Fredskoalitionen Göteborg

25 mars, 2010

Arundhati Roy intervjuas i Democracy Now!

Sparat under: Indien, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, terrorism — ingrid @ 05:34

23 mars 2010
 Denna kända indiska författare och aktivist talar om Obamas krig, Indien och varför dess demokrati är ”världens största skam”.

Arundhati Roy- ‘Du vet att detta är en mycket skarp debatt i Indien —även den vanliga vänstern och liberala intellektuella är mycket, mycket misstänksamma mot maoister. Och det borde alla vara, eftersom dessa verkligen har haft ett mycket svårt förflutet, och deras ideologi säger en massa saker, som får en att rysa.

Men då jag varit där måste jag säga, att jag blev chockad över vad jag fick se. För jag tror att under de sista trettio åren  något radikalt hade förändrats hos dem. Och saken är den att i Indien försöker människor verkligen göra denna skillnad, och gör det också.

Man säger att det finns dessa maoister och så finns det klanerna. Maoisterna består i själva verket av klaner, och dessa har en historia av motstånd och upproriskhet som varade i decennier före Mao. Jag tror på något sätt att det bara är ett namn. Och ändå, utan denna organisation skulle klanerna inte kunnat sätta upp detta motstånd. För så komplicerat är det.
Men när jag kommit in dit och levt med dem och  under en lång tid vandrat med dem. Och det är en armé som hyllar Gandhi mer än vad någon Gandhimänniska gör.

Då har det lämnat ett finare spår än någon klimatförändrings-evangelist. Som ni vet sa jag också att deras sabotageteknik är enligt Gandhi. De slösar inte med något. De lever på ingenting. Och framförallt ute i världen– har media under en lång tid ljugit om dem. Jag kom på att mängder av dessa våldshändelser inte ens ägt rum. En del av dom har inträffat, och då finns det skäl till att de gjort det.

Vad jag egentligen ville fråga folk om var, att då man talar om ickevåldsmotstånd, vilket jag själv brukat göra. Då sa jag att det är kvinnor som offras i väpnad kamp. Och när jag hade rest dit fann jag, att det var det motsatta som stämde. Jag upptäckte att 50 procent av den väpnade kadern var kvinnor. Och en mängd skäl till det var, att maoisterna under trettio års tid hade arbetat där med kvinnorna. Kvinnoorganisationen har 90 000 medlemmar och är förmodligen Indiens största feministorganisation, då idag säkert samtliga dessa kvinnor är maoister och regeringen har gett sig själv rätten att skjuta de som man ser. Har man verkligen tänkt skjuta dessa 90 000 människor?

Men hur var det nu när ledaren för maoisterna frågade om Arundhati Roy ville  bli medlare mellan dessa och den indiska regeringen? Vad blev svaret? Arundhati Roy- ‘Nu är det så att jag inte skulle ha varit någon bra medlare. Du vet, jag har inte denna förmåga. Jag tror att någon borde vara det, men inte jag, för jag är inte insatt i medling. Och jag anser inte att man ska hoppa in i något man inte vet särskilt mycket om.

Och det är också vad jag sa. Jag vet egentligen inte varför de nämnde mitt namn, men jag tror det finns människor i Indien som har denna förmåga och kan klara av det, för det är mycket, mycket viktigt att denna sk Operation Grön Jakt blir avblåst. Det är väldigt brådskande, men det vore dumt om någon som jag skulle gå in i det hela, för jag tror att jag är alltför otålig. Jag är otålig. Jag är alltför mycket av en joker. Ni vet att jag inte har denna förmåga.

Men då president Obama i en intervju hade talat om Kashmir och sagt att där finns en slags brännpunkt, att man behöver lösa situationen mellan Indien och Pakistan om Kashmir, så att Pakistan kan fokusera på militanterna. Vad anser du man borde göra?

Arundundhati Roy – Oturligt nog tror jag det är för att Indien och Pakistan agerar som om Kashmir vore ett problem. Men i själva verket är Kashmir för de båda en lösning. Kashmir ligger där dessa spelar sina smutsiga spel. Och de vill inte få till en lösning på det hela, för när de än har interna problem, kan de alltid dra upp denna kanin ur hatten. Så jag tror verkligen dessa båda länder kan komma att lösa det.

Och det som händer är, att dess befolkning har lidit en oerhörd misär i många år och ännu en gång har det sagts otaliga lögner om detta. Indiska medias falsifiering om vad man varit inblandad i Kashmir är otrolig. Som för två år sedan, då det funnits ett massivt uppror i Kashmir. Jag råkade vid den tiden vara där. Jag har aldrig sett något liknande, det fanns hela tiden miljoner människor på gatorna… 

Och de gjorde uppror för sitt eget oberoendes skull. När de reste sig utan att ta till vapen, då var det fel. Och när de reste sig med vapen, då var det också fel. Och det sätt på vilket man tog udden av det hela var via valen. Man kallade till val. Och då blev alla chockade, för det blev stor förändring vid valen. Och alla de valexperter som finns så många av i Indien tillbringade mycket tid i TVstudierna och analyserade utvecklingen och så vidare, men ingen sa något om att alla motståndsledare hade blivit arresterade.

Ingen frågade vad det var för mening med val, då 700 000 soldater ständigt övervakade var femte meter, året om? För man behöver inte tvinga in folk i valbåsen med bajonetter för att gå och rösta? Ingen har berättat detta faktum, att folk i varje valkrets stängdes inne. Ingen undrade över vad det betydde för folk, att befinna sig under sådan ockupation. Som det faktum att man hade behövt någon att gå till vid försvinnanden – åtminstone en representant.

Har våldet återigen  satt igång? Det är en permanent cykel, förmodligen i det geopolitiska spels intresse, där varje slag av moral saknas. Och naturligtvis är detta mycket modernt sagt, att det inte finns någon inneboende moral i internationell diplomati, men plötsligt när det gäller att döda maoister, ligger moraliteten över ens huvud. Alltså utnyttjar man den då man har lust.

Det man frågar Arundhati om i både Indien och Förenta Staterna är, att om den krigsexpansion hon tecknat i Kashmir, Irak och Afghanistan kommer att utvidgas, vad är då ditt budskap till antikrigsaktivisterna och fredsaktivisterna här och i Indien? Vad tror du att folk behöver göra?

Arundhati Roy – ‘Jag vill nog säga en sak till, den om Kashmir. Där finns 700 000 soldater som har utvecklats till en administrativ polisstyrka. I Indien där man inte öppet vill förklara krig mot Adivasis, finns en paramilitär polis som  tränats till att bli en armé. Så polisen utvecklas till armé. Och armén blir polis. Men i det ökande tempot måste man göra hela landet till en polisstat. Jag vill bara säga något om demokrati. I Indien kostar valen mer än i USA. Mycket mer. I detta fattiga land kostar de alltså mycket mer. De mest entusiastiska var företagen. Majoriteten av parlamentets medlemmar är miljonärer. Om man tittar på statistiken, har i realiteten denna väldiga majoritet 10 procent av rösterna. 

BBC har haft en affischkampanj med en $500dollarsedel, som på något sätt smält in i en indisk 500 rupiersedel med Benjamin Franklin på ena sidan och Gandhi på den andra. På denna stod, ”Kommer den indiska rösten att rädda marknaden?” Så de röstande ska bli konsumenter. Det är skamligt. Så mitt första budskap till fredsaktivisterna är—Vad betyder ”fred”? Eftersom man inte behöver fred i ett orättvist land som det här. Är det för att vi ska behöva acceptera orättvisan? Det vi behöver nu är folk som är beredda till motstånd,inte bara ”Ok, vi tågar väl på lördag, så kan det kanske stoppa kriget i Irak.”

Men idag i länder som Indien betalar verkligen människor med sina liv, med sin frihet, med sitt allt. Jag menar att det nu är motstånd med konsekvenser. Det kan alltså inte bli något utan konsekvenser. Eller hur? Vad man bör inse är, att för förändring av något måste man bli beredd att ta vissa risker…man måste kunna lägga undan drömmarna, för så mycket  har blivit dåligt…

övers Ingrid Ternert

16 mars, 2010

Indien erbjuder Ryssland vänskap

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Indien, NATO, Pakistan, Ryssland, USA, terrorism — ingrid @ 06:43

  av M K Bhadrakumar Asia Times 16 mars 2010

Dagen efter kan vara belysande för dagen innan. Det som slår en nu är två händelser i Moskva och Delhi morgonen efter att den ryske premiärministern Putin lämnat den indiska huvudstaden med en händelserik arbetsresa bakom sig.

Det finns inget land utanför Ryssland där Putin är så beundrad som i just Indien.

Under hans besök signerade Indien kontrakt på $1.5 miljarder för en uppgörelse som bestod i 29 MiG-29 Fulcrum D- stridsflygplan liksom kontrakt på en gemensam utveckling av ett nytt femte generationens stridsflygplan. Liksom ett $2.3 miljarderskontrakt på ett uppgraderat Admiral Gorshkov hangarfartyg med toppfart 60 km/tim och 25 000 km räckvidd.

Även navigationshjälpmedel för GPS ingick liksom system till den indiska militären för den ryska motsvarigheten Glonass. Även konstruktion av upp till 16 kärnkraftverk.

Men inte långt efter att han kommit hem ringde president Obama upp sin ryska motsvarighet Medvedev för att diskutera ”sista stadiet i förberedelsen” av det nya strategiska nedrustningsavtalet och höll med om att ”nu är det möjligt att tala om ett specifikt datum” för att sätta det hela i verket.

Ryska regeringen är positiv till en ”nystart” i de rysk-amerikanska banden och kan mycket väl släppa kravet på att varje nytt nedrustningsavtal skall knytas till USAs planer i Centraleuropa. Även i Indien har regeringen suttit i möte om målet, vissa säger enda målet, för att förmå Usas kärnkraftsindustri att säkra affärer i multimiljard dollarklassen till den indiska marknaden.

Den amerikansk-rysk-indiska triangeln erbjuder ett gediget tillfälle till paradoxer. Ryssland och Indien är förespråkare för ett demokratiserat internationellt system, vilket de hoppas ska kunna bidra till influenser. Ingen av dom utgör någon proppmätt stormakt, medan båda ser möjligheten i en kommande polycentrisk världsordning, alltså flera centrum.

Båda antar att USAs överlägsenhet som enda supermakt inte utgör någon allvarlig utmaning, och ingen av dem tvivlar på att ekvationen i förhållande till Washington förblir dess utrikespolitiska prioritet.

Putins lyckade besök hos regeringen i Delhi skall ses i detta perspektiv. Indien och Ryssland gled under 1990talet isär och gick båda igenom en omvandlingsperiod med början till nya eliter, ekonomiska modeller och sociala förändringar.

Delhi, Moskva och AfPak 
Opinionen nu för tiden i Indien stöder ökningen efter det Kalla kriget av landets strategiska partnerskap med USA. Ryssland har en valmanskår bestående av Kalla Krigs-krigare, men det är en mindre viktig grupp, och under tiden är det också Rysslands avsikt att hålla kvar sin priviligierade status att vara den som Washington talar med i frågor om den globala strategiska balansen.

När så det indiska leaderskapet till Putin uttrycker en önskan att intensifiera de överläggningar som hållits om det afghanska problemet, är Indiens intentioner totalt pragmatiska. Regeringen i Delhi söker inte en strategisk utmaning gentemot USA i Afghanistan, och man vet att för Rysslands del handlar Afghanistan inte bara om al-Qaida och talibaner utan också om önskan om en ny era av ett ”posteuropeiskt atlantskap”.

Det finns ett problem med al-Qaida, om denna finns eller inte finns i norra Kaukasus, och Ryssland hade blivit orolig om Afghanistan åter blivit en svängdörr för internationell terrorism. Men Indiens bekymmer är kännbara, mycket specifika och i huvudsak kopplade till dess fientliga inställning till Pakistan.

Moskva kan hjälpa genom att mildra Indiens nästan totala diplomatiska isolering över det afghanska problemet och kan bromsa talibanerna från att ta över Kabul, något Pakistan har fintrimmat. I kraft av rollen som permanent medlem av FNs Säkerhetsråd har Ryssland en röst i frågan om den afghanska överenskommelse som Putin nämnde då han var i Delhi- om att indiernas syn på Pakistan som sponsor av terrorism behöver tonas ner.

 Från ryskt perspektiv är Pakistan en nyckelspelare i det stora spelet om Centralasien. Moskva (och Peking) är trötta på att driva Pakistan till isolering som klientstat till USA. I själva verket skulle Indien kunna tjäna på de ryska eller kinesiska ansträngningarna att lugna ner Pakistans fientliga inställning, men idag beror regeringen där nästan helt på USA. Märkligt nog enbart stärker detta Indiens beroende av USA

Pakistans geopolitiska ställning.

Pakistan beräknar att USAs regionala strategi i Afghanistan bara kan fungera genom sitt eget samarbete och man förväntar sig i gengäld att Washington anpassar sina aspirationer som regional makt. Obamas administration behöver å ena sidan få med Pakistan i båten som regional nyckelspelare, för utan Pakistan kommer planerna ingenstans om att stabilisera Afghanistan och utvidga Nato.

Å andra sidan behöver Washington fortfarande kunna lura Indien. Så långt räknar USA kraftigt med det faktum, att Indien kommit fram till andra möjligheter än att hålla på med detta, givet Indiens dispyter med Kina och dess förtvinade band till Ryssland. Men hade man finkammat Putins besök i Indien kunde en känsla av frustration infinna sig hos Indien om USAs regionala politik.

Indiska regeringen känner sig övergiven
Afghanistan är en tagg i själen. De indiska eliterna känner sig övergivna. Utan tvekan är också den högljudda amerikanska lobbyn med i spelet. De indiska eliterna skulle känna sig generade över tanken att USA och Indien någonsin kunde leva lyckliga efter att ha fått dessa iskalla geopolitiska realiteter i ansiktet.

Den indiska regeringen har samarbetat med USA i en förvånansvärd grad genom att anpassa sin afghanska politik med USAs AfPakmål; genom att ”bryta ner murar och byråkratiska hinder mellan dessa båda länders underrättelsetjänster och undersökningsbyråer” – för att citera den amerikanska experten Lisa Curtis inom Heritage Foundation i en färsk amerikansk Kongressrapport, vilken stöder en USA/NATOmilitära närvaro i regionen.

Indien har också skrupellöst undvikit varje slag av koordinering med andra regionala länder som Ryssland, Iran eller Kina för att inte behöva riskera Washingtons irritation. Men inte desto mindre lägger Obamaadministrationen in en högre växel för att engagera talibanerna ihop med pakistanska militären. Detta är inte det intryck den indiske premiärministern fått under sitt ”statsbesök” i Washington i november.

USAs tjänstemän skulle ha kunnat säga att indierna är fixerade vid talibanerna och den pakistanska militären. Men indierna kan helt enkelt inte se någon signifikant förändring i den pakistanska militärens inställning till de jihadgrupper som opererar i regionen. Inte heller tror Indien att talibanerna är kapabla till maktdelning eller oberoende av Pakistans Inter-Services.

Underrättelsetjänsten
I den indiska synen på talibanerna och de Pakistanbaserade terrorgrupperna sådana som Lashkar-e-Taiba (LeT) är dessa fåglar med samma fjädrar som flockas tillsammans.

Washington har betraktat LeT i första hand genom en indisk-pakistansk lins och kalkylerat att gruppen inte utgör något direkt hot mot USAs intressen. För att citera Curtis, ”USAs tjänstemän har undvikit att pressa Pakistan i frågan om LeT för att kunna behålla Pakistans samarbete mot de mål USA tyckt vara mer väsentliga för Amerikas omedelbara intressen.”

Framförallt visar Obama inga tecken på att ge upp USAs embargo, då det gäller att förse Indien med teknologi med dubbla användningsområden. Medan Indien i sin tur inte håller på med Kallakrigsretorik för att lufta de olikheter man har i förhållande till USA, så håller indiska regeringen inte tyst om USAs militära stöd till Pakistan. I förhållande till det bakslaget kommer den inställning fram, som gör att Indien återupplivar sina förbindelser med Moskva.

Indien kan inte hoppas på att bli försörjd med den avancerade militärteknologi som Ryssland erbjuder, ett globalt navigerings-satellitsystem, hangarfartyg, kärnkraftsdrivna attackubåtar, moderna missiler och attackflyg. Ironiskt nog har fortfarande inte någon uppgörelse kommit till stånd med USA om kärnvapen, för det man undertecknat år 2008  har inte ratificerats på grund av Obamas motvilja mot överföring av dual-use-teknologi till Indien.

Alltså en teknologi med dubbla användningsområden för både civilt och militärt bruk. Men den har tillhandahållit just de ramar för internationell icke-spridning, som Moskva skulle behövt för att blåsa liv i samarbetet med Indien i en mängd känsliga frågor, sådana som upparbetningsteknologi, projekt med grundämnet torium för kärnbränslecykeln både till kärnkraft och snabba kärnreaktorer.

I korthet har det indiska ledarskapet återvänt till det recept som man inte brytt sig om- att det inte är möjligt att samarbeta med en världsmakt som Ryssland på basis av särskilda relationer. I vilket fall behöver nu detta förhållande komma fram till eliterna i Delhi. Nämligen att en optimal utrikespolitik i förhållande till USA fortfarande förbigår Indien genom sin brist på övergripande dialog med Kina om en regional säkerhet.

 
 
 övers Ingrid Ternert

26 februari, 2010

Iran har fått sin man

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, Pakistan, krig, nya, religion, terrorism — ingrid @ 18:07

av Syed Saleem Shahzad
För ett tag sedan kom Iran att triumfera, då man gick ut med sin arrestering av Abdulmalik Rigi. Den 31-årige ledaren för Jundullah, ‘Guds soldater’.

Alltså den sunniterrorgrupp som den iranska shia-regeringen anklagat för att ligga bakom de terrorattacker, som skett runtom i  landet och kommit att offra mängder av liv under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi har beskrivit fängslandet av landets mest efterlysta brottsling som ett ”stort nederlag” för Förenta Staterna, Storbritannien och Israel, vilka anklagats för att stödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi har samarbetat med underrättelsetjänsterna i Usa, Israel och Storbritannien ,” sa Moslehi.

I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig händelse,  där Jundallah med sina starka rötter bland etniska balocher i Pakistan blivit starkare sedan sitt uppenbara bakslag i egenskap av radikal anti-shiamedlem av Jundallah, vilken idag är kopplad till al-Qaida, och fortsätter utan Rigi.

För det mesta genomför Jundallah operationer mot den iranska shia-regimen i Irans sydöstra provins Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Men dess största bas ligger i Pakistans Balochistanprovins.

Jundallah förklarar att man inte vill bryta sig ut ur Iran för att forma en autonom separat Balochistanregion; utan hellre kämpar för Balochistans folk, mot den diskriminering och brist på engagemang man möter där.

Jundallah ansågs i år ha genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska underrättelsetjänsten kommit att spela en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som man anser vara ”en balochisk rebell, allierad med al-Qaida”.

Det är möjligt att Pakistan fruktar att Jundallah kan komma att attackera iranska energianläggningar. Det skulle i så fall kunna få effekter på det mycket försenade men viktiga pipelineprojektet Pakistan-Iran .

Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai i Förenade ArabEmiraten, då iranska myndigheter tvingat ner planet att landa i Iran.

Balochiska klaner i pakistanska Taftanområdet säger att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter överlämnats till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen kom att visa upp var Rigi i handklovar, eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.

Var än sanningen ligger, existerar detta faktum att Pakistan verkar ha övergett en av de sina, en strategiskt förbunden till Iran. Detta följer nära inpå arresteringar i Pakistan av ett flertal dylika strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i pakistanska Islamabad gick  med i Usas ”krig mot terrorn” efter 11 september 2001, kom en av de mest aktiva och framgångsrika av ISIs underrättelseoperationer i  regionen att dramatiskt förändras.

Före 9/11 stod pakistanska underrättelsetjänsten ISI bakom motståndet i den indiska delen av Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom att man också backade upp det mäktiga kriminella syndikat i Mumbai, som Dawood Ibrahims D-Byrå stod bakom.

Nepals rojalistiska regim hade då vänt ett blint öga mot pakistanska ISIs aktiviteter, alltmedan denna och Bangladeshs underrättelsetjänst kom att samarbeta till stöd för de sydindiska motståndsrörelse-nätverken Huji och Harkatul Jihad-e-Islami.

Och genom stödet till den talibanska regimen i Kabul, blev bildligt talat Afghanistan den femte provinsen i Pakistan som i realiteten styrdes av en ISI-brigadör. Med detta nätverk kunde ISI kontrollera proxy-operationer genom hela Centralasian och mot Iran. Rigis ‘Baloch Liberation Organization’ ingick i en av dessa nätverk.

Den år 2001 USA-ledda invasion i Afghanistan vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot Pakistan, kom att tvinga den pakistanska militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots det blev det bakslag.

De undangömda ISI-sponsrade militanterna fick en alltmer radikal utrustning och man ändrade lojaliteten från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Som till exempel då HUJI började attackera pakistanska säkerhetsstyrkor.

Samtidigt förblev man aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien att förblöda och därmed starta  ett krig mellan Indien och Pakistan, utan istället att neutralisera det pakistanska stödet till USAs krig i Afghanistan.

Rigi stod i en liknande situation. Han var inte längre i kontakt med det pakistanska militära establissimanget och betalningen torkade in.  Hans svar på detta var att grunda Jundallah med stöd från Pakistans anti-shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi, vilken höll dem med pengar och frivilliga.

Detta i sin tur kom att leda Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser, och förra året låtit honom utföra betydande attacker i Iran. Dessa inkluderade bombningen i Pisheen i södra Iran, vilken kom att döda 42 människor inklusive fem av Irans ledande Revolutionsgardister.

I gengäld fick al-Qaida hjälp av Rigi till att förflytta sina män fram och tillbaka från Pakistan genom Iran till Mellanöstern och Turkiet. Med påspädning från andra militanta grupper och al-Qaida, anses Jundallah ha ökat sitt medlemsantal till ungefär 2000 aktivister, de flesta av dem baserade i pakistanska Balochistan. Däremot är medlemmarna i Lashkar-e-Jhangvis ursprungligen från Karachis slumområden.

Jundallahs toppmän har redan kommit att domineras av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk spred sig över själva Pakistan. Med arresteringen av Rigi blir förmodligen gruppens inflytande ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man kommer förmodligen också att få se sitt eget högkvarter flytta över till de till pakistanska klanområdena i norra Waziristan, då med ett Jundallah som har utvecklats från att vara en ISIproxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Asia Times 25 feb 2010
Iran gets its man – Iran får sin man
http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/LB25Df02.html

av Syed Saleem Shahzad
För några dagar sedan triumferade Iran då man gick ut med att Abdulmalik Rigi hade arresterats. Han är den 31-åriga ledaren för

Jundullah, ‘Guds soldater’, alltså den sunni-terrorgrupp som av Irans regering blivit anklagad för att stå bakom de terrorattacker, som

ägt rum runtom i landet där mängder av liv offrats under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi beskrev infångandet av deras mest efterlysta brottsling som ”stort nederlag” för Förenta

Staterna, Storbritannien och Israel, vilka blivit anklagade för att understödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi

samarbetade med amerikanska, israeliska och brittiska underrättelsetjänster,” sa Moslehi.
I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig tilldragelse där Jundallah, som har starka rötter bland etniska balocher i Pakistan, har

kunnat komma ut ännu starkare från detta uppenbara bakslag som radikal anti-Shia medlem av Jundallah, idag kopplad till al-Qaida,

nu är i läge att fortsätta utan honom.
Jundallah genomför för det mesta sina operations mot den iranska shia-regimen i den sydöstra provinsen av iranska

Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men den största bas ligger i Pakistans Balochistan-

provins. Jundallah har förklarat att man inte vill bryta sig ut från Iran till att forma en autonom separat Balochistanregion; utan säger

man hellre kämpar för det balochiska folket gentemot diskriminering och brist på engagemang.
Jundallah har i år ansetts genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska

underrättelsetjänsten spelat en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som sägs vara ”en balochisk rebell som allierats med al-Qaida”. Det

är möjligt att Pakistan fruktat att Jundallah skulle komma att attackera iranska energiinstallationer. Det skulle i så fall kunna få effekter

på det mycket försenade men viktiga Pakistan-Iran pipeline-projektet.
Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai

i Förenade ArabEmiraten där iranska myndigheter tvingade planet att landa i Iran. Balochiska klaner i Taftanområdet i Pakistan säger

att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter lämnats över till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen visat var en Rigi i

handklovar eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.
Vad som än är sant, finns det faktum att Pakistan ser ut att ha övergett en av sina strategiskt förbundna gentemot Iran. Detta följer

nära inpå de arresteringar som skett i Pakistan av ett flertal sådana strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i Islamabad gick in i Usa’s ”krig mot terrorn” efter den 11september 2001 – kom lyckan att ändras dramatiskt för 

denna mest aktiva och framgångsrika underrättelsetjänst i regionen (ISI).
Innan 9/11 var det ISI som stod bakom motståndet i det indiskt-administrerade Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom 

uppbackningen av Dawood Ibrahims D-Byrås mäktiga organiserade kriminella syndikat i Mumbai. Nepals rojalistiska regim vände vid

tillfället ett blint öga mot ISIs aktiviteter, alltmedan Bangladeshs underrättelsetjänst och ISI samarbetade till stöd för SydIndiens

motståndsrörelse och Harkatul Jihad-e-Islamis nätverk Huji.
Och genom stödet till talibanernas regim i Kabul, kom bildligt talat Afghanistan att utgöra den femte provinsen i Pakistan, vilken i

realiteten leds av en ISI-brigadör. Med detta nätverk har ISI kunnat kontrollera proxy-operationer igenom hela Centralasian och mot

Iran. Rigis organisation ‘Baloch Liberation Organisation’ ingick i ett av dessa nätverk.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001, vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot

Pakistan, kom att tvinga militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots detta kom bakslagen. De avskydda

ISI-sponsrade militanta banden blev alltmer radikala och ändrade sin lojalitet från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Så

startade till exempel HUJI att attackera pakistanska säkerhetsstyrkor. Man förblev aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien

att förblöda utan starta ett krig mellan Indien och Pakistan för att neutralisera Pakistans stöd till det amerikanska kriget i Afghanistan.
Rigi stod inför en liknande situation. Han hade avskilts från Pakistans militära etablissimang och tillgångarna torkat in. Svaret blev

istället att med stöd av Pakistans anti-Shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi forma Jundallah, vilken kunde erbjuda både

rekryter och pengar. Dessa kontakter ledde i sin tur Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser för att året

innan iscensätta ordentliga attacker i Iran. Dessa bestod i bombning i Pisheen inne i sydöstra Iran, vilket resulterade i att 42

människor dödades inklusive fem ledande medlemmar av det iranska Revolutionsgardet.
Genom tillskottet av militanta grupper och al-Qaida ansågs Jundallahs medlemsantal ha vuxit till runt 2 000 aktivister, de flesta av dem

baserade i pakistanska Balochistan. Medlemmarna inom Lashkar-e-Jhangvis ifrån Balochistan har från början kommit från Lyaris

slum i Karachi.

Jundallahs toppmän domineras redan av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk är spritt runt Pakistan. Genom Rigis arrestering kommer gruppens inflytande troligen bli ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man har fått se sitt högkvarter flytta till Norra Waziristan, i det pakistanska klanområde där Jundallah utvecklats från ISI- proxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

22 februari, 2010

Ingen kan dominera Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Israel, NATO, Pakistan, Storbritannien, USA, krig — ingrid @ 05:49

Redan den 18 feb 2010 skriver Al-Jazeerah ‘Dödstyst om dödade från alla sidor’. Nu går det  inte att undvika general Pattons ord- ”Krigets första offer är sanningen.”

”En pro-talibans webbsida säger att 74 USA soldater dödats den 18 februari 2010. Webbsidan lämnade inget övrigt bevis för att underbygga sitt påstående, som en video eller fotografier på dödade soldater eller förstörda tanks eller andra fordon – vilket  ger en tvivelakrig trovärdighet.

NATO-ländernas nyhetsbyråer sådana som Reuters, AP och AFP har inte rapporterat några offer bland NATOs styrkor, de afghanska civila eller ens talibankrigarna i Marjaprovinsen. Uppenbarligen förhindrar man människor i världen, särskilt de i NATOs länder, från att få kunskap om hur operationen går, då man hindrar tillgången till sanning för olika parter inklusive sin egen media.

Koloniala Motiv Bakom Operationer-  16 februari Sahar
Man har inför offensiven i Mariah Afghanistan satt in fler än 15 000 amerikanska- och NATOledda soldater och afghanska trupper samt inhyrda afghanska trupper mot mujahideen i området. Mer än 60 helikoptrar bestyckade med hellfire missiler och hundratals tanks deltar i operationen.

Marja har blivit kvar i motståndets händer under de sista åren. Andra delar av Helmand provinsen som Baghiran, Dishu och Washerdistrikten finns redan under Afghanistans islamska emirat. Så frågan är varför fienden väljer ett litet område som Marja för sina operationer.

Skenbart säger man sig vilja sätta press på talibanerna för att få dem att acceptera regeringens ord om att  återintegrera och försona, vilket man uttryckt på Londonkonferensen den 28 januari. Faktum är att Marja ur ett  geopolitiskt perspektiv är ett viktigt område, eftersom det gränsar till pakistanska Baluchistan, där Kina driver ett stort projekt för att utveckla Gwadars hamn.

De invaderande amerikanarna kan komma att kontrollera transitvägarna till Gwader för att säkra en genväg för sina förråd, vilka idag skeppas ut genom Karachis hamn, Pakistan och genom Tajikistan till norra Afghanistan. Man vill också omintetgöra den kinesiska inblandningen i Gwadarprojektet.

På liknande sätt i ljuset av ett nytt spänt politiskt läge mellan Washington och Teheran över anrikningen av uran och Irans missilprogram, vill Vita Huset idag installera en ny spionutrustning i Marja nära den iranska gränsen. Förutom detta har de brittiska invaderarna utvunnit uran i Sangindistriktet, vilket är rikt på uranmalm. Den lokala motståndsrörelsen säger att den brittiska invasionsstyrkan har fört in tung utrustning  i Sangin för uranutvinning .

Britterna är också inblandade i smuggling av droger i Helmandprovinsen. Man för i hemlighet brittiskt flyg till Europas svarta marknader (anmIT  som även CIA sysslar med för finansiering av sina hemliga ‘dirty operations’). Utan tvekan har det krig som förs under namnet bekämpning av terrorismen andra politiska och ekonomiska motiv inklusive expansionistiska mål snarare än det sk ‘Kriget mot terrorn’.

Motståndet har emellertid offrat sina liv för att säkra det egna landets oberoende och få ett slut på detta koloniala spel som startat av orättfärdiga skäl. Ändå, trots medias fanfarer och Västs partiska rapporter, har det islamska emiratet i Marja, Afghanistan, besegrat de fientliga trupperna. Färska rapporter från området säger- ”Faktum är att invasionsstyrkorna inte gjort någon spektakulär framryckning sedan operationens början. De tog sig ner ner med hjälp av helikoptrar i begränsade delar av Marjaprovinsen och ligger nu under belägring.”

Invaderarna kan inte komma upp från sina skyttegravar. Vartän de rör sig, hamnar de under mujahidins allvarliga attacker och möter minexplosioner. Det blir att de  hastigt retirerar. De fientliga trupperna har förlorat sin moral. Den lokalbefolkning  som ser de utländska trupperna skriker högt.  Vi önskar alla världens frihetsälskande krafters stöd för denna legitima uppgift som det afghanska motståndet för under ledning av ‘Afghanistans islamska emirat’  till att rädda de mänskliga värdena ur kolonialismens klor.

Just nu trampar ockupationens styrkor ner på mänsklig värdighet, frihet, säkerhet och det farsartade uttrycket terrorism.
General Hamid Gul var under 1980talet militär befälhavare i den pakistanska armén och tjänade som chef för landets underrättelsetjänst ISI från 1987 till 1989. Men Guls berömmelse kom då Pakistan-Saudiarabien-USA höll på att betala och ge logistiskt stöd till krigarna, motstånsdrörelsen i Afghanistan, vilka besegrade Sovjets militära och politiska styrkor.

Under USAs fd president Bush administration ville de sätta Gul på FNs lista över internationella terrorister, men försöken blockerades av den kinesiska delegationen. Inom landet hade Gul varit en frispråkig opponent till Asif Ali Zardari, Pakistans president, och begärt att högsta domstolen återinställde lagligheten i Pakistan. Al Jazeera intervjuade Gul under ett kort besök i Doha. Al Jazeera- ‘Du sa nyss att ‘talibanerna är framtiden och amerikanarna det förflutna i Afghanistan’. Är inte det lite väl långsökt?’

Hamid Gul- Amerikanarna är besegrade. Det skulle inte vara nödvändigt, för dess eldkraft och militära makt är försvagad, men det beror på att dess eget folk är trött och led [på engagemanget i Afghanistan]. Det finns idag en trötthet, detta hot av trötthet är det värsta en nation kan lida av. Det finns ingen sätt för amerikanarna att hålla fast vid Afghanistan. Skulle det kunna leda till att president Hamid Karzais regering störtas?

Karzai finns inte. Han kämpar nu för sitt liv. De har alltid startat med att tala om för honom att vid slutet av året kommer han att få axla ansvaret för Afghanistans säkerhet . Men vad ger man honom för det? Ingenting alls. Faktum är nu att fler civila offer i militära operationer försvagar Karzais position. Vissa i Afghanistan tror att omfattningen av civila offer i landet kommer att stärka talibanernas återkomst.

Hamid Gul säger att den senaste USAoffensive mot talibanerna inte kommer att fungera. Det är inte bara det. Alltmedan dagens civila offer helt visst har gjort talibanerna till en populär rörelse i Afghanistan – omkring 80 procent av befolkningen stöder dessa- så är folk trötta på korruptionen.

Man är våldsamt trött på krigsherrar och drogbaroner och den fortsatta amerikanska ockupationen. Om det bara hade gått fort – att man kommit in och gett sig av igen efter att ha fullgjort sitt jobb – då hade situationen sett annorlunda ut. Men det gjorde man inte.  Om amerikanarna hade velat skingra al-Qaida, då hade man redan efter första året kunnat göra detta och därefter dra sig ur.  Faktum var att man stannade och gick ifrån sitt ursprungliga syfte i Afghanistan, tills dess Barack Obama kom och började prata om trupptillbakadragande.

Det var i december Obama förklarade att USA skulle dra sig ur Afghanistan. Hillary Clinton sa detsamma, men det finns där en tvetydighet. Å ena sidan säger man ‘Vi är här för att stanna i Afghanistan’, å andra sidan startar man en ’svallvåg’ och tänker rusta upp den afghanska armén. I vilket fall kommer man inte att ge ut pengar till att bygga upp armén för $140 miljarder. Jämför detta med hur mycket det kostar att hålla en amerikansk soldat i Afghanistan – $1 miljon dollar per soldat och år. Just nu har USA runt 68 000 trupper. För närvarande kostar detta $65 miljarder bara för att hålla dessa trupper.

Det anländer nu  30 000 fler USAtrupper, så det kostar 100 miljarder dollar om året till de här styrkorna i Afghanistan. USA är en djupt skuldsatt nation, hur kan man ha råd med detta? Ungefär 57 procent av amerikanarna i undersökningar säger att de inte gillar kriget och vill att deras pojkar kommer tillbaka hem. Amerikanarna klarar inte stupade, det är deras problem. Som kompensation har man därför börjat anställa privata säkerhetsstyrkor.  För närvarande finns det ungefär 104 000 legotrupper  i Afghanistan.

Vad betyder detta? Att man anställer yrkessoldater på de ställen man inte kan sätta in trupper? Vi vet redan vad legotrupperna gjorde  i Irak… Amerikanarna är mer och mer benägna – eftersom USAmilitären inte klarar av att ha några stupade – att anställa legotrupper, inte bara från USA utan också från den lokala befolkningen. Det är en mycket farlig utveckling, om vi nu tror att yrkesarméer kan vinna krig och genomdriva landets politiska mål. Det betyder att vem som helst med mera pengar kan anställa fler legotrupper, vinna krig, vinna territorium etc.

Utifrån det, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna kan gå? Den kommer aldrig att fungera. Det kommer nog att bli en ögonöppnare. Det här har inrikespolitiska orsaker, men utgör inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig vilja skydda de civila, men kör bort dem från sina hem på ett mycket bryskt sätt. Utifrån det som har sagts, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna går? Den kommer inte att fungera. Det kommer nog att bli en ‘ögonöppnare’ för deras inrikespolitiska syften. Men det finns inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig skydda de civila, men flyttar samtidigt de civila från sina hem på ett mycket bryskt sätt.

Väderutsikter i Afghanistan – Den kalla vinden från Centralasiens stäpper sveper in över dessa regioner. När man startar sådana här operationer, kommer oundvikligen befolkningen att förflyttas och deras fält att överges. Vad försöker amerikanarna uppnå i den här situationen?  Jag vet inte det. Det finns så mycket dubbeltydighet runt de politiska målen. Varje militär konflikt måste ha ett politiskt mål. Jag kan inte avgöra om det skulle finnas någon politisk målsättning.

De civila offren i USA/Natos operationer har försvagat Karzai
Ur strategisk synpunkt har Pakistans inblandning i Afghanistan betraktats som en buffert eller en avskräckning gentemot Indien. Men nu då Pakistan har kärnvapenkapapacitet, hur viktigt är Afghanistan då för regeringen i Islamabad? Vi vill ha ett fredligt Afghanistan. Vi vet att Indien spelar ett spel med oss.

De pakistanska talibanerna är för övrigt sponsrade av den indiska underrättelsetjänsten och israeliska Mossad till att utföra attacker i Pakistan. Mossad är mycket aktiv i Pakistan och  förser den indiska underrättelsetjänsten med ledning och teknisk support.  Pakistan måste  få ryggen fri – inget land kan föra en kamp på två fronter. Man behöver ha ett vänligt sinnat Afghanistan, något som  inte nödvändigtvis betyder att dominera landet. För ingen kan dominera Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 07:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

23 november, 2009

Landgrabbing – Fattigdom, rättvis handel och terrorismens rötter

Sparat under: Afrika, Indien, Miljö, Mänskliga Rättigheter, USA, ekonomi — ingrid @ 03:00

Arabwoman-svart kvinna-fåglar

Utdrag ur John Perkins bok
…De ”terrorister” jag funnit i Andernas grottor och ökengrottor är människor vars familjer tvingats bort från sina gårdar av oljebolag, dammar för vattenkraft eller (NAFTA) ”frihandels”avtal, vars barn svälter och inte vill annat än återvända till sina familjer med mat, utsäde och åtkomst till jord för odling.
I Mexico har många av guerrillamännen och narkotikahandlarna en gång i tiden varit bönder med gårdar där de odlat brödsäd.

De kom att förlora sitt livsuppehälle då NordAmerikanska FrihandelsAvtalet NAFTA gav stöd till de amerikanska producenterna, vilket har lett till orättvisa prisfördelar.

Här beskriver han hur ‘Organic Consumers Organization’, en icke vinstdrivande organisation som representerar mer än 850 000 medlemmar, prenumeranter och volontärer, berättar hur USA alltsedan NAFTA kom igång den 1 januari 1994 har avlägsnat begränsningarna i import av brödsäd.

. . . Men USAs biståndsprogram förblir som tidigare ett stöd till USAs jordbrukshandelspolitik genom dumpning av brödsäd i Mexico till under produktionskostnaderna. . . . Det pris man betalade till lantbrukarna föll då med över 70 procent. . .

Ovanstående avslöjar den mörka sidan av USAs ”frihandels”politik. Amerikas presidenter och Kongressen har infört de regleringar som hindrar andra länder att införa tariffer på USAs gods eller ge understöd till lokal odling som kan konkurrera med dess jordbruk, alltmedan man låter USA upprätthålla sina importtullar och jordbruksbidrag och ger därmed USAföretagen orättvisa fördelar.

”Free trade” är en eufemi; den hindrar andra att njuta av de fördelar som erbjuds multinationella företag. Däremot reglerar den inte de utsläpp som får glaciärer att smälta och ‘landgrabbing’ alltså egen uppodling genom hyra av andra länders och företags jordbruksmark…

24 oktober, 2009

Pakistans besvikelse över USA

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, NATO, Pakistan, USA, terrorism — ingrid @ 23:32

Qaidaman

Islamabad dismayed by dithering av Zahid U Kramet i sammandrag

 Den amerikanska generalen i Afghanistan, Stanley Mc Chtystal, vill ha in 40 000 fler trupper för att vinna kriget över talibanerna i Afghanistan-Pakistan. USA-NATO vill samtidigt lämna Pakistan åt sitt öde.

 

Pakistan har haft 30 000 trupper utplacerade i Södra Waziristan mot de talibaner som attackerat städerna Pashawar, Lahore och Islamabad. Varför skulle då Pakistan vilja hjälpa amerikanarna mot talibanerna, när USA/NATO genom att ge sig iväg ändå skulle lämna Pakistan åt sitt öde?

 

Men om Pakistan i sammanhanget skulle bli det strategiska priset för USA, vore det då också otänkbart för Pakistan att trycka på för en seger i Afghanistan? Men det är i vilket fall livsviktigt att först lyckas bygga upp en central afghansk regering.

 

Detta har tidigare misslyckats pga Afghanistans multietniska karaktär. Utrikesminister Hillary Clinton vill därför få in landets strategiska grannar Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran under ett nytt NATO-paraply för att gå emot ‘internationell terrorism’.

 

Men vissa av dessa vill samtidigt ha en dominerande indisk roll i Kabul och avvisar den pakistanska militära organisationen ISI, som bevisligen stöder upprorsrörelser runtom i hela området och i Indien.

 

Men det är ändå NATOs närvaro som avvisas, inte bara av al Qaida utan också av Ryssland och Kina som ser USAs och Irans svaghet i regionen.

 

Särskilt som terrororganisationen Jundullah som har bombat Irans republikanska Garde skall ha tränats av USA och Storbritannien i just Pakistan.

 

Med Ryssland, Kina och Iran borta ur den amerikanska leken tvingas USA falla tillbaka på den pakistanska armén, vilken har bett amerikanarna om att kontrollera den afghanska infiltrationen in i Pakistan.

 

Till råga på de 8 dödade och de 29 skadade i bombattacken i det pakistanska universitetet gäller också för USA att få igenom en politisk lösning med en ekonomisk och militär komponent. Samtidigt som Pakistan starkt avvisar att USA eventuellt skulle dra bort sina styrkor från Afghanistan, ungefär som om det vore en katastrof.

 

‘Varför skulle vi i så fall vilja alliera oss med er, det hade i så fall bara blivit fler av de talibanska självmordsbombningar som nu knackat på Islamabads dörr’.

 

övers Ingrid Ternert

1 augusti, 2009

Indien tar igen vad man försummat i det stora spelet

Sparat under: Afghanistan, FN, Indien, NATO, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 06:56

dödenvidslagetravenna1512

India plays catch-up in the great game 18 Juli 2009 av Michael T Klare  Del 1

Tillväxten mattades av. De utländska investeringarna krymte. Varupriserna kraschade. Samma frågor som under 1990talet finns inte  längre på  dagordningen i Centralasien.

Och ingen spekulerar längre om det verkligen var oundvikligt att regionen skulle rasa ner i anarki. I vilket fall har problemen med övergångsekonomin inte bara varit fråga om att lägga in en annan växel, då den globala krisen slog till.

De särdrag som fanns under den kritiska period då staten formades gäller även idag.

Något regionalt samarbete har ännu så länge långt ifrån satt fart. Det finns en vida spridd nedgång och fattigdom. Glaset är halvfullt. Det positiva är en märkbar förstärkning av det nationella oberoendet och suveräniteten. Integrationen i det internationella systemet har redan gått framåt.

 

Å andra sidan fortsätter terrorismen och en religiös sådan att utgöra ett hot mot den regionala stabiliteten, något som utgör ett skäl till samarbetet inom Shanghai-organisationen (SCO).

 

På samma sätt erbjuder SCO ett forum för det säkerhetssamarbete som kategoriskt går emot den ideologi som ‘färgrevolutionerna’ står för. Man har internationellt börjat greppa det hot dessa ‘färgade revolutioner’ utgör. (Shanghai Cooperation Organisation består av Kina, Kazakstan, Kirgistan, Ryssland, Tajikistan och Uzbekistan).

 

Vändpunkten kom med den misslyckade ”Tulpan Revolutionen” i Kirgistan och det blodiga upproret  i Uzbekistan år 2005, efter vilka SCO alltmer blivit drivkraften i att skingra den spöklika bilden av ”regimförändring”. Resultatet blev synligt för alla.

 

Stater i Centralasien skapade ett utrymme runt sig själva, ett manövreringsutrymme för sitt eget bästa. Utländska makter tvingades först inleda förhandling med dem utifrån kollektiva säkerhetspakter, om det så gäller avgifter för leasing av militärbaser, naturgaspriser, tillträde till Afghanistans vägnät för partnerländer-hellre än att låta villkoren dikteras utifrån en styrkeposition.

 

Helt klart äger Centralasiatiska stater en viktig strategisk position i dagens världspolitik. Regionen ingår på ett eller annat sätt i de större staternas geostrategier. Många medtävlare vidgar sitt inflytande i regionen, så att även nyligen oberoende stater samlas för att tillsammans kunna finna en framkomlig väg i en extremt komplicerad förändringsprocess. Det har även funnits stormakter bland dem och några försökte skaffa sig en ledande roll utifrån sin sk turkiska eller islamska identitet.

 

Bland dagens tre aktiva spelare finns en av dem som ”utomstående” deltagare – Förenta Staterna – så tillvida att man inte delar gräns med övriga i regionen, alltmedan de två andra – Ryssland och Kina – gränsar till varandra. Den ryska påverkan är historisk och än idag betydande.

 

Förenta Staterna har haft sina upp-och nedgångar den sista tiden, men håller seglivat på med att utvidga sin närvaro i regionen. Kina å andra sidan har haft en extraordinär resa då man banat sin väg till toppen av den stora grupp som opererar i regionen. Kina har navigerat runt med stor skicklighet under sin korta tid i den sovjetiska historien.

 

Efter att ha säkrat sin närvaro i Afghanistan, har den amerikanska politiken i Centralasien kommit att växla. Via olika flexibla samarbetsmodeller där i regionen inom områden som säkerhet, transport och energi och fortsatta ansträngningar att skapa ”regimförändringar”, har Usa hoppats på att möblera om i regionen. Under tiden har dess kontinurliga expansion i Sydasien passat bra in i mönstret, eftersom Afghanistan är en vital länk som kan koppla samman Centralasien med Sydasien.

 

Kina – spelförändraren
Den regionala utmaning Usa möter i Centralasien är tvåfald – för det första utgörs den av ryska motståndsmän och för det andra av Kinas uppgång till världsmakt. Usa har inte på länge fokuserat Ryssland, men i gengäld noggrannt studerat innebörden i Kinas allt längre fallande skugga.

 

Usa har tills helt nyligen ansett att den strategiska alliansen i Centralasien mellan Ryssland och Kina inom ramen för Sco varit långt ifrån att förverkligas och att det inom Sco fanns ett brett område för Ryssland och Kina att kunna arbeta inom, var och en med sina skilda prioriteringar. Det är inte konstigt att den amerikanska strategin har utgått från en annan syn på Kina och som straff för Sco har man velat skjuta in en kil mellan Kina och Ryssland.

 

Washingtons okomplicerade syn på Kina har nu flera orsaker. Åtminstone på kort sikt har Usa drivit en utmejslad regional politik för att få med sig Kina och se till att dess framträdande roll inte gick emot USa:s egna intressen. För Washingtons del kom det som en verklig hjälp till att fokusera den omedelbara uppgift som låg för handen. Nämligen att motarbeta den traditionella roll Ryssland har haft i regionen, vilken utgjort ett hinder för Usa:s ökade expansion.

 

I vilket fall kunde på det här stadiet spelet – eller processen – redan ha startat, även om den snabba expansionen av det kinesiska inflytandet i regionen, särskilt åtkomsten till energiresurserna, redan hunnit skada Västs intressen.

 

I regionen uppstår i slutet av året en historisk vattendelare, då den 7000 kilometer långa naturgasledning som går hela vägen från Turkmenistan via Uzbekistan, Kirgistan, Kazakstan och gör den kinesiska ‘Xinjiangledningen’ möjlig att utnyttja. Kina har dessutom tidigt fått tillträde till gasfält i Turkmenistan, långt bort från det högröstade energisamarbetet med Kazakstan och Uzbekistan.

 

Var så säkra på att Väst irriterat sig över att dess egen tillgång till energi i det kaspiska området är hotad. Särskilt Turkmenistan äger stora gasfyndigheter ämnade för EUs projekterade transkaspiska pipelineprojekt, något som Usa betraktar som ett sätt att reducera Europas ryska energiberoende.

 

Men man har inget riktigt svar på Kinas växande inflytandet i Centralasien. Naturligtvis är Usa hårt pressad att finna en allsidig ‘motvikt’ till Kinas profil i regionen. Möjliga ”motvikter” som Turkiet och Japan verkar heller inte övertygande. Den regionala utmaning USA står inför med att förhindra Kinas nya inflytande, kan bara jämföras med det man möter i Afrika.

 

Helt klart har idag USA mindre möjlighet att driva egna intressen, än vad man hade under 1990talet. USA fortsätter att utöva en enorm ”mjuk makt” i Centralasien, vilken möjligen inget annat land än Ryssland klarar av att matcha. Men Kinas närvaro på plats kan påverka Usas möjligheter att driva igenom sina intressen med hjälp av ökad affärsverksamhet och sk demokratiska reformer.

 

Liksom Afrika har Centralasien sitt val. Dess styrande elit har ändrat uppfattning. Man ser inte längre den ‘unipolära’ värld som fanns efter det kalla krigets slut. I kontrast till Amerika med sin finanskris, uppfattar man Kina som en växande makt med överskott på kapital och finansiella muskler och en lämpligt avpassad strategi i förhållande till regionen med sina problem. 

 

Kina köper upp resurser i regionen och går in i den industripark som är från Sovjeterans tid och nu har hamnat i ett icke-reparerbart tillstånd. Kina försvårar hjälpen från Väst genom att ta till sig vissa gränsprojekt. Amerikanska företag bygger inte järnväg eller olja-gas-ledningar eller huvudvägar och dammar. De går inte in i en energi-infrastrukturen utan koncentrerar sig istället på vissa delar som olja, gas, mineraler. Och centralasiaterna har noterat Västs näsa för exploatering.

 

Utöver olja förbiser amerikanska företag de möjligheter som finns i regionen. Förutom olja, där investeringarna kan placeras i vad som helst, har det på senare år inte förekommit särskilt många investeringar. Summa sumarum utgör den viktigaste skillnaden, att för de flesta amerikaner är Centralasien fortfarande en region i kris, medan den för Kina är en region med möjligheter.

 

I det ligger denna kinesiska framgångsrika politik i förhållande till Väst tätt sammanvävd med politiska, strategiska och ekonomiska villkor. Till Västs besvikelse har också Kina och Ryssland harmoniserat sin regionala politik i Centralasien och någon allvarlig motsättning har inte förekommit. Till skillnad från de flesta västliga analytikers och experters prognoser har Moskva naturligtvis förhållit sig observant gentemot Usas knep för att driva in en kil mellan Ryssland och Kina.

 

Vad som kommer fram är att Ryssland varit pragmatisk nog att tala i försiktiga ordalag om den imponerande ökningen av Kinas inflytande i den centralasiatiska regionen. Medan Kina å sin sida har varit försiktig med att riskera inkräkta på Rysslands känsliga eller legitima intressen. Allt detta kan leda till en omvärdering i Washington om den kinesiska närvaron i Centralasien. Naturligtvis finns där en möjlig grogrund för oenighet i Kinas relationer i regionen. Mycket är beroende av det som kommer fram utifrån oroligheterna i Xinjiang.

 

Att externa krafter spridit hat i Xinjiangområdet står utom allt tvivel. Intressant nog har centralasiatiska stater och Ryssland visat en hög grad av förståelse för de kinesiska myndigheternas handhavande av de oroligheter som förekommit i Xinjiang. 

 

En ‘reset’ av de Usa-ryska förbindelserna 

Å andra sidan har de rysk-amerikanska relationerna flutit iväg till sin lägsta punkt på ett kvarts sekel. Under dåvarande-president och idag premiärminister Vladimir Putins ledarskap har Ryssland stärkt sin ledning, börjat modernisera ekonomin och gripit tag i de omfattande sociala uppgifterna. Och viktigast av allt, man har effektiviserat den egna säkerheten.

 

Kanske har för första gången i historien Ryssland av idag också kapacitet nog att besluta och ta hand om allt detta. Samtidigt har Ryssland stärkt sina positioner inom den globala ekonomin och i utformningen av den ryska utrikespolitiska strategin.

 

Rysslands post-sovjetiska omvandling har inte utvecklats på det sätt som Washington väntat sig. Moskva behöver inte längre respektfullt låta underkasta sig Usa. Ryssarna kan idag säga vad de vill och verkar åter bygga upp sin empiriska makttradition. Därför har under tidigare år det grundläggande målet för Usa:s regionala strategi i Centralasien varit att försvaga det ryska inflytandet i de ”känsliga delarna” av regionen, utan att ta hänsyn till de legitima intressen Rysslands har. Ur detta perspektiv kommer Nato:s expansion att få djupgående följder för den centralasiatiska geopolitiken i regionen.

 

Expansionen reflekterar i grunden den amerikanska strategin. Den ger sig ut på plundringståg för nya brott inom områden som energisäkerhet eller cyberkriminalitet och går hand-i-hand med Usa:s globala strategi. Usa:s beslutsamhet att omvandla Nato till en global organisation går inte att betvivla. Natos fortsatta expansion försvagar Rysslands strategiska utrymme och tränger sig in i landets nationella säkerhetsintressen.

 

Nato har å sin sida under senare år inte sparat på någon ansträngning att  flytta fram sina positioner med länder i Centralasien. Alliansen stöter då på hinder i sin strävan att erövra ett starkt fotfäste i regionen, men Usa:s beslutsamhet att fortsätta pressa på förblir orubbad.

 

Trots Rysslands upprepade försök till övertalning under de gångna tre åren för att uppnå ett samarbete mellan Nato å ena sidan och Csto, organisationen för kollektiv säkerhet och samarbete, å den andra, så har Usa vägrat.

 

Där vill man helst att Nato tar hand om de centralasiatiska huvudstäderna på en bilateral nivå, vilket inte medger någon regional ledarskapsroll för Ryssland eller legitimitet för Csto:s och Sco:s  strävanden i egenskap av organisationer kopplade till regional stabilitet och säkerhet.

 

Nato misslyckades med att som motvikt spränga sig in i en region, där Ryssland ville ha det på detta sätt, vad än det gäller. Men Natoalliansen har gjort stegvisa framsteg. Under de sista två åren har Moskva snabbt kunnat bygga upp Csto till skydd mot Nato i Centralasien.

 

En viss ‘Warsawapakten 2′.
Obama har lovat en ”reset” i de Usa-ryska förbindelserna i det stora spelet om Centralasien. Men en genomgripande sådan är en stor kursändring. Usa strävar fortfarande efter ett selektivt ryskt engagemang, särskilt inom områden som har en stark relevans i förhållande till Usa:s nuvarande intressen, sådana som ickespridningsfrågan, terrorismen och situationen i förhållande till Iran.

 

Ryssland å sin sida söker ett allmänt samarbete med Usa på basis av ett jämlikt samarbete och ömsesidiga intressen och problem. Det finns emellertid inget som säger att Usa är på humör att garantera Ryssland denna upphöjda status som jämlik partner på den globala scenen.

 

Alla tecken tyder på att Obamaadministrationen inte går med på dessa särskilda ryska intressen i det sk ‘nära utlandet’ i det postsovjetiska området. Tvärtom ökar Usa sin kamp om inflytandet i Kaukasus, det kaspiska området och Centralasien.

 

Sent har det stora spelet som häftigt fullföljts i Kazakhstan, Uzbekistan and Kyrgyzstan, spillt över till Turkmenistan och Tajikistan. Det ändrade ledarskapet i Ashgabat Turkmenistan under 2007 har erbjudit en möjlighet för Usa att modulera detta lands politik för en ”positiv neutralitet” till fördel för ett större engagemeng med Väst.

 

Möjligheterna att fylla över den turkmenska gasen till det trans-kaspiska projektet har tydligt ökat. Turkmenistan erbjuder också transitmöjligheter för Usa till att skeppa över förnödenheter till Afghanistan. Ashgabat rör sig stadigt ut från den ryska sfären och lägger sig nära Usa.

 

De turkmenska ansträngningarna för att direkt nå världsmarknaderna utan ryska mellanhänder kan ge en dominoeffekt på de andra energiproducerande staterna i regionen. I gengäld har man en tillräckligt stor potential för att kunna bryta ner Rysslands övergripande ställning i Centralasien och få den Moskvaledda integrationsprocessen att bli ineffektiv.

 

Men vad som avslöjats är att Tajikistan är som under 1800talets stora spel. Tajikistans betydelse har vidgat öppningen mot Centralasien för det amerikanska inflytandet i Afghanistan. Tajikistans strategiska ställning kan inte underskattas:

 

Det är en korridor som leder till den turbulenta Ferghanadalen.
Det gränsar till Xinjiang.
Det är som en smältdegel för militant Islam.
Det är en oas i den (persiska) kulturen.
Det kontrollerar regionens vattendelare.
Det är en huvudled för droghandeln.
Det är Rysslands mest avlägsna militära utpost på fd Sovjetiskt område.

 

övers

Ingrid Ternert

30 juli, 2009

AfPak och Kashmir: Ground zero i ett globalt jihad

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Mänskliga Rättigheter, Pakistan, USA, nya, religion — ingrid @ 07:45

100 civila bombade

av Pepe Escobar Asia Times 26 juli

Arif Jamal är en oomtvistad ledande pakistansk expert på jihad i Kashmir. Han är författare till Shadow War: The Untold Story of Jihad in Kashmir.

Det är ett banbrytande översiktligt verk om denna oavbrutna nyckelkonflikt mellan Indien och Pakistan. Den baseras på intervjuer under årens lopp av hundratals militanter

 Boken är värdefull läsning för att bl.a förstå hur den USAvänliga pakistanska armén har tränat upp nära en halv miljon islamister; hur amerikanska CIAs pengar har finansiera jihad i Kashmir och hur nära situationen i Kashmir är den ändlösa oron i Afghanistan och globala jihad.

Tillsammans med andra utländska korrespondenter från USA, Frankrike och Kanada har han nyss fått del av Jamals kunskaper inom området det Pakistan-administrerade Kashmir såväl som Pakistans pashtunska klanområden. Han är välkänd i den amerikanska universitetsvärlden.

I en större intervju diskuterar han ursprunget till jihad, från subversion till gerrillakrig och ‘privatisering’ och hur Pakistans armé har stöttat islamisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan även efter 11 septemberattackerna 2001 mot USA. Han sprider ljus över vad som verkligen hände vid de nya operationerna i Pakistan mot militanter.

Något som fångat rubrikerna runt om i världen är de pakistanska ‘kapitlen’ om al-Qaida; och han drar en skarp linje mellan den ”historiska” al-Qaida och den nya, Pakistan-dominerade ‘Jihad International Inc’.

Han undersöker också de komplicerade myriader av kopplingar och länkar – och ödesdigra slutsatser – som gäller för Afghanistan och Kashmir, något som västliga media sällan berör (”de bådas jihad har alltid varit två sidor av samma mynt”). Hans analyser ger garanterat USAs president Obamas afghansk-pakistanska planerare oräkneliga vita nätter.

Pepe Escobar: Pakistans arméledare har alltsedan1980-talet blivit mästare i detta dubbelspel. Skulle du vilja beskriva översiktligt hur de grupperar sina styrkor? Deras osynlighet? Arif Jamal: I realiteten  är strategin av dubbelspel lika gammal som det land de lever i.

Då brittiska Indien 1947 delades upp i två områden där Pakistan mötte fienden Indien, som var flera gånger större, mer befolkad, resursstarkare och den viktigaste och mest betydande militärmakten.

Det visade inte på något särskilt gott omdöme att ta sig an en vida mäktigare fiende på ett konventionellt militärt sätt. Den pakistanska militärstrategen överste Akbar Khan övervägde konceptet med jihad för att uppväga bristen på militär balans mellan de båda blivande fienderna.

Akbar Khans koncept av jihad var inget annat än en omstörtande verksamhet i fiendeland, men det inbäddades i jihad-termer. Han tog själv över det stolt klingande namnet muslim-erövraren som stridsnamn.

Från den tiden och framöver fick de pakistanska militära ledarna upp ångan på den lokala muslimska befolkningen i den Indienkontrollerade staten Jammu och Kashmir till att delta i subversiv verksamhet och vände detta till gerrillakrig ända fram till år1980, då de beslutade inleda en verklig jihad i Afghanistan [mot ryssarna]. Under samma tid hade Pakistan aldrig övergett det diplomatiska sättet att lösa sina konflikter med Indien.

Pakistans armé stödde en fullskalig antisovjetisk jihad eller ett subversivt gerillakrig i Afghanistan. Pakistan förnekade varje öppet stöd till den afghanska mujahedeen. Den enda gång man erkände sig ansvarig för subversiv verksamhet i det närbelägna landet var 1989, då den sovjetiska armén höll på att dra sig ur Afghanistan. Detta innebar en seger för jihadpolitiken.

Pakistan intensifierade sitt militära och finansiella stöd till Kashmirs jihadister vid slutet av1980 talet. Man fortsatte stödja afghanska mujahedeen även efter att de sovjetiska truppernas dragit sig tillbaka, men erkände det aldrig. Pakistan fortsatte samma politik även efter 9/11 terroristattackerna i USA.

Å ena sidan anslöt man sig till den USAledda antiterrorist koalitionen och å andra sidan fortsatte man sitt stöd till jihadisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan. Detta höll på som bäst under president general Pervez Musharrafs selektiva aktioner i Pakistan.

PE: Var operationen i år i pakistanska Swat Valley inget annat än en stor show som armén genomförde till förmån för Washington – naturligtvis med alla de oskyldigt dödade ”collateral damage” det innebar att förflytta 3.4 miljoner människor?

AJ: Detta uppenbarar sig alltmer med tiden. Till en början verkade de vara seriösa med att utrota områdets terrorister. Men medvetet eller omedvetet gav de tillräcklig med tid för ledande terrorister som Sufi Mohammad och Maulana Fazlullah och deras efterföljare att komma undan. Som resultat försvann terroristerna från Swat Valley men återkom på andra platser.

Delar av Swat Valley och andra områden som TNSM, den förbjudna pro-talibanska rörelsen för ‘Införande av Islamsk Lag’, tagit kontroll över kan ha gått tillbaka till det militära. Men terroristerna kan alltid återkomma. Swat Valley ligger inte i klanområden. Det hade varit mycket bra om man försiktigt kunnat omringa Swat Valleys klanområden före operationen, så att ingen skulle kunna undkomma.

Swatoperationen skapade ett sådant stort flyktingproblem att det skulle kunna motverka varje allvarligt försök att krossa terrorismen. Jag vet inte om militären skapat denna kris i vetskap om sitt dubbelspel, eller om den beror på dålig strategi i kontraterrorism. Om de utan att veta det låtit detta ske, vore det ännu farligare. Det skulle i så fall betyda att man inte är kapabel att utföra några antiterroristoperationer, även om man skulle vilja.

PE: Kan du berätta mer om den strategiska betydelse Swatområdet har som korridor för att förbinda Pakistan, Kashmir och Afghanistan?

AJ: Swatdalens strategiska vikt är att den ligger någonstans mellan Afghanistan och Kashmir. Om ”talibanerna” förskansar sig här, kan de därifrån sprida sig i varje riktning och slutgiltigt länka samman Afghanistan och Kashmir genom en eller flera korridorer. Terroristerna från Kashmir och Afghanistan skulle kunna röra sig fritt mellan de båda.

Skillnaden mellan jihadisterna i Afghanistan och de i Kashmir skulle försvinna och man kunde  enas under ett enda jihadkommando. Muslimska extremister skulle kunna bli mycket starkare som resultat. Talibanerna och al-Qaida i Afghanistan kunde etablera nya fristäder i Himalaya, varifrån västliga styrkor i Afghanistan och på andra håll kunde attackeras. Det skulle vara mycket svårare att bekämpa och få bort dessa från Himalaya än från Afghanistan.

PE: Vem det än är som bar ansvar för den senaste bombningen av en ISI-anläggning i Lahore hade en mycket god uppfattning om ISI (Inter-Services-Intelligence). Inte att förvåna sig över med tanke på att talibanerna ”uppfanns” av ISI under 1990talets början.

Det har spekulerats om bombningen hade planerats och finansierats av al-Qaida med logistiskt stöd från Kashmirs gerrilla och med pakistanske talibanledaren Baitullah Mehsuds TTPgrupp [Tehrik-i-Taliban Pakistan], vilkem bidragit med självmordsbombare. Det ser ut som ett av CIAs fantasiscenario. Ligger det någon sanning där?

forts följer och är än mer komplicerad

18 maj, 2009

Ärkebiskop Hammar om ‘Det religiösa våldets rötter’ – Thage G och Anders F om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Miljö, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, nedrustning, religion — ingrid @ 21:33

 

 

 

Fredsrörelsen på Orust seminarium 16 maj om det religiösa våldets rötter i sammandrag- Ingrid Ternert

 

Det finns inga eviga heliga skrifter. Allt förändras – även tolkningen av dessa. Och i våra religiösa traditioner finns både plus och minus – i förutsättningen för religionen och tolkningen av skrifterna, också av deras destruktivitet. För både plus och minus finns i våra religiösa traditioner. Det har också funnits våldsliga inslag.

 
Risken är att vi ser våra ideal som ‘oföränderliga’. Våld mot kvinnor är t.ex ett strukturellt våld inom patriarkatet och hierarkin. Vi ser dessa våldsamma metaforer för manlig dominans och det vårdande, barnafödande som kvinnligt. Detta har inom kristendomen verkligen avslöjat den mänskliga historiska traditionen.

 
Men vi skall inte tro att våra bilder av Gud är detsamma som Gud. Vi översätter och ansvarar för vår egen översättning av metaforen för Gud. Som Paulus i Bibeln då han säger ‘ni skall älska era fruar som ert eget kött’. Samma gäller sexualiteten. 1700 talet under slaveriet, ‘älska era slavar som era egna’. Under 1850talet började tvivlet.

 
Nu gäller det vapenproduktion och vapenhandel. Det är idag det viktigaste. Under 300 år har den kristna traditionen varit pascifistisk. Men under Konstantinopels statliga dominans med sin armé blev det plötsligt komplicerat. Idén om ett rättvist krig började utvecklas. Så kom detta med en rättvis plats. Vi måste alltså också ta med religionen, och detta är något som politikerna inte förstår.
 

Dualismen ont-gott utesluter dialog. Det gäller istället att gå utöver dialog till en dialog-praktik. Före kristendomen rådde tillhörighet – inte uteslutning och detta gällde från Egypten till Indien. Tidigare i förhistorisk tid före kristendomen under kvinnlig hegemoni, rådde i Indien tillhörighet och tolerans. Varje grupp hade ett objekt för avgudning. Idag står hinduer mot muslimer och det råder samtidig uteslutning.

 
Idag är religionen enda ‘hoppet’ för utvecklingsländer. Men man måste fortsätta diskutera förutsättningarna för en fred som gäller oss alla. Religion utnyttjas idag för våld, som en ursäkt för att utnyttja och kontrollera folk. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats frambringa likhet för alla medborgare. ‘Not just fellow humans but also fellow living things’.

 
Hur är människan ansvarig för att med fortsatt andlighet kunna säga att det gäller att vårda jorden ELLER dominera? Discovery OR destruction? Hur kan det annars bli fred mellan människor? Miljökrisen där Himalayas isar smälter och får till följd att källorna sinar och två miljarder människor tvingas på flykt? Då miljoner människor tvingas röra på sig?  Äga, eller annat tänkande? Gud eller Mammon? No future without a future for everybody.

 
Nu är religionen det enda ‘hoppet’ för utvecklingsländerna och man måste fortsätta diskutera förutsättningar för fred för oss alla. Religion kan utnyttjas i våld, som ursäkt för att utnyttja och kontrollera folket. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats producera likhet för alla. ‘Not just fellow humans but fellow living things.’ Hur är t.ex människor ansvariga för miljökrisen?

 
Att dominera över ELLER vårda jorden? ‘Peace with everything living’ innebär fred med allt levande – relationen mellan oss och världen. Hur blir det annars fred mellan människor? Miljökrisen – två miljarder människor utan vatten från Himalaya? Tiotals miljoner människor som måste sätta sig i rörelse? Äga? Eller annat tänkande? Gud eller Mammon. No future without a future for everyone.

 

SvD Brännpunkt Thage G och Anders Ferm 17 maj 2009

Om att dra bort de svenska trupperna från Afghanistan, ett fattigt land och djupt religiöst land som heller aldrig blivit besegrat

 

Efter åtta års krig reses nu frågan om Afghanistan är förlorat. Uppgivet konstateras att Afghanistan är långt från fred och demokrati, att talibanerna fortfarande är obesegrade och att det är tveksamt om kriget kan vinnas. Äntligen ställs också frågan om Sverige ska dra sig ur kriget. En opinionsundersökning nyligen visade ett klent stöd för deltagande i kriget.

 

Om Afghanistan ska gå förlorat eller ej avgörs av vilken väg de väljer som för kriget. Väljer de fortsatt krig eller ansträngningar för fred? Det går inte att bortse från Afghanistans historia. Mot inkräktare och utländska trupper har afghanerna alltid hållit samman. Misstron mot den utländska militära närvaron i landet är stor idag.

 

Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Kriget har inte löst några problem, bara skapat nya. Läget i landet är nu värre än när kriget började. En ny väg måste väljas för att hjälpa landets befolkning till fred och nationell försoning. Allt fler börjar inse detta.

 

I det läget borde det vara ett självklart beslut av Sverige att dra sig ur kriget och ersätta det militära engagemanget med stora insatser för återbyggnad och välfärd. Men det har gått prestige i de politiska partiernas inställning i frågan. Det är svårt att ändra uppfattning.

 

En möjlighet att hjälpa riksdagspartierna ur dilemmat vore att i en folkomröstning fråga folket direkt om Sverige ska föra krig i Afghanistan. Vem skulle kunna vara emot att svenska folket finge avgöra en så viktig fråga som krig i ett annat land? Vilka skäl framförs idag för att fortsätta Sveriges militära engagemang i Afghanistan?

 

Man säger att vi bör stanna för att ge USA:s nye president en chans. Det är inget bra argument om man vill välja en ny väg efter krigets misslyckande. Obama har fattat beslut om 21000 fler soldater och han har utlovat ytterligare 13000. Han har av inrikespolitiska skäl svårt att lägga om kursen. Det är tragiskt att USA har förlorat anseende i världen till följd av krigen i Irak och Afghanistan. Sprickan mellan USA och stora delar av världen har ökat dramatiskt till följd av dessa krig.

 

Den omfattande misstron och fientligheten mot USA har skadat det internationella samtalet och försvårat arbetet att lösa konflikter på fredlig väg. Utan USA går det internationella samarbetet i stå. En del tycker att vi bör stanna i Afghanistan av humanitära skäl.

 

Men Sverige är i Afghanistan av rent militära skäl. Sverige deltar i en krigsinsats. Vi har inga fredsbevarande trupper i Afghanistan. De svenska soldaterna är fredsframtvingande stridsutrustade soldater för strid. De är beredda att döda.

 

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och behöver gigantiska humanitära insatser. Men borde vi då inte använda svenska folkets pengar till sådana? I år bränner Sverige över en miljard kronor på den rent militära insatsen.

 

Till detta kommer ytterligare miljarder för de så kallade C-17-planen, som ska transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till kriget. Tänk vilka möjligheter att hjälpa Afghanistans lidande folk som Sverige försitter.

 

Efter åtta år av meningslöst krig krävs andra lösningar än våld. Allt fler länder, dess generaler och politiker, börjar inse att det inte finns några militära lösningar. Lösningarna måste vara fredliga och politiska. Afghanistan behöver enorma civila insatser i form av infrastruktur, skolor, sjukhus, vägar, brunnar. Det behövs humanitär hjälp, sociala program och utbildningsinsatser, inte minst för landets kvinnor. Här skulle Sverige kunna spela en roll.

 

Det finns inte någon lösning på Afghanistankonflikten om man inte talar också med talibanerna. När man för fram den uppfattningen blir man ofta beskylld för att vara naiv, okunnig, ointernationell.

 

Men talibanerna tycks nu vinna fler anhängare i Afghanistan, troligen inte därför att folket tycker om talibanerna utan för att man tycker ännu sämre om de utländska trupperna och deras vapen.

 

Vi måste inse verkligheten. Den som inte vill förhandla om fred med sin motståndare dömer sig själv till krig.En svartvit bild odlas i Sverige om Afghanistan. Den svenska opinionen serveras påståenden om att det är talibanerna som orsakar alla eller de flesta civila dödsoffer. Man talar om talibaner som mördar kvinnor och barn. Men USA:s och Natos bombningar dödar också.

 

Det har vi nyligen fått hemska bevis på i byn Gervani med många döda.USA:s och Natos bomber dödade förra året över 2000 civila. Vid ett enda tillfälle i Azizabad dödades 91 oskyldiga afghaner av amerikanskt bombflyg. Av dem var 76 kvinnor och barn.

 

Vem är den verklige fienden i Afghanistan? Vem och vad ska USA, Nato och Sverige besegra? Fattigdom och nöd, okunskap och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare och deras landsmän genom att bomba deras byar och hem.

 

Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter för generationer framåt. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste ges en framtid. Det är de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna som ska angripas. Inte de människor som är de drabbade.

 

Sverige har dragits allt längre in i detta krig. Den svenska truppnärvaron var år 2005 under 100. Nu är det 500 med fullmakt för regeringen att öka till närmare 900! Det har skett en förskjutning i värderingarna i Sverige under de senaste årtiondena. Om någon under Vietnamåren på 70-talet hade sagt att Sverige i början på 2000- talet skulle föra krig tillsammans med USA och Nato i ett asiatiskt land hade den personen fått beteckningen galen.

 

Men nu är vi där i galenskapen. Det har gått ordentligt utför med Sveriges internationella fredsarbete. Sverige måste nu på nytt bli ett land som är känt för sitt envisa värnande om en internationell rättsordning, om freden och den fredliga konfliktlösningen. Det är nedbrytande att tro att krig och militära operationer är lösningen på konflikter. Några måste ha modet att säga att fred går före krig. Det är där Sverige hör hemma

 

THAGE G PETERSON

riksdagens talman 1988–1991, försvarsminister 1994–1997

ANDERS FERM

Sveriges FN-ambassadör 1983–1988

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress