Fredskoalitionen Göteborg

28 februari, 2010

21e århundradets strategi – Militariserat Europa, globaliserat NATO – del 1

Sparat under: Afghanistan, FN, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA — ingrid @ 3:30

Stop NATO 26 februari 2010 (del 1)

av Rick Rozoff

Det Strategiska nedrustningsavtalet (Start) om minskning och begränsning av strategiska offensiva vapen har gått ut redan den 5 december 2009.

Efterföljaren fick vänta i nära tre månader, till stor del på grund av  de missilskölds-provokationer som Usa bedrev under de närmaste veckorna medan Nato höll på att formulera och även implementera ett nytt Strategiskt Koncept.

Idag kommer Nato med en nyformulering av detta Startavtal, eftersom det gamla redan gått ut. Så presenterade Ryssland en en ny militärdoktrin den 5 februari , vilken betecknar en fortsatt Natoexpansion österut som det “stora krigshotet”.

Den 23 februari höll Nato sitt fjärde seminarium om detta– 21e århundradets – Strategiska Koncept, vilket blev beslutat på dess 16e möte i april 2009 i Strasbourg, Frankrike och i Kiel, Tyskland. Efter tidigare möten i Luxenburg, Slovenien och Norge, höll man det slutliga och långt viktigare mötet i Washington DC. Denna komferens hölls i det Nationella Försvars-universitetet i huvudstaden som ett seminarium om det strategiska konceptet för transformation och kapacitet.

Det Strategiska Konceptet omfattade Natoblockets expansion djupare in mot Balkan och det fd Sovjetunionen för utvidgning av ett globalt partnerskap utanför den Euro-Atlantiska zonen och att fastställa ett missilförsvarssystem som skulle täcka hela Europa i ett gemensamt Usa- och Nato-projekt.

Ryska bekymmer och Natos utveckling innebär en verklig huvudvärk,vilken bland många andra problem gäller ett nytt Startavtal som dittills legat i träda och gäller Rysslands militärdoktrin.

Resultaten från fyra rådgivande seminarier och allmänna informationsfora i de här viktiga frågorna, hade beslutats år i förväg och skulle presenteras för Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen under första maj och formellt antas vid Natos möte i november i Lissabon.

De möten som betyder något i den amerikanska huvudstaden där Vita Huset och Pentagon ligger, kontrollerades av förre utrikesminister Madeleine Albright och förre chefen för ‘Royal Dutch Shell’ Jeroen van der Veer och deras expertgrupp, alternativt Vise Män. Talarna på seminariet i Washington inkluderade det utrikespolitiska triumviratet försvarsminister Robert Gates, utrikesminister Hillary Clinton och den Nationella Säkerhetsrådgivaren James Jones, som det sista av Natos överkommando 2003-2006.

Samma huvudfigurer skulle hålla andra tal under kvällens möte.

Usas permanenta representant i Nato, Ivo Daalder, och Natos generalsekreterare Rasmussen höll också presentationer. Försvarsminister Gates framhöll att världens enda sanna militärblock och det i realiteten enda militära block som idag är involverat i krig “sedan länge bär ansvaret för att Nato är historiens mest framstående militärallians.”

Alla amerikanska talare betonade särskilt Natos artikel 5, vilken betyder ömsesidigt stöd vid väpnad konflikt. Robert Gates-“Få har förstått att den första tillämpning av artikel 5 i alliansens historia följde på en attack mot det amerikanska hemlandet av en ickestatlig enhet baserad i en nation långt bortanför Natos traditionella gränser…”

“Det Strategiska Konceptet måste slå fast att artikel 5 betyder vad den säger att den ska göra -en attack mot någon av oss är en attack mot alla. Konceptet behöver också gå längre för att kunna stärka trovärdigheten i artikel 5 med ett fast åtagande att utvidga sin avskräckning genom en lämplig förberedande planering, militär övning och utveckling av sina styrkor.”

Hillary Clinton- “Jag försäkrar så starkt jag bara kan Förenta Staternas engagemang i respekt för Natofördragets artikel 5. Ingen allierad – eller motståndare– skall någonsin kunna ifrågasätta vår beslutsamhet på den punkten. Den är alliansens grundsten och förpliktelse, vilken aldrig kan vittra sönder”.

Ivo Daalder. “Artikel 5 i Natostadgan säger att en attack mot en, är en attack mot alla, något som förblir Alliansens grundsten. Och för att få artikel 5 att effektivt fungera runtom i dagens värld, kan vi behöva sätta in styrkor, förflytta styrkor från olika platser runt territoriet, vi behöver också öva och planera för att visa och säkra Natos beredvillighet att konfrontera de hot man möter…”

James Jones gick ännu längre då ha sa- “Nato måste bli smalare, mer lättrörlig och flexibel för att effektivt kunna möta de utmaningar man står inför när det gäller säkerheten. Nato måste röra sig utöver sin doktrin om ett statiskt försvar under det 20e århundradet och bli en mer proaktiv allians under vår moderna era. Nato måste vara beredd att identifiera, gå emot och avskräcka hela detta spektrum av hot, vare sig det kommer inifrån Europa, vid Natos gränser eller långt utanför Natos gränser.” Nato och amerikanska tjänstemän har samtidigt varit tvetydiga vad gäller utplaceringen av globala anläggningar för missilförsvar i Europa och därutöver. Natochefen Anders Fogh Rasmussen förklarade- “Helt klart vore en utveckling av missilförsvarsförmågan mer effektiv och kostnadseffektiv, om man var istånd att utveckla den gemensamt.”

Han var mer specifik då han sa-“Missilförsvaret har blivit ett strategiskt imperativ. Enligt vad jag förstår, är ett missilförsvar mer rimligt i förhållande till Nato. I så fall kunde man skaffa framtidsinriktada sensorer och infrastrukturer. Våra allierades försvarssystem kunde fylla gapet med täckningen av Usas system.”

Daalder kopplade detta projekt med Natos artikel 5. Enligt honom är det nödvändigt att “för Natoalliansen utverka ett landbaserat missilförsvar, en mission för försvaret mot en ny form av väpnad attack från ballistiska missiler vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller NordKorea mot Nordamerika. I båda fall skulle dessa enligt artikel 5 efter ett anfall mot en av nationerna betraktas som anfall mot dem alla, vara skyldiga att ta hand om detta.”

Det gäller särskilt de “120-tusen trupper eller något ditåt” från femtio nationer som tjänar under Natos kommando i Afghanistan och pågående marina Natooperationer i Adenviken och Afrikas Horn, tillade han- “Dessa är den sortens operationer vi är engagerade i och troligast kommer att fortsätta vara, med vissa som ligger under artikel 5. Och en ballistisk missilförsvarsattack – även de ballistiska missiler som kommer långtifrån skulle vid attacker mot Natos territorium – kunna vara en fråga för artikel 5.”

Daalder fick sin nuvarande post som Usas Natoambassadör efter att ha varit BrookingsInstitutets ständige medarbetare och före detta chef för Europa-affärer vid det Nationella Säkerhetsrådet 1995-1996, då han ansvarade för Clinton-administrationens Bosnienpolitik.

Han hade också ansvar för informationen under Jugoslavienkriget 1999 och var medförfattare till boken år 2000 med titeln ‘Winning Ugly- Natos krig för att rädda Kosovo – mot Irak 2003 och Afghanistan 2001- upp till idag. Under hans år i Brookingsinstitutet var han medförfattare till en mängd artiklar med James Goldgeier, en ‘Senior Fellow’ vid rådet för utrikes relationer, inklusive ett stycke från 2006 kallat “För global säkerhet, utvidga alliansen”, och förklarade då- “Eftersom de utmaningar Nato möter är globala, borde dess medlemmar också vara det.”

Författarna tillade “Nato måste bli större och mer global och godkänna varje demokratisk stat som önskar fullgöra alliansens nya förpliktelser.

Natos förmåga att samla stater med liknande värderingar och intressen för bekämpning av globala problem, begränsas av medlemmarna exklusivt transatlantiska karaktär. Andra demokratiska länder delar Natos värderingar och många gemensamma intressen – som Australien, Brasilien, Japan, Indien, Nya Zeeland, Sydafrika och Sydkorea – och de kan alla i hög grad bidra till Natos ansträngningar genom att tillföra fler militära styrkor eller ge logistisk support som svar på globala behov och hot.”

