Fredskoalitionen Göteborg

14 september, 2011

Efter Khadaffis fall – en revitalisering av Libyen?

Filed under: Afrika,dollar,krig,Libyen,media,NATO,nya,olja,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 21:55

I själva verket hade inte Khadaffis regering kunnat störtas utan Natos bombkampanj, som i huvudsak leddes av amerikanska, brittiska och franska luftstyrkor. Omkring 20 000 uppdrag med mer än 7500 bombanfall hittills har siktat in sig mot mål på Libyens mark, vilket den kanadensiska journalistveteranen Patrick Martin nyligen rapporterade i en artikel.

Ifall varje anfall hade släppt fyra bomber eller missiler per gång, skulle mer än 30 000 bomber ha jämnat byggnader med marken samt dödat och sårat oskyldiga libyska män, kvinnor och barn. Detta är vad Chris Cork skulle kalla ett potent stöd från de Villigas Koalition. Då är det på plats att citera en analys i Storbritanniens näst högsta försvarslednings (SLD) rapport om Operation Ellamy i Libyen, alltså Storbritanniens kodnamn för dessa som deltar i den libyska flygförbudszonen.

USAs motsvarighet är Operation Odyssey Dawn som bekräftar att dessa kostnader i medeltal uppgått till £3-5 miljoner pund per dag (40 milj SEK/dag). Det ger var vecka £20-35 miljoner pund i kostnader för flygoperationer och £80-140 miljoner per månad, vilket innebär att sedan den 19 mars har operationerna kostat £300-525 miljoner pund, då enbart för Storbritanniens räkning.

Ironiskt nog tillät aldrig imperialistmakterna att oberoende journalister rapporterade från krigsfronten. Krigen i Irak, Afghanistan och nu Libyen har infört en ny trend av inbäddad journalistik. Alla inbäddade journalisters reportage undersöks noga, innan de går ut till allmänheten. 

Därför kan människor i USA och Europa enbart läsa det som är ämnat åt dom. Detta är skälet till varför, enligt en opinionsundersökning, nästan trettio procent av amerikanerna föredrar att hämta in nyheter och kommentarer från alternativa forum på Internet, än att förlita sig till sina vanliga media.

Turkiet är bland de länder som bidragit till Natos operationer i Libyen genom att erbjuda flygplansstöd och trupper, liksom Jordanien, Khatar och Förenade ArabEmiraten UAE. Skulle inte Jordanien o Khatars emirer och Förenade ArabEmiraten ha rannsakat sig själva om vilken typ av diktator i Libyen man höll på att störta, och hur han skulle ha skiljt sig från dom?

Khadaffi stod högre i kurs än, låt oss säga, Bahrains kalifat med sin sedan fyrtio år hatade premiärminister. Det genuina allmänna upproret, i huvudsak av Bahrains sjuttio procent shia-religiösa, blev hänsynslöst krossat medan Libyens rebeller inte enbart fick uppmuntran, utan också aktivt stöd av Natos luftstyrkor.

Slutligen: Mr Cork, hur skiljer ni mellan Tony Blairs uppfattning om Saddams MassFörstöreleVapen och David Cameron om Khadaffis dödande av sitt eget folk? Är inte detta konstigt, att både Irak and Libyen flödat över av hög-kvalitativ olja?

av frilandsjornalist placerad i Lahore

övers Ingrid Ternert

6 september, 2011

Manchester United och de asiatiska detaljerna

Vill vi ha det så? Djävulen finns i de asiatiska detaljerna – del 1 av Mair Dubois 

Manchester Uniteds stjärnors inkomster har ökat till över US$500 miljoner genom sponsoröverenskommelser som med Aon Corp, vilken i torsdags visade att dess konton och (70-starka) marknadsteam är lika mycket ett europeiskt  vinnarmaterial som Wayne Rooney och liknande spelare i Englands ledande fotbollsklubb.

Nyliga sponsoravtal bådar gått för framtida försäljning. Asiatiska köp med den malaysiska nudel- och snacks-tillverkaren Mamee, Double Decker och den vietnamesiska mobiltelefonoperatören Beeline, vimlar av möjligheter. Manchester United manager Alex Ferguson, i hans yngre dagar arbetsledare i Glasgows tidigare fungerande skeppsvarv, hade kanske kunnat skaka hand med dessa drivna kommersiella vänskapslag – men de äger mer muskler än vad deras brist på global prominens visar.

Den riktigt stora tilldragelsen i Europa – en för UKs idrott otroliga fyraårs $66 miljonsuppgörelse med den tyska fraktservicen DHL – som i huvudsak har kopplats till klubbens träningsutrustning.

De årliga inkomsterna som ”Red Devils” gick ut med den 1 september övertygar vissa som tvivlar på Thomases och är trötta på den amerikanska ägaren Malcolm Glazers imminenta $1 miljard listning av tillgångarna i Singapore, till att köpa aktier innan man gräver ner sina händer alltför mycket i såren av skulder som hotar blöda ur klubben i framtiden. De kan redan ha omvandlats av teamets 8-2 förödmjukelse förra söndagen mot Londonbaserade rivalen Arsenal. Farten och modet hos detta team som var förra årets vinnare av engelska ligan, förbluffade till och med Manchester Uniteds 300 miljoner fans runt världen.

Manchester United kommer nästa månad teckna ett sponsoravtal med Kuala Lumpur-listade Mamee Double Decker, rapporterade Bloomberg, och slog upp en rapport från 17 augusti på Singapores webbsida entrepreneurs.com.  Kopplingen är med Mister Potato, en slags potatischips och crisps, sa Bloomberg. Mamee Double Decker framhåller att man har 48% av potatisprodukt-marknaden i Malaysia, och skryter om att avsätta Mr Pringle i varuhus så långt borta som Australien.

Ett dotterbolag marknadsför sina produkter i Malaysia, en fattig nation där fotboll är en växande sport. Senior General Than Shwe, landets dåvarande militärboss, la fram ett $1 miljardbud för Manchester United år 2008 efter att hans ”favorit barnbarn” bönat och bett, enligt ett telegram från USAs ambassad, som WikiLeaks förra december avslöjat. (Det Internationella FotbollsFörbundet FIFA utreds nu för påstådda sanktions-dämpande kopplingar till landets nya footbollsfederation. FIFA förnekar att man gjort något icke- tillåtet, men anklagelserna skulle ha kunnat leda till häftiga böter och även fängelse.)

Drömmer om Manchester United? Det gör sonsonen Nay Shwe Thway Aung (vit skjorta) på 1999 års Yangon Bilutställning.  Malaysias Mamee DubbelDeckare grundades 1997, medan landet fortfarande regerades av Than Shwes militärjunta. År 2003 kampanjade fackföreningsfolk mot juntans utnyttjande av påtvingat arbete.

Och affärsförbindelser i landet kopplade juntans Mamee i Malaysia till utländska ekiperingar. Då man undertecknade ‘International Confederation of Free Trade Unions’ (125 miljoner medlemmar i 145 länder och territorier), sa man att enligt vissa bevis, ”var det omöjligt att genomföra någon handel eller annan ekonomisk aktivitet med Burma [Myanmar] utan att erbjuda ett direkt stöd, mestadels finansiellt, till militärjuntan”.

Brevet till Mamee och andra företag som hade investerat i Malaysia handlade om att dra sig tillbaka ”som en fråga av yttersta vikt”. En pressrelease från regeringen från år 1999 markerade öppningen av en nudelfabrik av Malaysias ‘Mamee DoubleDecker’ gemensamt uppförd av Unionen Myanmars Ekonomiska Holdingbolag Ltd och Mamee Double Decker of Malaysia”. Den regeringsägda utrustningen ”betraktas ofta som de väpnade styrkornas affärsgren för handeln”. Mamee har fortfarande ett dotterbolag i Mingaladon, Myanmar.

Risk för gult kort
En nominellt vald civil regering tog detta år över i Myanmar. Även om landet fortfarande är föremål för USAs sanktioner och man reflekterat oro över ociviliserat uppträdande i stil med drog- och människotrafficking, utnyttjande av barnsoldater och pengatvätt.

USAs 2008 års Jade Akt förbjuder särskilt amerikaner från att engagera sig i finansiella transaktioner med Statens Freds och UtvecklingsRåd (den förre militärregeringen), inklusive transaktioner som involverar allt med ekonomiskt värde. Executive Order 13047 förhindrar nya investeringar i Burma, som USA fortfarande kallar Myanmar.

Sponsoraffärer, när de blir offentliga, fokuserar på den summa som företag betalar för att ha sina logos tryckta på skjortor och stadiumförråd; underförstått ska det stå vid klubbnamnen och spelarnas muggar, på reklam utanför plan, potatischipspaket och liknande – eller Manchester United på motorcyklar och ölkannor i Asien – med ett överfört ”ekonomiskt värde” som refereras till i JadeAkten. Denna lag gäller fortfarande i Malaysa, trots nya ändringar som erbjuder tillräckliga villkor för att röja undan sanktionerna.

Den geografiska utsträckningen av Manchester Uniteds sponsorer har uppenbarligen att göra med Mamee Double Decker om och när man kan släppa fler detaljer, möjligen nu under månaden.

övers Ingrid Ternert

4 september, 2011

Trots valet är USA fast i en afghansk rävsax

Filed under: Afghanistan,dollar,krig,NATO,nya,talibaner,USA — ingrid @ 04:33

 

1 sept Democracy Now
Sharif Abdel Kouddous: USAs styrkors befälhavare i Afghanistan har lagt fram en efterlängtad utvärderdering av kriget i Afghanistan. General Stanley McChrystals bedömning kommer i hälarna på de dödligaste månaderna med julis rekord av 44  för USAs trupper i Afghanistan sedan USAinvasionen för nära åtta år sedan.

Det kommer också då USAs stöd för den afghanska ockupationen är på nedgång då 51 procent av amerikanerna nu säger att de inte tror kriget är värt utkämpa. McChrystals bedömning har inte blivit släppt till allmänheten, men USAs tjänstemän sa till Washington Post att rapporten varnar för att talibanernas motstånd är starkare än man tidigare trott.

Rapporten sägs också rekommendera en större ökning i antalet afghanska styrkor, vilket i sin tur skulle kräva tusentals ytterligare USAtrupper för träning och support.

New York Times rapporter lägger effektivt grunden till en dylik fråga under kommande veckor, trots att det Mc Chrystal säger inte rör sig om förläggning av fler USAtrupper, innebär det att effektivt lägga grunden för en sådan förfrågan under kommande veckor. President Obama har redan trappat upp ockupationen i Afghanistan, sedan han tagit över ämbetet, och beordrat ytterligare 21000 trupper.

Bedömningen kommer också mindre än två veckor efter Afghanistans ifrågasatta nationella val. Den senaste räkningen visar att Afghanistans president Hamid Karzai ligger tolv punkter över utmanaren Abdullah Abdullah, men Abdullah har anklagat Karzais supportrar för ett vitt spritt fusk.

Amy Goodman: Den oberoende journalisten Nir Rosen har nyligen återvänt från Afghanistan, där han varit inbäddad med USAs trupper för en kommande artikel i tidskriften Rolling Stone. Han har skrivit om sina besök under två år i Irak i boken ‘In the Belly of the Green Bird’. Nir är också medarbetare i NewYork Universitetets Centrum för Lag och Säkerhet. Nir Rosen befinner sig nu i vår studio.

Du har just återvänt från Afghanistan. Vad hände där, Nir?

NIR ROSEN: Nåja, det fanns inte några tecken på framsteg, i termer av USAs eller internationell tillväxt. Valen har som du sa just ägt rum med vitt spridda anklagelser om fusk och välfyllda valboxar. Resultatet i söder, där talibanerna är starkast, ser ut att ha varit ungefär tio procent.

Så det kommer bara att kosta regeringen, Karzais regering, för utan tvekan kommer Karzai att vinna mer kredibilitet och underminera regeringens trovärdighet liksom det internationella samfundet som backar upp det, vilket resulterar i mer stöd till talibanerna.

Jag såg fortsatta civila offer. Jag fokuserade på den afghanska polisstyrkan och dess träning. I många distrikt var användningen av opium och marijuana bland afghanska poliser ungefär 60 procent. De har inte blivit omtyckta av befolkningen, eftersom polisen är känd för att övertaxera dom på vägarna eller öva utpressning av dom på pengar eller stjäla från deras hem.

Många människor ser polisen i Afghanistan som den största rekryteraren till talibanerna, i själva verket för att polisen är regeringens ansikte utåt av det afghanerna ser, och det är ett så alienerat ansikte, att det får in dom i talibanernas hägn, om inte annat för att ta skydd. Jag var söderut i de pashtun-dominaterade områdena. Och ändå talade inte ens många av poliserna pashtun, eftersom de är tajiker, vilket leder till ytterligare kommunikations-problem.

Vad gäller talibanernas strategi har de svarat mycket klokt— klokt utifrån deras sätt att se det, och svarade—på denna amerikanska ‘svallvåg’, detta tryck i Helmandprovinsen, som startats sent i juni, genom att på ett sätt stanna till och vänta ut den, vänta och se vad som kommer att ske och underminera de amerikanska ansträngningarna nattetid, för talibanerna på något sätt äger natten och amerikaner patrullerar inte mycket nattetid—den afghanska polisen gör det helt säkert inte, för de är rädda—och genomför just ett krig, en asymmetrisk kampanj i termer av att utnyttja IEDs, vilket gör det mycket svårt för amerikanska trupper att ta sig förbi.

En resa på tolv kilometer kan ta en en hel dag, vilket betyder att amerikansarna i sina militära missioner i detta klumpiga getingbo, inte ens kan komma dit de försöker ta sig tillräckligt fort för att ta itu med talibanerna. Och detta är mycket effektivt gentemot den afghanska polisen, som inte har pansrade färdmedel och regelbundet blev sprängda i luften medan jag var där.

Så från krigsförespråkarnas horisont behöver man inte fler trupper. Ifall detta krig är värt att utkämpa,s då behöver man ett stort antal fler trupper. Det här är en kontramotstånds-kampanj som kräver kontroll av befolkningen, kontroll över byar.

Talibanerna dominerar jordbruksområdena, inte städerna, vilket gör det ännu svårare, eftersom man i varje by måste ha soldater eller polis eller säkerhetsstyrkor av något slag. Och för amerikanarna. Och om de egentligen försöker skapa dessa väldiga slags legotrupper bland de afghanska säkerhetsstyrkorna, armén och polisen, kommer det att ta dom år att göra det, men det blir heller aldrig finansiellt genomförbart för den afghanska regeringen.

Det kommer aldrig att bli någon lämplig styrka som de kan ha råd att hålla. Den kommer alltid att vara beroende av de här på utsidan—på inflödet av pengar utifrån.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: Och hela denna fråga om kontramotstånd, skriver man om som en ny strategi, som bitit sig fast i Washington. Det är en ny militärstrategi, hela konceptet stabilitets-operationer. Kan du tala lite om dett och vad det är du ser som er yttersta mission i Afghanistan?

NIR ROSEN: Nåja, på ett sätt har det funnits någon slags motståndsmän inom USAs militärmakt och dess försvarsetablissimang, vilket följt de första året i Irak, då under—2003, 2004 USAmilitärens åtgärder kanske fortfarande var konventionella.

Det fanns inga försök att vinna hjärta och hjärna, att skilja folket från gerrillan, genom att erbjuda dom incitament via ett slags strategiskt och kalkylerat utnyttjande av våld och i första hand skydd åt befolkningen.

Och dessa kontramotstånds-officerare hade studerat USAs erfarenheter i Vietnam, fransmännens i Algeriet, britternas i Malaysia och andra erfarenheter, men det upphörde i och med att general David Petraeus på något sätt dominerade USAs militär och framställde en ny kontraterrorism-manual och, som efter president Obamas seger, på något vis tar över försvars-etablissimanget, så att de nykonservativa kom att följa på Bushs seger.

Och från en liberal synvinkel finns det mycket man hade kunnat uppskatta vad gäller förespråkare av kontramotstånd och den befolkningscentrerade sk COIN, då den poängterar behovet av hjälp till skydd för befolkningen, gott styrelse-skick för att begränsa våldsanvändningen, ty ju mer våld som används, desto mer alenierad blir befolkningen. Å andra sidan, innebär det fortfarande ockupation av ett land—och man kan då frestas utnyttja detta mer och mer, på ett sätt som gör amerikanare till en bättre imperialistmakt.

Så jag menar naturligtvis, att förespråkarna av kontramotstånd saknar moralisk position om vare sig krig är bra eller dåligt. De är i det militära. De genomför helt enkelt en politik. I Afghanistans kontext har naturligtvis general McChrystal—som nyligen utnämnts, också blivit en förespråkare av COIN. Och förlåt. Jag glömde frågan faktiskt och kom lite på sidospår.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: Nåväl, nej jag menar vi diskuterade just den här frågan om COIN, och du förklarade den, hur den på något vis tagit över i Washington. Men vad ser ni som Obama administrationens mission i Afghanistan? Den verkar oklar.

NIR ROSEN: Faktum är, det är den. Jag menar då det gäller det verkliga målet, man har sagt att det hindrar al-Qaida från att utnyttja Afghanistan som bas. Hur gör man för att komma dit? De har ännu inte lyckats förklara detta. Faktum är att al-Qaida i Afghanistan ödelades efter 11 september och de finns på nätet, de finns över hela världen. De finns— som ideologi.

Och naturligtvis är de förlagda till Pakistan. Jag tror fortfarande att Obama-administrationen misslyckats med att lägga fram en verklig strategi och en vägkarta för hur man kommer fram dit man vill.

Och som vi ser, fortsätter saker och ting att gå ner, att talibanerna kontrollerar ett större och större område eller kan operera fritt i fler och fler delar av landet, inklusive upp i norr, vilket är ett nytt fenomen. De kan slå ut amerikanska försörjningsleder i Pakistan, vilket tvingar amerikanarna att få ner förnödenheterna norrifrån. Och vi har dessutom sett försörjningslederna attackerade. Det finns mycket få tecken på framsteg.

Och det verkar enligt McChrystals rapport, som är den femte eller sjätte rapporten om Afghanistan som getts ut bara i år, där det egentligen inte finns något nytt, så vitt vi vet, förutom uppmaningen till fler trupper. Och om man hade varit en krigsförespråkare, så räcker det inte med bara fler trupper; man behöver dessutom en ny strategi. Och vi har inte sett något tecken på det.

SHARIF ABDEL KOUDDOUS: och valet som just ägt rum i Afghanistan, där har funnits vitt spridda anklagelser om fusk, särskilt mot Hamid Karzais supportrar. Vad tror du har hänt?

NIR ROSEN: Alla rapporter vi får runt hela landet visar, att det verkligen förekommit ett massivt fuskande i valet, mängder med bedrägerier då det gäller Karzais röstsedel. Och ändå har det internationella samfundet omedelbart  lovordat dessa val, —och vad gäller det här är afghanerna mycket skeptiska, de är mycket skeptiska vad gäller valen. Uppfattningen är att valen varit ett misslyckande, ett fusk.

Jag tror inte valen betyder särskilt mycket på ett eller annat sätt. Kanske betyder de något ifall den nya regering som tar över implementerar vissa förändringar, för på ett sätt vinner inte talibanerna, utan den afghanska regeringen förlorar.

Den afghanska regeringen ses som korrupt, inkompetent och ibland förtryckande. Den finns helt enkelt inte. Nu om Karzai får biljetten—och säkert vinner Karzai—Karzaibiljetten innehåller krigsherrar och droghandlare och Karzai anklagas för massiv korruption i valet, vilket på något sätt är det enda positiva tecknet ifråga om regeringen.

Åtminstone är Karzairegeringen i själva verket tillräckligt effektiv för att genomföra mängder av riggade röster. Så de är inte helt inkompetenta. Men detta bara ytterligare av-legitimerar regeringen och den internationella insatsen i Afghanistan, vilket leder till mer stöd åt talibanerna.

övers Ingrid Ternert

28 augusti, 2011

Krig, Skuld och Presidenten

Filed under: dollar,ekonomi,FN,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 02:47

 

 24 aug Democracy Now! av Amy Goodman med Denis Moynihan  http://www.democracynow.org  Under tisdagen prackade president Barack Obama på de folkvalda det lånetak man gjort upp om och sa, “Vi kan inte balansera budgeten på just de människors ryggar som burit den största bördan av denna recession.” Ändå är det just det hans kotteri av Wall Streetrådgivare har gjort.

I boken ‘the affairs of nations’ skrev i januari 1790 Alexander Hamilton, att “lån i tider av allmän fara, särskilt med krig utomlands, har befunnits vara en omistlig resurs”. Som finansminister var det hans första rapport till nya Kongressen. Landet hade tagit lån för ett revolutionärt krig och Hamilton föreslog en offentlig skuldsättning för betalningen av lånen.

Historien om USAnationens skuldsättning är oupplösligt förbunden med dess många krig. Lösningen denna vecka av det sk taket på skuldkrisen är inte annorlunda. Det var inte bara så att en medgörlig Kongress hade gått med på att finansiera president George W. Bushs krig i Irak och Afghanistan med tilldelning av medel; för man gjorde det genom att låna pengar, och utan att bråka hade man fått höja skuldtaket tio gånger sedan år 2001.

Så hur klarade sig Pentagon under rådande budgetbatalj? Det verkar ha gått fin-fint. Att då inte bli ihopblandade med de soldater och veteraner som hade utkämpat dessa krig.

“Detta år innebär femtio år sedan [Dwight] Eisenhower höll sitt tal om det militär-industriella komplexet,” berättade William Hartung i Center for International Policy, medan Senaten hade samlats för att rösta om budgettaket. Apropå denna general blev han republikansk president i USA, sa Hartung: “Han talade om behovet av en balanserad ekonomi och av en frisk befolkning. I grunden ligger han till vänster om Barack Obama i dessa frågor.”

Michael Hudson, som är ordförande i Institutet för Studiet av Långsiktiga Ekonomiska Trender, förklarade historien om skuldtakets koppling till krig: “Det sattes in 1917 under Första Världskriget, och tanken var att förhindra president Wilson från att avsätta ännu fler amerikanska trupper och pengar till krig.

I varje land i Europa—England, Frankrike—introducerades den parlamentariska kontrollen över budgeten för att stoppa ärelystna kungar eller härskare från att starta krig. Så hela syftet var att begränsa regeringarnas möjlighet att skuldsätta sig i krig, för det var enda skälet till att skuldsätta  regeringar.”

BudgetKontrollAkten från 2011 säkrar drastiska nedskärningar i USAs socialförsäkringslag. Kongressen kommer att utse en kommitté med de 12 som man kallat “Super Kongressen”, vilken är jämnt fördelad mellan republikaner och demokrater, i avsikt att identifiera $1.2 triljoner i nedskärningar på Tacksägelsedagen.

Ifall kommittén misslyckas med att uppnå detta mål, kan man ges ett godkännande till ett övergripande mandat för nedskärningar. Socialtjänsten skulle skäras ner, men så också Pentagon. Eller skulle den? Kongressens Svarta majoritet och Kongressens Progressiva majoritet gick emot lagförslaget.

Kongressens Svarta majoritets ordförande Emanuel Cleaver kallade den “en sockeröverdragen Satan-sandwich.” För räkenskapsåret 2012 och 2013 delades den godtyckliga finansiering man godkänt mellan kategorierna “säkerhet” och “ickesäkerhet”. “Ickesäkerhets”kategorier som matprogram, husbyggnad, medicinsk vård och medicinsk hjälp (basen för varje genuin nationell säkerhet) kommer troligast att skäras ner.

Men“säkerhets”budgeten kommer att drabbas lika hårt, vilket Demokraterna föreslår ska bli ett tillfälle för Republikanerna att samarbeta i processen. Säkerhetskategorin inbegriper “FörsvarsDepartementet, Departementet för Hemlandets Säkerhet, Departementet för VeteranFrågor, Nationella KärnSäkerhetsAdministrationen, UnderrättelseEnheten [och] Internationella Affärer.” Det där bygger upp en dynamik för hökarna att då kapa åt sig så mycket som möjligt av StatsDepartementets diplomatiska kår och utlandsbistånd, till fördel för deras egna beskyddare i Pentagon och vapenindustrin.

Hartung förklarade att de kontraktsanställda, förutom att ha stött Representanthusets talman John Boehner, “hade Buck McKeon som ledare i RepresentantHusets Kommité för de Väpnade Styrkorna, vars största bidragsgivare är Lockheed Martin, fått stora militäranläggninga i sitt distrikt, [och] Randy Forbes, vars distrikt ligger nära Newport News SkeppsByggnadsKomplex, bygger attackubåtar och hangarfartyg.

Dessa har använt sitt inflytande till att få folk på insidan till allierade i RepresentantHuset, för att pressa på sin agenda.” President Obamas uppgörelse om skuldtaket anses vida omkring som ett historiskt bakslag för de progressiva, en lyckad attack mot New Deal och dess stora samhälleliga framsteg under de gångna hundra åren.

Kongresskvinnan Donna Edwards, D-Md, summerade det hela med besvikelse, då hälften av Demokraterna i RepresentantHuset röstat emot sin president och skrev: “Nada, inget alls från miljonärer/miljardärer; företagsbeskattning med mängder av kryphål; enbart offer från de fattiga/medelklassen? Delad uppoffring, balans? Verkligen?”

Vad projektet som ska se över Regeringen säger om “SuperKongressen”, är att “upprättandet av kommittén inte kommer med särskilt många krav på insyn”. Vem blir den som övervakar? Då valet år 2012 kommer upp, vilket lovar bli det dyraste man haft, vänta er då förslag från kommittén om reducering av underskottet med tacksamhet och bli föremål för en röst upp eller ner, då med mycket lite att tacka för.

övers Ingrid Ternert

17 augusti, 2011

Krigsutgifter utöver all kontroll i Mellanöstern

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,Irak,Irak,krig,mellanöstern,NATO,olja,USA — ingrid @ 04:28

Triljon-dollaraffärer, USAs krigsutgifter går utöver all kontroll
av Deutsche Welle 2 augusti 2011

Den hetsiga debatten om USAs skuldtak har nästan bara kommit att fokusera på nedskärningar i socialförsäkringen och höjda skatter. Men huvudposten i regeringens utgifter har över huvudtaget knappst nämnts: De ökade krigskostnaderna.

Under veckor har en häftig politisk strid om regeringens skuldberg härjat i Washington. Båda partierna har kommit överens om, att man måste undvika att ställa in sina betalningar och att USAs skuldbörda måste läggas fram på bordet.

Men medan Republikanerna har tryckt på om en kraftig minskning av regeringens utgifter, då i första hand genom drastiska nedskärningar i sociala program, har demokraterna å sin sida velat tackla frågan framförallt genom ökade skatter för de rika.

I sin iver att skära ner välfärdsprogrammen och höja skatterna kom båda partier att förbise ett område av regeringens utgifter, vilket har en kraftig prislapp: Krigskostnaden.

Tillbaka till vintern 2002, då Förenta Staterna fortfarande begrundade om man skulle starta krig mot Saddam Hussein eller inte, då president George W Bushs närmaste ekonomiska rådgivare beräknade, att en invasion skulle kosta mellan $50 och $60 miljarder dollar (35-41 miljarder euro).

Med de USAtrupper som skulle dras tillbaka från Irak vid slutet av år 2011, har kriget gått på en växande totalkostnad av $806 miljarder över de gångna åtta åren, enligt det oberoende ‘USAKongressens ForskningsRåd’, vilket minskat Bushadministrationens ursprungliga framställning. Emellertid har Washington också under ett decennium bekostat kontraterrorism-operationer i Afghanistan och gått in med hemliga militära attacker i Pakistan.

En ny studie av Brown University med titeln ”Krigskostnader” beräknar, att när allt är sagt och gjort kommer Förenta Staterna totalt att ha lagt ut mellan $3 och $4 triljoner på utländska krig alltsedan attackerna den 11 september 2001. 

(1 triljon = 1000 miljarder,  1 miljard = 1000 miljoner, 1 miljon = 1 000 000)

”Om man studerar krigshistorien under millenierna, har de som velat gå ut i krig alltid mycket tydligt underskattat kostnaderna både i blod och skatter,” berättade Linda Bilmes, medförfattare till boken om ”TreTriljonDollarKriget”, för Deutsche Welle. ”Man hade en administration som väntade sig ett snabbt och billigt krig.”

Diskontokrig
Lawrence Lindsey, ledare för Bushadministrationens Nationella Ekonomiska Råd, gjorde ett försök att sätta en prislapp på vad en regimförändring i Irak kunde kostat Förenta Staterna hösten 2002.

Lindsey beräknade att ett krig i MellanÖstern skulle kosta mellan $100 och $200 miljarder, eller 1-2 procent av Amerikas inhemska bruttonationalprodukt (GDP). Han släpptes efter det och administrationens budgetchef, Mitchell Daniels, föreslog en ny siffra på $50-$60 miljarder.

”Han (Lindsey) var en mycket erfaren kille – en högre ekonom – så att ta till och avskeda honom för detta, det var något i grunden stort drag,” sa Bilmes, expert på offentlig finansiering vid Harvards ‘Kennedy School of Government’. ”Det betydde att den grupp människor som tagit detta beslut var en mycket sluten grupp.”

Bushadministrationens ”shock-and-awe” kampanj, som i grunden besegrade Saddam Husseins nedgående konventionella militär, gick in i ett okonventionellt utnötningskrig och tussade Iraks etniskt-religiösa grupper mot varandra, med USAs militär stående fast i mitten.

”De undervärderade totalt hela situationen,” sa Bilmes. ”Det fanns ingen plan för vad som hade kunnat hända och vad man kunde släppa lös genom att invadera Irak.”

Så motståndet hängde med, år efter år, att kostnaderna för kontraterrorism – nästan helt finansierade via skulder- började öka.

”Tre triljoner dollar var det minsta,” sa Bilmes. ”Det var ett minimum för vad kriget kunde kosta. Vid det här laget kommer kriget ha kostat mellan $4 och $6 triljoner, men där har funnits många kostnader som inte gått att kvantifiera.”

Att binda ihop punkterna
Irakkrigets krigsskådeplats, alltså Persiska Viken, är en viktig leverantör för världens oljeförsörjning. Mellan  2001 och 2003 kostade ett fat olja $25, där man enligt Bilmes framtida marknader förebådar att priset under följande decennium förblir stabilt.

Politisk instabilitet var emellertid i Irak en av de faktorer som kunde förorsaka ett avbrott i oljetillförseln, just då kraven ökade beroende på den ekonomiska boomen i Indien och Kina. Under 2008 kostar ett fat olja – den globala ekonomins livsnerv – $140 dollar. Det femfaldigade oljepriset sätter en enorm press på den amerikanska konsumentens vardags-budget och pressar politikerna i Washington att införa preventiva åtgärder till att lätta krigsbördan i väljarnas plånbok.

”De ökande oljepriserna var en av de faktorer som bidrog till ‘den privata riksbanken’ Federal Reserves beslut att samtidigt öka likviditeten i USAs ekonomi,”sa Bilmes. ”Den ökade likviditeten var en av de faktorer som bidrog till husbubblan.”

Mänskliga kostnader
I en tid med begränsade ekonomiska ramar gav krigens prislappar upphov till ett växande politiskt fokus hos det amerikanska folket och dess valda ledare. Men den humanitära kostnaden i termer av dödade och skadade, och den långa påverkan som dessa bördor ger samhällen och familjer, har hittills inte rapporterats.

Enligt BrownUniversitetets rapport har omkring 225 000 amerikaner dödats och 365 000 skadats fysiskt i konflikter i Irak, Afghanistan och Pakistan alltsedan 11 september-attackerna. Neta Crawford som är författare till rapportens sektion om humanitära kostnader, säger att de representerar dom människor som direkt blivit dödade eller skadade av kulor och bomber.

Indirekta dödsfall är inte medräknade, de som relateras till de hinder som uppkommit som resultat av krigens påverkan på infrastruktur och hälsovård. ”Beräkningarna från andra konflikter säger, att mellan fem och femton gånger antalet dödade människor kommer som resultat av bomber och kulor – krigets eld – och dör genom dessa indirekta effekter,” säger Crawford, vetenskappolitisk professor vid Boston Universitetet, för Deutsche Welle. ”Det skulle ha varit absurt, om istället för antalet X, det vore fyra gånger eller femton gånger detta. Vi vet inte.”

Emellertid börjar och slutar inte den mänskliga kostnaden med dessa individer. Varje dödsfall och fysiskt sår bär med sig större sociala kostnader och påfrestningar på familjer och samhällen över CentralAsien, MellanÖstern, Europa och NordAmerika. ”Varje person som har stupat och gett pengar till sina familjer, betyder att deras familjer blir ändå fattigare,” sa Crawford.

”Varje död betyder att man skall betala begravningskostnader. Varenda en som är skadad eller lemlästad behöver tas om hand. Det är en fortsatt börda på de dödades och sårades existerande familjer.” Fördelarna: Krigskostnadernas ekonomiska och mänskliga pris har blivit högt. Men kommer kostnaderna att överväga fördelarna? Talibanerna och Saddam Hussein störtades från makten. Nu försöker man i Afghanistan och Irak få fram en ekonomisk och demokratisk
utveckling i regioner, eftersom det där finns underskott av bådadera.

”Då man beräknar kostnaderna och fördelarna av varje större militärt uppdrag, är fördelarna svåra att försäkra sig om, men en sak som man kan göra är att uppskatta kostnaderna,” sa Bilmes. ”En av de saker vi vid den tiden kände till men inte brytt oss om, det var kostnaderna”, fortsatte hon. ”De har inte bara ignorerats, utan under tiden Irakkriget höll på, tog man medvetet och bortsåg från kostnaderna.”

Medan krigen officiellt trappas ner, ska USA följa sin respektive tidtabell för att dra sig ur Irak och Afghanistan. Då kommer historien slutgiltigt att döma, huruvida det var värt investeringen av liv och resurser i dessa kampanjer. Kostnaderna kommer emellertid att fortsätta ackumuleras, även efter det sista geväret tystnat.

”Vi tror inte på att kriget slutar när striderna upphör”, sa Crawford. ”Kvar finns en långvarig påfrestning i deras kroppar och relationer. Kriget skrivs in i deras kroppar som dålig hälsa, och fortsätter till dess att striderna upphör.”

övers Ingrid Ternert

15 augusti, 2011

Efter Norge – vad händer nu, Johan Galtung?

 

Norge 22 juli – And What Now?
8 juli 2011 ‘Tribune Libre’ – av Johan Galtung 
Efter mer än 50 intervjuer om 22 juli händelserna i Norge skriver den svenska frilansjournalisten Ditte Lundberg

1. Vad tror du det är som gör att högerpartier och populism får stöd i Europa?

JG Den relativa nedgången i världen som USA och EU och den minskade utvecklingen  i Väst har medfört, att man förlorat mycket av det man har uppnått ekonomiskt och socialt: då naturligtvis USA-UK-Irland och länder i Mellanöstern, förutom Turkiet utanför EU. Väst är inte van vid att dess imperier vittrar sönder, kolonialismen är borta. Upp kommer nostalgi över den “gamla goda tiden” då Europa står i ledningen och den vita kristna mannen härskar i Europa, en kult av nationer och lokala Heimat traditioner.

Skulden läggs på modernister och deras upplysning, på socialister, feminister och pacifister– och utlänningar. Som Breivik glömmer de att livet på botten och för kvinnor varit ett tyst lidande, medan deras prisade nationer bedrivit oräkneliga krig med varandra och välståndet var baserat på exploatering.

Deras tidsmaskin producerar en idealiserad bubbla. Förutom på toppen av att lätt ta till våld för att ingjuta respekt, inför vilka de än möter. Denna trend fortsätter – och mycket avancerat i USA. Förmodlingen är vi nära att högerkrafterna tar över och upphäver sekulär demokrati. Och får USA-Europa att bli en gammal relik innan år 2030, då Europas andel bara är 9 procent av världens befolkning.

2. Tror du att retoriken och praktiken från “kriget mot terrorn” haft någon verkan?

JG En enorm påverkan. Likt guerillakrig och statsterrorism utnyttjar terrorismen våld för politiska mål och misslyckas då folk demonstrerar mot terrorismen–ungefär som tyskar mot en RAF-allierad bombning och mot Baader-Meinhof. Men Västs propagandamaskin har inordnat allt anti-Väst, anti-USA under den rubriken, som det skulle komma av ondska; alltså totalt irrationellt.

3. Har det skapat en fruktan för muslimer, känslan av vi mot dom, vilket föder xenophobia, rädsla för det främmande?

JG Säkert. Och det finns absolut ingen reflektion över att det var dom kristna som invaderade muslimska länder från Korstågen 1095-1291 och utförde 26 stora attacker enbart år 1830, med miljoner dödade, exploaterade och koloniserade stora områden.

Kristendomen rörde sig åt väster, söder och öster; Norr var deras. Men det finns också en liten reflektion inom islam om hur man rört sig åt Öst, Syd och Väst (Omayyaderna), in till Europa, tills man stoppats vid Tours-Poitiers under år 732, Lepanto år 1571 och vid ingången till Wien år 1683. De är inte så olika, men den kristna expansionen kom senare, liksom dagens muslimska uppmaningar till respekt.

Det är hög tid för båda att komma till en bättre insikt om historien. Just nu ser man sig själv i bästa möjliga dager och den andra i sämsta: Väst talar om Rättsstaten, mänskliga rättigheter inklusive rätten att säga vad man vill om Islam, och Demokrati till skillnad från Teokrati;

Islam talar om gemenskap och att dela med sig och monoteism, som inte hindras av mänsklig inverkan. Dessa båda talar om varandras fruktansvärda våldsdåd. Jag tror de borde tala mycket mer om vad de finner positivt hos varandra, och hur de ska kunna samarbeta.

4. Norge är en NATOmedlem och har trupper i både Libyen och Afghanistan. I NATOs operationer har bomber blivit ett villkor för att upprätta demokrati och frihet. Vad händer med vår världsbild och de fredliga organisationernas och  metodernas legitimitet om våldet hos demokratiska länder ses som lösning på världsfreden?

JG Naturligtvis kan inte det fungera. Demokrati måste komma underifrån, inte uppifrån; samma gäller frihet. Se på Gandhi: du är i konflikten som den framtid du vill se: du använder fakta, argument, dialog och transparens; och uppträder som en fri människa.

5. Tror du terroristattacken i Norge kan komplicera och utmana “kriget mot terrorn” och i det långa loppet bilden av Väst och de ‘goda människorna’?

JG Nu för tiden är Väst = Fin bild, något som bara gäller i Väst. Mycket av det magin är borta; för att då inte blanda in det faktum, att många försöker göra detta med Väst till en fördel för sig själv. Varje argument som gäller kriget mot terrorismen kommer att bemötas med ett “se på dig själv”.

6. Till slut förutspådde du Sovjetimperiets fall och anser att USA till år 2020 möter samma öde. Och detta ögonblick verkar inte långt borta. Vilka är dina reflektioner om Amerikas framtid vid det här laget?

JG Jag kände under 1980 att Sovjet-imperiet, givet dess massiva motsättningar inte kunde överleva 1990 men skulle gå under vid sin svagaste punkt, Berlinmuren, inom tio år. Det gjorde den. För det USAimperium jag under år 2000 såg, var de svagaste punkterna motsättningarna mellan USAs statsterrorism och den terrorism som den skulle framkalla;

Mellan en galopperande finansekonomi och en stagnerande verklig ekonomi; mellan att ta lydnad för givet och att se USA som i grunden irrelevant; och mellan en stagnerande judendom-kristendom och en uppstigande islam. Detta kan knappast inte överleva 2020. Processen är snabb; Jag tror att USAimperiet vid den tiden redan är de facto död. Men jag fruktar en senare amerikansk fascism, evangelikansk, kärnvapen, med en arbetarklass som vänder sig till TeaParty rörelsen hellre än att förnya USA.

7. Hur kommer konflikten i MellanÖstern och freden i resten av världen att påverkas om USA förlorar sin makt och sitt inflytande i världspolitiken?

JG Ett hinder försvinner. Israel kan inte ensam hysa autokrat-korrupta eliter. Jag hoppas Israel och närliggande stater kommer att skapa ett MellanÖsternRåd liknande 1958 års EuropaRåd: sex länder, öppna gränser, konsensusbeslut. Låt oss arbeta för det.

övers Ingrid Ternert

13 augusti, 2011

Medias olustkänsla reflekterar finankrisen

13 aug 2011 Medias olustkänsla reflekterar finankrisen
av Donald Kirk Asia Times 13 aug 2011

Washington- Den suck av lättnad som alla andas ut efter att USAKongressen godkänt en kompromissbudget vände snabbt till ångestskri och ilska då USAs aktiemarknad upplevt sin största nergång sedan 2008 års ”stora recession”.

Helt klart slutade aldrig ”den stora recessionen” och samma rädsla för den globala ekonomin fortsätter under vad TVs nyhetsfolk kallar ”känslighet” som driver marknader upp och ner. Till skillnad från tre år tidigare, reflekterar dessutom denna gång stora tveksamheter med den ekonomiska känsligheten över Sydeurope ända från Spanien och Portugal till Grekland och Italien, förutom storheterna i centrum och norröver.

Följden av oförmågan i den amerikanska ekonomin, som en gång varit världens starkaste, är att man drar sig ur det finansiella nödläge som helt klart går utanför USAs gränser och övrigas gränser i Väst.

Misstankar att den ”allsmäktiga dollarn” inte längre är den valuta som kan hålla i alla väder står klart. Den olust som sprider sig över Europa och Asien betyder att affärer och industrier kommer att sakta ner. Även om USAs ekonomi temporärt gått ner av den besvikelse som skapat de hemska motsättningar i USAKongressen, vilka gav upphov till att nu USA är på permanent nedgång.

Amerikas fall som global ekonomisk ledare äventyrar handel och investeringar såväl som militära överenskommelser över världen. Medlemmar av Kongressen repeterade åter och åter igen, att USA inte för evigt kunde ha ett budgetunderskott på mer än 14 triljoner USAdollar och skulder på samma nivå. Nästa gång måste man agera bestämt mot det gryende handelsunderskottet och börja med det tröttandet gapet till Kina.

Vare sig man gillar det eller ej, måste man också bli av med USAs budgetunderskott, genom kompromisser med sina åtaganden i Irak och Afghanistan såväl som dyra baser och program från Japan och Korea till Tyskland och England och inom USA.

Kinas Mao TseTung gillade att kalla USA för en ”papperstiger”, men bilden idag är den av en sårad best, som vilt stryker omkring och håller undan fiende i en desperat kamp för överlevnad. På samma gång finner Amerikas kritiker såväl som svorna fiender också är sårbara inför de nedgångar som sker runt världen.

Kommentatorer talar om en ”Lehman händelse”, en referens till Lehman Brothers bankrutt, Amerikas fjärde största investmentföretag, då det låg på rygg för nära tre år sedan, men för närvarande är det ett läge som gränsar till panik.

Kan dessa initiala bekymmer för några europeiska länder överskugga alla 17 stater i ”Eurozonen” – plus Storbritannien, som har avvisat euron och håller fast vid sterling? Ett svar i USA har blivit att betrakta QE3, tredje upplagan av ”quantitative easing” – som en snygg term för att trycka ännu mer pengar.

En sådan ”lösning” är emellertid ingen mirakelmedicin. Jovisst har USA kastat ut tiotals miljarder på ting som stått på gränsen till bankrutt under 2008 års kris, men dylika recept tillät inte någon påfyllning vid disken. Ännu en ”ökning av penningmängden” skulle vara effektiv såvida QE2s misslyckade resultat, utfört av de ledare som hade mötts i Soul under sista november, alltså ledare för grupp 20, världens 20 mest inflytelserika ekonomiska makter.

Med alla kalkyler av finansiellt trolleri hängande över sig, utgör förverkligandet att publiken är extremt desillusionerad av deras manövrar. Många amerikaner delar övertygelsen att ett antal stora firmor, sådana som AIG, the American International Group, det globala försäkringsimperium, lika väl kunnat lämnas att dö hellre än att tillfriskna genom federal hjälp till livet.

Allmänheten är trött på att förse väldiga företag med federala medel och garantera mer goda tider för ägarna i toppen, och investerare men inte för någon annan. I bakvattnet av USA Kongressens budgetdebatt, föll bifallssiffrorna till väl under 20% som sitt lägsta någonsin.

Ekonomins ”droppe för droppe” teori – synen på att pengar flyter ner från toppen in i händerna på medel-och arbetarklassen är i högsta grad suspekt. Felet är att många tror att det inte finns något skäl till att misstänka, att ekonomin få in fler skatter ifall de första fallen hade hängts ut för att torka och sedan dö.

Vid det här laget tycks USA simma omkring i en sjö av vitriol. Sätt på Fox news, och man kommer att få se och höra ljudliga förespråkare för ”TeParty” extremister som fördömer ”vänsteranhängare”. Man hör dom aldrig tala om ”högeranhängare”, trots att ”konservativ” verkar vara OK av dom på den sidan som Fox i sin rapportering brukar kalla ”rättvisa och balanserade”.

Då det gäller ”liberaler”, ett ord endast lite mindre nedvärderande än vänstern i dessa dagar, har de en hel del att säga på MSNBC och på andra ställen om högerns onda, de konservativa, Kristna evangelister och rätten-att-bära-vapen förespråkare.

I mitten av all denna kakafoni, skulle man kunna undra vad varje annan administration i Washington kunnat göra för att skära av huvudet på förödelsen. Frestelsen att fråga, ”Vad ifall?” Vad ifall till exempel president Barack Obama hade sagt nej till kompromiss, nej till varje lag som inte kräver en skarp ökning av skatterna för de rika, som blir allt rikare?

Ifall han hade riskerat att skicka USA into default for the första gången någonsin genom att insistera på ett slut på skattestoppet för de rika eller i första hand de förmögna under George W Bushs presidentperiod? Och ifall Förenta Staterna nu fått ställa in betalningarna?

En sak är säker. Obama skulle då ha blivit kritiserad för att placera nationen i en riskabel situation. Kritikerna skulle ha grillat honom lika hett som de gör nu för att verka vek och ge med sig, för att ge efter för de konservativa och säga, OK, låt oss få detta ur vägen för att inte råka i konkurs, och vi kommer att få högre skatter senare. Kunde Obama ha gjort någonting för att ge ett intryck av dynamik mitt i den värsta krisen under hans presidentskap?

Hojtandet på Fox News, skulle emellertid resa frågor av en annat slag. Var det inte för bara några veckor sedan som vi kunde läsa om en brittisk söndagstabloid kallad ‘News of the World’ som lät undersökande journalister hacka sig in på celebriteters’ tellinjer?

Fox och ‘News of the World’ har eller hade en sak gemensamt. Innan Rupert Murdoch stängde ner News of the World i mitten av avlyssningsskandalen, var han ägare av en av världens mest infama tabloider och Amerikas ljudligaste TV nyhetsnätverk.

Ingen tvekan om Murdoch någonsin blir omtvistad, skulle han säga att allt var hantverk av folk han knappast känner. Var inte det hans ursäkt för ‘News of the World’ som avlyssnat telefonkonversa-tioner, och var inte det tidningsredaktörerna sa tills de blev arresterade och började referera frågor till sina ”advokater”?

Helt säkert måste det finnas andra paralleller – måhända en del Fox motsvarigheter till den rädd-hågade Rebekah Brooks, den högsta redaktören som slagit följe med en kast av potentater aoch fått en premiärminister eller två att komma till hennes bröllop.

Det lustiga med de politiker som uppvaktat News of the World är att ingen skulle ha blivit hittad död då de hade läst tidningen. I ett samhälle där klasslagar gäller högst upp, läser de skvallrende klasserna fyra eller fem växande marknads- tabloider och två söndagstidningar, medan Murdoch spelar på bägge sidor av skalan.

Åren innan han kommit över Wall Street Journal, hade han tagit över New York Post, och omvandlade den från vänster till högertabloid. I London fick han den ärevördiga Times, the tabloiden Sun, Storbritanniens bäst säljande dagstidning och the Sunday Times, antitesen, in class of readership, of News of the World.

Då det gäller Fox, medan liberaler kan förakta det, the network’s yakking skär rakt igenom klasstukturen. Läsarna dras in i dessa högljudda fast i mitten av nyhetsflödet. Medan olustkänslan djupnar, höger-vänster krocken, spelet att skylla ifrån sig och förolämpningarna skulle genljuda i luften som aldrig tidigare.

Allt detta får News of the World att låta småborgerlig. Under mina besök i London brukade jag plocka upp tidningen och läsa om skandalerna, men kan inte minnas en enda av dessa.

Nåja, det måste finnas ett undantag. Min favorithistoria är News of the Worlds historia om en detektiv som blivit upptäckt av tidningen genom sina gummiskor då han var på påstådd träff i Bangkok med en thailändsk barflicka.

För mig verkade det som om den verkliga nyheten var, om han inte hade haft en sådan natt under sin semester i Bangkok.

övers Ingrid Ternert

10 augusti, 2011

Dollarn tappar mark mot andra valutor

Filed under: dollar,ekonomi,IMF,krig,nya,USA — ingrid @ 21:15

 En enhällig expertkår tror att dollarn initialt kommer att tappa mark mot andra världsvalutor. Emellertid visar Eurokrisen tecken på en svagare global konjunktur och står idag i fokus. Dollarns självklara status att i orostider vara en säker reservvaluta  blir urholkad.

 Den tidigare säkerheten i dollar luckras upp liksom de amerikanska statsobligationer som utgör basen i världsekonomin. Krisen påverkar ytterligare en pågående diskussione om att världen är alltför beroende av USAdollarn som världsvaluta på grund av den amerikanska ekonomins fortsatta
försvagning.

Dollarn kostar idag 6.50 SEK och cirka hälften av världens valutareserver finns i dollar och ingår idag i nio av tio valuta-transaktioner. Den har hamnat i skottgluggen även från kinesisk sida. Kineserna har drygt 2 000 miljarder dollar i sina reserver och är oroliga för att värdet på dessa kommer ska gå ner. Därför uppmanar man USA att göra något åt sitt stora låneberoende.

Än mer oroande för världsekonomin är att också eurozonen går igenom en av sina värsta kriser och saknar en stark europeisk valuta som på allvar skulle kunna bli reservvalutan no 1.

När man minskar sitt risktagande flyr många placerare till den japanska yenen och särskilt då schweizerfrancen. De båda länderna är mycket exportberoende och vill försvaga priset på sina valutor till gagn för exporten. Bland annat japanska, brittiska och ryska regeringsföreträdare försöker lugna oron genom att försäkra att man fortfarande tror på de amerikanska statspapper som många investerat i, då de fortfarande ser dollarn som den viktigaste reservvalutan.

För de stora svenska exportbolagen är en svagare dollar negativ, för att den då skulle ge högre exportpriser, på grund av att huvuddelen av deras intäkter finns i dollar och resultatet redovisas i svenska kronor. Den globala konjunkturen kan också komma ge orsak till oro. Hitills har ändå den svenska ekonomin visat sin styrka.

övers Ingrid Ternert

9 augusti, 2011

Är Euron verkligen värd att spara?

Filed under: dollar,ekonomi — ingrid @ 22:21

Så är Euron verkligen värd att spara? 08/08/2011
Vi låter ekonomen Mark Weisbrot svara på den frågan.

”Det verkar som om mycket av den europeiska vänstern inte förstår naturen av högerblockets institutioner, auktoriteter och särskilt den makroekonomiska politik man upplever där…..

Problemet är att den monetära unionen till skillnad från själva EU är ett otvetydigt högerprojekt. Om det inte från början  har gått att förstå, borde det stått plågsamt klart då de svagare Euro-zon ekonomierna är föremål för den bestraffning som tidigare reserverats för låg och- mellaninkomststater fasta i Internationella ValutaFondens grepp och dess G-7regeringar.

Istället för att försöka komma ur recessionen genom en fiskal och/eller monetär stimulans, som de flesta av världens länder gjorde under 2009, har dessa regeringar tvingats göra det motsatta, och då till en enorm social kostnad. Detta obehagliga har lett till skador, som privatiseringar i Grekland eller “arbetsmarknadsreformer” i Spanien; vilka speglar alla regressiva effekter av de åtgärder som vidtagits för inkomstfördelning och välstånd; Och den krympande och försvagade välfärdsstaten, medan banker överlever på skattebetalares bekostnad

– allt detta annonserar den klart högervridna agenda som finns inom de europeiska myndigheterna, likaså deras försök att dra fördel av krisen för att införa högerpolitiska förändringar.” (”Why the Euro is Not Worth Saving”, Mark Weisbrot, CEPR). Repetera: ”…den monetära unionen…. är ett otvetydigt högerprojekt.” Amen, för det. Det är dags att dra undan euron från sitt elände och starta om på nytt.

övers Ingrid Ternert

4 augusti, 2011

Ryssland når ut till Iran

Filed under: dollar,Fred,Irak,Irak,Iran,krig,NATO,Ryssland,Syrien,Turkiet,USA — ingrid @ 21:34

av M K Bhadrakumar
Asia Times

Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.

Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.

Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.

Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.

Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.

Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.

Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.

Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.

Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)

Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.

Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.

Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.

Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.

I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.

Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.

Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”

Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…

Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.

Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.

Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.

Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.

Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .

Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;

USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.

Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.

övers Ingrid Ternert

« Newer PostsOlder Posts »

Powered by WordPress