Fredskoalitionen Göteborg

3 februari, 2013

Indien-Israel anti-terroraxel i utveckling…

INDIA-Tibet-flagav Ninan Koshy Asia Times 2 feb 2013
 ”För demokratiska länder som Usa, Israel och Indien är det en väl värd rekommendation att komma tillsammans om en integrerad specialstyrka för att effektivt besegra terroristhoten”, uttryckte den indiske presidenten APJ Abdul Kalam i ett tal i New Delhi förra fredagen.

Givet hans status, är den förre presidenten verkligen ovetande om det faktum, att något sådant som en Usa-Indien-Israel axel mot kontra-terrorism redan existerar?

Under den israeliska premiärministern Ariel Sharons besök i New Delhi under september 2003, sa hans vice, Yosef Lapid, till journalisterna att en ”oskriven och abstrakt” axel skapats mellan Indien, Israel och Usa för bekämpning av internationell terrorism.

‘Eftersom det inte funnits nÃ¥gon formell triangulär överenskommelse av ömsesidigt interesse för dessa tre länder att göra världen till en säkrare plats för oss alla. Det finns ett amerikanskt stöd för utveckling av den oskrivna axeln’, förklarade Lapid för dom. ‘I denna abstrakta mening skapar vi därför en sÃ¥dan axel’.

Endast fyra mÃ¥nader tidigare hade den israeliska vice premiärministern uppmanat Indiens Nationella SäkerhetsrÃ¥dgivare Brajesh Mishra att skapa en sÃ¥dan allians. I ett tal till den Amerikansk-Judiska Kommittén den 8 maj 2003, sa Mishra, ”Endast en ‘kärna’ bestÃ¥ende av demokratier sÃ¥dans som Indien, Israel och Usa kan handskas med terrorism. En sÃ¥dan allians skulle ha den politiska viljan och moraliska befogenheten att ta modiga beslut i extrema fall av terroristprovoka- tioner”.

Han tillade att man i länderna inte borde slösa bort tid med definiering av terrorism eller argumentation om orsaker. ‘De destinktioner man försöker göra mellan frihetskämpar och terrorister sprider en bisarr logik’, pÃ¥pekade Mishra. ‘En annan villfarelse som sprider sig är att terrorismen kan utplÃ¥nas genom att inrikta sig mot roten av det onda,vilket är nonsens’, förklarade Mishra.

Därefter upprepade han sina favoritteman: Indien,Usa och Israel är ‘primära terroristmÃ¥l’. Man har en ‘gemensam fiende’ som kräver ‘förenade aktioner’. Vice premiärministerns LK Advani underströk och utvecklade Mishras kommentarer, som i Fox News intervju juli 2002, dÃ¥ han förklarade att ”den terrorism vi hittills sett den 11 sept 2001 eller 13 dec 2001 (attackerna mot  Indiens parlament) har den gemensamma källa som deklarerat Usa, Israel och Indien som sina tre främsta fiender”.

Axelns lÃ¥nga historia gör det onödigt för den tidigare presidenten att upprepa sina uppmaningar till samarbete inom kontraterrorism mellan dessa tre länder. LÃ¥t oss se pÃ¥ det indiskt-israeliska samarbetet i kontraterrorism inom axelns ramverk. Mani Shankar Aiyer, medlem av Rajya Sabha (Överhuset i Indien) och tidigare minister, sa den 25 sept 2010 till ‘Indian Express’:

”Vi har blivit sÃ¥ beroende av israeliska försvarsleveranser, sÃ¥ när jag slog upp en Rajya Sabha frÃ¥ga och sökte regeringen för att fÃ¥ svar, om vad man ansÃ¥g om de av israeliska styrkor stora antal dödade civila inom Hamas i Gaza, som Goldstones undersökningsteam fann – sÃ¥ tillät inte Ministeriet för Externna FrÃ¥gor att man ställde denna frÃ¥ga, och sa det var en statshemlighet.

Sedan dess har ärendet om relationerna mellan Indien-Palestina blivit en statshemlighet, givet det faktum vi [Indien] stod i den palestinska kampens framkant?” Indisk-palestinska relationer har länge inordnats i de indisk-israeliska relationerna. Precis före Sharons överrasknings-besök i New Delhi Ã¥r 2003 beskrev Financial Times hans lands band till Indien som ”en av världens mest hemliga relationer”.

Känslan gav  eko feb 2008, om än förtäckt, av förre israeliska ambassadören i Indien, Mark Sofer.”Vi har verkligen en försvarsrelation med Indien, vilket inte är nÃ¥gon hemlighet. Ã… andra sidan är det hemligt vad försvarsrelationen innebär. Och med all respekt förblir denna hemliga del hemlig,” sa Sofer.

Det kom att föranleda analytikern Rahnuma Ahmed att ställa frÃ¥gan: ”Vad kan man fÃ¥ ut av detta? Att själva ytan är det försvars- och underrättelse-samarbete som inkluderar försäljning av högtekniska vapensystem och ömsesidig tillgÃ¥ng till militära anläggningar och träning? Vad är det som ligger bakom?

NÃ¥got som är sÃ¥ dolt att Hans Excellens hade behövt yttra ordet ‘hemligt’ fyra gÃ¥nger?” Ett besök av dÃ¥varande israeliska utrikesministern Shimon Peres i New Delhi i januari 2002 gav tillfälle för att Ã¥terupprätta de strategiska banden mellan Indien och Israel. En indisk talesperson för Utrikesministeriet sa under Peres’ besök, ”Indien finner det alltmer gynnsamt att ta lärdom av Israels erfarenhet av att ha att göra med terrorism, dÃ¥ ocksÃ¥ Israel länge lidit av gränsöverskridande terrorism”.

Talespersonen upprepade det indiska utrikesministeriets inställning att jämföra palestiniernas kamp med gränsöver-skridande terrorism. Denna fundamentalt felaktiga ståndpunkt fortsätter att förbli basen för det indisk-israeliska kontra-terrorism samarbetet.

Indien och Israel inte bara utbyter kritisk underrättelse-information om vad de kallar ”Islamska terroristgrupper”, utan Israel har ocksÃ¥ ”hjälpt” Indien att ”bekämpa terrorism i Kashmir” genom erbjudande om ett viktigt logistiskt stöd i stil med specialiserad övervakning, utrustning, samarbete eller underrättelse-inhämtning och gemensamma övningar.

Nivån på underrättelse-samarbetet mellan Indien och Israel är mer omfattande och djupare än mellan Indien och Usa. Tusentals specialtrupper har blivit tränade i Israel. Indien sökte i första hand denna träning i avsikt att kunna tackla den gräns-överskridande infiltrationen av rebeller till Kashmir från Pakistan, dessutom till skydd mot möjlig infiltration i nord-östra stater av närliggande länder som Kina.

Under juni 2004 års besök i Israel demonstrerade man för Indiens dåvarande vicechef i arméstaben, general Shantano Chowdhary, anordningar för kontra-infiltration som utnyttjas längs Golanhöjdens gränser och Nageveöknen. Under generalmajor Kaplinskys besök i Indien år 2007, gick den israeliska delegationen tillsammans med sina indiska värdar igenom den israeliska utrustning som utnyttjas längs Kontrollinjen (LoC) i Jammu och Kashmir.

2008 års arbetsgrupp.
Under september 2008 rapporterade ‘Defense News’ att Indien och Israel planerade gemensamma övningar mellan israeliska kommandostyrkor och indiska trupper. Som del av överenskommelsen erbjöds indiska trupper israelisk kommando-träning pÃ¥ olika ställen i Indien  inklusive djungel, berg och högt befolkade urbana zoner, sÃ¥väl som operativ träning i slutna kvarter för att besegra terrormÃ¥l med mindre civila offer.

När Israel Ã¥r 2009 erbjöd indisk inrikessäkerhet och kontraterror expertis, svarade Maharashtras regering genom att skicka en indisk delegation till Israel för praktisk erfarenhet. ”Israels inre säkerhetssystems är lÃ¥ngt framskridet och Indien kan ha nytta av er erfarenhet.

Vi är vänligt inställda länder och strategiska partner baserade pÃ¥ säkra fundamentala principer. Vi mÃ¥ste samarbeta i största utsträckning för att bekämpa terrorismens ondska”, sa Indiens förre handels och industriminister, Jyothiraditya Scindia, till affärsledare i Tel Aviv februari 2010.

Under ett ‘man till man möte’ med Peres, Israels dÃ¥varande president, tackade ministern Israel för dess hjälp i  ”kampen mot terrorn frÃ¥n tid till annan”. Naturen i samarbetet mellan Indien och Israel, som har att göra med terrorism, reser fundamentala frÃ¥gor, inte bara Indiens syn pÃ¥ terrorism utan ocksÃ¥ hur man ser den palestinska kampens natur.

Diplomatiska kommentarer om ”gränsöverskridande terrorism” jämställer helt klart det palestinska motstÃ¥ndet med terror. Indien och Israel har hittat gemensamma fiender att slÃ¥ mot i respektive anti-terrorism operationer. NÃ¥got som kan liknas med att blanda ihop Kashmir och Pakistan med Palestina.

 

övers Ingrid Ternert

8 maj, 2012

Hur Indien blåste Usa om Iran

Filed under: ekonomi,Indien,Iran,Kina,marknader,olja,USA,valuta — ingrid @ 21:46

Juan Cole 8 maj 2012
Utrikesminister Hillary Clinton sa i Indien på måndagen att New Delhi kan fortsätta minska sin oljeimport från Iran, och hon övade påtryckning mot landet att falla in i de amerikanska unilaterala sanktionerna och Washingtons synbara blockad för försäljning av den iranska oljan.

Indien ger emellertid igen, och säger man kommer fortsätta att upprätthålla sin handelskontakt med Iran. Premiärminister Manmohan Singh erbjöd emellertid en motvikt till sitt snopna budskap till Clinton, då han förband sig att öppna för utländska firmors återförsäljning (idag behöver återförsäljningen till 51% vara indisk-ägd). Amerikanska återförsäljare är ivriga att komma in på den den indiska marknaden.

Med ursäkt för att här citera tabloiden Daily Mail, då dess historia i realiteten är mycket bättre och mer grundlig än de flesta av de amerikanska utgåvorna, vilka inte nämner att Singh inte sagt “nej” till Usas utrikesminister om Iran. US Today talade i realiteten om Irans “kärnvapenprogram” (som försvarsminister Leon Panetta säger inte existerar).

Också igår var en stor iransk handelsdelegation i Indien, som försökte öka Irans import från Indien till $6 miljarder om året. En del indiska firmor är rädda, men många ser ett unikt tillfälle att utöka sin export till Iran och  fylla upp det vacuum som skapats av den växande amerikanska och europeiska handelsbojkotten med landet.

De som riktar in sin handel mot inre marknader eller resten av Asien, kan bli särskilt djärva då det gäller detta. Indiska statsägda försäkringsgivare ökar redan sitt bidrag till försäkring av den iransk-indiska oljefrakten rakt upp i ansiktet på det tvivel som gäller västliga försäkringsgivare.

Så för att undvika att ha att göra med det internationella banksystemet, vilket Usas StatsDepartement och FinansDepartement mobbar för att minska hanteringen av Irans oljeförsäljning, kommer Iran att acceptera rupees för mycket av sin oljeexport, och låter därefter dom gå tillbaka till Indien för import. Dessa båda talar om handel med “agro och liknande produkter, farmaceutiskt, ingenjörsmässigt, shipping, bankaffärer, oljeprodukter som polymerer, textil såväl som e-handel”.

Förvanskade västliga nyhetsmedia trumpetar ut att Irans export har fallit, förmodlingen för att stödja den osannolika idén om att Usa ensam kan önska sig extra miljoner olja på världsmarknaden. Få bryr sig om att nämna, att de föll under 2012 års första två kvartal, framförallt på grund av en iransk dispyt med Kina över betalningsterminer och fördröjd kinesisk import. Men den dispyten är löst.

Kinas oljeimport förväntas öka 5% detta år, och Kina kommer tillbaka till att snart importera en mängd iransk olja. Kineserna håller också på att leverera en ny supertanker till Iran, den första av 12, som ska öka Irans transportflotta. Och, Iran kommer acceptera Renminbi som betalning för den olja Kina importerar.

Alok Bansal har en utmärkt översyn av Irans betydelse för Indien, och förklarar varför Clintons tryck mot premiärminister Singh i det närmaste kommer misslyckas stort.

1. Iran är Indiens ingång till Afghanistan, Centralasien, Kaspiska Bäckenet och Kaukausus eftersom man annars stängs ute geografiskt sett från dessa områden runt Pakistan och Kina, dess gamla rivaler. En del av dessa regioner är resursstarka, vissa är potentiella marknader för indiska varor och en del är geostrategiskt viktiga för Indien, en växande asiatisk makt.

2. Indiens shiamuslimer och även sunnimuslimer avvisar Usas bojkott av Iran, och det regerande Kongresspartiet har muslimer som en av sina valmanskårer.

3. Indien växer ekonomiskt snabbt och har själv mycket lite kolväten, varför man är mycket törstig efter iransk olja o gas.

Minns att SaudiArabien och UAE redan pumpar upp några extra 2.5 miljoner fat om dagen, mer än vad de gjorde föregående år, och medan man mjukar upp lite av Usas och Europas nergång med priser som fortfarande är historiskt höga, blir det förmodligen mycket svårt för Kina och Indien att ersätta iransk olja. Sudans kris har tagit bort en del av försörjningen på marknaden och håller förmodligen i sig ett tag.

 

övers Ingrid Ternert

15 februari, 2012

Indiens dilemma: Hur betala för iranska oljan?

av Vijay Prashad Asia Times 15 feb 2012

En explosion på Aurangzeb Road i New Delhi förstörde en israelisk ambassadbil och sårade dess ockupanter.

Tal Yehoshua Koren, frun till försvarsattachén vid den israeliska ambassaden, blev allvarligt sårad och befann sig i ett kritiskt läge. Hon var på väg hem för att hämta upp sina barn från skolan. Det är ovanligt att en diplomatbil blir attackerad på New Delhis gator. Minuterna efter blev det rapporterat.

Polisen var trött. ‘LÃ¥t oss göra vÃ¥r utredning’, sa dom. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställde sig inför sitt parlament och anklagade Iran för en terroristatack. ”Elementen bakom dessa attacker var Iran och dess protegé, Hizbollah Iran, som är de största terror exportörerna i världen”, sa han och ”Israel skall agera pÃ¥ ett kraftfull sätt”.

Detta var all den bekräftelse som BBC behövde. Man började rapportera attacken som en iransk akt mot en israelisk diplomat på indisk mark. Varför skulle Iran genomföra en attack mot en israelisk diplomat i Indien, särskilt som Indien är mitt i sina försök att förhandla delikata arrangemang med Teheran som betalning för iransk olja? Frågan mystifierar.

Iran ansvarar för 12% av Indiens importerade olja (se India pivots, and pivots again, Asia Times, 9 feb, 2012). Över de gångna två åren har Indien kämpat för att finna en mekanism till att betala Iran för denna olja. Förenta Staternas och Europeiska Unionens sanktioner hade, som vore det Förenta Nationernas SäkerhetsRåds sanktioner mot Iran, komplicerat marknaden för den iranska oljan.

Fram till 2010 använde Indien de anläggningar som den Asiatiska Clearing Unionen (ACU) använt, uppförd 1974 som en utväxt på Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala Kommission för Asien och NordostPassagen. För hjälp till länder att ekonomisera med sina utländska växlingsreserver, lät ACU dem göra bilaterala överenskommelser och betalningar genom att utnyttja Asiatiska Monetära Enheter (valuta- enheter indexerade till USA dollar och Euro för länder med överskott och underskott utanför sina formella utländska växlings-reserver).

Under december 2010, med press frÃ¥n USAs finansdrabbade, sa man ”att alla rÃ¥dande tillgängliga valutatransaktioner inklusive handelstrans-aktioner med Iran bör klaras upp i varje tillÃ¥ten valuta utanför ACUmekanismen”.

Mellan februari till april 2011 vände sig den indiska regeringen sedan till en komplex mekanism som utnyttjar en Hamburgbaserad Europeisk-Iranisk HandelsBank (EIH) via den Tyska CentralBanken och Indiens StatsBank. Proceduren vÃ¥ldförde sig inte pÃ¥ FNs SäkerhetsrÃ¥ds eller Europeiska Unionens sanktioner mot Iran. För slutlig användning till betalning erbjöds man certifikat av Indiens Statsbank, sÃ¥ USAs finans-ministerium borde ha blivit nöjda- pengarna gick till rÃ¥olja och inte till att betala Irans kärnenergiprogram…

Inte desto mindre växte det amerikanska trycket mot tyska kanslern Angela Merkel. ”Finansdepartementet oroar sig över nyliga rapporter att tyska regeringen har auktoriserat användning av EIH som ett rör för Indiens oljebetalning till Iran”, anmärkte den amerikanska regeringen. ”Finansdepartementet fortsätter engagera bÃ¥de tyska och indiska myndigheter om denna situation och fortsätter arbeta med sina allierade för att isolera EIH”.

 Den 4 april 2011, hade USAs Finansdepartement fått som man ville. Tyskland bröt länken med Indien-Iran.

Indien trollade sedan fram ett arrangemang med Turkiets Halkbank. Turkiet med sina djupa ekonomiska band till Iran stod ut med 2010 års säkerhetsråds restriktioner, men man vägrade att fördjupa USAs och EUs sanktionsregim. Den turkiska regeringen äger en  del av 75% i Halkbank och har låtit den vara i ledningen för länder som Indien till betalning för iransk olja.
…..
Mehmet Ozkan som undervisar i Internationella Relationer vid Sarajevos Internationella Universitet och har berättat att Turkiet försöker utveckla en ”oberoende linje”, som följer FNs sanktioner, men själv hÃ¥ller detta skilt frÃ¥n USAs och Europeiska Unionens hÃ¥rdare sanktioner.

Över de gångna åren besökte amerikanska tjänstemän vid Finansdepartementet Turkiet för att söka skära av Turkiet förbindelser med Iran.  De strängare sanktionerna från Obama den 31 december gjorde, att det är förbjudet för amerikanska firmor att göra affärer med de firmor som haft att göra med Irans CentralBank.

Halkbank är relativt immun mot USAs finansiella system, och man är den viktigaste finansiella mellanhanden för det turkiska raffinaderiet Tupras. Som E Ahmet Tonak berättade, han undervisar i internationella relationer och politisk ekonomi vid Istanbuls Bilgiuniversitet, blev   Halkbank tvingad att  godkänna det starka amerikanska trycket, särskilt efter att vissa från USAs FinansDepartement hade besökt Turkiet de sista veckorna.

Indiska och iranska tjänstemän har suttit i dialog under de gångna två veckorna för att undvika Irans finansembargosystem. Indien har Kinas flexibilitet, vars ekonomiska makt ger ett genuint oberoende. Kina betalar för iransk olja med yuan, som man försöker föra fram till en internationell handelsvaluta. Indien saknar denna frihet.

Tidigt i februari skapade indierna och iranierna en betalningsmekanism: Indien skulle betala 45% av sin oljenota med rupees, som skulle förvaras i den Kolkata-baserade UCO banken och betalas ut från två iranska privatbanker, Bank Parsian och Karafarin Bank. Resten av oljenotan skulle redas ut med tiden.

Indien hoppas pÃ¥ att utnyttja dessa rupees för att hjälpa upp exporten frÃ¥n Indien till Iran. RÃ¥dande handel mellan Indien och Iran är ojämn, med bara US$ 2.74 miljarder för den indiska exporten i en total handel pÃ¥ $13.6 miljarder. För att öka Indiens export till Iran planerar regeringen att sända dit en delegation under nÃ¥gra av kommande mÃ¥nader. ”En väldig delegation kommer, som ministern uppmanat, till en samling i Mangalore, för den här delegationen tänkter ingÃ¥ en överenskommelse.

Exportörerna skulle fortsätta boka affärer med sina iranska motparter. Indien vill exportera vete och ris te, farmaceutiska produkter, järn och stÃ¥l. USA har sagt att man inte tänker sanktionera ”mat, medicin, medicinsk utrustning”. Amerikanska StatsDepartementets talesperson Victoria Nuland har ocksÃ¥ sagt, ”SÃ¥ ur vÃ¥rt perspektiv borde inte detta slags handel sanktioneras”. ”Eller man kan Ã¥tminstone säga, att nu borde den i varje fall inte sanktioneras”.

Det blev också samtal om att Indien kunde växla vete mot olja, men landets Jordbruksminister K V Thomas har ännu inte sett till något formellt förslag. Snubbelfrågan denna vecka var om betalningsmekanismen. Enligt indisk lag måste man om Iran får betalning i rupees inne i Indien, betala 40% i skatt. Den indiska regeringen står under press från landets raffinaderier för att glömma denna skatt.

”Troligen vill det Nationella Iranska Olje Företaget helst slippa betala denna höga skatt”, sa B Mukherjee, direktör i Hindustan Petroleum- Företag. ”Vi vill helt klart inte betala den, dÃ¥ den gör importen dyrare. Jag skulle lika gärna kunna köpa olja frÃ¥n nÃ¥gon annan, dÃ¥ man lagt denna 40% iga börda pÃ¥ mig.”

I ett stort tal vid ‘Center for Strategic and International Studies’ i Washington den 6 februari, noterade Indiens utrikesminister Ranjan Mathai att, ”Iran är vÃ¥r nära granne, vÃ¥rt enda ansikte mot CentralAsien och Afghanistan och bestÃ¥r av en minskande men ändÃ¥ betydande del av vÃ¥r oljeimport.

För oss finns där ocksÃ¥ en bredare och lÃ¥ngsiktig geostrategisk hänsyn, som inte är olik det vi stÃ¥r inför pÃ¥ andra omrÃ¥den i Stilla Havs- regionen. VÃ¥r relation med Iran är i överensstämmelse med vÃ¥r mÃ¥lsättning om icke-spridning, eller i motsättning till de relationer vi har med vÃ¥ra vänner i Västasien eller med Förenta Staterna och Europa”.

USA ser dessa handelsrelationer som djupt oroande. USA är angelägen att göra de iranska sanktionerna som ett vänskapstest för sina allierade. USAs StatsDepartements talesperson Nuland sa i förra veckan, ”Vi arbetar med länder runt världen, inklusive Indien, för att upprätthÃ¥lla starka oljerelationer med Iran och uppmuntra dom alla att minska sitt beroende av Irans rÃ¥olja.”

Indien-Iran överenskommelsen är nära fullbordan. Hur attacken mot israeliska ambassadens bil i New Delhi kommer att påverka den, det är upp till var och ens gissning. Trångsynta politiska agendor, som än en gång hotar avbryta en mycket viktig frågeställning om att skapa förtroende över den asiatiska kontinenten och lindra spänningar. Sanktionsregimen är en dåres paradis, som underminerar det bränsleparadis Iran och Indien försöker skapa.

övers Ingrid Ternert

Vijay Prashad är professor och direktör för Internationella Studier vid Trinity College, Hartford, Förenta Staterna.

12 maj, 2011

Dem Now 12 maj Självmordsvåg bland Indiens fattiga skuldsatta bönder

Filed under: ekonomi,Indien,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 17:14

Det sker tvÃ¥ självmord i timmen pÃ¥ grund av ekonomisk desperation…

11 april, 2011

Nya ‘Gandhi’ tar itu med Indiens korruption

Filed under: Fred,Indien — ingrid @ 21:18

av Gautaman Bhaskaran

Det finns en ny Gandhi i Indien – eller det verkar sÃ¥. PÃ¥ mÃ¥nga sätt liknar det Mohandas Karamchand Gandhi, som slunkit ut frÃ¥n en Savile Row kostym och lukrativa advokaters kamrar för att driva ut britterna frÃ¥n Indien. Kisan Baburao Hazare har startat en rörelse för att driva ut korruptionen ur landet.

En 71-Ã¥rig socialaktivist frÃ¥n Maharashtra, Hazare och känd som Anna men kallar sig själv för ”fakir” (tiggare) – mycket som Gandhi, vilken blev Mahatma (stor ande) och närmast sarkastiskt beskrivits som den ”nakne fakiren”.

Denna ”tiggare” hade under 1930talet och 1940talet makt nog att ena Indien och tysta det brittiska imperiets mäktiga vapen och skryt om att solen aldrig skulle gÃ¥ ner bakom detta. Det gjorde den dock, och mannen som fanns runt den skarpaste stjärnan pÃ¥ himlen med ett icke-vÃ¥ldsligt korstÃ¥g, och som gick under namnet Satyagraha (sanningsrörelsen) var av äkta kött och blod.

Ändå fruktade britterna honom som ingen annan, för bakom hans bräckliga uppenbarelse fanns stål, bakom hans ödmjuka uppträdande fanns styrka att bryta ner en mur bestyckad med gamla kanoner.

Det var för över 100 Ã¥r sedan som Gandhi började sitt ickevÃ¥ldsmotstÃ¥nd mot britternas imperialism i Indien – ett land delat längs en mängd linjer. Där fanns mÃ¥nga sprÃ¥k och mÃ¥nga fler dialekter, mÃ¥nga religioner, mÃ¥nga kaster och naturligtvis de rika och de fattiga, men denna lilla man med sitt mycket oimponerande utseende, Mahatma, fick dem alla tillsammans att kämpa för Indiens oberoende.

Hans uppmaning till ”Vande Mataram” (Jag böjer mig ner för dig, moder) – en blandning av Bengali och Sanskrit som kom upp i en roman frÃ¥n 1882 av den kända bengaliska författaren Bankimchandra Chattopadhyaya – var som ett vÃ¥ldsamt stridsrop, om än utan vapen eller krut, vilket handlat just om varenda medborgare under sitt decennierlÃ¥nga slaveri.

Det fick honom och henne drömma om ett land, fritt från utländsk inblandning. Och det inträffade att britterna blev förvirrade och maktlösa gentemot en slakt mot de massor som inte ens skulle lyfta ett finger av våld.

Nu är det Annas tur att väcka upp indierna till det dystra och hemska flöde under precis varje del av livets skede. Det som även hennes argaste kritiker och motståndare motvilligt erkänner, har Anna styrkan att mobilisera massorna mot ett system som blivit oerhört korrupt under gångna sex decennier eller så, och i stor skala hade utnyttjat lagen felaktigt och samlat på sig en obscent stor rikedom.

Vad som särskilt retar upp människor är att Kongresspartiet, som då leder en regeringskoalition i New Delhi, gick hand i hand med Ghandis kamp att vinna oberoende. Anna leder nu en kamp mot just den Kongressen.

Unde förra veckan fastade hon till sin död. 200 människor var med henne i fastan vid New Delhis Jantar Mantar, en historisk plats med astronomiska instrument byggda av Maharaja Jai Singh II av Jaipur under 1724. Tusentals indier runt nationen har uppmanats till stöd för Annas maning att krossa korruptionen vid några av de högsta av maktens sfärer.

I första hand utförde man fastan för att tvinga regeringen att upprätta lagar mot korruptionen, känt som Lokpal Lagen, vilken gör alla inom regering och byråkrati skyldiga, inklusive premiärministern själv.

Så småningom hade Annas fasta och snabbt ökande popularitet och hennes stöd, fått den federala regeringen att gå med på att upprätta en blandad panel ministrar och medlemmar av civilsamhället att inom närmsta månads parlamentssession instifta en lag.

Anna bröt sedan fastan. Men hon sa att hon skulle gå tillbaka till denna form av protest ifall regeringen hade misslyckats med att hålla sitt löfte. Lagförslaget ska vara färdigt till den 30 juni.

Inom de närmsta månaderna har Gandhis och Buddhas land kunnat uppleva värdet av miljontals dollar. Väldiga summor pengar har åkt iväg till schweitziska bankkonton, där lika väldiga summor gick förlorade, vilka skulle gått till en nationell bankanvisning.

ÄndÃ¥, istället för att tackla frÃ¥gan rakt pÃ¥, har den under en eller annan förevändning blivit bortglömt av den federala regeringen – nöjd med tanken att inte pÃ¥ nÃ¥gra fler Ã¥r behöva stÃ¥ inför elektoratet, dÃ¥ nuvarande parlamentsperiod gÃ¥r mot sitt slut.

Detta är vad Anna, en självutnämnd Gandhiutövare, för nÃ¥gra dagar sedan rest i ett brev till premiärminister Manmohan Singh. Hon sa att det plÃ¥gar henne fruktansvärt att fÃ¥ veta regeringen ”hellre än att resa frÃ¥gan om korruptionen har försökt gÃ¥ ut med anklagelser om konspiration [mot oppositionens politiska partier], där det inte funnits nÃ¥gon”.

Anna tillade: ”Vid den tid dÃ¥ landet kom att bevittna skamligheter i en oöverträffad omfattning, förstÃ¥r man hela landets otÃ¥lighet. Och vi uppmanar er inte till en tidigare likartad händelse, utan att visa modet att vidta oväntade Ã¥tgärder.”

Detta är inte Annas första smak pÃ¥ rampljuset. En omättlig hungerstrejk Ã¥r 2003 för att avlägsna fyra ministrar i Maharashtra, (vars huvudstad Mumbai är landets finansiella centrum) kom att skapa en storm, och regeringen där mÃ¥ste till slut böja sig för de sociala aktivisternas ”Satyagraha”. Ministrarna avgick.

”Satyagraha har makten att skambelägga de mäktiga, för det betyder en moralisk redovisning inför samhället”, säger New Delhi-baserade socialvetaren Ashis Nandy. ”I vilket fall är det endast effektivt dÃ¥ utövaren uppbär den moraliska rätten att genomföra aktionen.”

Nandy tror att även den grymmaste av regimer finner det tufft att hÃ¥lla nere en ”Satyagraha” rörelse. Även i NaziTyskland lyckades Ã¥r 1943 den ickevÃ¥ldsliga Rosenstrasse protesten. I brittiska Indien, kände sig ofta soldater pÃ¥ hästryggen skyldiga dÃ¥ de mÃ¥ste bryta upp ickevÃ¥ldsmotstÃ¥nd: Män och kvinnor pÃ¥ marken emotsÃ¥g hovar och käppar med ett leende.

Vad som nu borde lugna den indiska regerings-administrationen är Annas lösning. ”Vi behöver en andra frihetsrörelse”, säger hon, ”för att bli av med korruptionen och dess utövare”. Anna Hazare kunde vara just denna gnista som kunnat tända den vanliga indiern till ett flammande, ursinnigt eldklot.

övers Ingrid Ternert

16 mars, 2011

Japans kärnkraftkatastrof skrämmer Indien

Filed under: Indien,Japan,Kärnvapen,Kina,Miljö,nya — ingrid @ 15:57

 Tsunamiexpert: Några fler jordbävningar att oroa sig över
Triumf och rädsla då räddningspersonalen går igenom Japans kärnkraftsolycka och skrämmer upp Indien 
av Sudha Ramachandran  17 mars Asia Times 
 

Aktivister säger att de inte väntar sig att nÃ¥got kommer ut frÃ¥n premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspÃ¥ rapporten – dÃ¥ allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen hade att säga under de senaste dagarna, sÃ¥ vet vi vad rapporten kommer att innehÃ¥lla,” förklarar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har Ã¥terupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är den största i världen och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkan-region.

Alltunder det att Jaitapurs föresprÃ¥kare säger att den ligger i ett seismiskt säkert omrÃ¥de - medan den ligger i Zon 3 – pÃ¥pekar aktivister att den ligger i en region som har drabbats av tre allvarliga jordbävningar under de gÃ¥ngna tvÃ¥ decennierna med magnituder som överstiger 5, inklusive en under 1993 som kom att lämna nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om säkerheten hos indiska Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan hamnat i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som uppmärksammade allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka utnyttjar icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationers indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi.

”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss pÃ¥ vÃ¥r erfarenhet av PHWRs och bygga fler sÃ¥dana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, sÃ¥ har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är fullständigt insatta i teknologin, sÃ¥ att de snabbt skulle kunna hoppa in och fÃ¥ tillbaka situationen till det normala.

Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera pÃ¥ det här snabba och effektiva sättet inför en olycka inne i nÃ¥gon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, Ã¥tminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att nÃ¥got kommer ut frÃ¥n premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi kan redan förutspÃ¥ rapporten – dÃ¥ allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, sÃ¥ vet vi vad rapporten kommer att innehÃ¥lla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har Ã¥terupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregion.

Alltunder det att Jaitapurs föresprÃ¥kare säger att den ligger i ett seismiskt säkert omrÃ¥de – medan den ligger i Zon 3 – pÃ¥pekar aktivister att den ligger i en region som har   drabbats av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gÃ¥ngna tvÃ¥ decennierna, inklusive en under 1993 som lämnade nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om Jaitapurs reaktorers säkerhet. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRs reaktor har en oprövad konstruktion och den första enheten har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som kommit att uppmärksamma allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

DÃ¥ Indien själv har byggt 18 PHWR, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, sÃ¥ är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss på vÃ¥r erfarenhet av PHWR och bygga fler sÃ¥dana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Detta istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, vilka vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, finns indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är sÃ¥ fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunnat hoppa in och fÃ¥ tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera pÃ¥ det snabba och effektiva sättet inför en olycka i nÃ¥gon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, Ã¥tminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.

Under åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima hade kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att nÃ¥got kommer ut av premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi skulle redan kunna förutspå rapporten – dÃ¥ allt vi hade behövde göra är att lyssna pÃ¥ vad kärnenergiexpertisen haft  att säga under de senaste dagarna, sÃ¥ vet vi vad rapporten kommer att innehÃ¥lla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har Ã¥terupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning -  som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs föresprÃ¥kare säger att den ligger i ett seismiskt säkert omrÃ¥de – medan den ligger i Zon 3 – pÃ¥pekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder som överstigit 5 under de gÃ¥ngna tvÃ¥ decennierna, inklusive en under 1993 som lämnat nära 10 000 människor döda.

Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare vilka uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

DÃ¥ Indien själv har byggt 18 PHWRs, som använder icke anrikat naturligt uran till bränsle, sÃ¥ är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita sig till vÃ¥r erfarenhet av PHWRs och bygga fler sÃ¥dana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är sÃ¥ fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och fÃ¥  tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam hade kunnat reagera pÃ¥ detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i nÃ¥gon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, Ã¥tminstone under närliggande decennier,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att nÃ¥got kommer ut frÃ¥n premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspÃ¥ rapporten – dÃ¥ allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, sÃ¥ vet vi vad rapporten kommer att innehÃ¥lla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har Ã¥terupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs föresprÃ¥kare säger att den ligger i ett seismiskt säkert omrÃ¥de - dÃ¥ den ligger i Zon 3 – pÃ¥pekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gÃ¥ngna tvÃ¥ decennierna, inklusive en under 1993, som lämnat nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare som uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

DÃ¥ Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, sÃ¥ är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss till vÃ¥r erfarenhet av PHWRs och bygger fler sÃ¥dana reaktorer,” sa Gopalakrishnan.

Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om. ”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, förfogar vi över indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är sÃ¥ fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och fÃ¥ tillbaka situationen till det normala.

Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera pÃ¥ detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i nÃ¥gon av andra importerade reaktorer vore i det närmast omöjligt, Ã¥tminstone under de närmaste decennierna,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima kan få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

övers Ingrid Ternert

27 februari, 2011

Afrika: Globala NATO vill rekrytera 50 nya militära partner

 

 Global Research 26 feb av Rick Rozoff
En artikel nyligen i Kenyas ‘Africa Review’ citerade källor i den Afrikanska Unionen, om att NATOs 28 medlemsstater förbereder ett militärt partnerskapprogram med Afrikanska Unionens 53 nationer.

Artikeln relaterade till kommentarer av Afrikanska Unionens ledare i Etiopiens huvudstad Addis Ababa.

Där har organisationen sitt högkvarter, att trots “det fastlagda målet att gå emot globala hot mot säkerheten och särskilt hoten mot Afrika, har en del observatören tolkat pakten som ett medel för att förhindra den kinesiska expansionen i Afrika.”

Artikeln hävdade också att NATO förhandlar om att öppna ett kontor i Afrikanska Unionens högkvarter och att NATOs legala delar arbetar med dess AU motpart “för att göra klart den nya pakt, som inom kort ska undertecknas.”

Nyhetsartikeln avslöjade också att Ramtane Lamamra, Afrikanska Unionens kommissionär for Fred och Säkerhet, “bekräftade att Nato kommer att underteckna ett militärt samarbetsavtal med Afrikanska Unionen” med särskilt tryck på förstärkning av den Afrikanska Stående Styrkan (ASF).

Den är avsedd att innehålla brigader kopplade till kontinentens fem Regionala Ekonomiska Kommuniteter REC (den Norra, Östra, Västra, Centrala och Södra). Västafrikas stående styrka har fått rollen och uppgiften att invadera– alltså invadera och ockupera– Elfenbenskusten sedan resultaten av presidentvalen i december hade presenterats, och de som bidrar till Östafrikas stående brigad (EASBRIG), Uganda och Burundi, deltar som stridande i Somalias inbördeskrig.

AUs Lamamra förklarade att “Afrika vill lära från Nato om strategsk flygtransport, avancerad kommunikation, rotering av viktiga enheter i regionerna och att kunna möta logistiska utmaningar,” samt tillade att “Nato varit en god modell för att bygga ASF.” Nato luftlandsatte tusentals ugandiska trupper in och ut i den somaliska huvudstaden Mogadishu i mars förra året – 1700 och 800 respektive – till stöd för Uganda-Burundi inom Afrikanska Unionens Mission i Somalia  (AMISOM).

Kenyas rapport avslöjade också att “Experter säger Afrika blir ett strategiskt slagfält mellan världsmakter och särskilt dÃ¥ USA, Europeiska Unionen, Kina och Ryssland,” med de första tvÃ¥ tillsammans under Nato och dess ‘Partnerskap för Fred’- program, vilka för närvarande förutom Cypern– arbetar tillsammans och de andra tvÃ¥ ökar sina investeringar i olja och naturgas pÃ¥ kontinenten. Dessutom tävlar Ryssland och Kina med USA och dess Natoallierade vad gäller vapenförsäljning till afrikanska nationer.

Man tillade- “Enligt initierade källor skulle den nya säkerhetsordningen kunna utgöra ett sätt att blockera kontinentens andra stora vapenleverantörer – Kina och Ryssland.

“Ifall pakten blir antagen av AUs medlemsstater, skulle det kunna innebära ett stort slag mot Kina och Ryssland. Under sitt årliga möte år 2010 satte Nato som sitt mål att bli en global ‘säkerhetsgarant’ fram till år 2020.”

Den 18-19 februari besökte en högt uppsatt delegation från den Afrikanska Unionens Natohögkvarter och Europastaternas SHAPE i Belgien, under ledning av Afrikanska Unionens chef över dess fredsoperationer, varifrån NATO rapporterar:

“NATO och den Afrikanska Unionen har alltsedan år 2005 utvecklat en praktik av ett alltmer fruktbart samarbete med den NATO-stödda AU-missionen i Sudan [flygtransport av över 30 000 trupper fram och tillbaka till Darfurregionen] och för närvarande stöd till AU missionen i Somalia vid luft-och sjötransport, men också stöd till planering.

“Nato erbjuder dessutom stöd till träning- och kapacitetsuppbyggnad för Afrikanska Unionens lÃ¥ngvariga fredsbevarande förmÃ¥ga, särskilt till den afrikanska stÃ¥ende styrkan.” Denna styrka har systematiskt byggts upp efter modell frÃ¥n ‘NATO Response Force’, som Ã¥r 2006 hade startat ett storskaligt krigsspel pÃ¥ den afrikanska ön Cape Verde.

ASF är ett gemensamt projekt inom NATOs och USAs AfrikaKommando, vilket innan det helt hade trätt i kraft den första oktober år 2008 blev utvidgat, utvecklat och lett av USAs EuropaKommando, vilket samtidigt utgör de NATOallierades Högsta Europeiska Kommando.

Under 2007 la Natos högsta civila beslutsfattare fram en studie rörande “en bedömning av den Afrikanska Stående Styrkans brigaders operationella beredskap.”

Följande år besökte NATOs Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer Ghana under tre dagar och sa att “militäralliansen skulle kunnat spela en viktig roll genom att träna afrikanska soldater,” särskilt som “Alliansen gått med på att stödja den afrikanska stående styrkan.”

Under 2009 började Natoblocket träna afrikanska stabsofficerare för ASF vid Nato-skolan i Oberammergau i Tyskland. Allianshögkvarteret i Lissabons Förenade Kommando hade i uppgift att kontrollera det militära samarbetet med den Afrikanska Unionen och tränade afrikanska officerare till att genomföra militära övningar. “Nato har också deltagit och stött varierande ASF-förberedande workshops för att utveckla ett ASF-relaterat koncept.”

Samma år har norske översten Brynjar Nymo från Norska ambassaden i Etiopien verkat som informell sambandsofficer för Natos kontakter med den Afrikanska Unionen – och sagt att “samarbetet mellan NATO och AU för närvarande fokuserar på tekniskt stöd till de stående afrikanska styrkorna (ASF).”

Den norska ambassadens webbsida förklarade vid denna tidpunkt att den afrikanska ‘Monitoring & Support Team’ vid Natohögkvarteret i Portugal utgör högkvarteret för detta arbete i Afrika,” vilket blivit tecknat ovan.

Senare under år 2009 besökte NATOs dåvarande biträdande generalsekreterare Maurits Jochems AUs högkvarter i den etiopiska huvudstaden, där NATO har en högre sambandsofficer anställd och andra tjänstemän.

“I sin ställning som NATOs assisterande biträdande generalsekreterare har ambassadör Jochems ofta besökt Addis Ababa för diskussion med Afrikanska Unionen… NATO bistår med tekniska råd och tillgängliga experter inom området och har erfarenhet från internationella operationer och tillgång till relevanta träningsmöjligheter för AUC [Afrikanska Unionens Kommission] genom dess Stående Afrikanska Styrka.”

I samband med den 26e och 27e januari  höll NATOs MilitärKommitte´ett tvådagarsmöte i Bryssel med försvarschefer -USAs ordförande för de Förenade StabsCheferna amiral Michael Mullen med kollegor – och andra militära representanter för 66 nationer, en tredjedel av Förenta Nationernas medlemsstater.

Man diskuterade pÃ¥gÃ¥ende NATO operationer i Afghanistan – för närvarande världens största och längsta krig med beräknade 140 000 trupper frÃ¥n ungefär 50 nationer, vilka tjänat under Alliansens ISAFstyrka – International Security Assistance Force – Balkanländerna (Kosovostyrkan), hela MedelhavesOperationen ‘Active Endeavor’ och Afrikas Horn,  AdenViken och ner genom Afrikas östkust (Operation Ocean Shield).

Under Militärkommittén och dylika möten har en session hållits inom MedelhavsDialogen med militära ledare från NATOs sju partnerskapsländer-Israel, Egypten, Tunisien, Algeriet, Jordanien, Marocko och Mauritanien. Sessionen har nyligen ägt rum, då den tunisiska presidenten Zine El Abidine Ben Ali blev störtad och demonstrationerna pågick i Egypten, vilka kom att leda till samma öde för president Hosni Mubarak.

Den 9 februari rapporterade Serbiens ‘Beta News Agency’ att försvarsminister Dragan Sutanovac hade meddelat att en NATO-strategikonferens med namnet ‘Efter Lissabon: Implementering av Transformationen’ ska äga rum under  juni i Belgrad, Serbiens huvudstad, med representanter frÃ¥n 69 länder: Alla 28 av NATOs medlemsstater, 22 av Europas Partnerskapsnationer, Kaukasus, Centralasien och 19 andra länder.

Förutom att inom MedelhavsDialogen utveckla NATOs program för militärt samarbete inom ‘Istanbuls SamarbetsInitiativ’  med vissa Gulfstater i Persiska Viken som Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade ArabEmiraten, med Oman och SaudiArabien som nästa steg.

NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var i Qatar under 15-16 februari för en 2-dagars fördjupnings konferens  inom NATO-Istanbuls SamarbetsInitiativ- med permanenta representanter inom blocket (ambassadörer) för de 28 medlems staterna och erfarna militär- och regeringsanställda från samarbetsrådet för de sex Gulfstaterna: Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, SaudiArabien och Förenade ArabEmiraten. Den första och sista av dessa har trupper under NATO i Afghanistan.

NATO har också en partnerskap-kategori vid namn Kontaktstater. Alla dessa fyra nationer befinner sig under expansion i  regionen runt Ostindiska Oceanen: Australien, Japan, Nya Zeeland och SydKorea. Detta USA-ledda militära block håller också en afghansk-pakistansk ISAFstyrka, Trilaterala Kommissionen, för att koordinera dess krigsuppgifter på båda sidor KhyberPasset och stå under eget kommando över trupper och annan militär personal  i Afghanistan. Från nationer som inte finns bland NATOs 70 medlems- och partnerskapsländer som: Colombia, Malaysia, Mongoliet, Singapor och Tonga.

NATO-Rysslandrådet återuppstod vid NATOs Lissabonmöte i november och NATOs Kosovostyrka (KFOR) tränar och utrustar Kosovos Säkerhetsstyrkor, alltså deras färdigutbildade väpnade styrkor. NATO i sin tur har inte mindre än 75 medlemmar och partnerskapsländer med nationer som det tidigare neutrala Cypern inklusive nedanstående.

Den Afrikanska Unionen har 53 medlemmar och kommer snart att fÃ¥ ännu en efter det lyckade valet för ett oberoende södra Sudan. I den ‘Afrikanska Unionen’ ingÃ¥r den Demokratiska ArabRepubliken Sahrawi (VästSahara), som Ã¥r 1975 hade erövrats  av Marocco. Detta har inte erkänts av nÃ¥gon NATOstat förutom Marocco, som dragit sig ur Afrikanska Unionen för att denna erkänt och tagit in VästSahara.

Fyra medlemmar i AU är tillsammans med Marocco redan del av NATOs partnerskap-program, Medelhavsdialogen-Algeriet, Egypten, Mauritanien och Tunisien – NATOs militära samarbetsavtal med Afrikanska Unionen kunde ha gynnat NATOs 50 nya partnerländer.

Detta betyder att världens enda militära block kunnat expandera ytterligare, till att på ett decennium – 1999-2009 – gå från 16 till 28 medlemsstater, något som internationellt besannades med nära 100 militära partners. Tillsammans med partnerländer och de medlemmar som finns på varje befolkad kontinent, utgör nu detta två-tredjedelar av världens alla nationer.

övers Ingrid Ternert

20 januari, 2011

BRIC – en blivande babyjätte

Filed under: Brasilien,ekonomi,Indien,Kina,Ryssland — ingrid @ 04:47

av Anna Forostenko 18 jan Voice of Russia
   
En berömd amerikansk ekonom vid namn Jim O’Neil, mest känd för sina välkända ekonomiska teser om de ekonomiskt kopplade stater som kallas BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, och enligt honom nu också Sydafrika), har idag även föreslagit att ta med Mexico, SydKorea, Turkiet och Indonesien i gruppen av de snabbast växande ekonomierna.

Idén om att utvidga BRIC kom till för ett tag sedan, och förra året gick Sydafrika in i gruppen. Därför skulle det vara mer korrekt att kalla denna sammanslutning för BRICS. Eller små och icke flytande marknader.

Jim O’Neil ser de så-kallade växande marknaderna som potentiella kandidater för medlemskap i BRIC-gruppen, och han betonade att det konstiga i att beteckna dessa som utvecklingsmarknader.

Han tycker att länder där nationalprodukten överstiger en procent av världens GDP borde ingå i gruppen. Kandidaternas samlade GDP utgörs av 5.5 procent. Samtidigt växer deras roll i världspolitiken..

“Dessa länder är världsekonomins stabilisatorer, och samtidigt skulle de kunna spela en viktig roll roll för politisk stabilisering, särskilt till att lösa regionala konflikter, icke-spridning av kärnvapen, kampen mot internationell terrorism och ta hand om klimatförändringen,” säger Andrei Volodin.

Termen BRIC anses vara en grupp länder vilka kommer utgöra den drivande kraften i världsekonomin. Jim O’Neil insisterar på att de fyra ländernas totala ekonomi  inom 40 år kommer att överstiga 7-gruppens ekonomi. Nu på senare tid har en växande grupp människor börjat stödja denna idé, säger Andrei Volodin.

“Världsekonomin kommer att förändras helt, om ekonomin i de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina liksom Afrika, Indonesien, Mexiko, Argentina och SydKorea börjar växa snabbt.

Skälet till detta är att de här inflytelserika staterna idag utvecklar sin medelklass och konsument efterfrågan. I fortsättningen kommer det att skapa en oavbruten period av vital ekonomisk tillväxt och en energisk återväxt,” sa Andrei Volodin.

Allt detta visar hur det världsekonomiska systemet gradvis förändrats. De länder som i början av århundradet spelat en ledande roll har nu börjat förlora sina positioner. Samtidigt har de länder som för tio år sedan tillhörde tredje världen, nu börjat få inflytande inom världsekonomin.
övers Ingrid Ternert

19 november, 2010

Obamas båt till Indien springer läck

Obama’s boat to India springs leaks av M K Bhadrakumar Asia Times 21 okt

I världen av diplomati och politik betyder alltid en ‘läcka’ nÃ¥gonting 
och dess timing är aldrig tillfällig. Läckan är en slags diplomatisk briljans.

Tidigt i november dök två läckor i följd upp i New York och London inför president Barack Obamas besök till Indien, något som reser kniviga frågor.

Detta hotar att bli ledmotivet för Obamas besök.

Reaktionen pÃ¥ den ”ursprungliga läckan” 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida med ”undersökande journalistik” som specialitet, har kunnat summeras pÃ¥ följande sätt:

USAs Federala undersökningsbyrå har ägt avancerad information om terrordådet i Mumbai år 2008, de som kom att döda 166 människor, men man har inte förmedlat det till berörda indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005 att David Coleman Headley, av amerikansk härkomst och nu figurerat som nyckelperson i komplotten, var en aktiv militant i den pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT) utan att ha blivit dömd och haft omfattande träning i pakistanska läger med inhandlade glasögon för nattseende och annan utrustning.

Det har i över ett decennium förekommit en ”komplicerad relation” mellan amerikanska myndigheter och Headley, alltsedan han började arbeta som ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ nÃ¥gon gÃ¥ng under sent 1990tal.

Headley har förmodligen varit en amerikansk ”tillgÃ¥ng” inom LeT, och blev vid nÃ¥gon tidpunkt jihadist. Denna ProPublica-läcka följdes fyra dagar därefter den 19 oktober av en artikel i brittiska the Guardian baserad pÃ¥ de hemliga rapporter i juni som indiska myndigheter haft frÃ¥n förhör med Headley i Chicago. Detta innebär att:

Pakistans underrättelsetjänst, Inter-Services Intelligence, varit ”djupt involverad” i iscensättningen av Mumbaiattackerna. ”ISI hade ingen tvekan om nödvändigheten att slÃ¥ till mot Indien.”

Pakistanska militärofficerare var inblandade i konspirationen.

Headley fick 25 000 USAdollar frÃ¥n sin ”ISI kontakt” till finansiering av 1 av 8 spaningsuppdrag i Mumbai. Betänk den djupa ironin i det hela. Det var menat för Obama att bli ett historiskt besök till Gandhis land, vilken omfattas av beundran för sina tankar om ickevÃ¥ld – och dessa erkännanden frÃ¥n en terrorist, vilka riskerar att dra uppmärksamheten frÃ¥n det hela.

De båda läckorna förenas lite på en höft. Historien sett gäller att: a) USA håller skenet, alltmedan man bekänner sig till Indien som dess strategiska partner b) Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men nu kan man inte göra något åt det.

Av en bisarr tillfällighet kom man att upptäcka ”läckorna”, även dÃ¥ etablissimanget i Washingtons inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), offentliggjort en ”icke-partisk” rapport, där Richard Armitage var insyltad pÃ¥ ett hörn, den vice utrikesministern i förra administrationen, och Nicholas Burns, vice utrikesminister i förra och nuvarande administration, sÃ¥ kallade ”Naturliga Allierade” som utgjorde en spännande ‘blÃ¥kopia’ av det nyförenade strategiska partnerskapet USA-Indien och skulle kunna fÃ¥ det till att stÃ¥ på en mer ”solid grund”.

Betänk följande: Washingtons plÃ¥gsamma koreografi för Obamas besök gÃ¥r mot sitt slut och en gömd hand sträcks fram frÃ¥n ingenstans för att avbryta det hela. Enligt vad en känd redaktör anser, att det allra minst är för att: ”En blandning av misstänksamhet hade svept igenom USAs departement, efter det att man hade misslyckats med att förhindra 2008 Ã¥rs terroristattacker i Mumbai”, vilka för sin del ”har fördjupat tvivlen och rest frÃ¥gor” om hur det amerikansk-indiska samarbetet inom kontraterrorismen egentligen ser ut.

Det är upp till var och en att gissa, om en gömd hand verkligen arbetar för att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall som helst har man börjat en trepartis katt- och råttalek som omfattar USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i en desperat katastrof-kontrollerande sinnesstämning. Saken är den att nu är tidpunkten kritisk i det amerikansk-indiska partnerskapet. Förväntningarna är höga om att Obamas besök skall kunna ge ett strategiskt lyft åt de gångna årens tröghet.

Det talas om att lätta restriktionerna för ett teknologiskt flöde till Indien med ”dubbelt användningsomrÃ¥de”, dÃ¥ det gäller samarbete inom rymden och energin, ett multi-miljarddollar vapenavtal för C-17 militära transportflyg och nya möjligheter skapas för handeln inom Indiens handelsmarknad med potential att generera tiotusentals jobb i USA.

Det vin Delhi nu serverar är, att Indien äger allt detta, men nu har beslutat att belöna USA med ett fett kontrakt på 126 stridsflygplan för fleranvändning  - till ett värde av något upp till $16 miljarder dollar.

Logiken står över känslan
Under tiden har hittills det indiska polititiska etablissimanget undvikit att gå och framföra en fråga om läckorna. New Delhi hoppas genuint på att Obama kommer att offentligt och explicit få USA med sig, att arbeta med Indien som stöd för dess permanenta medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. Men Headleyhistorien inger på diverse vis ändå ett oroande element, då den helt enkelt visar USA och Indien som några märkliga sängkamrater.

Nu skulle Headleyhistorien kunna röra upp relationerna mellan Indien och Pakistan, där Indien utgör ännu ett alibi till att inte ta itu med operationer i Norra Waziristan. Indiens regering i New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas AfPak symfobi .

Den tuffa linje USAs befälhavare i Afghanistan, general David Petraeus, nyligen intog vis-a-vis Pakistan, gör det hett för det pakistanska militära ledarskapet i Rawalpindi. USA saknar lust till att stämma in i Pakistans militära ledares krav pÃ¥ att vara nyckelspelare i alla afghanska uppgörelser, och istället explicit börjat backa upp Hamid Karzais ”afghanskledda” fredsplan.

Under tiden gör NATOs räder över pakistanska gränsen den pakistanska militären vansinnig. Som New York Times kort sagt kommenterat: ”General Petraeus ser ut att stÃ¥ fast vid att visa pÃ¥ framgÃ¥ng i att uppnÃ¥ USAs mÃ¥l för Afghanistan – bÃ¥de militärt och politiskt- före december mÃ¥nads genomgÃ¥ng av krigsansträngningarna, vilken Obama gett order om.”

Pakistans militära establissimang är nu vansinnig pÃ¥ Petraeus. En högt placerad pakistansk general har ansetts vara hotande: ”Petraeus mÃ¥ste sänka sina mÃ¥l, sÃ¥vida han vill se nÃ¥got som liknar fred i Afghanistan.”

Pakistans militär hoppas pÃ¥ att Obama till slut pÃ¥talar detta för Petraeus och stämmer in för fred. Men Washington samlar ihop sina mannar. I en hÃ¥rdslagen opinionionskolumn i tisdags med titeln ”Petraeus skriver om sin afghanska spelbok”, sopade den inflytelserika Washington Post- kolumnisten David Ignatius till Pakistans militärt orkestrerade mediakampanj med avsikt att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev att general David Petraeus verkar göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar antalet räder för special-styrkorna och bombar talibanledare. Men talar också mer- välkomnar president Hamid Karzais försoningssamtal med talibanledare och garanterar deras säkerhet fram och åter till Kabul som en förtroendegivande åtgärd.

Med Petraeus i det politisk-militära förarsätet, kunde han styra processen att trycka pÃ¥ de olika talibangrupperna mot en politisk uppgörelse. Den diplomatiska sidan i spelet beror pÃ¥ Petraeus’ förmÃ¥ga att trycka pÃ¥ dessa operationer mot Haqqani nätverket, i skydd av klanonrÃ¥det i nordväst, och mot Quetta Shuras talibankrigare, vilka opererar frÃ¥n Baluchistan i sydvästra Pakistan.

Ingen tvekan om att USA ocksÃ¥ söker en regional konsensus-överenskommelse, vilket i veckan visat sig tydligt vid de särskilda representanterna’ konferens i Rom, där Iran för första gÃ¥ngen deltagit. Detta politiskt-militära närmande har som mÃ¥l att undan för undan minska USAs beroende av Pakistan.

Helt klart poppar Headleys kontrovers upp vid en kritisk tidpunkt i Afghanistankriget. Den indiska regeringens acceptans växer i förhållande till Obamas AfPak politik och den pakistanska militären hållning tjänar enormt på om Headley intar första plats i regionens säkerhetsdiskurs.

Indierna skulle vara rätt dumma ifall de vore upprörda över läckorna (vilka inte avslöjar något uppseende-väckande nytt) istället för att optimera resultatet av Obamas besök. Som CNAS rapport betonar, inkluderar USAs intressen i en närmare säkerhetsrelation med Indien:
Att säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.
Att skydda och reservera tillgång till vår globala samfällighet.
Att bekämpa terrorism och våldsam extremism.
Att säkra tillgång till säkra globala energiresurser.
Att fostra en större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i Södra Asien, Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar Ã¥sikter roll. Indiska offentliga uppfattningar om USA innebär att ha dubbelstandard och otillförlitlighet som partner. Läckorna fÃ¥r ocksÃ¥ den indiska underrättelsetjänsten att verka dum och oskicklig, och spöken är ett märkligt gäng. Det indiska leadarskapet kommer att finna det näst intill omöjligt att leda in den pÃ¥ en väg av ”skaka hand och gör upp” med Pakistan i en ny framtid.

Ã… andra sidan kan regeringen i New Delhi känna sig nöjd med att ha kommit ansikte mot ansikte med Obamas sätt att vara som president med dessa monstruösa säkerhetsparadigm, som för indier är ödesbestämt att leva med under sitt dagliga liv. ”Läckorna” mÃ¥ fortsätta där en indisk gränsdragning inte har gjort det. En paradox om goda läckor är som med Saddam Husseins Scudmissiler; de som sköt ut dom kunde aldrig vara säkra pÃ¥ deras banor.

övers Ingrid Ternert

5 november, 2010

Vadslagning och bluff i det Nya Stora Spelet

 av Pepe Escobar Asia Times 14 okt 2010

Framtida historiker skulle mycket väl kunna hålla med om att det 21a århundradets Sidenväg för första gången den 14 dec 2009 öppnades för affärer. Det var den dag en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt togs i drift och skulle med detta kunna förbinda det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Xinjiangprovinsen i Kinas FjärranVäst.

Den fantastiska turkmenska presidentfiguren Gurbanguly Berdymukhamedov kunde inte lÃ¥ta bli att skrävla: ”Projektet har inte enbart ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är ocksÃ¥ politiskt.

Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av de viktigaste garanterna för en global säkerhet.” Man kommer att nÃ¥ botten Ã¥r 2013, dÃ¥ regeringarna i Shanghai, Guangzhou och HongKong svingar sig upp till än mer svindlande höjder, med benäget tillstÃ¥nd av naturgas levererad genom en 1833-kilometer lÃ¥ng centralasiatisk ledning, vid denna tid projekterad till att operera med full kapacitet.

Och tack vare det kommer utan tvekan inom ytterligare några år Kinas stora städer också att ha fått smak på Iraks fabulösa, knappt upptappade oljereserver: lågt räknat 115 miljarder fat, men eventuellt närmare 143 miljarder fat – något som är mer än vad Iran äger.

När George W Bush-administrationens fÃ¥töljgeneraler startade sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt detta de hade i tankarna. Kinas ekonomi är törstig, och därför dricker den djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och naturgasen i  Turkmenistan, liksom oljan frÃ¥n Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela  Mellanöstern och Centralasien (som USA gör),  använde Kina sina statliga oljeföretag till att tillägna sig en del av den energi man behöver genom att helt enkelt lägga in ett bud på oljan på en helt laglig irakisk oljeauktion.

I det nya Stora Spelet i Eurasien har under tiden Kina haft den goda smaken att inte skicka iväg några soldater någonstans eller sjunka ner i Afghanistans oändliga träsk. Kineserna har helt enkelt gjort en direkt kommersiell överenskommelse med turkmenerna och tjänat på sina åsiktsskillnader med Moskva och själv byggt en pipeline som skulle förse dem med mycket av den gas de behövde.

Det är inget att förvÃ¥na sig över att Barack Obamas energi-tsar i Europa och Asien, Richard Morningstar, pÃ¥ en Kongresshearing tvingats medge att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedomar. Om han ändÃ¥ levererat samma budskap till Pentagon…

Den iranska ekvationen
I Peking tar man frÃ¥gan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket allvarligt. DÃ¥ oljan Ã¥r 2008 steg till 150 dollar per fat - det var innan USA drabbats av en global finansiell härdsmälta – hade kinesiska statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda dÃ¥ det kom till kritan var, att stoppa Kinas obevekliga utveckling ända tills den ligger död i sina spÃ¥r.

Mer än en fjärdedel av vad som finns kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina skulle lätt ha kunnat glufsat i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis i nivån under Iran och lite över Mexiko. Under 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Idag står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som varje Ã¥r konsumerar 27% av den globala oljan . Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stÃ¥ för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrÃ¥gan fram till Ã¥r 2030. Och dÃ¥ antar man att Kina ”bara” kommer att växa i en årlig takt av 6%, vilket baserat pÃ¥ dagens tillväxt verkar vara orealistiskt.

Saudiarabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För närvarande är man den enda producent som kan öka eller minska mängden uppumpad olja efter eget val - eftersom man har möjligheten att göra stora justeringar i mängden uppumpad olja för att reellt kunna öka mängden. Det är därför ingen tillfällighet att man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd) och kommit att bli en av Pekings stora oljeleverantörer.

Enligt Kinas handelsminister ligger Saudiarabien, Iran och Angola i topp. År 2013-2014 väntas kineserna om allt går som det ska, i hög grad lägga Irak till listan, men först behöver oljeproduktionen i detta hemsökta land få en uppstart. Under tiden kom den iranska delen av Eurasiens energiekvation att bli verkligt enerverande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har under de gångna fem åren investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av landets import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har förklarat sig villig att satsa $6.5 miljarder för att bygga landets oljeraffenaderier.

På grund av de av USA pådyvlade hårda FNsanktionerna och åren av ekonomisk misshushållning ligger detta nere. Chefen för Irans Nationella Oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt förklarat att maskineri och delar som används inom Irans oljeproduktion ännu behöver importeras från Kina.

Sanktioner kan vara dödande, de minskar investeringarna, ökar handelskostnaden med över 20% och begränsar allvarligt Teherans möjlighet till lån på den globala maknaden. Inte desto mindre växte handeln mellan Kina och Iran med 35% år 2009 till $27 miljarder. Så medanVäst redan hunnit drabba Iran med sanktioner, embargon och blockader, utvecklades Iran långsamt till en kritisk handelskorridor för Kina- såväl som för Ryssland och det energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst, som alla investerar som galna, eftersom det är lätt att skaffa sig koncessioner från regeringen; är för en insider vad gäller Irans energireserver det lätt och relativt billigt att bygga den infrastruktur som är nödvändig för varje land som önskar bli en verklig spelare i Pipelineistan, och spela schack om de kritiska energiledningar, där det Stora Spelet sker i Eurasien. Utan tvekan skänker dessa tre länders ledare ett tack till de gudar de än önskar tillbe, att Washington fortsätter göra det så lätt (och lukrativt) för dem.

FÃ¥ i USA vet, att under förra Ã¥ret Saudiarabien – numera Ã¥ter upprustad till tänderna, kurtiserat med Washington och inte direkt lider av paranoia inför iranernas nukleära program – har erbjudit sig att försörja kineserna med samma mängd olja som landet idag importerar frÃ¥n Iran, men till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och lÃ¥ngsiktig strategisk allierad, var uppgörelsen avslutad.

Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har lite blivit gjort för att diversifiera dess ekonomi utöver olja- och naturgasexport under de gångna 30 åren: inflationen ligger på mer än 20%; arbetslösheten på mer än 20%; och unga välutbildade människor flyr utomlands, en kraftig brain drain för detta hemsökta land. Och betänk att detta inte är slutet på dess litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den mÃ¥ngfasetterade ekonomisk/militära samarbetsorganisation som är ett slags asiatiskt svar pÃ¥ NATO – men är bara en officiell SCOobservatör, eftersom gruppen inte lÃ¥ter nÃ¥got land som stÃ¥r under FNs sanktioner att bli medlem.

Teheran hade med andra ord sÃ¥vida man varit del av en stormakt kunnat försvara sig mot en möjlig attack frÃ¥n USAs eller Israels sida. Eftersom Iran skulle kunna bli en lÃ¥ngt mer inflytelserik spelare i det centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vore det extremt osannolikt att nÃ¥gon av dessa länder egentligen skulle ha lust att riskera krig med USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
UtifrÃ¥n Pekings horisont kunde titeln ‘Att försvinna frÃ¥n Hormuzsundet’ gälla filmversionen av denna oregerliga USA – Irankonflikt och dess sjudande strategiska tävlan med USA gentemot Kina i Pipelineistan.

Hormuzsundet är definitionen på ett möjligt strategiskt strypgrepp. Det är då allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals, om någonsin det funnits något liknande- och genom den passerar upp till 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är säkerheten också av modell made-in-USA.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inloppen snabbt kunna stängas till och kontrolleras av USAs flotta.
   
Det ökande trycket på att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi skulle kunna summeras som följer: Adjö då Hormuz! Adjö då Malacca! Och var hjärtligt välkomna till en ny oljeledningsdriven Sidenväg från Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang!

Kazakhstan äger 3% av världens kända oljereserver, men det största oljefältet ligger inte så långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via de framtida oljeledningar som kommer att länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess Fjärran Väst.

Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan är på plats: Det är 2005 års kinesisk-kazakska oljeprojekt, finansierat av kinesiska energigiganten CNPC. Mycket mer lär det bli, och kinesiska ledare förväntar sig att energirika Ryssland kommer att spela en avgörande roll i Kinas kurragömmalek och planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt steg i den regionala energi- integrationen och knyter ihop det rysk/kinesiska partnerskapet inom SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja, är spelets namn denna väldiga OstSibiriska-PacifikOceanska (ESPO) oljeledning. Under förra augusti påbörjade man en 4000 kilometer lång rysk sektion från Taishet i östra Sibirien till Nakhodka, fortfarande inom det ryska territoriet.

Den ryske premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ”ett redan omfattande projekt, vilket stärkt vÃ¥rt energisamar- bete.” Och i slutet av september invigde man den ryska och kinesiska 999-kilometerlÃ¥nga pipeline som gÃ¥r frÃ¥n Skovorodino i Rysslands Amurregion till den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina.

Ryssland levererar för närvarande 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kommer inte mindre än 50 miljoner ton att gå till Kina liksom till Pacifik-regionen. Det finns emellertid djupa spänningar emellan ryssar och kineser vad gäller energifrågor.

Det ryska ledarskapet är förstÃ¥eligt nog trött pÃ¥ Kinas häpnadsväckande framsteg i Centralasien, alltsÃ¥ det före detta  Sovjetunionens ”nära utland”. DÃ¥ allt kommer omkring, avseende vad kineserna gjort i Afrika i jakten pÃ¥ energi – bygger och inför dessa nu högteknologiska tÃ¥g och dylik modernisering i Centralasien i utbyte mot olje- och gaskoncessioner.

Trots de underliggande spänningar som finns mellan Kina, Ryssland och USA, är det alltför tidigt att säga vem som är den mest sannolika att utgÃ¥ med segern i detta ‘CentralAsiens nya Stora Spel’, men en sak är helt säker. De olika -’stan’ staterna i Centralasien kommer själva att bli allt mäktigare pokerspelare.

Alltmedan Ryssland försöker att inte mista sin hegemoni, placerar Washington ut sina spelmarker pÃ¥ oljeledningar avsedda att passera Ryssland inkl BTC (Baku-Tblis-Ceyhan) ledningen, som pumpar olja frÃ¥n Azerbaijan till Turkiet via Georgien. Och Kina ser goda tider framför sig i sin centralasiatiska framtid. Vem det än blir som förlorar, är detta ett spel som dessa ‘stans’ -inte kan annat än tjäna pÃ¥.

Nyss valde vår man Gurbanguly, Turkmenistans ledare, Kina som det land där man kunde skaffa sig ett extra $4.18 miljardlån för utveckling av SödraYolotan, landets största gasfält. Kineserna hade redan hunnit pytsa ut $3 miljarder för att utveckla fältet. Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas har fältet en potential att kunna översvämma det energihungrande Europeiska Unionen med gas under mer än 20 års tid. Säga ajöss till allt detta?

År 2009 värderades Turkmenistans kända gasreserver till runt 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Det är inte att undra på att det utifrån den turkmenska regeringens synvinkel, som redan före oljeledningen till Kina hunnit öppna tillägnat sig 70% av turkmenska tillgångar, det utan tvekan verkar regna gas.

Icke desto mindre tvivlar experter på att den landomgärdade, idiosynkrostatiska centralasiatiska republiken Turkmenistan verkligen har tillräckligt med blått guld, till att kunna försörja Ryssland, liksom Kina,Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och byggd för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, från att ha varit 30 miljarder per år fram till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år).

Gurbanguly välkomnar alltid Irans president Mahmud Ahmadinejad med röda mattan och man behandlar den ryske energigianten Gazprom som en välkommen kund tack vare en utökad prispolitik. Emellertid sitter kineserna för närvarande på toppen av pyramiden och vad som än sker, blir som vanligt Centralasien Kinas största utländska leverantör av naturgas.

Å andra sidan är det ett faktum, att Turkmenistan i praktiken bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Iran och Ryssland, som innebär en synbar död för planerna på olika trans-kaspiska havsledningar, vilka länge varit favoriserade av Washington och EU.

IPI visavi TAPI nu igen!
PÃ¥ oljefronten, om sÃ¥ alla ”-stans” skulle sälja varje fat olja de pumpar upp till Kina, hade man bara kunnat komma upp till mindre än hälften av Kinas dagliga import. I själva verket är det egentligen bara Mellanöstern som kan släcka Kinas törst efter olja.

Internationella EnergiByrån beräknar att Kinas totala oljebehov ökar till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer idag producerar: Angola, 1.4 milj per dag; Kazakhstan också 1.4 milj per dag och Sudan 400 000 fat per dag.

Ã… andra sidan producerar Saudiarabien 10.9 miljoner fat per dag, Iran runt 4 milj, Förenade Arabemiraten UAE 3 milj, Kuwait 2.7 milj – Och sÃ¥ finns det Irak, för närvarande 2.5 milj och ser ut att kunna uppnÃ¥ Ã¥tminstone 4 milj fat per dag fram till Ã¥r 2015.

ÄndÃ¥ mÃ¥ste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt som USAs alla ”framtida fyndigheter” finns i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, förutom dessa lamrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

PÃ¥ gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i det sydasiatiska Stora Spelet. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar pÃ¥ den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar tillhörande Pakistans Balochistan-provins. Den pakistanska regeringen i Islamabad lät dom fÃ¥ ”suveräna garantier för dessa hamninrättningar.” Gwadar ligger bara 400 kilometer frÃ¥n Hormuzsundet.

I och med en hamn i Gwadar skulle den kinesiska flottan få en hemmahamn, där de lätt kunde övervaka trafiken i Hormuzsundet och kanske en dag även vara i stånd att förhindra trycket från USAs flottexpansion i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan mycket läckrare framtida roll. Den kunde bli ett centrum för tävlingen mellan de länge ifrÃ¥gasatta olja/gasledningarna TAPI och IPI. TAPI stÃ¥r för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien ledningen, vilken aldrig skulle kunna byggas sÃ¥ länge USA-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motstÃ¥ndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indien-ledningen, ocksÃ¥ känd som ”fredsledningen”, och tänkt att fÃ¥ TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingÃ¥ ett avtal om att bygga ”IP”, som del av IPI med Indien, och att försäkra Iran om att antingen Indien eller Kina senare ska gÃ¥ in i projektet.

Vare sig det råkar bli IP, IPI eller IPC skulle hamnen i Gwadar kunna bli en viktig knutpunkt. Om Indien har behandlat Iran som pesten och i och med Washingtons tryck blivit tvingad dra sig ur projektet, hade Kina redan gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk frÃ¥n Gwadar längs Karakorums huvudoljeledning i Pakistan till Kina via Khunjerabpasset – en annan landkorridor som kunde vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde fÃ¥ en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer lÃ¥nga tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig pÃ¥ IPI, och dessutom hyser man en djup misstanke, att kineserna skulle kunna manövrera ut dom i jakten pÃ¥ utländsk energi med den ”pärlbandsstrategi” som för Kinas del betyder: en rad ”hemmahamnar” längs dess viktigaste oljeförsörjningsleder frÃ¥n Pakistan till Malaysia. I sÃ¥ fall skulle Gwadar inte enbart innebära en hamn bra för kineserna.

DÃ¥ det gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, kunde den förhindra Indien frÃ¥n att helt bryta USAs pÃ¥tvingade embargo mot Iran. Uppenbarligen föredrar energibristens Pakistan sitt ”i ur och skur- allierade” Kina, som kunnat bygga alla sorters energi-infrastrukturer inom sitt översvämningsdrabbade land.

Som i ett nötskal, sÃ¥vida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar detta ett stort bakslag för Washington i dess ‘Det Stora Spelet om Eurasien’ med sin enorma geopolitiska och geoekonomiska Ã¥terklang.

För närvarande har Pekings strategiska prioritering gÃ¥tt ut pÃ¥ att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handla om inteckningar inom den delen av globens viktiga energiomrÃ¥de.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig att handskas med korten i detta ’Det Stora Spelet om Pipelineistan’, har USAs hand i sin tur passerat Ryssland, armbÃ¥gat ut Kina, isolerat Iran – och snart kommit att kallas för vad den är: en bluff.
 

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress