Fredskoalitionen Göteborg

26 augusti, 2010

Mousavis hemligheter sätter hans liv i fara

Sparat under: Fred, Iran, Mänskliga Rättigheter, religion — ingrid @ 02:30

Aug 26, 2010  av Omid Memarian

Irans trotsiga oppositionsledare Mir Hossein Mousavi har ett flertal gånger de närmaste månaderna sagt att han tänker avslöja ”okända hemligheter” från sin egen ämbetsperiod.

Mousavi tjänade som premiärminister i Iran 1981 till 1989, ända tills förändringar i konstitutionen kom att upphäva hans post. Han var förra året under kampen om presidentposten i Iran en ledande oppositionskandidat.

Abolhassan Banisadr, som nu lever i Frankrike, var Irans första president efter den islamska revolutionen 1979. Han sa till Inter Press Service att han tror Mousavis liv är i fara. ”Många människor som har haft tillgång till regimens hemligheter eller som försökt avslöja dessa har blivit mördade,” sa han.

Förra månaden publicerade Banisadr på sin webbsida det som stått i Mousavis avskedsbrev 1988. Brevet var adresserat till dåvarande president Seyed Ali Khamenei, nu Irans Högste religiösa ledare. Vare sig Mousavi eller någon av den iranska regeringens auktoriteter, inklusive Högste Ledarens högkvarter, har kommit att reagerat på brevets innehåll.

I brevet talar Mousavi uttryckligen om terroristaktivititeter utförda utomlands om vilka han hävdar att hans kabinett inte varit medveten om. I en del av brevet förklarar Mousavi skälet till sin avskedsansökan, som detta om hans oförmåga att utföra de skyldigheter han hade, t.ex att operationer utomlands … ‘äger rum utan kabinettets vetskap eller order.

- Andra har mer vetskap än jag om deras katastrofala och oönskade följder för vårt land. Vi blev inte informerade förrän efter ett flygplan hade kapats. Vi fick veta det först efter att ett maskingevär öppnat eld på en gata i Libanon och ljudet kunnat höras överallt.

-Jag blev informerad först efter att explosiva medel hittats hos pilgrimer i Jeddah. Oturligt nog och mot de förluster som alla de här explosionerna förorsakat landet, har något liknande dessa operationer kunnat ske i varje ögonblick eller varje timma i kabinettets namn.

Många iranska intellektuella och politiker bad Mousavi uttrycka sin åsikt om 1988 års massavrättning av tusentals politiska fångar och förklara sin egen roll i det hela.

Nyligen under Reportrarnas Dag i Iran, hänvisade han till en grupp tidningsredaktörer, journalister och familjer till arresterade journalister. ”Vi måste visa 1988 års händelser genom deras egna historiska fördelar och sedan fråga huruvida kabinettet hade någon vetskap om dessa händelser eller ej? Spelade det någon roll? Var det alls möjligt att göra något? Nämner man kabinettet i dokumenten och lagarna?” 

Banisadr, som hade valts till Irans första president 1980, flydde till Paris efter att 1981 ha ställts inför riksrätt i det iranska parlamentet. I en intervju med frågor där han visade på brevets äkthet, de faror som Mousavi stod inför efter att ha hotat avslöja hemligheter och betydelsen av att avslöja 1988 års politiska massavrättningar i Iran.

Utdrag ur intervjun-

Fråga- Hur fick du tillgång till detta brev?

Abolhassan Banisadr (AB)- Detta brev blev publicerat 1988. Vi bad våra vänner undersöka dess äkthet. De sa att det var autentiskt. Mousavi har heller inte motbevisat dess äkthet under alla dessa år.

Fråga- Vilket syfte hade dom som läckt brevet till dig?

AB- Vi spekulaterade på den tiden om brevet hade läckt från Ruhollah Khomeinis kontor [en av ledarna under 1979 års revolution]. Naturligtvis kunde Mousavi själv ha läckt det. Eller kunde det ha gått genom herr Khamenei, för Mousavi skulle kommit i dålig dager inför Khomeini för att ha avslöjat regimens hemligheter.

Fråga- Flera regeringsanställda har sagt att mitt i den politiska striden finns hemligheter som de inte velat avslöja. Hur tror du avslöjandet av dessa hemligheter kan komma att påverka Irans interna politik?

AB- Flera människor har mördats för att förhindra en publicering av dessa hemligheter. Till exampel blev flera människor mördade vid  ”Oktoberöverraskningen”, eller historien om den hemliga uppgörelse som gällt frisläppandet i det amerikanska gisslandramat. Inne i Iran blev herrar Mehdi Hashemi, Omid Najafabadi och deras kolleger mördade för den information de haft och publicerat om ”Irangate affären” [också känd som  Iran-Contrasaffären].

Fråga- Varför skulle de iranska myndigheterna bekymra sig över vad Mousavi kunnat säga?

AB- Det skulle förstöra deras legitimitet på nationell såväl som regional nivå bland de islamska nationerna.

Fråga- Det finns en stark press på Mousavi för att ha talat om 1988 års politiska avrättningar. Vad skulle avslöjanden om en av Irans mörkaste perioder kunna kosta honom?

AB- Det är definitivt farligt. Mousavis betydelse för denna regim är inte större än Ahmad Khomeinis vikt [Ayatollah Ruhollah Khomeinis yngste son]. Ahmad Khomeini hade en mängd information – hans egen son kallade honom en dyrbar bröstkorg för regimens hemligheter.

Då han började göra väsen av sig, blev han eliminerad.
Jag tror, vilket jag själv gjort, att istället för att hota att säga eller göra saker, måste han spotta ur sig informationen spontant. Det hade kunnat rädda hans liv, för om de i så fall skulle vilja röra honom, skulle folket i Iran eller världen säga, att han tagits bort för att ha avslöjat hemligeter.

Fråga- Varför har inte Mousavis brevs äkthet förnekats av de iranska myndigheterna?

AB- För att de verkligen är autentiska. Om de hade sagt att de skrivit dessa [händelserna beskrivs], skulle det kunna bevisa att världen haft rätt i att kalla det en terroristregering. Om de hade velat säga att de inte gjort det, då skulle världen skratta åt dem, för dessa händelser har verkligen ägt rum.

Det enda de tidigare sagt är, att renegat-agenter har gjort vissa saker och regimen själv inte vetat om det. Nu har en individ som vid den tiden brukade vara premiärminister sagt att regimen hade känt till det och agenterna utdelat ordern.

Fråga- Varför har ännu inget hänt Mousavi, även om hans brorson blev ihjälskjuten under händelserna efter valet förra året?

AB- Det viktigaste skälet till det är, att Mousavi och Mehdi Karroubi var presidentkandidater då detta väldiga valfusk skedde och proteströrelsen bildades för att gå emot valresultaten. Rörelsen fanns inte bara i Iran. Den engagerade den allmänna opinionen i världen. (Här påstås något som inte är riktigt rätt. Valresultatet stämde med de opinionsundersökningar som bl.a Israel gjort före valet)

Fråga- Men en mängd människor blev dödade och det sas att organisationer som MEK [Mujahideen-e-Khalq - Folkets Mujahedin] eller andra människor hade dödat dom under upploppet.

AB- De människorna hade inte samma inflytande som de här två presidentkandidaterna, vilka härdade ut, även efter valen. Arresteringar skulle inte ge någon bristande trovärdighet – istället skulle de ge trovärdighet.

En text blev nyligen publicerad på herr Khameneis uppdrag, som sa att dessa två kunde arresteras närhelst han skulle önska, men att han letar efter en chans att övertyga folk att de två [Mousavi och Karroubi] inte är vad de ger sken av att vara.

Fråga- Men om ett ämne som massavrättningarna 1988 skulle bli allmänt diskuterat i Iran, med tanke på att Ayatollah Khomeini nu inte är i livet?

AB- Det kunde ge en viktig påverkan. Herr Khomeinis handskrivna not existerar, där han om avrättning av fångarna svarar ett ”ja”och ”nej” på frågan. Tre människor togs ut för att utföra uppgiften. Det fanns också människor som uppmuntrat honom att göra det, även om han inte behövde särskilt mycket uppmuntran, för han var motiverad.

Vilka var de? Herr Khamenei var president, och herr Hashemi Rafsanjani var parlamentets (Majlis) talman.

Så, det är uppenbart att dessa två inte gjort minsta invändning i förhållande till detta brott. Var de bland dessa som uppmuntrat detta och övertygat herr Khomeini att utföra ett sådant brott? Det är väldigt viktigt att klargöra frågan. Varför? Tills nu är en av dessa människor ‘Ledaren’, och den andra är ordförande för Expertförsamlingen och ordförande i Expeditionsrådet. Herr Mousavi var premiärminister.

Visste han eller visste han inte? Höll han med eller gjorde han det inte?

övers Ingrid Ternert

16 augusti, 2010

Rädda kvinnor och förhindra folkmord? Det verkliga skälet till att vi är i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, kvinnor, terrorism — ingrid @ 22:09

10 augusti 2010 ”LewRockwell”

Med juli månads dödstal i Afghanistan på 100 döda Natosoldater av 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara antalet stupade.

…Av alla dessa som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljonerna vietnameserna, var dryga en miljon civila – och tusentals har blivit dödade av landminor och Agent Orange, som fortsätter att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.

Förmodligen hade de som dödats och många, många fler blivit rättfärdigade om USAs militär hade stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda dessa 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja.

Frågan som då borde ha ställts är: Vid vilket läge upphör den moralen att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunde ha räddats inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?

Glöm att USAs regering inte gick in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten hade underlättat för denna mordiska regim att komma till makten. Glöm dessutom att USA efter sitt uttåg från Vietnam allierat sig med Pol Pot.

Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi önskar bli deras vänner. De är mordiska banditer, men det skulle inte kunna stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”

Glöm avfärdandet av den misstro som krävs för att kunna acceptera att regeringar engagerar sig i krig av skälen att skydda civilbefolkningen. Särskilt utländska civila. Glöm allt detta, för det hör inte ihop. Saken är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dom som kan stödja krig som medel för att ”skydda oskyldiga.”

Det är den moral, den attityd man har, att sätta en persons liv mot en annan persons liv, eller säga att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra fler döda.

I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än ett intellektuellt spel med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att bli dödade eller inte, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som kommer att bli dödade vid en särskild aktion.

Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter det att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja skulle komma att leda till 1–2 miljoner kambodjaners död i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra information man har till sitt förfogande, rör det sig bara om spekulationer.

Vad mera är, såvida mord med detta hade kunnat rättfärdigas, då skulle det också ha kunnat gällla tusentals. Och därefter en miljon. Snart skulle det ha blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter en viss punkt själva antalet blir meningslöst, där endast en grupp vildar återstår mot en annan grupp, där inget skiljer dem åt, utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.

Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska Planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och föranlett Qayoumis anmärkning, att detta påminde om det Afghanistan han känt som ung man. Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle.

Qayoumi förk larar

-”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning, och en regering som startat upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån.

Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, tron på en ljusnande framtid… Allt detta har blivit raserat genom tre decennier av krig, men det är också så det är.”

Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan som starkt påminner om allt det landet har gått miste om. De visar den lögn som Blackwaters förre chef, Erik Prince, nyligen gått ut med.

-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte orolig för att under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan människor inte kan skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger och inte att det funnits någon konvention.”

Som Qayoumis foton klart visar är Afghanistan inte ett förrött land för att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet har förstörts för att under år ha invaderats och ockuperats av främmande, fientliga styrkor.

Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl bör vara bra medveten om allt detta, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som vållat landet sådana problem.

övers Ingrid Ternert

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

30 juli, 2010

Ett viktigt persiskt budskap till Obama – om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Iran, NATO, Pakistan, Ryssland, USA, nya, terrorism — ingrid @ 23:33

A Persian message for Obama 31 juli 2010 
av M K Bhadrakumar

Säsongen för diplomati rörande Irans kärnenergi är åter här. 

Ännu en hård vinter har passerat. Retoriken har snuddat punkten för ett minskat antal upprepningar. 

Den logiska slutsatsen utifrån FNs Säkerhetsråds sanktioner mot Iran borde för Europeiska Unionen såväl som för Persiska Vikens militära upprustning genomföras under inspektion av iranska båtar. Men det är en fruktad åtgärd med farliga konsekvenser ifall Teheran skulle slå tillbaka.

Under tiden har Teheran erbjudit USA en stege att klättra ner från den höga häst man har bestigit - med anledning av det erbjudande man vill tala om angående ett nukleärt utbyte ”utan villkor”. Washington gjorde rätt i att acceptera overtyren från Iran och Europas makter verkar synbart lättade.

Talesmannen i Förenta Staternas StatsDepartment Philip Crowley satte i onsdags bollen i rullning genom att säga, ”Vi är uppenbart fullt beredda att göra en uppföljning med Iran i vissa frågor rörande vårt ursprungliga förslag rörande Teherans forskningsreaktor… såväl som, ni vet, bredare frågor om att fullt ut försöka sätta oss in i innebörden i Irans kärnenergi-program. Vi hoppas under kommande veckor ha samma slags möten som vi hade i oktober.”

Det ”inledande förslaget” Crowley nämnde syftar på en plan att förse en forskningsreaktor i Teheran med bränsle i utbyte mot låganrikat uran. Planen fastställdes på ett möte i Geneve i oktober mellan Iran och ”Iran Six” – USA, Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Så plötsligt dök på flera ställen ”pipande” upp på den diplomatiska radarskärmen. Den spred ut att det fanns påhittade historier om ett ”presumtivt möte” bestående av USA och Iran mellan Catherine Ashton, Europeiska Unionens högsta representant, och Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister, 20 juli vid sidan om den  internationella konferensen om Afghanistan.

Sex dagar efter mötet i Kabul sände Teheran iväg ett meddelande till Internationella Atom Energi Organisationen att man var redo att förhandla om de detaljer som rörde  en utväxling av 1200 kilo av sitt eget 3% anrikat uran och 265 pund 20% anrikat uran. Återigen la den ryske utrikesministern fram tre försonande uttalanden mellan tisdag och onsdag och drog helt robust tillbaka föregående månaders hållning rörande Irans kärnenergifråga.

Viktigast är att den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu sedan dess avslöjat att Teheran gett Ankara en försäkran om att man kommer att stoppa anrikningen av uran vid 20%, ifall utbytet blev beviljat. Mottaki kom under sitt besök i Turkiet i förra veckan med ett annat viktigt budskap, då han sa att ifall uppgörelsen med Teheran blev undertecknad och Iran förses med nödvändigt bränsle till sina forskningsaktiviteter, ” så kommer man inte [Iran] att fortsätta anrika uran till 20%”.

Den stora frågan idag handlar inte om överläggningarna mellan USA-Iran  kommer att avslutas, utan hur stort utrymme de får.  EUs Ashton har uttryckt åsikten, att samtalen enbart borde fokusera Irans kärnenergiprogram och kunde starta igen, så fort som möjligt.

 Men för det krävs en utredande agenda som är i stånd att täcka hela spektrat av oro över säkerheten, vilket ligger bakom uppehållet i samtalen mellan USA och Iran.

Som det BBC fick kunskap om i förra veckan. ”Iranierna förklarar att man lever i ett tufft område omgiven av kärnvapenstater: Ryssland, Pakistan och Israel. Det pågår också två större krig vid deras gränser…

Vilken sorts säkerhetsatmosfär vill iranierna se hos sina grannar, Irak och Afghanistan? Vilka möjligheter finns till gemensamma överenskommelser om stabilisering av båda länder?”

Alldeles särskilt borde USA sträva efter att tillsammans med Iran aktivt engagera sig ifråga om Afghanistan. Faktum kvarstår att det mest framträdande draget utifrån WikiLeaks visar att USA har fångats i Afghanistan genom sitt väldiga beroende av den pakistanska militären.

Mycket av detta vansinne har sitt ursprung i de begränsningar Obamas administration lagt i den afghanska strategin genom dödläget mellan USA och Iran. Förutam hans olika slag av korrigering av kursen gentemot Afghanistan. Bredare förhandlingar kommer nu inte att bli lätt.

Hur skulle det amerikansk-iranska engagementet kunna förändra förutsättningarna för den afghansk-pakistanska strategin?

För det första, om historien kunde vara till hjälp har under de veckor som följt på 9/11, Teheran otvetydigt visat sin vilja att arbeta med Washington under USAs invasion av Afghanistan år 2001, då man väntade sig att detta gemensamma företag kunde lugna ner Washingtons fientlighet mot den iranska regimen.

Om inte detta begränsade projekt, som varat fram till Bonnkonferensen i december 2001, hade blomstrat på det sätt som Teheran hade förväntat sig, skulle felet helt och hållet ha legat i George W Bushs administrations närsynta utblick.

För det andra, skiljer sig Irans långvariga bekymmer med talibanerna i realiteten inte från Obamaadministrationens. Iran delar i sin syn avskyn för talibanernas upprepade uppror som en betydande kraft i den afghanska politiken.

I själva verket går Iran ett steg längre och betraktar talibanernas wahhabist-ideologi och de band till talibanerna som det sk Haqqani-nätverket besitter, som ett fördärvligt verktyg för Pakistans och Saudiarabiens inflytande i Afghanistan.

Teheran kommer att vara lika ängslig som Washington för ett regelrätt talibanskt övertagande av Kabul, när väl USA har minskat ner sina styrkor.

För det tredje, Iran har som totalt mål att avlägsna de sista spåren av al-Qaida från regionen.

För det fjärde, det finns en gemensan mötespunkt mellan Irans och USAs positioner rörande ”återintegrering” av de upprorsmän som inte tillhör al-Qaida.

För det femte, har vare sig Iran eller USA envisats med en maktuppdelning i Kabul som kunde reflektera landets uppdelade samhälle.

För det sjätte, borde Teherans försök att utveckla multipla allianser inom Afghanistan, beroende på behovet av regional balans inom varje afghansk bosättning, också förekomma inom Obamas administration.

Karzais ”försonings”strategi håller redan på att slå tillbaka mot icke-pashtunska bosättningar, som också råkar vara Irans allierade i Afghanistan. Strategin kan därför inte utgöra något användbart sätt att hålla tillbaka dessa grupper och samtidigt förfina den, då man ”ger tillbaka” mot de återvändande talibanerna. Med andra ord, Iran kan bli USA behjälplig i strategin att minska risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan.

Teheran inser att den utländska ockupationen skapar förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen och att detta enbart utgör en fördel för talibanerna. Men man kan också säga att Teheran och Washington borde ha ett gemensamt intresse av att utveckla en ”utträdesstrategi” inom en definierbar tidsgräns.

På det hela taget finns ett enormt tillfälle för de amerikanska och iranska strategierna i Afghanistan att komplettera varandra. Uppgiften för de kommande överläggningarna borde vara att överbrygga den brist på tilltro som existerar mellan de båda sidorna.

Teheran uppfattar Washington som fientlig gentemot sina egna intressen och skulle därför göra sitt yttersta för att se till att USA inte använder sin militära närvaro i Afghanistan till att bli attackerad, att få sin regering och sitt politiska system underminerat genom hemliga operationer eller att förstärka Irans regionala rivaler.

Det är överflödigt säga, att efter en lovande start har Obamaadministrationen systematiskt övergett sitt eget nya tänkande om Iran. Under rådande omständigheter behöver därför USA gå de extra milen för att att ännu en gång övertyga Iran  om ett samarbete med Förenta Staterna i Afghanistan. Det finns inga andra alternativ för USA än att rikta sig mot Teherans långvariga bekymmer med talibanerna, den regionala maktbalansen och USAs avsikter beträffande Iran.

I sin första öppna reaktion gentemot WikiLeaks sa Obama, ”Faktum är att dessa dokument inte avslöjar några frågor som inte redan varit uppe i vår offentliga debatt om Afghanistan.” (med eftertryck) I vilket fall är det ibland snarare uppfattningar än fakta, där kriget i Afghanistan inte enbart är en fråga för USA; utan detta krig angår samtidigt folket i Afghanistan.

De uppfattningar det afghanska folket dragit från WikiLeaks ser ut att vara extremt onjutbara, minst sagt. Helt säkert kommer afghanerna att skratta livet ur sig hur en mumlande supermakt blivit behandlad av de smarta pakistanska generalerna. Det är viktigt att det möte Obama kallat till i Vita Husets ‘Situation Room’ ska kunna höra detta höga ringande över dalar och berg i Hindu Kush.

Förtroendet för USA har blivit allvarligt skadat och kommer att vara särskilt svårt att återvinna i Hindu Kush.  Objektivt sett är en amerikansk-iransk stor uppgörelse idag av nöden, för att undvika det som ligger livsfarligt nära ett strategiskt misslyckande i Afghanistan.

övers

Ingrid Ternert

Irans nya riktning, inifrån och ut

Sparat under: Fred, Iran, krig — ingrid @ 00:11

 

Le Monde Diplomatiq

av Mahan Abedin 6 juli 2010

Mästaren i egennytta tackar för sig
Iran rör sig mot partipolitik, ideologi betyder mer än olika fraktioner

Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, Irans president 1989-97, låg under tre decennier på toppen av det iranska politiska etablissemanget med en kuslig, oförminskad förmåga att manipulera politiken till sin egen fördel.

Och nu har hans fiender blivit djärva nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.

Men under det senaste året, då Iran gått igenom sin värsta politiska kris sedan 1979 års revolution, har hans imperium minskat och fienderna samlat mod nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.

Rafsanjani signalerar idag en vilja att stiga åt sidan i politiken och med det undvika offentligt avsked, i ett mycket försiktigt formulerat ordval, som för att minska risken att tappa ansiktet.

Rafsanjanis fall berodde på hans oförmåga att undvika en konfrontation med president Mahmoud Ahmadinejad och dennes supportrar, efter dennes omtvistade seger i förra årets presidentval, där fraktionernas roll kom att minska mycket och statens makt öka. 

Utrensningen av Rafsanjani har mindre att göra med någon konflikt mellan personers och olika fraktioners intressen. Snarare signalerar den en grundlig omprövning av den iranska politiken, där fraktioner spelar allt mindre roll och statsmakten är på uppåtgående.

Rafsanjani, som varit en av de mest inflytelserika krafterna i den iranska politiken, ägnade sitt liv åt revolutionen. Före shahens avsättning år 1979 var han en hängiven lärjunge till Ayatollah Ruhollah Khomeini och vidtog extraordinära åtgärder för att bli av med monarkin.

Han deltog också i det politiska våldet, bland annat mordet 1965 på den förre premiärministern Hassan Ali Mansour. Efter revolutionen slungades Rafsanjani upp till befallande höjder inom den iranska regeringen, i egenskap av Majlis’ talman under 1980-talet, dvs i parlamentet. Detta gav honom en utsiktspost från vilken han undersökte de politiskt komplicerade sprickorna i det post-revolutionära Iran med dess många skiftande fraktioner.

Förutom hans machiavelliska instinkter, kom Rafsanjani extraordinära politiska framgång från den förståelse han hade för den islamska republikens livliga politiska scen och hans förmåga att framgångsrikt ingripa i viktiga politiska dispyter.

Genom att placera sig mitt emellan de stridande fraktionerna kunde han fungera som medlare, få bort hettan i diskussionerna – och samtidigt stärka sin egen och familjens positioner.

Premiärminister Mir Hossein Mousavi, vänsternationalist med baktalande högerflygel.

Den största tvisten under 1980-talet koncentrerade sig till en vänsterinriktad regering som leddes av dåvarande premiärminister Mir Hossein Mousavi (vänsternationalist) med belackare onom högerflygeln.

De mer ideologiskt konservativa hörde exempelvis till Islamska koalitionspartiet (Hezbe Moetalefeyeh Eslami), vilken tvärtemot sitt namn varen lös politisk gruppering som lyckades samla några av den islamska republiken mest inflytelserika skuggpolitiker och kungamakare.

Dessa konservativa allierade sig med basarernas folk och de mer ideologiskt konservativa inom grupperingar som Hezbe Moetalefeyeh Eslami (Islamska Samfälligheten), en lös politisk gruppering som samlat några av den islamska republikens mest inflytelserika, suspekta, politiska aktörer och kungamakare som har funnits.

En splittrad regim
Som den envist oberoende politiker han var, låg redan Mousavi i politisk strid med Seyed Ali Khamenei, under 1980talet Irans president. Även om idag denna tvist kan ses i ett vidare sammanhang på vänster-högerskalan, handlade det mera om en personlig strid om den konstitutionella makten; där båda hade försökt ge mer auktoritet åt de institutioner, som de själva representerade.

Denna dispyt löstes till slut i juli 1989, då man i ett tillägg till Konstitutionen tog bort premiärministerposten. Genom att uppträda som fredsmäklare har Rafsanjani kunnat stiga till den näst mäktigaste mannen i landet, alltmedan han förblivit Ayatollah Khomeini trogen.

Men Rafsanjanis framgång var inte begränsad till politiken. Under det sena 1980-talet hade både kritiker och neutrala observatörer varit överens om att den sluge prästen hade missbrukat sin ställning och haft privilegiet att samla in till en storfamiljeförmögenhet.

Även om siffrorna kan vara överdrivna, gav Rafsanjanis omåttliga affärsimperium före revolutionen (han sysslade med pistachnötter och fastigheter) trovärdighet åt anklagelserna.

Efter Khomeinis död juni 1989 valdes Rafsanjani till president. Samtidigt blev Khamenei vald som ny högste ledare till landets viktigaste ämbete. Detta kom att påverka hela den stora politiska utveckling som sedan dess ägt rum i Iran.

De båda männen hade mycket gemensamt, deras politiska och ideologiska relationer sträckte sig tillbaka till tidigt 1950-tal. De hade varit Ayatolla Khomeinis mest engagerade och kompetenta lärjungar, och helt förståeligt var det därför dessa båda kom att stå på toppen av det revolutionära systemet. Men de blev alltmer politiskt- och även ideologiskt delade – med skilda ledarstilar.

Medan Rafsanjani var nöjd med att rida på det högsta prästerskapets tiger, var han försiktig med att nå ut till alla de viktiga delarna av samhällskroppen och höll en medelväg i politiken. Hanvar nöjd med att se striderna mellan vänster och höger förvärras.

Khamenei nådde ut till revolutionens gräsrotsnivå och tog till sig Hizbollah-regimens anda. Det var denna skillnad i ledarstil som fram till mitten av 1990-talet påvisade maktens dialektik inom den islamska republiken. Även om Khamenei – i sin  ställning som Högste Ledare – var den mäktigare av de två, verkar han och hans supportrar stå i opposition till en dominant Rafsanjani.

Denna uppfattning av dominans kom att stärkas – genom den större kulturella avreglering som ägt rum efter 1980-talets åtstramning och fromhet – och blev skadad och utmanad av veteraner från 1980-talets Iran-Irak krig och det Islamiska Revolutionära Gardets (IRGC) nyss demobiliserade enheter med sin paramilitära gren, Basij, där de flesta lutade åt Khamenei.

Det såg ut som en opposition under tryck medan Khamenei och hans inre krets höll på att konsolidera sin makt bakom scenen, via IRGC och andra gräsrots-revolutionära institutioner. De såg ut som en opposition under press, men Khamenei med sin inre krets utgjorde en befäst makt bakom kulisserna, genom IRGC och andra revolutionära institutioner bland gräsrötterna.

Denna dolda politiska strid täcktes med personlig symbolik, med Khamenei som representant för regimens ideologi och Rafsanjani som representant för egennyttan.

Allt medan banden mellan de båda dömdes till en enorm betydelse för revolutionenframtida inriktning – och överlevnad. Trots sidsteppandet under 1990talet fortsatte Rafsanjani i en stor politisk roll som etablissimangets övertagare och samhällsmagnat.

Men man har kunnat se hans fall i backspegeln, då han i 2005 års presidentval förlorat den andra ronden till Ahmadinejad, ny kraft i den iranska politiken. 

Ahmadinejads uppgång representerade ideologins triumf över egennyttan. Men på ett djupare plan innebär den fraktionspolitikens kollaps – sättet som man under 30 års tid bedrivit politik – och uppkomsten av klyftor inom det revolutionära etablissimanget.

Stora politiska personligheter – som förre premiärministern Mousavi, före detta president Mohammad Khatami och parlamentets fd talman Mehdi Karrubi – är nu oppositionens nya ledare.

Då väl den akuta fasen efter valet är över, rör sig den iranska politiken mot en större institutionalisering och ett möjligt formerande av disciplinerade politiska partier. Det kan verka flott med tanke på den politiska repressionen. Men mognaden av de skillnader som länge legat latent inom den revolutionära politiken – och aspirationerna hos Irans politiskt medvetna unga- har lett dom dit.

Slut på signalerna från fraktionpolitiken, slut på Hashemi Rafsanjanis politiska kapital samlat från oreglerade sprickor och diskussioner. När väl den iranska revolutionen går mot sitt femte decennium, finns inte rum längre för den man som utmärkt sig i konsten att vara allt för alla.

övers Ingrid Ternert

19 juni, 2010

Sjudande oroligheter i Kirgistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 05:32

av Eric Walberg 18 juni

Sjudande oroligheter alltsedan Kirgistans interimregering kom till makten 7 april, då 81 stycken av de som protesterat blev dödade av polisen och presidenten Kurmanbek Bakiyev flydde huvudstaden till sitt hem i söder.

Den nya regeringen etablerade snabbt sin kontroll över huvudstaden och den norra delen av landet. Men inte i Bakiyevs södra del av Ferghana-dalen, där kirgiser, uzbeker och tajiker sedan århundraden har kunnat leva sida vid sida.

Stalin delade under 1920talet upp dalen i etniska republiker och därmed skapades en bas för dagens problem. I realiteten är etnicitet en täckmantel för underliggande skillnader mellan bosättare och nomader, där uzbekerna varit rikare, mer affärsinriktade och marknadsorienterade, medan dagens kirgiser lever i en mer pastoral miljö.

Universitetet för folkens vänskap, Friendship University, raserades för att det hade bekostats av en välbärgad uzbekisk affärsman. Washingtons diskreta tystnad förutom fördömanden av våldet ger en fingervisning om att man förstår, att detta att höja rösten enbart skulle göra saken och ting värre. Så länge USAbasen tillåts fungera, kommer man att hålla sig i bakgrunden.

USAs bas är vida impopulär hos lokalbefolkningen, och den förbittring och instabilitet denna åstadkommit fick från början Otunbayeva att stänga den av “säkerhetsskäl”, men genom ett intensivt tryck från USAs sida kom kontraktet för basens att förnyas för ännu ett år.

Kirgisiska myndigheter blockerade den kontrakterade Mina Corps bränsleaffärer, vilka var knutna till Maksim Bakiyev, son till den vanärade presidenten, anklagad för att ha förskingrat miljoner i “hyra” och annan service till USAbasen, men operationerna togs åter upp, trots att landet har förenats.

I april startade USAs Kongress’ underkommitte’ för nationella och utländska affärer en undersökning av den Gilbraltar-registrerade ‘Mina Corps’. Den kirgisiska regeringen startade också en undersökning av sex företag ägda av Maksim Bakiyev: Manas Fuel Services, Kyrgyz Aviation, Central Asia Fuel, Aviation Fuel Service, Aircraft Petrol Ltd och Central Asia Trade Group. Man förespår att det kommer att gå illa för de båda Bakiyevs, och för dessa är det nuvarande arbetet utan tvekan ett välkommet avbrott.

Det är lite kirgiser kan göra för att sätta stopp för amerikanarna att driva sin bas som en synbart suverän enhet. Och det innebär en politisk kris då Obama ärligt kan säga “inte jag”. Men ändå är USA den som verkligen orsakat de nuvarande oroligheterna, då man drog in Kirgistan och tre andra centralasiatiska stater i NATOs Partnerskap För Fred program 1994, och gjorde sig kvitt de demokrati-förespråkande NGOs under gångna två decennier.

Tulpan-revolutionen 2005 var koordinerad från USAs ambassad. Det var då man slängde ut den respekterade president Askar Akayev (han kom att stå för nära Kina och Ryssland) för att dödligt riva upp varje tro på den fria oberoende staten. Så finns det den väldiga USAbasen och de många problem som den skapat och fortfarande skapar, allt från mord, droger och prostitution till spionage, terror och korruption.

Den långvariga etniska brytningen dämpades under Akayev, men förvärrades under de fem åren av Bakiyevs Tulpan Revolution, då han gjorde Kirgistan till sin egen grupps härskardöme och lämnade de relativt blomstrande uzbekerna utan egen politisk makt. Uzbekerna representerar 15 procent av befolkningen och nära hälften i söder. Dessa gläder sig verkligen åt hans nedgång. Men sedan dess har detta kommit att gälla även en majoritet av kirgiserna.

Den värsta diskrimineringen har förvärrats genom de återvändande migrerande arbetare som förlorat sina jobb under Rysslands nuvarande recession. Denna giftiga brygd har resulterat i en återupprepning av 1990talets våldsamma etniska sammandrabbningar i Osh, vilka kom att lämna hundratals döda och lugnade ner sig först efter att den sovjetiska regeringen skickat in trupper.

Interimpresident Roza Otunbayevas regering hoppades på ett val för att godkänna en ny konstitution den 27 juni, men sannolikheten är liten för att det ska kunna ske. Det kan ta all energi för interims-regeringen, en stor del hjälp från Rysslands sida och viktigast av allt, stängning av Manasbasen för att få landet till något som liknar normalitet.

Att Otunbayeva inte är den korrupta, hämndlystna pashaliknande figur som Bakiyev förvandlats till, detta står klart för alla. Förre premiärminister Felix Kulov, som inte tillhör interimregimen, bildade en grupp med slogan “Ni som värderar fred — Förena er!” Men det mest bekymmersamma med den raserade myndigheten är dess närmaste grannar. Bristen på lag och ordning gör att Kirgistan får den islamska rörelsen, den uzbekiska rörelsen och andra fristående grupper att vilja störta den antimuslimske uzbek-presidenten där intill.

Uzbekistan är en polisstat, vilken brutalt förtrycker religiösa uzbeker och regimen har goda skäl för att frukta följderna av en stat i sönderfall ‘failed state’ som granne. Tajikistan har genomlidit ett plågsamt inbördeskrig mellan islamister i öster och reformvänner i väster med 1990talets regeringsvänliga styrkor och dess nuvarande fred, som i bästa fall kan betecknas som skör.
Kinas Xinjiangregion delar en 530-miles gräns med Kirgistan.Vitt spridda upplopp har ägt rum under just förra året av dess muslimska uigurer, vilka längtar efter sin egen oberoende stat liksom deras “lyckosamma” kirgisiska bröder.

Kina oroar sig förståeligt nog över denna väldiga amerikanska militärbas just där bredvid, fylld med CIAanställda Plus den idag genomsläppliga gräns, där det enligt analytikern Nick Amies genomförs “hemliga destabiliserande operationer in i den strategiskt vitala och politiskt känsliga provinsen.”

Ryssland gränsar inte till Kirgistan, men liksom Kina har man geopolitiska intressen. Washingtons framgångar med att utöka NATOs närvaro över regionen, vilka krönts av den väldiga Manasbasen, rättfärdigat av dess “krig mot terrorn”, men USAs verkliga mål är politisk och ekonomisk hegemoni. Då allt kommer omkring har det varit USA som betalat, tränat och fallskärmshoppat med de islamska militanter som nu har rest in i Eurasien.

Detta sker enligt principen: skapa problem, erbjud lösning. Finns det något skäl till att tro USA om att ha förändrat sitt modus operandi? Särskilt idag, då man så enkelt fått tillträde till regionen?

Då det gäller Afghanistan, är NATOs försörjningsleder genom Pakistan nästan obrukbara, vilket gör Manasbasen till en viktig länk i nuvarande striders ’svallvåg’. Förra veckan förstörde militanter 50 NATOlastbilar med förnödenheter och talibanerna dödade 31 NATOsoldater. General Stanley McChrystal, Natotruppernas befälhavare, skröt om att ha tillfångatagit/dödat 120 talibanledare under de gångna 90 dagarna, men “det räcker inte”, säger tjänstemän, alltmedan ännu mer “gräs” gror för var dag som går i Afghanistans obarmhärtiga klimat.

övers Ingrid Ternert
Eric Walberg som skriver för Al-Ahram Weekly

19 maj, 2010

Vilka bombar i Irak?

Sparat under: Fred, Irak, NATO, USA, ekonomi, krig, terrorism — ingrid @ 07:09

                                                                                                                

Är bombarna Al-Qaida, CIA eller Israel? av Christopher King

Författaren menar att det är sannolikt att amerikanska CIA – eller Israel agerar på uppdrag– och är ansvariga för nya grymheter i Irak för att utvidga och befästa ockupationen.

Ungefär som om det vore möjligt att Times Square-bombaren, medvetet eller på annat vis, agerat för CIA eller Israel, för att rättfärdiga USAs militära intervention i södra Asien.

Den 10 maj handlade det om två dussin bomber och skottlossning i Irak, vilket kom att döda åtminstone 85 människor och såra minst 300 stycken. Dessa var koordinerade attacker, helt klart utförda av samma organisation.

Det amerikanska svaret på detta och andra nyliga attacker är att försena planerna för att dra tillbaka trupperna från Irak.

Obamas vallöfte var, att han skulle dra tillbaka sina trupper från Irak i mars detta år. Inte bara det, då uppenbarligen detta inte kommer att ske, så har vi också fått höra efter valen, att “tillbakadragande” betyder att lämna 50 000 trupper som ‘tränare’ såväl som 4 500 specialstyrkor och tiotusentals paramilitära kontraktsanställda.

Nu ser också USA detta glidande schema för neddragning utifrån en hänsyn till det irakiska folkets säkerhet. Med tanke på den miljon dödade och de fyra-fem miljoner flyktingar som amerikanarna har skapat, skulle man inte kunna tro det var möjligt, att de brydde sig om något mindre än hundra döda i en liten skärmytsling. Det kunde t.o.m sägas vara en förbättring då det gäller vad USa åstadkommit.

Eftersom dessa attacker erbjuder en ursäkt för USA att även fördröja sitt symboliska tillbakadragande, behöver vi tänka efter, vem det är som ligger bakom det hela. Jag skrev för några veckor sedan, att det förmodligen är Förenta Staternas ‘Central Intelligence Agency’ CIA som står bakom attackerna och sedan utnyttjar lokala grupper. Det rör sig om fula tricks av det slag CIA använder sig av, och de är väl finansierade av Förenta Staternas regering.

USA kommer aldrig att lämna Irak så länge det finns olja kvar i marken 

april 2008. Jag är överraskad av att media och även USAs anti-krigs brigad fortfarande har en förtröstan om att ett bortdragande kommer att ske. För det första, har inte USA gått in där? De har heller inte byggt sina baser i avsikt att lämna.

När detta händer, går det emellertid inte att via val hålla kvar deras nickedockor.

Den senaste serien attacker på toppen av en serie mindre, men fortfarande dödliga, är inte en liten grupps arbete. Det är en stor, väldisciplinerad och välfinansierad grupp med ett ansenligt stöd.

De vanliga icke namngivna tjänstemän av icke specificerad nationalitet säger att Al-Qaida utför attackerna. Jaha, så det skulle alltså dessa-eller hur? Misstar jag mig då jag drar mig till minnes att general David Petraeus stora succé i Irak var utplånandet av Al-Qaida? Eller var det bara då han hade betalat Awakening Councils för att jaga dessa – om Al-Qaida över huvud tagit varit i Irak. Då själva Irak-invasionen var baserad på en packe lögner, finns det inget skäl att tro det  man säger till oss. om vad som händer där eller någon annanstans, då USA är inblandad.

I själva verket vet ofta inte ens vanliga människor i Irak vem det är som gör vad och lojaliteterna ändra oupphörligen. Det antas att Al-Qaida inte vill att amerikanarna lämnar, eftersom kostnaden för ockupationen skadar Amerika.

Det finns också irakiska grupper som klarat sig bra under ockupationen och skulle vilja se amerikanarna stanna. Inte någon av dessa grupper skulle ha kunnat utföra attacker i denna skala, eller vilja fortsätta med det. Det vore tveksamt.
Jag köper inte detta med Al-Qaida. Det är USAs vanliga skräckhistoria och den fortsätter bara, som de dussintals ursäkterna om att Iran legat bakom det irakiska motståndet och försett dessa med vapen och bombteknologi, det utan minsta bevis. All propaganda och skit – som Saddams kärnvapenprogram, hans massförstörelsevapen, hans samarbete med Al-Qaida, hans mobila kemiska laboratorier. Allt idag certifierade lögner.

Ett är säkert: USAs invasion har framkallat en otrolig förtstörelse i Irak och problemet för irakierna är USAs fortsatta närvaro. Det är troligast så att man inte har någon avsikt att lämna, då nu USA själv ligger bakom attackerna. Eller kanske israelerna, eller på deras uppdrag – lokala organiserade grupper.

Ja, israeler finns i Irak och de älskar inte araber.  År 2005 sågs de träna kurder i norra Irak, vilket idag är en semi-autonom region. Brigadgeneral Janis Karpinski, som anklagades för grymheterna i Abu Ghraibfängelset, sa att hon blivit chockad av att ha mött en israelisk förhörsledare i Irak. Här finns massor med möjligheter till förnekanden, både vad gäller USAs armé och  CIA, som ibland har utfrågats. Med den israelisk-amerikanska axeln som opererar i Irak är allt möjligt.

Israelerna har börjat poppa upp i oroshärdar sådana som Georgien där de också är militära ‘tränare’. Israelerna, CIA, USA och Storbritanniens militär avrättar regelmässigt alla misstänkta militanter tillsammans med oskyldiga män, kvinnor och barn. De uppfattar ingen som oskyldig. Inte heller skulle  falsk-flagg provokationer vara bortanför deras horisont.

USA-Israeliska axeln

Den 8 juni 1967 försökte israelerna sänka USS Liberty i en attack som lämnat 34 dödade amerikanska sjömän och 173 skadade. Amerikanska försvarsdepartmentet hade konspirerat med Israel. Man återkallade stridsflygplan som startat från ett närbeläget hangarfartyg för att assistera och förmodligen gemensamt planera incidenten.

Besättningen hotades och varnades för att säga något om attacken.

Det var helt klart en bluffattack som hade förfuskats, med den sannolika intentionen att skylla på Syrien eller Egypten, med beredvilligheten hos USA att offra sitt eget fartyg och besättning. Mer om den historien kan man få del av då man besöker Liberty Veterans’ Associations webbsida eller läser deras rapport.

Den USA-israeliska axeln opererar djupare än amerikaner eller européer kunnat inse och vi måste vara beredda att följa vad dessa tänker.

Varför skulle vi tro på att Times Square-bombaren, Faisal Shahzad, var utsänd av pakistanska talibaner – även om han själv hade trott det? Visade dom sitt medlemskort kanske? Kanske hans pakistanska handledare var taliban-certifierad av någon med förtroendegivande rykte och god karaktär?

Jag föredrar att tro dessa är en grupp uppbackad av CIA, vilka nu är offentligt kända för att vara aktiva i Pakistan och man skulle ha kunnat förse dom med bevis på talibanernas önskan att attackera själva USA. Det skulle ha rättfärdigat deras illdåd och hålla igång kriget.

Faisal Shahzads enkla konstruktion exploderade inte och det skulle den heller inte göra. Det var inte ens en bomb – bara några bensindunkar, propancylindrar, antändningsanordningar och konstgödning av fel sort för att göra bomber av. Ett otyg, men harmlöst. Han hade aldrig blivit tränad av en verklig bombmakare eller om han hade det, var denna enkla konstruktion till för att helt enkelt bara brinna. Minns USS Liberty, Frihet, när ni läser dessa redogörelser.

 Dessa människor tror de är smarta nog att få andra att uträtta deras eget smutsiga arbete, eller ännu hellre, att lura in folk från sina fiendestater. Imperier är bara möjliga, om ockupanterna kan finna kollaboratörer– och detta är aldrig svårt.

Palestinier har Mahmoud Abbas, Iran hade Shahen, Afghanistan har Karzai, Irak har Maliki, Storbritannien har haft Anthony Blair och Gordon Brown såväl som de flesta i deras politiska klass både under USAs aggressionskrig och dess ockupation av Storbritannien genom sina baser. Vår regering har skiftat, men som fransmännen säger, plus ça change, plus c’est la meme chose (mer förändring, mer av samma slag).

Vi har en konstant ström av motstridiga budskap från amerikanare och våra egna krigskriminella, vilka de fått att underordna sig: de lämnar snart Irak och Afghanistan men på samma gång finns de där i tio år eller så. Avsikten är detta uppenbara nonsens, att ge alla någonting de kan höra och tro på, alltmedan man stänger ute vad de inte vill höra. Dessa meddelanden äger kollaborerande psykologers fingeravtryck .

Det här är en kritisk tid då man behöver ärliga människor med god vilja, som tar fram det goda i UK och Europa. Det betyder att lämna Mellanöstern och komma ifrån Amerika och dess kriminalitet. Vissa länder räknar ut hur lika just blodiglar dessa parasitära länder är. Japanerna i Okinawa märker att USa inte tänker lägga ner sina baser om de blir ombedda göra det.

Tyskland, Nederländerna och Belgien har begärt att USA avlägsnar sina kärnvapen från Europa. USA svarar att detta är en fråga för NATO att besluta om och en icke namngiven tjänsteman säger- “Enskilda länder bör inte ta upp detta till ny prövning.” Där ser man.

Med Förenta Staternas första paragraf i NATOstadgan, kommer det att visa sig vara omöjligt att få bort USA, dess baser och kärnvapen från Europa, alltmedan européerna ser det som nödvändigt. Med denna extraordinära paragraf kan vare sig USAs Kongress eller värdländer hålla USAs baser stängda eller flytta undan kärnvapen.

Nåja, det ser redan ut som om enskilda stater inte kan begära att ens få bort kärnvapnen från sina länder. Då man väl har  undertecknat statuterna, vilket för övrigt tycks vara ett litet steg– verkar så redan vara fallet.

Man skulle kunna tro att dagens ekonomiska kris i Mellanösterns krigssituation är någonting dåligt. Det är i realiteten värre än så.

Tror ni inte USA skulle kunna göra detta man gör i Mellanöstern? Det man gör på Guantanamo? I de brott där man får politikerna i Europas att samarbeta? Och vem var det som fick pengarna från de värdelösa derivat, som våra banker köpt och europeiska skattebetalare betalat?

Europas politiker är antingen paralyserade i ett stadium av uppsåtlig blindhet och förnekande eller kan lugnt titta på  Wikileaks Kollaterala Mord video och tänka, att de och deras familjer kommer att tas om hand, vilka kriminella dåd det än gäller – som Anthony Blair.

Med Amerika under ekonomisk press och sin egen geopolitik, är framtiden i varje del av Europa  lika dålig som den är för de andra länder som USA ockuperar. Vi borde minnas den chilenska diktatorn Augusto Pinochets brott, bland annat tortyren och morden på 7000 människor på Santiagos Stadium 1973, beskrivet i hans dödsruna i Washington Post. Vad tidningen förbisett att nämna är, att Förenta Staterna var uppbackare till Pinochet.

övers Ingrid Ternert

16 maj, 2010

‘För ni vet, jag är en typisk kvinna’ – An Arab Woman Blues

Sparat under: Fred, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, kvinnor, religion — ingrid @ 22:30

Layla Anwar-  ’An Arab Woman Blues’ 16 maj 2010

Män, Makt och Död…

”O ni icketroende,
Jag tillber inte vad ni tillber.
Inte heller ni vad jag tillber.
Inte heller kommer jag att tillbe det ni tillber.
Inte heller kommer ni att tillbe det jag tillber.
För er är er religion, och för mig är min religion.”
(Koranen – De icketroende Sura 109)

Vilken makaber titel! Ändå är den så sann…som vittne är jag ”priviligerad” att se den irakiska tragedin. Priviligrad är inte rätta ordet, men kanske är det det ändå…

Priviligerad att leva, priviligerad att bära vittnesmål, priviligerad att ha kunnat lära mig några mycket hårda sanningar den mycket hårda vägen…till ett mycket högt pris…ett dödligt pris…

Men en del viktiga lärdomar kan bara komma den vägen…det är vad jag har kvar att sammanfatta…och om jag inte utnyttjar den erfarenheten på ett positivt sätt, då dödar den mig med.

Så vad är det positiva med det? Inget alls egentligen…utan raka motsatsen…det enda positiva, återigen är jag inte säker på om positiv är det rätta ordet — men i bristen på bättre ord som förmodligen undgår mig just nu – att få bort myterna och se som positivt den medvetenhet jag fått genom kraften i omständigheterna, vilket skulle kunna vara positivt… och skickar kanske därför meddelandet ut till världen, ett ofullkomligt, icke komplett meddelande, men i vart fall ett meddelande…

Säg vem ni tillber och jag skall säga er vem ni är. Det är detta jag har kvar från den irakiska tragedin…

Jag har insett att män tillber Döden…allvarligt talat, jag skämtar inte…den manliga naturen älskar dödande, älskar att vara  upphov till död - de tillber makt de känner när de kan avsluta liv…på alla sätt…

Män dyrkar Makt…de är dessa icke-troende, arroganta som inte ödmjukt står inför Skapelsen…och Skaparen… Inte alla former av makt är negativa…självförsvar är en plikt, en laglig sådan, men det är inte denna makt jag talar om…det slag av makt vi bevittnar i denna nya världsordning är i sanning av det dödliga slaget…något fegt…åtminstone i förgångna tider var män mer som män, de använde svärd och de såg sina opponenter i ögonen, de gömde sig inte i superjetplan och bombade, inte heller gömde de sig bakom sina vapen –  och krut var heller inte deras rökridå…

Och varför nämner jag nu män?

Jag upptäckte att krig och ockupationer leds av män. Jag såg att tortyr och våldtäkt begås av män. Jag insåg att regeringar, industrier, företag, storföretagsamhet…hela systemet hålls uppe av män…och kvinnor följer i deras fotspår…

Jag har noterat att män skyller på ”systemet” men det är de själva som bidrar till det, förevigar det, är en del av det och hela komplexet.

Jag som kvinna kan inte skilja Iraks tragedi från det manliga släktet…eller manligheten… Jag är ingen feminist, jag behöver inte vara det…och jag tror inte att alla patriarkala system nödvändigtvis i grunden måste vara onda,…inte heller alla patriarker…men utifrån det jag har bevittnat, kan jag säkert säga att dagens moderna män är källan till mycket ont…

Och då jag talar om dessa moderna tiders män — refererar jag till alla män, från alla religiösa bakgrunder och alla nationaliteter… ja, jag generaliserar…och äger alla goda skäl att göra det.

Jag är inte inne i någon undersökning och försöker fiska fram de som är bra bland majoriteten…jag talar om trender…och jag talar om konsekvenser…verkliga handgripliga, påtagliga sådana…jag talar om Verkligheten.

Män, det manliga släktet bär ANSVAR för mycket av de tragedier, plågor och lidanden som åsamkats denna planet.. Från ockupation och krig till fängelser, tortyr, våldtäkt, kriminella handlingar, nedsmutsning av planeten…manlig makt och missbruk av den- är kärnan till vår nedgång…och helt säkert är det här en nedgång…

Genom att se sig själv som Gud, tillåter sig mannen alla slag av lagöverträdelser, alla slag av försyndelser…genom att våldföra sig på sin roll som ”vicehärskare” på jorden, har män förvandlat denna plats till ett helvete..ett levande helvete.

Vare sig han är jude, muslim, kristen, ateist eller agnostiker eller något annat…det spelar inte längre någon roll…lämnar han det fulaste fotspåret efter sig, lämnar ett arv av plåga, sorg, korruption och död…en andlig, moralisk och fysisk död.

Allt han försöker bygga med en hand, förstör han med den andra…han kan svepa bort år av hårt arbete med en destruktiv dödlig akt…han kan bryta hjärtan, själar och kroppar och få dem värdelösa, omöjliga att foga ihop igen…

Han har tillbett sig själv som en Gud, har vänt Gud till sin egen avbild och vänt religion, ideologi och det andra till att tjäna sina egna destruktiva instinkter…

Genomsyrad av självet, eller mer passande illusioner av sig själv, ett bortkopplat ego, drunknande i makt, har det manliga könets gender löpt amok på alla fronter…

En slav i sitt ego, sin egen girighet, sin egen lusta, tror han sig vara fri… då han inte är något annat än en slav… Maskerad bakom religion, principer, ideologier… är han bara en clown som inte längre kan få en att skratta… han bär tusen masker, så länge han heller inte blir uppmanad att se alltför långt in i sig själv, hans kön, hans egen maskulinitet och vad det betyder att vara man… han fortsätter dag ut och dag in, som en robot, som de maskiner han dagligen konstruerar… tills de blir sönderbrutna… tills han bryts ner… då han skriker efter hjälp, bara för att inse hur ensam han är och alltid varit lika ensam..

Hans vägran att se inåt sig själv och ställa alla dessa svåra frågor, hans egomani, hans brist på samhörighet med allt levande, har fått honom till att bli en själlös, död och ensam varelse…och jag bryr mig verkligen inte om hur många kyrkor, tempel eller moskéer han besöker… och jag bryr mig inte om hur många böcker han läser och jag bryr mig inte om hur många artiklar han skrivit…

Ni förstår, jag är en typisk kvinna – jag bryr mig inte särskilt mycket om Gud eller er Jesus Kristus, er Elohim, er Hindu andlighet, er Buddha, er Marx, er Engels, er Darwin, eller vadhelst annan falsk Gud ni tillber…för jag ser till era handlingar, vad ni gör och jag ser till om de matchar/följer det ni säger…i grunden ser jag om ni följer det ni säger…och knappast någon av er gör det…

Ni förstår, jag är en typisk kvinna – jag ser till resultaten. Och när jag gör det, ser jag människor arbeta dag och natt för att knäcka någon uppfinning, någon genetisk kod, någon upptäckt, någon formel, någon ekvation… och jag ser hur deras arbete tjänar Döden…

Ni förstår, jag är en typisk kvinna – Jag ser bårhusen, fängelserna, tortyrmärkena, våldtäkterna, massgravarna, blodet, explosionserna, vapnen, bakteriehärdarna, giftet, änkorna, de föräldralösa barnen, de deformerade barnen och jag ser era manliga händer överallt…bakom dessa bilder… Jag ser era manliga händer och de kvinnor som följer er i skuggan…

Som ni vet, så är jag en typisk kvinna – jag har gett Liv, och ni har inte gett annat än Död…
 

övers Ingrid Ternert

22 april, 2010

Palestina – Sverige via Kuala Lumpur

Sparat under: Fred, Irak, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, krig, nya — ingrid @ 22:23

 av Robert Fisk  22 april 2010

Ibland är det en överraskning– vi västerlänningar är sådana – att finna människor som man skriver om inte uppbär en sådan romantisk syn på världen. De gamla bedrägligheterna kommer åter.

Denna flyktiga anmärkningen får dig på fall- ”Jag gav mig iväg till den palestinska ambassaden,” en av de palestinska män runt hotellbordet i det varma, klibbiga Kuala Lumpur säger då oberört till mig.

”Jag behövde förnya mitt pass. Men jag kom från Gaza och ambassadören vägrade. Han vägrade förnya alla pass som tillhör palestinier från Gaza.

Det är som det är. Även här måste jag straffas av min egen palestinska regering för det faktum att Hamas regerar Gaza. För att Hamas kontrollerar Gaza, tvingas jag bli en illegal främling i Malaysia.

Detta är mitt öde. Vad kan vi göra?” Och där kommer dessa, sökande, patetiska – i den litterära meningen av ordet – uppsträckta händer. Tala med palestinier och de ger dig världen.

Världen i Irak under Saddam till exempel. Vilken kille! Han stod upp gentemot israelerna! Han försökte hjälpa Palestina! ”Han var en verklig man!” säger en av de yngre palestinierna till mig. ”Han var en hjälte! Det har inte funnit någon president som honom!”

Det var tusentals palestiniers öde att sköljas upp i Bagdad, att tas väl emot av den Stora Diktatorn, att få jobb och utbildning – tills ”vi” anlänt för att ”befria” Irak, då irakierna vände sig mot sina o-så-lyckosamma palestinska gäster och kastade ut dem från sina hem och dödade en del av dem och skickade dessa åter i exil. Även till Kuala Lumpur.

Ghassan Younis Mahmoud. Född i Bagdad 1982 (hans farfar flydde från Palestina via Jordanien till Bagdad 1948), till ett av regeringen tillhandahållet hus i distriktet Mahmoudia i den irakiska huvudstaden. Hans far arbetade i vapenfabriken vid Salman Pak

– gevär, pistoler, inga ”massförstörelsevapen” – utan dodged order att gå in i den irakiska armén och bekämpa amerikanarna. Till ingen nytta. ”Vårt distrikt blev bombat under kriget 2003,” säger Mahmoud. ”Min bror dödades i väpnad strid– han var inte involverad, passerade bara – och se´n under 2007, då hotade de irakiska miliserna oss.

Det var Mahdimilisen. De tog över vårt hus tre år efter att vi hade köpt det.” Mahmoud flydde från shiakrigarna till Syrien, tillbringade 11 månader i Aleppo och flydde sedan som turist till det andra land som inte frågat efter hans visa – Malaysia. Hans egentliga irakiska pass var falskt men han hade fått ett riktigt palestinskt pass genom en fasters man på Västbanken.

Han är en klipsk man – ingen Saddamälskare som det verkar– och skulle i verkliga livet ha arbetat som lärare eller affärsman i ”Palestina”. Men dag och natt arbetar han i en libanesisk restaurant i Kuala Lumpur. ”Jag vill åka till Europe – någonstans, om jag hade ett val – och mina kusiner bor i Stockholm…Ännu ett flyktingskap…

övers ingrid Ternert

17 april, 2010

Usa planerar en europeisk missilsköld inom åtta år

Sparat under: EU, Fred, Kärnvapen, NATO, Ryssland, USA, krig — ingrid @ 23:59

Reuters 15 april 2010
Usa planerar en fullständig europeisk missilsköld inom åtta år
av Jim Wolf

Usas antiballistiska missilsystem ska år 2018 täcka hela Europa, sa en tjänsteman vid Pentagon och utmålade ett ambitiöst mål för försvaret av ett upplevt hot utifrån Iran.

”Ett hundra procent,” sa Bradley Roberts, vid försvars- och kärnvapenförsvarspolitiska byrån, som svar på en fråga torsdags vid Representanthusets ‘underkommitté för de väpnade styrkorna’.

Roberts förklarade att Obamaadministrationen så snabbt som möjligt skall ha placerat ut ‘testade’ sjöbaserade och landbaserade missilsköldar i Europa som del av en reviderad missilsköld gentemot en iransk ballistisk missilattack.

Det ska bli en full europeisk täckning av Natos territorium i Europa omkring år 2018, sa han och menade att en andra landbaserad ramp skall installeras i NordeEuropa som en uppdaterad version av vapenföretaget Raytheon ‘Standard Missile-3′ missilsköld.

Pentagon döper planerna på sitt nya fas3 ”adapterade” missilförsvar som ett fortsatt stridsäpple gentemot Ryssland. Under tiden  menar Roberts att fas3 ska starta omkring år 2015, vilket är mer korrekt än 2018 enligt Pentagons talesman Bob Mehal, som är befälhavare inom flottan.
….
President Barack Obama har förra året bestämt att ta fram en plan från Bushs tid för utplacering av ett långdistans missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien. Istället har han försökt göra ett stegvis närmande som bättre matchar en bedömning av Irans kapacitet. Bushplanen för Polen skulle bara ha erbjudit en 75 procentig täckning av Europa.

”Vi har omedelbart hört från känsliga mottagare …de 75 procent i ekvationen som lämnats utanför, att de vill ha skydd,” sa Roberts som svar på Michael Turner från Ohio inom republikanernas underkommitté för de strategiska styrkorna.

”Vi ville möta deras krav på beskydd och anpassa kapaciteten efter hur händelserna utvecklas och hur vi kan förbättra vår förmåga,” tillade Roberts.

Mehal, talesmannen, sa att Förenta Staterna söker ”en lämplig uppdelning av kostnaderna” då det gäller en stegvis uppbyggnad av skölden. Vid slutet av nästa år vill Usa ha utplacerat en radarstation i Sydeuropa, en Raytheon AN/TPY-2 radarstation.

Obamaplanens första fas innehåller också fartyg utrustade med Lockheed Martin Corp (LMT.N) Aegis stridssystem byggda för missilförsvars- och SM3system.

Under den andra fasen, från omkring 2015, kommer mer utvecklade mottagare och sensorer att installeras tillsammans med ett i början landbaserat SM-3system någonstans i södra Europa. De sista två faserna kommer med högre fart och räckvidd att täcka hela Europa och utvidga försvaret av USAs territorium.

Generallöjtnan Patrick O’Reilly, chef för Pentagons Missilförsvarsbyrå, berättade för panelen att de markbaserade jaktplan som är ämnade för Polen skulle ha kostat $70 miljoner styck till skillnad från de $10-15 miljoner som SM-3 jaktflyget kostar.
…..
RIM-161 SM-3 (AEGIS Ballistic Missile Defense)
Den 17 september 2009, meddelade Förenta Staterna att man hade skrotat planerna på utplacering av ett markbaserat missilförsvarssystem i Polen och ett radarsystem i Tjeckien. Det finns planer på att ersätta dessa SM-3IA missilsystem
till år 2011.

Var dessa missiler skall plaseras och under vems operationella kontroll de skall ligga har från början varit oklart. En uppföljning i utvecklingen av SM-3 IIA och IIB missilerna skall avslutas år 2018 och 2020 respektive, och sedan integreras i existerande försvarssystem.

StandardMissil-3 (SM-3) har utvecklats som en del av USA-marinens havsbaserade ballistiska missilförsvarssystem och ska erbjuda ett slagfältsanpassat försvar mot medium- och långdistans ballistiska missiler.

År 1992 kulminerade  demonstrationsprogrammet för Terrier LEAP (Lightweight Exo-Atmospheric Projectile) i fyra flygtester och visade på möjligheten av ett slagfältsanpassat ballistiskt missilförsvar.

övers Ingrid Ternert
Artikeln övergår till engelska och blir mer teknisk  

The SM-3 KW is evolved from the MDA developed Lightweight Exo-Atmospheric Projectile (LEAP). The KW uses an Infrared (IR) sensor to detect a target in space and a Solid Divert and Attitude Control System (SDACS) for KW attitude control and divert thrust, controlled by an onboard guidance and control computer. The SM-3 is based on the

SM-2 Block IV airframe and propulsion stack, but incorporates a Third Stage Rocket Motor, a GPS/INS Guidance Section and the SM-3 Kinetic Warhead.

The United States Navy and the Missile Defense Agency are developing Standard Missile-3 (SM-3) as part of the Aegis Ballistic Missile Defense System that will provide allied forces and U.S. protection from short to intermediate range ballistic missiles. The SM-3 Kinetic Warhead (KW) is designed to intercept an incoming ballistic missile outside the earth’s atmosphere.

Lockheed Martin Maritime Systems and Sensors develops the Aegis BMD Weapon System. The SM-3 is under development by Raytheon at its Missile Systems business unit in Tucson, Arizona. Aegis BMD has worked closely with Japan since 1999 to design and develop advanced components for the SM-3 missile. Other prospective international participants include:

■The Joint United States and Australia MOU was signed July 2004 and provides a 25 year framework for cooperation on missile defense.
■The Joint United States/United Kingdom MOU was signed in 2003, and a U.S./UK Joint Study on potential Type 45 DDG BMD capability was initiated in 2006.
■The U.S. has provided The Netherlands Pricing & Availability data to participate in a 2006 TRACEX event. In addition, initial discussions are underway to assess the capability of Dutch systems BMD capability and may lead to integration of SM-3 onto Dutch SMART-L/APARS equipped ships.
■Germany has a BMD Liaison Officer working with the Aegis BMD staff to develop an understanding of BMD-related issues.
■High level discussions have taken place to provide South Korea and Aegis BMD capability on their KDX-III Class Aegis Destroyers.

Configuration
The Aegis BMDS builds upon the Strategic Defense Initiative Organization/Ballistic Missile Defense Organization (SDIO/ BMDO) investment in Lightweight ExoAtmospheric Projectile (LEAP) technology and the Navy’s Aegis weapon system including Standard Missile and MK41 Vertical Launching System currently deployed on many U.S. Navy and international surface combatants.

The SM-3 KW is a highly modular, compact, space tested kinetic warhead designed to defend against short to intermediate range ballistic missile attacks.

Raytheon has engineered two prior generations of LEAP designs starting in 1985 under contracts with SDIO and BMDO. This third generation LEAP design integrates the teamed experience of Raytheon and Boeing in KW designs and Alliant Techsystems’ expertise in Solid Divert and Attitude Control.

 The SM-3 KW design features a large aperture wide field of view long wave infrared seeker that provides acquisition ranges greater than 300 km against typical ballistic missile threats.

Seeker pointing and intercept guidance are supported by a production IFOG Inertial Measurement Unit and wooden round simplicity of the SDACS propulsion providing over 2 miles of terminal divert capability.

The KW includes a fully encrypted data downlink capability for full engineering evaluation of KW performance and to support rapid kill assessment.

The SM-3 evolves from the proven SM-2 Block IV design. SM-3 uses the same booster and dual thrust rocket motor as the Block IV missile for the first and second stages and the same steering control section and midcourse missile guidance for maneuvering in the atmosphere.

To support the extended range of an exo-atmospheric intercept, additional missile thrust is provided in a new third stage for the SM-3 missile, containing a dual pulse rocket motor for the early exo-atmospheric phase of flight and a Lightweight Exo-Atmospheric Projectile (LEAP) Kinetic Warhead (KW) for the intercept phase.

Upon second stage separation, the first pulse burn of the Third Stage Rocket Motor (TSRM) provides the axial thrust to maintain the missile’s trajectory into the exo-atmosphere. Upon entering the exo-atmosphere, the third stage coasts.

 The TSRM’s attitude control system maneuvers the third stage to eject the nosecone, exposing the KW’s Infrared (IR) seeker. If the third stage requires a course correction for an intercept, the rocket motor begins the second pulse burn.

Upon completion of the second pulse burn, the IR seeker is calibrated and the KW ejects. The KW possesses its own attitude control system and guidance commands are acted upon by a solid divert propulsion system.

The IR seeker acquires the target. Tracking information is continuously transmitted to the guidance assembly which controls the divert propulsion system.

Aegis BMD is capable of using data from space-based sensors or cues from other elements of the BMDS, however external cues and sensor data is not required for Aegis BMD. The system is designed to be capable of autonomous (self-contained) operations for detection, tracking, and engagement of ballistic missile targets or reporting ballistic missile track data to other elements of the BMDS.

The KW does not carry any high explosive. Hit-to-Kill technology relies on the kinetic energy released in high-speed collisions, such as between the KW and the target. The energy from the impact has been calculated to be in excess of 125 megajoules, which is equivalent to the force released when a ten ton truck traveling at 600 miles per hour hits a wall.

Discrimination algorithms enable defense systems to compare objects in a target scene to determine which to intercept. Increasingly complex threats with separated target elements, countermeasures, and debris, require advanced signal processing and discrimination algorithms to identify object features needed to provide robust target selection. SM-3 has flown and demonstrated fundamental discrimination capability for unitary threats.

Computer program design upgrades are in work to expand the current selection accuracy and add capability against more stressing unitary and separating target scenes using target features observed by the Aegis radar system and the KW LWIR seeker to optimize selection confidence.

Leveraging off discrimination architecture used across Raytheon’s missile programs, SM-3 continues to evolve an integrated discrimination design for insertion with the current seeker design and each of the sensing and signal processor upgrades available to counter advancing threats.

Raytheon is working closely with the Navy to ensure that SM-3, based on legacy Standard tactical missile designs, stands ready to provide immediate emergency Aegis BMD capability against preponderant threats. The SM-3 Block I KW configuration features a single color LWIR seeker, a solid DACS propulsion, target identification and discrimination, and lethal intercept accuracy.

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress