Attackerna mot Ron Paul är och kommer att bli 

Nykonservativas verk liksom medborgare i Israel- Usa  och AIPACs

 första femtekolonnare och de som kontrollerar Kongressens Media- Akademi.
av Michael Scheuer 19 sept 2011 ”Lew Rockwell”

 Under de tio dagar som förflutit har jag sett en rusning av inlägg på Google News som fördömer Kongressman Ron Paul för att “skylla” på Amerika för 9/11 attackerna.

Detta är precis starten på det som ska bli en ännu större skräll och lögnaktiga attacker mot Ron Paul så länge det är och kommer att vara de nykonsevativas verk, främst Israel- amerikanska medborgares femtekolonnare och AIPAC och dessa de kontrollerar i Kongressen, media och akademin.

Ron Paul har naturligtvis aldrig gett sig på Förenta Staterna för det krig islamister startar eller startats av islamister mot Förenta Staterna. Det han gjort säger i själva verket det som är sant utöver varje tänkbart tvivel: Vårt växande antal islamistfienders motiv för att attackera oss, beror på vad den amerikanska regeringen gör i den muslimska världen.

Och inte på grund av hur amerikanarna lever och tänker här hemma.

Ron Paul meddelar modigt och klart detta grundläggande budskap till USAs röstande, och så länge han talar denna sanning, kommer han i gengäld motta bitterhet och förtal av ovan nämnda människor och organisationer.

Och det räcker inte ens med det, den 1 och 2 september 2011 hade publikationen ‘Commentary Magazine’, som länge var Israels främsta flaggskepp, identifierat Ron Pauls sanningssägelser vad gäller Israels påverkan på USAs utrikespolitik i den islamska världen som ett “bisarrt och vrickat antal händelser”.

OchIsrael beskrev honom och hans supportrar, som att ta Osama bin Ladens uttalanden som sin bibel. Kommentaren fortsatte med att fördöma Ron Paul och hans supportrar enligt följande:“[Kongressman] Paul verkar ha som avsikt att beskylla Amerika för det brinnande [islamist]hat som riktas mot oss.

Så till den grad att han måste  omskapa historien för att rättfärdiga detta. Det hade varit en konstig medborgare som kunnat ta Kongressledamot Pauls skadliga ideologi för given.

Men den smutsiga lilla hemlighet vad gäller Ron Paul, råkar vara vanhedrande. För mig verkar det som om konservativa, i namn av att nå ut till dessa som utgör några bråkdelar av den liberala rörelsen, inte borde låtsas något annat.”

Om det låter bekant, beror det på att detta precis är den sortens attack som använts mot organisationen Amerika. Först  försökte den försvara Amerika från att gå in i det krig i Europa som hade börjat i september 1939. Interventionister i båda partier; det mesta av media; högre medlemmar av Roosevelts Administration; ledare för britternas pro-interventionisters hemliga program i Förenta Staterna; och talesmän för judisk-amerikanska organisationer, baktalade alla AmerikaFrämstmedlemmar, som illojala medborgare som inte känt till världen.

Tillsammans har dessa grupper blivit missledda att uppfatta de framstående amerikaner som använt Konstitutionens första tillägg om rätten till försvar, vilket man ansåg vara i USAs intresse, som förrädare, galningar, nazisympatisörer och antisemiter. Vad de själva säger denna vecka är, att artiklarna i Commentary och annorstädes identifierat Dr Paul och miljonerna bakom honom som “konstiga” medborgare (“förrädare”); galningar (“enslingar”); och bin Ladensympatisörer.

Ifall Ron Paul fortsätter att säga sanningen och stödet för honom växer, kommer nästa steg för Israel-Framförallt vara att börja smäda honom som antisemit, precis som Charles Lindbergh och andra Amerika-Främst ledare på falska grunder under sent 1930tal identifierats, av den sortens människor vi nu har beskrivit.

Dylika attacker mot Ron Paul skulle antagligen bli elakare än mot Lindbergh et al. Vissa av dom som opponerat sig mot Amerika-Främst t.ex ledde en skarp men ärlig debatt om en klart substansiell och legitim fråga: “Är NaziTyskland ett hot mot något genuint amerikanskt nationellt intresse?”

Idag vet emellertid de som attackerar Ron Paul, att de saknar legitimitet i något försvarbart ämne vad gäller denna debatt och kommer  enbart med sin nedgörande önskan, att se Amerika bekämpa all Islam å Israels vägnar. I själva verket vet de, att i stora drag Förenta Staterna och dess intressen hotas och attackeras av islamister, på grund av Usa-regimens obevekliga och icke ifrågasatta intervention å Israels vägnar.

Ändå finns kombinationen Ron Pauls ord med en dragning åt vissa amerikaner och Israel-Främsts  position som bygger på lösan sand – då det finns ett klart icke-amerikanskt intresse av nuvarande Usa-israeliska relationer, vilket betyder att de som attackerar Ron Paul utnyttjar vart  och vartenda slag av skvaller till att smutskasta honom och bedyra, att Förenta Staterna kämpar för att skydda Israel mot resningen av den okontrollerade tidvattenvågen av antiisraeliska stämningar, som kommer med den sk arabiska våren.

Det här spåret ger i referatet en beskrivning av Ron Pauls “skadliga ideologi” som ett första steg, vilket förmodligen leder till ett systematiskt Israel-Främst försök, att  anklaga Ron Paul och de som stöder honom som antisemiter, då han i själva verket inte vill se Amerikas soldatbarn dö i strid för ett onödigt religionskrig mellan Israel och muslimer, där inga genuina amerikanska intressen står på spel.

övers Ingrid Ternert

 Alice Walker: Därför är  jag med Frihetsflottan till Gaza
25 juni 2011 Den amerikanska skribenten och vinnaren av Pulitzer priset Alice Walker finns ombord på den internationella Frihetsflottan med båtar som seglar till Gaza för att utmana den israeliska blockaden. Här berättar hon varför.

Varför jag går ombord på Frihetsflottan II till Gaza? Det är något jag själv frågar mig, även om svaret vore: Vad skulle jag annars göra? Jag är på mitt 67  år och har redan levt ett långt och fruktbart liv, ett som jag är nöjd med.

För mig är det under denna tid av åldrande fint att skörda frukterna av den förståelse man äger från det som är viktigt, och dela den, särskilt med de yngre. Hur ska de annars kunna lära sig?

Vår båt, ‘Audacity of Hope’, har med sig brev till människor i Gaza. Brev som uttrycker solidaritet och kärlek. Det är allt lasten ska innehålla. Ifall den israeliska militären attackerar oss, blir det som att attackera brevbäraren. Det här ska framstå som något festligt i historiens annaler. Men om de insisterar på att attackera oss, skada oss och även mörda oss, som de gjorde med en del aktivister på den förra flottan, Frihetsflottan I, vad skulle man kunna göra?

Det finns en scen i filmen Gandhi, som för mig är mycket rörande: Det är när de obeväpnade protesterande indierna ställer sig på led för att gå emot det brittiska imperiets väpnade styrkor. Utan vidare blev de misshandlade av soldaterna, men indierna lyfte försiktigt bort sina döda, brutna och sönderslitna, och fortsatte röra sig framåt.

Tillsammans med denna bild av Gandhis modiga följeslagare finns för mig bilden av medvetenheten att betala av sin skuld till de judiska medborgarrätts-aktivister som fått stå inför döden vid sidan av de svarta i den amerikanska södern under vår tids nöd.  Jag står i särskilt skuld till Michael Schwerner och Andrew Goodman, som hörde våra rop på hjälp – när vår regering  då som nu är iskallt långsam med att erbjuda skydd till ickevåldsliga protester – och att stå på vår sida.

Det gick så långt som till batonger och kulor från några av de ”gamla goa’ killarna’” i Neshobatrakten, Mississippi och bli slagen och skjuten till döds tillsammans med James Chaney, en ung svart man med ett enormt mod, som dog tillsammans med dessa. För även om vår båt kallas ‘The Audacity of Hope’, kommer den att bära den flagga i mitt eget hjärta som Goodman, Chaney och Schwerner bar.

Och vad gäller de palestinska barnen, som blev ignorerade i vår presidents senaste tal om Israel och Palestina, och vars utarmade, terroriserade, segregerade existens som nyligen bespottats med stående ovationer av USAs Kongress till Israels  premiärminister?

Jag ser barnen, all barn, som mänsklighetens mest dyrbara resurs, för det är alltid till dessa vi överlämnar omsorgen av vår planet. Ett barn får aldrig stå utöver ett annat, även i vardagliga samtal, för att inte nämna de samtal som cirklar runt globen

Som vuxna måste vi slå fast, oupphörligen, att det arabiska barnet, det muslimska barnet, det palestinska barnet, det afrikanska barnet, det judiska barnet, det kristna barnet, det amerikanska barnet, det kinesiska barnet, det israeliska barnet, den amerikanska ursprungsbefolkningens barn, etc alla är jämlika de andra på planeten. Vi måste göra allt i vår makt för att upphöra med det som överallt får barn att känna sig rädda.

En gång frågade jag min bästa vän och make under segregationstiden, han som var en lika trovärdig försvarare av de svartas mänskliga rättigheter, som dessa jag någonsin mött: hur fann du vägen till oss, till de svarta människor som behöver dig så väl? Vilken kraft formade ditt svar på den stora orättvisa som färgade människor vid denna tid har stått inför?

Jag trodde att han skulle säga talen, marcherna, Martin Luther Kings exempel, eller andra i rörelsen med ett mod som gett avtryck i rörelsen. Men nej. Då han tänkte tillbaka erinrade han sig en episod från barndomen, som oundvikligt fick honom till vår kamp.

Han var en liten pojke på väg hem från ‘yeshiva’, den judiska skola han gick i efter vanliga skolan. Hans mor var bibliotikarie och arbetade ännu; han var ensam. Han brukade ständigt trakasseras av de äldre pojkarna från den vanliga skolan, och en dag snappade två av pojkarna åt sig hans yarmulke (hätta), och retade honom, sprang iväg med den och slängde den till slut över ett staket.

Två svarta pojkar dök upp, såg hans tårar, bedömde situationen och satte iväg efter de pojkar som tagit hans yarmulke. De hann ifatt pojkarna och tog tag i dom, fick dom att klättra över staketet, tog tillbaka och dammade av yarmulken och placerade den respektfullt tillbaka på hans huvud.

Det är en rättvisa och respekt som jag vill att världen ska damma av och utan väntan – kärleksfullt sätta den tillbaka på de palestinska barnens huvuden. Det blir ingen perfekt rättvisa eftersom orättvisan och bristen på respekt varit så allvarlig.

Men jag tror vi gör det rätta att försöka. Därför seglar  jag dit.

övers Ingrid Ternert

av Gunnar Olofsson

Människor runt världen kan ställa sig frågan varför denna oändliga följetongen Israel Palestina inte någon gång kan bli löst.  

Det hela gäller alltså israeliska områden på palestinsk mark. Det är särskilt aktuellt nu, då palestinierna verkligen visat sig öppna för en hållbar lösning. 

Varför kan inte Israel i så fall erkänna Palestina? En ny palestinsk försoningsregering har ju bildats. Vägen ligger öppen till en rättvis fred och en överenskommelse med Israel.

Men EU och den svenska regeringen tvekar att kontakta denna nya regering och talar om att medlemmarna i Hamas först måste ”erkänna Israel”.  Hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel är det frågan om, inom vilka gränser?

Och framför allt, vem bryr sig egentligen?

Frågan kan ha ett visst intresse, såvida det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är inte fallet. Det är den palestinska befrielseorganisationen PLO under ledning av president Mahmoud Abbas som i denna fråga representerar alla palestinier och är palestiniernas part i alla förhandlingar.

Det är något även Hamas anser. Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som av olika skäl inte vill att det ska bli någon verklig och rättvis fred i Palestina.

På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat eller är beredd att erkänna någon sådan. Lieberman är Israels utrikesminister och förordar  istället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer – det vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar.

Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har hittills uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan bara för det av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska området av den typ den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.

Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering och EU att man skall göra detta? Och vad spelar det i övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinskt område.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser. Det vore konstigt om inte frågan då varit uppe.

Till och med USApresidenten Barack Obama har ju, nu trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna . Även om han försöker låta som han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt.

Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman och hans eventuella palestinska motsvarigheter säger. Man måste med hot om bojkott och sanktioner sätta press på Israel, så att de genast monterar ner eller överger olagliga bosättningar på Västbanken och kallar hem sin militär.

I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige tillhöra de stater som likt en majoritet av FNs stater helhjärtat röstar för ett sådant beslut.

Gunnar Olofsson är ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Gunnar Olofsson, Ostgatan 20, 412 75 Göteborg, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

Fredsforskaren och aktivisten Stellan Vinthagen har analyserat orsakerna till den enorma styrkan i Ship to Gazas aktioner mot blockaden av Gaza. Här listar han åtta orsaker som lyckats skaka om den blockaden och skulle kunna inspirera internationell debatt.

För att bli framgångsrik behöver en kampanj som använder denna unika aktionsform följa genomtänkt strategi. Dessa åtta principer speglar etablerad forskning om fredligt motstånd

Princip 1: Målsättningen för en framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver vara tydlig och möjlig att genomföra.

Målet för Ship to Gaza och Frihetsflottan var tydligt och enkelt: häv blockaden av Gaza, låt människor och varor flöda frittut och in i Gaza under palestiniernas egen kontroll. Målsättningen knyter an till grundläggande internationella normer om folkrätt, fri handel och universella mänskliga rättigheter.

Princip 2: Varje kampanj behöver kunna mobilisera – och vid behov återskapa – nödvändiga materiella resurser för att genomföra sitt åtagande. Inför den första upplagan av Ship to Gaza och Frihetsflottan skedde insamlingar på gatan från vanligt folk, donationer från privatpersoner samt bidrag från fackföreningar och andra stora organisationer.

Inför den planerade andra flottan har dessa möjligheter dramatiskt ökat. Detta innebär att vi nu inte bara har reserver för att ersätta de förluster som konfrontationerna med Israel innebär. Vi kan även trappa upp.

Princip 3: Varje framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver utveckla det externa stödet för målsättningen och kampanjen, samtidigt som stödet för motparten behöver försvagas. Det externa stödet för Ship to Gaza var utvecklat redan från början. Det var dock främst vänsterorganisationer, solidaritetsgrupper och andra typiska Palestinaaktivister som gick med.

Svårigheten var att skapa en bred politisk samling. Genom samarbetet med andra organisationer i en koalition blev Frihetsflottan möjlig. Nu efter den första flottan är det få relevanta aktörer som inte ger sitt uttalade stöd till projektet eller kräver att blockaden skall hävas. Vid flera demonstrationer i Sverige, efter att flottan angripits, deltog representanter från samtliga riksdagspartier och talade för projektets arbete.

Princip 4: För att bli framgångsrika brukar man hävda att civila motståndskampanjer behöver ha en bred metodrepertoar. Det vill säga påtryckningssätt eller motståndstekniker som möjliggör ett varierat och fokuserat motstånd. Ship to Gaza - Frihetsflottan har enbart ett krav och en metod:

Hävandet av blockaden genom att skicka humanitära transporter till Gaza via havet. De organisationer som ingår i koalitionen arbetar emellertid med många olika metoder: lobbyarbete, demonstrationer, namninsamlingar, föredrag, debattartiklar, stödkonserter och påverkan genom internet och sociala medier.

Princip 5: Varje motståndskampanj behöver attackera motpartens maktbas och kontrollstrategi, det vill säga klara av att vara offensiv. Israels kontrollstrategi bygger på att landet uppfattas som en rättsstat och liberal demokrati, med legitim rätt att försvara sin säkerhet och territorium med militär makt. Den bygger också på att man ses som extra moraliskt berättigad att använda militärt våld till sitt försvar på grund av det judiska folkets historiska erfarenhet av antisemitism och förintelse.

Ship to Gaza/Frihetsflottan underminerar varje del av detta resonemang. Israel agerar nämligen stick i stäv mot etablerad folkrätt genom sitt piratdåd på internationellt vatten för att upprätthålla en illegal ockupation av Gaza.

Princip 6: I varje kampanj av civilt motstånd krävs att man upprätthåller en fredlig disciplin bland aktivisterna, för att kunna åstadkomma en “bakslagseffekt”, när den militärt överlägsna motparten använder sin våldsamma repression mot aktivisterna. Ship to Gaza och Frihetsflottan har från första början offentligt deklarerat att projektet är fredligt, legalt och humanitärt.

Israels försvar för sitt exempellösa folkrättsbrott och militära övervåld har bestått i att försöka göra förövarna till offer, och offren till förövare. Med hjälp av noggrant utvalda och manipulerade videobilder – och med stöd av den israeliska propaganda- apparatens stödtrupper runt om i världen – lyckades man i några fall under några dygn få journalister på de etablerade medierna, också i Sverige, att lydigt ställa pinsamma frågor till ett piratdåd i Medelhavet:

Var aktivisterna så fredliga egentligen? Hur är det med kopplingarna till Hamas? Det var tack vare den tydligt legala, humanitära och fredliga strategin som detta annars ofta fungerande propagandatrick inte fungerade. När en av världens största militärmakter bordar och skjuter civila på ett fartyg under deras humanitära biståndsinsats till nödställda, då slår våldet tillbaka på utövaren.

Princip 7: En framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver kreativt anpassa sin strategi till konfliktens händelser och de möjligheter som uppstår. Genom Israels fatala misstag mot den första flottan har en helt ny situation uppstått.

Denna strategiska öppning har Ship to Gaza och Frihetsflottan valt att använda. Ju tydligare det framgår att Israel agerar illegalt och med övervåld när man stoppar hjälpsändningar, och ju fler människor som genomskådar den lögnaktiga propagandan och det perverterade säkerhetstänkandet – perverterat eftersom det minskar säkerheten snarare än motsatsen – desto mer kommer kampanjen trappa upp sitt fredliga blockadbrytande.

Princip 8: Varje framgångsrik kampanj av civilt motstånd måste hålla ihop sin kampanjs huvudsakliga delar genom att se till att de målsättningar, förändringsmekanismer och metoder man använder förstärker varandra. Ship to Gaza/Frihetsflottan har inte styrka nog att “tvinga” Israel att häva blockaden. Den israeliska regeringen kan inte förväntas “övertygas” om kraven, men möjligheten finns att landet väljer att ge efter för omvärldens politiska och ekonomiska påtryckningar.

För denna förändringsmekanism spelar i första hand USA en nyckelroll. Det finns en för tillfället växande spänning och frustration i relationen mellan USA och Israel, liksom mellan EU och Israel.

Frågan om flottan lyckas realisera sin målsättning kommer att bero på vilket tryck man via det globala civilsamhället kan utöva på kvartetten: USA, FN, EU och Ryssland. Hittills har trycket och spänningen ökat väsentligt.

av Jonatan Stanczak – Judar för israelisk-palestinsk fred SvD Brännpunkt 24 jan 2011

En bomb har släppts. Palestinas egen Wikileaks har slagit ned med oförutsägbara konsekvenser för regionens framtid. En fråga som oundvikligen uppkommer är vad Israel egentligen vill? 

Enligt ett dokument läckt via Wikileaks ska den palestinske presidenten Mahmoud Abbas 2008 ha gjort eftergifter åt Israel vad gäller bosättningar i Jerusalem. En hög palestinsk representant ska under ett möte med företrädare för USA och Israel bl.a ha föreslagit att Israel införlivar alla utom en av bosättningarna i Jerusalem, som del i en fredsöverenskommelse

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet varit villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare har trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklus stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett illegala.

Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procenten av det ursprungliga Palestina.

Om inte Israel var villig att acceptera detta, vad är de då ute efter? Det verkar mera troligt att Israels egentliga agenda är,  något enbart vissa inom den israeliska regeringens högerflanker vågat yttra; att isolera större delen av den palestinska befolkningen i slutna enklaver och fördriva resten till Jordanien medan det mesta av Västbanken blir annekterat till Israel.

Detta stämmer väl in med den israeliska regeringens politik fram till idag, vilken de facto punkterat alla förutsättningar för en självständig palestinsk stat.

Denna politik inkluderar en pågående etnisk rensning av delar av Västbanken där expanderande och nya bosättningar tar allt mer mark i anspråk. Den separationsbarriär som Israel byggt djupt inne på palestinskt område, men hävdat är temporär, har visat sig vara en permanent struktur. Den etniska rensningen av de arabiska kvarteren i östra Jerusalem passar in i samma pussel liksom blockaden av Gaza.

Många har tidigare varnat för detta och nu finns oemotsägliga bevis för att det är sant. Israel har inget intresse av en fredlig lösning, fredsprocesserna har hela tiden varit en maskerad för fortsatt utbyggnad av bosättningar och annektering av ytterligare mark. Under tiden har omvärlden tittat på och hjälpt Israel i allt mer omfattande former och samtidigt övergett det palestinska folket.

Israel ingår idag i EUs samtliga samarbetsprojekt och är i praktiken en fullvärdig medlem av EU. Sverige har samtidigt med Israel obehindrat brutit mot folkrätten, utvecklat nya och allt mer omfattande samarbeten med ockupationsstaten vad gäller forskning, handel, kultur, sport och till och med militärt och säkerhets samarbete.

Nyligen reste en högprofil delegation med representanter för det svenska näringslivet till Israel med Marcus Wallenberg i spetsen och med statliga representanter. 

Detta efter att bland andra Ewa Björling, Anders Borg och institutioner såsom Exportrådet, Tillväxtverket och Näringslivets Internationella Råd öppnat dörrarna för dem.

Dessa besök går inte till förhandlingsbord, utan till möten för att utveckla samarbetet mellan Sverige och israeliska folkrätts- haverister, misstänkta krigsförbrytare och högerextrema ministrar och israeliska företag på ockuperat område. Carl Bildts utrikespolitik vad avser Israel-Palestinakonflikten är ett totalhaveri och idag står den naken som kejsaren i hans nya kläder inför folket.

Det är dags att Sverige slutar belöna Israel och omedelbart avbryter alla samarbeten med den israeliska staten fram till dess Israel upphör med ockupationen av det palestinska området.

av Michel Chossudovsky 8 jan 2009

‘År 2008 ägde förhandlingar rum mellan British Gas och officiella israeliska myndigheter endast några månader före inledningen till

de israeliska bombningarna av Gaza den 27 december. 
I november 2008 instruerade det israeliska ministeriet för finans-och infrastruktur ‘Israeli Electric Company’  att starta förhandlingar med British Gas, för inköp av naturgas från dess offshore-rättigheter i Gaza. (Globes, 13 nov 2008).

Det israeliska beslutet i november att snabba på förhandlingarna med British Gasgruppen sammanfaller i kronologisk ordning med dess planer på invasion av Gaza, vilken började i juni. Det visade sig då att Israel varit angelägen om att innan dess nå en överenskommelse med BG Gruppen, vars planering redan då hade uppnått ett avancerat stadium.

Vad mera är, dessa förhandlingar med British Gas fördes genom Ehud Olmerts regering med vetskap om att en militär invasion vid det laget låg på ritbordet. Mest sannolikt höll man på att förbereda ett ”efterkrigs” politiskt territoriellt arrangemang, vilket Israels regering också hade övervägt för Gazaremsan…    
I själva verket skedde överläggningar i oktober 2008 mellan Brittish Gas och israeliska tjänstemän, 2-3 månader före de bombningar som man startade den 27 december. 

Gaza och energins geopolitik.
Den militära ockupationen av Gaza syftar till att överföra gasfält som dessa ute till havs till israelisk egendom i strid med internationell lag. Vad annat kunde man vänta sig komma ut av den invasionen?

…En total konfiskation av palestinska gasfält och en ensidig deklaration om Israels beslutanderätt över Gazas maritima områden? Om det kommer att ske, blir Gazas oljefält integrerade med Israels offshore-installationer vid Gazaremsan.  De israeliska styrkornas militära invasion av Gaza bygger på denna direkta koppling till kontroll och ägarskap över Gazas strategiska gasreserver.

Detta är ett erövringskrig. Det ligger omfattande gasreserver utanför själva Gazaremsans kust och de upptäcktes år 2000. Brittisk Gas (BG Gruppen) och dess partner, den Atenbaserade Consolidated Contractors International Company (CCC) som de libanesiska Sabbagh- och Koury familjerna äger, blev nov -99 försäkrade rättigheterna för olja-och gasexploatering genom ett 25-årigt kontrakt med den palestinska myndigheten.

Exploateringsrättigheterna för gasfälten offshore tillhörde enligt Haaretz 21 okt 2007 British Gas (60%), Consolidated Contractors (30%) och Investment Fond för den Palestinska Myndigheten (10%) . PA-BG-CCC överenskommelsen inkluderar utveckling av fälten och konstruktion av gasledningen enligt ‘Middle East Economic Digest’ 5 jan 2001).

British Gas licenserna täcker hela Gazas marina land offshore, som gränsar till flera av Israels maritima  gasanläggningar. Värt att notera är, att minst 60 procent av gasreserverna längs Gaza-Israels kuststräcka tillhör Palestina.  BG Gruppen hade borrat två hål år 2000: Gaza Marine-1 och Gaza Marine-2. Reserverna uppskattas av  British Gas till runt 1.4 triljoner kubikfot till ett värde av ungefär 4 miljarder dollar. Detta är British Gas’ offentliga siffror.

Storleken på Palestinas gasreserver skulle kunna vara mycket större. Vilka är då ägare till Gasfälten? Frågan är kritisk om suveräniteten över Gazas gasfält. Ur laglig ståndpunkt tillhör dessa gasreserver Palestina.

Det som hjälpte Israel att etablera en de facto kontroll över Gazas gas-offshore-reserver var Yasser Arafats död, valet av Hamas’ regering och den palestinska myndighetens ruin.

Brittisk Gas (BG Group) förhandlade med Tel Avivregeringen. I gengäld gick man förbi Hamasregeringen vad gäller rättigheter för exploatering och utveckling av gasfälten.

Valet år 2001 av premiärminister Ariel Sharon utgjorde en stark vändpunkt. I den israeliska Högsta Domstolen utmanades den palestinska suveräniteten över gasfälten offshore. Sharon la otvetydigt fast att ”Israel borde aldrig ha köpt gas av Palestina”, en antydan om att  dessa Gazas offshoregasreserver skulle ha tillhört Israel.

År 2003, la Ariel Sharon in sitt veto mot en första uppgörelse, som skulle tillåta British Gas att förse Israel med naturgas från Gazas offshorefyndigheter. (The Independent, 19 aug 2003). Hamas seger år 2006 överlät detta till den palestinska myndigheten, begränsad till Västbanken under proxyn Mahmoud Abbas. 

År 2006 var British Gas dock ”nära att underteckna en uppgörelse för upp-pumpning av gas till Egypten.” (Times, 23 maj 2007). Enligt rapporteringen ingrep den brittiske premiärministern Tony Blair för Israels räkning med tanken på att sluta avtal med Egypten.

Följande år i maj 2007, antog den israeliska ministären ett förslag från premiärminister Ehud Olmert ”att köpa gas från den palestinska myndigheten.” Det föreslagna kontraktet låg på $4 miljarder, med en vinst i storleksordningen $2 miljarder, där en miljard var avsedd för palestinerna.

Tel Aviv hade emellertid ingen avsikt att dela vinsten med Palestina.  Den  istraeliska ministären upprättade ett israeliskt förhandlingsteam för att utverka ett utkast till uppgörelse med BG Gruppen, över huvudet på både Hamasregeringen och den Palestinska Myndigheten.  

Man sa med eftertryck att: ”Israels försvarsmakt vill att palestinierna betalas med varor och tjänster och insisterar på att inga pengar ska gå till den Hamas- kontrollerade regeringen.” Målet var att i grunden nollställa det kontrakt som hade undertecknats år 1999 mellan BG-Gruppen och den palestinska myndigheten under Yasser Arafat.

Under den föreslagna överenskommelsen med BG-Gruppen år 2007, skulle den palestinska gasen från offshorekällorna i Gaza forslas via en pipeline under havet till den israeliska hamnen i Ashkelon och därmed överföra kontrollen av försäljningen av naturgas till Israel.

Uppgörelsen gick igenom. Men överläggningarna sköts upp. ”Mossads chef Meir Dagan opponerade sig mot kontraktet på grund av säkerhetsskäl, att det kunde gå till finansiering av terror”…Israels avsikt var att hindra möjligheten för royalties att utbetalas till palestinierna. I december 2007 drog sig BGgruppen ur förhandlingarna med Israel och januari 2008 stängde man sitt kontor i Israel.

Den 1 mars 2006 gick israeliska Knessetmedlemmen Gilad Erdan ut med en skrivelse till Knesset med titeln ”Biträdande premiärminister Ehud Olmerts avsikt att inhandla gas från palestinierna, då betalningen kommer att tjäna Hamas,” enligt ett citat från avgående generallöjtnant Moshe Yaalon, ‘Does the Prospective Purchase of British Gas from Gaza’s Coastal Waters Threaten Israel’s National Security?  Jerusalem Center for Public Affairs, okt 2007

….Gaza och Energigeopolitiken

Den militära ockupationen av Gaza avser att överföra suveräniteten över gasfälten till Israel, i brott mot internationell lag. Vad kan vi vänta oss i bakvattnet av den invasionen?

Vad är Israels avsikt då det gäller Palestinas Naturgasreserver?
Ett nytt territoriellt arrangemang, med stationering av israeliska och/eller ”fredssbevarande” trupper? 
Militarisering av den del av Gazas kustlinje, som är strategisk för Israel?
En regelrätt konfiskering av palestinska gasfält och den unilaterala deklarationen av israelisk suveränitet över Gazas maritima områden? 

Om detta skulle inträffa, blev Gazas gasfält integrerade med Israels offshore-installationer, vilka gränsar till Gazaremsan.
Dessa skulle också vara kopplade till Israels energitransport-korridor, vilken sträcker sig från Eilats hamn, en oljepipeline- terminal vid Röda Havet till hamnen, pipelineterminalen i Ashkelon och norrut till Haifa, slutligen uppkopplad till en föreslagen israelisk-turkisk pipeline till den turkiska hamnen Ceyhan.

Ceyhan är terminalen för Baku, Tblisi, Ceyhan Trans-kaspiska-pipeline. ”Det som man avser är att anknyta BTC-ledningen till den trans-israeliska Eilat-Ashkelonledningen, också känd som Israels Tipline

övers Ingrid Ternert

SvD Brännpunkt 7 juni av Marianne Lindberg De Geer  Pierre Schori  Mikael Wiehe

Ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, kritiserar på Brännpunkt 4 juni  Veronica Palm för att ha citerat en rad ur en Björn Afzelius-låt från 1982 där han sjunger om hur bomberna faller över Palestinas barn.

Det är antisemitiskt, skriver Silberstein:  ‘Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp’.

”Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.”

Rycker man en rad ur Afzelius text nära 30 år senare, kan man förstås hävda detta. Björn Afzelius rader präglades av ett vanmäktigt ursinne efter Israels bombkrig mot Beiruts bostadskvarter och palestinska flyktingläger. Och det är väl ingen tvekan om att Israels regering sedan 1948 har haft kollektiv skuldbeläggning som strategi?

Willy Silbersteins inlägg kommer i en tid då regeringen i Israel upprört en hel värld med sin fortsatta vägran att respektera FN och den humanitära rätten. Sedan FN:s säkerhetsråd efter sexdagarskriget 1967 krävde att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före kriget, har säkerhetsrådet antagit bortåt 150 resolutioner som uppmanat Israel att respektera folkrätten.

Gazakriget utlöstes i skuggan av George W Bushs villkorslösa stöd till Israel och några veckor innan Barack Obama tog över i Vita Huset.

För Israel är propagandakrig lika viktigt som de verkliga. Redan några månader före Gazakriget, som skördade 150 gånger så många dödsoffer som attacken mot Ship to Gaza, kallades FN-ambassadören Dan Gillerman hem för att utforma en hemlig strategi inför det planerade kriget.

Gazakriget skulle inte ses som en del av en övermäktig kärnvapenutrustad militärmakt som under åratal har järnhårt blockerat Gaza och ohejdat koloniserat Västbanken. Nej, kriget var ett led i västs globala kamp mot terrorismen och det iranska hotet. När så kriget startade, hamrade en global armé av diplomater, lobbyister, bloggare och pro-israeliska grupper, med hjälp av video och YouTube, in budskapet, att trots att Israels militär dödade och sårade tusentals civila, var det Israel som var offret.

Samma ”You Tube-strategi” har vi bevittnat efter dödsskjutningarna mot Ship to Gaza. Lyssna på Israels vice försvarsminister, Daniel Ayalon, under en videokoferens den 1 juni med över 700 personer i USA:s Jewish Council for Public Affairs: “Det är viktigt att komma ihåg att vi är offren här, att vi handlar i självförsvar. Som ni vet utspelas dagens krig på tv-skärmarna. Kriget är ett politiskt krig, ett pr-krig och ett juridiskt krig. Och i detta behöver vi er mera än någonsin” (The Forward, New York, June 6).

Kolumnisten Gideon Levy i israeliska Haaretz skrev den 30 maj, att propagandaoperationen har försökt sälja idén att ockupationen av Gaza är över, att Ship to Gaza är en våldsam attack på Israels suveränitet, att cementen ombord är avsedd för bunkers, finansierade av muslimska brödraskapet, att avspärrningen av Gaza ska störta Hamas.

Dummast av alla, menar Levy, är uttalandet av israeliska UD:s talesman, Yossi Levy, ”den löjligaste av alla propagandister”, som påstår att hjälpkonvojen var en kränkning av internationell rätt. Gideon Levy sammanfattade sin kritik med orden: ”All one pack of lies” (alltihopa en enda hög av lögner).

Stockholmsambassadör Benny Dagan har försökt samma taktik på några svenska ungdomar tillhörande Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och Palestinska föreningen som tilldelades ett stipendium av Olof Palmes Minnesfond för en fredsresa till Israel och Palestina. Gruppen stoppades på Tel Avivs flygplats.

Efter ingående förhör utvisades de med arabisk anknytning. Som skäl angav ambassadören att ungdomarna ”öppet ifrågasatte en tvåstatslösning”. I så fall borde flera ledamöter av den israeliska regeringen utvisas.

Det är i detta klimat, detta propagandakrig, som Willy Silberstein ger sig in i debatten. Han anklagar den bortgångne Björn Afzelius för att ha ”helt i linje med traditionell antisemitisk argumentation” syftat till att ”framställa judar som överlägsna och ondskefulla”.

Noterbart är att Silberstein inte alls berör det som det israeliska övervåldet i Gazakriget och mot Ship to Gaza, inte ett ord av beklagande av dödsfallen finns i hans text.

Att kräva att även Israel ska följa krigets lagar och internationella konventioner gör vi inte därför att vi ”hatar Israel” eller vill gynna Hamas. Vi gör det för att varje gång som Israel sätter sig över den internationella rätten, så undergrävs den internationella rättsordningen och ökar riskerna för krig.

Bristen på handfast reaktion efter Gazakriget, där vita fosforbomber i strid mot krigets lagar användes mot sjukhus, civila och FN-byggnader gav Israel sannolikt intryck av att även ett anfall på Ship to Gaza kommer att kritiseras i ord men ej följas av handling.

För respekten för krigets lagar har denna undfallenhet varit katastrofal. Hur ska man med trovärdighet kunna kräva ansvar och straff enligt den internationella rätten för massvåldtäkterna i Kongo och diktaturers avrättning utan rättegång av motståndare om inte denna respekt också gäller för Israel?

I juli ska FN åter behandla Goldstonekommissionens rapport som uppmanar FN:s medlemsstater att utkräva ansvar för alla brott i Gazakriget mot internationell rätt. Vi utgår från att den svenska regeringen i den internationella rättens och fredens namn medverkar till att de allvarliga anklagelserna om krigsförbrytelser tas upp i Internationella Brottsdomstolen.

I Under Sions kalla stjärna från 1988 förutspådde Afzelius nästan den händelse världen nu diskuterar: ”Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern, Och vi talade om vår resa halva natten. Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i tv. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet att dom som chartrat båten mördats samma natt”.

För enligt mellanstatlig praxis skulle detta i så fall kräva fastslagna gränser och en konstitution, något som Israel inte har.

För Israel har under 60 år aldrig visat någon som helst vilja att uppfylla det krav FN ställde i samband med 1948 års beslut om medlemskap. Att de fördrivna palestinierna snarast kunde återvända. Därutöver äger Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FNs resolutioner.

Är Israel en legitim statsbildning i folkrättslig mening? Detta går att  ifrågasättas eftersom det enligt normal mellanstatlig praxis skulle ha krävt både fastslagna gränser och konstitution, något som Israel saknar. Kraven ingår också i FNs delningsresolution 181 som antogs av generalförsamlingenantog 1947. De sionistiska judarna godtog planen, medan arabstaterna på goda grunder avvisade den som orättfärdig. För övrigt är det bara FNs säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut.

Det geografiska område som Israel senare inkorporerade är avsevärt mycket större än vad FN föreslagit. Fördrivningen av åttio procent av de palestinier som bott väster om 1947 års stilleståndslinje är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Dessa palestinier har heller aldrig fått återvända. Israel har alltså själv från början dragit undan grunden för sitt medlemskap i FN.

Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man har arbetat för i över hundra år- Så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och försöka få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för denna ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Vilket inte har något som helst att göra med en fredsprocess.

Varför kommenterar ingen att Israels premiärminstrar i tid och otid går på om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?

Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt hade krävt ett erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga i praktiken acceptera ett rasistiskt apartheidsystem som grund för icke-vitas ställning i landet som nazisternas ‘untermenschen’? I ”artikeln Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen i Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:

”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda.…Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati…

Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.” De lagar och administrativa bestämmelser som gör Israel till en apartheidstat presenteras i ”Demokrati eller folkmord” av Lasse Wilhelmsson i SvD den 3 juni 2003.

Det finns heller inget stöd i FNs rekommendation om en judisk och en palestinsk stat, inte något stöd för att medborgarna i dessa stater ska ha samma rättigheter. Inte heller framgår det på vilket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår det att avsikten är, att demografiska förhållanden förblir intakta vid delningen.

Att tolka in en avsikt att den ”judiska statens” karaktär skulle överensstämma med sionismens ideologi, detta svär emot texten i resolutionen. Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar en folkrättslig status, poängterar man att det judiska nationalhemmet i Palestina inte ska få inkräkta på palestiniernas rättigheter.

Den legitimitet som Israel ständigt söker som “judisk stat” saknar alltså allt stöd i något internationellt dokument som behandlar den israeliska statsbildningen. Vilket naturligtvis Israels regeringar är fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?

FN bör påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva Israel på att de fördrivna palestinska flyktingarna får återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236. Men allra först måste Gazablockaden hävas.

Därefter kunde man påbörja meningsfulla fredssamtal om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla dem som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Självklart är inte någon sådan lösning förenlig med att ha kvar en judisk apartheid.

———————– 

Israels nukleära arsenal

övers Ingrid Ternert

Medan Israel tillhör de mest högröstade då det gäller att kräva tuffare tag gentemot Irans kärnenergiprogram, har dess egen kapacitet inom området aldrig varit föremål för inspektion.

Israel har två kärnreaktorcenta - Dimona och Soreq. De senaste beräkningarna säger att Israel har producerast minst 118 stridsspetsar vapenplutonium.

Jerikos ballistiska missiler är kapabla att bära sådana vapen.

Jeriko Ett, som nu är förlegad har en räckvidd på 500 kilometer och kan utrustas med 20 kiloton kärnvapen – 20 gånger kraftigare än USAs Hiroshima-bomb 1945.

Jeriko Två har en räckvidd på 1500 kilometer. Den kan precis nå Iran – och anses kunna bära ett megaton kärnvapen, vilket är1000 gånger mer kraftfullt än Hiroshimabomben.

Det anses att Jeriko Tres missiler utvecklas vidare idag – och skall kunna färdas 5000 kilometer och nå hela Iran och Europa inom sin räckvidd.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans närmaste ministrar har försökt skylla på arméns befälhavare för “den förfuskade räden mot skeppen till Gaza” enligt brittiska Daily Telegraph. AP rapporterade att “Israels blodiga felbedömning vid övertagande av ett turkiskt skepp med förnödenheter till Gaza, kommer att försvåra de USA-ledda fredsansträngningarna i Mellanöstern.” Och enligt Reuters “medger den israeliska militären felaktigheter vid bordningen.”

Men var verkligen bordningen förfuskad? Hade inte det israeliska militärkommandot och Netanyas regering en klar strategi då de ingrep? Eller var inte våldet de utlyst mot skeppen medvetet och metodiskt planerat?

Irans elit, det Revolutionära Gardet, är redo att fungera som militär eskort för skepp till Gaza. Det har Ayatollah Ali Khamenei sagt enligt Reuters i söndags.

6 juni- Iran bangar som bekant inte för att reta upp vissa länder ute i världen. Och naturligtvis tillhör Israel en av dem.

Båda står i ett starkt konkurrensförhållande till varandra, listiga som rävar båda två och lurar övriga världen. Och är naturligtvis inte särskilt bundis med varandra.

När nu Israel sitter mer än vanligt illa till i världens ögon med sin utsvältning av Gazas befolkning och dödande av frivilliga i den västliga flotteskader som vill komma dessa fattiga Ghazabor till undsättning. Ja då bordar naturligtvis Israel dessa fartyg och dödar nio och ser till att resten inte ska kunna komma fram med någon last.

Men se, då är tuffingarna i ”Irans Revolutionära Garde” i sin tur beredda  att rycka in till freds och frihetsflottan skydd och hjälp för Gazas svältande befolkning. Med allt det som står i dess makt” enligt Ali Shirazi, Khameneis representant inom det Revolutionära Gardet, enligt det halvofficiella Mehr News.

Om Iran nu också kommer att blanda sig i, ja då skulle vi fått se något av de mest udda skeenden som utspelat sig i världshistorien. Och allt för att skydda de hjälpande händer som i sin tur vill undsätta helt andra utsatta människor. Men Israel skulle naturligtvis genast anklaga Iran för att förse Hamas med vapen.

Kan detta i slutändan resultera i ett världskrig? En gnista orsakad av hjälpkonvojer med förnödenheter från Väst och Öst till de utsatta och försvagade? Ja en mer udda anledning är det svårt att finna. Men så är det också Irans egen motståndare Israel som förorsakat detta. Har något liknande skett i historien? Det sägs i varje fall att intet är nytt under solen. Iran har ju heller inte erkänt Israel utan förutspått dess snara undergång.

Israel står väldigt ensamt kvar med sitt USA som också regeras av Israels mäktiga vänner. Och dessa har samtidigt ett gott öga att sätta klorna i Iran. Fast annars brukar man skylla på att där upparbetas bränsle till kärnvapen. Av vilka Israel sedan gammalt sägs äga tillräckligt många. Fast i det fallet hade nog USA föredragit att vara närmast ensam på täppan.

För den som har bomben regerarar världen. Och det har Israel 600 av. Men det skiter fullständigt aktivisterna i för tillfället. Det gäller att rädda liv och hindra att liv utsläcks för anledningen att Israel vill ha Gaza för sig själv, som brukligt är under hänvisning till sitt sorgliga öde i Förintelsen, ifall någon skulle våga rikta kritik. Och kärnvapen har man för sin egen överlevnads skull gentemot en fientlig omvärld.

Även om man anser att det motsatta gäller för Iran. Teheran i sin tur säger att dess kärnenergiprogram är till för den egna överlevnadens skull, för läkemedelstillverkning och framtida kärnenergi till sin egen allt större unga befolkning. Och så kommer nu skepp lastade från Iran och hjälper andra länders svältande. Som ett gott exempel.

Få se nu om det blir mer manspillan än de nio som förra måndagen i kallt blod blev dödade av israeler på ett av skeppen. Och har förorsakat ett ramaskri i hela världe, särskilt i den muslimska världen. Men premiärminister Benjamin Netanyahu deklarerade, att Israel kommer att fortsätta stoppa skepp som kommer lastat till Gaza och skapar ”en iransk hamn i Gaza.”

”Om den iranska överayatollan utfärdar en order till det Revolutionära Gardets flotta kommer dessa att göra sitt bästa för att skydda skeppen,” sa befälhavaren. ”Det är Irans skyldighet att skydda Gazas försvarslösa befolkning.”

 Vi får se.

Övers och kommentar
Ingrid Ternert

Nio människor har hittills blivit skjutna till döds ombord på Ship to Gaza.
Al Jazeeras sändningar om ‘Ship to Gaza’ har fått Layla Anwar att återuppväcka sina känslor från krigets Irak.

Alla de här vittnesmålen har rört upp känslorna, särskilt det som kom att stå för sig själv, från Mohamed Vall, en av Al-Jazeeras engelska korrespondenter. Han är inte bara journalist, utan dessutom är han författare.

Man märker det utifrån hand tilltal… Och det är hans historia jag vill berätta… för den innefattar på några minuter hela den palestinska tragedin… men inte bara den.

Och trots min starka kritik, både av det palestinska ledarskapet, vare sig det är Hamas eller den palestinska myndigheten och trots min starka kritik av palestinska ”intellektuella” (tänkare, författare, akademiker, journalister, aktivister, bloggare etc…med sina supportrar). Och jag känner fortfarande med dessas skamliga ståndpunker gentemot Irak och den iranska ockupationen av Irak, att den palestinska tragedin inte bara är en tragedi för palestinierna själva, utan den gäller alla araber.

Och jag tror fortfarande att kärnan i alla de konflikter som funnits i Mellanöstern, åtminstone fram till år 2003, är den palestinska frågan…och med det den illegala, rasistiska företeelse rörande den judiska frågan som heter Israel…

Men alltsedan 2003 har vi en annan fiende, åtminstone har vi irakier det, och den heter Iran, vilken gjort allt i sin makt för att av-arabisera oss genom de grymmaste former av tortyr, etnisk rensning och exil…värre än vad som någonsin har bevittnats från Zionisterna…

Efter att ha sagt detta, vilket går tillbaka till något jag kommit att bevittna allra mest…och det som har berört mig allra mest…och det är Mohamed Valls. Jag är inte säker på vilken nationalitet Vall har – han kanske är från Mauritanien… Men jag kan inte svära på det…vilket påminner mig om vilka massiva demonstrationer som äger rum överallt…inklusive i Mauritanien.

Och jag såg att mauritier har burit bilder på president Saddam Hussein. Jag tror jag nämnde detta… att Irak varit en stor spelare som måste ändra storlek… och faktum är, att om Irak hade varit fullt självständig med all sin militära förmåga, då skulle Israel aldrig ha vågat sig på att inleda en sådan slakt… Det är lätt att se varför Irak och dess president måste bort… och lämna ett stort politiskt och strategiskt vakum, idag fyllt med Turkiet och Iran… OK, jag ska inte sidsteppa frågan längre… tillbaka till Mohamed Vall… såväl som andra vittnesmål visar på den totala vildsintheten i den judiska entiteten…

En egyptisk doktor som igår släpptes fri sa, och det har bekräftats av andra vittnen – att de sårade lämnades att förblöda, aktivisterna lämnades utan vatten, utan mat på fartygsdäcket i den brännande solen…vissa blev torterade då de var fängslade, och förolämpade, och den judiska rasismen var alltför uppenbar- de som var  västerlänningar blev bättre behandlade än muslimer och araber ombord…

 Då båten hade kastat ankar i den israeliska hamnen, såg den egyptiska doktorn att det fanns hundratals israeliska ”medborgare” som applåderade sin arme’, man applåderade till och med de döende sårade…vilket är den judiska sionismens sanna ansikte… gör nu inget misstag om det… Det är något sjukt… djupt sjukt, djupt omoraliskt, djupt våldsamt, djupt rasistiskt, djupt mordiskt… Mohamed Valls vittnesmål passar för en roman…

Tio dagar innan han hade gått ombord på sin väg till Gaza, läste han en roman av Oscar Wilde, en historia om några fångar… och han tog med sig boken… han ville avslute den under turen till havs… Mohamed mötte en äldre man med sin fru på båten från Gaza. Mannen är hjärtpatient och han tog med sig sin fru till Istanbul för vård av grovtarmscancer… detta palestinska par tilläts aldrig att återvända hem… de hade gått ombord på skeppet i hopp om att åka med det på sin väg hem… hem till Gaza…

Då de kriminella judiska sionisterna attackerade skeppet tog de israeliska soldaterna ALLA tillhörigheter passagerarna hade, slet sönder väskor, rev sönder kläder, konfiskerade mobiltelefoner, anteckningsblock, kalendrar, pengar… och Mohameds bok… Just innan räden försökte passagerare slänga ut sina personliga tillhörigheter i havet, man ville inte få sitt privatliv genomsökt… mobiltelefoner krossades, anteckningsböcker kastades i havet, pengar som skulle gå till Gaza lämnades över till andra aktivister…

Boken av Oscar Wilde om Fången blev beslagtagen och Mohamed Vall befann sig själv i en israelisk cell, han fick inte ta med sig sin bok… men den äldre palestinske mannen fanns där… en ny bok, en verklig historia… Den äldre palestinske mannen var mycket förvirrad, mycket desperat, han bad ideligen Mohamed om att stanna vid sin sida… eftersom Mohamed var hans enda fasta punkt i det israeliska fängelset… Mohamed kom då att under en period av sina 11 timmar i fängelse nära genomleva hela den palestinska tragedi som mannen med sin berättelse förkroppsligade…

Då olika konsulat-tjänstemän var på besök hos sina fängslade medborgare… beskrev Mohamed… kom denna äldre mans ögon att fyllas av sorg och hopplöshet… att ingen konsul kom från hans land för att förhandla för honom… Han var en fånge i sitt eget land… ett land stulet med våld, med brutalitet, med lögn och av svek…

Mohamed släpptes och kom att själv befinna sig i Jordanien… den åldrande mannen blev släppt och fick återvända till sin familj i Gaza, men hans fru, cancerpatienten, finns fortfarande och är inlåst i sitt eget land…av utlänningar… blonda, blåögda ashekenazis, européer, eller av svarthåriga, svarögda afrikaner av etiopiskt ursprung…

Men palestinierna vet, att den sympati och den solidaritet som har visats å deras vägnar är överväldigande… de är inte ensamma… och historien är obarmhärtig… allt har tecknats ner i böcker… osynliga böcker, osynliga ansikten, otaliga listor… allt är upptecknat…

Gaza, det största koncentrationslägret, det 21e århundradets ghetto, intaget av inga andra än överlevarna från koncentrationsläger och ghetton… historien är hemsk, hon täcker ansiktet med en slöja av skam… med judarna som dött i nazitidens koncentrationsläger… dessa känner också skam… stor skam…

Och jag kan inte glömma Irak. I 13 år, 13 år av drakoniska embargon, en inhuman belägring där inte 1.5 miljoner människor hölls fångna, utan 24 miljoner irakier boende i det största koncentrationslägret på över ett decennium… hur många mobiliserades för oss, alltmedan irakier svalt och dog som flugor av sjukdom och undernäring… hur många? Antalet kan räknas på ena handens fingrar…

I över ett decennium levde vi i ett ghetto, det största ghettot, det största koncentrationslägret installerat av Amerika och Storbritannien…. hur många stod upp för oss? Hur många seglade till oss? Hur många ville riskera detta för oss? Vi var och är bara en enskild bok… och är fortfarande en enskild bok i ett väldigt koncentrations-läger. Ett amerikanskt- iranskt läger.

övers Ingrid Ternert

(Anm IT-att det inte fanns ett internationellt engagemang bland människor och kända personer mot embargon och utsvältning av Iraks folk, det stämmer inte riktigt- men naturligtvis utgjorde de mediciner och annat som smugglats in från frivilliga i Väst i det långa loppet bara en droppe i havet)