihop tjänar på det hela taget paradoxalt nog mycket väl  USAs intressen i nuvarande scenarie, om sekteristiska spänningar eskalerar i Afghanistan och Västs trupper blir den enda verkligt tillförlitliga källan till säkerhet.

Detta betyder att hela antalet styrkor skulle vara intresserade av att indirekt klä av USAs regionala strategier.

Ironiskt nog förklarade på tisdagen afghanska gruvministern Wahidullah Shahrani långt borta i London , att Karzais regering för första gången välkomnat ett bud för utveckling av guldgruvor och koppargruvor. The London Times noterade i laga ordning att

”Invaderare har sedan Alexander den Store drömt om att exploatera dess mineralrikedom. Nu söker Afghanistan utländska investerare till hjälp för att tömma sina rika fyndigheter av guld och koppar.”

Följaktligen kan Afghanistan komma att följa Afrikas blodbesudlade förflutna, där ett vansinnigt skrammel efter resurser fått in alla de slag av utländska legotrupper.
övers Ingrid Ternert

30 november, 2011

Usas skuldproblem tynger ner folket

Filed under: dollar,USA — ingrid @ 07:28

3 nov 2011  Amerika har radikaliserats –  då man insåg hur radikalt Wall Streets maktgrepp är  -  av Michael Hudson

Occupy Wall Street rörelsen har många likheter med vad man i Amerika brukade kalla den Stora Upplysningsperioden. Sådana perioder börjar alltid med att inse hur allvarliga problemen är. Så diagnos är den främsta taktiken. 

Genom att diagnosera problemet mobiliserar makten till lösning. Annars hade lösningen tagits fram ur tunna luften. Och människor tycks inte förstå varför det skulle behövas, eller problemen de är avsedda att lösa.

Dagens grundläggande problem i Usa är att nästan alla är skuldsatta. Det är också Europas problem. Där finns ‘Occupy Berlin’, grekerna och islänningarna har också protesterat liksom uppbragta spanska demonstranter och samma sak äger nu rum över hela världen.

I de skulder som kommer upp till dagens storlek, upptäcker man en grundläggande ekonomisk princip: Skulder som inte kan betalas; betalas inte. Frågan är bara varför de inte kan betalas? Människor med studentlån kan inte få gå bankrutt, så man den vägen kan börja om på nytt. Regeringen eller dess organ sänker sina löner och samlar ihop de tillgångar man har.

Många människors löner går till deras grundläggande behov, och därutöver öronmärks de till bankbetalning. Vanligen går omkring 40 procent av lönerna till deras boenden, vars priser gått upp på grund av hypotekslånen, och dessutom går 10 till 15 procent till avbetalning av kreditkort och andra skulder. FICA tar 13 procent, och federal, lokal skatt och moms går på 15 procent eller dylikt.

Efter alla skatter finns bara ca en fjärdedel kvar av många människors’ löner för att bekosta varor och tjänster. Detta är vad som orsakar dagens skuld-deflation. Och det stöds av Wall Street, eftersom man plockar inkomster från de 99% nere på botten för betalning till de en procent uppe i toppen.

För ett halvt decennium sedan trodde de flesta ekonomer att problemet kunde lösas genom att folk som sparar mycket mer blir rikare. Spara betyder icke-konsumtion, och problemet har varit det rakt motsatta: Skuld. Lönerna i allmänhet har inte stigit på decennier, så många tvingas låna ner till nollstrecket. Istället för en tid av fria val, är väldigt lite av deras inkomster tillgängliga för godtyckliga utlägg.

De är öronmärkta till betalning som rör finans-, försäkrings- och fastighetssektorerna, inte en ‘verklig’ ekonomi för produktion och konsumtion. Och det är tid nu att betala tillbaka. Folk känner sig pressade. När nyligen Usas sparande hade stigit från 0 till 3 procent av nationalinkomsten, betyder detta att folk har betalat av på sina skulder.

Många människor trodde att man snabbare skulle bli rik på att låna pengar till husinköp och aktier, som de tror ska stiga i pris. Men det har lämnat en finansiellt åtstramad ekonomi. Folk känner sig deprimerade. Tendensen är att skylla sig själv. Jag tror Occupy Wall Street rörelsen, åtminstone här i New York, är vad som har inträffat i Grekland och dessutom under den Arabiska Våren. Folk kommer tillsammans och kan från början helt enkelt inte se vad som sker.

De drar förbi och ser vad som händer. Men så tänker dom, “Vänta en sekund! Andra människor har ju samma problem som jag. Detta kanske inte är mitt fel…”Så börjar de se alla människor med liknande problem, att inte kunna betala av sina skulder, och man inser då att bankerna finansiellt handikappat dom och att de inte gjort något fel eller varit några stackars förlorare, som Herman Cain säger. Nej, det är något radikalt fel på systemet.

För femtio år sedan sa en gammal socialist till mig, att revolutioner äger rum då folk blivit trötta på att vara rädda. I dagens läge kan revolutionen närma sig, då folk kommer över sin depression och slutar upp att skylla på sig själva. De kommer att inse, att vi alla sitter i samma båt och att det gäller oss tillsammans – och eftersom så är fallet, måste det vara något fel på det sätt ekonomin är organiserad.

Undan för undan börjar observatörerna av ‘Occupy Wall Street’ att känna sig starkare. Det finns ett positivt och jämlikt tryck på att få tillbaka självförtroendet. Vad dessa intuitivt känner är, att Reagan-Clinton-Bush-Obama som presidenter kramat livet ur dom. Ekonomin har inte nämnts.

Vad som i grunden är fel, det är hur det finansiella systemet styr regeringen. Under åratal har Republikaner och Demokrater båda förklarat att en starkare regering med noggranna regleringar och progressiva skatter visar vägen till livegenskap. Politikerna och de nyliberala ekonomerna med sina plagierade skrivna tal säger, ‘Låt oss ta bort planeringen ur regeringens händer och placera den hos den ‘fria marknaden’.

Men en eller annan har alltid planerat varje marknad. Om regeringar stiger åt sidan, hamnar planeringen i bankernas händer, för deras verkliga roll är att komma åt kredit. Problemet är att de inte skapat någon kredit till finansiering av industrins investeringar och anställningar. Det är för att dom  lånar ut till spekulation och får huspriserna att trissas upp liksom aktiepriserna och de utländska växlingskurserna.

De har övertygat låntagarna om att dessa kan bli rika på stigande huspriser. Men i själva verket kommer nya husköpare att sjunka djupare ner i skuldfällan. Och då bankerna säger att ökade aktiepriser är bra för ekonomin, då sänker prisstegringarna i själva verket vinsten.

Det betyder att pensionsfonder och individuella sådana måste spara mycket mer till pensioneringen. Istället för att höja livskvalitén får man de äldre att arbeta hårdare och låna mera, bara för att vara kvar på sina anställningar. Det är då banksystemets alternativ visar sig vara “vägen till livegenskap”… Denna finansiella ingenjörskonst visar sig värre än vad regeringen planerat. Bankerna har tagit över Federal Reserve, (privatägd centralbank) FinansDepartementet och placerar lobbyisterna som ansvariga – män i stil med Tim Geithner och de andra med koppling till Rubinomics från Clintonadministrationen och särskilt då Goldman Sachs och de andra giganterna på Wall Street.

Så det första är att inse vad som är karakteristiskt för alla stora reformrörelser. Ännu stöder inte väljarna en radikal position att återuppbygga hela systemet. Men de kommer åtminstone upptäcka att små marginella reformer inte kan fungera, eller de enkla trick och löften, som president Obamas löfte om att bankerna skall återförhandla inteckningslån för hem med negativa tillgångar, mer eller mindre som del av det nödlån de fått från Geithner, Finansdepartementministern.

Det blir vare sig mer eller mindre utan snarare bara prat. Folk inser att detta med att följa lagen inte gäller, då det handlar om bankerna och Wall Street. Så en enkel förbättring av kriminaljuridiken hade varit ett framsteg. Det brukar vara så, att om man lurat folk, om man ljugit om sin inkomstskatt och falsifierat statistiken, då kan man komma i fängelse. Men Obamaadministrationen anställde Eric Holder för att representera Wall Street. Han har inte kastat några bankirer i fängelse, utan insåg då allt kom omkring, att dessa ger stora bidrag till partiets kampanjer.

Det som är lättast för de flesta människor att acceptera är tanken på att återfå, detsom skulle fått ekonomin mer i balans – tillbaka till den tid då människor förtjänat sina inkomster på att vara produktiva, snarare än att bli rika på att föra över andra människors sparande och offentliga gåvor till sina egna fickor.

Så det jag kände i New York var ilska, inte enbart för dessa ekonomiska problem, utan för det faktum att det politiska systemet brutits ner. Det finns ingen att rösta på som alternativ till bankkandidaterna. Så det som hade startat som ilska övergick att bli en samling, som gjorde oss medvetna om att Obama helt enkelt lurat sina väljare, istället för att lotsa dom till den förändring som han lovat.

Naturligtvis är det vad politiker brukar göra. Men ändå hoppades man på, att han skulle vara annorlunda. Det var det han hade spelat på. Men så blev han den mardröm, som folk hade trott de röstat emot. Genom att starta till höger om Republikanerna, började han sin administration med att utnämna SimpsonBowles kommission befolkad med opponenter till Socialförsäkringen.

Nyss följde han upp det genom att utnämna de tolv i Kongressens Superkommitte’ att ta fram en ännu värre anti-Socialförsäkring, anti-Medicaid och antiMinoritetsställning, vilket Republikanerna hade kunnat hoppas på. Ifall dessa hade försökt godkänna en så högerinriktad politik, hade demokraterna i Kongressen vägrat att godkänna det.

Men de har ingen aning om man ska behandla en demokratisk president som utnämner Wall Street lobbyister till sitt kabinett och agerar som Margaret Thatcher, när han säger ‘Det finns Inte Något Alternativ (TINA) till att få SocialFörsäkringstagare, arbetare och minoriteter att betala Wall Streets dåliga spel-och bankförluster. Han har alltså hjälpt Wall Street att locka in regeringen – till dessa 1%.

Den man som Obama frågade, om denne ville bli hans mentor då han kom in i Senaten, var Joe Lieberman. Denne råkade ge Obama expertråd, om att öka fonderna från finansklassen genom att lämna över sin liberala valkrets till deras Wall Street kampanjbidrag. Problemet är inte att president Obama varit en välmenande men oduglig idealist, oförmögen att bekämpa sitt egenintresse och sina insiders.

Han är fullständigt inblandad med dom. Faktum är att han verkligen tycks tro på högerflygelns, proWall Street ideologi – att ekonomin inte kan fungera utan ett finanssystem som garanterar “spararna” (dessa 1% i toppen) mot förluster, även om de 99% nere på botten tvingas betala mer och mer.

Och på en personlig nivå vet Obama att hans kampanjpengar framförallt kommer från Wall Street, Och enda sättet var, att sälja ut sin valmanskår för pengar. Man måste ge honom ett erkännande för det uppenbara faktum.

Sanningen är att vi nu lever i en politisk mardröm. Ändå verkar Obama vara det bästa demokraterna kan erbjuda! Det är därför demonstranterna säger att de inte vill att Demokraterna hoppar in framför demonstrationen och försöker mobilisera stöd för sitt parti. Som irländare brukar säga: “Skäms på dig, du har en gång bluffat mig. Skäms på mig, du har ännu en gång bluffat mig”.

De inser att finanssystemet är i spillror och att inget av partierna försöker göra något åt det. Så politiska systemet måste förändras, liksom det ekonomiska. Antag man skulle bygga upp ett samhälle från grunden. Skulle du skapa det vi har nu? Eller skulle du t.ex börja med att reformera de mest flagranta förvrängningarna av kampanjfinanserna? Då det förehåller sig så, att Goldman Sachs kunnat köpa sig rätten att bestämma vem som ska bli finansminister. De valde Geithner, som gett dom $29 miljarder från A.I.G. precis innan han blev utnämnd.

Så var det hela vägen – i båda partier. Ordföranden för demokraternas hela KongressKommitté måste betala partiet $150,000 dollar för att köpa ordförandeskapet. Det betyder att kampanjdonatorerna behöver besluta om vem som ska få Kommitténs ordförandeskap. Detta är oligarki, inte demokrati. För systemet styr i riktning mot vem som kan grabba tag i mest pengar. Wall Street gör detta genom finansiell uppsugning och renskrapning av tillgångar.

Politikerna gör det genom att få pengar från förmånstagarna – de 1%. Då väl folk inser hur de är lurade, blir det en förrevolutionär situation. Det är en situation då man kan få mycket sympati och stöd, genom att inte göra precis det som The New York Times och andra tidningar säger att de bör göra: Komma med några käcka lösningar. Men de behöver inte föreslå en lösning, eftersom det inte finns någon – just nu, utan man behöver ändra på systemet med många, många förändringar. Så många att det kommer att likna en ny Konstitution.

Politik såväl som ekonomi behöver omstruktureras. Det som utvecklas nu är hur man ska se på de ekonomiska och politiska problem som oroar folk. Det är knappast radikalt att inse att ekonomin inte fungerar. Det är första stadiet i att förstå man behöver ett verkligt alternativ. Vi har befunnit oss under en radikal högerinriktad attack – och behöver på något sätt svar. Nästa halvår kommer förmodligen användas till att försöka visa vilken struktur som hade varit bäst…

Det finns inte en chans att städa upp i den röra som det Demokratiska Partiet blivit, alltsedan politikerna flyttade in i Wall Streets fickor. Republikanerna har också blivit ett lobbyistparti. Så det verkar inte finnas någon lösning inom det existerande systemet. Detta är en revolutionär, radikal situation.

Ju längre OWS grupperna kan hålla på med att diagnosera problemet och förklara hur långt systemet gått fel, ju mer får demonstranterna stöd genom att visa att de delar de känslor som alla andra har i dessa dagar – en känsla att ha offrats. Det är vad som skapar ett råmaterial med möjlighet att blomma till politisk aktivism, kanske till våren eller sommaren nästa år.

Det allra viktigaste budskapet är att all denna fattigdom och skuldsättning är onödig. Det finns inga inneboende ekonomiska skäl till att saker och ting behöver vara på det här sättet. Det är verkligen inte det sätt “marknaderna” behöver arbeta på. Det finns många slags marknader med många sorters regler. Så den viktiga uppgiften är att förklara för folk hur många möjligheter det ändå finns att göra saker bättre. Och naturligtvis är det detta som skrämmer politiker, Wall Street lobbyister och de andra medlemmarna av pro-oligarki-armén av finansplundrare.

Alan Minsky: Låt mig ställa den här frågan – naturligtvis är detta något av ett intellektuellt spel om finansspekulationer. Låt oss säga att det är januari 2013, och den radikala progressiva kandidaten X, Dennis Kucinich eller Bernie Sanders, mirakulöst blivit vald till president och Michael Hudson är chefsekonomisk rådgivare. Vad skulle du göra med möjligheten av en positiv Kongress, för att omforma den amerikanska ekonomin på det sätt som kunde få fram en politik som åtminstone hade kunnat hjälpa till att bryta det grepp,  som finanssektorn haft i att förstöra hushålls- ekonomin för vanliga människor?

 

övers Ingrid Ternert

14 september, 2011

Efter Khadaffis fall – en revitalisering av Libyen?

Filed under: Afrika,dollar,krig,Libyen,media,NATO,nya,olja,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 21:55

I själva verket hade inte Khadaffis regering kunnat störtas utan Natos bombkampanj, som i huvudsak leddes av amerikanska, brittiska och franska luftstyrkor. Omkring 20 000 uppdrag med mer än 7500 bombanfall hittills har siktat in sig mot mål på Libyens mark, vilket den kanadensiska journalistveteranen Patrick Martin nyligen rapporterade i en artikel.

Ifall varje anfall hade släppt fyra bomber eller missiler per gång, skulle mer än 30 000 bomber ha jämnat byggnader med marken samt dödat och sårat oskyldiga libyska män, kvinnor och barn. Detta är vad Chris Cork skulle kalla ett potent stöd från de Villigas Koalition. Då är det på plats att citera en analys i Storbritanniens näst högsta försvarslednings (SLD) rapport om Operation Ellamy i Libyen, alltså Storbritanniens kodnamn för dessa som deltar i den libyska flygförbudszonen.

USAs motsvarighet är Operation Odyssey Dawn som bekräftar att dessa kostnader i medeltal uppgått till £3-5 miljoner pund per dag (40 milj SEK/dag). Det ger var vecka £20-35 miljoner pund i kostnader för flygoperationer och £80-140 miljoner per månad, vilket innebär att sedan den 19 mars har operationerna kostat £300-525 miljoner pund, då enbart för Storbritanniens räkning.

Ironiskt nog tillät aldrig imperialistmakterna att oberoende journalister rapporterade från krigsfronten. Krigen i Irak, Afghanistan och nu Libyen har infört en ny trend av inbäddad journalistik. Alla inbäddade journalisters reportage undersöks noga, innan de går ut till allmänheten. 

Därför kan människor i USA och Europa enbart läsa det som är ämnat åt dom. Detta är skälet till varför, enligt en opinionsundersökning, nästan trettio procent av amerikanerna föredrar att hämta in nyheter och kommentarer från alternativa forum på Internet, än att förlita sig till sina vanliga media.

Turkiet är bland de länder som bidragit till Natos operationer i Libyen genom att erbjuda flygplansstöd och trupper, liksom Jordanien, Khatar och Förenade ArabEmiraten UAE. Skulle inte Jordanien o Khatars emirer och Förenade ArabEmiraten ha rannsakat sig själva om vilken typ av diktator i Libyen man höll på att störta, och hur han skulle ha skiljt sig från dom?

Khadaffi stod högre i kurs än, låt oss säga, Bahrains kalifat med sin sedan fyrtio år hatade premiärminister. Det genuina allmänna upproret, i huvudsak av Bahrains sjuttio procent shia-religiösa, blev hänsynslöst krossat medan Libyens rebeller inte enbart fick uppmuntran, utan också aktivt stöd av Natos luftstyrkor.

Slutligen: Mr Cork, hur skiljer ni mellan Tony Blairs uppfattning om Saddams MassFörstöreleVapen och David Cameron om Khadaffis dödande av sitt eget folk? Är inte detta konstigt, att både Irak and Libyen flödat över av hög-kvalitativ olja?

av frilandsjornalist placerad i Lahore

övers Ingrid Ternert

6 september, 2011

Manchester United och de asiatiska detaljerna

Filed under: Burma,dollar,ekonomi,Europa,krig,Mänskliga Rättigheter,media,nya,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:44

Vill vi ha det så? Djävulen finns i de asiatiska detaljerna – del 1 av Mair Dubois 

Manchester Uniteds stjärnors inkomster har ökat till över US$500 miljoner genom sponsoröverenskommelser som med Aon Corp, vilken i torsdags visade att dess konton och (70-starka) marknadsteam är lika mycket ett europeiskt  vinnarmaterial som Wayne Rooney och liknande spelare i Englands ledande fotbollsklubb.

Nyliga sponsoravtal bådar gått för framtida försäljning. Asiatiska köp med den malaysiska nudel- och snacks-tillverkaren Mamee, Double Decker och den vietnamesiska mobiltelefonoperatören Beeline, vimlar av möjligheter. Manchester United manager Alex Ferguson, i hans yngre dagar arbetsledare i Glasgows tidigare fungerande skeppsvarv, hade kanske kunnat skaka hand med dessa drivna kommersiella vänskapslag – men de äger mer muskler än vad deras brist på global prominens visar.

Den riktigt stora tilldragelsen i Europa – en för UKs idrott otroliga fyraårs $66 miljonsuppgörelse med den tyska fraktservicen DHL – som i huvudsak har kopplats till klubbens träningsutrustning.

De årliga inkomsterna som ”Red Devils” gick ut med den 1 september övertygar vissa som tvivlar på Thomases och är trötta på den amerikanska ägaren Malcolm Glazers imminenta $1 miljard listning av tillgångarna i Singapore, till att köpa aktier innan man gräver ner sina händer alltför mycket i såren av skulder som hotar blöda ur klubben i framtiden. De kan redan ha omvandlats av teamets 8-2 förödmjukelse förra söndagen mot Londonbaserade rivalen Arsenal. Farten och modet hos detta team som var förra årets vinnare av engelska ligan, förbluffade till och med Manchester Uniteds 300 miljoner fans runt världen.

Manchester United kommer nästa månad teckna ett sponsoravtal med Kuala Lumpur-listade Mamee Double Decker, rapporterade Bloomberg, och slog upp en rapport från 17 augusti på Singapores webbsida entrepreneurs.com.  Kopplingen är med Mister Potato, en slags potatischips och crisps, sa Bloomberg. Mamee Double Decker framhåller att man har 48% av potatisprodukt-marknaden i Malaysia, och skryter om att avsätta Mr Pringle i varuhus så långt borta som Australien.

Ett dotterbolag marknadsför sina produkter i Malaysia, en fattig nation där fotboll är en växande sport. Senior General Than Shwe, landets dåvarande militärboss, la fram ett $1 miljardbud för Manchester United år 2008 efter att hans ”favorit barnbarn” bönat och bett, enligt ett telegram från USAs ambassad, som WikiLeaks förra december avslöjat. (Det Internationella FotbollsFörbundet FIFA utreds nu för påstådda sanktions-dämpande kopplingar till landets nya footbollsfederation. FIFA förnekar att man gjort något icke- tillåtet, men anklagelserna skulle ha kunnat leda till häftiga böter och även fängelse.)

Drömmer om Manchester United? Det gör sonsonen Nay Shwe Thway Aung (vit skjorta) på 1999 års Yangon Bilutställning.  Malaysias Mamee DubbelDeckare grundades 1997, medan landet fortfarande regerades av Than Shwes militärjunta. År 2003 kampanjade fackföreningsfolk mot juntans utnyttjande av påtvingat arbete.

Och affärsförbindelser i landet kopplade juntans Mamee i Malaysia till utländska ekiperingar. Då man undertecknade ‘International Confederation of Free Trade Unions’ (125 miljoner medlemmar i 145 länder och territorier), sa man att enligt vissa bevis, ”var det omöjligt att genomföra någon handel eller annan ekonomisk aktivitet med Burma [Myanmar] utan att erbjuda ett direkt stöd, mestadels finansiellt, till militärjuntan”.

Brevet till Mamee och andra företag som hade investerat i Malaysia handlade om att dra sig tillbaka ”som en fråga av yttersta vikt”. En pressrelease från regeringen från år 1999 markerade öppningen av en nudelfabrik av Malaysias ‘Mamee DoubleDecker’ gemensamt uppförd av Unionen Myanmars Ekonomiska Holdingbolag Ltd och Mamee Double Decker of Malaysia”. Den regeringsägda utrustningen ”betraktas ofta som de väpnade styrkornas affärsgren för handeln”. Mamee har fortfarande ett dotterbolag i Mingaladon, Myanmar.

Risk för gult kort
En nominellt vald civil regering tog detta år över i Myanmar. Även om landet fortfarande är föremål för USAs sanktioner och man reflekterat oro över ociviliserat uppträdande i stil med drog- och människotrafficking, utnyttjande av barnsoldater och pengatvätt.

USAs 2008 års Jade Akt förbjuder särskilt amerikaner från att engagera sig i finansiella transaktioner med Statens Freds och UtvecklingsRåd (den förre militärregeringen), inklusive transaktioner som involverar allt med ekonomiskt värde. Executive Order 13047 förhindrar nya investeringar i Burma, som USA fortfarande kallar Myanmar.

Sponsoraffärer, när de blir offentliga, fokuserar på den summa som företag betalar för att ha sina logos tryckta på skjortor och stadiumförråd; underförstått ska det stå vid klubbnamnen och spelarnas muggar, på reklam utanför plan, potatischipspaket och liknande – eller Manchester United på motorcyklar och ölkannor i Asien – med ett överfört ”ekonomiskt värde” som refereras till i JadeAkten. Denna lag gäller fortfarande i Malaysa, trots nya ändringar som erbjuder tillräckliga villkor för att röja undan sanktionerna.

Den geografiska utsträckningen av Manchester Uniteds sponsorer har uppenbarligen att göra med Mamee Double Decker om och när man kan släppa fler detaljer, möjligen nu under månaden.

övers Ingrid Ternert

4 september, 2011

Trots valet är USA fast i en afghansk rävsax

Filed under: Afghanistan,dollar,krig,NATO,nya,talibaner,USA — ingrid @ 04:33

 

1 sept Democracy Now
Sharif Abdel Kouddous: USAs styrkors befälhavare i Afghanistan har lagt fram en efterlängtad utvärderdering av kriget i Afghanistan. General Stanley McChrystals bedömning kommer i hälarna på de dödligaste månaderna med julis rekord av 44  för USAs trupper i Afghanistan sedan USAinvasionen för nära åtta år sedan.

Det kommer också då USAs stöd för den afghanska ockupationen är på nedgång då 51 procent av amerikanerna nu säger att de inte tror kriget är värt utkämpa. McChrystals bedömning har inte blivit släppt till allmänheten, men USAs tjänstemän sa till Washington Post att rapporten varnar för att talibanernas motstånd är starkare än man tidigare trott.

Rapporten sägs också rekommendera en större ökning i antalet afghanska styrkor, vilket i sin tur skulle kräva tusentals ytterligare USAtrupper för träning och support.

New York Times rapporter lägger effektivt grunden till en dylik fråga under kommande veckor, trots att det Mc Chrystal säger inte rör sig om förläggning av fler USAtrupper, innebär det att effektivt lägga grunden för en sådan förfrågan under kommande veckor. President Obama har redan trappat upp ockupationen i Afghanistan, sedan han tagit över ämbetet, och beordrat ytterligare 21000 trupper.

Bedömningen kommer också mindre än två veckor efter Afghanistans ifrågasatta nationella val. Den senaste räkningen visar att Afghanistans president Hamid Karzai ligger tolv punkter över utmanaren Abdullah Abdullah, men Abdullah har anklagat Karzais supportrar för ett vitt spritt fusk.

Amy Goodman: Den oberoende journalisten Nir Rosen har nyligen återvänt från Afghanistan, där han varit inbäddad med USAs trupper för en kommande artikel i tidskriften Rolling Stone. Han har skrivit om sina besök under två år i Irak i boken ‘In the Belly of the Green Bird’. Nir är också medarbetare i NewYork Universitetets Centrum för Lag och Säkerhet. Nir Rosen befinner sig nu i vår studio.

Du har just återvänt från Afghanistan. Vad hände där, Nir?

NIR ROSEN: Nåja, det fanns inte några tecken på framsteg, i termer av USAs eller internationell tillväxt. Valen har som du sa just ägt rum med vitt spridda anklagelser om fusk och välfyllda valboxar. Resultatet i söder, där talibanerna är starkast, ser ut att ha varit ungefär tio procent.

Så det kommer bara att kosta regeringen, Karzais regering, för utan tvekan kommer Karzai att vinna mer kredibilitet och underminera regeringens trovärdighet liksom det internationella samfundet som backar upp det, vilket resulterar i mer stöd till talibanerna.

Jag såg fortsatta civila offer. Jag fokuserade på den afghanska polisstyrkan och dess träning. I många distrikt var användningen av opium och marijuana bland afghanska poliser ungefär 60 procent. De har inte blivit omtyckta av befolkningen, eftersom polisen är känd för att övertaxera dom på vägarna eller öva utpressning av dom på pengar eller stjäla från deras hem.

Många människor ser polisen i Afghanistan som den största rekryteraren till talibanerna, i själva verket för att polisen är regeringens ansikte utåt av det afghanerna ser, och det är ett så alienerat ansikte, att det får in dom i talibanernas hägn, om inte annat för att ta skydd. Jag var söderut i de pashtun-dominaterade områdena. Och ändå talade inte ens många av poliserna pashtun, eftersom de är tajiker, vilket leder till ytterligare kommunikations-problem.

Vad gäller talibanernas strategi har de svarat mycket klokt— klokt utifrån deras sätt att se det, och svarade—på denna amerikanska ‘svallvåg’, detta tryck i Helmandprovinsen, som startats sent i juni, genom att på ett sätt stanna till och vänta ut den, vänta och se vad som kommer att ske och underminera de amerikanska ansträngningarna nattetid, för talibanerna på något sätt äger natten och amerikaner patrullerar inte mycket nattetid—den afghanska polisen gör det helt säkert inte, för de är rädda—och genomför just ett krig, en asymmetrisk kampanj i termer av att utnyttja IEDs, vilket gör det mycket svårt för amerikanska trupper att ta sig förbi.

En resa på tolv kilometer kan ta en en hel dag, vilket betyder att amerikansarna i sina militära missioner i detta klumpiga getingbo, inte ens kan komma dit de försöker ta sig tillräckligt fort för att ta itu med talibanerna. Och detta är mycket effektivt gentemot den afghanska polisen, som inte har pansrade färdmedel och regelbundet blev sprängda i luften medan jag var där.

Så från krigsförespråkarnas horisont behöver man inte fler trupper. Ifall detta krig är värt att utkämpa,s då behöver man ett stort antal fler trupper. Det här är en kontramotstånds-kampanj som kräver kontroll av befolkningen, kontroll över byar.

Talibanerna dominerar jordbruksområdena, inte städerna, vilket gör det ännu svårare, eftersom man i varje by måste ha soldater eller polis eller säkerhetsstyrkor av något slag. Och för amerikanarna. Och om de egentligen försöker skapa dessa väldiga slags legotrupper bland de afghanska säkerhetsstyrkorna, armén och polisen, kommer det att ta dom år att göra det, men det blir heller aldrig finansiellt genomförbart för den afghanska regeringen.

Det kommer aldrig att bli någon lämplig styrka som de kan ha råd att hålla. Den kommer alltid att vara beroende av de här på utsidan—på inflödet av pengar utifrån.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: Och hela denna fråga om kontramotstånd, skriver man om som en ny strategi, som bitit sig fast i Washington. Det är en ny militärstrategi, hela konceptet stabilitets-operationer. Kan du tala lite om dett och vad det är du ser som er yttersta mission i Afghanistan?

NIR ROSEN: Nåja, på ett sätt har det funnits någon slags motståndsmän inom USAs militärmakt och dess försvarsetablissimang, vilket följt de första året i Irak, då under—2003, 2004 USAmilitärens åtgärder kanske fortfarande var konventionella.

Det fanns inga försök att vinna hjärta och hjärna, att skilja folket från gerrillan, genom att erbjuda dom incitament via ett slags strategiskt och kalkylerat utnyttjande av våld och i första hand skydd åt befolkningen.

Och dessa kontramotstånds-officerare hade studerat USAs erfarenheter i Vietnam, fransmännens i Algeriet, britternas i Malaysia och andra erfarenheter, men det upphörde i och med att general David Petraeus på något sätt dominerade USAs militär och framställde en ny kontraterrorism-manual och, som efter president Obamas seger, på något vis tar över försvars-etablissimanget, så att de nykonservativa kom att följa på Bushs seger.

Och från en liberal synvinkel finns det mycket man hade kunnat uppskatta vad gäller förespråkare av kontramotstånd och den befolkningscentrerade sk COIN, då den poängterar behovet av hjälp till skydd för befolkningen, gott styrelse-skick för att begränsa våldsanvändningen, ty ju mer våld som används, desto mer alenierad blir befolkningen. Å andra sidan, innebär det fortfarande ockupation av ett land—och man kan då frestas utnyttja detta mer och mer, på ett sätt som gör amerikanare till en bättre imperialistmakt.

Så jag menar naturligtvis, att förespråkarna av kontramotstånd saknar moralisk position om vare sig krig är bra eller dåligt. De är i det militära. De genomför helt enkelt en politik. I Afghanistans kontext har naturligtvis general McChrystal—som nyligen utnämnts, också blivit en förespråkare av COIN. Och förlåt. Jag glömde frågan faktiskt och kom lite på sidospår.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: Nåväl, nej jag menar vi diskuterade just den här frågan om COIN, och du förklarade den, hur den på något vis tagit över i Washington. Men vad ser ni som Obama administrationens mission i Afghanistan? Den verkar oklar.

NIR ROSEN: Faktum är, det är den. Jag menar då det gäller det verkliga målet, man har sagt att det hindrar al-Qaida från att utnyttja Afghanistan som bas. Hur gör man för att komma dit? De har ännu inte lyckats förklara detta. Faktum är att al-Qaida i Afghanistan ödelades efter 11 september och de finns på nätet, de finns över hela världen. De finns— som ideologi.

Och naturligtvis är de förlagda till Pakistan. Jag tror fortfarande att Obama-administrationen misslyckats med att lägga fram en verklig strategi och en vägkarta för hur man kommer fram dit man vill.

Och som vi ser, fortsätter saker och ting att gå ner, att talibanerna kontrollerar ett större och större område eller kan operera fritt i fler och fler delar av landet, inklusive upp i norr, vilket är ett nytt fenomen. De kan slå ut amerikanska försörjningsleder i Pakistan, vilket tvingar amerikanarna att få ner förnödenheterna norrifrån. Och vi har dessutom sett försörjningslederna attackerade. Det finns mycket få tecken på framsteg.

Och det verkar enligt McChrystals rapport, som är den femte eller sjätte rapporten om Afghanistan som getts ut bara i år, där det egentligen inte finns något nytt, så vitt vi vet, förutom uppmaningen till fler trupper. Och om man hade varit en krigsförespråkare, så räcker det inte med bara fler trupper; man behöver dessutom en ny strategi. Och vi har inte sett något tecken på det.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: och valet som just ägt rum i Afghanistan, där har funnits vitt spridda anklagelser om fusk, särskilt mot Hamid Karzais supportrar. Vad tror du har hänt?

NIR ROSEN: Alla rapporter vi får runt hela landet visar, att det verkligen förekommit ett massivt fuskande i valet, mängder med bedrägerier då det gäller Karzais röstsedel. Och ändå har det internationella samfundet omedelbart  lovordat dessa val, —och vad gäller det här är afghanerna mycket skeptiska, de är mycket skeptiska vad gäller valen. Uppfattningen är att valen varit ett misslyckande, ett fusk.

Jag tror inte valen betyder särskilt mycket på ett eller annat sätt. Kanske betyder de något ifall den nya regering som tar över implementerar vissa förändringar, för på ett sätt vinner inte talibanerna, utan den afghanska regeringen förlorar.

Den afghanska regeringen ses som korrupt, inkompetent och ibland förtryckande. Den finns helt enkelt inte. Nu om Karzai får biljetten—och säkert vinner Karzai—Karzaibiljetten innehåller krigsherrar och droghandlare och Karzai anklagas för massiv korruption i valet, vilket på något sätt är det enda positiva tecknet ifråga om regeringen.

Åtminstone är Karzairegeringen i själva verket tillräckligt effektiv för att genomföra mängder av riggade röster. Så de är inte helt inkompetenta. Men detta bara ytterligare av-legitimerar regeringen och den internationella insatsen i Afghanistan, vilket leder till mer stöd åt talibanerna.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress