Fredskoalitionen Göteborg

10 augusti, 2010

Att komma undan skuldfällan – Australiska Centralbankens otroliga modell

Sparat under: Australien, ekonomi, krig — ingrid @ 02:38

 Han var inte den första i världshistorien som grubblat över vad pengar egentligen var, men han är utan tvekan den mest kända – John Edward Keynes. Han som i tjocka volymer gett svar på frågan ‘Vad är pengar?’ och ‘Hur bär man sig åt för att stimulera ekonomin’

 Jo, pengar symboliserar mängden utfört arbete…t.ex av dem som brukar jorden till föda också för andra än sig själva, som uppfinnare av maskiner t.ex, vilka sätts samman och tillverkas av andras produktiva arbete.

Och det på ett allt snabbare sätt. Ett arbete som ska göra livet lättare för…ja åtminstone de som äger fabrikerna. Frågan om arbetsintensiteten och fördelningen av detta arbetes goda, är nämligen en helt annan -klassfråga.

 Global Research5 august 2010  av Ellen Brown  

Dagens kreditkris är i grunden en kapitalkris:  Då bankerna redan lider brist på det kapital som är till för att täcka deras utlåning, då visade Australiens Samväldesbank redan för nära ett decennium sedan, att bankerna egentligen inte behöver något kapital för att utge lån – så länge som regeringens säkerhet står bakom krediterna. Bankerna kan alltså uppfinna sina lån ur tomma intet – även vid noll i egen säkerhet. Bara regeringen står bakom. Men räntevinsten tillfaller ändå trots allt bankerna.

Denison Miller, Bankens första styresman, gillade förklaringen att Banken inte behövde något kapital, eftersom “den backas upp av Australiens hela kreditrikedom.” Så SamväldesBanken finansierade med inget mindre än denna kreditmakt sina massiva infrastrukturprojekt och landets deltagande i det Första Världskriget.

 
President John Adams har sagt -“Det finns två sätt att besegra och förslava en nation. Ett är genom svärd. Det andra genom skuld.” De stora segrarna idag sker på skuldslagfältetet, ett krig som rasar över hela världen. Skuldberget tvingar individer till finansiellt slaveri hos bankerna, och tvingar regeringar till att lämna över sin egen suveränitet till sina fordringsägare, vilka i själva verket också är dessa privatbanker, ursprunget till dagens icke kontanta pengar. 

 I Storbritannien där regeringen äger Bank of England, utges 97% av alla pengar som lån mot ränta av de privata   bankerna.  I USA där Centralbanken ägs av ett privat konsortium av banker, är procentsatsen ännu högre. USAs centralbank Federal Reserve ger ut ‘Federal Reserve Notes’ (eller dollarsedlar) och lånar ut dom till andra banker, som sedan i sin tur lånar ut dom mot ränta till individer, företag och lokala, fackliga och federala styresmän.   

 
Detta är sant idag, men tidigare har det funnits framgångsrika modeller där regeringen själv ger ut den nationella valutan, vare sig det gäller sedlar eller i form av nationell kredit. Ett stjärnexempel på denna nytändning i närmandet till pengar och kredit är Australiens samväldesbank, vilken framgångsrikt verkat som en regeringsägd bank under större delen av 1900 talet.

Hellre än att ge ut “suverän skuld” – en federal skuldsättning som nationen betalar ränta på i evighet   –  gav regeringen via Samväldesbanken ut en “suverän kredit,” den nationella kredit som nationen har haft stående hos regeringen i dess delar.  Banken uppnådde särskilt anmärkningsvärda framsteg med tanke på att under dess första åtta år, från 1912 till 1920, man saknade makt att ge ut den nationella valutan och opererade utan startkapital. Sir Denison Miller, chef över banken från tillkomsten 1912 till 1923, blev 1921 citerad i australisk press då han sa,

-“Alla Australiens resurser ligger på denna banks axlar, och så stark som denna kontinent är, lika stark är Samväldesbanken. Vad än det australiska folkets intelligentia i sitt sinne kan förstå och lojalt stödja, det kan bli gjort.”  Detta var inte bara skryt. År 2001 fanns en artikel kallad “Hur pengar skapas i Australien”. 

Där har David Kidd skrivit om vad Bankens tidigare uträttat- “Australiens egen regeringsetablerade SamväldesBank, Commonwealth Bank, nådde några imponerande framgångar medan den var ‘folkets bank’, innan den blev försvagad av andra regeringars beslut och med tiden såldes ut. 

Vid den tid då privatbanker krävde 6% ränta för lån, finansierade SamväldesBanken Australiens första insats under det första världskriget från 1914 till 1919 med lån på $700 000 000 till en ränta på en bråkdel av 1%, och därmed kom banken att  spara  in ungefär $12 miljoner åt australiensarna i bankavgifter. 

Under 1916 gjorde banken pengar tillgängliga i London för att inhandla 15 lastångare till stöd för Australiens växande exporthandel. Ända till 1924 hade Australiens folk nytta av detta ständiga bankflöde. Banken finansierade sylt- och fruktlager i en utsträckning av $3 miljoner dollar, man finansierade $8 miljoner dollar till australiska hemlån. Alltmedan regeringen gav ut $18.72 miljoner dollar till vägkonstruktion, spårvagnsspår, hamnar, gasanläggningar, elkraftanläggningar etc  

Regeringen betalade ut $6.194 miljoner till Samväldesregeringen mellan december 1920 och juni 1923 – i profiter från Departementet för sedelutgivning – alltmedan man 1924 gjorde en vinst på $9 miljoner från övrig verksamhet, som fanns tillgänglig för inlösen av skulder. Bankens självständige ordförande Sir Denison Miller utnyttjade efter det Första Världskriget bankens kredit för att rädda australier från de depressionens villkor som drabbat andra länder. . .  1931 års samarbete med andra banker gjorde ‘Commonwealth Bank’ till den största sparinrättningen i Australien med 60% av allt  sparande i nationen.”

Att tygla Bankverksamhetens Hemliga Makt till godo för Allmänheten

Samväldesbanken har kunnat uppnå så mycket med så lite, eftersom dess första styrelseordförande Denison Miller, och dess första och mest ivriga förespråkare King O’Malley, själva varit bankmän och känt till bankväsendets hemlighet: att banker skapar de “pengar” de lånar ut helt enkelt genom att skriva in summorna i låntagarnas konton. 

‘Bankhemligheten’ har bekräftats av ett antal bank-insiders. I ett papper från 1998 med titeln “Tillverkning av pengar” citerade den australiske ekonomen Mike Mansfield Reginald McKenna, fd chef för deras checkavdelning, att den 25 januari 1924 ha sagt till delägarna i Midland Bank-“Jag är rädd att den vanlige medborgaren inte gillar att höra hur banker både gör och kan skapa och förstöra pengar.“ Antalet existerande pengar varierar endast genom bankernas ökning eller minskning av insättning och uttag. Vi vet hur det går till. Varje lån eller insättning skapar en insättning, och varje uttag eller bankavgift förstör en insättning.”

Pengar skapas genom lån mot ränta

Dr Coombs, förre styrelseordförande för ‘Reserve Bank of Australia’, sa med hänvisning till Queensland University 15 sept 1954, “Då en bank lånar ut pengar går dessa till en person som vill låna dom, utan att banken får kvar någon mindre summa (trots att de som haft pengarna vill ha ränta på dessa). För närhelst en bank lånar ut pengar, blir det en ökning i den allmänna tillgången på pengar.”

Ralph Hawtrey, som under 1930talet verkat inom den brittiska Centralbanken, skrev i “Trade Depression and the WayOut“ -‘När en bank lånar ut pengar skapar den pengar ut ur tomma intet.’ 

I sin bok ‘The Art of Central Banking’, klargjorde Hawtrey detta, då han skrev att “När en bank lånar ut pengar, skapar den kredit. Mot den ökning i tillgångarna som detta innebär, finns en motsvarande insättning i dessa tillgångar.

Men andra utlånare äger inte denna mystiska makt att skapa pengar ut ur tomma intet. Vad dessa andra lånar ut måste vara pengar som de skapat genom sina egna ekonomiska aktiviteter.”

 Banker däremot kan göra vad ingen annan kan: “skapa pengar ut ur tomma intet.” Samväldesbankens tidigare grundare höll  i det offentliga livet inne med denna bankhemlighet.

Bankkollapsen 1893 spred en Ny Offentlig Bankmodell
SamväldesBanken grundades under samma villkor som idag råder: landet genomled just en massiv bankkollaps. Emellertid fanns ingen FDIC försäkring under 1890talet, ingen socialförsäkring, ingen arbetslöshetsförsäkring för att minska detta. 

Människor som kände sig förmögna fann plötsligt att de inte ägde någonting.  De kunde inte ta ut några sparade pengar, skriva ut checkar från sina konton eller sälja sina produkter eller hem, eftersom det inte fanns några pengar att köpa dom för. Desperata människor hoppade ut från broar eller kastade sig framför tåg. Något måste göras.

Man skulle få stöd ur regeringens tillgångar. I ett sällsynt drag från den tiden, bedrev banken både sparande och vanliga bankaffärer.  Den var också den första bank i Australiens historia som ägde en federal regeringsgaranti.
 

övers Ingrid Ternert

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

5 augusti, 2010

Amerikanska ekonomin – ‘The Fed is Steering the Economy into Deflation’

Sparat under: USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:31

Amerikanska Centralbanken Federal Reserve styr hela ekonomin till deflation

Pengarna blir mer värda på bekostnad av högre låneränta och arbetslöshet 
av Mike Whitney 14 juli 2010 ”Information Clearing House”

–  Detta är en politisk kalkylering med dyrare lån-och högre låneränta som ökar på överkapaciteten och fördjupar recessionen.

Konsumentprisindex C.P.I. fortsätter att falla, banklåneräntan är 4 procent, huspriserna går ner, affärsinvesteringarna ligger nere och konsumentkrediterna fortsätter minska. 

Handelsdepartementet rapporterade att återförsäljningen fallit 0.5 procent, mer än analytikerna väntat sig. Detta är andra nedgången i detaljhandeln de sista två månaderna, vilket signalerar en vikande konsumentmarknad.

Nästan varje marknad inklusive bilförsäljningen har drabbats, möbler, datorer, byggnadsmaterial, kläder och sportartiklar. Det rapporterades också dåliga nyhetet från Mäklarsamfundet. Efterfrågan på hus har fallit till lägsta nivån på 13 år och återfinansierade kontrakt fortsatter att falla trots rekordlåga räntor på hypotekslån.

Depressionen på husmarknaden fortsätter och ökar på deflationstrycket i den bredare ekonomin.

 Ben Bernanke, ordförande i USAs privata centralbank Federal Reserve, säger att återhämtningen fortfarande är ”på väg”, men mer än 60% av det sista kvartalets bruttonationalprodukt GDP kunde hänföras till skattestimulans och lagerjustering.

Det betyder att efterfrågan kommer att gå ner då stimulansmedlen tar slut och lagerökningen avtar Då måste ekonomin stå på egna ben. Förvänta er negativ tillväxt det fjärde kvartalet 2010 eller första kvartalet 2011.
 

Det finns saker (den privata!) centralbanken Federal Reserve kan göra för att bekämpa deflationen, dvs det ökande penningvärdet. Bernanke kan återuppta sitt program för att sälja statsobligationer (kvantitativ lättnad), denna gång för köp av USAobligationer (dvs  låna ut pengar till staten) för att öka på inflations-förväntningarna och öka penningmängden i samhället.

Eller Federal Reserve kan köpa aktier för att öka på affärsinvesteringarna och anställningarna. Även en del övertalning hade kunnat hjälpa; som att utge ett uttalande som säger, att ”förlängd period” med noll-ränta kommer att pågå åtminstone ett par år eller mer”. Det kommer att försäkra affärsmännen att deras långsiktiga planer  inte kommer avbrytas av oförutsedda räntehöjningar. Istället väljer Federal Reserve att inte göra något alls.

 Men ‘the Fed’ är i huvudsak en politisk institution och dess ordförande sa för en tid sedan att tanken på att ytterligare lätta upp penningvärdet ”ligger mycket långt bort…”

Synen nu tycks vara ‘vänta och se’. Medan ekonomin tankar.

Ekonomen Bradford DeLong har tidigt varnat för att Obamas stimulansåtgärder var alldeles för små för att ge en förbättring och minska luckan i avkastningarna och den ökande arbetslösheten:it

  ”Federal Reserve har redan ökat penningmängden i en tidigare ofattbar omfattning och dubblat balansräkningen till $2 triljoner. Även om det ligger mycket i, att en vidare ökning av penningmängden  kommer att få liten effekt på ekonomin – att den vanliga konventionella penningpolitiken är uttömd– skulle Federal Reserve ändå alltid kunna öka balansräkningen till $3 triljoner eller $4 triljoner.

Sådana kvantitetslättnader skulle högst troligt kunna eliminera fruktan för en möjlig deflation eller andra lägre risker bland återförsäljarna och agera kraftfullt för att öka investeringarna.

En sådan enorm expansion i balansräkningen kunde producera en kvalitativ förbättring av tillgångarna inom den privata sektorn, vilket kraftigt kunde minska riskspridningen och göra amerikanska företags investeringar mycket mer attraktiva.
(”A Keynesian voice crying in the wilderness”, Bradford deLong, Grasping Reality with Both Hands)

övers Ingrid Ternert

29 juli, 2010

Obama osäker om målet i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, USA, ekonomi, krig, vapen — ingrid @ 02:03

 

Tidigare under sin regim medgav Obama att han inte vetat om vilket målet var i Afghanistan. Han lovade finna ut vilken uppgift det gällde och sedan dra åt helvete, men han gjorde aldrig det.

Efter att ha läst den militära säkerhetens upploppslag, vilken återvinner krigsprofiter till politiska kampanjbidrag, kom  rätt och slätt Obama att deklarera krig som “nödvändigt.” Ingen har någonsin förklarat varför krig är nödvändigt.

Regeringen kan inte förklara varför krig är nödvändigt, därför att det inte är nödvändigt för det amerikanska folket. Varje nödvändigt skäl för krig har att göra med berikande av smala privata intressen med outtalade agendor.

Om agendan hade deklarerats och de privata intressen som serverades blev identifierade, då skulle till och med den amerikanska fårskocken ha revolterat.

Obamaregimen har gjort krig till Amerikas affär. Upptrappning i Afghanistan har gått hand i hand med attacker av drones/ förarlösa flygplan mot Pakistan och dessutom utnyttjande av proxy/ställföreträdande styrkor för krigföring  i Pakistan och Nordafrika.

För närvarande genomgör USA en provocerande flottmanöver utanför Kinas och Nordkoreas kust och anstiftar krig mellan Columbia och Venezuela i Sydamerika. Tidigare CIAchef Michael Hayden deklarerade den 25 juli att en attack mot Iran verkar oundviklig.

USAs ekonomi och amerikanarnas välstånd offras för regimens krig. Stater är bankrutta och avskedar lärare. Även “rika” Californien, tidigare ansedd för att vara “den sjunde största ekonomin i världen,” har reducerats till att ge ut manuskript och skära ner sina statsanställdas löner till ett minimum.

Tilläggsanslag till krigsbudgeten är numera rutin, men budgetunderskottet blockerar varje hjälp till amerikaner–men inte till Israel. Den 25 juli har den israeliska tidningen Haaretz rapporterat  att USA och Israel undertecknat ett multi-miljard dollarkontrakt för Boeing till att förse Israel med missilsystem.

Amerikanare kan inte få någon hjälp från Washington, men USAs FNambassadör, Susan Rice, deklarerade att Washingtons engagemang för Israels säkerhet “inte är förhandlingsbar.”

Washingtons engagemang för Californien och säkerheten för resten av oss är förhandlingsbar. Krigsutgifterna ökar på budgetunderskottet, och underskottet förhindrar varje hjälp till amerikanarna. Medan USA sätter sig själv i konkurs genom krig, har Amerikas största kreditgivare, Kina, tagit itu med Amerikas kreditvärdighet.

Chefen för Kinas största kreditvärderingsinstitut deklarerade: “USA är inte solvent och går mot konkurs som en rent skuldsatt gäldenärnation.”

Den 12 juli varnade Niall Ferguson, historiker inom imperier, att det amerikanska imperiet plötsligt skulle kunna kollapsa genom den svaghet dess massiva skulder förorsakar och att en dylik kollaps kan ligga närmare än vi tror.

Döv, stum, och blind, Washingtons politiker pladdrar på om ytterligare “trettio år av krig.”

övers Ingrid Ternert

PS Var det förresten inte år 2012 eller 2015? som Johan Galtung spådde att USA skulle gå under som stormakt? DS

27 juli, 2010

Republikanernas intriger om en Israel-Iran apokalyps och kollapsen av USAs ekonomi

Sparat under: FN, Irak, Iran, Israel, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:43

Repubs Plot Israel-Iran Apocalypse and the Collapse of the US Economy
av Juan Cole

24 juli 2010
– Draget påminner om det brev 1998 som undertecknarna av ‘Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade’ skickat till president Clinton för att pressa honom att starta krig mot Irak.

De manövrerade honom till att dra tillbaka FNs vapeninspektörer och börja bomba Irak.

USAs bortdragande av inspektörerna fick Väst att blunda för frånvaron av något irakiskt vapenprogram, eftersom det inte gick att garantera att detta inte fanns(!). I gengäld gav otydligheten i Clintons aktioner som resultat, att man tillät Bill Kristols gäng och resten av Israels krigsindustri och oljelobby att propagera in Amerika i det fruktlösa och ruinerande Irakkriget. Idag återupprepar man detta mönster mot Iran.

Tänk bara hur vansinnigt det är. Nära hälften av Representanthusets republikaner kommer från södern med relativt få judiska amerikaner. Så denna resolution kunde lika gärna komma från Kristna Sionister eller John Hagee (vilken en gång sagt att Gud sänt Hitler till att straffa judarna för att bo utanför Israel).

Det är inte omöjligt att folket bakom denna resolution febrigt hoppas på att Domens Dag ska komma snabbare och ser fram emot ett apokalyptiskt MellanÖstern som ett steg fram mot Kristi Återkomst och slutet på den irriterande men temporärt nödvändiga Judendomen.

Med andra ord så är det för den amerikanska kristna högern att be Israel gå i krig på uppdrag av Amerika, ännu ett fall av vita kristna som offrar judar i eget intresse, och därmed utgör en form av antisemitism. Det sannolika resultatet av ett isreaeliskt militärt anfall mot Iran blir följande:

Iran kommer att utnyttja shiaoperativa och milismän för att döda de återstående alltmer ömtåliga amerikanska trupperna i Irak (när väl de blivit färre än 50 000 icke-stridande trupper i landet, är de inga trupper längre utan fångar). Iran kommer att röra upp deras verkliga antal i Afghanistan, för att Förenta Staterna ska få möta ett breddat motstånd från i första hand pashtunska talibaner inklusive tajikiska fundamentalister och hazarer.

Som resultat kommer USA att fortsätta sitta fast i kriget, kanske i decennier. Iran kommer antagligen att bida sin tid och agera på dolda och svårupptäckta sätt mot USAs intressen i regionen. Det kunde bli fler operationer av typ bombningen av Tornen i Khoba av USAs trupper under SaudiArabiens attack 1983 mot marinbarackerna i Beirut.

Alla USAs kommersiella- och regeringskontor i regionen kan bli måltavlor. En bra gissning är, att  Hizbollah skulle kunna göra något mot Israel som hämnd, möjligen provocera fram ett andra Israel-Libanonkrig. Det sista kriget gick ju inte så bra för Israel, trots dess massiva militära överlägsenhet.

En fjärdedel av israelerna tvingades flytta från sina hus, Haifas kemiska gasinrättningar hotades (och Dimonas Kärnvapenindustri som tillverkar alla israeliska kärnstridsspetsar). Hizbullah hade löst en israelisk radiokryptering och visste i förväg allt som den israeliska armén planerat.

Inte bara den demokratiskt lagda oppositionen i Iran skulle gå upp i rök, utan också muslimska fundamentalister i Egypten, Jordanien och de hos andra USAallierade skulle mobilisera och kanske vinna i popularitet genom anti-imperialistisk solidaritet. (Endast 6% av vanliga araber oroar sig för en iransk kärnvapenbomb, medan nästan alla är oroliga för Israels behandling av palestinierna).

Oljepriset skulle stiga i höjden, ungefär som 2008 års prisnivå på $140 per fat och kasta ner världen tillbaka in i depression. Då väl dylika fientligheter börjar, och givet dessa sannolika svar, skulle USA mycket väl kunna fastna i ett tredje stort krig i MellanÖstern, mot ett land geografiskt mycket större än vad vare sig Irak eller Afghanistan är och med en mer än dubbelt så stor befolkning som dessa båda tillsammans.

Med en kostnad på ännu en triljon dollar skulle USAs skuld tyngas ner till $14 triljoner helt på egen hand, och sedan dess vara Amerikas årliga nationalprodukt, vilket kan trigga en amerikansk kreditvärdighet och få räntenivån på dagens och framtida lån att bli långt dyrare och, tillsammans med det stapplande höga oljepriset, bli början till Amerikas sista nergående spiral i fattigdom och svaghet.
 

övers Ingrid Ternert

23 juli, 2010

Strålkastarljuset faller ner på Hizbollah

Sparat under: Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Saudiarabien, USA, ekonomi, krig — ingrid @ 03:15

 The spotlight falls on Hezbollah av Jim Lobe 22 juli 2010 

 
Medan spekulationen om en möjlig israelisk attack mot Irans kärnenergi-anläggningar intensifierats, uppmanar nu åtminstone en inflytelserik analytiker Washington att fokusera mer på sannolikheten för att ett nytt krig ska bryta ut mellan Israel och Libanons Hizbollah-milis och hur man skall kunna hindra och begränsa det.

I hans åttasidiga ”Contingency Planning Memorandum” som nyligen blev  offentliggjord argumenterade den avgående USAambassadören Daniel Kurtze inom Rådet för Utrikesrelationer (CFR), att mer troligt än Hizbollah var det Israel som kunde skapa fientligheter,” också det att använda en konflikt med Hizbollah som katalysator och täckmantel för en attack mot Irans kärnenergianläggning”.

Han varnade också för det som under kriget 2006 kom att starta något våldsamt, där Hizbollahs attack mot en israelisk gränspatrull , ”även ett småskaligt militärt engagemang med begränsad målsättning, kunde komma att eskalera till en större konflikt”, där yttre makter involveras  -  framför allt Syrien – med ”särskilda följder för USAs politik och intressen i regionen.”

”Ifall nästa Israel-Hizbollah konfrontation skulle komma att resultera i en skarp nedgång i Hizbollahs militära förmåga och inte följas av stora civila dödsoffer eller förstörelse av Libanons civila infrastruktur, då skulle resultatet ha gynnat USAs intressen,” skrev han. ”Emellertid har ett dylikt resultat ingen särskilt stor chans.”

”Snarare skulle ett krig mellan Israel och Hizbollah inte ge något positivt resultat för Förenta Staterna, eftersom man fokuserat tre huvudprioriteringar för Mellanöstern: försök att sakta ner eller stoppa Irans kärnenergiprogram, dra bort stridande styrkor från Irak och att se till så att fredssamtalen för Mellanöstern kommer att lyckas,” enligt rapporten ”Ett tredje krig i Libanon”.

I ett emailutbyte med IPS betonade författaren Kurtzer, som tjänat som ambassadör i både Israel och Egypten och specialiserat sig på Mellanöstern, särskild inom en utrikestjänst som spänt över tre decennier, att han inte trott att kriget varit överhängande, trots den förra månadens eskalerade retorik på båda sidor gränsen.

”Min beräkning av den tid det skulle ta, innan det hade blivit ett utbrott var 12-18 månader,” skrev han.”Jag tror inte att det finns några omedelbara risker, men situationen kan förändras och snabbt försämras utan någon särskild förvarning.”

Under de gångna veckorna har spekulationen vuxit om en israelisk attack mot Irans kärnenergiprogram, då både den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och hans ny-konservativa allierade menat att de nyligen införda amerikanska och internationella ekonomiska sanktionerna troligen inte får Teheran att vända sitt kärnenergiprogram innan man har skaffat nog med höganrikat uran för att tillverka en bomb.

(anm IT Själv säger Iran att man är i skriande behov av kärnkraftsel till sin snabbt växande unga befolkning).

Enbart under de senaste veckorna, sedan Israels Netanyahu hade återvänt hem från ett möte i Washington med  president Barack Obama, har nykonservativa som står Netanyahus Likudparti nära, alltsedan tidigt 1980tal ökat uppmaningarna till Washington att erbjuda Israel stöd ifall man bestämmer sig för en möjlig attack, eller ännu hellre, själv utför den.

Omslaget till den veckans Weekly Standard, den starkt nykonservativ publikation som William Kristol ger ut, hade verkligen också rubriken ”Bör Israel bomba Iran?” Den historia som kom från Reuel Marc Gerecht, vilken tidigare arbetat på ‘American Enterprise Institute’ (AEI) och nyss anställda från en annan av israeliska högerns Likud-grupper, Foundation for Defense of Democracies (FDD), med underrubrik ”Bättre säker än sorglig”.

Medan Kurtzers artikel inte visar någon sannolikhet för en sådan attack, argumenterar man om Hizbollas alltmer potenta missilarsenal – där mycket av den sägs vara levererat av Iran såväl som Syrien - och det hot mot säkerheten som det skulle  kunna innebära för Israel, kunde få politikerna i den judiska staten att ”genomföra en förebyggande militär aktion”.

Alltmedan man inte utesluter möjligheten att Hizbollah kunde påbörja en attack, eventuellt för att ena sina supportrar, särskilt som det hela hade godkänts av de shia-skriftlärdet, kunde Muhammad Hussein Fadlallah vara villig att åsidosätta ett internationellt tryck om Irans kärnenergiprogram.

Desto mer troligt är att Israel antingen initierar fientligheter eller ”får Hizbollah med i ett krig som hotar förstöra möjligheten för Israel att upprätthålla säkerheten,” enligt Kurtzer, som varit en betydande rådgivare åt Obama under hans presidentkampanj i frågor om MellanÖstern.

”Kombinationen Hizbollahs storlek och kvaliteten på dess missiler; möjligheten att skaffa sig pricksäkra långdistansmissiler och uppgradering av Hizbollahs kapacitet vad gäller markbundna luftvärnsmissiler kan komma att förändra jämvikten på marken, så att enligt rapporten Israel kan betrakta det hela som ett hot”.

Rådgivaren  fortsätter med att Israel skulle kunna utnyttja ett ”operationellt tillfälle”, i stil med en attack mot en konvoj med långdistansvapen eller en lagringsplats i Libanon eller i Syrien, som Hizbollah sägs utnyttja.

Studien pekar på att indikatorer och övriga krigsvarningar redan är ”tydliga” och innehåller en anti-Israelretorik från Hizbollah och i Israels officiella uttalanden om Hizbollah. Särskilt de nya påståendena om att gruppen tillägnat sig Scudmissiler från Syrien och att stridande där inom landet tränas i användningen. Man har också pekat på en högre grad av israelisk militär- och förberedelser i civilförsvar på den norra fronten.

Om krig utbryter skulle enligt Kurtzer Washington kunna komma att få lida allvarliga motgångar i sina regionala prioriteringar,  inklusive en återgång till syriskt (shia)stöd till irakiska motståndsmän och möjlighet att de USA-initierade arab-israeliska fredsansträngningarna ännu en gång ”skulle kunna frysas inne”.

Den kapacitet Washington har att hindra krig, är enligt studien ”begränsad” givet både Israels uppfattning om hotet och det faktum, att Washington inte har några relationer med Hizbollah eller Iran, och att Obamas begynnande försök att återuppta förbindelserna med Syrien i stort sett avstannat som resultatet av republikanernas opposition och högerns ledarskap inom den sk israeliska lobbyn.

Inte desto mindre uppmanar Kurtzer Washington att upgradera det USA-iraeliska underrättelseutbytet, USAs stöd till Israels rätt till självförsvar och oron för Hizbollas återupprustning; vilket ger ett ökat tryck på Syrien att sätta stopp för leveranser av vapen till Hizbollah; stöd till internationell övervakning och förberedelser för ett möjligt krig inklusive möjligheten att starta ett diplomatiskt initiativ i efterdyningarna till stöd för en bredare arab-israelisk fredsprocess.

Joshua Landis, en syrisk expert vid universitetet i Oklahoma, uttryckte sin besvikelse över att undersökningen inte rekommenderar några mer bestämda försök av Washington för att trycka på Netanyahu till förhandling med Syrien om de ockuperade Golanhöjderna som ett sätt att få igång den syriska regeringen till samarbete med det shiareligiösa Hizbollah, för att vända de vapenleveranser som går dit.

”Studien snuddar endast i förbigående vid att lägga frågan om Golanhöjderna åt sidan, vilka ändå utgör kärnproblemet för Syrien för att kunna nå ner till roten,” sa Landis, vars blogg är vida läst

www.syriacomment.com. ”Det hela är hjärtskärande, för det verkar som om en tankesmedja som CFR gett upp försöken att avsluta den arabisk-israeliska konflikten och har nu minskat till enbart rekommendation av mycket smarta metoder för att klara upp det hela.”

Kurtzer bekräftade att medan den syriska president Bashir al-Assad ”åter verkar intressera sig för förhandling [med Israel], har inte Netanyahu visat något uppenbart intresse. Det skulle kunna förändras ifall framstegen med palestinierna hade stannat upp eller om Israels försvarsetablissimang hade övertalat Netanyahu att ändra fokus till Syrien.”

 
övers Ingrid Ternert

20 juli, 2010

Ska år 2014 samtliga utländska trupper vara ute ur Afghanistan?

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, NATO, Sverige, USA, ekonomi — ingrid @ 14:33

”Wishful thinking”

År 2014 kan samtliga utländska trupper vara ute ur Afghanistan enligt ett utläckt dokument om den brittiska ISAF-styrkan. Uppgifterna i dokumentet säger att säkerhetsansvaret då ska tas över av afghanska styrkor.

Men att de afhanska styrkorna tar över säkerhetsansvaret betyder enligt vad utrikesminister Carl Bildt 20 juli 2010 skriver på SvD.se Brännpunkt inte att trupperna ska bort.”Vi är i Afghanistan för att hjälpa bygga fred” säger han,  förutom följande.

I den EU-strategi för Afghanistan som vi tog fram satte man de politiska och civila insatserna för stats- och fredsbyggande i centrum. På Londonkonferensen i januari blev detta en samlad internationell politik. I dagens kabul handlar det om vårt stöd till Afghanistans egna handlingsplaner inom olika områden.

Ingen tror att det kommer att leda till ett perfekt samhälle under nästa sommar. Stats- och fredsbyggande kräver strategiskt tålamod.

Det är inte svårt att göra en kritisk bedömning av det som hittills åstadkommits, eller att se scenarier framöver med en  dyster innebörd. Och det är klokt att skaffa sig en realistisk bedömning av vad som faktiskt kan åstadkommas.

Omedelbart handlar det i Afghanistan om parlamentsvalen den 18 september, om den utsträckta hand från fredsjirgan i maj och om insatserna för att hjälpa till med återintegration av bland annat talibaner.

Detta är delar av en bredare politisk strategi med tre sammanlänkade delar.

Den första handlar om den politiska processen i det pashtunska samhälle som dominerar landets södra delar kring Kandahar. Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart.

Förväntningar om hur den kommer att utvecklas har stor betydelse för den politiska dynamiken. Förr eller senare måste det dock komma till ett modus vivendi som tillåter en försoningsprocess inom den afghanska konstitutionens ram.

Den andra handlar om den politiska processen i Afghanistan i dess helhet. Avgörande är att de andra minoriteter som tillsammans utgör en majoritet inte känner att de drivs in i en front mot uppgörelser i landets sydliga delar. Det är inte minst därför som stödet till statsbyggandet i Kabul är så viktigt.

Den tredje handlar om den vidare regionala processen där utvecklingen i Pakistan och mellan detta land och Afghanistan kommer att bli alldeles avgörande.

Men bara det perspektivet är alltför begränsat. Det pakistanska agerandet kan inte förstås utan kännedom om förhållandet till Indien, och Indien förblir en viktig aktör i regionen. Det går heller inte att negligera ett Iran vars inflytande är påtagligt. Liksom grannländerna i Centralasien och inte minst i Kina har de ett grundläggande intresse av stabilitet.

Den samlade internationella politiska strategin för att hjälpa fredsbyggande i Afghanistan måste ha både politiskt djup i landet självt och geografisk bredd i den vidare regionen.

Enligt min mening står mycket att vinna på att denna utformas med tydlig förankring i den legitimitet som bara FN har, men där främst USA men också EU har betydelsefulla roller att spela.

Jag förväntar mig inte att överläggningarna i Kabul kommer att ge alla de svar vi behöver.

Men de kommer att vara en viktig station på den långa väg som vi har anträtt när det gäller stats- och fredsbyggandet i detta viktiga skärningsområde mellan Central- och Sydasien.

Dess fram- och motgångar kommer att påverka vår egen säkerhet under kommande decennier. Det är därför jag är så starkt engagerad i utvecklingen i Afghanistan.”

—-Om fyra år ska trupperna ha dragit sig ur Afghanistan. Det skriver brittiska Indipendent efter att ha tagit del av ett dokument som har läckt ut och som handlar om den internationella Afghanistanstrategin. Dokumentet var ett utkast till en rapport om de brittiska trupperna och skulle ha presenterats under den kommande konferensen i Kabul, där bland annat FN-chefen Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton och representanter för 70 länder, ska delta.

Enligt dokumentet skulle Afghanistans president Hamid Karzai meddela tidsplanen kring de afghanska truppernas övertagande, under den internationella konferensen i Kabul.

I dokumentet står det att läsa att ”det internationella samfundet har uttryckt sitt stöd för den afghanske presidentens mål att den afghanska säkerhetsstyrkan (ANSF, Afghan National Security Forces), ska leda och utöva militära operationer i alla provinser vid slutet av 2014″, skriver The Independent.

Det handlar bara om månader till tillbakadragandet av de brittiska trupperna ska påbörjas, enligt The Independent.

I dokumentet ombeds också det internationella samfundet att fortsätta att ”bidra med nödvändigt stöd till att öka säkerheten under den här tiden”. Stödet ska innebära träning, utrustning och en övergångsfinansiering till den afghanska säkerhetsstyrkan.

Dokumentet ger också en bild över den kortsiktiga planen för de utländska trupperna i Afghanistan, då ett fokus ska vara att få bukt med opiumodlingen. Under Almedalsveckan gick den svenska regeringen ut med en strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan.

– Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt och ett av de viktigaste uttrycken för vårt engagemang för internationell fred, demokrati och utveckling, sa utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson och försvarsminister Sten Tolgfors i en gemensam kommentar i pressmeddelandet den 8 juli.

På sin blogg skriver Carl Bildt att överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanska styrkor år 2014 inte betyder att alla utländska styrkor då skulle dras tillbaka. ”Internationella styrkor behövs fortfarande för att utbilda, öva och hjälpa de afghanska säkerhetsstyrkorna”.

Usa-ryska relationer i sladd – del 1

Sparat under: NATO, USA, ekonomi, nya, olja — ingrid @ 01:55


 10 juli 2010   

US-Russia reset on the skids
av M K Bhadrakumar

Med en lätt vändning av frasen fångade USAs utrikesminister Hillary Clinton kvintessansen av Förenta Staternas ”återställning” av sina förbindelser med Ryssland.

Under hennes vistelse i  Georgiens huvudstad Tbilis på måndagen under hennes femdagars, fem-nationers tur i östra Europa och södra Kaukasus, försäkrade hon för Georgiens ledarskap att USA ”kan promenera och tugga tuggummi samtidigt”.

Vad Clinton menat under det som kommentatorer beskrivit som en ”återförsäkringsresa”  till Rysslands grannar Polen, Ukraina, Azerbaijan, Georgien och Armenien- var att USA kunde fullfölja sin ”reset” med Ryssland och samtidigt ha kvar sitt partnerskap med dom.

Clintons hade under resan tre återkommande teman. För det första, Obama- administrationen offrar inte sitt inflytande över eller sin politik under denna post-sovjetiska era, för att förbättra sina relationer med Ryssland.

Philip Gordon, USAs biträdande utrikesminister i europeiska och euroasiatiska frågor,  sa att Clinton gett sig iväg för att ”återupprätta och visa att bättre relationer med Ryssland inte kommer på bekostnad av våra relationer med oberoende, självständiga länder som ligger nära Ryssland”.

För det andra, Clinton förklarade i närvaro av Georgiens president Mikhail Saakashvili iTblisi, att ”med respekt för Rysslands åberopande av en inflytelsesfär, avvisar Förenta Staterna detta rakt av. Vi lever i en tid då oberoende suveräna stater har rätt att fatta egna beslut om de organisationer man önskar ingå i, besluta vad som ligger i det egna folkets intresse och hur man betraktar sin egen framtid.”

För det tredje, USA kommer att fortsätta hävda sig i regionen, särskilt i Polen, Ukraina och Azerbaijan, som står mitt i ovanligt värmande band till Ryssland. Clinton tryckte också på pedalen om en politisk pluralism och ett demokratiskt överlämnande av makten under den postsovjetiska eran och inkluderade Ryssland i listan över länder där ”regeringar sakta krossar det civila samhället och den mänskliga andan”.

Clinton betonade att Washington skulle fortsätta finansiera icke-regeringsorganisationer i de post-sovjetiska republikerna (och Ryssland) i sin ansträngning att utvidga ‘demokratiseringen’ – något som kommit att starkt irritera Moskva.

Fränheten går igen
Den onsdagen gick det ryska utrikesministeriet ut mot USAs politik, dvs att under sken av demokrati ”ligga på gränsen till inblandning i andra länders inre angelägenheter: att finansiera och träna andra länders ‘oberoende  valobservervatörer’, försöka finansiera sk lokalt självstyre, lobba för rätten till ‘legala’ initiativ inom lagstiftningen etc.”

Detta långa uttalande slutade i befallande ton: De subjektiva domarna i Ryssland, som enskilda ledare inom USAadministrationen uttryckt saken, är grundade i en slags dubbelstandard som knappast är korrekt…Dessutom vore det ingen dålig idé att mer konkret sortera ut USAs egna problem inom fältet mänskliga rättigheter, inklusive de universella normerna inom området internationell lagstiftning…

Som väntat sparade Clinton sin stora knock tills hon kom till avsnittet om Georgien- där Tiblis militära närvaro i utbrytarrepublikerna Abkhaziens och Sydossetiens regioner betraktades som ”invasion och ockupation”. Det är första gången alltsedan konflikten augusti 2008 i Kaukasus, som Washington uttryckt sig så fördömande.  

Clinton försäkrade Georgiens ledarskap att USA ville fortsätta ”uppmana Ryssland att hålla sig till det vapenstillestånd 2008 som presidenterna Saakashvili och Medvedev undertecknade, inklusive avslutning och tillbakadragande av de ryska trupperna från SydOssetien och Abkhazien till de gränser som gällt före konflikten.”

Men Moskva kunde ändå känna sig rätt nöjd med att USA fortfarande håller sig borta från att följa Tblisis uppmaning att förse Georgien med antiluftvärn och antitankvapen och upprätta militärposter vid gränsen till utbrytarenklaverna. Från ryskt perspektiv har det som hittills spelat störst roll att USA-Georgiens relationer inte är lika varma som tidigare under George W Bushs administration.

Samtidigt har Moskva gjort ett undantag för Clintons anmärkning.Det ryska utrikesministeriet la i onsdags fram ett uttalande, där man avvisade Clintons referens till Rysslands ”invasion” och ”ockupation” av Georgien och krävde att Washington skulle ”ta hänsyn till den objektiva verkligheten i [Abchazien och SydOssetien som suveräna stater] i sin offentliga och reella verksamhet”.

Kamp om Ukraina
Under resan gick Clinton tillbaka till sin mest brännande fråga om de USA-ryska relationerna då det gäller expansionen av NATO och USAs missilförsvarssystem i Polen och de uppflammande lågorna av rivalitet över det kaspiska områdets energitillgångar, vilket nyligen  lugnat ner sig.

Både i Ukraina och Georgien kom Clinton att uttrycka sig positivt ifråga om staternas framtida NATOmedlemskap. Hon lockade med Viktor Yanukovichs pro-ryska ukrainska ledarskap med den fantasieggande tanken, att ”det finns så många tillfällen för Ukraina att bli framträdande och inflytelserik i regionen, i Europa och även utanför”.

Clinton talade om försvarsmöjligheter och säkerhetssamarbete med Ukraina. Clinton anmärkte: Jag tror att det Ukraina gör, då man försöker balansera sina relationer mellan Förenta Staterna, Europeiska Unionen och Ryssland, är mycket klokt. För det ni vill göra är att försvara er territoriella integritet, er oavhängighet och ert oberoende… vi tror att denna balans Ukraina bygger upp med sitt mycket strategiska läge ligger i Ukrainas långsiktiga intresse och kommer att bidra till en bättre atmosfär i relationerna mellan och inom Ryssland, Europa och Förenta Staterna.

Ryssland kommer att med viss oro betrakta att Ukraina har godkänt att tacka ja till att hålla gemensamma militärövningar USA-Ukraina ‘Sjö Bris’ i slutet av månaden. Clintons hela budskap gick ut på att Ukraina inte borde låta sig föras runt av Moskvas tvångsdiplomati i förhållande till NATO medlemskap och hon påminde återigen det ukrainska ledarskapet, att ”dörrarna står öppna till NATOmedlemskap”.

Utan tvekan har USA gjort klart att man vill utmana varje försök från Moskvas sida att ta tillbaka inflytandet i Ukraina. Hittills har Clinton spelat på ett försök rakt igenom från USAs sida att få igenom Ukrainas ”energioberoende”. Hon menade att USA skulle hjälpa till i frågor om modernisering av Ukrainas energisektor för att ”lägga om Ukraina till energiproducent och att bli mer energieffektiv” såväl som skapa en ”reformerad och fungerande energimarknad, vilken attraherar investeringar från hela världen”.

Clinton försäkrade det ukrainska ledarskapet att USAföretag visat särskilt intresse i Ukrainas kärnenergi-industri (som Ryssland har övervakat), potentialen oljeskiffer och metangas i Ukraina och djupvattenborrningen i Svarta Havet.

Clinton efterlyste kritik av Rysslands affärspraktik i Ukraina inklusive de sk oligarkerna,  förändring i ”det sätt energisektorn opererar i Ukraina för att säkra transparanta, tillförlitliga processer för investing i de möjligheter som finns tillgängliga”. Hon betonade upprepade gånger att energisektorn ”i framtiden var livsviktig för Ukraina” – som det område där Ukraina hamnar under Rysslands maximala tryck.

Hon sa att USAs närmat sig för att uppmuntra processer som ”ger Ukraina mer kontroll över sin egen energiframtid, skapar en stark, oberoende, öppen energisektor rotad i Ukrainas egna resurser …vi vet att investering i denna energisektor är ett av de bästa sätt där USA och andra länder kan hjälpa Ukraina.”

Detta centrala tema kokade ner till Ukrainas autonomi och oberoende från Ryssland. ”Landet står vid en väldigt viktig vändpunkt i historien… Och vi vill arbeta med er i detta strategiska partnerskap för att hjälpa er dra nytta av fördelarna med de uppoffringar, det ukrainska folket gjort under så många decennier .”

övers IT

July 10, 2010
Page2 av 2 US-Russia reset on the skids
By M K Bhadrakumar

The fact that the International Monetary Fund (IMF) announced the dispersal of a US$14.9 billion loan for Ukraine the very same day Clinton landed in Kiev carried a compelling message for the Ukrainian leadership. Washington has virtually slammed shut the door that Moscow held open for Ukraine to join a customs union with Ryssland, Kazakhstan and Belarus. In a sign of US diplomacy shifting gear, Clinton will be co-chairing another meeting of the Strategic Partnership Commission – for the second time this year – in Washington.

Energy rivalries resurface
Clinton’s tour has revived the US-Rysslandn rivalry over Caspian energy. The Nabucco gas pipeline project (connecting the Azeri and Turkmen gas fields with the European market via a route bypassing Ryssland) has reappeared as a frontrunner among the proposed Trans-Caspian projects. Clinton arrived in Baku within weeks of the Turkey-Azerbaijan gas transit agreement of June 7.

Vistas are opening up for the transportation of Azeri gas via Georgia and Turkey as well as a range of other routes. Nabucco tops the Azeri priorities. Upstream gas field development projects in Azerbaijan, including Shah Deniz and Aphsheron offshore gas projects, also offer huge business opportunities. Nabucco will rely heavily on Azeri gas for the first phase but the US also counts on supplies from Turkmenistan. The managing director of the Nabucco consortium, Reinhard Mitschek, has voiced optimism that with the Turkish-Azeri transit agreement in place, the project can materialize by 2014.

Nabucco presents Ryssland with a big challenge to its rival South Stream project. As things stand, South Stream is very expensive and everything now depends on gaining access to Turkmen gas. A period of acute struggle lies ahead to win hearts and minds in the Turkmen leadership. Clearly, from the US perspective, the reset doesn’t include the geopolitics of Caspian energy. Washington has simply dusted up its brief to reduce Ryssland’s dominance in the energy sector.

But Azerbaijan’s importance to the US goes well beyond its pivotal status in Caspian energy politics. The US sees Azerbaijan as a vital link in the supply chain to Afghanistan along a new transit route known as the ”Caucasus spur” that bypasses russian territory. Clinton’s tour has been carefully timed to arrest the signs of Baku moving closer to Moscow.

An estimated quarter of all supplies for Afghanistan already pass through the ”Caucasus spur”. The crisis situation in Kyrgyzstan and the question marks over Manas air base potentially make Azerbaijan a strategic partner for the US for providing a transit route for troops and supplies flowing into Afghanistan. Simply put, the route via Caucasus will reduce the US’s dependence on the Rysslandn route.

Missile defense near the Rysslandn border
However, all this might appear to Moscow as shadowboxing in comparison with the US’s unilateral move to deploy the anti-missile defense system in Poland. During Clinton’s visit to Poland, Washington and Warsaw signed a document in the nature of an amendment to the earlier agreement on missile defense.

Last year, in the spirit of ”reset” of ties with Ryssland, Obama announced a new missile defense system, which in the first phase will be completed by 2011 and will involve sea-based SM-3 interceptor missiles and in the second phase (sometime around 2015) will see upgraded SM-3s put on the ground in Southern and Central Europe. Obama and Rysslandn President Dmitry Medvedev also agreed to hold consultations on the matter.

Now, Poland has received a Patriot missile battery, situated at the military base at Morag, some 250 kilometers north of Warsaw and just 60 kilometers from the border with Ryssland’s Kaliningrad territory. Around 150 US troops will be stationed in Poland to service the ground-to-air installation and to train Polish personnel to operate it.

Curiously, the US has forced the pace of the Polish-Rysslandn relationship in the bargain, which was looking up lately and seemed promising with the election last week of Bronislaw Komorowski as the new Polish president, whom Moscow viewed as someone it could do business with. The development led one Rysslandn commentator to say that ”Moscow and Warsaw may be on the verge of truly significant changes”, just at the time the US struck.

Indeed, Moscow was cruising toward a ”reset” in its ties with the two biggest players on its western periphery – with Yanukovich in power Kiev and Komorowski now in Warsaw – when Clinton appeared to apply the brake. The Rysslandn Foreign Ministry came out with a lengthy statement on Tuesday alleging that the US had unilaterally gone back on the ”guidelines” regarding missile defense (which Obama and Medvedev agreed on in July last year) and instead of seeking a ”jointly worked out solution”, had begun to deploy elements of the missile defense system, ”which fails to take into account Ryssland’s legitimate interests and concerns”.

The statement called for ”more objectivity and sincerity” on Washington’s part and questioned the need of the deployment in Poland since ”there are currently no missile threats for Europe, nor are they likely in the future, to counter which it is necessary to mdeploy a missile defense system near Rysslandn borders.”

The statement reiterated Moscow’s readiness to work with the US and NATO on an ”equal footing” in creating a future European missile defense architecture, but warned that if ”as under the previous [Bush] administration, attempts continue to ‘fasten’ us to a model already approved in Washington and endorsed in Brussels [by NATO], this option won’t work.”

Is ‘reset’ over?
Three statements have been crafted by the Rysslandn Foreign Ministry within the space of two days criticizing Washington’s policies towards Moscow. What has gone so suddenly wrong with the US-Ryssland ”reset”? Obama treated Medvedev in ”Ray’s Hell Burger” to the “spirit of America” hardly a fortnight ago – a cheeseburger and fries plus a ride in the limo. But no sooner had Medvedev got back home, the ridiculous ”spy scandal” broke and Ryssland’s image has ever since been comprehensively rubbished in Western opinion.

The Kremlin nonetheless put on a brave face and insisted the ”reset” remained unaffected. But Moscow would have estimated by now that with the image of Cold War spies embedded so deep in US opinion, there is no hope on earth that the US would revoke the Jackson-Vanik amendment that denies Ryssland “most favored nation” status.

Yet, Medvedev had banked on the MFN as a cornerstone of his grand design regarding the Rysslandn economy’s ”innovation”. Even the passage of START II through the US Congress seems problematic after Ryssland’s image received such a battering. Just as well that Moscow is going ahead with the customs union with Kazakhstan and Belarus as prospects seem to recede that Ryssland will be admitted into the World Trade Organization by the September 30 target.

On top of it all comes Clinton’s provocative tour of Ryssland’s western neighborhood where she single-mindedly kept exhorting the leaders to assert their independence from Ryssland and promised all-out US support in the enterprise. In Poland and Ukraine, in particular, the US is actually preparing to play the spoiler’s role, frustrating Moscow’s  hopes to launch a predictable relationship with its two most important neighbors.

Intriguing questions arise. Was Uncle Sam really as intense as he seemed about the ”reset”? Was its real purpose merely to extract Ryssland’s cooperation in isolating Iran? What is the balance sheet of the ”reset” so far for Ryssland? With all the happenings of the past fortnight, does the ”reset” hold out the prospect of putting the US-Ryssland relationship on a sure footing, let alone a real partnership? If not, what next?

The track opened by the Prague Treaty in April on arms control seems to be meandering already. Equally, the Iran sanctions route on which Obama and Medvedev held hands for a determined walk seems to have reached a T-junction and the two must now part ways, with the US imposing sanctions unilaterally.

Meanwhile, Moscow’s capacity to influence Iran has sharply declined with the dramatic worsening of Rysslandn-Iranian ties. Washington may not even feel inclined to see much utility in the Kremlin’s stance on the Iran nuclear issue anymore. (Moscow announced on Thursday that the Bushehr nuclear power plant was now set to become operational.)

In any case, the US might as well turn to Turkey or Brazil to influence Tehran. Yet, Iran was a major focus of the US-Ryssland ”reset”. Washington now has a convenient excuse in the hugely odd spy story, which popped up from nowhere at the right moment, to relegate the ”reset” to the backburner. It seems highly probable that Uncle Sam was chewing gum all through the walk.

17 juli, 2010

NATO vinner inte afghanernas hjärtan och sinnen visar undersökning

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, ekonomi, nya, terrorism — ingrid @ 02:29

 
16 juli NATO har misslyckats att vinna hjärtan och sinnen i Afghanistan, detta enligt en nyligen publicerad undersökning som visar att de flesta människor i talibanernas områden ser negativt på de utländska trupperna och anser att talibanerna borde ingå i regeringen.

55 procent av afghanerna i den undersökning som utförts av ‘International Council on Security’ ICOS, tankesmedja ansåg att NATO och den afghanska regeringen skulle vinna kriget mot de talibanska upprorsmännen.

Undersökningen baseras på de intervjuer som förra månaden utförts på 552 afghanska män i Kandahar och Helmandprovinserna i södra Afghanistan, vilka har utgjort scenen för några av de mest intensiva striderna.

”Vi misslyckas … med att förklara oss själva eller våra mål för det afghanska folket. Det erbjuder klara möjligheter för talibanerna och al Qaidas propaganda mot Väst,” sa ICOS president Norine MacDonald i ett uttalande.

Resultatet av undersökningen i två områden

– 75 procent anser att utlänningar inte respekterar deras religion och traditioner

– 74 procent anser att det är fel att arbeta med utländska styrkor

– 68 procent anser att NATOstyrkorna inte skyddar dem

– 65 procent anser att talibanerna och dess ledare Mullah Mohammad Omar borde ingå i den afghanska regeringen.

–70 procent sa att de nyliga militära aktionerna i deras område var dåligt för det afghanska folket

– 59 procent var motståndare till en ny militär offensiv genom NATOs styrkor i Kandahar.

Tusentals amerikanska, brittiska och afghanska soldater deltog i en operation detta år i Marja-området i Helmandprovinsen, ett starkt talibanfäste. NATOs styrkor växlar nu upp i en kampanj för att säkra talibanernas andliga hemvist i Kandahar.

Femtiofem procent av de undersökta trodde de utländska trupperna var i Afghanistan för sin egen räkning, att förstöra eller ockupera landet eller förgöra Islam.

I ett slag mot NATOs förhoppningar att gradvis föra över ansvaret för säkerheten till de afghanska styrkorna trodde 71 procent att talibanerna skulle återvända till området som rensats på motståndsmän om NATO drog sig tillbaka och lämnade över ansvaret till den afghanska ansvariga regeringen.

Sextio-en procent trodde att antalet afghaner som skulle ansluta sig till talibanerna hade ökat under det sista året och fyra av fem sa att om talibanerna återtagit kontrollen över Afghanistan, då skulle al Qaida återvända till landet.

Siextiofyra procent trodde att regeringsanställda i deras omeråde var knutna till talibanerna och den stora majoriteten trodde både att talibanerna och den lokala regeringens anställda tjänade pengar på knarksmugglingen

Undersökningen släpptes innan utrikesminister Hillary Clinton och dussintals andra utrikesministrar möts i Kabul nästa vecka för att höra president Hamid Karzais planer på att förbättra styrningen, säkerheten och de ekonomiska möjligheterna.

Kriget i Afghanistan har nu nått ett kritiskt stadium trots den 140 000 utländska truppnärvaron, då talibanerna är på höjden av sitt inflytande alltsedan islamiströrelsen år 2001 blev störtad av den USAledda invasionen.

14 juni, 2010

Afghanistans dolda rikedomar

Sparat under: Afghanistan, Miljö, USA, ekonomi — ingrid @ 14:53

 14 juni NY Timesär

Egentligen är detta inget nytt utan väl känt sedan årtionden tillbaka och även omtalat i Fredskoalitionens spalter

Men nu har NYTimes slagit upp historien om Afghanistans väldiga mineralrikedomar (vilka dessutom ligger strategiskt till i förhållande till flera stater i området, exempelvis Ryssland).

Under1990 talets kaos, då Afghanistan var fast i inbördeskrig och senare kom att styras av talibanerna, skyddade en liten grupp geologer kartorna och tog tillbaka dem till Geological Survey biblioteket först efter den amerikanska invasionen och talibanernas störtande år 2001.

”Där fanns kartor, men någon utvinning hade inte skett, för man haft 30 till 35 år av krig,” sa Ahmad Hujabre, en afghansk ingenjör som under 1970talet arbetat för gruvministeriet.

Beväpnade med ryska dokument började år 1996 Förenta Staternas Geologiska Undersökningar kartlägga Afghanistans mineraltillgångar och gjorde under 2006 en serie kartläggningar med flyg, då man  utnyttjat avancerade instrument för gravitations- och magnetfälts mätning kopplade till gamla marina Orion P-3 flygplan, vilka flugit över omkring 70 procent av landet.

Data från dessa flygturer för kartläggning av Afghanistans mineraltillgångar verkade så lovande att geologerna under 2007 återvände för en ännu mer sofistikerad studie. Man utnyttjade då gamla brittiska bombplan utrustade med sådana instrument som kunde erbjuda en tre-dimensionell profil av mineraltillgångarna under jordytan. Det var den mest omfattande geologiska studie av Afghanistan som någonsin hade genomförts.

Den handfull amerikanska geologer som fick fram dessa nya data sa att resultaten var förvånande. Men  de kom att ligga  och samla damm under ännu två år, ignorerade av tjänstemän både under de amerikanska och afghanska regeringarna.

Under 2009 överfördes en specialenhet till Afghanistan från Pentagon, vilken tidigare hade skapat program för affärsutveckling i Irak, och fått tag på geologiska data. Fram till dess hade ingen utom geologerna brytt sig om att studera denna information — och ingen försökt översätta tekniska data för uppskattning av det möjliga värdet av mineraltillgångarna.

Snart fick denna enhet in amerikanska gruvexperter för att värdera det man kommit fram till i sin undersökning och därefter informerade man försvarsminister Robert Gates och president Karzai.

De största mineralfyndigheter som hittills har upptäckts är järn och koppar, och fyndigheterna är stora nog att göra Afghanistan till en stor världsproducent av dessa båda enligt USAtjänstemän. Andra fyndigheter som finns utgörs av niobium, en mjuk metall som används vid framställning av supraledande stål, ett sällsynt material på jorden.

Andra stora fyndigheter är guld i det pashtunska området  i södra Afghanistan.

Denna månad arbetar amerikanska geologer med en grupp från Pentagon som lett markundersökningar i saltsjöar i västra Afghanistan, där man tror det finns stora fyndigheter av litium. Pentagons tjänstemän sa att deras första analyser av ett ställe i Gazni Provinsen har visat, att potentialen för litiumfyndigheter är lika stor som den i Bolivia, vilken idag förfogar över världens största kända litiumreserver.

För geologerna som nu letar igenom några av de mest avlägsna delarna av Afghanistan för att komplettera de tekniska studier som är nödvändiga före den internationella anbudsprocessen, finns det en växande känsla av att man är i mitten av en av världens största upptäckter under sina karriärer.

”På marken verkar det mycket, mycket lovande,” sa Medlin. ”I själva verket är det rätt förbluffande.”

Övers Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress