Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

övers Ingrid Ternert

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

övers Ingrid Ternert

NATO kan aldrig ersätta FN- Lavrov 21 September 2011 RT

Med Rysslands allt större oro över NATOs tydliga beredvillighet att intervenera i främmande länders inre angelägenheter, har Moskva påmint länder i Väst om Förenta Nationernas oersättliga ställning i den globala arkitekturen. ­Trots enskilda politikers försök att tillmäta NATO de här internationella uppgifterna, kommer militärblocket i Väst aldrig förmå ersätta FN, säger Rysslands Utrikesminister Sergey Lavrov, vilken nu befinner sig i New York på FNs generalförsamlings 66e Session.

”NATO – eller mer exakt, en del av dess representanter – har försökt bära upp den roll som FN sedan 1990talet spelar,” sa Lavrov i en intervju med Rossiskaya Gazeta. Rysslands Utrikesminister menade att det här har fortsatt “tills 2003 års invasion av Irak, då Tyskland och Frankrike inte stödde sina NATOallierade”. Lavrov sa, att vid denna tid i historien kom NATO att tvingas inse, att “den internationella samfälligheten inte uppfattar dessa operationer som legitima, såvida de inte blivit godkända av FNs SäkerhetsRåd.”

För Rysslands del kom det mest uppenbara brott mot internationell lag år 1999 i samband med NATOs flygkampanj mot Serbien i ett försök att tvinga Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic att dra tillbaka sina styrkor från Kosovo. FN Stadgan förbjuder militär intervention i suveräna nationer, förutom i de fall då FNs Säkerhetsråd gett sitt godkännande. Då ansåg Ryssland att “en sådan unilateral våldsanvändning innebär ett flagrant brott mot FNstadgan.”

Under tiden förtydligar NATOstadgan att Alliansen är en organisation skapad till försvar av sina medlemmar, men i fallet Jugoslavien utnyttjades den till attack mot ett icke-NATOland, som inte hade direkt hotat någon av alliansens medlemmar.

Lavrov noterade, att en gemensam deklaration om samarbete mellan NATO och FNs generalsekretariat hade undertecknats år 2008, då alliansens strategi intygar utfästelsen att uppträda i överensstämmelse med internationell rätt.“NATOs överensstämmelse (med internationell rätt) skulle inte bara vara begränsad till just ett papper, utan manifestera sig själv genom sina medlemmars kollektiva handling. Detta är av reell betydelse”, sa han.

Rysslands dåvarande utrikesminister nämnde den pågående konflikten i Libyen, där rebellsoldater utkämpar en våldsam strid mot styrkor lojala till Muhammed Khadaffi. FN-Resolution 1973 auktoriserade “Skyddet av civila såväl som att ge humanitär hjälp och ett beslutsamt steg för att få slut på stridigheterna.”

NATOstyrkor i den libyska stridszonen har överträtt FNs mandat, säger Ryssland, och detta blir en stor diskussionspunkt i New York.  “Diskussionen i New York kommer definitivt att röra sig kring hur NATOkoalitionen fullföljt FNs resolutioner om Libyen, och huruvida dess aktioner står i samklang med det mandat som FNs SäkerhetsRåd utgett, då framförallt skyddet av civila.“Här har vi en del frågor att ställa till NATO,” tillade Lavrov.

Lavrovs kommentarer kom på öppningsdagen av ett internationellt säkerhetsmöte i Yekaterinburg, där ordföranden i Rysslands Säkerhetsråd, Nikolai Patrushev, förmedlat sina tankar om våldsanvändning som medel i lösning av globala problem. Trots effektiviteten i det korta perspektivet, kan utnyttjandet av väpnade styrkor på lång sikt få motsatt effekt i sina efterverkningar, som är mycket svåra att förutse, sa han.

”Satsning på våld har inte bidragit till någon varaktig demokratisk lösning i någon av konflikterna runt världen,” sa FSBs förre chef Patrushev på ett andra internationellt möte med höga representanter ansvariga för säkerhetsfrågor. ”Vi kan utvidga säkerheten ifråga om hot och utmaningar under det 21a århundradet, enbart med utnyttjande av nya verktyg”, sa han. “Först av allt är det en dialog som vilar på ömsesidigt förtroende beroende på varandras intressen, ansvar och samvetsgranna samarbete.”

Enligt sekreteraren i Rysslands SäkerhetsRåd har ”världen fortfarande långt ifrån ställt upp universella regler till att legalisera internationell inblandning i interna konflikter och garanterat sakna fördomar, samtidigt som de är effektiva.” Under tiden fortsätter inblandningen i suveräna nationers interna angelägenheter under varierande förevändning, sådant som “skydd mot stora offer av fredliga civila, vilket skulle kunna leda till humanitär hjälp eller ett politiskt avgörande”, sa Patrushev.

Dessa luftiga slogans används till att “bedriva unilateralt eller blockbaserat samarbete med målet att störta den härskande regimen, få tillgång till naturresurser eller kontroll av vitala transportrutter, ofta genom att förbigå FNs SäkerhetsRåd”, sa han. Patrushev menade att  under de  gångna två decennierna hade den överväldigande majoriteten konflikter kommit att påverka den globala och regionala säkerheten och starta interna konflikter, något som är ”absolut tydligt… i de dramatiska händelserna i Nordafrika och Mellanöstern, alldeles särskilt i Libyen och nu i Syrien”.

”Ett dylikt närmande skulle minska möjligheten till fel och misstag”, betonade han. För dagens globala säkerhetsarkitektur innehåller fortfarande rester av det KallaKriget och reducerar komplexa globala kriser till ett förenklat ”vän eller fiende” -mönster, vilket naturligt leder till ett ökat antal konflikter.

övers Ingrid Ternert

Startar ett gräl med Kina
av M K Bhadrakumar Asia Times 17 sept 2011 

Indien, som under senare år har blött sina tår sporadiskt i Sydkinesiska Sjön, har uppenbarligen tagit och dykt ner och vadat i midjedjupt mer oroligt vatten. Det är en historisk åtgärd – men där har inte funnits någon klarhet, om det i första hand var strategiskt eller taktiskt. Men detta är historia; Indiens ”Vänd ansiktet mot Öst” politik kräver en kappa. Den kinesisk-indiska geostrategiska rivaliteten kommer inte att bli detsamma.

För två månader sedan hälsade en oidentifierad telefonör på en öppen radiokanal ett indiskt fartyg INS Airavatas, då det lämnade Vietnam efter ett ”goodwillbesök”, och gav rådet att låta bli Sydkinesiska Sjön. Kineserna förnekade Pekings inblandning i händelsen. Indien förhöll sig med tvetydig tystnad om händelsen, som spelats upp av västlig media.

Men den här gången är gruffet på allvar och mera lättantändligt. Det har att göra med projekt för utvinning av den indiska statsägda Olja- och NaturGasbolaget Videsh Limited (ONGC Videsh) i två offshore områden som Vietnam mutar in. Det indiska establissimanget ”läckte” selektivt om ONGC Videshs drag, precis innan besöket av Indiens externe affärsminister SM Krishna till Hanoi denna vecka, förmodligen att som reaktion utmanövrera Peking.

Peking såg det direkt som ett undantag i förhållande till Indiens engagemang i Västs utvinningsprojekt i den omdebatterade Sydkinesiska Sjön. Det kinesiska utrikesministeriets talesperson sa som svar på frågan- ”Vår oförändrade position är att gå emot varje land som engagerar sig i västlig utvinning-och utveckling  i de vatten som står under Kinas jurisdiktion.”

Då man hävdar att Peking inte varit medveten om en indisk inblandning i något projekt i den Sydkinesiska Sjön, poängterade talespersonen att Kina åtnjöt ”odiskutabel suveränitet” över den Sydkinesiska Sjön och dess öar. Därefter kom svepet. ”Vi hoppas främmande länder inte blir invecklade i dispyten. För länder utanför regionen hoppas vi ska respektera och stödja länder i regionen för att kunna lösa denna dispyt via bilaterala kanaler.”

Den indiska talespersonen reagerade direkt i Delhi mot det kinesiska utrikesministeriets uttalande och insisterade, ”Vårt samarbete med Vietnam eller något annat land följer alltid den internationella lagstiftningens normer och konventioner…i samarbete med Vietnam inom energiområdet,  för det är mycket viktigt att säkra Indiens energisäkerhet. Det finns ett antal indiska företag redan i tjänst och vi åser en vidare utvidgning av samarbetet under de år som kommer”.

Oljefläckar kan sprida sig…
Den indiska tvisten, som artikulerats av okända officiella källor till Delhis media, är att dispyen i Sydkinesiska Sjön strikt bilateral mellan Kina och Vietnam, och det är något som bör tas upp inom ramen för Internationell Lag. ”Under tiden är det en offentlig sanning, att vi [Indien] fortsätter utvidga våra förbindelser med Vietnam.”

ONGC Videsh har varit aktiv i Vietnam redan för några år sedan och utvidgar nu sina expanderande aktiviteter. Ämnet ligger på  Krishnas agenda för samtal med Hanoi. Under tiden har också andra privata indiska företag börjat se sig om efter utvinningsarbete i de omdiskuterade fälten till havs. Bollen ligger nu hos Krishnas hov. Hur han tar upp missämjan framöver, vare sig han trycker på kuvertet, hur bestämt han än gör det – allt detta ökar tempot i de kines-indiska förhållandena i en nära framtid.

Det är på intet sätt ett gräl om energisäkerhet eller internationell lag. Det är en karbonkopia av de triangulära ekvationer som inbegriper Kina, Pakistan och Indien. Ersätt Vietnam med Pakistan och den Sydkinesiska Sjön ligger närmast en upprepning av den indiska oron över den knoppande kinesisk-pakistanska alliansen.

Alliansen är en synbar kaskad inför indiska ögon och Peking låtsas glatt, att man inte har lagt märke till det. Inte en månad passerar, utan en palestinsk dignitär eller de andra som ruvar med det kinesiska politiska och militära ledarskapet.

Kina är långt viktigare och har trappat upp sitt deltagande i den omdiskuterade delen av Kashmir som Indien hävdar är dess territorium. Långt mer betydelsefullt är Pakistans ockupation och vad Indien kallar ‘Pakistan-Ockuperade Kashmir’

POK. En nylig kinesisk kommentar från en inflytelserik strategisk tänkare, Pan Guang, som leder Shanghais Centrum för Internationella Studier och Institutet för Europeiska och Asiatiska Studier, och då följaktligen ‘Direktoratet för StudieCentret i Shanghai’, SCI.

Han ansåg Kina kunnat stå vid randen till att utnyttja Karakorum och POKterritoriet för utveckling av kommunikationslänkar med Afghanistan. Pan framhöll att frågan stod under aktivt övervägande av Förenta Staterna och NATOs organisationer för diskussioner med Peking.

Pan skrev en artikel i Kina-USA Focus med titeln ”Kina och USA i CentralAsien: SCOs roll och Möjligheten till Samarbete i Afghanistan”: ”Även om Kina inte sänt sina trupper till Afghanistan, är det kinesiska stödet för de allierade styrkorna i landet vida observerat.

”För närvarande överväger Förenta Staterna och NATO tre möjligheter att få med Kina i en logistisk återställning av afghanska aktioner. För det första behöver Kina öppna Wakhan Korridoren vid den kines-afghanska gränsen som en kanal för att erbjuda logistiskt stöd för NATOs trupper. Men korridoren, som ligger på över 5000 meters höjd, har en mycket utmanande topografi och klimat, och skulle innebära allvarliga tekniska svårigheter i varje passage.

För det andra används huvudleder och järnväg i Kina till transport av gods in i pakistanska delen av Kashmir, för vidare transport in i Afghanistan.

För det tredje ska gods skeppas till Gwadar, den pakistanska hamn som konstruerats och underhållits av kinesiska företag, innan de  transporterades vidare in i Afghanistan landvägen. För närvarande fokuserar två parter på den andra möjligheten i sina överläggningar.”

Vad som därmed är bra för gåsen är bra för haren. Det som är absolut klart, är att indiska Delhi tagit ett kalkylerat beslut att stöta på Peking. Vietnam är ett unikt strategiskt förslag för Delhi att få Peking omfatta djupet av Indiens känslor rörande Kinas band med Pakistan. Parallellen är närmast fullständig, så länge det finns en hel del empati som Indien kunnat få från andra sydöstra asiatiska länder med involvering i disputen om Sydkinesiska Sjön – och från Japan – just som Kina tycker om att vara i den sydasiatiska regionen bland de små länder som omger Indien, där har Indien haft svåra relationer.

… men konflikter är ovanliga
Indien har dragit sig bort från USAs försök att få upp det på en bandvagn tillsammans med sina andra asiatiska allierade, men föredrog att göra detta ensam, så nu är det strikt ‘bilateralt’ och dess resolution skulle ha hamnat inom det kinesisk-indiska ramverket.

Delhi kom att utförska omfattningen av regler på marken med Peking, som styr deras uppträdande i varandras ‘inflytelsesfärer’, som är rättvisa och uthålliga och baserade på ömsesidig nytta. Frågan är nu huruvida Kina kan se saker på det viset.

För Kina är dess band med Pakistan eller något annat sydasiatiskt land inte nödvändigtvis ”Indien-centrerat”. Inte heller kan Indien öppet påstå att den sydasiatiska regionen är dess ”inflytandesfär” där Kina tvingas kalibrera sitt beteende för att passa Delhis känslighet.

Framför allt får Kinas ökade intresse i Indiska Oceanregionen så stora konsekvenser för dess globala strategi, att det bli svårpressat att få dom härbärgera indiska känsligheter. Allt som allt blir det därför ett nytt kapitel i den kinesisk-indiska geostrategiska rivaliteten.

Konfliktmönstret och det inneboende samarbetet i den kinesisk-indisk relationen kräver en ny modell. I ett nyligt mästerligt arbete om Indiens utrikespolitik, ‘Ska elefanten dansa ?’, har David Malone skrivit den med stor träffsäkerhet, då han tjänade som Canadas ‘High Commissioner to India’ åren 2006-2008

-  ‘Medan det inte finns någon säkerhet i förhållande till varje möjlig framtida konflikt,  eller något uthålligt samarbete mellan Indien och Kina, är det sannolikt en mix av säkerhetsrelated spänning och ekonomiskt samarbete. Regelrätt krig är högst osannolikt - båda sidor har alltför mycket att förlora. Men de båda nationerna kommer fortsätta att nötas mot varandra, då med oförutsägbara följder, när man söker utvidga sina respektive inflytelsesfärer.”
De ekonomiska relationerna växerr verkligen snabbt. Ironiskt nog, under samma dag som det indiska utrikespolitiska etablissemanget väljer att ”pricka” de kinesiska känsligheterna över Sydkinesiska Sjön, tog det indiska finansministeriet ett väldigt kliv framåt  för att uppmuntra kinesiska investeringar iIndien.

Den indiska regeringen beslutade låta indiska företag låna upp i yuan till ett nytt tak på USAs $1 miljard. Åtgärden syftar till att underlätta inlåning från Kina, vars kreditkostnad är låg i förhållande till Indiens infrastrukturutveckling.

Hittills har Indien tillåtit lån från andra sidan havet enbart i USA dollar, euro, yen eller pund sterling. I själva verket har Indiens privata företag kunnat placera stora order hos kinesiska leverantörer, särskilt för utrustning till kraftverk. Man kunde säga att den snabbt utvecklade handeln och ekonomiska banden mellan motståndare, kunnat ge en lugnande effekt på deras utbrott och passioner.

Å andra sidan visar också det sydkinesiska gruffet att trots den ökande handeln och ekonomiska banden, karakteriseras den kinesisk-indiska relationen av en dröjande misstänksamhet och ett misstroende som kunnat flamma upp i vilket ögonblick som helst. 

Uppsåtligt eller på annat sätt, då deras tävling om inflytande i SydAsien och närliggande regioner eller den rena expansionen av deras internationella ekonomiska intressen och militära utsträckning kräver stor kraft – trots att ingen av länderna är expansionisk i territoriell betydelse.

En sak är säker. All högre utrikespolitik rör sig och de minsta som rör sig i Delhi behandlas direkt i premiärministerns kansli. Delhi med utrikesministeriet, sitter i baksätet på ett nyligt förflutet och stänger in sig själva för att artikulera en politik snarare än att utföra den och sätta ihop den. Det nuvarande gruffet visar helt enkelt det omogna i den indiska premiärministerns kansli.

Det ger upphov till en närliggande fråga. Det anses vida omkring att den indiska premiärministern Manmohan Singh för närvarande befinner sig i den lägsta punkten i sin bana som politiker. En känsla av irritation växer inom regeringen, vilken tycks existera av ingen annan logik än att politik handlar om makt. Hans betrodda mandariner letar ivrigt efter sätt att placera en fjäder i bossens hatt.

Ett beslut i sista sekund av Manmohan för att bevista Förenta Nationernas GeneralFörsamlings session i New York i nästa vecka, betraktas som en övning i ”att bygga upp sin image”. I vilket fall väntar han fortfarande på ett okay från USAs president Barack Obama för ”ett-mot-ett”.

Uppenbarligen har amerikanarna åberopat ”problem med schemat”, vilket ofta är en diplomatisk metafor för ointresse. Om fablerna strömmat in från Sydkinesiska Sjön under de gångna 48 timmarna, och i sista minuten driver fram en förändring, som i själva verket är det hjärta som Vita Huset åberopat.

Ambassadör M K Bhadrakumar

övers Ingrid Ternert

Enduring freedom forever av Pepe Escobar Asia Times 9 sept 
Väst försöker förgäves finna någon form av ångest som tjänar dess förflutna – E M Cioran

Vår väg är huvudvägen
Pentagons Långa Krig klarade inte upp det; men folk i NordAfrika gjorde det. Den Arabiska Våren besegrade 9/11, och besegrade al-Qaida. Den besegrade också Osama bin Laden innan räden mot Abbottabad (egentligen en målinriktad avrättning utförd av ett amerikanskt kommando, efter intrång i en suverän nations luftrum).

Men just som den Arabiska Våren också verkade besegra villfarelse om den Heliga Triaden – Islamofobi, Civilisationernas kamp och Historens slut…

…Allt har kommit i rörelse genom ‘Operation Odyssey Dawn’. Washington, London och Paris beslutade gräva ner den Internationella Lag som funnits sedan 1648 års Västfaliska Fred. R2P – ”Ansvar att skydda” civila – fick sin ballistiska födelse, den perfekta humanitära täckmanteln för försvar av NATOs ekonomiska och strategiska intressen.

Tillsammans med fördelen av Nobels FredsPrisVinnare och multipla krigsutvecklare Barack Obama som presiderar över Natos förvandling i ett globalt Robocop – med eller utan grönt ljus från FN. Västmakterna fick ett splitternytt firmamärke; en global milis. Anfallen mot Irak – utan FNmandat – handlade om regimskifte. Libyen – med FNs välsignelse – handlade också om regimskifte, trots att Obama svurit på, att det inte förhållit sig så.

Tio år efter 9/11, med det fyra generationers sk Långa Kriget  – teoretiskt ett ”nytt” kontramotstånd av ett asymmetriskt krigsavskum.Välkommen till CIA som paramilitär milis. Välkommen till Drone-istan – General Atomics MQ-1 Predatorer för att sikta in sig mot militanter och hänge sig åt en udda kollateral förgörelse – ungefär som det att bomba pashtunska bröllop.

Och välkommen till Förenade SpecialOperationsKommandot (JSOC), utvecklad av den förre hjälten i Irak och numera CIAledaren general David Petraeus, med sin ”nära fullskaliga industriella kontraterrorist- mördarmaskin”, som Petraeus skyddsling John Nagl förklarade.

JSOC är vad man i Latinamerika under 1970talet kallade en dödsskvadron, men är nu under Pentagon direkta skydd en  mästare i död och fängslande, grundad på en skör, legal eller påfallande extralegal premiss, t.ex att jaga mål från avrättningslista, som även innehåller amerikanska medborgare.

Med cirkeln obruten? Naturligtvis inte; Obamas amerikanska Sätt att Kriga – där man nu skryter om synbarligen noll i offer, t.ex i Libyen – men med samma målsättning som Bush. Pentagon lämnar Afghanistan och Irak över dess kollektivt döda kropp.

Pentagon kommer sätta upp en Africom-bas i Libyen. Mitt i störtfloden av dessa kända och okända främlingar, dessa som utgör den verkliga födelsen av det nya MellanÖstern. Det som verkligen betyder något är Pentagons besatthet av att kontrollera hela bågen av instabilitet.

Minns den hetsiga nykonservativa retoriken i Washington mellan det tidiga 2002-talet om ondskans axelmakter och invasionen av Irak år 2003; Verkliga män går mot Teheran. Playstations ‘King of Jordan’ och hur den ärkekontra-revolutionära Kungen av SaudiArabien dillar om det existerande hot som de shia-religiösas stjärna av stater utgör.

De vansinniga och/eller betryckta hjärtan och sinnen i instabilitetens båge är fortsatt alienerade. Alla slags bakslag finns kvar. Man behöver till exempel bara räkna ut hur lång tid det tar för NATOs makter att våldta Libyen. Ge igen? Till och med det kommer CIA/Pentagon skryta med. Det kommer att bli en barnlek.

Vilken vidrig best det än gäller, är för den till slut ändå timmen slagen, då man hasar sig fram till … Kabul? Bagdad? Tripoli? Riyad? … för att födas på nytt? Det finns inget slut i sikte; det är det verkliga syftet med Uppdrag Genomfört.  Tio år efter 9/11 är vägen till krig, den mission som pågår för evigt.

övers Ingrid Ternert

 av Mariann Ormholt  Asia Times 19 augusti

Tagen med överraskning av den arabiska våren har sedan dess al-Qaida och dess förbundna rörelser kämpat för att visa sig värdefulla, då det gäller att avslöja händelser, enligt experter.

Då målen för upproren är på kant med hur al-Qaida ser på den muslimska världen, kan militanterna fortsätta att bli åsidosatta, såvida revolutionerna kollapsar och lämnar en ny desillusionerad generation och sätter regionens ungdom åt sidan.

al-Qaidas ideologi har i viss mån förlorat fotfästet, eftersom man inte lyckats appellera till och på ett lämpligt sätt representera den utbredda stämning som finns i regionen, den som i grunden är svar på decennier av politisk, ekonomisk och kulturell stagnation.

Ett allmänt, ickevåldsligt uppror över hela Mellanöstern och norrut.  Afrika lyckades få till stånd den sortens signifikant förändring som al-Qaida och dess närstående i decennier försökt uppnå, sa Paul Pillar, professor i studier om säkerhet vid Georgetowns Universitet och fd CIAanalytiker. ”Det har visat sig att man inte behöver gå till extremt våld för att uppnå en politisk förändring,” tillade han.

En studie om al-Qaida under den arabiska våren av Juan Zarate och David Gordon inom Washingtons Centrum för Strategiska  och Internationella Studier, CSIS, ger ett antal andra skäl till att al-Qaida åsidosatts i upproren.

al-Qaidas kärna, som formellt leds av Osama bin Laden och blev mördad i maj, upprättades av Pakistans klanregioner, och är geografiskt avskilt från Mellanöstern och Nordafrika, sägs det. al-Qaidas kapacitet och resurser och dess anslutna grupper i Mellanöstern har varit under press, fortsätter studien, i och med att säkerhetstjänsten lyckats bryta isär deras celler och nätverk – och dess tillgångar i Maghreb, ledda av al-Qaidas Organisation i det Islamska Maghreb, som också vittrat ner och förlorat det mesta av sitt stöd i Algeriet och har misslyckats med att genomföra några större attacker i regionen.

Icke desto mindre har al-Qaidas ledare snabbt försökt prova positionera sin rörelse och spela en roll i revolutionerna. AbuYahya al-Libi, ledande al-Qaidaperson, har förbundit rebellerna med sin strävan att utmana Förenta Staterna. Han sa att det hade inspirerat arabvärlden till att kräva förändring. Andra prominenta al-Qaidafigurer sådana som nuvarande ledare Ayman al-Zawahiri och Anwar al-Awlaki, Jemen-amerikansk präst, har också försökt få kredit för revolutionerna.

Noman Benotman, erfaren analytiker vid Quilliam Foundation, tankesmedja i London om kontra-extremism, noterade att sådana uttalanden är rent taktiska åtgärder, avsedda att försäkra sig om att al-Qaidarörelsen inte marginaliseras av den Arabiska Våren.

”De har försökt försvara sig själva från var och en som beskrivit dom som bortkopplade från upproren”, sa han. Samtidigt sa Benotman att det var svårt för al-Qaida att finna sin roll i revolutionen. Medan militanter klandrar Västmakter för de umbäranden som mött muslimer, genom de allmänna protester som gått emot en ineffektiv regeringsmakt och lokala klagomål, sådant som arbetslöshet och korruption.

Medan protesterna dessutom i allmänhet orsakas av temporära bekymmer, fortsätter al-Qaida att drivas av religiösa imperativ. ”al-Qaida har sitt eget väletablerade koncept och sin ideologi om jihad och att etablera en islamsk stat,” fortsatte Benotman.”Systemet är baserat på att vara kampens väpnade förtrupp, genom en grupp som vet bättre än vanliga människor och vet mer om Islam och hur man upplyser massorna.

”al-Qaida kan inte bli politiker. De kan inte avsäga sig våld. Hela deras historia, deras ideologi och kultur, handlar om kamp och uppoffring.” Han argumenterar att den arabiska våren kan ha förändrat al-Qaidas taktik, genom att göra innebörden av deras  propagandabudskap lite mildare – men inte deras strategi. Pillar är överens om det och menar att revolutioner inte levererar de förändringar som människor önskar, eftersom al-Qaida och dess förbundna tycks vara förmånstagarna i ett folkligt missnöje.

Paul Rogers, professor vid Institutionen för Fredsstudier vid Bradforduniversitetet, håller med denna uppfattning. ”Militanterna kan hävda att icke-våldsliga massprotester inte fungerar, därför leder det till fler radikala islamist-alternativ ,”sa han.

Rogers fruktar att om Västs aktioner i Libyen fortsätter många månader till, kommer det att finnas en verklig risk för att detta uppfattas som ännu ett exempel på Västs attacker mot ännu ett arabland. ”Det hade kunnat bli rätt användbart för al-Qaidas propaganda,” sa han.

Benotman berättade för Institutet för Krig och FredsRapportering, att al-Qaidaledare redan identifierat Libyen som en möjlighet, och uppmanar människor där att inte sätta sin tilltro till rebellernas ledare, då dessa är lierade med Väst.

I Jemen sägs upproret ha låtit Al-Qaida på Arabiska Halvön (AQAP) få ledningen på detta ickestyrda territorium. Även om AQAP inte åtnjuter någon särskild grad av allmänt stöd, anser CSIC studien att organisationernas inflytande är på uppgång inom vissa samhällen.

Enligt media i Jemen  har Al Qaida på arabiska halvön i mars meddelat att de etablerat en kontroll över Abyanprovinsen, 480 kilometer söder om huvudstaden Sana’a, och utropat ett islamiskt emirat regerat av sharia-lagen. Jemens södra region är också basen för ett separatistiskt motstånd, som  i flera år opererat där, även om al-Qaida i vanliga fall är dömd att enbart utgöra en liten spelare i denna komplexa väv av maktstrider.

Pillar tror inte att al-Qaida kommer att helt försvinna, även om den arabiska våren skulle lyckas. Då denna är en mycket diversifierad grupp, tror han att den fortsätter existera i flera former. ”Det kommer alltid att finnas folk vid en återvändsgränd – människor som  helt enkelt är alltför hängivna,” sa han. ”Om man får till ett  framgångsrikt arabiskt uppvaknande och en rättvis lösning på Palestinafrågan, tror jag att utsikterna för al-Qaida kommer att bli extremet låga”.

Mariann Ormholt är bidragsgivare till IWPR

övers Ingrid Ternert

Norge 22 juli – And What Now?
8 juli 2011 ‘Tribune Libre’ – av Johan Galtung 
Efter mer än 50 intervjuer om 22 juli händelserna i Norge skriver den svenska frilansjournalisten Ditte Lundberg

1. Vad tror du det är som gör att högerpartier och populism får stöd i Europa?

JG Den relativa nedgången i världen som USA och EU och den minskade utvecklingen  i Väst har medfört, att man förlorat mycket av det man har uppnått ekonomiskt och socialt: då naturligtvis USA-UK-Irland och länder i Mellanöstern, förutom Turkiet utanför EU. Väst är inte van vid att dess imperier vittrar sönder, kolonialismen är borta. Upp kommer nostalgi över den “gamla goda tiden” då Europa står i ledningen och den vita kristna mannen härskar i Europa, en kult av nationer och lokala Heimat traditioner.

Skulden läggs på modernister och deras upplysning, på socialister, feminister och pacifister– och utlänningar. Som Breivik glömmer de att livet på botten och för kvinnor varit ett tyst lidande, medan deras prisade nationer bedrivit oräkneliga krig med varandra och välståndet var baserat på exploatering.

Deras tidsmaskin producerar en idealiserad bubbla. Förutom på toppen av att lätt ta till våld för att ingjuta respekt, inför vilka de än möter. Denna trend fortsätter – och mycket avancerat i USA. Förmodlingen är vi nära att högerkrafterna tar över och upphäver sekulär demokrati. Och får USA-Europa att bli en gammal relik innan år 2030, då Europas andel bara är 9 procent av världens befolkning.

2. Tror du att retoriken och praktiken från “kriget mot terrorn” haft någon verkan?

JG En enorm påverkan. Likt guerillakrig och statsterrorism utnyttjar terrorismen våld för politiska mål och misslyckas då folk demonstrerar mot terrorismen–ungefär som tyskar mot en RAF-allierad bombning och mot Baader-Meinhof. Men Västs propagandamaskin har inordnat allt anti-Väst, anti-USA under den rubriken, som det skulle komma av ondska; alltså totalt irrationellt.

3. Har det skapat en fruktan för muslimer, känslan av vi mot dom, vilket föder xenophobia, rädsla för det främmande?

JG Säkert. Och det finns absolut ingen reflektion över att det var dom kristna som invaderade muslimska länder från Korstågen 1095-1291 och utförde 26 stora attacker enbart år 1830, med miljoner dödade, exploaterade och koloniserade stora områden.

Kristendomen rörde sig åt väster, söder och öster; Norr var deras. Men det finns också en liten reflektion inom islam om hur man rört sig åt Öst, Syd och Väst (Omayyaderna), in till Europa, tills man stoppats vid Tours-Poitiers under år 732, Lepanto år 1571 och vid ingången till Wien år 1683. De är inte så olika, men den kristna expansionen kom senare, liksom dagens muslimska uppmaningar till respekt.

Det är hög tid för båda att komma till en bättre insikt om historien. Just nu ser man sig själv i bästa möjliga dager och den andra i sämsta: Väst talar om Rättsstaten, mänskliga rättigheter inklusive rätten att säga vad man vill om Islam, och Demokrati till skillnad från Teokrati;

Islam talar om gemenskap och att dela med sig och monoteism, som inte hindras av mänsklig inverkan. Dessa båda talar om varandras fruktansvärda våldsdåd. Jag tror de borde tala mycket mer om vad de finner positivt hos varandra, och hur de ska kunna samarbeta.

4. Norge är en NATOmedlem och har trupper i både Libyen och Afghanistan. I NATOs operationer har bomber blivit ett villkor för att upprätta demokrati och frihet. Vad händer med vår världsbild och de fredliga organisationernas och  metodernas legitimitet om våldet hos demokratiska länder ses som lösning på världsfreden?

JG Naturligtvis kan inte det fungera. Demokrati måste komma underifrån, inte uppifrån; samma gäller frihet. Se på Gandhi: du är i konflikten som den framtid du vill se: du använder fakta, argument, dialog och transparens; och uppträder som en fri människa.

5. Tror du terroristattacken i Norge kan komplicera och utmana “kriget mot terrorn” och i det långa loppet bilden av Väst och de ‘goda människorna’?

JG Nu för tiden är Väst = Fin bild, något som bara gäller i Väst. Mycket av det magin är borta; för att då inte blanda in det faktum, att många försöker göra detta med Väst till en fördel för sig själv. Varje argument som gäller kriget mot terrorismen kommer att bemötas med ett “se på dig själv”.

6. Till slut förutspådde du Sovjetimperiets fall och anser att USA till år 2020 möter samma öde. Och detta ögonblick verkar inte långt borta. Vilka är dina reflektioner om Amerikas framtid vid det här laget?

JG Jag kände under 1980 att Sovjet-imperiet, givet dess massiva motsättningar inte kunde överleva 1990 men skulle gå under vid sin svagaste punkt, Berlinmuren, inom tio år. Det gjorde den. För det USAimperium jag under år 2000 såg, var de svagaste punkterna motsättningarna mellan USAs statsterrorism och den terrorism som den skulle framkalla;

Mellan en galopperande finansekonomi och en stagnerande verklig ekonomi; mellan att ta lydnad för givet och att se USA som i grunden irrelevant; och mellan en stagnerande judendom-kristendom och en uppstigande islam. Detta kan knappast inte överleva 2020. Processen är snabb; Jag tror att USAimperiet vid den tiden redan är de facto död. Men jag fruktar en senare amerikansk fascism, evangelikansk, kärnvapen, med en arbetarklass som vänder sig till TeaParty rörelsen hellre än att förnya USA.

7. Hur kommer konflikten i MellanÖstern och freden i resten av världen att påverkas om USA förlorar sin makt och sitt inflytande i världspolitiken?

JG Ett hinder försvinner. Israel kan inte ensam hysa autokrat-korrupta eliter. Jag hoppas Israel och närliggande stater kommer att skapa ett MellanÖsternRåd liknande 1958 års EuropaRåd: sex länder, öppna gränser, konsensusbeslut. Låt oss arbeta för det.

övers Ingrid Ternert

av M K Bhadrakumar
Asia Times

Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.

Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.

Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.

Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.

Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.

Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.

Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.

Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.

Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)

Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.

Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.

Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.

Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.

I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.

Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.

Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”

Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…

Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.

Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.

Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.

Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.

Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .

Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;

USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.

Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.

övers Ingrid Ternert