Fredskoalitionen Göteborg

2 januari, 2012

Democracy Now! Återblick år 2011

3 december, 2011

Våldsamma kravaller i Egypten och Chossudovsky om terrorismen www.globalresearch.ca

Filed under: Egypten,nya — ingrid @ 00:14


 

29 november, 2011

Våldsamt motstånd i Egypten mot militärregimen

Filed under: Afrika,Egypten,nya — ingrid @ 22:31

26 november, 2011

Nyheter och bilder från Egypten alarmerande

Filed under: Afrika,Egypten,krig,Mänskliga Rättigheter,Syrien,vapen — ingrid @ 13:05

Egypten lika kritiskt vad gäller Mellanösterns spänningar av Victor Kotsev 
Nyheterna och bilderna som kommer från Egypten är djupt oroande. Minst 36 personer har dött sedan förra fredagen, och över 1250 har rapporterats sårade i strider runt Tahrir Torget i Kairo (och i flera andra städer). 

På måndagen avgick den egyptiska regeringen och på tisdagen erbjöd militärregimen ytterligare eftergifter, och ändå fortsätter krisen. Det står mycket på spel vad gäller resultatet av konfrontationerna, både för Egypten och Mellanöstern i sin helhet. 

Till alla som följt den egyptiska ekonomins nedgång och upprepade misslyckanden inom viktiga områden av den interna säkerheten, är sedan februari då förre egyptiske president Hosni Mubarak störtades ingenting av detta förvånande.

Inte heller är massornas besvikelse överraskande för den som är införstådd med oräkneliga demokratiska och ”färg” revolutioner i ÖstEuropa över de gångna 20 åren; en del av de senare - särskilt den i Serbien gentemot förre jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic- inspirerade antiMubarakrörelsens organisatörer.  Ändå är tidpunkten för protesterna viktig, då detta startat bara dagar innan parlamentvalen i landet, som äger rum nästa måndag…

 Dessutom har samtidigt en annan kris börjat i regionen (och en annan episod under den Arabiska Våren), som i Syrien verkar ha nått sitt klimax. Uppenbarligen inträffar detta samtidigt, verkar misstänkt, och anses som att antingen yttre eller inre styrkor (eller båda) skulle kunna ingå.

 

övers I.T

22 november, 2011

Tahirtorget under attack

Filed under: Egypten — ingrid @ 15:25

32 egyptier dödade 1750 skadade i sammandrabbning mot militärstyret

26 augusti, 2011

Från arabisk hjälte till nolla

Filed under: Afrika,Egypten,krig,Libyen,mellanöstern,nya,USA — ingrid @ 05:27

 

From Arab hero to zero   av Sami Moubayed 26 aug 2011
Jag har aldrig fått chansen att möta Muhammed Khadaffi personligen, trots att jag år 2009 bad om en intervju, som inbjuden till Tripoli för att närvara vid 40årsdagen av Septemberkuppen som  ledde honom till makten. Khadaffi höll sig inte till något tidsschema och jag slutade gå. Jag fick senare höra att översten presenterat alla mediagäster en Rolexklocka av guld med sitt eget fotografi på.

En vän skrockade, ”Det här var ingen muta till oss för att skriva något bra om mannen. Snarare en muta för att inte säga något dåligt om honom! Att hålla tyst är en sak, men att säga bra saker om Khadaffi är en helt annan historia.” Detta resulterade inte i någon intervju, ingen dyr klocka och dessutom inte något gott om Khadaffi.

 I själva verket hade jag ett år tidigare för första gången sett den libyska ledaren, då han kom till Damaskus för att i mars 2008 vara med på det årliga arabmötet. Efter att snyggt och prydligt ha satt upp sitt tält i hjärtat av huvudstaden, tog den  libyske ledaren en promenad genom staden och besökte gamla vänner.

Leende vinkade Khadaffi till invånare på balkonger, som stod och fotograferade honom med sina mobiler. Uppenbarligen njöt han av den scen han hade skapat med sin otroliga blodröda utstyrsel. Khadaffi åt middag på den exklusiva Orient Club bakom Four Seasons Hotel, kalasade på Damaskus’ söta fruktknyten i Shaalankvarteret, ”tittade därefter in” hos Syriens veterankomiker, Duraid Lahham.

Under Arabförbundets möte kastade Khadaffi glåpord till alla sina kolleger, pekade finger åt dom och sa profetiskt, ”Det blir er tur, en efter en, efter Saddam Hussein!”, alltså Iraks först avsatta och sedan hängda president.

Alla skrattade – översten sa alltid roliga saker på arabmötena, och de trodde att det här bara var ett annat av hans komiska konster. Under sin tur runt den syriska huvudstaden kunde Khadaffi aldrig föreställa sig att endast tre år därefter, hela hans ambassadpersonal i Damascus och den libyska ambassadören en dag skulle hoppa av hans regim och vända sig emot honom.

Han trodde aldrig att en dag arga libyska studenter som studerar i Damascus skulle försöka få ner hans gröna flagga och ersätta den med en gammal svart, grön och röd från Libyens gamla monarki, den som han hade störtat i september 1969.

Khadaffi såg alltid upp till Syrien – även innan han kom till makten – givet vid ganska ung ålder sin trohet till arabnatio-nalismen. Under sin skoltid var han en beundrare av den syriska presidenten Shukri al-Quwatli, som avgick från sitt ämbete under 1958 för att skapa en union mellan sitt land och Egypten.

Quwatli var en respekterad nationalist i Arabvärlden, hyllad som hjälte för landets frigörelse från franskt kolonialstyre. Khadaffi sägs ha förbluffats av Quwatlis avgång – att en arabledare avgår till en annan arabledares favör var, och fortfarande är – någonting okänt.

Den libyska ledaren försökte i själva verket kopiera Quwatli och genomförde sin egen kupp 11 år senare, inbjöd Egyptens president Gamal Abdul Nasser att överta makten i Libyen och gå ihop med Egypten. Nasser avsa sig försiktigt Khadaffis erbjudande – kanske hade han ordentligt lärt sig läxan från sin olyckliga union med syrierna - vilken fallit isär endast tre år efter att den blivit till.

Khadaffi finns på bild 1969 tillsammans med Syriens president Nur al-Din al-Atasi och Egyptens president Gamal Abdul Nasser. Nasser förblev Khadaffis förebild livet ut. Den egyptiske presidenten var helt klart road av Khadaffis entusiasm under det sena 1960talet, då Nasser ofta sa till honom, ”Muhammed, du påminner mig om min egen ungdom!” Khadaffi var när allt kom omkring bara 27 år, medan Nasser uppnått den visa åldern 51.

Nasser, Khadaffi och Syriens dåvarande president Nur al-Din al-Atasi arbetade tillsammans för att få slut på våldet i Jordanen, då under september 1970 den palestinska befrielserörelsen PLO drabbade samman med Kung Husseins armé. Alla dessa tre stod bakom Yasser Arafat inför den västvänliga kungen av Jordanien.

På ett arabmöte i Kairo föreslog till på köpet Khadaffi att man skulle sätta upp en frivillig arabarmé för att invadera Jordanien, ”sätt handklovar på kungen, sätt honom i sträckbänk och förpassa honom i mental asyl” för han har dödat palestinier, vilka Khadaffi alltid beskrev som arabnationalismens ”heliga ko”.

Tjugofem år senare gjorde Khadaffi något exakt lika dåligt mot palestinierna, då han fördrev ungefär 30 000 från Libyen och skickade dom i glömska – dit inget arabland skulle ha tagit dem. Khadaffi kom med denna uppmaning den 1 sept 1995 vid en offentlig demonstration till firande av hans 26 år vid makten, då han uppmanade andra arabländer att göra samma sak och ”straffa” Arafat för att vilja skapa fred med Israel.

Khadaffi skapade en stark vänskap med Syriens president Hafez al-Assad, som hade genomfört en kupp och kommit till makten i Syrien 13 månader efter Khadaffi kom till makten i Tripoli. I själva verket var han så intresserad av Syriens affärer och så stark var hans aptit på politiskt drama, att Khadaffi flög till Damascus på dagen för kuppen 16 nov 1970, för att ”själv se” vad som hade hänt i Syrien. Han dök upp på Damascus flygplats, där ingen hämtade upp honom, gick in i VIPrummet och väntade att någon av lämplig rang skulle välkomna honom.

Under 1971-1972 var Libyens ledare Khadaffi en välsedd gäst hos Egyptens Anwar al-Sadat tillsammans med Syriens al Assad, då dessa tre ledare  skapade den olycksaliga ArabRepublikanska Unionen. Trots man hade litat på Khadaffi, höll år 1973 Assad och Sadat  honom borta från deras krigsplanering mot Israel, då man ansåg honom både indiskret och temperamentsfull.

År 1978 gick ännu en gång Syriens Assad och Libyens Khadaffi ihop för att sätta sig emot Egyptens fred med Israel, och vid den tiden formade man en gemensam ”Solid Front” mellan Libyen, Syrien, SydJemen, Algeriet och PLO. Relationen fortsatte med Syriens Assad under 1980talet, trots tillfälliga slitningar om förhållningssättet till inbördeskriget i Libanon.

Efter att Bashar al-Assad kommit till makten år 2000, fann Libyen och Syrien mycket som förenade dom i förhållande till USAs president George W Bushs politik efter 11 september-attackerna och invasionen av Irak. Khadaffis liv kom att förändras totalt enligt dom som kände honom, då Saddam fängslades december 2003.

Han ska ha spelat in arresteringen av Saddam och  helt ensam suttit och tittat på den i fruktan för vad som hade hänt hans gamla vän och beslutade just då, att själv undvika ett liknande öde genom att göra sig av med sitt förhållningssätt och avsluta den 33-åriga fientligheten gentemot amerikanarna.

Nu med upproret mot hans styre som startat i februari, då rebellerna tog kontroll över det mesta av Tripoli och hans Bab al-Aziziya område. Var Khadaffi befinner sig är fortfarande inte känt och Usa har satt en belöning på 2 miljoner dollar på hans huvud. Uppgörelser som innebär en förhandlingslösning om säkra åtgärder verkar för var minut allt mindre troliga.

Khadaffi investerar i media och konst. Då han i september 1969 gick ut med sitt drag , valde Khadaffi en syrisk journalist, Yasser Abd Rabbo, till att skriva om honom. Abd Rabbo var i realiteten den första journalist någonsin som intervjuat den 27 år gamla översten, efter att denne störtat den åldrige Kung Idriss. Efter en 10-årig vänskap gick de båda männen skilda vägar och Abd Rabbo skrev en skarp kritik av Libyens ledare med titeln, ”Var har dina massor blivit av, O’ Broder Muhammed?”.

Under 1970talet betalade Khadaffi den Hollywood-baserade syriske regissören Mustapha al-Akkad, producent av filmen om Libyens motståndsledare Omar al-Mukhtar, kallad Öknens Lejon, och hade fått Khadaffi att leka med idén om finansiering av en ny film om Muslim Sultan Saladin, också producerad av Akkad.

Den kom aldrig fram i ljuset, eftersom Akkad dödades vid ett al-Qaeda terroristattentat i Amman under november 2005. Khadaffi utvecklade också en passion för syriska komedier av Duraid Lahham och bjöd in honom för att sätta upp pjäser i Tripoli och bokade en gång upp hela teatern för att se en hel show, alldeles själv. Under tiden före satelliteran, beordrade han libysk TV att sända ett av Lahhams arbeten, en politisk satir om korruption med namnet Wadi al-Misk.

Khadaffi kunde ringa upp Libyens TV för att be dem ”hoppa över” en episod som han t.ex inte gillade, eller ta om något speciellt som hade fått honom att vika sig dubbel av skratt. Vare sig de miljoner andra libyer som tittat på TV den kvällen velat se Wadi al-Misks repriser eller ej, hade de absolut inte med det att göra, så länge som ”Broder Muhammed” var lycklig.

övers Ingrid Ternert

http://youtu.be/IseLA8AuNYk

8 augusti, 2011

AlQaida kommer inte ha något uppehåll i sin jihad

17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.

Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.

av Murad Batal al-Shishani

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.

Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’  (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”

Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.

Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert

4 juli, 2011

Libyen och Krigets Millennium

av Rick Rozoff  Stop NATO 2 juli 2011  Libyen And Millennium Of War
Den 26 juni nådde Västs krig mot Libyen sin hundrade dag. Med starten den 19 mars tillsammans med en last för bombräder av Tomahawk kryssningsmissiler utförda av amerikanska, brittiska och franska krigflygplan, fartyg och U-båtar, till kontroll av militära operationer, inklusive en marinblockad av Medelhavsnationer och utplacering av specialstyrkor i landets östra del, blev det överlämnat av USAs AfrikaKommando till NATO den 31 mars.

Under tiden rapporterar Västs militärblock att dess flygplan hade flugit över 13000 missioner under översyn av den så kallade Operation Unified Protector, förenat beskydd, inklusive mer än 5000 stridsrelaterade uppstigningar. Dagliga uppgifter postas på de NATOAllierades OperationsKommando (Supreme Headquarters Allied Powers Europe) webbsida som vore de ett offentligt service-meddelande. Snarare är det ett slags krigsskryt; om Alliansens förmåga till kontroll av luftrummet och skryta om vad man vill i en nu allt annat än försvarslös nation med sex och en halv  miljoner invånare.

Sent i maj citerades den vice befälhavare i den ryske GeneralStaben, General Igor Sheremet, av RIA Novosti som en  varning: Vi väntar oss att Västländerna har åtminstone 80,000 kryssningsmissiler år 2020, inklusive runt 2000 av dessa som kärnvapenbärare.

Trots att över 200 fartyg bestyckats med kryssningsmissiler utökade under öppningsdagarna av den nu över hundrade-dagen av kränkning mot Libyen (och 100 den första dagen), har USA och dess NATOallierade ett stort förråd, en närmast outtömlig arsenal, av höghastighets- långdistansmissiler kapabla att utrustas med konventionella- och kärnstridsspetsar för attacker mot varje nation eller samling nationer som Väst har angripit för att få förändringen till remi, av den invasion och ockupation som skett med  Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen de gångna 12 åren.

Med den permanenta närvaron av krigsfartyg och Ubåtar verksamma i USAs Sjätte Flotta och USAs marina styrkor i Europa och Afrika, båda med högkvarter i Italien, med stridsflygplan placerade i samma land och andra Medelhavsländer, och med brittiska, franska, kanadensiska och andra NATOmedlemmars fartyg stationerade, under de veckor som lett till kampanjen mot Libyen och efter att (inkl Charles de Gaulle, enda icke-amerikanskt kärnreaktor-styrda hangarfartyg), armadan blivit samlad i Medelhavet, blir det till världens mest militariserade hav.

Detta representerar en tioårig utveckling (NATOs ‘Operation Active Endeavor’ är med sina marina patruller i Medelhavet tio år den 4 oktober) stadigt expanderande in i Svarta Havet och Arabiska Sjön. I första hand med två USAstyrda kryssnings-
missiler förlagda till Rumäniens, Ukrainas och Georgiens kuster.

Och i nära två månader av den av USAs Marinkår ledda SvartaHavs Rotationsstyrkans krigsspel i Rumänien de närmsta veckorna och, i den andra med USAs och NATOs krigsfartyg, som är permanent förlagda till Röda Havet och Arabiska Sjön
från SuezKanalen till Bengaliska Sjön i en expansiv krigsfront som innehåller Somalia,Jemen, Irak, Afghanistan och Pakistan.

Den 21 juni är den nyaste och äldsta av USAs hangarfartyg (elva av dessa fartyg i världen är amerikanska), USS George H.W. Bush och USS Enterprise med sina stridsgrupper och flygplan, då man passerar varandra i Bab el-MandebSundet förbundet med Röda Havet till AdenViken i Arabiska Sjön.

Fartyget Enterprise återvände till Medelhavet och George H.W. Bush anlöpte från samma ställe. En amerikansk flottstyrka består av minst ett hangarfartyg bestyckat med minst en helikopter, samt minst tre andra krigsfartyg och en attackUbåt; ett hangarfartyg  innehåller flera skvadroner: 60 eller mer flygplan och de med helikopterblad.

Suez kanalen blir som alltid den genom vilken USAs krigsfartyg byter från Sjätte Flottans ansvarsområde till Femte Flottan: Röda Havet, Arabiska Sjön, Persiska Viken och Östafrikanska kustlinjen söderut till Kenya.

Egyptens fältmarskalk Mohamed Hussein Tantawi och de Väpnade Styrkornas Högsta Råd, som han står för, är precis lika viktiga för USAs globala militära ambitioner som Hosni Mubaraks regering.

För tvåhundra år sedan fördömde skarpt den brittiske skribenten och kritikern William Hazlitt med ett mått av djup indignation, som man inte ser idag, det han så träffande kallat för det ständiga herrskapet med sitt eviga krig. Han var lycklig
nog att bli besparad att tvingas leva i det 21-te århundradet och rusa in i ett nytt millennium, och inte kunna se ett enda år utan att Pentagon och NATO hade genomfört militära interventioner och krig utanför sina medlemsstaters territorier.

I Europa, Asien, MellanÖstern och Afrika. Napoleonkriget slutade under det femtionde året av det 19e århundradet. Endast ett av dagens krig, det i Afghanistan och Pakistan, kommer att vara under åtminstone de första fjorton åren av detta århundrade och möjligen längre, med fler krig som följer det som idag sker mot Libyen.

Till åminnelse av begynnelsen av första millenniet i den allmänna Eran,
började katolska kyrkan mässan den 25 december med en proklamation,
som innehåller följande ord:

Vid den hundranittiofjärde Olympiaden; det 752a året efter staden Roms
grundande… det 42a året av Octavianus Augustus; hade hela världen fred

Det andra millenniet, dock inte helt utan våld, var i stor utsträckning utan krig
ända till det allra Första Korståget 1096.

Det tredje började med krig, vilket fortsatte utan slut från SydAsien till
MellanÖstern och Afrika.

Med en värld van att bli förskonad från aggression som en inre del av
den mänskliga naturen, vore det klokt att ta upp Alfred Tennysons ord
år 1850 med poemet ‘Ring ut klockor’

Ring ut de tusentals krigen från förr, Ring in de tusentals åren av fred.

Övers Ingrid Ternert

Se också

 

Killing Hope: US Military and CIA Interventions Since World War II.

 
by William Blum

”Far and away the best book on the topic.”
Noam Chomsky

”I enjoyed it immensely.
Gore Vidal

”I bought several more copies to circulate to
friends with the hope of shedding new light
and understanding on their political outlooks.”

Oliver Stone

”A very valuable book. The research and organization
are extremely impressive.”

A. J. Langguth
, author, former New York Times Bureau Chief

”A very useful piece of work, daunting in scope,
important.”

Thomas Powers
, author, Pulitzer Prize-winning journalist

”Each chapter I read made me more and more angry.”
Dr. Helen Caldicott
, international leader of
the anti-nuclear and environmental movements

Table of Contents

 Introduction
 1. China – 1945 to 1960s: Was Mao Tse-tung just paranoid?
 2. Italy – 1947-1948: Free elections, Hollywood style
 3. Greece – 1947 to early 1950s: From cradle of democracy to client state
 4. The Philippines – 1940s and 1950s: America’s oldest colony
 5. Korea – 1945-1953: Was it all that it appeared to be?
 6. Albania – 1949-1953: The proper English spy
 7. Eastern Europe – 1948-1956: Operation Splinter Factor
 8. Germany – 1950s: Everything from juvenile delinquency to terrorism
 9. Iran – 1953: Making it safe for the King of Kings
10. Guatemala – 1953-1954: While the world watched
11. Costa Rica – Mid-1950s: Trying to topple an ally – Part 1
12. Syria – 1956-1957: Purchasing a new government
13. Middle East – 1957-1958: The Eisenhower Doctrine claims another backyard for America
14. Indonesia – 1957-1958: War and pornography
15. Western Europe – 1950s and 1960s: Fronts within fronts within fronts
16. British Guiana – 1953-1964: The CIA’s international labor mafia
17. Soviet Union – Late 1940s to 1960s: From spy planes to book publishing
18. Italy – 1950s to 1970s: Supporting the Cardinal’s orphans and techno-fascism
19. Vietnam – 1950-1973: The Hearts and Minds Circus
20. Cambodia – 1955-1973: Prince Sihanouk walks the high-wire of neutralism
21. Laos – 1957-1973: L’Armée Clandestine
22. Haiti – 1959-1963: The Marines land, again
23. Guatemala – 1960: One good coup deserves another
24. France/Algeria – 1960s: L’état, c’est la CIA
25. Ecuador – 1960-1963: A text book of dirty tricks
26. The Congo – 1960-1964: The assassination of Patrice Lumumba
27. Brazil – 1961-1964: Introducing the marvelous new world of death squads
28. Peru – 1960-1965: Fort Bragg moves to the jungle
29. Dominican Republic – 1960-1966: Saving democracy from communism by getting rid of democracy
30. Cuba – 1959 to 1980s: The unforgivable revolution
31. Indonesia – 1965: Liquidating President Sukarno … and 500,000 others
    East Timor – 1975: And 200,000 more
32. Ghana – 1966: Kwame Nkrumah steps out of line
33. Uruguay – 1964-1970: Torture — as American as apple pie
34. Chile – 1964-1973: A hammer and sickle stamped on your child’s forehead
35. Greece – 1964-1974: ”Fuck your Parliament and your Constitution,” said
    the President of the United States
36. Bolivia – 1964-1975: Tracking down Che Guevara in the land of coup d’etat
37. Guatemala – 1962 to 1980s: A less publicized ”final solution”
38. Costa Rica – 1970-1971: Trying to topple an ally — Part 2
39. Iraq – 1972-1975: Covert action should not be confused with missionary work
40. Australia – 1973-1975: Another free election bites the dust
41. Angola – 1975 to 1980s: The Great Powers Poker Game
42. Zaire – 1975-1978: Mobutu and the CIA, a marriage made in heaven
43. Jamaica – 1976-1980: Kissinger’s ultimatum
44. Seychelles – 1979-1981: Yet another area of great strategic importance
45. Grenada – 1979-1984: Lying — one of the few growth industries in Washington
46. Morocco – 1983: A video nasty
47. Suriname – 1982-1984: Once again, the Cuban bogeyman
48. Libya – 1981-1989: Ronald Reagan meets his match
49. Nicaragua – 1981-1990: Destabilization in slow motion
50. Panama – 1969-1991: Double-crossing our drug supplier
51. Bulgaria 1990/Albania 1991: Teaching communists what democracy is all about
52. Iraq – 1990-1991: Desert holocaust
53. Afghanistan – 1979-1992: America’s Jihad
54. El Salvador – 1980-1994: Human rights, Washington style
55. Haiti – 1986-1994: Who will rid me of this turbulent priest?
56. The American Empire – 1992 to present
Notes
Appendix I: This is How the Money Goes Round
Appendix II: Instances of Use of United States Armed Forces Abroad, 1798-1945
Appendix III: U. S. Government Assassination Plots
Index

19 juni, 2011

Al-Qaidaledare går mot sin ‘nära fiende

av Murad Batal al-Shishani 20110617  (komplett artikel)

Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”att det inte skulle bli något uppehåll i vår jihad mot Förenta Staterna och Israel”. Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyranniska ledare som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs innan al-Qaidas kungörelse.

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har man kommit fram med mycket analys om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att besvara den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Laden-eran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa personer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen. Som al-Qaida-ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [Islams trosgemenskap].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra det här som en del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al- Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrivits som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporteringen särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel ses som ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha blivit frisläppt från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrka) officer vid namn Muhammad Ibrahim Makkawi; det finns i vilket fall skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den London-baserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme efter timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppas, avbrytas eller fördröjas av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden har fokuserats på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ”den nära fienden”  (”ogudaktiga” regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden har tjänat som symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berodde på hans bakgrund som ledare av en nationell jihadistgrupp före han kom att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihad- rörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiri fokuserar till 50% av sina texter på ”den nära fienden”; i kontrast till ”den avlägsna fienden” som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått av generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar liknande sätt ett bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att fokusera sin inre fiende i framtiden. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna har kommit att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri förlitar sig till exempel på operativa som vill gå emot sina nära fiender som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring Afghanistan–Pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, vilket knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel i Libyen, Syrien och Jemen, skulle det kunna erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit sig till områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startat den sista februari. Vid det laget började han skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, vilken har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att individuella jihadattacker ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.” Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig för individuella operationer.

Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida. Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som har klart lagt fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. då han tillfrågades om jihadisternas strategi: ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera ledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring sker i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, ifall man inte inriktar en ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder inom rörelsen de  olika ideologernas nya roller, att den kommer att ledas i en mer kollektiv stil än tidigare.

övers Ingrid Ternert

12 juni, 2011

Usa-Natos krig tjänar al-Qaidas strategi del 2

9 juni Asia Times del 2
‘US-NATO war served al-Qaida strategi’
av Gareth Porter

‘USA-NATOs krig har tjänat al-Qaidas strategi’ av Gareth Porter

Al-Qaidas strateger har hjälpt talibanerna i deras kamp mot Förenta Staternas NATOstyrkor i Afghanistan, för man tror att utländsk ockupation varit den största faktorn i att skapa ett muslimskt stöd för resningar mot sina regeringar, enligt den nyligen publicerade boken av Syed Saleem Shahzad, Asia Times Onlines pakistanska byråchef, vars kropp hittades i en kanal utanför Islamabad i förra veckan, då med tecken på tortyr.

Att al-Qaida betraktar USA-NATOs krig i Afghanistan, vilket Shahzads rapporter i sin bok baserad på samtal med ett flertal högre al-Qaida befälhavare, representerar den mest auktorativa bild av organisationens tänkande som är tillgänglig för publiken. Shahzads bok Inside Al-Qaida och talibanerna blev publicerad den 24 maj – endast tre dagar innan han försvann från Islamabad på sin väg till en televisionsintervju. Man fann hans kropp den 31 maj.

Shahzad, som under 10 år varit pakistansk byråchef för den HongKong-baserade Asia Times Online, hade en unik tillgång till högre al-Qaida befälhavare och andra kadrer, liksom organisationer med afghanska och pakistanska talibaner. Hans beskrivning  av al-Qaidas strategi är särskilt värdefull på grund av det heltäckande ideologiska systemet och strategiska tänkandet som uppstått under flera år ur de många drabbningar Shahzad hade med högre tjänstemän.

Shahzads noteringar avslöjar att Osama bin Laden var en ”skyltdocka” för allmän konsumtion, och att det var hans vice, egyptien dr Ayman Zawahiri, som formulerat organizationens ideologiska linje eller planerat operationsplaner. Shahzad summerar al-Qaidas strategi som att ”vinna kriget mot Väst i Afghanistan” innan man skiftar kampen till Central Asien och Bangladesh. Han tillerkänner al-Qaida och dess militanta allierade i Norra och Södra Waziristan klanområden i Pakistan att ha omformat dessa områden till talibanmotståndets viktigaste strategiska bas mot USA-NATOs styrkor.

Men Shahzads påpekande klargör att det verkliga målet för al-Qaida i stärkandet av talibanernas kamp mot USA-NATOs styrkor i Afghanistan var att fortsätta USA-NATOs ockupation som ett absolut villkor för framgång i al-Qaidas globala strategi för att polarisera den islamska världen.

Shahzad skriver att al-Qaidastrateger hade trott att dess terroristattacker den 11 september 2001 skulle leda till USAs invasion av Afghanistan som i sin tur framkallar ett ”muslimskt bakslag” runt hela världen. Att en ”motreaktion” var särskilt viktig efter vad som kommer fram i Shahzads framställning som det primära målet för al-Qaida att stimulera till revolter mot regimer i muslimska länder.

Shahzad avslöjar att strategin bakom 9/11 terroattacker och al-Qaidas bredare ambitioner att omforma den muslimska världen kom från Zawahiris ”egyptiska läger” inom al-Qaida. Under Zawahiris ledarskap hade gruppen enligt Shahzad redan under mitten av 1990talet tagit ett beslut om en strategisk vision.

Zawahirigruppens strategi, enligt Shahzad, var att ”tala ut mot korrupta och despotiska muslimska regimer och få dessa att utgöra måltavlor för en förvanskad bild i vanliga människors ögon”. Men man skulle också kunna göra det genom förknippa regimerna till Förenta Staterna.

I citatet år 2004 från Shahzads intervju, förklarade en av Bin Ladens kollaboratörer, den saudiska oppositionsledaren Saad al-Faqih, att Zawahiri under sent 1990tal hade övertygat Bin Laden om att spela på USAs ”cowboy” mentalitet, vilket skulle få honom att bli en ”hätsk fiende” och ”locka fram muslimernas längtan efter en ledare som med framgång kunde utmana Väst”.

Shahzad klargjorde att USAs ockupationer av Afghanistan och Irak var den största inbrytning al-Qaida någonsin hade haft. Shahzad visar att religiösa muslimska lärde, före USA-NATOs krig i Afghanistan, vid ett flertal tillfällen hade utgett dekret om försvar av muslimska länder gentemot icke-muslimska ockupanter.

Men när väl ett dylikt religiöst dekret utvidgats till Afghanistan, kunde frågan om USAs ockupation av muslimska länder exploateras av Zawahiri för organisering av ett världsomspännande ”Muslimskt motstånd”. Strategin var beroende av om man kunde framprovocera bristen på samklang inom samhällen genom att diskreditera de regimer i den muslimska världen som inte var verkliga muslimer.

Shahzad skriver att al-Qaidas strateger blev medvetna om att muslimska regimer – särskilt i Saudiarabien – blivit aktiva för att omkring år 2007 få slut på kriget i Irak och Afghanistan, eftersom man fruktat att så länge dessa höll på, skulle det inte finnas något sätt att ”stoppa islamisternas revolter och uppror i muslimska länder”.

Vad al-Qaidas ledare fruktat mest av allt, vilket Shahzads noteringar gör klart, var varje åtgärd talibanerna företog sig för en möjlig förhandlingslösning – även ett fullständigt tillbakadragande av USAs trupper. Al-Qaidas strateger porträtterade den första”dialogen” med afghanska talibaner år 2008, sponsrad av det saudiska kungahuset, som en extremt farlig amerikansk sammansvärjning – ett synsätt som knappast hade stöd i några bevis från amerikansk sida.

Shahzads bok bekräftar tidigare bevis på fundamentala strategiska skillnader mellan talibanernas ledarskap och al-Qaida.
Dessa skillnader kom till ytan år 2005, då talibanernas ledare Mullah Omar hade skickat ett budskap till alla fraktioner i Norra och Södra Waziristan att överge andra aktiviteter och förena sina styrkor med talibanerna i Afghanistan.

Och då al-Qaida deklarerade ”khuruj” (folkligt uppror mot en muslimsk härskare med icke-islamskt regerande) år 2007 mot den pakistanska staten, gick Mullah Omar emot denna strategi, även om den skenbart var menad för att avskräcka USA att attackera talibanerna.

Shahzad rapporterar att en av al-Qaidas avsikter med att  tidigt år 2008 skapa Pakistans talibaner var att ”dra bort de afghanska talibanerna från Mullah Omars inflytande”. Shahzads anmärkning motbevisar USAs officiella militära skäl för kriget i Afghanistan, vilket baseras på antagandet att al Qaida i första hand är intresserad av att få ut USAs och NATOs styrkor från Afghanistan.

Där talibanerna och al-Qaida skulle vara låsta i en nära ideologisk och strategisk omfamning. Shahzads anmärkning visar, att trots gemensamma relationer med Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) från förr, beslutade al-Qaidas ledare efter 9/11 att den pakistanska militären utan tvekan skulle bli en fullfjädrad partner i USAs ”krig mot terrorn” och vända sig emot al-Qaida.

Relationen upplöstes inte omedelbart efter terrorattackerna, enligt Shahzad. Han beskriver att ISIs chef Mehmood Ahmed försäkrat al-Qaida, då han i september 2001 besökte Kandahar, att den pakistanska militären inte skulle attackera al-Qaida så länge man inte hade attackerat militären.

Han rapporterar också att Pakistans president Pervez Musharraf höll en serie möten med flera topp jihadister och religiösa ledare och bad dom att under fyra-fem år ligga lågt, och menade att situationen skulle kunna förändras efter denna period. Enligt Shahzads notering tänkte al-Qaida inte starta en jihad i Pakistan mot militären men hade inget annat val, då den pakistanska militarären samarbetade med USA mot jihadisterna.

Den stora vändpunkten var oktober 2003  i Norra Waziristan med Pakistans militärhelikopterattack, vilken dödat många militanter. I en uppenbar hämnd under december 2003, ägde två attentatsförsök rum mot Musharrafs liv, båda organiserade av en militant, vilken Shahzad säger är en nära kollaboratör till al-Qaida.

I sin sista intervju med ‘The Real News Network’, kom emellertid Shahzad att motsäga detta påstående, och rapporterade att ISI felaktigt sagt till Musharraf att al-Qaida låg bakom försöken och dessutom att det skulle ha funnits någon pakistansk flygstyrka involverad i sammansvärjningen.

övers Ingrid Ternert

<object width=”320″ height=”195″><param name=”movie”value=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″></param><paramname=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowScriptAccess”value=”always”></param><embedsrc=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″type=”application/x-shockwave-flash” allowfullscreen=”true” allowScriptAccess=”always” width=”320″ height=”195″

Older Posts »

Powered by WordPress