Under samma år skrev Daalder och Goldgeier en artikel för ‘Foreign Affairs’, en publikation som ‘Council on Foreign Relations’ gav ut med titeln “Globalt Nato”, i vilken man framförde åsikten att “Nato blivit global”, och att dess föregivna “framåtsyftande försvar ofta kräver en global räckvidd.”

Detta Nya Strategiska Koncept kommer fullt ut att införa ett globalt Nato, förutom att kodifiera 2000-talet och expediera Nato (dessa termer är de som deras förespråkare och tjänstemän använder), världens första internationella militära axel. Det projekt som Daalder och hans kollegor har drivit alltsedan tidigt 1990tal är avsedda att ge resultat. Förra året fick han posten som ansvarig  för att målen blev uppfyllda.

Det gjorde han utifrån den tendentiösa journalistik som han under 1998-2009 praktiserat i Usas större dagstidningar och journaler, medan seniora deltagare inom institutet oupphörligt kritiserat Förenta Nationernas brist på effektivitet. Och hans program för ett globalt Nato– den exakta term han använder – är inte avsedd till komplettering utan för att ersätta FN.

Madeleine Albright, som hade levererat öppnings-och avslutningsorden på seminariet den 23 februari om det Strategiska Konceptet, har på liknande sätt förringat FNs roll; hon var Usas ambassadör i denna organisation mellan åren 1993 och 1997, då hon ledde det framgångsrika försöket att tillsätta Fns generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali 1997, efter att ha konspirerat bakom ryggen med Kofi Annan för Fns godkännande av Natos bombning av Bosnienserbiska positioner under augusti och september månad 1995.

(Följande månad blev Annan utnämnd som Fns särskilda sändebud i Nato.)

Den 22 feb i Washington talade hon om “vår vision för att vitalisera alliansen inför det 21e århundradet” , där Hillary Clinton hyllade Albrights ansträngningar efter Kallakrigsåren- “Hon har hjälpt till att under 1990talets senare hälft få in några av de länder som nu finns representerade inom Nato – något som många vid denna tid har kommit att ifrågasätta, men jag tror har visat sig vara en stor succé. Hon spelade en central roll i utvecklingen av Natos senaste Strategiska Koncept för elva år sedan.”

Visionen om vad Nato skulle kunna bli under det nya millenniet avslöjades officiellt av dess generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen den 7 februari vid den årliga säkerhetskonferensen i Munchen. Där efterlyste han ogenerat ett globalt Nato. Utöver mötet om det Strategiska Konceptet i Washington framhöll han att “Nato kan bli det ställe där synpunkter, farhågor och den bästa erfarenheten av säkerhetsfrågor kan delas av Natos globala partners. Och där…kan vi utarbeta hur vi tillsammans ska tackla de globala utmaningarna.”

Hans synpunkter fick stöd av Madeleine Albright, som sa- “Jag tror vi pratar om hur vi kan få till en koordineringsmekanism för de olika organisationer som finns i världen.” Genom att resa den retoriska frågan om “vilken organisation kan göra den största skillnaden,” svarade hon med- “Emedan jag är en stor beundrare av Förenta Nationerna, vet jag vad den kan och inte kan göra.”

En rysk nyhetskälla svarade elva dagar senare med avslöjandet att- “Natos nya strategi som tillåter alliansen att utnyttja våld i varje del av världen, reser djupa farhågor i Moskva. ‘Utrikesminister Sergei Lavrov har sagt att en sådan strategi går emot Fn-stadgan.’ Rysslands Lavrov varnade för att alliansens nya Strategiska Koncept “kan få Natos intressesfär att täcka hela världen.”

Det är precis vad den nya doktrinen och politiken är avsedd att göra och det Rasmussen, Albright et al helt helt kort slår fast också är deras avsikt. Förenta Nationerna och internationell lag får sitta i baksätet på detta globala Nato. Nato “arbetar på en ny militär strategi som skall låta alliansen…utnyttja sin globala styrka,”om vilken den ryske utrikesministern Lavrov har sagt- “Detta överensstämmer inte helt med FNstadgan och, det reser naturligtvis betänkligheter.”

Det västliga militära blocket planerar att underminera, ersätta och till slut kassera hela den diplomatiska och säkerhetsmässiga ordning som kom efter det andra världskriget, att nu “inte fullt ut foga sig i Fn-stadgan”, vilket innebär en direkt attack mot den.

Usas nya konceptet återupprepar dessutom och intensifierar Europas fullständiga militarisering och  kvarhållande av Usas kärnvapen och utstationering av missilsköldskomponenter och trupper i utländska krigszoner. 35 av 41 europeiska nationer har t.ex trupper i Afghanistan på Natos begäran.

Det framför också rätten för det Nordatlantiska militära blocket att intervenera var som helst i världen och alltmer återta sina diskussioner om aktivering av artikel 5-villkoret för konfrontation av Ryssland i Europa och södra Kaukasus. (i egenskap av ömsesidig försvarsförpliktelse)

Tidigare denna månad förklarade den belgiska premiärministern Yves Leterme att hans nation och Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Norge ska presentera en gemensam deklaration som påkallar avlägsnandet av Usas kärnvapenstyrkor i  Europa.

Belgien, Tyskland och Nederländerna är bland de fem Natostater som äger dessa vapen, de andra är Italien och Turkiet. Icke desto mindre är Natos ställning ett fortsatt härbärgerande av amerikanska kärnvapen och man kommer inom Natoblocket att skjuta upp sin översyn av inställningen till kärnvapen i förhållande till Usa, vilken i december blev överlämnad till Kongressen, men har försenats i åtskilliga månader .

Nato är Pentagons trojanska kärnvapenhäst i Europa. Efter att ha grundat Nato i april 1949 – fyra månader innan Usa under tidigt 1970tal påbörjat sin upp till 7300 stycken utstationerade kärnvapen i Europa. Pentagon bibehåller 350 kärnvapen i de ovan nämnda fem nationerna, och detta tjugo år efter Kalla Kriget.

Vid ett seminarium om det Kalla Krigets Strategiska Koncept 23 februari i Washington återupptog Ivo Daalder denna sextioåriga Natoposition om kärnvapen, då han förklarade- “Vi borde fortsätta förlita oss på avskräckning baserad på en mix av konventionella och kärnvapenstyrkor.”

Han kopplade också ihop tre sammanhängande komponenter av Natos nya globala strategi – hotet om utplacering av kärnvapen, ett globalt missilförsvarssystem och Natos krigsparagraf artikel 5 om ömsesidig stöd – genom att föra fram “i vår nya miljö behöver vi göra territoriella missilförsvarssystem till alliansens mission, som försvar mot en ny sorts väpnad attack  från ballistiska missiler, vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller från Nordkorea och riktas mot Nordamerika. I båda fall ansvarar de inför artikel 5.”

För att understryka denna punkt – att Nato skulle vakta sin kombinerade militära makt från de 28 medlemsstaterna i Europa och Nordamerika i föregivet försvar av var annan medlem som efterfrågar detta – tillade han – “Ett försvar mot en ballistisk missilattack – även de ballistiska missiler som kommer från mycket långt avstånd – om dessa attackerar Natos territorier, kandet bli en fråga för artikel 5.”

“Vi önskar att alliansen omfattar detta att vårt territoriella försvar – territoriellt missilförsvar, är en Natomission och därför bör utgöra en fundamental del av det Nato gör på en dag-för-dag-basis. Det är mindre viktigt huruvida det ligger inom sitt strategiska koncept eller kan utgöra ett separat beslut vid Lissabonmötet. Artikel 5 kommer att vara kvar i detta strategiska koncept. Ballistiska missiler riktade mot en Natostats territorium är en väpnad attack som ingår i definitionen av artikel fem.

“Vi tror att Nato skall syssla med missilförsvar. Förenta Staterna erbjöd ett missilförsvar som sitt eget sponsrade bidrag till Natos system. Och vi hoppas att Lissabonfördraget kommer att bidra till att hela alliansen omfattar denna mission och vi tillsammans närmar oss försvaret mot det som skulle kunna finnas där ute under detta 20e århundrade.”

(forts följer i del 2)

övers Ingrid Ternert

18 februari, 2010

Vinnaren tar allt i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Kina, NATO, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 10:22

13 feb, 2010 Asia Times
 av M K Bhadrakumar – Nobels fredspris utgör en tradition. Under hela perioden från 1901 till 2009, har det aldrig utnämnts två gånger  till någon av dess 97 individuella mottagare.

Förenta Staternas president Barack Obama kommer därmed knappast få Nobelpriset ännu en gång. Ändå kommer i ett historiskt perspektiv  Afghanistan att bli det första land i vilket islamister ledsagats till makten genom Amerikas nyfunna smarta  makt.

Detta blir samtidigt bara början. ”Naturligtvis är Afghanistan inte en ö. Det finns inte enbart en lösning innanför dess gränser,” sa NATOs generalsekreterare general Anders Fogh Rasmussen vid en säkerhetskonferens i Munchen för några veckor sedan.

NATO betraktar Centralasien
Det  internationella samfundet har blivit förlett att tro misslyckandet mellan Indien-Pakistan är det centrala bekymret för USAs diplomatiska strategi i Afghanistan. Men det är emellertid underordnat. USAs största motståndare är Kina, medan Indien och Pakistan – och alltmer Ryssland – mest liknar narren som skänker förvirring och humor i ett Elizabetanskt drama.

Den största sammansvärjningen handlar om NATOs expansion in i Centralasien. Vid konferensen i Munchen talade NATOchefen Rasmussen om ”behovet av att vända NATO till ett forum för konsultation i globala säkerhetsfrågor… NATO är ett ramverk som redan visat sig vara unikt att kunna kombinera säkerhetsfrågor, militär planering och aktuella operationer…
 
 Afghanistan är under det tjugonde århundradet ett levande exampel på detta. Att som en individ överlämna baneret till nästa löpare..Det är därför som Natoalliansen kommer att bli kärnan i nätverket av säkerhetspartnerskap … Redan idag utgör Natoalliansen ett stort nätverk av säkerhetssamarbete, ända bort mot  Nordafrika, Gulfen, Centralasien och Ostindiska Oceanen.”

Den centralasiatiska regionen utmålas i västerländsk press alltmer som en ”tickande bomb i väntan på att utlösas”. Argumentationen går ut på att där finns sociala och etniska spänningar som ligger och glöder med fördjupade ekonomiska kriser, alltmedan autokratiska och repressiva regimer inte klarar att ta hand om dessa spänningar; varpå islamister tränger sig in i det politiska vacuum och gör Centralasien alltmer mottaglig för al-Qaida.

Det argumentet vinner mark. Pakistanske analytikern Ahmed Rashid sa nyligen att, ”militanter förbereder marken för en lång och uthållig militär kamp i Centralasien. Det finns idag ett verkligt hot, då den islamistiska vågen kombineras med en ekonomisk och politisk kris … Skälet i första hand är att man har kämpat nog för andra människor. Nu vill man strida för sitt eget land. Det verkliga hotet är att dessa vill tillbaka in i Centralasien…med vapen, ammunition och manskap.”

Islamister som geopolitiska agenter

Det har funnits en väldig överton i den västliga rapporteringen. Al-Qaida har t.ex utnyttjats som ursäkt för att störta Saddam Hussein i Irak år 2003. Det gör att USAs idé om försoning med talibanerna förtjänar granskning. Idén är verkligen väldigt förnuftig i en tid då vreden bland muslimerna ökar med ett alltmer bristande förtroende för Obama.

USA är också farligt nära att gå i konfrontation med Iran och har ett växande behov av att ”splittra” den muslimska opinionen. Samtidigt utgör försoning med talibanerna en reell politik. Afghanistankriget kostar mycket pengar, det kostar västliga liv och kan inte vinnas. Försoning med talibanernas är onekligen den enda tillgängliga möjligheten för att bibehålla NATOs militär närvaro i Centralasien utan att utkämpa ett resultatlöst krig.

Uppkomsten av smidiga islamistsstyrkor fyller också sin roll i den amerikanska inringningsstrategin gentemot Kina (och Ryssland). Islamister lånar ut sig själva som utrikespolitiska instrument. En afghansk islamism kan endast komma att radikalisera känsliga områden som Norra Kaukasus, Kashmir och den kinesiska autonoma uiguriska regionen Xinjiang.

Kina har maximalt att förlora på att talibanregimen återuppstår. Det förklarar varför Peking bevistade Londonkonferensen om Afghanistan 28 januari och den regionala Istanbulkonferensen omedelbart innan, eftersom Afghanistan är en alldeles för känslig fråga för regional säkerhet och stabilitet att lämnas över till Washington.

Kina avfärdar USAs strategi
Kinesiska utrikesministern Yang Jiechi kom med en hel del under sina tal på konferenserna i London och Istanbul där Peking tänkte spela en aktiv roll för att skydda sina intressen. Yang beskrev där det Afghanistan Kina skulle vilja se resa sig. Först och främst måste det bli ett fredligt och stabilt Afghanistan som ”utplånar terrorismens hot”.

För det andra bör det bli ett Afghanistan som accepterar ”existensen av olika etniska grupper, religioner och politiska hemvister och utöver sina skillnader kan uppnå en allsidig, varaktig och nationell fred och försoning.” Betoningen på pluralism är tydligen ett avståndstagande från den ideologi av nationalistisk fundamentalism, som den pashtunska taliban-wahabbismen praktiserat.

För det tredje bör Afghanistan ”åtnjuta okränkbar självständighet, oberoende, territoriell integritet och nationell värdighet. Dess framtid, bestämmelse och statliga affärer drivs av dess eget folk.” I korthet förväntar sig Kina ett totalt och ovillkorligt bortdragande av all utländsk ockupation.

För det fjärde betonade Yang oupphörligt de regionala makternas centrala roll i arbetet med att stabilisera Afghanistan, vilket ”skall vara en del i det regionala samarbetet…Länder i regionen har speciella band till Afghanistan.” Han tillade, ”Det finns en hel del mekanismer och initiativ som gäller Afghanistan. Länder i regionen bör öka sin kommunikation för att försäkra sig om att det finns relevanta, uthålliga mekanismer som är praktiska och effektiva och kan spela en positiv roll…

Vi bör undvika olika överlappande mekanismer…vi bör vara öppna och inkluderande och företräda ett verkligt samarbete med andra parter…Det utgör ett imperativ, respekten för Förenta Nationernas ledande roll i att koordinera internationella insatser och att visa öppenhet och transparans.”

Yang tillade sedan en viktig sak: ”Länder från utsidan av regionenen borde nogsamt stödja de ansträngningar som görs från länder i regionen och helt och fullt uppskatta de svårigheter dessa har med att fostra ett verkligt utbyte dem emellan.” I realiteten har han utmanat USAs monopol på konfliktlösning.

Yang krävde att Obamaadministrationen skulle kliva ner från afghanska presidenten Hamid Karzais rygg. Han ombad Washington att ”respektera Afghanistans ledande roll i en ekonomisk rekonstruktion och att låta den afghanska regeringen och folket sitta i förarsätet.

Kina stödjer en överföring av mer hjälp till den afghanska regeringen och att göra fler investeringar- på basis av konsultationer med den afghanska regeringen.” På samma sätt, ”bör det internationella samfundet fullt ut respektera Afghanistans unika historia, kultur och religion såväl som inse den realitet och de svårigheter den afghanska regeringen befinner sig i och respektera den afghanska befolkningens önskningar. Vi bör helt enkelt låta Afghanistan välja den regeringsmodell som är mest lämpad i förhållande till sina egna nationella förhållanden.”

Obama förtjänar ett annat Nobelpris
Kinesiska kommentatorer har sedan dess kraftigt ifrågasatt nyttan av Obamaadministrationens plan för att ”återintegrera” talibanerna och säger att det är en djupt felaktig idé. Man uttrycker farhågor för att Karzai kanske till slut tvingas göra ”särskilda politiska bekännelser” till ifrågavarande motståndsmän om en delning av makten och en konstitutionell reform.

Man klagade över att denna övning gått ut på ”en tjusig exitstrategi” för USA och dess allierade och ”Vi ser ut att ha blivit noggrannt övervakade för att låta USA och NATO trupper börja genomföra ett tillbakadragande. Men kan utifrån dess speciella bakgrund uppfattas som kontraproduktivt.”

De kinesiska kommentarerna poängterade att planen inte skulle fungera; att så splittring mellan talibanerna genom att köpa upp dess kadrer och återintegrera de som inte har haft några band till al-Qaida. ”Förenta Staterna har alltid försökt betala sig fram till en lösning, en taktik som kan komma att slå tillbaka mot de mest extrema elementen bland talibanerna…till utsikten av en bottenlös pengaavgrund.”

Kina är långt ifrån ensam bland dessa regionala makter om att hysa en stor skepsis mot USAs plan för försoning med talibanerna. Moskva eller Delhi var nöjda med nästan varenda ord Yang sa. Skulle Yangs ryska och indiska motparter ändå valt att hålla egna överläggningar vid konferensen, då skulle Obama ha betraktat detta som sin egen förtjänst i egenskap av fantastisk utövare av smart makt och stora insatser – värdigt ett Nobelpris – även om hans plan att pascificera talibanledaren Mullah Omar inte kommit någonstans.

övers Ingrid Ternert

Vem upphävde neutralitetspolitiken?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, NATO, Sverige, Syrien, USA, krig — ingrid @ 1:40

Sydsvenskan 17 februari  Idag presenterar utrikesminister Carl Bildt (M) regeringens  utrikesdeklaration för riksdagen. En sak som han inte kommer att  försvara är den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Den har  nämligen långsamt och utan debatt raderats bort, med följd att  svenska soldater idag utan klara motiv slåss på USA:s sida i  Afghanistan, skriver filmregissören Richard Hobert.

Förra året vid skolexamensdags, när de flesta, inklusive politiker och journalister, var upptagna med blomsterbuketter och  skolgårdsträngsel, läste jag en notis om att riksdagen en av de sista  arbetsdagarna före sitt sommarlov, den 16 juni, hade klubbat igenom  en ny försvarspolitisk skrivning där den traditionella formuleringen  om alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter strukits.

Vid denna tidpunkt förenas Sverige varje år i en enda gemensam  andning: ”Sommar!” De flesta är redan på väg mot badstranden. Det gick till på liknande sätt när propositionen om att kraftigt utöka ett dittills blygsamt svensk FN-kompani i Afghanistan lades  fram för riksdagen den 12 juni 2002 – samtidigt som Sverige spelade  VM i fotboll.

Dessa två beslut, som knappast uppfattades av allmänheten, har nu  fått sin gemensamma konsekvens:

Idag packas unga stupade svenska soldaters kroppar i kistor i  Afghanistan samtidigt som nya unga svenska soldater packar sina  trunkar för att i maj ge sig ut i samma krig och slåss för … ja, vadå?

Sverige? USA? FN? Afghanska kvinnors rättigheter? Afghansk demokrati? Eller skall de kanske inte slåss för, utan mot något? Talibaner?  Opiumodlare? Terrorister?

Motiven skiftar upphörligt i den svenska regeringens och  försvarsmaktens argumentation. När inte den ena formuleringen fungerar så kommer vips en ny.

Enligt USAs president Barack Obama, som är ytterst ansvarig för den  multinationella armé som svenskarna ingår i, så är målet för kriget  ett enda: att krossa talibanerna och sedan åka hem.

Men hans underlydande svenske soldat har av sina svenska mellanchefer  fått en helt annan målbild. Han förväntas lämna vapnet i bilen, gå  runt i byarna och vinna befolkningens hjärta och sinne inför ett  kommande uppbyggnadsarbete av ett land i spillror. Fast om någon  skjuter så får han skjuta tillbaka.

Denna omöjliga kombiuppgift har försetts med beteckningen ”utveckling  och säkerhet”.

Det enda som kan fastställas med säkerhet är, svenskarna åker inte  till Afghanistan för att försvara den svenska neutralitetspolitiken.  För den finns inte längre. Den försvann som den sista snön en varm  försommardag i fjol, utan att de ansvariga ställde den naturliga  frågan om en så livsavgörande kursändring till folket: Vad tycker ni?

 Upphävandet av det folkligt förankrade samhällskontraktet om strävan  efter neutralitet har genomförts med samma administrativa fiffighet  som oseriösa telefon­operatörer använder när de i efterhand skriver  om villkoren i kundkontrakten.

Under de senaste åren har ordet neutralitet sakta suddats ut ur alla  politiska skrifter och ersatts med allt svagare associativa ord. Ord  för ord har en helt ny och främmande militär ideologi konstruerats.  Till en början i försiktiga formuleringar om samarbete och viss  samordnad övningsverksamhet, senare i beslut om gemensam Natostandard 
för vapen och reservdelar.

Själva metoden att sudda den tidigare tydliga målbilden steg för steg  med knappt märkbara retuscheringar har fått till följd att  folkopinionen har avväpnats innan den ens insett vad som pågår.

Vem har drivit linjen att upphäva Sveriges neutralitetspolitik utan  folkomröstning och med minsta möjliga debattrisk?

Är det utrikesminister Carl Bildt, som redan i förra årets  utrikespolitiska deklaration i riksdagen, fyra månader före  riksdagens beslut den 16 juni, helt hoppade över att nämna något om  Sveriges neutralitetspolitik, vilken varit grundbulten i varje modern  svensk utrikesministers årliga tal?

Möjligheten till neutralitet, detta av många generationer mödosamt  upparbetade grundvärde, har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra  år. Dessutom är det neutralitetspolitiken som utgjort försvaret för  försvaret. Och för Sveriges försvarsindustri.

Denna grundläggande överenskommelse mellan Sveriges regeringar och  det svenska folket har i folksjäl och sinne haft samma självklara  hedersplats som den nedärvda respekten för allemansrätten. Det  handlar om en livssyn, en Sverigebild som har vårdats av oss själva  men också vördats av omvärlden.

Neutralitet är inte passivitet. Neutralitet är en livshållning som är  möjliggörande, en artfrände till integriteten, den privata omutbarheten.

En sådan hållning provocerar de våldsamma, men låter sig inte  provoceras. Den svenska neutralitetspolitiken har på olika grunder  kritiserats, men alltid i grunden respekterats.

Den har gjort det möjligt för Sverige att med trovärdighet spela en  betydligt större roll i världspolitiken än vad landets storlek  motiverar.

Nu är många av dessa möjligheter bortsopade. Sverige är idag i såväl  teori som praktik en USA-allierad och betraktas av omvärlden som en  sådan.

Denna helomvändning har skett nästan obemärkt. Hur är det möjligt? Vi  för en livlig debatt om hotet från kärnkraften, samtidigt som vi  kritiklöst marscherar ut i krig tillsammans med länder som hotar med  kärnvapen.

Varför förses svenska soldater med ädla motiv som saknar motsvarighet  i de amerikanska chefernas krigsplan? Vem är drivkraften bakom den  långa process som slutligen upphävde Sveriges neutralitetspolitik den  där försommardagen i fjol? Och varför?

Detta vill jag gärna höra Carl Bildt berätta om i sin  utrikespolitiska deklaration.

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 7:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

27 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och IMF – Huffington Post

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, ekonomi — ingrid @ 2:48

 Vulkanflygbild-CALIFORNIA-FIRES

 Som svar på vågen av kritik, IMF  har uttalat att man ska söka omvandla Haitis 100 miljoner dollarlån till bidrag. Enligt min erfarenhet saknar detta motstycke.

Det finns inte i min erfarenhet, och visar hur offentliga påtryckningar vid katastrofartade tillfällen allvarligt kan undergräva ‘Chocktaktiken’.

Nu säger man dessutom, att de inte kommer att ställa några lånevillkor i samband med olyckan – ännu en populär seger, eftersom detta inte är vad man sagt veckan innan. Naturligtvis måste människor fortsätta att trycka på, se till att Haitis skulder verkligen blir strukna vilket IMF säger att de blir. Här är en fullständig rapport om denna märkliga omsvängning- av Kleins ‘the Nation’-kollega Richard Kim.

IMF klargör Haitis lånevillkor

I förra fredagen skrev jag om IMFs nya $100 miljonlån till Haiti. Jag citerade skuldlättnadsaktivister som förklarade att det nya lånet skulle vara en utökning av IMFs befintliga lån på $165 miljoner Euro. Detta bev bekräftat av IMFs pressrelease, som sa att ”katastrof-finansiering skulle ges som förstärkning till befintliga IMF-stödda arrangemang med Haiti under den ‘Utvidgade kredithjälpen’, Extended Credit Facility [ECF].

IMF’s meddelande erbjöd därefter ingen annan information om eventuella villkor som kunnat tillfogas lånet och säger heller inget om några framtida skuldlättnader för Haiti, vilka eventuellt hade kunnat fästas till lånet.  Mitt inlägg byggde till största delen på en analys av Sören Ambrose, finansutvecklingssamordnare för ActionAid International. Han konstaterade då att

 

en utökning av befintliga ECF lån till Haiti skulle inneburit samma villkor som det ursprungliga lånet. Alltså höjda elpriser, vägran att betala höjda löner inom den offentliga sektorn förutom de med minimilön och att hålla nere inflationen så mycket som möjligt.

 

Ambrose säger att han inte känner till några fastställda rutiner med undantag för ökningar i de befintliga programvillkoren. (Hans analys har också noterat att Haitis existerande IMFprogram skulle komma att upphöra i slutet av månaden och att förhandlingar om dess lånevillkor redan såg ut att vara på väg.)

 

Alltmedan IMF gick ut med sitt 100 miljondollarlån under vaga och förmodligen betungande villkor, krävde redan aktivister som de inom ‘Jubilee US’ skuldlättnader och annan form av global lösning. De krävde också att hjälpen till Haiti blir en form av statsbidrag, inte lån.

 

Men givet krisens storlek och det faktum att IMF inte ger några bidrag, välkomnade man IMFs lån i hopp om att dess villkor skulle ändras i framtiden och att Haitis hela skuld kunde komma att avskrivas. Men med tanke på den omfattning krisen har, och det faktum att IMF inte tagit upp frågan om bidrag, välkomnade man IMF-lånen i hopp om att villkoren kunde ändras i framtiden och Haitis hela skuld skrivas av.

 

Samtidigt varnade Naomi Klein och andra om möjligheten att jordbävningen skulle kunna utnyttjas som inledning till en större form av ‘Chockdoktrinen’ för Haiti. Aktivister startade en Facebook grupp, ‘No Shock Doctrine for Haiti’ , och under loppet av mindre än en vecka, drog den till sig nästan18 000 medlemmar. Man skrev uppmaningar till Obamaadministrationen om skuldlättnader och erkännande av Haitis ekonomiska suveränitet liksom till IMF, Världsbanken och vem som helst som betydde något i Haitis återuppbyggnad. 

 

Idag tillkännager IMF ett förtydligande av villkoren för sitt nya lån till Haiti – det är ”ett räntefritt lån på 100 miljoner dollar i katastroffonder.” En talesman för IMF sa till mig att ”USAs $100 miljonlån inte äger några villkor. Det är ett katastroflån för att få Haitis ekonomi på fötter igen…” IMFs chef Dominique Strauss-Kahn sa i ett uttalande att IMF omedelbart skulle arbeta för att skriva av hela den skuld Haiti hade till fonden ($265 miljoner).

 

”Det viktigaste är att IMF nu arbetar med alla sina donatorer för att eliminera Haitis skulder, inklusive vårt nya lån. Om vi lyckas–och det är jag säker på att vi gör–kommer till slut också detta lån att övergå till anslag, eftersom alla skulder till slut måste bort.” Med andra ord, då IMF utger ett lån, utfärdar man också ett offentligt löfte om att avsluta det. Klein säger att ”detta är utan motstycke i min erfarenhet och visar att offentligt tryck vid tillfälle av katastrof allvarligt förmår undergräva Chockdoktrinens taktik.”

 

Neil Watkins, verkställande direktör för Jubilee USA, välkomnar också IMFs svar. ”Efter att IMF i förra veckan uttalat sin avsikt att förse Haiti med ett $100 miljoner lån, har Jubilee USA och våra partners efterlyst bidrag och skuldavskrivning – inte nya lån – för Haiti. Vi är glada att VD Strauss – Kahn har svarat på denna uppmaning.” Watkins och andra fortsätter att följa upp frågan och ser till att IMF håller fast vid sitt åtagande om skuldlättnader och icke-villkor. . Man pressar också på om Haitis andra utestående skulder.

 

De största utländska innehavarna av Haitis skulder är Interamerikanska Utvecklingsbanken ($ 447 miljoner), IMF ($ 165 miljoner, plus 100 miljoner dollar i nya lån), Världsbankens Internationella Utvecklingsfond ($ 39 milj) och Internationella JordbruksUtvecklingsfonden ($ 13 milj). De största bilaterala lånen kommer från Venezuela ($295 milj) och Taiwan ($92 milj). Lärdomar- allmänna påtryckningar fungerar, särskilt opinionsbildning, framförallt i lägen av sådana akuta och synliga mänskliga behov. Fortsätt mobilisera på Facebook – och i det verkliga livet!

 övers Ingrid Ternert

24 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och katastrofkapitalismen

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 4:57

 68-Vietnam-dödsk                                                                                                     

Kan ni verkligen se kontrakt delas ut just nu? Det är tidigt
Naomi Klein

Det finns redan så mycket lobbying i görningen. Men det som är den verkliga kärnfrågan är hur Haiti skall se ut. Och hur efterskalvsekonomin på ön borde vara.

Textilsektorn vill t.ex att den nya ekonomin ska ge dem splitter nya exportzoner, skattestopp, offentliga medel till uppbygget av sina fabriker—Men då borde man också veta att Haitis offentliga sektor inte kan bidra med skatt, vilket är en del i det som fördjupar katastrofen.

För att få dessa stora beslut att i grunden representera haiternas vilja, skulle det då inte behöva ske efter en demokratisk omröstming? Givet all förstörelse verkar det ligga långt borta i framtiden. Det borde vara delar i en återuppbyggnad. Vi är många månader från en verklig återuppbyggnad, så idag är det ingen brådska att dela ut kontrakt.

Faktum är att jag tror de måste vänta med kontrakten tills mekanismerna finns på plats, sådana som låter haitierna delta i en nationell återuppbyggnadsplan. Det handlar om att bygga upp ett land. Det är inte precis en vanlig återuppbyggnad. Då skulle alla kunna hålla med om att det inte kunde gå.

Hur ska en uppbyggnad kunna ske, utan att behöva kopiera den rådande maktstrukturen, något som under en lång tid varit  problemet? Det borde finnas uppslag till samhällsplanering och man borde också kunna genomföra omröstningar.

Och inga kontrakt borde signeras utan garantier för att haitierna skall kunna utföra arbetet till en lön som går att leva på. Folk som nu donerar pengar borde ställa en mängd frågor om hur deras pengar skall komma till nytta.

Har ni sett något exempel på ett land som har klarat en katastrof ekonomiskt? Samhällets svar på tsunamin i Thailand var förvånansvärt. De satte upp beslutande organ, arbetade sedan tillsammans med arkitekter och planerare, vilka verkligen frågade hur de ville att deras samhällen skulle se ut. Det är ofta man tror att en 22-åring från Kennedy School vet mer om vad som är bäst för landet, än någon 60-åring som har levt där i hela sitt liv.

Men det är en infantilisering av landet. Ni har sett hur räddningsinsatsen hittills varit alltför militariserad. Givet militären är ansvarig för koordinering av en hel del av hjälpen, varför tycker ni då att det är så olämpligt? Det blir till en självuppfyllande profetia. För var dag som går  då människor inte fått något att äta, blir allting svårare att upprätthålla. Det vi hör från FN och hjälporganisationerna är hur rädd man är för att gå ut utan militär eskort.

Och vi har precis sett under denna jordbävning, hur vissa utländska investerare parallellt haft en egen privat katastrof-infrastruktur. Citigroup sände ett privat SWATsäkerhetsteam med medicinsk utrustning och satellittelefoner för att rädda sitt eget folk, men inte grannarna. Det är inhumant.

Hjälp måste prioriteras framför säkerhet. Är fallet det, att man vill införa en räcka fria marknadsreformer som flyttar fram sina egna intressen snarare än offrens? Är det nu fallet på Haiti, medan räddningsexpeditioner fortfarande pågår?

Newsweeks Katie Paul chattade med Klein om vad hon—och de 20 000 människor som redan gått med i ‘No Shock Doctrine for Haiti’ gruppen på Facebook—har tittat runt under tiden.

Fråga- Man har sett i ‘Chock Doktrinen’ hur förödelser som jordbävningen är perfekta tillfällen för så kallade katastrofkapitalister att flytta in och profitera. Har du Naomi hittills sett några bevis för detta på Haiti?

Klein- ’Chock Doktrinenen’ innebär att utnyttja katastrofer för att undvika demokrati—att utnyttja den omflyttning som följer på en katastrof och säga att människor inte är kapabla att fatta egna beslut, att någon annan skall behöva göra det för dem. Men detta betyder att besluten tvingas fram mycket snabbt—en impopulär politik, som ändå ofta varit på elitens önskelista för att plötsligt kunna sättas in, då folk antingen är traumatiserade eller bokstavligt talat utraderade.

I fallet Haiti väntade Heritage Foundation inte ens i mer än 24 timmar innan man bad Obamaadministrationen att reformera ekonomin på Haiti. Man föreslog också att George W Bush skulle utses och beskådas, han blev utnämnd nästa dag. Så de tycks ha publik. Men, är det inte så det brukar gå till?— Visst, men idén har först flutit upp på ‘Heritage Foundation Webbsida — detta att Bush skulle utnämnas tillsammans med Bill Clinton?

Det är oklart vem Bill Clinton arbetar för. Är det FN, Obamaadministrationen eller hans egen fond? Vi har redan hört om en Marshall Plan för Haiti—av Haitis största utländska investerare, ett mobilföretag, på ett möte i Florida med Bill Clinton. Nu tycks de ha några mycket bra planer. Men saken är den, att haiterna själva inte blivit inkluderade i denna planering.

Skulle inte mobil-service vara viktig just nu? Brist på kommunikation är ett stort problem i räddningsarbetet. Absolut. Då det handlar om att distribuera nödhjälp är det viktigt att vara snabb. Men det är helt olämpligt att prioritera, för haitierna ska behöva leva i decennier med denna Marshallplan. Då det kommer till återuppbyggnad kan för övrigt snabbhet bli mycket förödande—som en ursäkt för att undvika medborgarnas deltagande.

Om det är något vi vet från New Orleans och Irak, så är att det krävs transparens. Jag brukar inte göra det, men nu vill jag gärna citera John McCain. Tidigt då det gällde Irak, sa han att Irak är en stor skål honung, där det finns många flugor. Just nu är Haiti honungsburken. Miljarder dollar sätts undan till rekonstruktion. Om vi vill vara säkra på att vad som än blir byggt, så är det haitierna som önskat detta. Låt oss hålla fast nu vid denna princip. När väl kontrakten delats ut, då kan man inte ångra sig.

Vill ni verkligen att kontrakten fördelas redan nu? Det är tidigt. Det finns redan en enorm mängd lobbying. Men handlar verkligen kärnfrågorna om hur Haitis ekonomi ska se ut? Så vill till exempel, textilsektorn att den nya ekonomin ger dem skinande nya export-zoner, skattelindring, allmänna medel till återuppbyggnad av sina fabriker—men vi vet också att de inte betalar någon skatt till uppbygget av Haitis offentliga sektor, vilket är en del av detta som fördjupar katastrofen… 

 

 övers Ingrid Ternert

 

Exploitation Nation?
Naomi Klein worries Haitians won’t have a role shaping their future
av Katie Paul – January 22nd, 2010 Newsweek.com

15 januari, 2010

Haiti – rena Chockdoktrinen

Sparat under: FN, Mänskliga Rättigheter, USA, nya — ingrid @ 6:11

BILD_centralafrika

Asiatiska ledare gick i torsdags ut till Haiti med sina egna erfarenheter av naturkatastrofer och erbjöd Haiti hjälp. Detta som en del av en stor internationell insats för att lindra effekterna av jordbävningskatastrofen. De haitiska tjänstemännen förutspår ett fruktansvärt antal drygt 100 000 döda efter tisdagens jordbävning, som var av storleken 7 på Richterskalan och lämnat det mesta av huvudstaden Port-au-Prince i ruiner.

 

Förstörelsen är alltför väl känd i Indonesien efter att en väldig jordbävning år 2004 kommit att drabba landets västkust, där tsunamin dödat omkring 230 000 människor i 14 länder — varav hälften i Indonesien.

 

“Som ett land tidigare hemsökt av en liknande situation, är vi mycket bedrövade över vad som hänt Haiti,” sa utrikesminister Marty Natalegawa på ett möte med sydöstasiatiska nationer i Vietnam. “Vi uppmanar ASEAN länderna liksom oss själva naturligtvis, att göra vad vi kan för att hjälpa dem.”

 

Förenta Nationerna avsatte $10 miljoner från sina katastroffonder, även om FNarbetare på önationen och fredsbevarande trupper vid denna tid höll på att kämpa med sina egna förluster. FNhögkvarterets byggnad hade kollapsat och åtminstone 16 personer var döda och upp till 150 saknas fortfarande.

 

“Vi kommer att använda varje möjlig väg för att få ut hjälpen till Port-au-Prince, och om det är möjligt kommer vi att ta dit helikoptrar,” sa Emilia Casella, taleskvinna för en matorganisation i Geneve. Dess 200 anställda på Haiti har prövat att dela ut högenergi kex och andra varor, trots plundring och ett latent hot om våld i detta land, som så länge varit hemsökt av laglöshet.

 

Röda Korset beräknade att ungefär 3 miljoner människor kommer att behöva hjälp, allt från tak över huvudet till mat och rent vatten, och förklarade att många haiter kan komma att behöva det ett helt år. Världsbanken sa att man skulle avsätta $100 miljoner i katastrofhjälp till Haiti för att underlätta en återhämtning i arbetet med återuppbyggnad. Experter kommer att sändas dit för att uppskatta omfattningen av förödelsen och hjälpa till vid prioritering av var behoven är som störst.

 

Andra erbjudanden om pengar och nödhjälp har kommit in från hela världen, inklusive Asien. “Efter att förra året själva ha drabbats av en sådan naturkatastrof, utbyter vi nu information och synpunkter”, sa Surin Pitsuwan, generalsekreterare för de sydostasiatiska nationerna. Under tiden har Kina skickat ett chartrat plan packat med 10 ton tält, mat, medicinsk utrustning och sökhundar, vilket i torsdags anlänt till Haiti .

 

Samtidigt med katastrofutrustningen kom en grupp på 60 man dit för undsättning vid jordbävning och katastrofer, med sina erfarenheter av akuthjälp från landets egen jordbävningskatastrof  för två år sedan. Världen hade i maj 2008 skyndat till Pekings hjälp under den jordbävning, som förödde en stor del av sydvästra Kina och lämnat kvar nära90 000 förolyckade eller saknade människor.

 

“De flesta av medlemmarna är mycket erfarna,” sa Liu Xiangyang, vicechef för det nationella biträdande jordbävningskatastrof-teamet, till regeringsorganet ‘Xinhua News Agency’ före sin avresa. Röda Korset i Kina har också erbjudit ett katastrofbistånd på $1 miljon till Haiti. Under tiden har Australien till en början lovat en katastrof-och återuppbyggnadshjälp på $9.3 miljoner. Ungefär hälften går till vatten, mat och tak över huvudet och resten till rehabiliteringshjälp.

 

“Australien månar om de som har drabbats av jordbävningen och erbjuder en omedelbar hjälp till koordinering av sin regionala och internationella hjälp,” sa landets utrikesminister Stephen Smith.

 

Japan kommer att erbjuda upp till $5 miljoner i hjälp, tillsammans med tält och filtar till ett värde av 330 000 dollar, meddelade Utrikesministeriet. En fyramannaexpedition för datainsamling kommer också att skickas dit, för att undersöka var Japan skulle kunna vara till hjälp. Sydkorea skall skänka humanitär katastrofhjälp till ett värde av $1 miljon, sa utrikesministerns talesperson Kim Young-Sun och överväger att skicka ett räddningsteam.

 

Förödelsen är vida spridd, där bara antalet döda kroppar ses som ett hälso-och säkerhetsproblem. Världshälsoorganisationen har sagt att man skickat specialister till hjälp för att ta hand om liken i staden, och det Internationella Röda Korset hade i torsdags skickat ett plan som i huvudsak var fullt med liksäckar.

 

Europeiska Kommission har godkänt $4.37 miljoner alltmedan staterna Spanien, Nederländerna och Tyskland lovat miljoner mer. Sextiofem röjningsexperter och sex sökhundar lämnade i onsdags  Frankrike, alltmedan Spanien skickat iväg tre flygplanslaster med räddningsteam och 100 ton tält, filtar och kokkärl.

 

Israels armé har skickat en räddnings-elitenhet av ingenjörer och doktorer. Kanada har skickat ett militärt rekogniseringsteam för rapportering till Ottawa för att beräkna och planera en första donation på $4.8 miljoner, efter  att mer hjälp har flutit in. Med president Barack Obamas löfte om hjälp inför denna “grymma och obegripliga” tragedi, satte Förenta Staterna igång med ett svepande militärt svar som omfattade fartyg, helikoptrar, transportplan och möjligen en 2000-manna marinenhet.

 

En av USA-flottans stora amfiefartyg, USS Bataan, dirigerades till Haiti med en marinkårsenhet ombord. Fartyget är ett av fler än halvt dussin, inklusive fregatter, ett stridsfartyg och en missilguidad kryssare, vilken sändes iväg till den Karibiska nationen. En armébrigad bestående av flera tusen soldater från den 82e Luftburna Divisionen i Fort Bragg N.C. har stått i beredskap för en möjlig utryckning, och Pentagon “ser allvarligt på att skicka tusentals marinkårssoldater för undsättning vid katastrofen på Haiti“.

 

övers Ingrid Ternert

PS USAs insats för lätt över tankarna till Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”, eller hur? DS

13 januari, 2010

Obama krigar in det nya året

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Irak, NATO, USA, krig — ingrid @ 13:28

draken

av Ulf Bjerén 2010-01-12

Minns ni Monthadar Al-Zaidi? Journalisten som kastade sina skor på Georg W Bush vid en presskonferens Bagdad och skrek: ”Detta är en avskedskyss, din hund! Det här är från änkor, faderlösa och de som dödats i Irak!”

Zaidi fängslades och misshandlades. Han borde ha fått Nobels fredspris.
                 

 Eller tänk om fredspriset gått till Cindy Sheehan. Hon som miste sin son Casey i Irak och som blivit aktivist i solidaritetsarbetet med de angripna folken i Irak och Afghanistan.

 

Något sådant hände faktiskt 1936 när Nobels fredspris tilldelades Carl von Ossietzky. Det var som nu en tid när stora delar av den etablerade borgerligheten i Europa pendlade mellan inställsam anpasslighet och devot beundran för våldets världsmakt.
                 

I tidningen Weltbühne hade Ossietzky avslöjat Nazitysklands krigsförberedelser. Han kastades i fängelse för att ha förolämpat Reichswehr med orden ”Soldaten sind Mörder”. Han satt i koncentrationsläger när han fick fredspriset och tilläts aldrig ta emot det. Att ge priset till Ossietzky vid den tidpunkten var tvivelsutan en akt av moralisk resning och politiskt mod. Men vad ska vi kalla det att ge fredspriset till USAs nyvalde president?

Låt oss granska Barack Obamas meritlista.

Beträffande Irak ställde han i valkampanjen ut vaga löften om att avsluta kriget. Han har lyckats avlägsna kriget från löpsedlarna, men idag finns 120 000 amerikanska soldater och över 100 000 kontraktsanställda kvar i Irak.
                 

Massarresteringar, bomber, mord, avrättningar och husraider är fortfarande ockupationens vardag. Obama lovade istället att satsa på ”det goda kriget” i Afghanistan. Det löftet har han uppfyllt med råge…

 

Förutom att skicka ytterligare 30 000 soldater med avsikt att  kuva folket i Afghanistan ökar han antalet kontraktsanställda till uppåt 160 000. Fördelen med kontraktsanställda är att de inte granskas av Kongressen. Bolag som Blackwater kan begå mord och utföra tortyr på ett fullständigt okontrollerat sätt.

 

Obama har eskalerat kriget in i Pakistan där över två miljoner människor fördrivits från sina hem i Swatdalen. Han är en tillskyndare av användningen av obemannade flygplan, ”drönare”, som från baser i USA på fegt och bekvämt avstånd kan dirigeras att fälla sina bomblaster över människor på andra sidan jordklotet.
 

Han har trappat upp interventionen i Iran. Genom att skapa, träna och finansiera bombkommandon och terrorgrupper som Jundullah destabiliserar CIA Iran med den öppna målsättningen att åstadkomma ”regimskifte”. Lägg därtill Obamas oblyga uppbackning av de kriminella kuppmakarna i Honduras och det ”pålitliga” stödet till Israels svältblockad av Gaza.

                 

Krigsförbrytare har även tidigare förärats Nobels fredspris. Henry Kissinger fick det 1973. Han låg bakom de strategiska bombningarna i Sydostasien som skördade miljoner människoliv. I historien blir han inskriven som ansvarig för den värsta bombterrorn alla kategorier, nämligen den mot Kambodjas bönder 1965-75.

 

Kissinger var hjärnan bakom Operation Condor i Latinamerika som slog ner folkliga rörelser och stöttade militärdiktaturer. Den norska Nobelkommittén har än en gång gjort ett skamligt val av fredspristagare. Det blir en viktig uppgift under det nya året att demaskera krigsförbrytaren och ”höken” Barack Obama.

4 januari, 2010

Layla Anwar – ‘Livet och mina prioriteringar var att förbli i Irak’

Sparat under: FN, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, ekonomi, krig, olja — ingrid @ 4:43

arabwoman-wasmaalagha

Ockuperat, våldtaget, ödelagt – Irak har ännu mer prioritet, just för att det INTE skildras i vare sig mainstream- eller ‘alternativ’ media.Men det är ett ämne jag kommer att gräva fram mer ur djupet till någon blogg i framtiden, för denna TYSTNAD om Irak är i sig själv kriminell.Jag ska bara inte förlora tråden och i vetskap om att de flesta av era tankar där ute ligger på en 10årings nivå, skall jag hålla mig kort, men vänlig. OK kanske inte så gullig…men bara så där kort och torr som möjligt, precis som ni gillar.

Jag ska lägga fram några torra punkter- inte för att någon särskild mängd skulle ha förmåga att göra skillnad – men läs ändå det här från det ”Nya” Irak.

En studie om fattigdomen i Irak alltsedan 2003, vilken universitetet i Babel har publicerat visar på häpnadsväckande siffror om fattigdomen i Irak.

av  Layla Anwar

Som ni kanske vet, finns det i grova drag två typer av fattigdomsindex – absolut och relativ. De av ekonomer överenskomna definitionerna för dessa båda typer är

1) absolut fattigdom där någon lever på mindre än 2$ om dagen.

2) relativ fattigdom beräknas å andra sidan utifrån välståndet inom befolkningen. Olikheterna i välstånd kopplas till andra indikatorer som t.ex inflation, anställningsnivå etc… Jag kommer inte att lägga tonvikten på hur de värderas…bara indikera en grov uppfattning vad fattigdom egentligen är.

Den senaste akademiska publikationen om detta slår fast att 10 miljoner irakier, i huvudsak över 30% av den totala befolkningen, lever i ABSOLUT FATTIGDOM (mindre än 2$ per dag) alltsedan år 2003. Huvuddelen av de yngre – den generation som är under 30 år, är det segment av befolkningen som man anser tillhöra den mest produktiva åldersgruppen.

Det finns flera orsaker till fattigdom

1) OCKUPATION och våld framkallar en mängd utarmade människor — änkor, föräldralösa barn och 2 miljoner utflyttade människor utomlands.

2) MISSLYCKADE återuppbyggnadsansträngningar, t.ex konsten att genom projekt skapa jobb.

3) MISSHUSHÅLLNING av resurser beroende på KORRUPTION och brist på erfarna kadrer, teknokrater, professionella (shias förfalskade universitetsexamina – sekteristgöromål tas här inte med)

4) PRIVATISERING av statlig industri/affärsverksamhet vilket betyder STÄNGNING av och minskning av arbetare, utan möjlighet till återanställning någon annanstans…

5) IMPORT av gods som en följd av den privatisering man starkt måste förlita sig på, vilket i sin tur stryper LOKAL tillverkning och slutlig stängning av dessa företag.

6) Till yttermera visso, majoritetens oupphörliga korruption— sekterist-shia, kurder, nickedocks-regering, de omåttliga löner och löneförmåner som nickedockorna har, de som sitter i parlament, partier och miliser, vilket i mångt och mycket bidragit till en ojämlikhet i fördelning av välfärd kopplad till en massiv misshushållning av landets resurser, vilket har lett till en inflation, som i sin tur  skapar denna elakartade fattigdomscykel.

7)  Arbetslösheten ligger på ca 50% (den officiella siffran är 30%), utan möjlighet att hitta ett arbete. Beroende på dessa punkter sväller ett absolut fattigdomstal, och irakiska ekonomer väntar sig att trenden ÖKAR under kommande år.

8)En annan faktor att överväga är den sedan 2003 totala frånvaron av sociala institutioner och försäkrings/pensionsscheman som kan användas till att garantera en minilön till dem utan jobb.

9) Något att inte förlora ur sikte är att ovanstående utveckling slagit rot i en allaredan känslig terräng.. den trängde sig in i ett samhälle som redan massakrerats under 13 år av sanktioner och ett embargo som det ‘civiliserade’ Väst infört.

10) Ett misslyckat utbildningssystem genom brist på en nödvändig betalningsförmåga (korruption, sekterism, brist på arbetskraft genom emigration i exil, dödande av akademiker och lärare..) plus en kronisk brist på säkerhet genom våld och fattigdom.

 Vilket betyder att den alltmer bristande läskunnigheten (som inte existerat under Saddams regim) och bedrövliga undervisning, kom att öka arbetslöshets/fattigdomscykeln och förstärka den ändå mer…
KONSEKVENSERNA – sidoeffekterna om man tänker på den här sortens fattigdom, har ökat de mycket allvarliga och grava SOCIALA problemen, nämligen…

- Brottslighet – kidnappningar för pengar
- Mänsklig trafficking – kvinnor, barn
- Prostitution
- Drogberoende
- Organhandel

 

För att bara nämna några få…

Glöm inte att Irak har den näst största oljereserven i världen. O God, vad har ni gjort mot Irak NI BASTARDER. Vad har ni gjort mot Irak!!

 

övers Ingrid Ternert

13 december, 2009

Obamadoktrinen: Ett evigt krig för en ofullkomlig mänsklighet

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, dollar, krig, religion, terrorism — ingrid @ 1:46

banksy-fallen-angel

av Rick Rozoff  ‘Stop NATO’ 10 dec 09 

Presidenten tillika överbefälhavaren för USas väpnade styrkor, Barack Obama, har levererat sitt fredspristal vid Nobelfestligheterna i Oslo den 10 dec, vilket omedelbart lett till diskussion i media om en Obamadoktrin.

 

Då med en obligatorisk syftning på Martin Luther King Jr och Mohathma Gandhi (denne blev enbart refererad till med sitt efternamn) men inte till någon annan amerikansk president än Ronald Reagan, Richard Nixon och John F Kennedy.

 

Alltmedan andra fredspristagare som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter inte ens nämndes – talade USAs statshuvud med självsäkerheten hos en ohotad världsledare och vid tillfälle även med en profets och klärvojants självrättfärdighet.

 

Som med den tyska filosofen Friedrich von Schlegels ord, ‘en profet som såg tillbaka’. Med en visionär blick och rösten sänkt i oratoriskt allvar innehöll hans kommentarer en försäkran om att ”krig i en eller annan form har uppstått med den första människan.”

 

Såvida detta hans substanslösa yttrande hänsyftade på Genesiskapitlet i den hebreiska bibeln där Kain mördade sin bror Abel, kan det knappast symbolisera krig i någon av ordet fattbar mening (det är också oklart om det som källan förtäljer, att Kain utförde det första mordet, såvida Obama inte är övertygad om att krig är liktydigt med detta mord som en ingående del av mänskligheten.

 

Paleontologer spårar i vanliga fall den moderna människans, homo sapiens, ursprung till 200 000 år tillbaka i tiden, så de första skrivna berättelserna är knappast mer än 2400 år gamla.

 

Obama och hans talskrivare har ändå lyckats fylla detta 197 600 år gamla gap till att bevisa att krigets praktik är lika gammal som mänskligheten själv och följaktligen är en oskiljbar del av vårt mänskliga natur. Detta är en fråga den praktiserande reportern hade kunnat tillåta sig ställa vid presidentens nästa presskonferens. Eventuellt är svaret vanföreställningar om ett allvetande.

 

Oslotalet var fyllt av referenser och tilllämpliga attribut till en gudomlighet. Och till en historisk och antropologisk fatalism; ett djupt pessimistiskt koncept av Guds försyn. Obama försäkrade att ”Inget heligt krig kan någonsin vara ett rättvist krig. För om man verkligen tror att man uppfyller en helig vilja, då finns det inga behov av begränsningar.”

 

För att strax efteråt hålla fram- ”Låt oss sträva efter den värld som borde ha funnits – den gnista av gudomlighet som fortfarande finns inom våra själar.” Alltså en motståndares anropande av det gudomliga är ett falskt, kätterskt våldförande; men det Washington säger det är sant, utan fel och tillräckligt för att rättfärdiga varje aktion, hur våldsam och dödlig den än är. Detta som en ren illustration till den sekulära upplysning man kan finna i den moderna världen.

 

I egenskap av den första levande amerikanska president som på nittio år fått Nobels fredspris, erkände Obama i början av sitt tal att ”kanske den mest grundläggande frågan runt mitt mottagande av detta pris är det faktum att jag är militär överbefälhavare för en nation mitt uppe i två krig.”

 

Förståeligt nog gjorde han inga försök att rättfärdiga dessa två krig som det i Irak, men signerade och gjorde utfästelser för en fortsättning på det andra, det i Afghanistan och i ökad grad i Pakistan – alltmedan han i övrigt talade nedsättande om de europeiska korstågen under sen medeltid.

 

Vare sig Nobelkommittén eller dess honoratiores verkade ovanligt eller alls besvärade av denna exempellösa belöning av det prestigefyllda och generösa ($1.4 miljoner) fredspriset till en överbefälhavare med ansvar för två samtidiga krig långt ifrån sitt lands stränder och i länder vars regeringar och folk aldrig på något sätt hotat det.

 

I ett språkbruk som aldrig tidigare blivit hört under ett fredspris-tacktal, tillade Obama - ”Vi är i krig och jag är ansvarig för tusentals unga amerikaner som kämpar i ett avlägset land. Vissa kommer att döda, och vissa att bli dödade.”

 

Utan antydan om nationellt självmedvetande, balans eller ironi, förlöjligade han också det faktum att ”modern teknologi tillåter några få små män med överdrivet raseri att mörda oskyldiga i en fruktansvärd skala,” samtidigt som han själv ger order om att obemannade flygande farkoster uppkopplade till rymdsatelliter ska avfyra dödliga missilattacker inne i Afghanistan och Pakistan.

 

Det centrala temat i Obamas tal är att återknyta till USAs politik under decennier med kriget mot Jugoslavien 1999 utan FNmandat eller där man ens till namnet gjorde något försök att uppnå något alls; att USA och dess västliga militära allierade kan bestämma individuellt och kollektivt när, i vilken grad, var och för vilket ändamål man utnyttjar sin militära styrka överallt runt hela världen.

 

Och den gudomliga rätten att utnyttja militär makt utanför sina nationella gränser har exklusivt blivit reserverad för Förenta Staterna, dess NATOmedlemmar och utvalda militära skyddslingar utanför den Euro-Atlantiska zonen sådan som Colombia, Etiopien, Georgien, Israel och sedan gammalt även Saudiarabien.

 

Vad som anförts som skäl till att vara något unikt i samband med Obama, är att man rakt på sak återigen fått bekraftat denna doktrin av internationell laglöshet. Utdrag längs den linje som är kantad med naiva meritvärden och dekorativt kamoflage innehåller:

 

-”Vi måste börja erkänna denna hårda sanning: Vi kommer inte att få bukt med våldsamma konflikter under vår livstid. Det stundar tider då nationer – individuellt eller i grupp – kommer att betrakta utnyttjandet av våld inte bara som en nödvändighet utan också som moraliskt försvarbart.”

 

Han erbjöd ett argument som en Vita Hus forskare kunde ha plockat från Wikipedia. ”I egenskap av statschef insvuren att försvara och skydda min nation, kan jag inte enbart ledsagas av deras exempel[Gandhis och Kings]. Jag ser världen som den är, och förmår inte stå sysslolös med tanke på hoten mot det amerikanska folket. För gör inga misstag: Ondska finns i världen.”

 

”Jag – som varje statshuvud – reserverar rätten att om nödvändigt själv agera i försvaret av min nation.” Ondska, som ett egennamn snarare än en egenskap, blev två gånger utnyttjat i talet, uttryckt i en kvasi-teologisk ton, alternerande mellan kalla och även okänsligt pragmatiska uttalanden.

 

Symptomatiskt för denna andra kategori är kommentarer som den här-”Krigsinstrumenten har en roll att fylla i bevarande av  freden.”

”En ickevåldsrörelse skulle inte ha kunnat hindra Hitlers arméer.”

”Förhandlingar kan inte övertyga al Qaidas ledare att lägga ner sina vapen.”

”Att säga att en militär styrka ibland kan vara nödvändig är inte att uppmana till cynicism…”

”Jag reser denna fråga, jag börjar med den för i många länder finns idag en djup ambivalens om militärt handlande oavsett anledning. Och vid vissa tillfällen är den kopplad till en reflexartad misstänksamhet gentemot Amerika, världens enda militära supermakt.”

 

Det är orimligt att jämföra en liten handfull al-Qaida personligheter med Hitlers Wehrmacht. Vad än de förra är i övrigt, äger de knappast några vapen att tala om. Men Obama har ändå världens största och mest dödliga arsenal av konventionella vapen tillika kärnvapen.

 

övers

Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress