Fredskoalitionen Göteborg

18 september, 2010

Inget Krig för opium!

Filed under: Afghanistan,droger,NATO,nya,terrorism — ingrid @ 18:22

 Global Research, april 21 2010

Under upprinnelsen till Irakkriget var det vanligt att se slogans som ‘Inget blod för oljan’ “No blood for oil!” Den uppdiktade historien om Saddams koppling till Al Qaida och hans massförstörelsevapen var helt klart en påhittad sak för att dölja en mindre smaklig imperialistisk agenda.

Sanningen är den att Irak var en stor producent av olja, då under vår tid oljan varit den mest strategiska resursen av dem alla. Det har för många blivit tydligt, att den verkliga krigsagendan innebar att i imperialistisk anda roffa åt sig Iraks olja. Detta blev också bekräftat då Iraks statsägda oljebolag efter invasionen privatiserats i Västs intresse.
—
 Men varför finns det i så fall inga slogan med “Inget blod för opium!”? Den huvudsakliga produkten i Afghanistan är opium och opiumproduktionen har märkbart ökat .

NATOaktionen runt Marjadistriktet  motiverades klart av opium. Detta har ansetts vara Afghanistans största opium-producerande område. Varför i så fall ser inte folk att den verkliga agendan för kriget i Afghanistan är kontrollen över opiumhandeln? Talibanernas närvaro hindrar också utvinningen av uran och olja förutom ädelstenar.
 
Bluffen om massförstörelsevapen säger oss att opiet tillhör talibanerna och att USA utkämpar ett krig om droger såväl som mot terror. Ändå återstår ett märkligt faktum att opiumhandeln kunnat spåras över södra delen av Asien de sista fem decennierna från öst till väst, och följt USAs krig i spåren, vars tillgångar alltid varit kontrollerade av USA.
 
Under 1960talet, då USA genomförde sitt hemliga krig i Laos och utnyttjade Vang Paos opiumarmé som sin proxy, då producerade Sydostasien 70% av världens illegala opium.

Efter Sovjets invasion av Afghanistan, ökade där den produktion som kontrollerades av USA-uppbackade drogbaroner, ända tills dess den hotat Sydostasiens produktion.

Alltsedan 2002 har den afghanska opiumproduktionen, uppbackad av både talibanerna och de USAstödda drogbaronerna, kunnat nå 93% av världens illegala produktion, något som är utan motstycke.
 
FNs ‘World Drug Report’ 2008 visar på den häpnadsväckande ökning som ägt rum i den afghanska opiumproduktionen till följd av USAs invasion.

Under 1980talet stödde USA islamska fundamentalister, Mujahideen, mot sovjetryssarna i Afghanistan. För att betala sina krig beordrade motståndsmännen bönderna att odla opium som en slags revolutionär skatt. Under beskydd av Pakistans underrättesetjänst drev afghanska ledare och lokala syndikat hundratals heroinlaboratorier invid gränsen till Pakistan.

Alltmedan den Gyllene Triangeln varit centrum i Sydostasiens heroinhandel, gjorde den att missbruket kom att frodas i Afghanistan, Iran, Pakistan och Sovjetunionen.
 
För att dölja USAs inblandning i droghandeln, tvingades man inom DEA, Drug Enforcement Agency, att vända blicken i en annan riktning, tjänstemännen måste ta bort uppmärksamheten från de USA allierades droghandelsintriger och stödet  från Pakistans Inter Service Intelligence (ISI) och pakistanska banktjänster.

CIAs uppgift blev att destabilisera Sovjetunionen genom stöd till den militanta Islamismen inne i de Centralasiatiska Republikerna och man offrade drog-kriget för sin kamp under det Kalla Kriget. Deras mission var nu att förstöra så mycket som möjligt för sovjeterna.

I väl medvetande om att drogkriget skulle skynda på Sovjetunionens kollaps, genomförde CIA en operation med antiSovjetiska rebeller i provinserna Uzbekistan, Tjetjenien och Georgien. Droger användes till att finansiera terrorism och västliga hemliga underrättelsetjänster utnyttjade sin kontroll över droghandeln till att påverka politiska fraktioner i CentralAsien.
 
Sovjetarmén drog sig urAfghanistan under 1989, och man lämnade ett inbördeskrig mellan den USAstödda mujahedin och den Sovjetstödda regering som hade härjat sedan 1992. I det kaos som följde mujahedins seger, sjönk Afghanistan ner i en period då man styrdes av krigsherrar och där opiumodling florerade.
 
Talibanerna kom ut från detta kaos, uppfyllda av att få bort krigsherrarnas makt och införa en strikt variant av sharialagen. Man intog Kandahar år1994 och utvidgade kontrollen över Afghanistan, intog Kabul 1996 och förklarade ‘Afghanistans Islamska Emirat’.
 
Under den talibanska regeringen avstannade opiumproduktionen i Afghanistan. Under september månad 1999 utfärdade de talibanska myndigheterna ett dekret som krävde, att alla opiumodlare i Afghanistan minskade sina skördar med en tredjedel. Ett andra dekret, utfärdat i juli 2000, krävde att bönderna helt skulle sluta med opiumodling.

 Med sin bannlysning av opiumodlingen betecknade talibanledaren Mullah Omar droghandeln som “ickeislamsk”. Som resultat av detta blev 2001 det värsta året under 1990-2007 i den globala opiumproduktionen. Under 1990talet hade den globala opiumproduktionen varit i snitt över 4000 ton. År 2001 föll den sedan till mindre än 200 ton om året. Trots att det inte hade erkänts av Howards regering, som själv ville ha äran av det hela, berodde 2001 års brist på heroin i Australien på talibanerna.
 
Efter attacken mot Pentagon och World Trade Center den 11 September 2001, fick norra Alliansens arméer ledda av USAs Specialstyrkor med hjälp av stora bomber, klusterbomber och bunker-bustermissiler, det att regna över de talibanska styrkorna i Afghanistan. Opiumförbudet lyftes och kom med hjälp av de CIAuppbackade krigsherrarnas kontroll, att åter göra Afghanistan till den viktigaste producenten av opium.

Trots förnekanden från officiellt håll bekräftade Hillary Mann Leverett, som tidigare tjänstgjort inom USAs ‘National Security Council’ i Afghanistan, att USA vetat om att regeringsministrar i Afghanistan, inklusive försvarsministern, år 2002 varit inblandad i den handel som försåg hela världen med droger. 
 
Efter år 2002 steg den afghanska opiumproduktionen till tidigare icke skådade höjder. Under 2007 producerade Afghanistan tillräckligt med heroin till att förse hela världen. År 2009 efterlyste Thomas Schweich reformer i Afghanistan, han var koordinator för kontranarkotika – och rättsfrågor inom USAs Statsdepartement, och anklagade president Hamid Karzai för att hindra kriget mot droger. Schweich anklagade också Pentagon för att gå emot försöken att utnyttja militära styrkor till att förstöra opiumskördar .
 
Schweich skrev i New York Times att ”narko-korruption existerat ända upp i toppen av den afghanska regeringen”. Han sa att Karzai varit tveksam om att gå emot stora droghandlare inom sin politiska maktbas i söder, där det mesta av landets opium och heroin produceras.
 
Den mest prominente av dessa misstänkta drogbaroner var Ahmed Wali Karzai, halvbror till president Hamid Karzai. Ahmed Wali Karzai sägs ha orkestrerat tillverkningen av hundratusentals fejkade behållare med röstsedlar inför sin brors försök till återval i augusti 2009. Han ansågs också vara ansvarig för att ha satt upp dussintals sk ‘icke existerande’-valstugor — vilka bara existerat på pappret — vilka utnyttjats till att få fram tiotusentals felaktiga valsedlar. USAs tjänstemän har  kritiserat hans “maffia-liknande” kontroll över södra Afghanistan.

New York Times rapporterade att Obamaadministrationen lovat att slå ner på de drogbaroner som nästlat sig in i Karzaiadministrationens högsta skikt, och man har pressat på president Karzai att få hans bror flyttad från södra Afghanistan, men han har vägrat göra detta.
 
”Karzai spelar på oss som en fela,” skrev Schweich. ”USA borde lägga ut miljarder dollar på infrastrukturutveckling; USA med allierade borde bekämpa talibanerna; Karzais vänner har dock blivit rikare på drogsmuggling. Karzai hade fiender bland talibanerna som profiterat på drogerna. Men han hade ännu fler bland supportrarna som gjorde det.”
 
Men vem har spelat fiol på vem? Var det nickedocks-presidenten eller de mästare på nickedockor som installerat honom?
 
Som Douglas Valentine visar i sin historia om Kriget mot Drogerna, ‘Packets Styrka’, har detta aldrig avslutade krig från början varit en bluffartad styrkemätning, en armbrytning mellan två av USAs statliga armar, DEA och CIA; där DEA  förgäves försöker fullfölja knarkkriget, medan CIA beskyddar sina droghandlande knarksmugglare.
 
Under de två sista århundrandena har europeiska makter (framförallt Storbritannien) och Japan utnyttjat opiumhandeln till att försvaga och underordna Kina. Under 2000-talet verkar opiumvapnet ha utnyttjats mot Iran, Ryssland och de fd Sovjetrepublikerna, vilka alla åser ett ökande antal missbrukare och USAs  hemliga intrång. 

Alltmedan Centralasiens heroinutbredning bekostar kriget i Afghanistan. 
 

övers Ingrid Ternert

7 augusti, 2010

USAs dolda specialstyrkor

Filed under: Afghanistan,dollar,droger,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,olja,terrorism,USA — ingrid @ 21:19

3 aug Democrcy Now 
Amy Goodman- President Obama har lovat stora förändringar i det USA-ledda kriget i Irak.

Men den irakiska regeringen bemöter Obamas uttalande om att våldet i Irak skulle varit det lägsta på över ett år och säger att över 500 har dödats bara förra månaden.

Alltmedan Usas militär avfärdar dessa siffror och säger att 200 människor dödades under juli månad.

För vad som fortsättningsvis kommer att bli den utlovade truppneddragningen och det officiella slutet på USAs stridsuppgift i Irak har jag här i New York kontaktat Jeremy Scahill, Puffin Foundation, undersökande journalist som skriver för the Nation Institute och författare till ‘Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army’. Han bloggar för thenation.com

JEREMY SCAHILL Först av allt, vad president Obama gör är att införa den politik som redan legat på George Bushs bord då han lämnade Vita Huset. Detta är i realiteten Petraeus-Bushs plan för Irak. Så påståendet att Obama gör det bra i sin kampanj för löftet om att avsluta kriget, det är en slags lek med ord. I realiteten har han bara infört det som redan var USAs politik då han kom till Vita Huset.

Vad som är viktigare för folk att förstå, det är att när president Obama talar om hur kriget ska skiftas över till diplomaterna, då betyder det inte att han helt plötsligt lägger över förhandlingarna till pennfäktarna. Faktum är att utrikesminister Hillary Clinton förra månaden la fram en förfrågan till Pentagon om en otrolig ökning av Statsdepartmentets egen paramilitära styrka.

Vad Statsdepartmentet säger är, att om man tar bort alla dessa stridstrupper, då vill vi ha ersättare för dom. Clinton som går in istället för presidenten har alltså sagt att hon vill bannlysa Blackwater och andra privatarméer. Hon förfogar nu över vad som blir en radikal ökning av dessa privata militära styrkor och soldater i Irak.

USAs ambassadområde är i storleksordning åttio fotbollsplaner; det är lika stort som hela VatikanStaten. Vatikanen har ambassader runt hela världen. Vår ambassad är i Vatikanens storlek, men i Irak. Världens största USAambassad?

JEREMY SCAHILL: Det är den största ambassad som något land i historien har haft. Den är alltså en stad i sig. Och enligt Hillary Clinton kräver den mellan 6000 och 7000 privata säkerhetsvakter. För att nu sätta det i sitt sammanhang finns 4000 olika specialstyrkor förlagda i 75 länder runtom i världen. Det är Obamaregimens utplacering av USAs specialstyrkor. Hillary Clinton vill att 7000 stycken av dessa ska vakta USAs ambassad i Bagdad.

Statsdepartementet har också planer på att förändra en del USA baser till vad man kallar ‘evigt bestående placering’, EPPs.  Man ska alltså ha sådana utposter runtom i landet, och det viktiga är —ja det som är viktigt här är en nerskalad och uppborrad ockupation, Obamastilen, vilket gör det nödvändigt att ha ett ökat antal privatstyrkor.

Statsdepartementet frågar efter MRAPfordon, armerade fordon för Black Hawk-helikoptrar och dess paramilitära styrkor. Så ja, visst kan man säga att det officiella kriget är avslutat, men i själva verket fortsätter det så att säga genom bakdörren, då man tar in dessa paramilitära styrkor och klassar dom som säkerhetsstyrkor för diplomatändamål.

Vilket är vad Bush spelat med från allra första stund.

AG-  Och då det gällde nivån på våldet?

JEREMY SCAHILL: Det nuvarande våldet i Irak? Som du sa i introduktionen till detta avsnitt, hörde vi president Obama säga att våldet ligger på allra lägsta nivå. Iraks regering säger att det ligger på den allra högsta nivån sedan juli 2008, då 500 människor blev dödade. Faktum är att situationen i Irak just nu är lika osäker som den någonsin varit.

Man kan inte bilda en regering. Man har Ayad Allawi som har kontakt med CIA och anklagas för att ha dödat obeväpnade fångar. Tidigt i sin politiska karriär var han Baathparti-anhängare och en av Saddams toppersoner.  Och så har man Nouri al-Maliki, som varit en sorts nickedocka för USA. Dessa två, CIA-killen gentemot Vita Huset-killen, bedriver nu ett slags krig om kontrollen över Irak.

Den största majoriteten människor saknar en jämn tillgång till dricksvatten, till electricitet, till bensin, i ett av de rikaste, oljerikaste länderna i världen. Nivån på oljeproduktionen ligger just nu under Saddam-erans nivå. Och under Saddams Irak förekom USAledda försvagande sanktioner, vilka gick under beteckningen FNsanktioner.

Jag menar att Irak idag är rena katastrofen. Där förekommer ytterlig förödelse och en humanitär katastrof. Miljoner människor har förflyttats inom landet eller flytt till Syrien eller Jordanien. De flesta människor i Irak anser numera att det var bättre förr på Saddam Husseins tid. Du förstår—

AMY GOODMAN: Trots att dom inte gillade honom.

JEREMY SCAHILL: Nej naturligtvis inte. Men poängen då det gäller Irak är, att alla som varit i Irak under Saddams tid och sett människor få sina tungor avskurna för att ha sagt något, ni vet, negativt om Saddam Hussein, att om Irak säger man att det var bättre under Saddam, vilket är en förödande kommentar om USAs misslyckande med att göra något annat än att göra det värre i Irak.

AMY GOODMAN: Även tillgången till elektricitet i staden?

JEREMY SCAHILL: Javisst- alltså jag har tillbringat mycket tid i Saddams Irak, och du vet, det fanns föråldrade elledningar, men elektriciteten var rätt jämn. Nu i Irak fruktar alltså folk för sina liv hela tiden, om de så måste ut för att få tag på rent dricksvatten, att få tag på gas. Det har alltså förekommit en etnisk rensning i Bagdad, där sunnis och andra minoriteter drevs ut från staden. Alltså har det blivit en ytterst skamlig operation, en ytterligt skamlig operation.

AMY GOODMAN: De mer än $9 miljarderna i pengar…

JEREMY SCAHILL: O ja, väskor med miljontals dollar.

AMY GOODMAN: —borta

JEREMY SCAHILL: Ja ja, alltså—kom ihåg att på något sätt är detta en gammal historia— Irak har från allra första stund varit en pengagruva. Tonvis med människor gjorde sig genom detta till miljonärer. De fick all denna cash för att betala mutor. Vi kan också se det i Afghanistan. USAs skattebetalare ger ut massvis med pengar som ingen är ansvarig för över huvud taget. Jag tror det handlar om mycket större summor än vad vi ser just nu i Irak. Och där i Afghanistan betalar vi båda sidor i kriget.

Vi betalar alltså USAs styrkor—och ”vi” det vill säga Förenta Staternas skattebetalare —betalar alltså talibanerna, för man måste betala mutor i Pakistan och i Afghanistan för att få dit USAs militära leveranser till bekämpning av talibanerna.

Alltså, detta är otroligt. Irak och  Afghanistan, de är mycket lika på det sättet. Vi kan få kris i det här landet—alltså utbildning, hälsovård, alla dessa problem vi brottas med just nu i Förenta Staterna—och så fattas $9 miljarder dollar i Irak. Och vem vet hur många miljoner som fattas varje månad i Afghanistan?

Ni har sett beskrivningen om alla dessa pengar som åker i lådor ut från Kabuls flygplats. Vad är det som händer? Hur kan det komma sig att Demokraterna inte reser frågan, inte gör det till en av de viktiga frågorna? Ungefär ett hundra av dessa—röstade mot att ge pengar till kriget. Varför röstar inte längre de andra demokraterna för det? Vilka är det som de här människorna representerar?

Då det gäller USAs specialtrupper som WikiLeaks avslöjat, så opererar också de i Afghanistan, Pakistan. De opererar i Afrikas Horn, Etiopien, Eritrea, Somalia. Task Force 373 var en styrka som framför allt jagade människor som var klassade som viktiga mål.

Man hade en lista på ungefär 2000 människor att jaga. Det har legat under Task Force 714 och nu under något annat, idag hemligt. Och dessa specialstyrkor har porträtterats av New York Times och andra media som någon slags permanent styrka, alltså Task Force 373. Det finns högar av liknande styrkor runtom i världen bestående av olika element ur USAs special-styrkor.

De kommer från särskilda paramilitära piloter ur 160th Aviation Night Stalkers. De kommer från Navy SEAL Team 6 eller från Delta Force. Och de agerar utifrån särskilda uppdrag. Vad vi nu har sett är att det i Afghanistan finns två krig som USA bedriver. Dels det som inbäddade journalister skriver om. Så finns det krig som specialstyrkorna för, vilket är det verkliga kriget—nattliga räder, insparkning av dörrar, mängder av dödade civila.

Mycket liten hänsyn till offren där dessa Specialstyrkor befinner sig, och mot vad man anser vara ett viktigt mål. Studier visar att för varje civil som USA dödat i Afghanistan, följer sex attacker månaderna efter denna attack. Vi ser retoriken om att spara civila liv – så jagar dessa specialstyrkor människor, dödar dom och bryr sig inte om några civila liv och döljer det i själva verket aktivt och utger falska pressreleaser. Man skyller på andra styrkor, då det i själva verket är de amerikanska specialstyrkorna.

Jeremy Scahill skriver för thenation.com

övers Ingrid Ternert

12 maj, 2010

Blackwater och Eric Prince i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,droger,nya — ingrid @ 02:16

Chefen för Blackwaters legosoldater i Afghanistan, Eric Prince har beskrivit den dödsbringande självmordsbombning som inträffat hos CIA den 30 december vid CIAstationen med sin operationsbas ‘Chapman’ i Khost.

Åtta stycken CIAanställda, inklusive två Blackwateranställda, dödades vid bombningen som utförts av en jordansk dubbelagent.

Prince fick frågan från en medlem i publiken om ”misslyckandet” med att förhindra attacken. Frågeställaren nämnde inget om att Blackwater den dagen varit ansvarig för de CIAanställdas säkerhet, inte heller diskuterade Eric Prince Blackwaters roll. Det här är vad Prince sa.

-”Ni vet, detta är en tragedi att killarna dödades, men om man sätter det i sitt sammanhang har CIA förlorat extremt få människor alltsedan 9/11.Vi har förlorat två eller tre i Afghanistan och innan dess var det två eller tre i Irak och en kille i Somalia tror jag det var–en landmina.

Så om man jämför Bill Donovan och vad OSS gjort mot tyskar och japaner och mot italienarna under det andra världskriget–då man förlorade hundratals och hundratals med människor och gjorde ett svårt, mycket farligt arbete–det är en tragedi när man förlorar folk, men det är vad det kostar att göra jobbet. Det är nödvändigt ha klart för sig, att man kommer att få ta risker.

I det fallet hade man vad som verkade vara en mycket het och relevant tillgång till någon med en mycket användbar kunskap, och det visade sig att han var en ‘bad guy’… Detta är vad informationsinhämtning handlar om, man kan aldrig vara helt säker på att lyckas varje gång. Man måste vara villig att ta risker. De är kalkylerade risker, men ibland går det snett.

Jag hoppas ‘byrån’ inte drar sig tillbaka och säger att vi också ska retirera- och efter detta inte göra någonting mer utan säga,-’O, vi måste dra oss tillbaka, och gör inte detta i fortsättningen’. Nej, vi behöver denna dubbla satsning, att gå efter dom ännu hårdare. Det är vad det kostar att göra affärer. De är där för att döda oss.”

Prince sa till några NATOländer i Afghanistan- ‘Åk Hem’ . Han talade nedlåtande om några icke nämnda NATO länder med trupper i Afghanistan, och sa att de inte hade lust att fajtas. ”Vissa av dom gör det och en mängd av dom vill inte,” sa han. ”Det är ett sådant lappverk av olika internationella övertygelser, om vad vissa kan göra och andra inte. En mängd av dessa borde bara packa ihop och åka hem.” Emellertid fick Canada lovord av Prince.

”Kanadensarna har per capita förlorat mer än vad amerikanarna har i Afghanistan. De kämpar och gör det verkligen, så om ni möter en kanadensare, tacka honom för det. Politikerna hemma tar till tunga artilleriet för att göra det,” sa Prince. Han nämnde inte det faktum, att bolaget hade hyrts in av den kanadensiska regeringen för träning av landets styrkor.

Prince beskrev också hur hans privata luftstyrka (som han nyligen sålt) hade räddat en problemfylld amerikansk militärenhet i Afghanistan. Enligt Prince slogs enheten mot talibanerna och hade fått slut på ammonution och behövde nödlevererans ”Antagligen på grund av någon sorts procedur som en hemmaadvokat skrivit i Washington, tillät man inte flygstyrkan att slänga ner något i en för ändamålet icke godkänd zon…trots styrkan fått slut på ammonution,”sa han.

”Så de ringde och frågade om våra killar ville göra det och naturligtvis sa man ‘ja.’ Och den coola delen av historien var då armékillarna satte sitt DZ märke i leveranszonen, en stor orange skylt på huven av sitt hummerfordon och våra killar satte sin förstahjälp på huven av sin hummer. Det är inte alltid vi kommer så nära varandra, men vid den tiden var vi lite väl nära.”

Blackwater: Att lära afghaner utnyttja toaletter
Prince berättade att hans styrkor tränar 1300 afghaner var 6:e vecka och beskrev vilken stolthet han kände vid dessa Blackwatertränade afghaners ”examen”. Han sa att på sex veckor hade man förändrat rekryterna radikalt. ”Man tar dessa officerare, dessa afghaner och det är första gången i deras liv som de någonsin varit en del av något så förstklassigt, något som fungerar. Instruktörerna vet vad de talar om, de får mat, vattnet fungerar och det finns ammunition till vapnen.

Allting fungerar,” sa Prince. ”De första dagarna med träningen måste vi ge en ‘Introduktion i användningen av toaletten’. För en del av dessa killar har tidigare aldrig ens sett en vattentoalett.” Prince skröt med att ”Vi lyckas få folk med klanmentalitet. Och precis detta som Marinkåren gör mer effektivt än några andra, tar man killar med disparata livsstilar från runtom i hela Förenta Staterna och skickar dessa till Paris Island, och man gör Marinkårssoldater av dom.

Där prövar vi samma mentalitet genom ett mycket starkt tryck mot dessa killar och, det är lustigt, jag önskar jag hade en video, så jag kunde visa er dessa överlyckliga svikthopp. Om man tar några som är ungefär 25 år gamla och de i sina liv aldrig hoppat svikthopp—några av de invecklade rörelser som de gör är för komiska. Men förändringen från dag ett till slutet av programmet gör dessa mycket stolta och de är mycket kapabla.”

Då han var i Afghanistan sent under förra året, sa Prince- ”mötte jag en bunt generaler och man sa att de afghaner vi tränar utgör den mest effektiva stridsstyrkan i Afghanistan.” Prince diskuterade också de afghanska kvinnor som han säger arbetar med Blackwater. ”En del av de kvinnor vi haft, det är otroligt,” sa Prince. ”De kommer in på morgonen och har burkan på sig och byter till sina kamouflageuniformer och jag tror att de gillar batongarbete,” och han tillade, ”De har varit lite för mycket ihopkopplade med handklovar till männen.”

Orkanen Katrina och Humanitära legosoldater
Erik Prince talade också en del om Blackwaters insatser 2005 i New Orleans under orkanen Katrina och skröt med att hans styrkor hade ”räddat 128 människor, skickat in tusentals måltider och att detta fungerat.” Prince skröt också med sitt bolags  snabba reaktioner och sa, ”Vi gick in med 145 killar på 36 timmar från vår anläggning fem stater därifrån och vi slog  Louisianas NationalGarde på scenen.”

Vad Prince inte nämnde var, att vid den tiden av olyckan var åtminstone 35% av Louisianas NationalGarde placerat i Irak. En Nationalgardessoldat i New Orleans vid den tiden hade talat med Reuters och sagt, ”De (Bush) bryr sig mer om Irak och Afghanistan än om oss…Vi gör det bästa vi kan med de resurser vi har, men nästan alla våra killar finns i Irak.”

Mycket av Nationalgardets utrustning fanns också där, inklusive högvattensfordon, humwees, påfyllare och generatorer.

övers Ingrid Ternert

23 april, 2010

En rysk-uzbekisk utmaning till USA

Filed under: Afghanistan,droger,ekonomi,nya,Ryssland,USA — ingrid @ 05:30

22 april, 2010   En rysk-uzbekisk utmaning till USA  av M K Bhadrakumar

Det har kommit rapporter i ryska media vilka tvivlar på revolutionens uppkomst i Kirgistan. Moskva verkar dra sig 

bort från ledaren för interim-administrationen, Roza Otunbayeva, en fd kirgisisk ambassadör i London och Washington.

Rapporterna antyder en hemlig uppbackning från USA för uppropet i Bishkek. Man förde fram att drogmaffian hade framkallat den senaste regimförändringen i Bishkek med en hemlig uppbackning av USA – ”USAs geostrategiska intressen och den internationella narkotika-maffian här lyckligt förenade…

Det var helt logiskt att utnyttja knarkmaffians hjälp för att störta den förre president Kurmanbek Bakiyev, som av USA hade krävt mer och mer betalning för sin lojalitet”. En rysk kommentator förklarade för Ekho Moskva radio, ”Revolutionen i Kirgistan var organiserad av drogmaffian.”

Kirgistan är en knutpunkt för drogtrafficking. Arealen med vallmoodling i Kirgistan har sett en exponentiell ökning och är idag jämförbar med Afghanistan.

Det har i rysk (och kinesisk) press varit rapporter om koppling mellan USAbasen i Manas med drogbaroner. Iransk underrättelsetjänst har fångat Jundallahs terroristledare, Abdulmalik Rigi, då han färdats med ett kirgisiskt flygplan på väg mot ett möte på en påstådd mötesplats i Manas.

De ryska medieläckorna åtnjuter en viss officiell välsignelse. De pekar på omständigheter i sammanhanget som ifrågasätter revoltens i Bishkeks natur. Under tiden har den inflytelserika tankesmedjan Stratfor rusat till översättning och hävdat sig se en rysk hand. Mellan dessa påståenden och kontra-påståenden, verkar Moskva ha svängt till bedömningen att Washington skulle ha tjänat på Otunbayevas politiska befästning i Bishkek.

Som en rysk kommentator fick till det, ”Det finns vidare indikationer på att Moskva är aktsam om den nya Kirgistan-administrationen…Sanningen är den att det inte finns några hundraprocentigt ryska politiker i Kirgistans interimregering…och en del av dem är definitivt kopplade till Väst.”

Så är det verkligen, och Otunbayeva har sagt till Washington Post och Newsweek att USAs leaseing av Manas flygbas skulle ”automatiskt” förlängas och ”vi kommer att fortsätta med dessa långvariga relationer” med USA. USAs assistanerande utrikesminister för Centralasien Robert Blake sa i Bishkek efter två dagars konsultationer med Otunbayeva att hennes ledarskap erbjöd ”en unik och historisk möjlighet till att skapa en demokrati som kan bli en modell för Centralasien och hela regionen”.

Blake lyckönskade regimförändringen i Bishkek som en ”demokratisk övergång” och utlovade USAs hjälp att ”finna snabba vägar till förbättring av den ekonomiska och sociala situationen”. De sporadiska attacker mot etniska ryssar i Kirgistan (beräknat till ett antal av 700 000) har också fått alarmklockor att ringa i Moskva. Rysslands president Dmitry Medvedev gav order till militären att vidta nödvändiga åtgärder.

En talesman för Kreml sa att dessa skulle inbegripa ökad säkerhet för ”ryska intressen” i Kirgistan. Moskva verkar osäker på huruvida attackerna mot de ryska intressena utgör isolerade händelser. En allmän glidning mot anarki är tydlig med väpnade gäng som tagit lagen i egna händer och klaner i södra Kirgistan som står för en återinsättning av Bakiyev.

I vilket fall ändrade helt Medvedev spår i tisdags efter samtal med Uzbekistans president Islam Karimov på besök. Han distanserade Ryssland klart från att identifiera sig med Otunbayevas interimregering. Medvedev sa: I grunden behöver vi återuppliva staten, för staten existerar inte under denna tid, den är satt på undantag.

Vi hoppas alla att denna interimadministration kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå det, då anarki kommer att få en negativ effekt gentemot det kirgisiska folkets intressen och dessutom deras grannars.

Myndigheternas legitimitet är extremt viktig, vilket betyder att det behöver finnas val, inte en de facto maktuppgörelse. Bara i det fallet kan [Rysslands] ekonomiska samarbete utvecklas.

Ryssland har utökat sitt militära stöd till Kirgistan, men fullt utvecklat ekonomiskt samarbete blir endast möjligt efter att verkliga maktinstitutioner utvecklats. Uzbekistans president delar detta synsätt.Den ömsesidiga rysk-uzbekiska hållningen har utmanat interimregeringen genom att se sig själv som en legal konstituerad administration, utan hänsyn till Washingtons robusta uppbackning.

Helt klart pressar Moskva och Tashkent på Otunbayeva att inte vidta några större beslut (som den om USAs Manas bas). Hon borde iställetr fokusera på att kalla till nya val för att forma en ny vald regering. Otunbayeva har indikerat sin förkänsla för långt ingående konstitutionella reformer att först bli utarbetade för att lägga om Kirgistan till en parliamentarisk demokrati från nuvarande regeringspresident system.

Moskva ser detta som en ploj av interimregeringen för att förlänga valen och hålla fast vid makten med hjälp av USAs uppbackning.

Under tiden har Bakiyev, som i slutet på förra veckan flytt till Kazakhstan, sedan dess vänt sig till Vitryssland. Det är oklart huruvida Minsk har agerat på egen hand då man gav Bakiyev asyl. Strax efter att han hade nått Minsk, annonserade Bakiyev att han inte hade avgått.

”Det finns ingen makt som kan få mig att avgå från presidentposten. Kirgistan skall inte bli någons koloni,” sa han. Bakiyev uppmanade världems ledare att inte erkänna Otunbayevas regering. Denna Bakiyevs hållning binder upp Washington. USA kommer utmärkt väl överens med Bakiyev och kämpar lika bra med Otunbayeva. Men det finns inga sätt att få Bakiyev att erkänna en laglig, välordnad överlåtelse av makten till Otunbayeva.

Inte heller förmår Washington att politiskt binda upp sig till Otunbayevas regering ifall dess legitimitet står under tvivel i regionen (och inom själva Kirgistan). För övrigt frikänner Otunbayeva inte sig själv särskilt mycket från att ha hejdat landets glidning mot klanstrider, fragmentering och anarki.

Under hans tvådagars besök i Moskva, gjorde Karimov klart att regeringen i Tashkent intagit en oklar ställning inför regimförändringen i Bishkek.

Användande ett starkt språkbruk sa Karimev, ”Det ligger en allvarlig fara i att det som händer i Kirgistan kan komma att få en permanent karaktär. En illusion har skapats om att det är lätt att kasta en lagligt vald regering över ända.” Han varnade för att instabiliteten i Kirgistan skulle kunna ”infektera” andra Centralasiatiska stater.

Ryssland och Uzbekistan har funnit det lämpligt att förena sina krafter. Medvedev tryckte på att hans samtal med Karimov i Moskva var ”förtroendefullt och handlade om alla aspekter av våra bilaterala relationer, internationella och regionala affärer”.

Karimov kom med en gentjänst, ”Uzbekistan betraktar Ryssland som en förtroendeingivande, betrodd partner, vilket visar att Ryssland spelar en kritisk roll med att säkra fred och stabilitet över världen, men i synnerhet i Centralasien.” ”Våra ståndpunkter sammanfaller helt,” försäkrade Karimov. Han tillade, ”Vad som idag sker i Kirgistan är i ingens intresse – och framför allt är det inte i de länders intresse som gränsar till Kirgistan.”

Den ryska premiärministern Vladimir Putin underströk också den regionala kopplingen. ”Uzbekistan är det viktigaste landet i hela Centralasien. Vi har speciella relationer med Uzbekistan,” sa han. Således kommer Ryssland och Uzbekistan nu förvänta sig att de kirgisiska utvecklingsmöjligheterna ska komma upp på dagordningen. En semi-officiell rysk kommentator sa, ”Mötet kan göra det lättare att lösa ut de mekanismer som finns för att trygga säkerheten i landet och hela regionen.” SCOs generalsekreterare (som finns i Peking) gjorde ett besök i Bishkek i förra veckan och mötte Otunbayeva.

Washington kan här se fram emot en potentiell diplomatisk huvudvärk. Man behöver försäkra sig om att nästa SCO möte inte blir någon återupprepning av det som var 2005, då man ifrågasatte Amerikas militära närvaro i CentralAsien. Om Washington ökar takten i det stora spelet, kan det mycket väl uppstå ett bakslag, vilket kunde komma att få snöbollen av uppmaningar att avlägsna USA från Manas basen i rullning, något vissa inflytelserika delar av den kirgisiska opinionen redan krävt.

Om det hade skett, skulle den stora frågan varit om Otunbayeva kunnat kratsa de amerikanska nötterna ur elden. Kommen från den södra delen av staden Osh, men ha levt hela sitt vuxna liv i den stad som är dominerad av norra klaner, vilket gör att hon saknar en social eller politisk bas, något som nu är en nackdel.

Den geopolitiska realiteten är, att Kirgistan måste bli harmoniserad med de regionala krafternas intressen – Ryssland och särskilt då Uzbekistan – och även USA, i den regionala stabilitetens vidare bemärkelse. Faktum är, att den ryska och uzbekska (och kazakska) slagsidan inom det kirgiska samhället och politiken kvarstår. Och även Kina uppbär egna legitima intressen.

Kreml kommer inte att falla i samma björnfälla två gånger om. I Georgien under ”Ros” revolutionens vindar och då man ”stabiliserade” situationen på marken före man helt kort installerade Mikheil Saakashvili, vilken alltsedan dess utgjort ett horn i sidan på Moskva.

övers Ingrid Ternert

19 april, 2010

Afghaner vill ha fredssamtal-inte krig

Filed under: Afghanistan,droger,krig,Mänskliga Rättigheter,terrorism,USA — ingrid @ 14:40

Nittofyra procent av Kandahars invånare vill ha fredssamtal, inte krig

av Gareth Porter

18 april, 2010 – En opinionundersökning i Afghanistans Kandaharprovins betald av Usas armé har avslöjat att en grupp på 85 procent av folket ser talibanerna som ”våra afghanska bröder” och skulle föredra att förhandla med dem framför en militär konfrontation med dessa motståndsmän.

Denna undersökning som i december gjordes av ett privat amerikanskt konsultföretag, har täckt Kandahar City och andra distrikt i den provins där general Stanley McChrystal planerar införa fler trupper i största operation någonsin under detta krig.  Områdena inkluderar Arghandab, Zhari, omgivningen av Kandahar och Panjwayi.

De afghanska intervjuarna har bara genomfört undersökningen i de områden som inte legat under talibanernas kontroll. Det beslutsamma avvisande som Kandahars befolkning riktade mot talibanerna kastar ytterligare tvivel om den  grundförutsätt-ning kampanjen i juni har i Kandahar, om att befolkningen och de klanäldste i distrikten skulle välkomna USA-NATOs truppnärvaro för att kunna driva ut talibanerna.

Antagandet fick en allvarlig knäck vid ett möte den 4 april, där klanälste från hela Kandahar förklarade för president Hamid Karzai att man inte var glad över den planerade militära operationen.

Det finns en ickeklassificerad rapport över opinionsundersökningen publicerad i mars av Glevum Associates, ett Washington-baserat ”strategiskt kommunikations”företag med kontrakt inom ”Human Terrain Systems programme” dvs befolkningsundersöknings-programmet för Afghanistan. En länk till rapporten har funnits tillgänglig på webbsidan Danger Room, vilken beskrev rapporten den 16 april.

91% av de som svarat stödde sammankallandet av en ”Loya Jirga”, stor församling med ledare som ett sätt att få slut på konflikten, medan 54 procent ”starkt” stöder den och 37 procent ”i viss grad” gör det. Siffran verkar återge det stöd president Karzais förslag har till ”fredsJirga”, dit talibanerna är inbjudna att delta.

Detta utgör den omfattning befolkningen i det distrikt dit McChrystal tänker skicka trupper avvisar en militär konfrontation och tror på en fredlig förhandlingslösning. Det hela läggs fram i en avslöjande vinjett återgiven av Time Magazines Joe Klein, 15 aprilutgåvan.

Klein har följt med USAarméns kapten Jeremiah Ellis då denne besökte en 17-årig pojke i Zhari distriktet, vars hus Ellis ville använda till observationspost. När Ellis frågade pojken hur han trodde kriget skulle sluta, svarade denne- ”När väl ni kommer ut härifrån killar, kommer saker och ting att bli bättre. De äldste kommer att sitta ner med talibanerna och talibanerna kommer att lägga ner sina vapen.”

Kandaharoffensiven verkar skärpa kontrasten mellan USAs insisterande på en militär vinkling gentemot talibanernas kontroll av stora delar i det södra Afghanistan och hur den pashtunska befolkningen i överväldigande grad skulle föredra att starta fredsöverläggningar mellan talibanerna, så som Karzai föreslagit.

Ironiskt nog, genom att visa på motsättningen under kommande månader, skulle idag president Barack Obama kunna uppmuntras till stöd för Karzais försök till förhandlingar med talibanerna, hellre än att vänta till i mitten av 2011, något som USAmilitären framfört alltsedan den sista december.

Obama sa i förra månaden på ett möte med sitt ”krigskabinett”, att det kunde vara dags att starta överläggningar med talibanerna, men försvarsminister Robert Gates och utrikesminister Hillary Clinton gick emot varje tanke på förhandlingar, tills dess general McChrystal är i stånd att uppvisa en klar framgång i försvagningen av talibanerna.

Talibanernas styrande råd har haft fördel av de nya tecken på motsättningar mellan pashtunerna i Kandahar och USAmilitären över offensiven där, genom att signalera i ‘The Sunday Times of London’ att talibanledaren Mullah Omar är beredd att starta ”allvarliga och ärliga” samtal.

Under ett möte i ett okänt talibankontrollerat område i Afghanistan rapporterade två talibanrepresentanter till tidningen, att mulla Omars syfte inte enbart var begränsat till återkomsten av sharia (islamsk lag), förvisningen av utlänningar och förbättringen av säkerheten. Detta var den första större signalen om ett intresse för överläggningar alltsedan arresteringen av Mullah Omars andreman, Mullah Baradar, i slutet av januari.

Genom undersökningsrapporten avslöjades det att flera männislor i Kandahar ansåg, att de checkpoints som drevs av den Afghanska Nationella Armén (ANA) och den Afghanska Nationella Polisen (ANP) och deras respektive fordon utgjorde de största hoten mot deras säkerhet när de reser, större än vare sig talibanska vägbomber eller checkpoints.

Femtioåtta procent av de som svarat i undersökningen sa, att det största hotet mot deras säkerhet under en resa var ANA/ANP checkpoints på vägen och 56 procent sa ANA/ANP fordon var de största hoten. Endast 44 procent ansåg att vägbomber var det största hotet – samma procent av de svarande som ansåg att ISAF– NATOkommandot under general McChrystal – utgjorde det största hotet mot deras säkerhet.

Endast 37 procent av de som svarat ansåg talibanernas checkpoints vara det största hotet mot deras säkerhet.

I Kandahar City, huvudmålet för den kommande amerikanska offensiven, är gapet ännu större mellan inställningen till hot mot säkerheten under resor från regeringsstyrkor och talibaner.

Sextiofem procent av de som svarat i Kandahar City ansåg ANA/ANP checkpoints vara det största hotet mot deras säkerhet, alltmedan vägbomber utgjorde huvudproblemet för 42 procent av de som svarat.

Undersökningen stöder Usa-militärens misstanke om att det är våldet från lokala tjänstemän inom den afghanska regeringen, som fått befolkningen i armarna på talibanerna. I huvudsak gäller detta de som är kopplade till president Karzais bror Ahmed Wali Karzai, huvudman för Kandahars provinsråd och den största krigsherren i provinsen.

En överväldigande siffra på 84 procent av de som svarat ansåg att korruptionen är huvudorsak till konflikten, och två-tredjedelar höll med om att ‘en överväldigande regeringskorruption ”får oss att se någon annanstans”. Detta språkbruk används då frågeställningen uppenbarligen varit avsedd för att låta dessa som svarat att de stödjer talibanerna som svar på korruptionen, utan att säga det rent ut.

Mer än hälften av de som svarat (53 procent) höll med om påståendet att talibanerna är ”okorrupta”. ”Korruption” är en term som måste uppfattas som att ofta innehålla inte enbart kravet på betalning av tjänster och passering av checkpoints, utan också polisens våld mot oskyldiga civila.

Den sortens regeringskorruption som talibanerna mest framgångsrikt uppvisat i Kandahar är hotet om att förstöra opiumskördar, såvida bönderna inte betalar en stor muta. Undersökningen har inte ställt några frågor om opiumväxten och den afghanska attityder gentemot regeringen och talibanerna, trots att detta var en av de nyckelfrågor som general Michael T Flynn, underrättelsetjänstens chef eller general McChrystal har försökt få klarhet i.

övers Ingrid Ternert

14 april, 2010

Geopolitik på hög nivå i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,droger,Kina,krig,NATO,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 04:31

 av Ron Moreau och Sami Yousafzai i Kabul

I förra veckan kom Nato att tillstå hur deras styrkor under februari månad bar ansvar för tre kvinnors död under en nattlig hafsigt utförd  räd i östra Afghanistan. Och man undersöker samtidigt om dessa styrkor tidigt under april månad hade dödat fyra civila i en luftstrid i södra Helmandprovinsen

Undersökningen fortsätter
Bussen attackerades då den körde från Kandahar till västra Heratprovinsen, meddelade tjänstemännen. Ungefär 200 män tog sig därefter ut på Kandahars gator för att protestera mot dödandet och skrek, ”död åt Amerika, död åt Karzai, död åt denna regering”.

Nato fortsätter då att undersöka händelsen. I ett uttalande säger man att dess vägpatrull med blinkande ljus varnat bilen då den närmade sig. ”Eftersom man ännnu mer kom att uppleva det som ett hot, då bilen kom närmare och ökade farten, försökte patrullen varna fordonet med handsignaler innan man börjat skjuta,” stod det i uttalandet.

Natos och afghanska styrkor är för närvarande engagerade i en massiv anti-talibanoperation för att få bort militanterna från delar av södra Helmandprovinsen..Natoofficiella har indikerat att offensiven ska ändra fokus till Kandahar kommande månader.

Alltsedan han uppnått positionen som högsta befälhavare i Afghanistan har general Stanley McChrystal sagt att en av Natos viktigaste uppgifter är att minska antalet civila offer. Han har därför infört förändringar i den taktik Nato utnyttjar för att kunna minska riskerna för de civila. I det ingår ett minskat antal luftanfall under de nattliga räderna.

Det kan verka överraskande, men givet Afghanistans historia som slagfält under det Kalla Kriget, är det amerikanarna som bjudit in ryssarna tillbaka igen. Men var så säkra på att president Barack Obama och hans ryska motpart Dmitry Medvedev upprättat en serie kontaktgrupper för de ömsesidiga säkerhetsintressen som finns i regionen.

Ivanov och hans amerikanska motpart, Gil Kerlikowske, har sedan dess vid skilda tillfällen suttit ner för att fundera ut sätt för Ryssland att hjälpa Nato att minska talibanernas drogaffärer. Nu har ju ryssarna goda skäl till att vilja hjälpa. Mer än 130 000 ryssar dör varje år av heroinmissbruk med sina sidoeffekter och 120 000 ytterligare sitter fängslade för drogrelaterade brott.

Varje år strömmar heroin för 18 miljarder dollar genom Ryssland, vilket gör landet till den största heroinförbrukaren och största transitrutten i världen. ”Det är meningslöst att bekämpa detta inom våra gränser,” säger Ivanov. ”Vi behöver tackla problemen nerifrån rötterna.”

Till skillnad från det man gjorde 1979, syftar man inte på att sända trupper till Afghanistan. Men Moskva arbetar för att erbjuda något nästan lika potent: viktiga underrättelser om drogtrafiken genom Centralasien, där Rysslands Federala SäkerhetsService fortfarande upprätthåller ett utmärkt nätverk av ögon och öron. Ryssland är också drivande bland Afghanistans grannar för att öka takten i kampen mot droghandeln.

Moskva tillsammans med Peking leder ‘Shanghai Cooperation Organization’ (SSO), ett regionalt säkerhetsblock som inkluderar alla Centralasiens stater. Att förbättra gränssäkerheten har blivit ett av SCOs toppprioriterade områden, där Ryssland bidrar med pengar, utrustning och träning.

SCO kommer inte att kunna skära av talibanernas drogvägar via Iran och Pakistan. Och Kabul kommer fortfarande att bli tvingad till att tackla problemet med en skenande korruption inom Inrikesministeriet och polisen, vilka ansvarar för mer opiumhandel än vad talibanerna gör.

Men Chris Chamber, talesman för Nato, säger att inför denna strid blir den ryska säkerhetstjänsten och det regionala trycket betydelsefullt. Fortfarande sträcker sig Rysslands ambitioner i Afghanistan långt utöver drogkriget och inkluderar att inom landets elit bygga upp en pro-rysk författning och att dominera Afghanistans multimiljarddollars infrastruktur bland landets elit, samt att utvinna den rikedom som ligger under jorden.

”Det är inte för sent. Vi har beslutat aktivera vårt affärssamarbete med Afghanistan. Först av allt är Ryssland intresserat av att exploatera afghanska gas- och mineralresurser,” säger den ryske ambassadören Avetisyan. För att komma åt dessa rikedomar har Ryssland uppvaktat Afghanistans vicepresident Karim Khalili—en av ledarna för landets förföljda hazarer, vilken Moskva hoppas på ska kunna fungera som Rysslands främste lobbyist i Kabul.

Vid ett möte med  Khalili i mars månad erbjöd sig Ivanov att hjälpa de japanska ansträngningarna med att återuppbygga den väldiga Buddhastaty i Banyan, vilken talibanerna förstörde år 1999, Khalilis maktbas, och att där utveckla turismen. Det gäller även att återuppbygga en kraftstation och en närbelägen tunnel, vilken förbinder det norra och södra Afghanistan.

Ryssland har också ett stort antal potentiella allierade bland Afghanistans förra kommunister, där många av dessa under 1980talet studerat och bott i Ryssland. En del av dem, ungefär 100 000 utbildade afghaner, har förenat sig med motståndsrörelsen efter att Moskvas nickedocka Mohammad Najibullah störtades år 1992. Dessa är nu mäktiga män i president Hamid Karzais administration.

General Abdul Rashid Dostum till exampel, han var en gång officer i Najibullahs militär och styr idag sitt eget ‘furstendöme’ i det norra Afghanistan. Han fungerar nu som rådgivare åt stabschefen i den afghanska armén.

Andra kommunister som flydde efter att Najibullah hade störtats återvände efter talibanernas fall. Många fick betydelsefulla jobb i den resurshungrande regeringen, eftersom de varit bättre tränade och utbildade än det islamistiska motståndet. En tidigare äldre europeisk diplomat i Kabul säger att även om kommunister först varit ovälkomna, blev de snabbt Karzai-regimens uppbyggande block. ”Tack gode God att vi till slut har några professionella, även om de är utbildade i Moskva,” säger han.

Statistik är svår att förstå, men enligt en hög afghansk polisofficer och fd kommunist och ledare för den afghanska armén, är det idag mellan 50 och 70 procent av de anställda inom Inrikes-och Försvarsministeriet som är fd kommunister. Ryssland planerar att nå ut till dessa människor genom att sponsra kulturprogram i Kabul och få  in några av de 100 000 afghaner, som idag bor i exil i Ryssland att hjälpa till att lobba för dom.

Ryssar i Kabul är angelägna om att dra fördel av dylika kontakter—som då en rysk diplomat klagade över att han hade tröttnat på att se utlänningar rada upp sig, ”för att få en bit av den afghanska kakan, när det kunnat vara vi..” För att vända på det hela kommer 19 ryska affärsledare till Kabul tidigt i maj för att diskutera energi, återuppbyggnad, transport och logistik.

Ryssarna säger att deras mål helt enkelt är att hjälpa Afghanistan att bli rikt. ”Sovjeterna har inte bara kämpat. Sovjetiska vetenskapsmän har också ritat kartor över alla Afghanistans resurser,” säger Avetisyan. Under sin senaste resa tog Ivanov med sig dylika kartor, då han under ett möte hade talat med Karzai om gas, koppar och aluminumexploatering.

Ivanov gjorde också klart för Khalil att Ryssland var berett att ingå överenskommelser på ”gynnsamma villkor”. Ryssarna kommer att få uppleva en strid i uppförsbacke med kineserna, vilka kommit in i landet före dem —då för två år sedan Kinas Metallurgiska Grupp hade köpt en av världens största koppargruvor i Logar, söder om Kabul, och man hade lovat investera $3 miljarder i projektet.

Medan Moskva anses ha ögonen på Hajigak järngruva, som för närvarande är till salu för omkring $1.8 miljarder. Och ryssarna säger att det nog vore dags att teckna en uppgörelse under det rysk-afghanska forum som äger rum i juli i Kabul. Hittills har sådana drag verkat ge mer avlastning än bekymmer i Washington.

Obamaadministrationen startade ett stort spel med sin svallvåg, och allt sker med öga på juli 2011, då administrationen lovat börja sitt tillbakadragande. För att det ska kunna ske, kommer Afghanistans grannar att tvingas ta upp mer och mer av den börda som det innebär att ta itu med drogproblemen och infrastrukturen. Ifall det betyder att man rör sig allt närmare den ryska sfären, verkar Washington åtminstone idag tycka det är ett pris värt kostnaden.

”Förenta Staterna bekymrar sig inte för att Ryssland är tillbaka,” sägerAnthony Cordesman, respekterad analytiker vid Centret för Strategiska och Internationella Studier. Om historien kunnat ge någon vägledning, är detta med att Afghanistan ingår i den ryska inflytelsesfären långt ifrån perfekt—men ändå att föredra framför att låta landet ensamt sprida en våldsam förödelse över regionen och runt världen.”

övers Ingrid Ternert

23 januari, 2010

Efter CIAs kupp sköter ‘bolaget’ det militära

Filed under: Afghanistan,dollar,droger,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 13:43

 _AFGHANISTAN_SWATmilitanter

20 jan, 2010– Den amerikanska Representanthus-ledamoten Ron Paul säger att  CIA i realiteten har företagit en ”kupp” mot USAs regering, och att underrättelsetjänsten bör ‘avsättas’.

 

Han refererade under sitt tal till liberaler i ‘Kampanjen för frihet’ i Atlanta att CIA är engagerad i ”drogaffärer”, alltså de  gamla anklagelser som förekommit, att CIA finansierat några av sina hemligaste operationer, vilka inte bekandlas av Kongressen, genom egna drogaffärer. Hur bisarrt det än kan låta, då andra delar av organisationen sysslar med att bekämpa samma drogförsäljning.

 

I en utredande rapport från1996 i San Jose Mercury-News, anklagades CIA för att stå bakom kokainförsäljning på gatorna i Los Angeles, alltså det kokain från Contras i Nacaragua som dessa använder i sitt krig mot sandinisterna i landet. Kokainförsäljningen har alltså under tiotals år finansierat CIAs allra mest hemliga operationer – sk ‘dirty business’.

 

Här nämner denna amerikanska republikanska kongressledamot samma sak. -’ Det har varit en kupp, hör ni det, en CIA-kupp. CIA finns överallt då det gäller vad som är hemligt.

 

Det är CIA som lobbar om att bomba länder. De är rakt igenom lika hemliga som Federal Reserve (USAs privatägda ‘riksbank’). De är en regering inom regeringen. De sysslar med affärer-drogaffärer.  (anm – det har i åratal talats om just det – att CIA finansierar sina hemliga ‘svarta affärer-dirty business´ på detta sätt).

 

CIA är djupt involverad i bombattacker mot al Qaida i Afghanistan och Pakistan. En självmordsbombare förra året tog livet av sju CIA-anställda inklusive två kontraktsanställda agenter från Blackwater. Det hela pekar på hur djupt CIA är involverad i kriget.

 

PS Apropå rubriken- så tystades det snabbt ner att det är Sverige som har utvecklat stora delar av det stora informationssystem NATO utnyttjar i landet från centrala Afghanistan DS

Powered by WordPress