Fredskoalitionen Göteborg

22 februari, 2010

Ingen kan dominera Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Israel, NATO, Pakistan, Storbritannien, USA, krig — ingrid @ 5:49

Redan den 18 feb 2010 skriver Al-Jazeerah ‘Dödstyst om dödade från alla sidor’. Nu går det  inte att undvika general Pattons ord- ”Krigets första offer är sanningen.”

”En pro-talibans webbsida säger att 74 USA soldater dödats den 18 februari 2010. Webbsidan lämnade inget övrigt bevis för att underbygga sitt påstående, som en video eller fotografier på dödade soldater eller förstörda tanks eller andra fordon – vilket  ger en tvivelakrig trovärdighet.

NATO-ländernas nyhetsbyråer sådana som Reuters, AP och AFP har inte rapporterat några offer bland NATOs styrkor, de afghanska civila eller ens talibankrigarna i Marjaprovinsen. Uppenbarligen förhindrar man människor i världen, särskilt de i NATOs länder, från att få kunskap om hur operationen går, då man hindrar tillgången till sanning för olika parter inklusive sin egen media.

Koloniala Motiv Bakom Operationer-  16 februari Sahar
Man har inför offensiven i Mariah Afghanistan satt in fler än 15 000 amerikanska- och NATOledda soldater och afghanska trupper samt inhyrda afghanska trupper mot mujahideen i området. Mer än 60 helikoptrar bestyckade med hellfire missiler och hundratals tanks deltar i operationen.

Marja har blivit kvar i motståndets händer under de sista åren. Andra delar av Helmand provinsen som Baghiran, Dishu och Washerdistrikten finns redan under Afghanistans islamska emirat. Så frågan är varför fienden väljer ett litet område som Marja för sina operationer.

Skenbart säger man sig vilja sätta press på talibanerna för att få dem att acceptera regeringens ord om att  återintegrera och försona, vilket man uttryckt på Londonkonferensen den 28 januari. Faktum är att Marja ur ett  geopolitiskt perspektiv är ett viktigt område, eftersom det gränsar till pakistanska Baluchistan, där Kina driver ett stort projekt för att utveckla Gwadars hamn.

De invaderande amerikanarna kan komma att kontrollera transitvägarna till Gwader för att säkra en genväg för sina förråd, vilka idag skeppas ut genom Karachis hamn, Pakistan och genom Tajikistan till norra Afghanistan. Man vill också omintetgöra den kinesiska inblandningen i Gwadarprojektet.

På liknande sätt i ljuset av ett nytt spänt politiskt läge mellan Washington och Teheran över anrikningen av uran och Irans missilprogram, vill Vita Huset idag installera en ny spionutrustning i Marja nära den iranska gränsen. Förutom detta har de brittiska invaderarna utvunnit uran i Sangindistriktet, vilket är rikt på uranmalm. Den lokala motståndsrörelsen säger att den brittiska invasionsstyrkan har fört in tung utrustning  i Sangin för uranutvinning .

Britterna är också inblandade i smuggling av droger i Helmandprovinsen. Man för i hemlighet brittiskt flyg till Europas svarta marknader (anmIT  som även CIA sysslar med för finansiering av sina hemliga ‘dirty operations’). Utan tvekan har det krig som förs under namnet bekämpning av terrorismen andra politiska och ekonomiska motiv inklusive expansionistiska mål snarare än det sk ‘Kriget mot terrorn’.

Motståndet har emellertid offrat sina liv för att säkra det egna landets oberoende och få ett slut på detta koloniala spel som startat av orättfärdiga skäl. Ändå, trots medias fanfarer och Västs partiska rapporter, har det islamska emiratet i Marja, Afghanistan, besegrat de fientliga trupperna. Färska rapporter från området säger- ”Faktum är att invasionsstyrkorna inte gjort någon spektakulär framryckning sedan operationens början. De tog sig ner ner med hjälp av helikoptrar i begränsade delar av Marjaprovinsen och ligger nu under belägring.”

Invaderarna kan inte komma upp från sina skyttegravar. Vartän de rör sig, hamnar de under mujahidins allvarliga attacker och möter minexplosioner. Det blir att de  hastigt retirerar. De fientliga trupperna har förlorat sin moral. Den lokalbefolkning  som ser de utländska trupperna skriker högt.  Vi önskar alla världens frihetsälskande krafters stöd för denna legitima uppgift som det afghanska motståndet för under ledning av ‘Afghanistans islamska emirat’  till att rädda de mänskliga värdena ur kolonialismens klor.

Just nu trampar ockupationens styrkor ner på mänsklig värdighet, frihet, säkerhet och det farsartade uttrycket terrorism.
General Hamid Gul var under 1980talet militär befälhavare i den pakistanska armén och tjänade som chef för landets underrättelsetjänst ISI från 1987 till 1989. Men Guls berömmelse kom då Pakistan-Saudiarabien-USA höll på att betala och ge logistiskt stöd till krigarna, motstånsdrörelsen i Afghanistan, vilka besegrade Sovjets militära och politiska styrkor.

Under USAs fd president Bush administration ville de sätta Gul på FNs lista över internationella terrorister, men försöken blockerades av den kinesiska delegationen. Inom landet hade Gul varit en frispråkig opponent till Asif Ali Zardari, Pakistans president, och begärt att högsta domstolen återinställde lagligheten i Pakistan. Al Jazeera intervjuade Gul under ett kort besök i Doha. Al Jazeera- ‘Du sa nyss att ‘talibanerna är framtiden och amerikanarna det förflutna i Afghanistan’. Är inte det lite väl långsökt?’

Hamid Gul- Amerikanarna är besegrade. Det skulle inte vara nödvändigt, för dess eldkraft och militära makt är försvagad, men det beror på att dess eget folk är trött och led [på engagemanget i Afghanistan]. Det finns idag en trötthet, detta hot av trötthet är det värsta en nation kan lida av. Det finns ingen sätt för amerikanarna att hålla fast vid Afghanistan. Skulle det kunna leda till att president Hamid Karzais regering störtas?

Karzai finns inte. Han kämpar nu för sitt liv. De har alltid startat med att tala om för honom att vid slutet av året kommer han att få axla ansvaret för Afghanistans säkerhet . Men vad ger man honom för det? Ingenting alls. Faktum är nu att fler civila offer i militära operationer försvagar Karzais position. Vissa i Afghanistan tror att omfattningen av civila offer i landet kommer att stärka talibanernas återkomst.

Hamid Gul säger att den senaste USAoffensive mot talibanerna inte kommer att fungera. Det är inte bara det. Alltmedan dagens civila offer helt visst har gjort talibanerna till en populär rörelse i Afghanistan – omkring 80 procent av befolkningen stöder dessa- så är folk trötta på korruptionen.

Man är våldsamt trött på krigsherrar och drogbaroner och den fortsatta amerikanska ockupationen. Om det bara hade gått fort – att man kommit in och gett sig av igen efter att ha fullgjort sitt jobb – då hade situationen sett annorlunda ut. Men det gjorde man inte.  Om amerikanarna hade velat skingra al-Qaida, då hade man redan efter första året kunnat göra detta och därefter dra sig ur.  Faktum var att man stannade och gick ifrån sitt ursprungliga syfte i Afghanistan, tills dess Barack Obama kom och började prata om trupptillbakadragande.

Det var i december Obama förklarade att USA skulle dra sig ur Afghanistan. Hillary Clinton sa detsamma, men det finns där en tvetydighet. Å ena sidan säger man ‘Vi är här för att stanna i Afghanistan’, å andra sidan startar man en ’svallvåg’ och tänker rusta upp den afghanska armén. I vilket fall kommer man inte att ge ut pengar till att bygga upp armén för $140 miljarder. Jämför detta med hur mycket det kostar att hålla en amerikansk soldat i Afghanistan – $1 miljon dollar per soldat och år. Just nu har USA runt 68 000 trupper. För närvarande kostar detta $65 miljarder bara för att hålla dessa trupper.

Det anländer nu  30 000 fler USAtrupper, så det kostar 100 miljarder dollar om året till de här styrkorna i Afghanistan. USA är en djupt skuldsatt nation, hur kan man ha råd med detta? Ungefär 57 procent av amerikanarna i undersökningar säger att de inte gillar kriget och vill att deras pojkar kommer tillbaka hem. Amerikanarna klarar inte stupade, det är deras problem. Som kompensation har man därför börjat anställa privata säkerhetsstyrkor.  För närvarande finns det ungefär 104 000 legotrupper  i Afghanistan.

Vad betyder detta? Att man anställer yrkessoldater på de ställen man inte kan sätta in trupper? Vi vet redan vad legotrupperna gjorde  i Irak… Amerikanarna är mer och mer benägna – eftersom USAmilitären inte klarar av att ha några stupade – att anställa legotrupper, inte bara från USA utan också från den lokala befolkningen. Det är en mycket farlig utveckling, om vi nu tror att yrkesarméer kan vinna krig och genomdriva landets politiska mål. Det betyder att vem som helst med mera pengar kan anställa fler legotrupper, vinna krig, vinna territorium etc.

Utifrån det, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna kan gå? Den kommer aldrig att fungera. Det kommer nog att bli en ögonöppnare. Det här har inrikespolitiska orsaker, men utgör inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig vilja skydda de civila, men kör bort dem från sina hem på ett mycket bryskt sätt. Utifrån det som har sagts, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna går? Den kommer inte att fungera. Det kommer nog att bli en ‘ögonöppnare’ för deras inrikespolitiska syften. Men det finns inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig skydda de civila, men flyttar samtidigt de civila från sina hem på ett mycket bryskt sätt.

Väderutsikter i Afghanistan – Den kalla vinden från Centralasiens stäpper sveper in över dessa regioner. När man startar sådana här operationer, kommer oundvikligen befolkningen att förflyttas och deras fält att överges. Vad försöker amerikanarna uppnå i den här situationen?  Jag vet inte det. Det finns så mycket dubbeltydighet runt de politiska målen. Varje militär konflikt måste ha ett politiskt mål. Jag kan inte avgöra om det skulle finnas någon politisk målsättning.

De civila offren i USA/Natos operationer har försvagat Karzai
Ur strategisk synpunkt har Pakistans inblandning i Afghanistan betraktats som en buffert eller en avskräckning gentemot Indien. Men nu då Pakistan har kärnvapenkapapacitet, hur viktigt är Afghanistan då för regeringen i Islamabad? Vi vill ha ett fredligt Afghanistan. Vi vet att Indien spelar ett spel med oss.

De pakistanska talibanerna är för övrigt sponsrade av den indiska underrättelsetjänsten och israeliska Mossad till att utföra attacker i Pakistan. Mossad är mycket aktiv i Pakistan och  förser den indiska underrättelsetjänsten med ledning och teknisk support.  Pakistan måste  få ryggen fri – inget land kan föra en kamp på två fronter. Man behöver ha ett vänligt sinnat Afghanistan, något som  inte nödvändigtvis betyder att dominera landet. För ingen kan dominera Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

18 februari, 2010

Vem upphävde neutralitetspolitiken?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, NATO, Sverige, Syrien, USA, krig — ingrid @ 1:40

Sydsvenskan 17 februari  Idag presenterar utrikesminister Carl Bildt (M) regeringens  utrikesdeklaration för riksdagen. En sak som han inte kommer att  försvara är den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Den har  nämligen långsamt och utan debatt raderats bort, med följd att  svenska soldater idag utan klara motiv slåss på USA:s sida i  Afghanistan, skriver filmregissören Richard Hobert.

Förra året vid skolexamensdags, när de flesta, inklusive politiker och journalister, var upptagna med blomsterbuketter och  skolgårdsträngsel, läste jag en notis om att riksdagen en av de sista  arbetsdagarna före sitt sommarlov, den 16 juni, hade klubbat igenom  en ny försvarspolitisk skrivning där den traditionella formuleringen  om alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter strukits.

Vid denna tidpunkt förenas Sverige varje år i en enda gemensam  andning: ”Sommar!” De flesta är redan på väg mot badstranden. Det gick till på liknande sätt när propositionen om att kraftigt utöka ett dittills blygsamt svensk FN-kompani i Afghanistan lades  fram för riksdagen den 12 juni 2002 – samtidigt som Sverige spelade  VM i fotboll.

Dessa två beslut, som knappast uppfattades av allmänheten, har nu  fått sin gemensamma konsekvens:

Idag packas unga stupade svenska soldaters kroppar i kistor i  Afghanistan samtidigt som nya unga svenska soldater packar sina  trunkar för att i maj ge sig ut i samma krig och slåss för … ja, vadå?

Sverige? USA? FN? Afghanska kvinnors rättigheter? Afghansk demokrati? Eller skall de kanske inte slåss för, utan mot något? Talibaner?  Opiumodlare? Terrorister?

Motiven skiftar upphörligt i den svenska regeringens och  försvarsmaktens argumentation. När inte den ena formuleringen fungerar så kommer vips en ny.

Enligt USAs president Barack Obama, som är ytterst ansvarig för den  multinationella armé som svenskarna ingår i, så är målet för kriget  ett enda: att krossa talibanerna och sedan åka hem.

Men hans underlydande svenske soldat har av sina svenska mellanchefer  fått en helt annan målbild. Han förväntas lämna vapnet i bilen, gå  runt i byarna och vinna befolkningens hjärta och sinne inför ett  kommande uppbyggnadsarbete av ett land i spillror. Fast om någon  skjuter så får han skjuta tillbaka.

Denna omöjliga kombiuppgift har försetts med beteckningen ”utveckling  och säkerhet”.

Det enda som kan fastställas med säkerhet är, svenskarna åker inte  till Afghanistan för att försvara den svenska neutralitetspolitiken.  För den finns inte längre. Den försvann som den sista snön en varm  försommardag i fjol, utan att de ansvariga ställde den naturliga  frågan om en så livsavgörande kursändring till folket: Vad tycker ni?

 Upphävandet av det folkligt förankrade samhällskontraktet om strävan  efter neutralitet har genomförts med samma administrativa fiffighet  som oseriösa telefon­operatörer använder när de i efterhand skriver  om villkoren i kundkontrakten.

Under de senaste åren har ordet neutralitet sakta suddats ut ur alla  politiska skrifter och ersatts med allt svagare associativa ord. Ord  för ord har en helt ny och främmande militär ideologi konstruerats.  Till en början i försiktiga formuleringar om samarbete och viss  samordnad övningsverksamhet, senare i beslut om gemensam Natostandard 
för vapen och reservdelar.

Själva metoden att sudda den tidigare tydliga målbilden steg för steg  med knappt märkbara retuscheringar har fått till följd att  folkopinionen har avväpnats innan den ens insett vad som pågår.

Vem har drivit linjen att upphäva Sveriges neutralitetspolitik utan  folkomröstning och med minsta möjliga debattrisk?

Är det utrikesminister Carl Bildt, som redan i förra årets  utrikespolitiska deklaration i riksdagen, fyra månader före  riksdagens beslut den 16 juni, helt hoppade över att nämna något om  Sveriges neutralitetspolitik, vilken varit grundbulten i varje modern  svensk utrikesministers årliga tal?

Möjligheten till neutralitet, detta av många generationer mödosamt  upparbetade grundvärde, har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra  år. Dessutom är det neutralitetspolitiken som utgjort försvaret för  försvaret. Och för Sveriges försvarsindustri.

Denna grundläggande överenskommelse mellan Sveriges regeringar och  det svenska folket har i folksjäl och sinne haft samma självklara  hedersplats som den nedärvda respekten för allemansrätten. Det  handlar om en livssyn, en Sverigebild som har vårdats av oss själva  men också vördats av omvärlden.

Neutralitet är inte passivitet. Neutralitet är en livshållning som är  möjliggörande, en artfrände till integriteten, den privata omutbarheten.

En sådan hållning provocerar de våldsamma, men låter sig inte  provoceras. Den svenska neutralitetspolitiken har på olika grunder  kritiserats, men alltid i grunden respekterats.

Den har gjort det möjligt för Sverige att med trovärdighet spela en  betydligt större roll i världspolitiken än vad landets storlek  motiverar.

Nu är många av dessa möjligheter bortsopade. Sverige är idag i såväl  teori som praktik en USA-allierad och betraktas av omvärlden som en  sådan.

Denna helomvändning har skett nästan obemärkt. Hur är det möjligt? Vi  för en livlig debatt om hotet från kärnkraften, samtidigt som vi  kritiklöst marscherar ut i krig tillsammans med länder som hotar med  kärnvapen.

Varför förses svenska soldater med ädla motiv som saknar motsvarighet  i de amerikanska chefernas krigsplan? Vem är drivkraften bakom den  långa process som slutligen upphävde Sveriges neutralitetspolitik den  där försommardagen i fjol? Och varför?

Detta vill jag gärna höra Carl Bildt berätta om i sin  utrikespolitiska deklaration.

17 februari, 2010

Svenska bombmän räddar inga kvinnor

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Sverige, kvinnor — ingrid @ 6:10

_afghfamilytält

 av Martina Nilsson
Newsmill

 Kvinnor som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att nu framställa de afghanska kvinnorna som offer, några som skall räddas av våra västerländska (överlägsna?) och militärt stridande trupper, att det skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

 

Redan då Sverige beslutade skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka förekom frekvent i media. De visades upp som bevis på det berättigade i att skicka trupper till Afghanistan. Man talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med dom. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde Väst handlade aldrig om burkan utan om den förstörda infrastruktur, svält och misär som kommit i krigets fotspår.

 

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig, ockupation och kvinnoförtryck – en kamp de fortfarande för aktivt. Och mot de övergrepp den amerikanska ockupationsstyrkan utför mot befolkningen..

 

Sverige är en del av den ockupationen. Sverige är med i ISAF som sedan år 2003 leds av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan. Historiskt och än idag använder man i Väst  ofta den retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Och man ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är några passiva offer, utan bedriver också en politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

 

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av kriget och ockupationen. Det här har också svenska UD kommit fram till. I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstaterar man att talibanernas fall inte påverkat situationen för kvinnorna i någon högre omfattning. Att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte blivit förbättrad för att talibanerna lämnat makten.

Att detta blev konstaterat i den strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar emellertid inte, att kvinnorna även i fortsättningen används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars  rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (som förutsätts ha läst UDs strategiplan) att ‘.. de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.’

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi övergivit svensk neutralitet och ställer upp helt på den amerikanska utrikespolitiken, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör delta när nu FN är inblandad, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut, desto mindre förtryckta anser vi i väst att de är. När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Inte någon av de afghanska kvinnor som intervjuas lyfter själva fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav.

Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar, att slänga burkan riskerar bli en tom gest. (Man kan notera att efter ockupationen väldigt få inhemska afghanska kvinnor sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika vis, dels som ett sätt att visa på förtryck och det ”lyckade” med invasionen, dels för att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Studierna av kvinnorna i tredje världen och framställningen av dessa har ofta varit ett sätt att definiera västerländska kvinnors egen identitet.

När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria, påpekar man likheterna med oss, att de följer en mall för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central då man utpekar det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta, utmålar man dessa som väldigt olika oss här i Sverige. När de framställs som fria poängterar man likheter. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om dom utan om oss, om vår självbild och vår havererade utrikespolitik.

 Emellanåt blossar debatten upp i Sverige om kvinnorna i Afghanistan och man argumenterar för hur de ska ”bli hjälpta”. Sverige framhåller ofta sig själv som en jämställdhetsexpert, vi är dom som ska lära ”de andra” hur man ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, dessa vi nu ska nå med kvinnliga soldater och jämställdhetsrådgivare och bomber, för dom förstör vi infrastrukturen, för dom skjuter soldater civila, för dom bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnors skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper styrda av Nato. Vi deltar i USAs

krig mot terrorismen med kvinnofrigörelsen som förtecken. Situationen för kvinnorna i  Afghanistan har inte blivit förändrad. Är det förändrad utrikespolitik vi köpt, gömd bakom en retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte borde idag betydligt fler än vad som nu är fallet resa krav på att ta hem trupperna från Afghanistan.

2 februari, 2010

Brittiska protester mot Trident-ubåtarnas nya kärnvapensystem

Sparat under: Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Storbritannien — ingrid @ 6:33

block'n roll i Skottland

 Alternativpristagaren Angie Zelter: ‘Stor chans att stoppa Storbritanniens kärnvapen’

2010-02-02 av Petter Joelson
 
Nu håller Storbritannien på att byta ut hela sin kärnvapenarsenal till ett nytt system som man beräknar kan vara aktivt fram till år 2050. Idag mobiliserar den brittiska fredsrörelsen stort för att vända den utvecklingen.

Den 15 februari håller man en massblockad mot kärnvapenfabriken Aldermaston.

Zitzer frågade Angie Zelter vad som händer. Hon är fredsaktivist och 2001 mottagare av Alternativa Nobelpriset  för sin kamp mot kärnvapen.

Vad händer nu med utvecklingen av nya kärnvapen i Storbritannien?

– Det finns idag ett system som heter Trident. Det bygger på fyra kärnvapenubåtar och upp till 192 stridsspetsar – där var och en av dem är ungefär åtta gånger mer förödande än den bomb som jämnade Hiroshima med marken och dödade fler än 100 000 civila.

Trots massiva protester inom Labourpartiet och motstånd från majoriteten av britter röstade parlamentet i mars 2007  för att ersätta systemet med ett nytt, eftersom man beräknade att Trident runt 2025 eller 2030 blivit utgånget .

Omröstningen gällde bara ubåtarna och missilerna, inte stridsspetsarna. Ändå har Atom Weapons Establishment (AWE) i Aldermaston inlett ett omfattande byggnadsarbete för att slutföra anläggningar för test, utveckling och konstruktion av nya kärnvapenstridsspetsar, innan parlamentet gett sitt godkännande. Och i juli 2008 hade CND kommit över dokument som visade. att regeringen redan hade beslutat att bygga nya kärnvapen.

– Ingen vet vad det nya systemet kommer att kosta. Det handlar antagligen om uppskattningar på mellan 25 miljarder pund (290 miljarder kr) och 40 miljarder pund (470 miljarder kr).

Det mostvarar 120 000 nyutexaminerade sjuksköterskor varje år i tio års tid eller 60 000 nyutexaminerade lärare varje år under tjugo år. Det kunde ha gett alla pensionärer en bonus på 2500 pund eller gratis kollektivtrafik i flera generationer framöver.

Hur reagerar den allmänna opinionen på detta?

– Det finns en utbredd motvilja mot att ersätta Trident och veteraner inom militärväsendet har nyligen sagt att Trident är irrelevant för vårt behov av säkerhet. Majoriteten av britterna är idag emot kärnvapen och det finns en tilltagande medvetenhet om farorna med kärnvapenspridning och behovet av nedrustning.

Fredsrörelsen i Storbritannien riktar en större uppmärksamhet, inklusive fredlig direkt aktion, mot Aldermaston. Det finns goda möjligheter att detta beslut om Trident kunde dras tillbaka.

– Vi har redan ett uttalande från regeringen, där de skjuter upp det första steget att ersätta Trident-ubåtarna för att invänta översynskonferensen för Ickespridningsavtalet i maj 2010.

Regeringens ursprungliga plan var att inleda nästa steg i processen under parlamentsuppehållet i september. Denna  fördröjning kommer förhoppningsvis att ge regeringen möjlighet att ge ett bidrag till den globala nedrustningen i de kommande internationella diskussionerna och kunna ompröva Storbritanniens kärnvapeninnehav.

Finns det några kopplingar mellan Storbritanniens kärnvapenprogram och USA och Nato?

– Atom Weapons Establishment har ett omfattande samarbete med kärnvapenlaboratorier i USA kring forskning, utveckling och underhåll av Storbritanniens nuvarande Trident-stridsspetsar och kring den grundforskning som kan leda till utveckling av nya kärnvapen.

– Den nuvarande stridsspetsen som används av Tridentubåtarna anses bygga på den W76-stridsspets som USA använder till sitt Tridentsystem. Den brittiska stridsspetsen kommer att utrustas med ett nytt detoneringssystem utvecklat i USA (MK4A), som ger större verkan mot hårda mål.

– I enlighet med den Ömsesidiga Försvarsöverenskommelsen(2) från 1958, vilken nyligen förnyades, deltar forskare från Aldermaston regelbundet i utbyten och experiment med sina kollegor vid USAs kärnvapenanläggningar, där det också pågår nya forsknings- utvecklings- och konstruktionsprogram.

– Aldermaston ägs av Försvarsministeriet (MoD), men verksamheten drivs sedan tidigt 1990-tal av privata aktörer. Sedan april 2000 har AWE skötts av British Nuclear Fuels Limited (BNFL), Lockheed Martin och Serco. Lockheed Martin är ett amerikanskt bolag och ett av de största vapenföretagen i världen, ansvarigt för Tridentmissiler, B2 Stealthbombplan och drift av flera av USAs kärnvapenanläggningar.

Vad gör fredsrörelsen för att stoppa denna utveckling?

– Andra helgen i var månad hålls ett kvinnofredsläger (AWPC), vilket övervakar och protesterar mot utvecklingen av nya anläggningar i Aldermaston. Nukewatchers håller ett öga på de kärnvapenkonvojer som fraktar vapen mellan Coulport, där kärnvapenstridsspetsarna lagras, och Burghfield, där explosiva ämnen till detoneringen packas in i stridsspetsarna.

– CND, Trident Ploughshares, Block the Builders och AWPC har tidigare organiserat vakor, marcher, demonstrationer och blockader mot Aldermaston och dessa ökar nu i intensitet.

Hur organiserar ni er för protesterna i Aldermaston under februari?

– Vi bjuder in grupper från hela Europa till att 15 februari komma och blockera Aldermaston. Vi kommer att ge hjälp vid arrestering, ordna hämtning vid polisstationer, mat och möjligheter till övernattning.

Och de som inte har möjlighet att komma till Aldermaston?

– De kan skriva till sin brittiska ambassad eller organisera protester utanför ambassaden för att Storbritannien ska respektera internationell lag och uppfylla de åtaganden som de enligt Ickespridningsavtalet har om avrustning av sina kärnvapen.

Vad tror du om era chanser att få Storbritannien kärnvapenfritt?

– Vi har väldigt bra chanser om vi trappar upp protesterna i Aldermaston de kommande ett eller två åren.

 

av Petter Joelson

 1) CND, Campaign for Nuclear Disarmament bildades 1957 och är Storbritanniens största fredsorganisation

2) US–UK Mutual Defence Agreement är ett avtal från 1958 om kärnvapensamarbete mellan USA och Storbritannien .

3) Aldermaston Womens Peace Camp(aign) AWPC, har sedan 1985 hållit regelbundna läger utanför Aldermaston-basen

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 7:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

14 januari, 2010

Till försvar MOT NATO medlemskap!

Sparat under: Afghanistan, Fred, Irak, NATO, Sverige, USA, krig — ingrid @ 3:07

vargyl-måne

 Överste Ulf Henricssons och miljöpartisten Annika Nordgrens Christensen går den 13 jan i SvD Brännpunkt  ut med ett stridsrop om en utredning gällande ett svenskt Natomedlemskap.
Man tror nämligen att frågan kommer att glida obemärkt genom valrörelsen även i år – sånär som en återkommande diskussion om de 40 miljarder kronor i försvarsbudgeten som de politiska partierna brukar strida om i marginalen. Och att  försvars- och säkerhetspolitiken därmed kunde få uppleva ett bättre öde. Varför?  undrar man. Jo, en svensk analys och öppen debatt skulle göra att vi alla här i landet inte riskerar ställas inför fullbordat faktum – oavsett åsikt i frågan. Naturligtvis ligger det en hel del i det. 

 Så fortsätter man med att det inte går att prata om ett självständigt försvar av Sverige med tanke på hur världen idag ser ut, att det handlar om vem man samarbetar med och hur. Visst, det verkar rimligt. För övrigt går det också bra att samarbeta med det  svenska folket, så vi inte glömmer det alltså. Det är ju ändå vi som bor här…

Så drar man upp detta om intensiva Natoprocesser och Lissabonfördraget. Naturligtvis borde vi också ha satt oss in ordentligt i EUs nya strategiska koncept …Minns hur det blev med EUmedlemskapet? Många stod där och hade inte riktigt hängt med förrän allt var beslutat.

 OK, svenska regeringen är som bekant lite av specialist på att smyga oss in i både det ena och det andra. Etappvis. Inte minst Bildt har varit inblandad i dylikt, alltså inte bara Persson…Men-  i USA tycks det ändå krävas en betydligt rejälare mut-och lobbyverksamhet för att få igenom något så kontroversiellt som vi i Sverige snällt accepterat. Idag pågår en intensiv process inom Nato för att få fram det nya strategiska koncept som definierar alliansens uppgifter och väntas bli antaget vid toppmötet i Lissabon i slutet av 2010.

 Skribenterna menar att ‘alldeles oavsett var man står i sakfrågan, kan man vara överens om att det vare sig duger att huka inför hur det nya Nato påverkar de säkerhetspolitiska strukturerna och Sverige, eller att med hedern i behåll klamra sig fast vid en argumentationslinje som verkligheten sedan länge sprungit ifrån’.

Och Natoföreträdarna kastar sig glupskt över varje SOMundersökning som publiceras om svenskarnas inställning till Natomedlemskap. Motståndarna till Nato tycks fortfarande vara fler, men skillnaden mellan anhängare och motståndare minskar millimeter för millimeter.

Det är dock det finländska agerandet i förhållande till Nato som är avgörande för den nuvarande regeringens inställning, menar artikelförfattarna. Konstigt nog säger man i Finland att det är den svenska inställningen som är avgörande. Redan vid det första stora NATOflottbesöket i Göteborgs Hamn för ett antal år sedan läckte det ut att Bildt och hans finska kollega telefonledes lovat varandra att gemensamt gå in i NATO - då väl tiden är mogan…

Detta skrev man i finska dagstidningar, men inte ett ord i de svenska… och nu tas frågan åter upp, för vilken gång i ordningen kan man undra, denna gång av överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen. Hotar Ryssland eller vad är syftet med artikel annat än att säga ‘det även i fortsättningen finns starka grunder för att överväga ett svenskt Natomedlemskap, men att politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktande av medborgarnas åsikt är viktigt, då man fattar beslut.’ Vi VET DET. Men vad anser egentligen skribenterna själva? DET hade också varit intressant.

Sverige strider under Nato och en amerikansk general i Afghanistan. Om man ändå finge slippa uppleva skammen att Sverige också går in i Nato OFFICIELLT. Tyvärr går all underrättelseinhämtning genom USA. Godbitarna håller USA helt för sig själv. Men man blir inte bättre för det på att INTE bomba civila. Eller som i Irak, att ännu mer reta upp folk . Men den som blir arg kallas terrorist – INSURGENT- var det visst.

Visst kan vi tänka på det andra Världskriget – då Sverige alltid höll på den för tillfället starkaste under sken av neutralitet. Tills vinden vände. Det är bara att inse vem man idag ställer upp för. Som en trofast hund- lite pinsamt är det dessutom för USA, att man inte kunnat ge de sk terroristerna en näsknäpp, utan att behöva ta till den stora kanonaden, vilken som vanligt mest drabbar civilbefolkningen.

Amerikas soldater däremot, med få undantag, ÄR knäppa, har i allmänhet inte varit utanför sin egen delstat och fattar NADA av omgivningen-och finslipas nu till groteska monster med hjälp av ett nyutvecklat TVspel. Vilket är så påkostat och psykologiskt utstuderat, att de blir FULLSTÄNDIGT hjärntvättade, så till den grad dessutom att de GÄRNA vill värvas. Bäva månde all världens fattiga folk…

Debattörerna slutar med uppmaningen att under 2010 ‘förutsättningslöst utreda för- och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap, till exempel genom att inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger som utses i samförstånd mellan riksdag och regering och som sedan följs upp av Försvarsberedningen.’

Man anser att ‘det skulle öppna för en offentlig debatt som avkräver både Natoförespråkare och Natomotståndare en djupare och mer hederlig argumentation än ”ja genast” eller ”nej aldrig” samt bidrar till en välbehövlig offentlig debatt under valrörelsen.’ Allt detta för att vi i Sverige ska bli starkare än tidigare i diskussionen om Natos nya strategiska koncept och Finlands kommande överväganden.

 

DET är trots allt ett lovvärt initiativ!

13 januari, 2010

Obama krigar in det nya året

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Irak, NATO, USA, krig — ingrid @ 13:28

draken

av Ulf Bjerén 2010-01-12

Minns ni Monthadar Al-Zaidi? Journalisten som kastade sina skor på Georg W Bush vid en presskonferens Bagdad och skrek: ”Detta är en avskedskyss, din hund! Det här är från änkor, faderlösa och de som dödats i Irak!”

Zaidi fängslades och misshandlades. Han borde ha fått Nobels fredspris.
                 

 Eller tänk om fredspriset gått till Cindy Sheehan. Hon som miste sin son Casey i Irak och som blivit aktivist i solidaritetsarbetet med de angripna folken i Irak och Afghanistan.

 

Något sådant hände faktiskt 1936 när Nobels fredspris tilldelades Carl von Ossietzky. Det var som nu en tid när stora delar av den etablerade borgerligheten i Europa pendlade mellan inställsam anpasslighet och devot beundran för våldets världsmakt.
                 

I tidningen Weltbühne hade Ossietzky avslöjat Nazitysklands krigsförberedelser. Han kastades i fängelse för att ha förolämpat Reichswehr med orden ”Soldaten sind Mörder”. Han satt i koncentrationsläger när han fick fredspriset och tilläts aldrig ta emot det. Att ge priset till Ossietzky vid den tidpunkten var tvivelsutan en akt av moralisk resning och politiskt mod. Men vad ska vi kalla det att ge fredspriset till USAs nyvalde president?

Låt oss granska Barack Obamas meritlista.

Beträffande Irak ställde han i valkampanjen ut vaga löften om att avsluta kriget. Han har lyckats avlägsna kriget från löpsedlarna, men idag finns 120 000 amerikanska soldater och över 100 000 kontraktsanställda kvar i Irak.
                 

Massarresteringar, bomber, mord, avrättningar och husraider är fortfarande ockupationens vardag. Obama lovade istället att satsa på ”det goda kriget” i Afghanistan. Det löftet har han uppfyllt med råge…

 

Förutom att skicka ytterligare 30 000 soldater med avsikt att  kuva folket i Afghanistan ökar han antalet kontraktsanställda till uppåt 160 000. Fördelen med kontraktsanställda är att de inte granskas av Kongressen. Bolag som Blackwater kan begå mord och utföra tortyr på ett fullständigt okontrollerat sätt.

 

Obama har eskalerat kriget in i Pakistan där över två miljoner människor fördrivits från sina hem i Swatdalen. Han är en tillskyndare av användningen av obemannade flygplan, ”drönare”, som från baser i USA på fegt och bekvämt avstånd kan dirigeras att fälla sina bomblaster över människor på andra sidan jordklotet.
 

Han har trappat upp interventionen i Iran. Genom att skapa, träna och finansiera bombkommandon och terrorgrupper som Jundullah destabiliserar CIA Iran med den öppna målsättningen att åstadkomma ”regimskifte”. Lägg därtill Obamas oblyga uppbackning av de kriminella kuppmakarna i Honduras och det ”pålitliga” stödet till Israels svältblockad av Gaza.

                 

Krigsförbrytare har även tidigare förärats Nobels fredspris. Henry Kissinger fick det 1973. Han låg bakom de strategiska bombningarna i Sydostasien som skördade miljoner människoliv. I historien blir han inskriven som ansvarig för den värsta bombterrorn alla kategorier, nämligen den mot Kambodjas bönder 1965-75.

 

Kissinger var hjärnan bakom Operation Condor i Latinamerika som slog ner folkliga rörelser och stöttade militärdiktaturer. Den norska Nobelkommittén har än en gång gjort ett skamligt val av fredspristagare. Det blir en viktig uppgift under det nya året att demaskera krigsförbrytaren och ”höken” Barack Obama.

13 december, 2009

Obamadoktrinen: Ett evigt krig för en ofullkomlig mänsklighet

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, dollar, krig, religion, terrorism — ingrid @ 1:46

banksy-fallen-angel

av Rick Rozoff  ‘Stop NATO’ 10 dec 09 

Presidenten tillika överbefälhavaren för USas väpnade styrkor, Barack Obama, har levererat sitt fredspristal vid Nobelfestligheterna i Oslo den 10 dec, vilket omedelbart lett till diskussion i media om en Obamadoktrin.

 

Då med en obligatorisk syftning på Martin Luther King Jr och Mohathma Gandhi (denne blev enbart refererad till med sitt efternamn) men inte till någon annan amerikansk president än Ronald Reagan, Richard Nixon och John F Kennedy.

 

Alltmedan andra fredspristagare som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter inte ens nämndes – talade USAs statshuvud med självsäkerheten hos en ohotad världsledare och vid tillfälle även med en profets och klärvojants självrättfärdighet.

 

Som med den tyska filosofen Friedrich von Schlegels ord, ‘en profet som såg tillbaka’. Med en visionär blick och rösten sänkt i oratoriskt allvar innehöll hans kommentarer en försäkran om att ”krig i en eller annan form har uppstått med den första människan.”

 

Såvida detta hans substanslösa yttrande hänsyftade på Genesiskapitlet i den hebreiska bibeln där Kain mördade sin bror Abel, kan det knappast symbolisera krig i någon av ordet fattbar mening (det är också oklart om det som källan förtäljer, att Kain utförde det första mordet, såvida Obama inte är övertygad om att krig är liktydigt med detta mord som en ingående del av mänskligheten.

 

Paleontologer spårar i vanliga fall den moderna människans, homo sapiens, ursprung till 200 000 år tillbaka i tiden, så de första skrivna berättelserna är knappast mer än 2400 år gamla.

 

Obama och hans talskrivare har ändå lyckats fylla detta 197 600 år gamla gap till att bevisa att krigets praktik är lika gammal som mänskligheten själv och följaktligen är en oskiljbar del av vårt mänskliga natur. Detta är en fråga den praktiserande reportern hade kunnat tillåta sig ställa vid presidentens nästa presskonferens. Eventuellt är svaret vanföreställningar om ett allvetande.

 

Oslotalet var fyllt av referenser och tilllämpliga attribut till en gudomlighet. Och till en historisk och antropologisk fatalism; ett djupt pessimistiskt koncept av Guds försyn. Obama försäkrade att ”Inget heligt krig kan någonsin vara ett rättvist krig. För om man verkligen tror att man uppfyller en helig vilja, då finns det inga behov av begränsningar.”

 

För att strax efteråt hålla fram- ”Låt oss sträva efter den värld som borde ha funnits – den gnista av gudomlighet som fortfarande finns inom våra själar.” Alltså en motståndares anropande av det gudomliga är ett falskt, kätterskt våldförande; men det Washington säger det är sant, utan fel och tillräckligt för att rättfärdiga varje aktion, hur våldsam och dödlig den än är. Detta som en ren illustration till den sekulära upplysning man kan finna i den moderna världen.

 

I egenskap av den första levande amerikanska president som på nittio år fått Nobels fredspris, erkände Obama i början av sitt tal att ”kanske den mest grundläggande frågan runt mitt mottagande av detta pris är det faktum att jag är militär överbefälhavare för en nation mitt uppe i två krig.”

 

Förståeligt nog gjorde han inga försök att rättfärdiga dessa två krig som det i Irak, men signerade och gjorde utfästelser för en fortsättning på det andra, det i Afghanistan och i ökad grad i Pakistan – alltmedan han i övrigt talade nedsättande om de europeiska korstågen under sen medeltid.

 

Vare sig Nobelkommittén eller dess honoratiores verkade ovanligt eller alls besvärade av denna exempellösa belöning av det prestigefyllda och generösa ($1.4 miljoner) fredspriset till en överbefälhavare med ansvar för två samtidiga krig långt ifrån sitt lands stränder och i länder vars regeringar och folk aldrig på något sätt hotat det.

 

I ett språkbruk som aldrig tidigare blivit hört under ett fredspris-tacktal, tillade Obama - ”Vi är i krig och jag är ansvarig för tusentals unga amerikaner som kämpar i ett avlägset land. Vissa kommer att döda, och vissa att bli dödade.”

 

Utan antydan om nationellt självmedvetande, balans eller ironi, förlöjligade han också det faktum att ”modern teknologi tillåter några få små män med överdrivet raseri att mörda oskyldiga i en fruktansvärd skala,” samtidigt som han själv ger order om att obemannade flygande farkoster uppkopplade till rymdsatelliter ska avfyra dödliga missilattacker inne i Afghanistan och Pakistan.

 

Det centrala temat i Obamas tal är att återknyta till USAs politik under decennier med kriget mot Jugoslavien 1999 utan FNmandat eller där man ens till namnet gjorde något försök att uppnå något alls; att USA och dess västliga militära allierade kan bestämma individuellt och kollektivt när, i vilken grad, var och för vilket ändamål man utnyttjar sin militära styrka överallt runt hela världen.

 

Och den gudomliga rätten att utnyttja militär makt utanför sina nationella gränser har exklusivt blivit reserverad för Förenta Staterna, dess NATOmedlemmar och utvalda militära skyddslingar utanför den Euro-Atlantiska zonen sådan som Colombia, Etiopien, Georgien, Israel och sedan gammalt även Saudiarabien.

 

Vad som anförts som skäl till att vara något unikt i samband med Obama, är att man rakt på sak återigen fått bekraftat denna doktrin av internationell laglöshet. Utdrag längs den linje som är kantad med naiva meritvärden och dekorativt kamoflage innehåller:

 

-”Vi måste börja erkänna denna hårda sanning: Vi kommer inte att få bukt med våldsamma konflikter under vår livstid. Det stundar tider då nationer – individuellt eller i grupp – kommer att betrakta utnyttjandet av våld inte bara som en nödvändighet utan också som moraliskt försvarbart.”

 

Han erbjöd ett argument som en Vita Hus forskare kunde ha plockat från Wikipedia. ”I egenskap av statschef insvuren att försvara och skydda min nation, kan jag inte enbart ledsagas av deras exempel[Gandhis och Kings]. Jag ser världen som den är, och förmår inte stå sysslolös med tanke på hoten mot det amerikanska folket. För gör inga misstag: Ondska finns i världen.”

 

”Jag – som varje statshuvud – reserverar rätten att om nödvändigt själv agera i försvaret av min nation.” Ondska, som ett egennamn snarare än en egenskap, blev två gånger utnyttjat i talet, uttryckt i en kvasi-teologisk ton, alternerande mellan kalla och även okänsligt pragmatiska uttalanden.

 

Symptomatiskt för denna andra kategori är kommentarer som den här-”Krigsinstrumenten har en roll att fylla i bevarande av  freden.”

”En ickevåldsrörelse skulle inte ha kunnat hindra Hitlers arméer.”

”Förhandlingar kan inte övertyga al Qaidas ledare att lägga ner sina vapen.”

”Att säga att en militär styrka ibland kan vara nödvändig är inte att uppmana till cynicism…”

”Jag reser denna fråga, jag börjar med den för i många länder finns idag en djup ambivalens om militärt handlande oavsett anledning. Och vid vissa tillfällen är den kopplad till en reflexartad misstänksamhet gentemot Amerika, världens enda militära supermakt.”

 

Det är orimligt att jämföra en liten handfull al-Qaida personligheter med Hitlers Wehrmacht. Vad än de förra är i övrigt, äger de knappast några vapen att tala om. Men Obama har ändå världens största och mest dödliga arsenal av konventionella vapen tillika kärnvapen.

 

övers

Ingrid Ternert

3 december, 2009

Ny doktrin sätter freden på spel

Sparat under: EU, FN, Fred, NATO, Ryssland, Sverige, USA — ingrid @ 2:49

Försvarsmakten

Ny doktrin sätter freden på spel SvD Brännpunkt 2 dec 2009 av Mikael Nilsson, militärhistoriker Försvarshögskolan

Solidaritetsförklaringen inom säkerhetspolitikens område innebar att Sverige ska stötta Baltikum militärt, vilket antogs utan debatt.

Men hur ska Sverige kunna försvara sig mot vedergällningsangrepp? Regeringens säkerhetspolitik är oerhört riskabel, skriver militärhistorikern Mikael Nilsson.

Regeringen med försvarsminister Sten Tolgfors i spetsen spelar ett mycket högt spel med landet Sverige som insats, och det riktigt allvarliga är  att vår riksdag helt utan att rådfråga de man representerar aktivt deltog i upprättandet av spelets regler.

Riksdagen har antagit en solidaritetsförklaring som kan innebära att Sverige sänder militära förband till Baltikum i händelse av en skarp kris i det området, detta trots att Lissabonfördraget inte kräver att Sverige skall bidra med väpnad trupp om en annan EU-stat angrips.

Det är ytterst allvarligt att denna nya säkerhetspolitiska linje inte har debatterats öppet och på så vis getts en folklig förankring. Men det sistnämnda är något som regering och riksdag verkar sky som pesten.

Ett svenskt militärt ingripande i närområdet riskerar nämligen att besvaras. Sverige kan komma att angripas i vedergällningssyfte. Vi måste då ställa oss frågan, med vilka resurser skall vi försvara oss?

Sedan kalla krigets slut har Försvarsmakten bantats ner till oigenkännlighet. För några år sedan kunde vi mobilisera cirka 850 000 soldater. Landets försvar består idag endast av några tusen värnpliktiga och officerare samt cirka 35 000 hemvärnssoldater. Från 1 juli 2010 är även värnpliktssystemet avskaffat till förmån för en yrkesarmé.

Invasionsförsvaret är avskaffat till förmån för ett insatsförsvar – en försvarsmakt som endast utför fredsuppehållande, demokrati- och jämställdhetsfrämjande uppgifter i utlandet – vilket har motiverats med att det inte skulle föreligga något hot mot Sverige.

Mitt i allt detta får alltså regering och riksdag för sig att anta ett dokument som återigen utsätter Sveriges territorium för hot. Poängen här är inte att Ryssland skulle ha det minsta intresse av att invadera Sverige. Däremot att man har ett reellt intresse av att sätta Sverige på plats i fall vi skickar trupper till en oroshärd för att strida mot ryska trupper.

Frågan är, hur ska det avgrundslika glappet mellan säkerhets- och försvarspolitikens mål och medel överbryggas? Med antagandet av en solidaritetsförklaring måste Försvarsmakten dimensioneras efter de nya problem som kan uppstå och följaktligen byggas upp betydligt.

Om Sverige skall ingripa militärt i sitt närområde utan att först ha blivit attackerat, måste regeringen förstå att man därigenom fullkomligt och radikalt förändrar både hotbilden mot Sverige och den svenska säkerhetspolitiken.

Så länge Sverige inte kan försvara sitt eget territorium, måste regeringen ta konsekvenserna av detta och göra ett avsteg från solidaritetsförklaringen så länge konflikten uppstår i närområdet och en risk mot det egna territoriet kan föreligga efter ett svenskt inträde på endera sidan. Vi måste först se till vår egen säkerhet .

Regering och riksdag tvingas nu förklara ett och annat för medborgarna. Skall vi engagera oss militärt redan innan vi attackerats? När skall försöken till diplomatiska lösningar uppges? Hur skall svensk trupp ens kunna föras över till Baltikum?

Senast Försvarsmakten övade på Gotland var man beroende av den civila färjetrafiken. Våra bästa arméförband är i Afghanistan. Våra främsta marina resurser är i Adenviken. Hur mycket får det hela kosta, och hur skall Försvarsmakten öva för detta? Tydliga besked från regeringen saknas.

Det är oacceptabelt i en demokrati att folket skall hållas i ovisshet om under vilka premisser de förväntas offra sina liv. Är svenska folket berett på det offer som krävs för att förverkliga regeringens politik? Jag misstänker att regeringen inte vill ta i den här frågan, då det skulle leda till en demokratisk diskussion av försvarsfrågor som inte är önskvärd.

Man vill helst fortsätta att i tysthet omvandla den svenska säkerhetspolitiken och göra fagra men grundlösa utfästelser i EU om vad Sverige kan bidra med, i hopp om att dessa löften aldrig skall behöva infrias.

Den prestige som regeringen åtnjuter när den solar sig i glansen av dessa ord är en garant för att en folkligt förankrad säkerhetspolitik aldrig blir verklighet. Det hela är pinsamt, oerhört riskabelt och fullkomligt ansvarslöst.

Det finns ett obehagligt historiskt exempel på hur små konflikter snabbt kan eskalera till världsomspännande krig genom att solidaritetslöften infrias, nämligen upprinnelsen till första världskriget i augusti 1914. Sverige har nu inlemmats i ett liknande system av semiallianser och solidaritetsutfästelser som i värsta fall kan få lika ödesdigra konsekvenser.

Solidaritet är vackert och bra, men det får inte bli fredens och det nationella välbefinnandets baneman. Säkerhetspolitiken måste göras till en valfråga så att svenska folket får en chans att ta ställning till den omdaning av Sverige som nu endast pågår i det fördolda.

17 november, 2009

Om detta må vi också berätta

Sparat under: Fred, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, Sverige, krig, nya — ingrid @ 13:11

  Trent-ParkLennart Palm, professor i historia vid Göteborgs Universitet, om hur Europas historieskrivning banaliseras.

 När Hollywood skriver historia handlar världskrigen om västvärlden och förintelsen. Ur allmänbildningens synvinkel är detta förödande. Sovjets betydelse för krossandet av nazismen och den närmast ofattbara förödelse som nazisterna orsakade i Sovjet görs till en anmärkning i marginalen, skriver Palm.

 Historieämnet har länge varit styvmoderligt behandlat i skolan. Påståendet att vår historia numera skrivs av Hollywood är berättigat. Ta andra världskriget som exempel. Den ena efter den andra storfilmen handlar om de amerikanska krigen i Stilla havet, Pearl Harbor osv.

Patriotismen flödar, påfallande litet har handlat om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. På senare tid har tyngdpunkten flyttats till Europa.

Förintelsen har ägnats kanske 100 filmer, men också nya hjälteepos om den amerikanska insatsen för Europas befrielse i form av Band of brothers, som sprids på film och tv.
 Ur allmänbildningens synvinkel är detta förödande. Bilden blir otydlig och viktiga bitar faller bort. Den svenska regeringen har också uppfattat det så genom att inrätta myndigheten Forum för levande historia med särskild uppgift att koncentrera sig på förintelsen av judarna under världskriget. Även om syftet är gott slår de in öppna dörrar. Förintelsen har, som redan nämnts, behandlats i väldigomfattning i film och andra dominerande media.

Den analytiska nivån hos Forum har knappast tillfört något nytt utöver vad vi redan vet: Hitler var ond och mördade miljoner judar. Judeutrotningen som en länk i en lång komplicerad historisk kedja från första världskriget och framåt uppmärksammas däremot knappast. Inte minst faller imperialismen och de västeuropeiska eliternas antikommunism under mellankrigstiden ur bilden. Historien förenklas och banaliseras; det blir svårt att dra lärdomar.

Balter på tyska sidan
Våren 2005 har Forum uppmärksammat baltutlämningen, där Sverige i början av år 1946 utlämnade 167 balter som deltagit i kriget på tysk sida till Sovjet. Baltutlämningen lyfts fram som en skamfläck för Sverige, trots vad de utlämnade deltagit i. Varför väljer man inte också att tala om den stora uppslutningen av hundratusentals balter på tysk sida och deras entusiastiska deltagande i Hitlers ”Einsatzkommandon”?

Särskilt i Estland och Lettland köade man för att hjälpa nazisterna i kriget och därmed utrota judar och kommunister. I bägge länderna bildades hängivna SS-legioner. Redan i januari 1942 rapporterade nazisterna att Estland var ”Judenfrei”. Litauens judar drabbades hårdast. Av landets bortåt 200 000 judar överlevde 320. Lettlands 66 000 judar drabbades nästan lika hårt.

Forums syn på vad som är viktigt att lyfta fram faller tyvärr in i en allt stridare strömfåra inom också en allmännare europeisk historieskrivning. Gång på gång märks ett kraftigt vinklat historiskt utbud i media. Allt oftare får en tvivelaktigt reviderad bild av det förflutna legitimera dagens politik. Den skonsamma behandlingen av ”det nya Europas” historia framgår när vi ser hur dess fascistiska och antisemitiska förflutna (och närvarande) mönstras ut ur diskursen. Ukrainas hyllade Justjenko kan vinna ett val i allians med antisemitiska krafter och det får passera.

Den 22 april 1945 lyckades de sista överlevande bryta sig ut ur Jasenovaclägret i Kroatien. Detta var det tredje största utrotningslägret i det fascistiska Europa, där det systematiska utrotandet av serber, judar, romer och kommunister började redan ett halvår före nazisternas Wannseekonferens om ”den slutgiltiga lösningen”. Enligt Wiesenthalcentret mördades i Jasenovac 600 000 människor.

Veterligen inte ett ord på 60-årsdagen av denna händelse från något håll i Sverige! Tystnaden här är lätt att sätta in i ett mönster där dagens västallierade i före detta Jugoslavien skonas, där hyllandet av den bosnienmuslimska SS-divisionen Handzar kan pågå i stort sett opåtalt och Pristinas judiska församling drivas ut av albanska ärkenationalister framför näsan på NATO. Samtidigt har man varit kvick att framställa serberna, historiskt antifascistiska och ett av de få europeiska folk som inte deltog i judeförföljelserna, som nazister.

 Tyst om Sovjet
Förintelsen tillhör det blodiga 1900-talet och är en del av en historisk process där det ena gav det andra. Nyrnbergrättegångarna dömde nazisterna i första hand för att de startat kriget; alla deras andra brott sågs som en följd av detta. Vad får vi då till livs om detta krig i de breda medierna? Att det var Band of brothers som
räddade Europa har redan sagts.

 När det gäller Sovjet, som enligt beräkningar tillfogade tyskarna 93 procent av deras förluster, får vi inte mycket av vare sig spelfilm eller tv-serier. Det främsta undantaget är filmen Enemy at the gates om Stalingrad, som dock gör slaget till en fånig duell mellan två prickskyttar. Filmen bojkottas i Ryssland av veteraner på grund av sin förljugenhet.

Cynisk demonstration
Den 9 maj minns Ryssland den enorma mänskliga och materiella katastrof landet utsattes för genom det tyska anfallet 1941 och firar 60-årsminnet av segern. Flera baltiska ledare avstår från att resa till festligheterna i Moskva. De kräver i stället en ursäkt från Ryssland. Tidpunkten för deras demonstration är sällsynt illa vald. I cynism och brist på empati finner den bara sin like hos de liberala skribenter här hemma som föreslår att firandet av segern över nazismen bör slås ihop med firandet av kommunismens fall.

Sovjets betydelse för krossandet av nazismen undervärderas och den närmast ofattbara mänskliga och materiella förödelse som nazisterna och deras allierade orsakade i Sovjet görs, i bästa fall, till en anmärkning i marginalen. När man nämner följande siffror uppfattas de därför beklämmande nog som nyheter av många: 1941-1945 förlorade Sovjetunionen 11 miljoner soldater i döda och 18 miljoner i sårade.

De civila offren var ännu fler: 17 miljoner döda. Detta kan jämföras med Storbritanniens cirka 500 000 och USAs 302 000 döda soldater under hela kriget.Till Sovjets mänskliga förluster skall också läggas de materiella:  Tyskarna och deras allierade förstörde helt eller delvis 15-20 storstäder, 2 000 mindre städer och 70 000 byar. Över sex miljoner byggnader lades i grus och aska. 32 000 fabriker, över 60 000 kilometer järnvägsräls, 90 000 kilometer landsväg och 90 000 broar lades i spillror.

Tusentals gruvor och oljekällor förstördes och väldiga mängder industriutrustning fördes till Tyskland. 98 000 kollektivjordbruk plundrades när tyskarna och deras allierade lade beslag på sju miljoner hästar, 17 miljoner nötkreatur, 20 miljoner grisar och 27 miljoner får och getter, allt antingen slaktat eller fört till Tyskland.

Om detta må vi också berätta. Om vi skall lära något av historien måste den granskas i sin helhet. De nya stora krigen och folkmorden skymtar redan vid horisonten.

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress