Fredskoalitionen Göteborg

1 februari, 2012

Hur Israel provocerar fram sanktioner och terrorbombning till att få krig med Iran

Filed under: ekonomi,EU,Iran,Israel,kärnkraft,krig,mellanöstern,nya,olja,terrorism,USA — ingrid @ 02:19

 

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

 

övers Ingrid Ternert

31 januari, 2012

Är världen verkligen säkrare utan Sovjetunionen? Del 2

Filed under: dollar,ekonomi,Europa,finansmarknader,FN,Fred,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 16:55

av Michael Gorbatjov del 2
Att i vår tid utnyttja ett sådant tänkande, det är självbedrägeri. Inte undra på då att det imperialistiska projektet har misslyckats, och snart stod det klart, att detta var en omöjlig uppgift även för Förenta Staterna. Militära interventioner i Irak och Afghanistan baserade på tanken att  makt är rätt, har kommit att allvarligt underminera den amerikanska ekonomin, förutom att förorsaka tiotusentals dödsfall. Idag inser många i Väst att detta var fel väg att gå , så den tid som kunde ha använts till att bygga en sann ny världsordning var förlorad.

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

 

övers Ingrid Ternert

Är världen verkligen säkrare utan SovjetUnionen? del 1

Filed under: Europa,FN,Fred,Kärnvapen,kärnvapen,krig,nedrustning,Ryssland,USA — ingrid @ 01:58

 

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

 

övers Ingrid Ternert

20 oktober, 2011

Afghanistans barn och Sveriges

Filed under: Afghanistan,Europa,krig,mellanöstern,NATO,nya,Ryssland,Sverige,talibaner,terrorism — ingrid @ 00:43

  
Afghanistans barn: Analys av barns rättigheter. Utifrån Lisa Davis rapport…

 Afghanistan har i mer än 30 år varit invecklat i krig med sedan år 2001 tusentals dödade eller skadade civila . Det är under dessa förhållanden som barn lever under en extrem risk för att drabbas av våld, övergrepp, exploatering och vanvård.

Afghanistans barn har växt upp i ett av världens mest underutvecklade länder. Sex procent av småbarnen dör vid födseln och 25 procent före sin 5e födelsedag. Konflikter och politiskt våld gör att miljoner barn och deras familjer flyr sina hem och det resulterar i att förflyttade familjer tillbringar år i osäkerhet och farlig belägenhet.

Flickor står inför en mångdubbel könsdiskriminering genom barndomens tidiga stadier i livet. 70 procent av flickorna i skolåldern går inte i skolan. Nittiofyra procent av dessa födslar registreras inte.

Ett barns grundläggande rätt till liv och utveckling äventyras allvarligt för de barn som växer upp i konfliktens Afghanistan. Hundratals barn fortsätter att dö på grund av attacker och flyganfall mot motståndsgrupper, internationella militära och väpnade styrkor och den afghanska nationella armén(ANA).Under 2009 bekräftade FN att totalt 346 barn blivit dödade, av vilka 131 hade dödats som resultat av flyganfall och 22 i operationer i nattliga räder genom ISAF och Afghanistans Nationella SäkerhetsStyrkor (ANSF).

Det är inte enbart barn som dör, de kan också bli rekryteras till att kämpa i väpnade styrkor och grupper. Barn, särskilt pojkar, fortsätter att bli sexuellt ofredade av väpnade grupper och särskilda representanter för Barn i Väpnade Konflikter säger, att det är lite som har blivit gjort till skydd för och straff mot sexuellt ofredande.

Runt 1.6 miljoner barn har lämnats in på barnhem i Afghanistan, i första hand beroende på konflikten, och dessa barn har berövats sitt familjeliv. En förstörd infrastruktur då det gäller utbildning är i behov av återuppbyggnad, och i ljuset av de växande väpnade attackerna mot skolor, behöver man underlätta hjälpen till undervisning.

En fjärdedel av världens flyktingar kom från Afghanistan under detta eller tidigare krig… Barns rättigheter består i första hand av krigets psykologiska efterdyningar och våld, deras hälsa och en situation som gäller födoämnen utgör stor anledning till bekymmer. Hunger, sjukdom och förlust försvårar detta, då det i grunden orsakats av krigets våld. Vi måste erkänna våldet mot barns rättigheter i Afghanistan. Vi måste bryta tystnaden och erkänna orättvisorna.
DN skriver 9 okt 2011 om den svenska självsäkerheten efter insatsen i Libyen

av Kristoffer Örstadius Den svenska försvarsmakten anser att den svenska insatsen i Libyen öppnar för fler svenska krigsuppdrag utomlands och slickar som alltid i sig Natos beröm som en tacksam hund i kampen mot Khaddafis trupper.

Sverige har deltagit med sina Gripen-plan från flygbasen Sigonella på Sicilien i drygt fyra månader nu. 60 mil söderut i svartaste Afrika ligger Libyen. Där stöter Khaddafis styrkor fortfarande ihop i blodiga strider med rebeller av olika schatteringar och då även al Qaida.

Den flygspaning svenska plan sysslar med är fullständigt på Natos sida. Trots vår alliansfrihet. Trots vi saknar verkliga intressen på södra jordklotet. Skall det kallas neutralitet? Nej naturligtvis inte. Men alliansfrihet? Knappast det heller, då vi idag kampar ihop med Nato ute i världen ‘för att få övning.’

Neutraliteten försvann i och med EUs militarisering och undan för undan ändrades begreppet ytterligare, så att vi nu kallar oss alliansfria. Dessutom har vi sedan en del år tillbaka under sommaren haft rena stridsflygövningar med Nato uppe i norra Norrland. Kallar man det också för alliansfrihet? I vilket fall är det knappast så Ryssland skulle se det…

Hur många av oss söderifrån känner till det här? Och de fattiga, tidigare radikala, norrlänningarna tycker bara att det är bra med de nya inkomster och arbetstillfällen detta för med sig. 

Svenskarnas uppdrag i Libyen sägs vara långt ifrån riskfritt och att Riksdagsbeslutet i våras föregåtts av en stor debatt. Det är alltså skadade svenskar och svenska flygplan man oroar sig för. Senaste gång Sverige skickade ner stridsflygplan till ett krigsområde i Afrika var för 50 år sedan i samband med Kongokrisen.

Det tragiska är att enligt steg för steg metoden får Försvarsmakten detta som en tillvänjningsprocess av det svenska folket, vilket varit inställt på alliansfriheten efter att neutraliteten strukits . Nu då Försvarsmakten säger sig ha fått beröm av Nato för sin flyginsats i Libyen, pöser man över och vill gå ännu några steg, och med det ytterligare äventyra säkerheteten för landets invånare inför oss ännu ett idiotiskt och olyckligt Natomedlemskap.

Steg för steg-strategin från vissa makthavares sida knutna till krigsindustrin (nästan helt delägd numera av den enormt stora amerikanska krigsindustrin) måste till slut få en vändning, så att det får bli ett lyckligt slut – till slut. Det vill då säga att vi invånare får upp ögonen för vad det är som pågår i samarbetet med Nato och i vår stora amerikansk-delägda försvarsindustri!

Det gäller att säga nej innan de nya generationerna helt tappat bort vår historia, om hur Sverige stått utanför ett andra förödande världskrig. Så att vi idag inte ytterligare luras in i en dylik fruktansvärd förödelse!

Ingrid T

23 september, 2011

Ryssland – Nato kan aldrig ersätta FN

Filed under: Afrika,EU,FN,Fred,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,Ryssland,USA — ingrid @ 02:36

 

 

 

NATO kan aldrig ersätta FN- Lavrov 21 September 2011 RT

Med Rysslands allt större oro över NATOs tydliga beredvillighet att intervenera i främmande länders inre angelägenheter, har Moskva påmint länder i Väst om Förenta Nationernas oersättliga ställning i den globala arkitekturen. ­Trots enskilda politikers försök att tillmäta NATO de här internationella uppgifterna, kommer militärblocket i Väst aldrig förmå ersätta FN, säger Rysslands Utrikesminister Sergey Lavrov, vilken nu befinner sig i New York på FNs generalförsamlings 66e Session.

”NATO – eller mer exakt, en del av dess representanter – har försökt bära upp den roll som FN sedan 1990talet spelar,” sa Lavrov i en intervju med Rossiskaya Gazeta. Rysslands Utrikesminister menade att det här har fortsatt “tills 2003 års invasion av Irak, då Tyskland och Frankrike inte stödde sina NATOallierade”. Lavrov sa, att vid denna tid i historien kom NATO att tvingas inse, att “den internationella samfälligheten inte uppfattar dessa operationer som legitima, såvida de inte blivit godkända av FNs SäkerhetsRåd.”

För Rysslands del kom det mest uppenbara brott mot internationell lag år 1999 i samband med NATOs flygkampanj mot Serbien i ett försök att tvinga Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic att dra tillbaka sina styrkor från Kosovo. FN Stadgan förbjuder militär intervention i suveräna nationer, förutom i de fall då FNs Säkerhetsråd gett sitt godkännande. Då ansåg Ryssland att “en sådan unilateral våldsanvändning innebär ett flagrant brott mot FNstadgan.”

Under tiden förtydligar NATOstadgan att Alliansen är en organisation skapad till försvar av sina medlemmar, men i fallet Jugoslavien utnyttjades den till attack mot ett icke-NATOland, som inte hade direkt hotat någon av alliansens medlemmar.

Lavrov noterade, att en gemensam deklaration om samarbete mellan NATO och FNs generalsekretariat hade undertecknats år 2008, då alliansens strategi intygar utfästelsen att uppträda i överensstämmelse med internationell rätt.“NATOs överensstämmelse (med internationell rätt) skulle inte bara vara begränsad till just ett papper, utan manifestera sig själv genom sina medlemmars kollektiva handling. Detta är av reell betydelse”, sa han.

Rysslands dåvarande utrikesminister nämnde den pågående konflikten i Libyen, där rebellsoldater utkämpar en våldsam strid mot styrkor lojala till Muhammed Khadaffi. FN-Resolution 1973 auktoriserade “Skyddet av civila såväl som att ge humanitär hjälp och ett beslutsamt steg för att få slut på stridigheterna.”

NATOstyrkor i den libyska stridszonen har överträtt FNs mandat, säger Ryssland, och detta blir en stor diskussionspunkt i New York.  “Diskussionen i New York kommer definitivt att röra sig kring hur NATOkoalitionen fullföljt FNs resolutioner om Libyen, och huruvida dess aktioner står i samklang med det mandat som FNs SäkerhetsRåd utgett, då framförallt skyddet av civila.“Här har vi en del frågor att ställa till NATO,” tillade Lavrov.

Lavrovs kommentarer kom på öppningsdagen av ett internationellt säkerhetsmöte i Yekaterinburg, där ordföranden i Rysslands Säkerhetsråd, Nikolai Patrushev, förmedlat sina tankar om våldsanvändning som medel i lösning av globala problem. Trots effektiviteten i det korta perspektivet, kan utnyttjandet av väpnade styrkor på lång sikt få motsatt effekt i sina efterverkningar, som är mycket svåra att förutse, sa han.

”Satsning på våld har inte bidragit till någon varaktig demokratisk lösning i någon av konflikterna runt världen,” sa FSBs förre chef Patrushev på ett andra internationellt möte med höga representanter ansvariga för säkerhetsfrågor. ”Vi kan utvidga säkerheten ifråga om hot och utmaningar under det 21a århundradet, enbart med utnyttjande av nya verktyg”, sa han. “Först av allt är det en dialog som vilar på ömsesidigt förtroende beroende på varandras intressen, ansvar och samvetsgranna samarbete.”

Enligt sekreteraren i Rysslands SäkerhetsRåd har ”världen fortfarande långt ifrån ställt upp universella regler till att legalisera internationell inblandning i interna konflikter och garanterat sakna fördomar, samtidigt som de är effektiva.” Under tiden fortsätter inblandningen i suveräna nationers interna angelägenheter under varierande förevändning, sådant som “skydd mot stora offer av fredliga civila, vilket skulle kunna leda till humanitär hjälp eller ett politiskt avgörande”, sa Patrushev.

Dessa luftiga slogans används till att “bedriva unilateralt eller blockbaserat samarbete med målet att störta den härskande regimen, få tillgång till naturresurser eller kontroll av vitala transportrutter, ofta genom att förbigå FNs SäkerhetsRåd”, sa han. Patrushev menade att  under de  gångna två decennierna hade den överväldigande majoriteten konflikter kommit att påverka den globala och regionala säkerheten och starta interna konflikter, något som är ”absolut tydligt… i de dramatiska händelserna i Nordafrika och Mellanöstern, alldeles särskilt i Libyen och nu i Syrien”.

”Ett dylikt närmande skulle minska möjligheten till fel och misstag”, betonade han. För dagens globala säkerhetsarkitektur innehåller fortfarande rester av det KallaKriget och reducerar komplexa globala kriser till ett förenklat ”vän eller fiende” -mönster, vilket naturligt leder till ett ökat antal konflikter.

 

övers Ingrid Ternert

18 september, 2011

EU fifflar med finanskrisen och Tyskland kommer igen

Filed under: ekonomi,EU,Europa,finansmarknader,Frankrike,Grekland,IMF,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Tyskland — ingrid @ 02:12

Alla inom EU blir beroende av Tyskland under denna finanskris säger Max Kaiser, apropå  Grekland och Spanien till viss del kommer att gå bankrutt, om man inte sätter in ett bankstöd, då en del av de stora insättarna till viss del  ändå kompenseras för sina skuldobligationer.

Europakommissionen har varnat för att eurozonens ekonomiska tillväxt under andra hälften av år 2011 kommer att upphöra, med anledning av  EUs skuldkris och oron på finansmarknaden.

I sin senaste ekonomiska rapport om det fjärde kvartalet hade man i EUKommissionen endast  förutspått 0.1 % ekonomisk tillväxt för 17 Euroländer, från 0.2 procent under tredje kvartalet.

Press TV talar med Max Keiser, ekonomi-journalist i Paris, för att sprida ljus över frågan. Om man nu kunnat lyckas med det, är en helt annan fråga… En video visar hur två övriga gäster ser på det hela, Keith Pilbeam och Ian Williams. Följande är en snabb nerteckning av intervjun:

Press TV- Max Keiser, Frankrikes tre största banker (BNP, Societe Generale och Credit Agricole) med $57 miljarder i grekiska skuldväxlar,  Tyskland med $34 miljarder och brittiska banker med  $15 miljarder.

Skulle bankerna i själva verket kunna suga upp förluster som hänger ihop med Greklandskrisen? Vad skulle ske om det kommer att inträffa andra stora förluster? Hade man ha kunnat överleva det?

Keiser: Nåja, marknaden med Societe Generale, som nått sitt lägsta resultat se’n åratal, har fått BNP att gå ner. Problemet är naturligtvis att då man börjar sälja av Grekland och aktieägarna får en del av sina aktier till inköpspris, då har bankerna värderat dessa till 100 cent per dollar…

Det är så den finansiella smittan sprids. Bankernas balansräkningar är mycket bräckliga och bankerna från början högt belånade. Så man förmår inte stå emot ännu en spark mot balansräkningen. Vi kan vänta oss en likviditetskris eller något liknande Lehmanbankens kris- här i Europa, och detta triggar fram all slags intressanta effekter.

Press TV: Men Max, är du med på det? Och vad gäller detta, så vill jag du går mer in på det du kommenterat i din rapport, om den  likviditetskris du talade om; om den så kallade federalisering av bankväsendet och att Tyskland också kunde kontrollera Europa genom dominering av  banker. Du sa Tyskland också skulle kontrollera Europa, för dominering av Europa är vad Tyskland redan gör och länder där betalar avgifter till Berlin.

Keiser: Idag finns det en del frågor. Först och främst finns Tyskland i termer av själva Euron, och Tyskland är en mycket dynamisk och robust ekonomi med en väldig export, vilken nu spelat dubbelspel i en sådan utsträckning, att Euron försvagats på grund av problemen inom de länder som existerar i periferin, då Euron har hjälpt upp deras export.

För att gå vidare kan man ta upp att  fallet är, att i krisen kan man finna en intressant situation, eftersom alla minns hur Tyskland efter det andra Världskriget  naturligtvis blev delad, men när man gav ut Euron, kom de tillbaka till varandra; de blev återförenade under Eurons paraply.

Ifall Europa skulle delas och Tyskland på något sätt måste bli skild från sin grupp, kunde man plötsligt  få tillbaka ett återförenat Tyskland in i leken med en väldig exportmarknad, egen Deutsche Bank, Bundesbank och skulle då kunna bli en supermakt. Så detta är tvivelsutan en möjlighet.

Vare sig så är fallet, tror jag Tyskland ändå verkar göra bra ifrån sig. Om det blir kaos och Euron relativt försvagad, då kunde den hjälpa  upp deras egen exportmarknad.  Om det blir en delning, hade de kunnat återförenas och få med sig en hel del fullskaliga ekonomier den vägen.

Här sitter de, som jag ser det, verkligen i högsätet.  Men i fråga om denna likviditetskris, hur många fler banker skulle det då kunna handla om? Måste vi gå från fall till fall? Finns det ett större antal banker? Vi har nämnt Frankrike i termer av hur mycket man investerat i denna Greklands-skuld och naturligtvis Italiens 550 miljarder dollar. Vad är det alltså vi ser i termer av dessa bankers likviditetskris?

Keiser: Nåväl eftersom er tidigare gäst undvek detta, är det en tämligen svår fråga, för många bolag sitter på en väldig hög med pengar och skälet till det är, att repomarknaden – den nattliga kreditmarknaden, fruktar att den i varje ögonblick ska kunna frysas inne, och dessa kontanter skulle behövas  för att klara den dagliga verksamheten.

Så dessa är verkligen rädda att få en upprepning av 2008 års frysning av krediter, och för tillfället verkar det vara just precis det som sker och förvånansvärt nog, ifall man t.ex tittar i Societe Generale, är man tillbaka till Jerome Carville-händelsen, då man påminns om hur han blev gripen för att ha handlat med biljoner dollar, som han inte hade lov att handla med och blev fast, vilket kom att leda till en hel del uppståndelse.

Men själva banken handlar med triljoner Euro, vilket den inte får. Den gör samma sak som Jerome Carville någonsin gjort, fast i mycket större skala och med mycket större problem. De borde ha gjort Jerome Carville till företaget Societe Generales verkställande direktör, för det är han som har erfarenhet av detta, och det skulle antagligen inte ha blivit lika dåligt som idag.

Max Keiser, du har ju också talat om denna skuldavskrivning i din rapport och den kommentar du gett. Kan du berätta för oss vad du menar. Kommer skuldavskrivningen verkligen att fungera? Är det något man tar hänsyn till, då t.ex vi talar om Grekland? Keiser- Nåja, skulden kan bara inte bli betald, så ju förr folk inser detta desto bättre. I Grekland har åtstramingar fått ner bruttonationalprodukten, så möjligheten att alls kunna betala av någon skuld minskat.

Skulden döljs genom försäljning av tillgångar, och samma sak ser vi över hela Europa; vi ser det även i Förenta Staterna med sin väldiga Hypotekslåneskandal; triljoner dollars värde i bedrägligt framställda hypotekslån, som är omöjliga att betala tillbaka. Så det blir till att skriva av skulden eller avskriva den på ett annat sätt. Vare sig det sker i laga ordning eller ej, är det den enda fråga som ligger kvar på bordet.

Det vore fantastiskt om Världsbanken och IMF kunde klara detta, och säga att i världen helt enkelt finns alltför mycket skulder, och att vi saknar någon slags Bretton Woods-lösning, där dessa G20 nationer kan komma samman och återuppbygga sitt valutanät och sin globala aktiemarknad och att det kommer bli en omstart. För idag har vi inget svar på om tillväxten skulle ha kunnat betala denna skuld och ingen politik att orkestrera. Att vi på något magiskt sätt hade kunnat få skulden att försvinna…

Försvinna genom att låtsas förlänga det hela eller förpacka det på ett nytt sätt, med nya säkerheter, men ingenting av detta finns. Nu är det slut, all denna banksektor-alkemi har misslyckats, och vi får förlika oss med det.

 

av MH/MSK/MN/GHN   övers Ingrid Ternert

 

 

10 september, 2011

Obama, Khadaffi och Natos flyganfall

Filed under: Afrika,CIA,EU,FN,Frankrike,krig,Libyen,NATO,nya,Storbritannien,terrorism,USA — ingrid @ 02:33

 Två dödade Natosoldater per dag i Afghanistan, det dödligaste året hittills. Meningen är att till år 2014 ska de främmande trupperna vara ute ur landet.

Nu hyllar USA de ‘extraordinära’ franska och brittiska rollerna i Libyen, i NATOs luftstrider, där Förenta Staterna försett dem med de kritiska tillgångar som har säkrat framgången, sa USAs Natoambassadör på torsdagen.

”Vi är klart nära slutet av operationen,” sa ambassadör Ivo Daalder, eftersom det är nästan sex månader sedan NATO tog över missionen att bomba Libyen.

Brittiska och franska flygplan har flugit en tredjedel av 22000 flygräder, medan deras stridsflygplan träffat 40 procent av de 5000 militära mål som NATO har förstört i Libyen, sa Daalder.

”Frankrike och Storbritannien har utfört ett utomordentligt arbete och de har samtidigt varit omistliga för operationens framgång,” sa Daalder till reportrarna.

Alltmedan runt hälften av NATOs medlemmar bidragit med militärt material till operationen, var det bara åtta som har genomfört luftstrider: Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannie, Kanada, Italien, Danmark, Norge och Belgien.

Daalder tryckte på den roll som Belgien, Danmark och Norge spelat, då de tillsammans bombat lika många mål som Frankrike trots deras relativt små luftstyrkor.

Storbritannien och Frankrike var ledande i luftstriden mot Kadhafis styrkor i Libyen, och ma den 19 mars sköt man av de första salvorna i den koalition, som Förenta Staterna ledde.

Men med Förenta Staterna nergrävd i Afghanistan kom den 31 mars USAs president Barack Obama att lämna över ledningen av operationerna i Libyen till NATO.

Trots överlämnandet stod USAmilitären för tre-fjärdedelar av flygplanens påfyllnad liksom spanings-och de obemannade spionplanen, medan USAs andra obemannade farkoster var ämnade till att… träffa mål.

USAs krigsflygplan och kryssningsmissiler var också centrala för att få bort Kadhaffis luftförsvar, och beredde väg för NATOs krigsflygplan att flyga upp i Libyens säkrare skyar.

”Var och en av dessa element har absolut varit kritiska för operationens framgång,” sa Daalder och noterade att USAs flygplan  stått för en fjärdedel av nästan 22 000 flygningar, mer än någon annan nation.

USAs ”bidrag var nödvändigt för att få NATOländer och partnerländer att deltta och fullfölja sina bidrag till mandatet”

Daalder sa också att NATO skulle fortsätta sin mission så länge Kadhaffis lojalister fortsätter sitt motstånd. Alliansens andra 90-dagarsmandat avslutas den 27 september, men tjänstemän har sagt att NATO kommer att förnya det, såvida hotet kvarstår.

Medan styrkor från Libyens regerande Nationella ÖvergångsRåd jagar Kadaffi, som på torsdagen hade hörts i  en radioutsändning med ännu ett stridslystet ljudband, och Daalder sa att det var oklart huruvida hans tillfångatagande nödvändigtvis skulle få följeslagaren att resa vit flagg.

”Det är inte säkert om han tas ut, att alltihop nödvändigtvis behöver kollapsa; det är det vi inte riktigt vet..,” sa Daalder.

övers Ingrid Ternert

9 september, 2011

En hållbar evig fred – för Väst?

Filed under: Afrika,EU,FN,Fred,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,Pakistan,terrorism,USA — ingrid @ 05:00

Enduring freedom forever av Pepe Escobar Asia Times 9 sept 
Väst försöker förgäves finna någon form av ångest som tjänar dess förflutna – E M Cioran

Vår väg är huvudvägen
Pentagons Långa Krig klarade inte upp det; men folk i NordAfrika gjorde det. Den Arabiska Våren besegrade 9/11, och besegrade al-Qaida. Den besegrade också Osama bin Laden innan räden mot Abbottabad (egentligen en målinriktad avrättning utförd av ett amerikanskt kommando, efter intrång i en suverän nations luftrum).

Men just som den Arabiska Våren också verkade besegra villfarelse om den Heliga Triaden – Islamofobi, Civilisationernas kamp och Historens slut…

…Allt har kommit i rörelse genom ‘Operation Odyssey Dawn’. Washington, London och Paris beslutade gräva ner den Internationella Lag som funnits sedan 1648 års Västfaliska Fred. R2P – ”Ansvar att skydda” civila – fick sin ballistiska födelse, den perfekta humanitära täckmanteln för försvar av NATOs ekonomiska och strategiska intressen.

Tillsammans med fördelen av Nobels FredsPrisVinnare och multipla krigsutvecklare Barack Obama som presiderar över Natos förvandling i ett globalt Robocop – med eller utan grönt ljus från FN. Västmakterna fick ett splitternytt firmamärke; en global milis. Anfallen mot Irak – utan FNmandat – handlade om regimskifte. Libyen – med FNs välsignelse – handlade också om regimskifte, trots att Obama svurit på, att det inte förhållit sig så.

Tio år efter 9/11, med det fyra generationers sk Långa Kriget  – teoretiskt ett ”nytt” kontramotstånd av ett asymmetriskt krigsavskum.Välkommen till CIA som paramilitär milis. Välkommen till Drone-istan – General Atomics MQ-1 Predatorer för att sikta in sig mot militanter och hänge sig åt en udda kollateral förgörelse – ungefär som det att bomba pashtunska bröllop.

Och välkommen till Förenade SpecialOperationsKommandot (JSOC), utvecklad av den förre hjälten i Irak och numera CIAledaren general David Petraeus, med sin ”nära fullskaliga industriella kontraterrorist- mördarmaskin”, som Petraeus skyddsling John Nagl förklarade.

JSOC är vad man i Latinamerika under 1970talet kallade en dödsskvadron, men är nu under Pentagon direkta skydd en  mästare i död och fängslande, grundad på en skör, legal eller påfallande extralegal premiss, t.ex att jaga mål från avrättningslista, som även innehåller amerikanska medborgare.

Med cirkeln obruten? Naturligtvis inte; Obamas amerikanska Sätt att Kriga – där man nu skryter om synbarligen noll i offer, t.ex i Libyen – men med samma målsättning som Bush. Pentagon lämnar Afghanistan och Irak över dess kollektivt döda kropp.

Pentagon kommer sätta upp en Africom-bas i Libyen. Mitt i störtfloden av dessa kända och okända främlingar, dessa som utgör den verkliga födelsen av det nya MellanÖstern. Det som verkligen betyder något är Pentagons besatthet av att kontrollera hela bågen av instabilitet.

Minns den hetsiga nykonservativa retoriken i Washington mellan det tidiga 2002-talet om ondskans axelmakter och invasionen av Irak år 2003; Verkliga män går mot Teheran. Playstations ‘King of Jordan’ och hur den ärkekontra-revolutionära Kungen av SaudiArabien dillar om det existerande hot som de shia-religiösas stjärna av stater utgör.

De vansinniga och/eller betryckta hjärtan och sinnen i instabilitetens båge är fortsatt alienerade. Alla slags bakslag finns kvar. Man behöver till exempel bara räkna ut hur lång tid det tar för NATOs makter att våldta Libyen. Ge igen? Till och med det kommer CIA/Pentagon skryta med. Det kommer att bli en barnlek.

Vilken vidrig best det än gäller, är för den till slut ändå timmen slagen, då man hasar sig fram till … Kabul? Bagdad? Tripoli? Riyad? … för att födas på nytt? Det finns inget slut i sikte; det är det verkliga syftet med Uppdrag Genomfört.  Tio år efter 9/11 är vägen till krig, den mission som pågår för evigt.

övers Ingrid Ternert

6 september, 2011

Manchester United och de asiatiska detaljerna

Filed under: Burma,dollar,ekonomi,Europa,krig,Mänskliga Rättigheter,media,nya,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:44

Vill vi ha det så? Djävulen finns i de asiatiska detaljerna – del 1 av Mair Dubois 

Manchester Uniteds stjärnors inkomster har ökat till över US$500 miljoner genom sponsoröverenskommelser som med Aon Corp, vilken i torsdags visade att dess konton och (70-starka) marknadsteam är lika mycket ett europeiskt  vinnarmaterial som Wayne Rooney och liknande spelare i Englands ledande fotbollsklubb.

Nyliga sponsoravtal bådar gått för framtida försäljning. Asiatiska köp med den malaysiska nudel- och snacks-tillverkaren Mamee, Double Decker och den vietnamesiska mobiltelefonoperatören Beeline, vimlar av möjligheter. Manchester United manager Alex Ferguson, i hans yngre dagar arbetsledare i Glasgows tidigare fungerande skeppsvarv, hade kanske kunnat skaka hand med dessa drivna kommersiella vänskapslag – men de äger mer muskler än vad deras brist på global prominens visar.

Den riktigt stora tilldragelsen i Europa – en för UKs idrott otroliga fyraårs $66 miljonsuppgörelse med den tyska fraktservicen DHL – som i huvudsak har kopplats till klubbens träningsutrustning.

De årliga inkomsterna som ”Red Devils” gick ut med den 1 september övertygar vissa som tvivlar på Thomases och är trötta på den amerikanska ägaren Malcolm Glazers imminenta $1 miljard listning av tillgångarna i Singapore, till att köpa aktier innan man gräver ner sina händer alltför mycket i såren av skulder som hotar blöda ur klubben i framtiden. De kan redan ha omvandlats av teamets 8-2 förödmjukelse förra söndagen mot Londonbaserade rivalen Arsenal. Farten och modet hos detta team som var förra årets vinnare av engelska ligan, förbluffade till och med Manchester Uniteds 300 miljoner fans runt världen.

Manchester United kommer nästa månad teckna ett sponsoravtal med Kuala Lumpur-listade Mamee Double Decker, rapporterade Bloomberg, och slog upp en rapport från 17 augusti på Singapores webbsida entrepreneurs.com.  Kopplingen är med Mister Potato, en slags potatischips och crisps, sa Bloomberg. Mamee Double Decker framhåller att man har 48% av potatisprodukt-marknaden i Malaysia, och skryter om att avsätta Mr Pringle i varuhus så långt borta som Australien.

Ett dotterbolag marknadsför sina produkter i Malaysia, en fattig nation där fotboll är en växande sport. Senior General Than Shwe, landets dåvarande militärboss, la fram ett $1 miljardbud för Manchester United år 2008 efter att hans ”favorit barnbarn” bönat och bett, enligt ett telegram från USAs ambassad, som WikiLeaks förra december avslöjat. (Det Internationella FotbollsFörbundet FIFA utreds nu för påstådda sanktions-dämpande kopplingar till landets nya footbollsfederation. FIFA förnekar att man gjort något icke- tillåtet, men anklagelserna skulle ha kunnat leda till häftiga böter och även fängelse.)

Drömmer om Manchester United? Det gör sonsonen Nay Shwe Thway Aung (vit skjorta) på 1999 års Yangon Bilutställning.  Malaysias Mamee DubbelDeckare grundades 1997, medan landet fortfarande regerades av Than Shwes militärjunta. År 2003 kampanjade fackföreningsfolk mot juntans utnyttjande av påtvingat arbete.

Och affärsförbindelser i landet kopplade juntans Mamee i Malaysia till utländska ekiperingar. Då man undertecknade ‘International Confederation of Free Trade Unions’ (125 miljoner medlemmar i 145 länder och territorier), sa man att enligt vissa bevis, ”var det omöjligt att genomföra någon handel eller annan ekonomisk aktivitet med Burma [Myanmar] utan att erbjuda ett direkt stöd, mestadels finansiellt, till militärjuntan”.

Brevet till Mamee och andra företag som hade investerat i Malaysia handlade om att dra sig tillbaka ”som en fråga av yttersta vikt”. En pressrelease från regeringen från år 1999 markerade öppningen av en nudelfabrik av Malaysias ‘Mamee DoubleDecker’ gemensamt uppförd av Unionen Myanmars Ekonomiska Holdingbolag Ltd och Mamee Double Decker of Malaysia”. Den regeringsägda utrustningen ”betraktas ofta som de väpnade styrkornas affärsgren för handeln”. Mamee har fortfarande ett dotterbolag i Mingaladon, Myanmar.

Risk för gult kort
En nominellt vald civil regering tog detta år över i Myanmar. Även om landet fortfarande är föremål för USAs sanktioner och man reflekterat oro över ociviliserat uppträdande i stil med drog- och människotrafficking, utnyttjande av barnsoldater och pengatvätt.

USAs 2008 års Jade Akt förbjuder särskilt amerikaner från att engagera sig i finansiella transaktioner med Statens Freds och UtvecklingsRåd (den förre militärregeringen), inklusive transaktioner som involverar allt med ekonomiskt värde. Executive Order 13047 förhindrar nya investeringar i Burma, som USA fortfarande kallar Myanmar.

Sponsoraffärer, när de blir offentliga, fokuserar på den summa som företag betalar för att ha sina logos tryckta på skjortor och stadiumförråd; underförstått ska det stå vid klubbnamnen och spelarnas muggar, på reklam utanför plan, potatischipspaket och liknande – eller Manchester United på motorcyklar och ölkannor i Asien – med ett överfört ”ekonomiskt värde” som refereras till i JadeAkten. Denna lag gäller fortfarande i Malaysa, trots nya ändringar som erbjuder tillräckliga villkor för att röja undan sanktionerna.

Den geografiska utsträckningen av Manchester Uniteds sponsorer har uppenbarligen att göra med Mamee Double Decker om och när man kan släppa fler detaljer, möjligen nu under månaden.

övers Ingrid Ternert

20 augusti, 2011

Läget i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,CIA,EU,Europa,Frankrike,krig,kvinnor,Mänskliga Rättigheter,NATO,Sverige,talibaner,USA — ingrid @ 01:56

Dödandet i söndags av en fransk soldat utlöste förnyad kritik av Frankrikes strategi i detta asiatiska land vilket ökade trycket på president Nicolas Sarkozy inför presidentvalet nästa år.

Under en spaningsoperation i Kapisaprovinsen i nordöstra Afghanistan hade nämligen en fransk soldat skjutits till döds av en talibansk motståndsman, vilket kom att föra upp de franska förlusterna i landet till 74 sedan år 2001.

I ett uttalande från Elyséepalatset efter händelsen försäkrade president Sarkozy Frankrikes beslutsamhet att arbeta med den NATO-ledda ISAF-styrkan för att återställa fred och säkerhet i landet. Men det visade sig en oenighet då vänster-partierna krävde ett omedelbart tillbakadragande av franska trupper för att därmed undvika nya förluster. ”Vi vet att det idag inte finns någon militär lösning i Afghanistan.

Det har gradvis blivit ett markkrig där vi kan se hur det har hamnat i ett dödläge.” sa Martine Aubry, socialistkandidat i nästa presidentval. Aubry, som tidigare varit generalsekreterare i Socialistpartiet, lovade att dra bort de franska trupperna ”senast år 2012”, såvida hon vinner presidentvalet. (Frankrike har omkring 4000 soldater i Afghanistan).

Xinhua 16 augusti-De nya siffror som lämnats av NATO visar på en dramatisk ökning av antalet amerikanska kommandoräder över hela Afghanistan sedan general Stanley McChrystal blivit avskedad som befälhavare och  efterträtts av den tidigare CIAchefen David Petraeus.

År 2009 utförde NATO totalt 675 räder, medan man år 2010 då Petraeus tagit över genomförde 1780 räder. Hittills i år har 1879 räder genomförts enligt antiwar.com den 12 augusti

Sveriges Afghanistanpolitik
Markus Håkansson i Svenska Afghanistankomittén: Trupptillbakadragandet har påbörjats och ska vara avslutat år 2014.
 
Den verkliga utmaningen i det härjade landet är att själva staten Afghanistan inte fungerar särskilt väl. Rättsstaten Afghanistan existerar egentligen bara på papperet. Korruptionen är utbredd och genomsyrar hela samhället. Det är ett dåligt utgångsläge som lämnar mycket övrigt att önska.
Det viktiga nu är att det internationella samfundet samlar sig kring en agenda och på allvar försöker bistå det afghanska folket med att bygga en fungerande stat, eller i varje fall ett embryo till något som liknar en fungerande stat. Det kommer att ta tid. Svenska Afghanistankommittén (SAK) har under 30 år jobbat i landet och finns där så länge det behövs, om det så är 10, 30 eller 50 ytterligare år.

Vägen framåt stavas utbildning. Endast med en utbildad befolkning kommer landet kunna resa sig. Särskilt viktigt är att få med flickor och kvinnor i denna utveckling. Men med en utbildad befolkning med T-shirt och PET-kasse kommer också krav på arbete –och kvalificerat arbete och högre studier.

Det innebär att bidraget från det internationella samfundet efter att trupperna dragits tillbaka, förutom utbildning också måste inrikta sig på att bygga upp institutioner, infrastruktur och göra det möjligt för de utländska företagen att investera i landet. SAK har genom åren utbildat miljoner flickor och pojkar.

Inlägg till radions Ring P1 12 augusti av Peter Tornborg, Åmål: Kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan kan ge skolgång åt 7310 barn eller driva sjukvårdskliniker med en sjukvårdare i 12 afghanska byar under ett års tid. Varför får vi inget svar på vad kriget kostar svenska skattebetalare?

Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Varför är debatten om Afghanistankriget så frånvarande i Sverige? Ändå kan kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan ge skolgång åt 7310 barn eller driva sjukvårdskliniker med en sjukvårdare i 12 afghanska byar under ett års tid. Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Varför är debatten om Afghanistankriget så frånvarande i svensk press?

Ulf Karlsröm GP Debatt 3 augusti polemiserar mot Karin Engström (m) ordförande i Riksdagens utrikesutskott:

Sverige kryper allt närmare NATO. Ingen fråga tycks för liten för att Nato inte skall blanda sig i. Rätten till nationellt självbestämmande betyder i sammanhanget ingenting. Militärorganisationen anser sig ha rätt att intervenera hur- och var som helst i världen…

I de flesta blodiga krig som i dag trasar sönder vår värld: i Afghanistan, Irak, Palestina och Libyen spelar USA och Nato en förödande, destruktiv roll. Bara i Irak har bortemot en miljon människor dödats till följd av kriget och 4-5 miljoner bortdrivits som flyktingar. Det senaste krigsäventyret, det i Libyen, har mindre proportioner, men cynismen inom Nato är inte mindre för det…

Hur är det med marionettregeringarna i Afghanistan och Irak? Vad vi idag behöver är en demontering av de rika ländernas vapensmedjor och krigsorganisationen Nato. När den vägen börjar beträdas, då tar jag gärna Karin Enström i hand, på väg mot ett starkare FN.

Nyheter om Afghanistan
Dödandet av en fransk soldat i söndags utlöste en förnyad kritik över Frankrikes strategi i det asiatiska landet och ökade trycket på president Nicolas Sarkozy inför presidentvalet nästa år. Under en spaningsoperation i Kapisa-provinsen i nordöstra Afghanistan sköts en fransk soldat till döds av en talibansk motståndsman, vilket ökade de franska förlusterna i landet till 74 stupade sedan 2001.
I ett uttalande efter händelsen från Elyséepalatset försäkrade Sarkozy Frankrikes beslutsamhet att arbeta med den NATO-ledda ISAF-styrkan för att återställa fred och säkerhet i landet. Men det blev oenighet då vänsterpartierna krävde ett omedelbart tillbakadragande av franska trupper för att undvika nya förluster.

”Vi vet att idag finns ingen militär lösning i Afghanistan. Det har gradvis övergått till ett markkrig, där vi kan se hur det hamnat i dödläge.” sa Martine Aubry, socialistkandidat i nästa presidentval.

Aubry har lovat dra tillbaka de franska trupperna ”senast år 2012” om hon vinner presidentvalet.  Xinhua 16 augusti.

De nya siffror Nato lämnat visar en dramatisk ökning av antalet amerikanska kommandoräder över hela Afghanistan efter det att general Stanley McChrystal avskedats som befälhavare och som efterträdare fått den tidigare CIA-chefen David Petraeus. År 2009 utförde NATO totalt 675 räder och 1780 räder år 2010. Enligt antiwar.com hade man den 12 augusti 2011 genomfört 2350 räder

Markus Håkansson i Svenska Afghanistankommittén skriver om Sveriges Afghanistanpolitik: Trupptillbakadragandet har påbörjats och ska avslutas år 2014. I vilken takt soldaterna vänder hem är ännu oklart, men samtidigt närmast ointressant. Att utländsk militär avslutar sina uppdrag har ingenting med kapaciteten hos deras afghanska kolleger att göra. Nej, andra prioriteringar gäller.

Men det är heller inte det som är det stora problemet. Den verkliga utmaningen i detta härjade land är att själva staten Afghanistan inte fungerar särskilt väl. Rättsstaten Afghanistan existerar egentligen bara på papperet. Korruptionen är utbredd och genomsyrar hela samhället.

Det är ett dåligt utgångsläge som lämnar mycket övrigt att önska. Det viktiga nu är att internationella samfundet samlar sig kring en agenda och på allvar försöker bistå det afghanska folket i att bygga en fungerande stat, eller i varje fall ett embryo till något som liknar en fungerande stat.

Det kommer att ta tid. Svenska Afghanistankommittén (SAK) har jobbat i landet i 30 år nu och kommer att finnas där så länge vi behövs – om det så är ytterligare 10, 30 eller 50 år. Vägen framåt stavas utbildning. Endast med en utbildad befolkning kan landet förmå resa sig. Särskilt viktigt är att få med flickor och kvinnor i denna utveckling. Men med en utbildad befolkning kommer också kravet på arbete – kvalificerat arbete samt högre studier.

Det innebär att bidraget från det internationella samfundet efter att trupperna dragits bort, förutom utbildning också måste inrikta sig på att bygga institutioner, infrastruktur och göra det möjligt för de utländska företagen där att investera. SAK har genom åren utbildat miljoner flickor och pojkar. Se ETC 1 juli.

Så vad kostar kriget svenska skattebetalare? Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan kan under ett enda år ge skolgång åt över 7300 barn eller sjukvårdskliniker med en enda vårdare i 12 afghanska byar, enligt en skribent. Sverige tycks sakna debatt om kriget i Afghanistan. Ändå motsvarar kostnaderna för en enda svensk soldat 7300 barns skolgång.

Jämför med vad det destruktiva kriget kostar svenska skattebetalare… Hur många afghaner har förresten dödats eller lemlästats av de svenska legosoldaterna? En sådan debatt tycks här i landet lysa med sin frånvaro.

viss övers IT

Older Posts »

Powered by WordPress