Fredskoalitionen Göteborg

1 december, 2009

Det palestinska maktspelet hettar till

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya, religion — ingrid @ 0:41

vampire-singer.Bush

 

Palestinian power play heats up

Asia Times Dec 1, 2009  

av Sami Moubayed

Spekulationen gror att Israel planerar släppa ut den palestinska nationalistveteranen Marwan Barghouti från fängelset- tillsammans med 400 fängslade – i utbyte mot Gilad Shalit, den soldat i den israeliska försvarsstyrkan som har hållits fängslad sedan år 2006.

I somras släppte Israel en libanesisk militant, Samir Qantar, känd som ”dean” för arabiska fångar i israeliska fängelser, vilken med blod på händerna arresterats då han 1979 utfört en militäroperation inne på israeliskt mark. Denna Operation Naser ledde till fem dödade israeler och en israelisk domstol dömde honom till 542 år i fängelse (99 år för varje offer) och 47 år för att han attackerat en israelisk polis under ett förhör.

Följaktligen har israeliska premiärministrar lovat att aldrig släppa Qantar fri, bara för att i juli förra året ha släppt honom fri tillsammans med kvarlevorna av nära 200 araber, i utbyte mot kvarlevorna av två israeliska soldaters kroppar fångade av Hizbollah under sommaren 2006. Utlämningen av Qantar kom att bryta en psykologisk barriär inom det israeliska samhället. Om han hade blivit förlåten, då kunde kanske någon annan släppas fri från israeliska fängelser, även Barghouti.

Barghouti, 50, är Fatahrörelsen på Västbankens karismatiska ledare. Han blev dömd 2002 för att ha dödat fem israeler och blev dömd till 165 år i fängelse (fem konsekutiva livstidsstraff och en ytterligare på 40 år). Tanken med uppgörelsen – Barghouti i utbyte mot Shalit – hade börjat så långt tillbaka som år 2007.

Historien började ta mera form allt eftersom månaderna släpade sig fram för den palestinske president Mahmoud Abbas, vilket visat att han var helt oförmögen att skapa fred eller bygga upp en stat inne på palestinskt territorium, beroende på hans permanent sårade relation till Hamas.

Abbas’ oförmåga att tidigt i Gaza under kriget 2008 ställa krav på ett vapenstillestånd, och hans reaktion på Goldstone-rapporten i september, förstörde hans sympatier i en enda, aldrig tidigare skådad omfattning – den lägsta popularitets-siffran någonsin för en palestinsk ledare alltsedan 1948. Affischer föreställande honom började dyka upp i hans eget hertigdöme på Västbanken och inte bara i Gaza, där det stod: ”Ner i historiens sopbinge, din förrädare!”

I förra månaden uttalade den åldrande Abbas att han inte skulle ställa upp i en andra presidentperiod, då han hade misslyckats med att vare sig bringa lag och ordning eller fred och enighet till palestinierna. 

Det som fällde Abbas – bättre känd under sitt krigarnamn Abu Mazen – var president Barack Obamas ouppfyllda löften.. Abu Mazen hade räknat dagarna tills president George W Bush skulle lämna Vita Huset, i väl vetskap om att han inte kunde få någon ändring till stånd för sitt folk, så länge de nykonservativa var vid makten i Amerika – särskilt efter kriget mot Gaza i december 2008.

Vid ett väl känt tillfälle har han sagt till en palestinsk veteranjournalist: ”Säg till amerikanarna att sluta duscha mig inför publik med lovord. Ju mer de gör detta, desto mer generar det mig, generar mig inför mitt folk.” Abu Mazen sa sedan till palestinierna att de skulle lita på Obama, som lovat att ta upp frågan om fred i Mellanöstern och rättvisa åt palestinierna.

Under hans 4 junital i Kairo, refererade Obama två gånger till den heliga Koranen och anmärkte sedan, ”Det går heller inte att förneka att palestinska folket – muslimer och kristna – har lidit i sin strävan efter ett hemland…De lider under den dagliga förnedring – stor eller liten – som följer på ockupationen.

Det är utan någon tvekan så: att situationen för det palestinska folket är oacceptabel. Amerika kommer inte att vända våra ryggar mot den palestinska legitima längtan efter värdighet, möjligheter och en egen stat.” Han tillade, ”Förenta Staterna accepterar inte förekomsten av fortsatta israeliska bosättningar.”

Fem månader därefter hävdar palestinierna att inget av detta har uppnåtts. Inte enbart det att amerikanarna tycks ha ändrat kurs då det gäller bosättningarna, eftersom utrikesminister Hillary Clinton nyligen sagt att detta att avsluta bosättningarna inte längre var en förutsättning för att återuppta fredssamtalen.

Enligt toppförhandlaren Saeb Erekat har det blivit en 28% ökning av koloniseringen på Västbanken under Obama och 37% av ökningen kan man finna i det ockuperade Jerusalem. Enligt källor nära Abu Mazen är den palestinska presidenten trött på detta och då med rätta.

Obama hade då allt kom omkring lämnat Abu Mazen med väldigt lite manöverutrymme. Han vill ha honom till att regera i de palestinska områdena, men kunde ändå inte sätta tillräckligt med press på Israel till att förmå premiärminister Benjamin Netanyahu att ändra kurs vis-a-vis en fred med palestinierna. Abu Mazen sa under ett statsbesök i Argentina att han ville anklaga Obama för att inte göra någonting för att återuppta fredssamtalen i regionen.

Om nu Abbas försöker underteckna en uppgörelse som inte levereras på rätt sätt av USA, utan istället gick emot palestiniernas önskningar, kommer utan tvekan radikaler på den palestinska sidan att döda honom. Historien om den förre president Anwar Sadat av Egypten talar i stora volymer, om hur militanter agerar gentemot en ledare som undertecknar impopulära fredsavtal med Israel: Sadat blev mördad 1981.

Till skillnad från Abbas, som alltid har förlöjligats av militanterna vilka ser ner på honom, är Barghouti mycket populär bland unga män på Gazas gator i och på Västbanken. Han har gott om krigsmedaljer på sin uniform och man påminns om Yasser Arafats palestinier under dennes glans dagar, och hade han undertecknat ett fredsavtal skulle ingen ha anklagat honom för förräderi eller ifrågasatt hans nationalistiska vitsord. Barghouti är en Saladin – den största islamska krigaren – jämfört med Abbas eller Fatahs åldrande korrupta ledare.

Utan tvekan är Barghouti en enande kraft för palestiniernas sak och är mycket nödvändig under veckorna framöver. Ändå skulle många bland Ramallahs höjdare velat ha honom där inom den högre maktbasen och många skulle viljat se honom fängslad – åtminstone idag – för hade han skulle han ha frisläppts, hade han utan tvekan ställt upp i nästa palestinska presidentval, vinna lätt och därmed begrava hoppet för Fatahs och Hamas’ förhoppningsfulla palestinier.

Det kan förklara varför, efter att ha propsat på val den 24 januari, ändrade Abbas kurs sent i november, sköt upp valen till ett senare datum, vilket nu återstår att bestämma. Fördröjningen hade för palestinska saken kunnat bli katastrofal, med tanke på att de fortfarande är skarpt uppdelade mellan den Hamasstyrda regeringen på Gazaremsan och den Fatahledda på VästBanken. Det kunde leda till ett obeskrivligt konstitutionellt vacuum, eftersom mandaten för både Abbas och hans parlament skulle ha upphört och gett laglösheten fritt spelrum i palestinska områden.

Under tiden har Hamas förvånat observatörerna genom att efterlysa en ”direkt och öppen” dialog med USA. Detta annonserades ut av Hamas’ premiärminister Ismail Haniyya, vars regering betraktas som illegitim av Abbas’ administration på Västbanken, som sagt att Hamas varit villig att sitta ner för direkta samtal med Obamas administration. Denna, noterade han, förebådar en ny positiv stämning i arabvärlden och är nu tid för fredssamtal med Mellanöstern.

Alla som är införstådda i Hamas historia inser hur banbrytande detta uttalande var - för man hade signalerat ett uttåg från de radikala dagar, då Hamas vägrat allt som var mindre än 1948 års palestinska gränser, och ville helt och hållet förstöra staten Israel. Haniyya, som inte hade haft några tidigare kontakter med USA, såg ut att berätta för Obama:

”Mahmoud Abbas dagar är räknade. Han är oförmögen att skapa vare sig fred eller krig – vi som är Hamas kan leverera.”
Efter att i två decennier blivit kallad för terrorist, hade även Hamas kunnat svälja sin stolthet och föra en konstruktiv dialog med sitt eget ledarskap. Hamas önskar se sig själv som en alternativ medlare mellan Abbas och Fatah.

 Situationen kokar nu ihop till två grundstenar: Hamas är villig att engagera sig i freden med USA och Abbas har förlorat tilltron till USA. Det är mycket osannolikt att Obama kommer att starta någon seriös dialog med Hamas – även om han så skulle önska – beroende på en besvärlig USAKongress och en rosenrasande israelisk publik.

Kanske har israelerna  ändå bestämt sig till slut för att släppa Barghouti fri genom resonemanget, att det är mycket bättre att ha en president som kan leverera än en hjälplös man som Abbas – eller måhända kan USA komma att göra med en medlem av Hamas i presidentpalatset i Ramallah – om än inte i omedelbar framtid.

 
 
 övers Ingrid Ternert

6 november, 2009

- Stäm dom bara

Sparat under: FN, Fred, Gaza, Israel, Palestina, ekonomi — ingrid @ 15:56

Vlkommen till Palestina

 30 okt 2009 Yair Lapid föreslår en ny taktik i den internationella striden mot befarad ny anti-semitism

Vi satt på den lilla och välhållna baksidan till den israeliska ambassadörens hem i London, Ron Prosor. Ett stilla regn föll lämnande efter sig en frisk engelsk luft, men ändå var yttringarna runt bordet dystra.

Konversationen var fokuserad på att brittisk medias tagits över av anti-israeliska element.
 Prosor är en stor och leende man, med en mjuk basröst, men hans leende var borta då han talade om det sätt han blivit välkomnad av pro-palestinska protester varje gång han anlänt till en föreläsning vid ett brittiskt universitet.

Ni borde läsa en del av det dom skriver om oss här, suckade han. Jag vet inte ens hur jag ska börja svara dom.

Svara inte, sa jag. Stäm dom.

En av de närvarande, en inflytelserik Londonadvokat, höjde på huvudet: Vad menar du med stämning? sa han.

Vad är det som är så komplicerat? svarade jag. På samma sätt som dom hotar stämma IDF officerare behöver vi stämma dom.

Varje journalist som refererar till oss som “krigsförbrytare” eller “barnamördare” behöver veta att hans tidning nästa dag kommer att utsättas för en miljon pund i stämning å staten Israels vägnar.
 
Vad får vi ut av det? frågade någon.

Tidningar tycker inte om rättegångar, sa jag. Det tar tid, det kostar pengar, tidningens försäkringsbolag höjer sina avgifter, aktieägarna undrar till en början med hur de råkat in i denna röra, och chefredaktören är ursinnig för att behöva tillbringa två dagar med att vittna om en artikel han inte ens har läst.

Kommer inte pressen gå emot oss? frågade Prosor.

Det finns inte något som heter pressen,” sa jag. Det här är det mest tävlingsinriktade yrket i världen, och alla väntar bara på att de andra ska falla. Tror ni verkligen att The Independent bryr sig, om vi stämmer The Guardian? De skulle bara vara glada.

Och vem representerar oss? frågade någon annan.

Han, pekade jag mot advokaten ibland oss, och hundra andra som han. Om det judiska folket har en reservoar som aldrig sinar, så är det just med advokater.

Varenda huvudstad i Väst förfogar över åtminstone fem framgångsrika judiska advokatfirmor, och de flesta av dem skulle bara bli glada om de finge representera staten Israel  gentemot den nya ‘anti-Semitismen’.

 Advokaten i församlingen tittade plötsligt upp. ‘Det fungerar’, sa han. ‘Jag är villig att själv ta London ‘.

 ……….

De båda männen anklagas för att ha förmedlat kontakter mellan personer villiga att sälja organ och personer som väntat på transplantation. Enligt  polischefen Gilad Bahat har de också arrangerat operationer utomlands.

Två andra har gripits misstänkta för att ha försökt sälja njurar.

All handel med mänskliga organ är förbjuden i Israel, liksom att betala för donationer. Bahat säger att de båda huvudmisstänkta annonserat i tidningar efter intresserade organsäljare.

- Vi talar här om hundratusentals dollar för varje tillfälle, där säljaren får tiotusentals dollar medan resten går till agenterna och till att täcka de medicinska kostnaderna, sade Bahat.

Polisen tror att de misstänkta har hunnit arrangera tio transplantationer i Sydamerika och Kina. Illegal organhandel har nu blivit en ytterst känslig fråga i Israel efter Aftonbladets artikel i augusti som antydde ett samband mellan sådan handel och palestinier som dödats i de ockuperade områdena.

22 mars, 2009

Israeliska vittnesmål om attacken mot Gaza

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya — ingrid @ 16:00

 

 

 

av Richard Boudreaux 21 mars, 2009 utifrån rapporter i Jerusalem i torsdagens Haaretz och Maariv

 

Israeler fick i fredags en full dos av ångest över att dess armé i vintras angripit civila i Gaza. Det skedde då tidningarna hade  rapporterat om anklagelserna att befälen uttryckt en tillåtande attityd i dödandet av civila.

 

En israelisk soldat kallade de order man fick under attacken mot Gaza som ‘mord’.  Och israeliska dagstidningar rapporterade i sin helhet om vad som hände under den 22 dagar långa Gazaattacken, inbegripet då man dödat en äldre kvinna och en mor med sina två barn.

 

Båda tidningar följde under fredagen upp med långa utdrag av soldaternas kommentarer om förvirring och tvivel över de förhållningsorder man fick under den 22-dagar långa offensiv  vilken uppskattningsvis  kom att lämna 1 400 dödade palestinier.

 

Det här skedde under diskussionerna den 13 feb i en förberedande akademi för militärer. Skolans direktör Danny Zamir ledde diskussionen och avslöjade en utskrift av  vittnetsmål från kommendanten för en elitstyrka, från andra soldater och även från en stridspilot.

 

Aviv: Vid slutet av operationen fanns planen på att gå in i ett mycket tättbefolkat område inuti Gaza City. Vid genomgången började man tala om order för eldgivning inuti staden, eftersom man utnyttjat en väldig mängd eldkraft och under tiden kommit att döda ett stort antal människor, detta för att man själv inte ville komma till skada och bli angripen av Hamasmilisen.

 

Den första aktionen innebar att gå in i ett hus. . . med ett skyddspreparerat personligt fordon . . . och börja skjuta därinne. . . Jag kallar det mord . . . Vi skulle gå upp våning för våning, och varje person blev identifierad och det var tänkt att vi skulle skjuta. Jag frågade i början mig själv- ”Var finns logiken?”

 

De sa att detta var tillåtet eftersom vem som helst som befann sig i denna sektor i realiteten kunde bli anklagad för att vara terrorist, på grund av att man inte hade flytt. Jag fattade egentligen inte. . . De hade ju ingenstans att fly. . . .vilket på ett sätt skrämde upp mig.

 

Jag försökte till en viss del påverka, så långt det nu gick i min underordnade position, så att man skulle ändra detta. Till slut involverade man i  planen att man skulle gå in i husen, ha med sig megafoner och tala om för dem: ”Come on, ut allihopa. Ni har fem minuter på er. Lämna huset. Alla som inte kommer ut blir dödade.”

 

Jag vände mig mot våra soldater och sa, ”Ordern har ändrats. Vi går in i huset, de får fem minuter på sig för att fly, vi kollar varje person som kommer ut. . .och  ser till att han inte har några vapen, och efter det går vi in i huset, våning för våning, för att rensa . . . vilket betyder att gå in i huset, öppna eld mot allt som rör sig, kasta in en granat, allt så’nt.”

 

En av mina soldater kom fram till mig och frågade: ”Varför?” Jag svarade, ”Blev detta inte klart? Vi vill inte döda oskyldiga civila.”

 

Han går, ”Yeah? Alla som är därinne är terrorister, det är ett känt faktum.” svarade jag, ”Tror du människorna där kommer att springa iväg? Ingen kommer att göra det.” Han svarar ”Det är klart,” och sedan kommer hans kompisar in, ”Vi behöver mörda någon person som är därinne. Yeah, varenda en inne i Gaza är terrorist”. Och allt det andra man proppar våra huvuden fulla med i media.

 

Därefter försöker jag förklara för killen att inte alla därinne är terrorister, och efter det att han dödat, säg tre barn och fyra mödrar, går vi uppför trapporna och dödar ungefär 20 fler människor. . . .Jag försökte förklara varför vi måste låta dem få lämna huset. . .Egentligen hjälpte inte detta. Det är verkligen frustrerande att inse, att de tror det är tillåtet för dom att göra vad de vill inne i Gaza, att bryta sig in genom dörrarna utan någon annan anledning än att det är cool.

 

—
Därefter beskriver Aviv hur en skarpskytt dödade en äldre kvinna som kom inom 50 meters håll från ett hus ägt av ett befäl.

 

ZAMIR: Jag förstår inte. Varför sköt han henne?

 

AVIV: Det är antar jag, detta som är så trevligt med Gaza: Man ser en person på vägen. . .  Han behöver inte vara beväpnad. . . och du bara kan skjuta ihjäl honom. För oss var det en äldre kvinna, jag såg inte om hon hade några vapen. Ordern var att ta ut den där personen, kvinnan, i det ögonblick du såg henne.

 

ZVI: Avivs beskrivning är korrekt, men är det möjligt att förstå varifrån det kommer.  Och kvinnan . . . hon skulle egentligen inte vara där, för man var meddelad om att det skulle förekomma bombningar. Logiken säger att hon då inte borde ha varit där. Det sätt som du beskriver detta på, att det är mord i kallt blod, det stämmer inte. Det är känt att de har avspärrningar.

 

GILAD: Redan innan vi gick in gjorde befälhavaren för bataljonen klart för var och en av oss, att en mycket viktig lärdom från det andra kriget i Libanon var det sätt som vi, armén, gick in med mycket eldkraft. Intentionen var att skydda soldaternas liv genom eldkraft. I operationen förekom heller inte några svåra förluster, till priset av att en mängd palestinier dödades.

—

ZAMIR: Efter ett sådant dödande, gör de något slag utredning i armén?

 

MOSHE: Attityden är väldigt enkel: Det är inte trevligt att säga, men inte en enda bryr sig. Vi utreder inte detta. Det är vad som händer under strid och inträffar under säkerhetsrutinerna. 

 

ZAMIR: Bland piloterna, finns där några tankar eller samvetskval? Till exempel så var jag fruktansvärt förvånad över entusiasmen kring dödandet av Gazas trafikpolis den första dagen av operationen. De tog ut 180 trafikpoliser. I egenskap av att vara pilot, skulle jag ha kunnat ifrågasätta detta.

 

GIDEON: Taktiskt sett kallar du dem ”poliser”. I vilket fall som helst är de beväpnade och tillhör Hamas.

 

I ett längre utdrag ur fredagens ”Week’s End” upplaga, citerades den dagligen förekommande ‘Ram’, att hans intryck efter den 22 dygn långa operationen var ”känslan av en nästan religiös mission”.

 

Där fanns ett väldigt gap mellan det som ‘Utbildningstrupperna’ skickade ut och vad Israel Defence Force rabbinerna meddelade”, sa han. Pamfletterna till styrkorna berättade en historia om Israels strider i Gaza från 1948 till dagens läge, men rabbinernas meddelande lämnade intrycket av att vara ett ”religionskrig”.

 

De israeliska styrkornas rabbiner tillhandahåller en religiös service till varje soldat som så önskar inklusive ett ansvar för att bereda kosher föda, böneböcker-och möten samt religiösa råd. Där finns inget tvång.

 

övers Ingrid Ternert

15 mars, 2009

Jan Guillou: ‘Sluta dalta med provokatörerna!’

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige, nya, terrorism — ingrid @ 22:12

 

Aftonbladet 15 feb 2009

Demonstrationens budskap, protesten mot Israels långa serie av krigsförbrytelser i Gaza, saboterades grundligt av de svartklädda småterroristerna vars enda politiska avsikt var skadegörelse och stenkastning mot polisen.

 

Naturligtvis utlöste misslyckandet rena glädjeyran på de borgerliga ledarsidorna. Liberaler kan nämligen uppfatta det som svårt att försvara krigsförbrytelser. Och nu slapp de det på grund av småterroristerna.

 

Den säregne i Svenska Dagbladet gjorde förtjust jämförelser med pogromer i det gamla Östeuropa, alltså massmord och folkfördrivning, och intygade att det håller på att bli omöjligt för judar att bo i Malmö.

 
Samma ledarsidas frivilliga språkrör för Säkerhetspolisen tolkade Koranen efter eget huvud och kom fram till i stort sett samma slutsatser som den säregne.

 

Det ständigt återkommande tricket att koppla samman varje form av kritik mot israeliska brutaliteter och krigsförbrytelser med antisemitism går inte att göra så mycket åt. Det var länge sedan den taktiken kom för att stanna. Den uttrycker bara en ohederlighet som bottnar i desperation.

 

Däremot har dessa skribenter dessvärre rätt när de riktar sin kritik mot vänsterns slapphet i förhållande till de små svartklädda fanstygen, de som kallar sig Antifascistisk aktion, Global intifada, Osynliga partiet och liknande.

 

I Malmö stridsgrupperade sig dessa förbrytare under en banderoll med texten: ”Det är vi som bestämmer”. Vilken oerhörd förolämpning mot demonstrationen!

 

Det var alltså inte det Per Gahrton och Lars Ohly skulle säga i sina tal som var det väsentliga, det var att småterroristerna hade makten och till och med gjorde det till sitt politiska huvudbudskap.

 

Det finns en sentimental klockarkärlek inom vänstern gentemot dessa små antidemokrater helt enkelt för att de kallar sig ”vänster” och använder välkända signalord som antiimperialism och liknande. Det är lite som om de vore våra alltför ivriga men hett engagerade barn som vi i sinom tid kommer att kunna skola in i seriöst politiskt arbete.

 

Det är inte bara en fullständig utan också en farlig missuppfattning. Somliga av de små svarta menar allvar och de gör ingen hemlighet av var de hämtat sina ideal. Som de två som lät sig intervjuas i Sydsvenskan under pseudonymerna Andreas (Baader) och Gudrun (Enslin).

 

Den västtyska terroriströrelsen alltså, som kallade sig Rote Armee Fraktion och började härja på 1970-talet. De inledde med att attackera varuhus med mordbränder, gick vidare med bankrån, kidnappningar och politiska mord tills de alla var skjutna eller fängslade.

 

RAFs teori gick ut på att normalt politiskt arbete var meningslöst därför att arbetarklassen var mutad av kapitalismen. Men om man med våld provocerade den västtyska staten att kasta masken och visa sin sanna repressiva natur, så skulle fjällen falla från de mutade arbetarnas ögon.

 

De svenska sentida efterföljarna till RAF har såvitt jag sett inte formulerat den senare tankegången, att våldet skulle tända gnistan till en revolution. De är bara för våld i sig.

 

Det vore verkligen illavarslande om misstankarna mot Global intifada i Södertälje visar sig riktiga, att det är de som ligger bakom serien av mordbränder mot affärer i staden. Det var så RAF började.

 

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration.

 

Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

 

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

 

Och så är det än i dag, som synes. Därför avstår så många från att demonstrera, därför saboteras alltid demonstrationernas budskap. Det får bli ett slut på daltet! Annars blir all utomparlamentarisk politik meningslös.

11 mars, 2009

Galloway kysser marken i Gaza

Sparat under: Fred, Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina — ingrid @ 1:58

 

 

Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway kysser marken i Gaza den 9 mars  2009,  Jerusalem Post

 

För en knapp månad sedan efter att ha lämnat England, anlände i måndags delar av Gazas hjälpkonvoj till Gazaremsan vid gränsen till Rafah och fick den brittiska parlamentsledamoten Galloway att kyssa marken.

 

”Viva Palestina” konvojen var framme, vilken fraktat med sig medicin, mat, kläder och leksaker och färdats i mer än12 000 kilometer genom Frankrike, Spanien, Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten. Man har också tagit med sig ambulanser och en brandbil till Rafahs övergång i söndags.

 

Men man försenades på grund av de egyptiska säkerhetsstyrkornas vägran att låta levereranser av ickemedicinsk hjälp passera – vilka lastades av och skulle gå genom den egyptiska Röda Korsövergången under Israels kontroll efter att först ha blivit kontrollerad av de israeliska styrkorna.

 

En av Hamas gränskontrollanter sa att omkring 50 brittiska och skotska frivilliga och 100 fordon som fraktat mat, kläder och medicin hade passedrat genom Rafah terminalen. Galloway sa att 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle komma till Gaza.

 

Efter att ha kommit över till Gazaremsan, sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i oceanen, men att resan var en hälsning från britterna och han skickade meddelandet att ”livlinan från Britannien till Gaza är framme.”

 

Han framhöll också att fler dylika hjälpkonvojer skulle komma och att Gazaborna kunde känna att de inte var ensamma. ”Jag har varit i Palestina många gånger, men den mest emotionella av dessa var efter folkmordsaggressionen mot det palestinska folket,” berättade han för reportrarna.

 

Då han tagit emot aktivisternas, tackade Hamas’s socialminister Ahmed Kurd Galloway för den ”nobla goodwill gesten” och betecknade denna lagstiftare som en ”hjälte”, skriver Farid Arada.
 
  
10 mars 2009 AP  
 
Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway hälsas välkommen i Gaza av Hamas ledare som kallar honom en hjälte. Detta skedde igår då Galloway hade anlänt till Gaza från Egypten med en hjälpkonvoj. Omkring 50 brittiska frivilliga och 100 fordon med mat, kläder och medicin har nu passerat genom den egyptiska gränskontrollen till Rafah.

 

Ahmed Kurd, Hamas’ socialminister, välkomnandet Galloway och kallade honom för en hjälte och tackade för dennes ”fina goodwill gest”.
 

Galloway uteslöts ur det brittiska regerande Labourpartiet år 2003 för sin uttalade opposition mot Irakkriget. Han sa att totalt 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle korsa gränsen till Gaza. Efter att ha anlänt dit sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i havet, men meningen var att skicka meddelande till den hjälpkonvoj som åkt från England till Gaza att man nu är framme.

 

Under lördagen anlände George Galloway till Egypten för att ansluta sig till hjälpkonvojen till Gaza som i förra månaden startat från London. I konvojen till Gaza ingår 12 ambulanser, brandbilar och mer än 1.4 miljoner dollar i hjälp till det krigshärjade Gaza, enligt en flygplatsanställd…

 

Galloway möttes av officiella personer från den egyptiska presidenten Mubaraks regerande Nationella Demokratiska Parti.

 

Den egyptiska regeringen hade arresterat dussintals oppositionella medlemmar som demonstrerat mot Israels offensiv mot Gaza under december och januari i år.

 

Egypten öppnade sin gräns i Rafah för att få in förnödenheter till Gaza och hjälp till de sedan kriget sårade palestinerna, men man har sedan dess hållit gränsen stängd.

 

Konvojen inkluderar 12 ambulanser och en brandbil och har även med sig mer än 1.4 milj dollar, dvs 1.1 milj Euro i stöd. Norra Sinais guvernör Mohammed Shosha har varit beredd på att ta emot konvojen men sa att Egypten bara skulle tillåta Galloway och medlemmar från konvojen att gå in i Gaza genom Rafah, för själva konvojens entré måste koordineras med Israel.

 

Israels krig i Gaza har dödat 1330 palestinier, främst civilia, och sårat 5450 andra. Bland de dödade befann sig 437 barn, 110 kvinnor, 123 ädre män, 14 läkare och fyra journalister. De sårade inkluderar 1890 barn och 200 människor som nu befinner sig i ett allvarligt tillstånd. Tiotusentals hus förstördes och de boende lämnades utan bostad i vinterkylan.

 

Israel, som velat krossa varje palestinsk befrielserörelse, har efter Hamas’ seger i valet svarat med sanktioner och nästan totalt blockerat den utblottade kustremsan efter 2002 års Hamasseger i valet, trots att en mindre belägring förekommit före det.

 

Människorättsgrupper både internationella och de från själva Israel har fördömt Israels belägring mot Gaza och kallat den ‘ett kollektivt straff’. Internationella advokater och människorättsgrupper har också anklagat Israel för folkmord med dess förödande blockad mot Gaza.

 

Gazaremsan är fortfarande under israelisk ockupation eftersom Israel kontrollerar tillträdet via luft, hav och land. Man öppnar sällan gränsen, såvida man inte står under ett stort amerikanskt tryck.

 

Fatah har ett litet administrativt inflytande i det av Israel ockuperade Västbanken och saknar själv inflytande i det arabiska östra Jerusalem, efter att Israel 1967 illegalt ockuperat båda. Andra illegala israeliska ockupationer i området är de libanesiska Shabaafarmarna och de syriska Golanhöjderna.   
 

Att bryta belägringen. Början till slutet?

Viva Palestina konvojen körde sakta längs Salah Eddinevägen som ledde till Gaza City och man tog in atmosfären och njöt av detta historiska ögonblick som just hade skapats.

 

Längs vägen stod tusentals palestinier, de andra hjältarna i denna motståndssaga. De räckte fram sina barn till medlemmarna i konvojen så att de kunde kramas som om änglarna befunne sig i staden. Floder av tårar och blommor flöt fram på båda sidor.

 

Längre uppåt gatan kunde man se människor ut ur sina tält och ruiner komma emot dem. Gnuggande sig i ögonen över att belägringen var bruten

 

Enligt det palestinska informationscentret hade George Galloway i sitt historiska tal från Al Katiba Square, bekräftat att Ismael Hania är den legitima representanten  för det Palestinska folket och premiärminister för dessa jordens fria.

 

Han sa också att konvojens medlemmar inte tillhör Storbritanniens överklass utan kommer från livets alla vägar, religioner och alla färger.

 

Donationerna har kommit från vanliga människor, från moskéer och kyrkor. Miljoner skulle kunna göra denna resa, men de ber alla idag för er, det palestinska folket.

 

I Gaza City, var det ikväll jubel och firande då deras hedersgäster inte ville betrakta sig som gäster – utan som en del av den ständigt växande familjen i Gaza. Gazas myndigheter har organiserat en hedersprocession  för Viva Palestina och ett program med aktiviteter inklusive en tur till det förstörda området med skolor, sjukhus och andra inrättningar.

 

Vissa supportrar till Viva Palestina som till fots lyckats korsa gränsen efter tio timmars väntan vid Rafahs gräns är ikväll gäster hos Gazas regerande myndigheter. Olyckligtvis väntar fortfarande en del andra medlemmar på att få tillåtelse att korsa gränsen. De hoppas att egyptierna imorgon låter dem förenas med sina vänner.

 

En händelserik dag i en karusell av känslor går mot sitt slut. I morgon kommer Viva Palestina att besöka Gaza för att vara de första att möta  dessa en och en halv miljon männislor, på den tätaste koncentration människor per kvadratkilometer som idag existerar på vår jord.

 

Dessa kommer att berätta om katastrofens omfång vilket i realiteten utgörs av världens största koncentrationsläger,  där människor bara har fått stå ut.

 

De kommer att rapportera om en aldrig avslutad belägring, där ingen har någonstans att fly då F16planen beslutat spela sitt dödliga spel med Gazas barn.

 

 

 

Övers

Ingrid Ternert

6 februari, 2009

EU bygger pakt med Israel, medan invånarna bojkottar

Sparat under: Fred, Gaza, Israel, Sverige — ingrid @ 6:11

 

 

 

Med de dagliga bombningarna mot Gazas och Israels embargo mot Västs stora hjälpsändningar dit, blir man åter påmind om den artikel Gahrton redan den 20 dec förra året fick publicerad i Aftonbladet och sedan här, att EU bygger upp en säkerhetspakt med Israel under största möjliga tystnad.

 

Idag sker protester runtom i landet mot Israels angrepp på Gaza och man proklamerar bojkott mot de tennismatcher som äger rum framöver i Båstad, där även Israel deltar. Människor planerar också skepp till Gaza med förnödenheter. 

 

Men EUs utrikesministermöte antog redan i december förra året ett program ”för stärkande av den politiska dialogen med Israel”, som till stora delar handlar om att släppa in Israel i EUs utrikes- och säkerhetspolitik.

 

Israelisk expertis skall då kunna närvara vid

1. Toppmöten mellan ordf EUs institutioner och Israels president o premiärminister.

2. EUs säkerhetskommittémöten (PSC).

3. EU-arbetsgrupper för fredsprocessen i Mellanöstern, Mänskliga Rättigheter, EUs utrikes-försvarspolitik, millenniemål o vapenkontroll, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet.

4. EUs agerande i Mellanöstern, konsultationer

5. EUs utlandsoperationer, vissa av dem

 

Vad betyder nu det?

1. I ett läge då krav ställs på sanktioner mot Israel genom dess folkrättsbrott väljer EU att belöna Israel!

Till exempel har det skett fällande domar i Haagdomstolen mot separationsmuren, den allmänt erkända tortyren vid förhör, de så kallade extrajudiciella avrättningarna av palestinska ledare, etablerande av olagliga judiska kolonier på palestinsk mark och kollektivbestraffningen mot 1,5 milj Gazabor.

 

2. EU sluter i praktiken en säkerhetspakt med Israel

Omvärlden kommer då att betrakta Israel som en säkerhetsallierad till EU och alla drömmar om EU eller EU-stater som medlare kan lämnas därhän.

 

3. I egenskap av medlem av EU hamnar alltså Sverige i en konflikt som kan ta sig de mest oväntade former.

Vad händer när israelisk säkerhetstjänst upptäcker att Sverige är en stark bas för solidaritet med Palestina? Och vad sker om Jihad och al-Qaida får för sig att Sveriges nära vapensamarbete med Israel utvecklas alltmer?

Samtidigt som ett brett folkligt upprop undertecknas mot ett svenskt NATO-medlemskap  vill Carl Bildt få in oss i en säkerhetspakt betydligt farligare än NATO.

4 februari, 2009

Amerikanska ledarskapets era är över

Sparat under: Afghanistan, Gaza, Kärnvapen, ekonomi, nya — ingrid @ 6:01

 

 

En bankrutt och diskrediterad stat. Det amerikanska ledarskapets era är över av Paul Craig Roberts 

2 februari 2009

 

En stor skara människor i USA och utomlands hoppas nu på att president Obama skall komma att avsluta Amerikas illegala krig, avbryta stödet till Israels massaker på libaneser och palestiner och istället för att belöna straffa de bankmän vars bedrägliga finansverktyg har förstört ekonomier och infört ett massivt lidande för människor runtom i världen. Om Obamas utnämningar är en indikation, kommer alla dessa hoppfulla människor att bli besvikna.

 
James Petras går igenom Obamas utrikespolitiska utnämningar och upptäcker då den största samling sionistiska militarister som finns vid sidan av Liebermans yttersta israeliska höger. Petras sammanfattar detta med att Obamas “diplomatiska” team har Iran i sikte, en fientlighet som kan kopplas till Israels egna avsikter.

 

Utan att inse att en medlem av pressen av misstag bjudits in till en utvald audiens, sa den israeliska ambassadören i Australien att Israels attack mot Gaza var en maskerad övning inför en större attack mot Iran. Netanyahu, den förväntade vinnaren i Israels val i mars, har återigen deklarerat att Israel inte kommer att låta Iran få ett kärnenergiprogram, eftersom det kan utgöra basen för en kärnvapenutveckling.

 

Det finns ingen grund för Israel att att trotsigt förklara sin intention att attackera Iran, om man inte menar allvar. Hur skulle det då bli om iranierna tror på israelerna och beslutar sig för att slå till först med  egna långdistansmissiler?

 

Obamas ekonomiutnämningar är ungefär lika nedslående. Obamas val till finansminister, Timothy Geithner, är mannen som hjälpte Bush att överföra $700 miljarder dollar från USAs skattebetalare, pengar som sedan skänktes bort till de ohederliga bankirer som ödelagt amerikanarnas pensioner, jobb och sjukvårdsskydd.

 

Dessa bankmän och de vårdslösa federala revisorer som låtit dem göra detta, borde alla bli satta i fängelse för att inte ha lämnat över hundratals miljarder dollar (anm IT: Men regeringen hade innan dess låtit införa en ändring av lagen om indragna befogenheter för just dessa revisorer vilket hindrade dem att utföra sitt uppdrag).

 

Istället har Obama låtit utnämna en av företrädarna för detta rån mot statens finanser. Obamas nationella ekonomiska råd är precis lika deprimerande. Clintons finansminister Larry Summers är chef. Summers har nyligen förklarat att han inte haft en aning om att en finanskris skulle kunna slå till. Varför har nu Obama tillsatt en person som inte vet någonting?

 
Summers kolleger är ungefär lika bedrövliga. Obama har utnämnt Diana Farrell till vicedirektör för Nationalekonomiska rådet. Hon är huvudförfattare till en bluffhistoria som vidhåller att offshore- verksamheten utgör en vinn-vinn-historia för amerikanarna och medför amerikanska arbetstillfällen. Farrell är knuten till McKinsey & Company, en firma som hjälper de amerikanska offshoreföretagen med sin verksamhet. I hans bok, Outsourcing America, blev Farrells McKinsey rapport riven i strimlor av ekonomen Ron Hira.

 
Varför inte utnämna Ron Hira och Nouriel Roubina som har förutsett denna kris, till det National-Ekonomiska rådet? Men med Israels mest brinnande amerikanska allierade viskande i ena örat och bankirer och offshorepropagandister i det andra, hur skall då president Obama kunna uppfylla något av det hopp som folk besitter?

 

Det nedslående faktum är, att till och med inför krisen i ekonomin och utrikespolitiken klarar inte det amerikanska politiska systemet att producera något ledarskap. Här står vi nu mitt inne i den värsta ekonomiska krisen under vår egen livstid, kanske under vår historia. På randen till krig i Pakistan och i Iran medan vi trappar upp kriget i Afghanistan, och allt vi får är en regering bestående av desamma människor som ledde oss in i dessa kriser.

 

Precis som då Bushs män inte kunde erkänna misslyckanden för sin president, kommer heller inte Obamas män att kunna erkänna sin mans misslyckanden. Den era då Amerika hade ledarskapet är förbi. Amerikas skumma finanssystem har fört de ekonomiska kriserna ut till världen. Amerikas  aggressionskrig verkar inte ha tjänat något som helst syfte förutom att berika det militärindustriella komplexet associerat till Dick Cheney. Världen ser någon annanstans efter ledarskap.

 
Vladimir Putin spelade rollen i Davos med sitt tal under öppningsceremonin som utgjorde det intelligentaste talet under hela sammankomsten. Putin påminde World Economic Forum om att “bara för ett år sedan betonade amerikanska delegater från denna talarstol den amerikanska ekonomins fundamentala stabilitet och dess molnfria utsikter.

 
Idag har synbarligen investeringsbankerna, Wall Streets stolthet, i praktiken upphört att existera. På bara 12 månader har de kommit att uppvisa förluster som överstiger de vinster man gjorde under de senaste 25 åren. Putin framförde att de existerande finanssystem som baseras på USAdollarn och Amerikas finansiella hegemoni har misslyckats.

 
Putin visade att hans ekonomiska insikt var överlägsen Obamas team då han sa att skapa mer skulder utöver de “hopplösa skulder,” som Obama gör, skulle bara “förlänga kriserna.” Med en annan hänvisning till Amerikas misslyckade ekonomiska ledarskap, sa Putin att det är dags att bli av med bluffpengar, falska finansiella rapporter och dubiösa  kreditnoteringar.

 
Putin föreslog ett nytt reservvalutasystem för att “ersätta det förlegade unipolära globala konceptet.” Han tillade att en säker värld kräver ett samarbete som kräver tillit. Han gjorde klart att amerikanarna inte visat sig trovärdiga. Det var ett kraftfullt budskap. Det fick många applåder.

 

 
övers: Ingrid Ternert

29 januari, 2009

Pierre Schori om Gaza och att Reinfeldt måste tala klarspråk angående folkrätten

Sparat under: EU, Fred, Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige — ingrid @ 11:47

 

 

Reinfeldt måste tala klarspråk om folkrätten
Pierre Schori Aftonbladet Kultur 20090127

 

USA:s invasion av Irak 2003 fick en rasande Kofi Annan att överväga att avgå. Han valde att stanna för att värna folkrätten och världsorganisationens anseende. Säkerhetsrådet hade ju trots alla George W Bushs brutala påtryckningar vägrat att gå med i ett illegalt krig.

 

Kofi Annans efterträdare har ställts inför ett liknande dilemma. Under Ban Ki-Moons besök i Israel bombades FN:s högkvarter i Gaza. Även han blev rasande.  FN-chefens vrede späddes på i Gazas ruiner där tusentals värnlösa har massakrerats och traumatiserats i de massiva israeliska angreppen mot civila mål som polisstationer, ambulanser moskéer, ministerier och bostäder. Två hundra palestinier dödades denna första dag….men

 

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för vedergällning: den måste vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås. Så har inte fallet varit. UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell har talat om ”en fullständigt oproportionerlig våldsanvändning”. Corell fick stöd av tio israeliska människorättsorganisationer som även krävde klarhet om Israel använt fosforbomber mot bostadsområden.

 

Att israeliskt flyg släppt ett stort antal fosforbomber, bekräftades av media och Amnesty när de två veckor senare till slut släpptes in i stridszonen. De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag höra av en ledande regeringsföreträdare. När jag påpekade att Israel bombat Gazas universitet, blev svaret: – Du menar det islamiska universitetet.

 

Samma person har fördömt Robert Mugabes regim i Zimbabwe, men inget sagt om Israels Mugabefasoner att ha utestängt journalister från stridszonen. Till råga på eländet är Israel också den enda medlemsstaten i FN som upprepade gånger angripit FN:s personal och byggnader. Terrordådet mot FN i Bagdad 2003 utfördes av al-Qaida.

 

Israels stridskrafter är också ensamma om att smula sönder internationella biståndsprojekt och ”råka” döda dess personal. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren uppgav att deras konvojer var mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Det kan inte finnas en folkrätt för Israel och en annan för alla andra.

 
Både Israel och Hamas avvisade den senaste FN-resolutionen. Men det är Israel som under årtionden har vägrat att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisat arabstaternas fredsplan från 2002. Landet är som alla medlemsstater förpliktigat att implementera säkerhetsrådets beslut.

 

När andra stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Så skedde i Elfenbenskusten i januari 2006 när skaror av presidentmakten närstående ungdomsgäng i tre dagar omringade och attackerade FN-högkvarteret i huvudstaden, medan andra angrep och vandaliserade FN:s och Rädda Barnens kontor och lager ute i landet.

 

Säkerhetsrådet satte då gängledaren på sanktionslistan, Kofi Annan skickade en skarp protest till presidenten med en räkning på 3,5 miljoner dollar för förstörd FN-egendom. Ban Ki-Moon kräver i samma anda nu en internationell undersökning av vad som hände i Gaza. Han behöver allt stöd han kan få, också av Sverige. I Gazafallet står den globala rättsordning som världens nationer mödosamt byggt upp sedan andra världskriget på spel, liksom respekten för den internationella humanitära rätten och olika Genèvekonventioner.

 

För Sverige har försvaret av folkrätten traditionellt varit en utrikespolitikens hörnpelare. Under Irakkriget började man dock svaja. Folkrätten kunde tolkas på olika sätt, antydde både stats- och utrikesminister och sedan blev det tyst i frågan. Vi som kräver klarspråk och en tydligare politik av regeringen gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN samt på grund av det mänskliga lidandet på båda sidor av gränsen.

 

Men det gäller också att värna Sveriges anseende som rättstat och trovärdig förespråkare för fred och försoning. Det finns en rad viktiga saker som regeringen kan och borde göra: 1 Att ge offentligt stöd åt Ban Ki-Moons krav på en opartisk internationell undersökning. Erbjud svensk expertis och ekonomiskt stöd. Instruera Sveriges FN-ambassadör att ta upp frågan i nästa veckomöte för EU:s ambassadör.

 

Om inte enighet kan nås, bör Sverige ta upp frågan i generalförsamlingen. Och om inget annat hjälper, finns inget som hindrar regeringen från att själv ta initiativ till en internationell kommission. Så gjorde Göran Persson i fråga om Kosovo; det bidrog till att klargöra konflikten och dess folkrättsliga förutsättningar. En utredning skulle också visa den muslimska världen att man tar folkrätten på allvar.

 

Jag skriver detta från Beirut, där den förre (kristne) informationsministern i Libanon, Michel Samaha, berättar om den chock som han och andra drabbades av inför EU:s lama reaktion inför den ”holocaust” som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera.

 

2 Stoppa allt vapensamarbete med Israel. Konsument-, idrotts- och turistbojkott är en privat sak för den enskilde medborgaren. Men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att Israel har tillstånd att testa vapen i Kiruna som lemlästar civila i Gaza.

 

3 Följ Kofi Annans exempel och kräv ersättning. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Och det finns ännu tidigare skulder att inkräva.

 

För tio år sedan stod Gazas internationella flygplats färdig med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland, Marocko och-Sverige. 2001 raserades kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå förstördes landningsbanorna. Israels skäl, då som nu, var att hejda införsel av vapen och att straffa palestinierna för deras stöd åt terrorismen. Då var det ”terroristledaren” Yassir Arafat, som sju år tidigare hade fått motta Nobels fredspris.

 

4 Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde som medlem av EU:s trojka följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

 

Arafat förnekade Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes.

 

Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av. Hur kan någon tro att man kan skapa fred med hälften av palestinierna (PLO) medan man bekämpar den andra, segrarna i arabvärldens mest rättvisande val?

 

Även humanitärt har EU försatt sig i en knipa. Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention?

 

Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta. Därmed skulle man döma de belägrade Gazaborna till ytterligare lidande, denna gång förorsakad av EU, inklusive Sverige.

 

5 Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet.

 

FN:s biståndsorgan, UNWRA, finns redo på plats. Låt dem göra sitt jobb att lindra nöden och börja återuppbyggnaden. De är vana att arbeta med den lokala Hamasadministrationen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

 

Pierre Schori, chef för tankesmedjan Fride i Madrid

Drivs med Wordpress