Det sker två självmord i timmen på grund av ekonomisk desperation…

av Gautaman Bhaskaran

Det finns en ny Gandhi i Indien – eller det verkar så. På många sätt liknar det Mohandas Karamchand Gandhi, som slunkit ut från en Savile Row kostym och lukrativa advokaters kamrar för att driva ut britterna från Indien. Kisan Baburao Hazare har startat en rörelse för att driva ut korruptionen ur landet.

En 71-årig socialaktivist från Maharashtra, Hazare och känd som Anna men kallar sig själv för ”fakir” (tiggare) – mycket som Gandhi, vilken blev Mahatma (stor ande) och närmast sarkastiskt beskrivits som den ”nakne fakiren”.

Denna ”tiggare” hade under 1930talet och 1940talet makt nog att ena Indien och tysta det brittiska imperiets mäktiga vapen och skryt om att solen aldrig skulle gå ner bakom detta. Det gjorde den dock, och mannen som fanns runt den skarpaste stjärnan på himlen med ett icke-våldsligt korståg, och som gick under namnet Satyagraha (sanningsrörelsen) var av äkta kött och blod.

Ändå fruktade britterna honom som ingen annan, för bakom hans bräckliga uppenbarelse fanns stål, bakom hans ödmjuka uppträdande fanns styrka att bryta ner en mur bestyckad med gamla kanoner.

Det var för över 100 år sedan som Gandhi började sitt ickevåldsmotstånd mot britternas imperialism i Indien – ett land delat längs en mängd linjer. Där fanns många språk och många fler dialekter, många religioner, många kaster och naturligtvis de rika och de fattiga, men denna lilla man med sitt mycket oimponerande utseende, Mahatma, fick dem alla tillsammans att kämpa för Indiens oberoende.

Hans uppmaning till ”Vande Mataram” (Jag böjer mig ner för dig, moder) – en blandning av Bengali och Sanskrit som kom upp i en roman från 1882 av den kända bengaliska författaren Bankimchandra Chattopadhyaya – var som ett våldsamt stridsrop, om än utan vapen eller krut, vilket handlat just om varenda medborgare under sitt decennierlånga slaveri.

Det fick honom och henne drömma om ett land, fritt från utländsk inblandning. Och det inträffade att britterna blev förvirrade och maktlösa gentemot en slakt mot de massor som inte ens skulle lyfta ett finger av våld.

Nu är det Annas tur att väcka upp indierna till det dystra och hemska flöde under precis varje del av livets skede. Det som även hennes argaste kritiker och motståndare motvilligt erkänner, har Anna styrkan att mobilisera massorna mot ett system som blivit oerhört korrupt under gångna sex decennier eller så, och i stor skala hade utnyttjat lagen felaktigt och samlat på sig en obscent stor rikedom.

Vad som särskilt retar upp människor är att Kongresspartiet, som då leder en regeringskoalition i New Delhi, gick hand i hand med Ghandis kamp att vinna oberoende. Anna leder nu en kamp mot just den Kongressen.

Unde förra veckan fastade hon till sin död. 200 människor var med henne i fastan vid New Delhis Jantar Mantar, en historisk plats med astronomiska instrument byggda av Maharaja Jai Singh II av Jaipur under 1724. Tusentals indier runt nationen har uppmanats till stöd för Annas maning att krossa korruptionen vid några av de högsta av maktens sfärer.

I första hand utförde man fastan för att tvinga regeringen att upprätta lagar mot korruptionen, känt som Lokpal Lagen, vilken gör alla inom regering och byråkrati skyldiga, inklusive premiärministern själv.

Så småningom hade Annas fasta och snabbt ökande popularitet och hennes stöd, fått den federala regeringen att gå med på att upprätta en blandad panel ministrar och medlemmar av civilsamhället att inom närmsta månads parlamentssession instifta en lag.

Anna bröt sedan fastan. Men hon sa att hon skulle gå tillbaka till denna form av protest ifall regeringen hade misslyckats med att hålla sitt löfte. Lagförslaget ska vara färdigt till den 30 juni.

Inom de närmsta månaderna har Gandhis och Buddhas land kunnat uppleva värdet av miljontals dollar. Väldiga summor pengar har åkt iväg till schweitziska bankkonton, där lika väldiga summor gick förlorade, vilka skulle gått till en nationell bankanvisning.

Ändå, istället för att tackla frågan rakt på, har den under en eller annan förevändning blivit bortglömt av den federala regeringen – nöjd med tanken att inte på några fler år behöva stå inför elektoratet, då nuvarande parlamentsperiod går mot sitt slut.

Detta är vad Anna, en självutnämnd Gandhiutövare, för några dagar sedan rest i ett brev till premiärminister Manmohan Singh. Hon sa att det plågar henne fruktansvärt att få veta regeringen ”hellre än att resa frågan om korruptionen har försökt gå ut med anklagelser om konspiration [mot oppositionens politiska partier], där det inte funnits någon”.

Anna tillade: ”Vid den tid då landet kom att bevittna skamligheter i en oöverträffad omfattning, förstår man hela landets otålighet. Och vi uppmanar er inte till en tidigare likartad händelse, utan att visa modet att vidta oväntade åtgärder.”

Detta är inte Annas första smak på rampljuset. En omättlig hungerstrejk år 2003 för att avlägsna fyra ministrar i Maharashtra, (vars huvudstad Mumbai är landets finansiella centrum) kom att skapa en storm, och regeringen där måste till slut böja sig för de sociala aktivisternas ”Satyagraha”. Ministrarna avgick.

”Satyagraha har makten att skambelägga de mäktiga, för det betyder en moralisk redovisning inför samhället”, säger New Delhi-baserade socialvetaren Ashis Nandy. ”I vilket fall är det endast effektivt då utövaren uppbär den moraliska rätten att genomföra aktionen.”

Nandy tror att även den grymmaste av regimer finner det tufft att hålla nere en ”Satyagraha” rörelse. Även i NaziTyskland lyckades år 1943 den ickevåldsliga Rosenstrasse protesten. I brittiska Indien, kände sig ofta soldater på hästryggen skyldiga då de måste bryta upp ickevåldsmotstånd: Män och kvinnor på marken emotsåg hovar och käppar med ett leende.

Vad som nu borde lugna den indiska regerings-administrationen är Annas lösning. ”Vi behöver en andra frihetsrörelse”, säger hon, ”för att bli av med korruptionen och dess utövare”. Anna Hazare kunde vara just denna gnista som kunnat tända den vanliga indiern till ett flammande, ursinnigt eldklot.

övers Ingrid Ternert

Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen hade att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” förklarar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är den största i världen och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkan-region.

Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område - medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som har drabbats av tre allvarliga jordbävningar under de gångna två decennierna med magnituder som överstiger 5, inklusive en under 1993 som kom att lämna nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om säkerheten hos indiska Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan hamnat i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som uppmärksammade allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka utnyttjar icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationers indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi.

”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss på vår erfarenhet av PHWRs och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, så har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är fullständigt insatta i teknologin, så att de snabbt skulle kunna hoppa in och få tillbaka situationen till det normala.

Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på det här snabba och effektiva sättet inför en olycka inne i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregion.

Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område – medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som har   drabbats av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993 som lämnade nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om Jaitapurs reaktorers säkerhet. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRs reaktor har en oprövad konstruktion och den första enheten har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som kommit att uppmärksamma allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

Då Indien själv har byggt 18 PHWR, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss på vår erfarenhet av PHWR och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Detta istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, vilka vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, finns indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunnat hoppa in och få tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på det snabba och effektiva sättet inför en olycka i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.

Under åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima hade kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut av premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi skulle redan kunna förutspå rapporten – då allt vi hade behövde göra är att lyssna på vad kärnenergiexpertisen haft  att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning -  som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område – medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder som överstigit 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993 som lämnat nära 10 000 människor döda.

Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare vilka uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, som använder icke anrikat naturligt uran till bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita sig till vår erfarenhet av PHWRs och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.

”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och få  tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam hade kunnat reagera på detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närliggande decennier,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.

Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område - då den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993, som lämnat nära 10 000 döda människor.

Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare som uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.

Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss till vår erfarenhet av PHWRs och bygger fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan.

Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om. ”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, förfogar vi över indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och få tillbaka situationen till det normala.

Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i någon av andra importerade reaktorer vore i det närmast omöjligt, åtminstone under de närmaste decennierna,” sa Gopalakrishnan.

Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima kan få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.

övers Ingrid Ternert

 Global Research 26 feb av Rick Rozoff
En artikel nyligen i Kenyas ‘Africa Review’ citerade källor i den Afrikanska Unionen, om att NATOs 28 medlemsstater förbereder ett militärt partnerskapprogram med Afrikanska Unionens 53 nationer.

Artikeln relaterade till kommentarer av Afrikanska Unionens ledare i Etiopiens huvudstad Addis Ababa.

Där har organisationen sitt högkvarter, att trots “det fastlagda målet att gå emot globala hot mot säkerheten och särskilt hoten mot Afrika, har en del observatören tolkat pakten som ett medel för att förhindra den kinesiska expansionen i Afrika.”

Artikeln hävdade också att NATO förhandlar om att öppna ett kontor i Afrikanska Unionens högkvarter och att NATOs legala delar arbetar med dess AU motpart “för att göra klart den nya pakt, som inom kort ska undertecknas.”

Nyhetsartikeln avslöjade också att Ramtane Lamamra, Afrikanska Unionens kommissionär for Fred och Säkerhet, “bekräftade att Nato kommer att underteckna ett militärt samarbetsavtal med Afrikanska Unionen” med särskilt tryck på förstärkning av den Afrikanska Stående Styrkan (ASF).

Den är avsedd att innehålla brigader kopplade till kontinentens fem Regionala Ekonomiska Kommuniteter REC (den Norra, Östra, Västra, Centrala och Södra). Västafrikas stående styrka har fått rollen och uppgiften att invadera– alltså invadera och ockupera– Elfenbenskusten sedan resultaten av presidentvalen i december hade presenterats, och de som bidrar till Östafrikas stående brigad (EASBRIG), Uganda och Burundi, deltar som stridande i Somalias inbördeskrig.

AUs Lamamra förklarade att “Afrika vill lära från Nato om strategsk flygtransport, avancerad kommunikation, rotering av viktiga enheter i regionerna och att kunna möta logistiska utmaningar,” samt tillade att “Nato varit en god modell för att bygga ASF.” Nato luftlandsatte tusentals ugandiska trupper in och ut i den somaliska huvudstaden Mogadishu i mars förra året – 1700 och 800 respektive – till stöd för Uganda-Burundi inom Afrikanska Unionens Mission i Somalia  (AMISOM).

Kenyas rapport avslöjade också att “Experter säger Afrika blir ett strategiskt slagfält mellan världsmakter och särskilt då USA, Europeiska Unionen, Kina och Ryssland,” med de första två tillsammans under Nato och dess ‘Partnerskap för Fred’- program, vilka för närvarande förutom Cypern– arbetar tillsammans och de andra två ökar sina investeringar i olja och naturgas på kontinenten. Dessutom tävlar Ryssland och Kina med USA och dess Natoallierade vad gäller vapenförsäljning till afrikanska nationer.

Man tillade- “Enligt initierade källor skulle den nya säkerhetsordningen kunna utgöra ett sätt att blockera kontinentens andra stora vapenleverantörer – Kina och Ryssland.

“Ifall pakten blir antagen av AUs medlemsstater, skulle det kunna innebära ett stort slag mot Kina och Ryssland. Under sitt årliga möte år 2010 satte Nato som sitt mål att bli en global ‘säkerhetsgarant’ fram till år 2020.”

Den 18-19 februari besökte en högt uppsatt delegation från den Afrikanska Unionens Natohögkvarter och Europastaternas SHAPE i Belgien, under ledning av Afrikanska Unionens chef över dess fredsoperationer, varifrån NATO rapporterar:

“NATO och den Afrikanska Unionen har alltsedan år 2005 utvecklat en praktik av ett alltmer fruktbart samarbete med den NATO-stödda AU-missionen i Sudan [flygtransport av över 30 000 trupper fram och tillbaka till Darfurregionen] och för närvarande stöd till AU missionen i Somalia vid luft-och sjötransport, men också stöd till planering.

“Nato erbjuder dessutom stöd till träning- och kapacitetsuppbyggnad för Afrikanska Unionens långvariga fredsbevarande förmåga, särskilt till den afrikanska stående styrkan.” Denna styrka har systematiskt byggts upp efter modell från ‘NATO Response Force’, som år 2006 hade startat ett storskaligt krigsspel på den afrikanska ön Cape Verde.

ASF är ett gemensamt projekt inom NATOs och USAs AfrikaKommando, vilket innan det helt hade trätt i kraft den första oktober år 2008 blev utvidgat, utvecklat och lett av USAs EuropaKommando, vilket samtidigt utgör de NATOallierades Högsta Europeiska Kommando.

Under 2007 la Natos högsta civila beslutsfattare fram en studie rörande “en bedömning av den Afrikanska Stående Styrkans brigaders operationella beredskap.”

Följande år besökte NATOs Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer Ghana under tre dagar och sa att “militäralliansen skulle kunnat spela en viktig roll genom att träna afrikanska soldater,” särskilt som “Alliansen gått med på att stödja den afrikanska stående styrkan.”

Under 2009 började Natoblocket träna afrikanska stabsofficerare för ASF vid Nato-skolan i Oberammergau i Tyskland. Allianshögkvarteret i Lissabons Förenade Kommando hade i uppgift att kontrollera det militära samarbetet med den Afrikanska Unionen och tränade afrikanska officerare till att genomföra militära övningar. “Nato har också deltagit och stött varierande ASF-förberedande workshops för att utveckla ett ASF-relaterat koncept.”

Samma år har norske översten Brynjar Nymo från Norska ambassaden i Etiopien verkat som informell sambandsofficer för Natos kontakter med den Afrikanska Unionen – och sagt att “samarbetet mellan NATO och AU för närvarande fokuserar på tekniskt stöd till de stående afrikanska styrkorna (ASF).”

Den norska ambassadens webbsida förklarade vid denna tidpunkt att den afrikanska ‘Monitoring & Support Team’ vid Natohögkvarteret i Portugal utgör högkvarteret för detta arbete i Afrika,” vilket blivit tecknat ovan.

Senare under år 2009 besökte NATOs dåvarande biträdande generalsekreterare Maurits Jochems AUs högkvarter i den etiopiska huvudstaden, där NATO har en högre sambandsofficer anställd och andra tjänstemän.

“I sin ställning som NATOs assisterande biträdande generalsekreterare har ambassadör Jochems ofta besökt Addis Ababa för diskussion med Afrikanska Unionen… NATO bistår med tekniska råd och tillgängliga experter inom området och har erfarenhet från internationella operationer och tillgång till relevanta träningsmöjligheter för AUC [Afrikanska Unionens Kommission] genom dess Stående Afrikanska Styrka.”

I samband med den 26e och 27e januari  höll NATOs MilitärKommitte´ett tvådagarsmöte i Bryssel med försvarschefer -USAs ordförande för de Förenade StabsCheferna amiral Michael Mullen med kollegor – och andra militära representanter för 66 nationer, en tredjedel av Förenta Nationernas medlemsstater.

Man diskuterade pågående NATO operationer i Afghanistan – för närvarande världens största och längsta krig med beräknade 140 000 trupper från ungefär 50 nationer, vilka tjänat under Alliansens ISAFstyrka – International Security Assistance Force – Balkanländerna (Kosovostyrkan), hela MedelhavesOperationen ‘Active Endeavor’ och Afrikas Horn,  AdenViken och ner genom Afrikas östkust (Operation Ocean Shield).

Under Militärkommittén och dylika möten har en session hållits inom MedelhavsDialogen med militära ledare från NATOs sju partnerskapsländer-Israel, Egypten, Tunisien, Algeriet, Jordanien, Marocko och Mauritanien. Sessionen har nyligen ägt rum, då den tunisiska presidenten Zine El Abidine Ben Ali blev störtad och demonstrationerna pågick i Egypten, vilka kom att leda till samma öde för president Hosni Mubarak.

Den 9 februari rapporterade Serbiens ‘Beta News Agency’ att försvarsminister Dragan Sutanovac hade meddelat att en NATO-strategikonferens med namnet ‘Efter Lissabon: Implementering av Transformationen’ ska äga rum under  juni i Belgrad, Serbiens huvudstad, med representanter från 69 länder: Alla 28 av NATOs medlemsstater, 22 av Europas Partnerskapsnationer, Kaukasus, Centralasien och 19 andra länder.

Förutom att inom MedelhavsDialogen utveckla NATOs program för militärt samarbete inom ‘Istanbuls SamarbetsInitiativ’  med vissa Gulfstater i Persiska Viken som Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade ArabEmiraten, med Oman och SaudiArabien som nästa steg.

NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var i Qatar under 15-16 februari för en 2-dagars fördjupnings konferens  inom NATO-Istanbuls SamarbetsInitiativ- med permanenta representanter inom blocket (ambassadörer) för de 28 medlems staterna och erfarna militär- och regeringsanställda från samarbetsrådet för de sex Gulfstaterna: Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, SaudiArabien och Förenade ArabEmiraten. Den första och sista av dessa har trupper under NATO i Afghanistan.

NATO har också en partnerskap-kategori vid namn Kontaktstater. Alla dessa fyra nationer befinner sig under expansion i  regionen runt Ostindiska Oceanen: Australien, Japan, Nya Zeeland och SydKorea. Detta USA-ledda militära block håller också en afghansk-pakistansk ISAFstyrka, Trilaterala Kommissionen, för att koordinera dess krigsuppgifter på båda sidor KhyberPasset och stå under eget kommando över trupper och annan militär personal  i Afghanistan. Från nationer som inte finns bland NATOs 70 medlems- och partnerskapsländer som: Colombia, Malaysia, Mongoliet, Singapor och Tonga.

NATO-Rysslandrådet återuppstod vid NATOs Lissabonmöte i november och NATOs Kosovostyrka (KFOR) tränar och utrustar Kosovos Säkerhetsstyrkor, alltså deras färdigutbildade väpnade styrkor. NATO i sin tur har inte mindre än 75 medlemmar och partnerskapsländer med nationer som det tidigare neutrala Cypern inklusive nedanstående.

Den Afrikanska Unionen har 53 medlemmar och kommer snart att få ännu en efter det lyckade valet för ett oberoende södra Sudan. I den ‘Afrikanska Unionen’ ingår den Demokratiska ArabRepubliken Sahrawi (VästSahara), som år 1975 hade erövrats  av Marocco. Detta har inte erkänts av någon NATOstat förutom Marocco, som dragit sig ur Afrikanska Unionen för att denna erkänt och tagit in VästSahara.

Fyra medlemmar i AU är tillsammans med Marocco redan del av NATOs partnerskap-program, Medelhavsdialogen-Algeriet, Egypten, Mauritanien och Tunisien – NATOs militära samarbetsavtal med Afrikanska Unionen kunde ha gynnat NATOs 50 nya partnerländer.

Detta betyder att världens enda militära block kunnat expandera ytterligare, till att på ett decennium – 1999-2009 – gå från 16 till 28 medlemsstater, något som internationellt besannades med nära 100 militära partners. Tillsammans med partnerländer och de medlemmar som finns på varje befolkad kontinent, utgör nu detta två-tredjedelar av världens alla nationer.

övers Ingrid Ternert

av Anna Forostenko 18 jan Voice of Russia
   
En berömd amerikansk ekonom vid namn Jim O’Neil, mest känd för sina välkända ekonomiska teser om de ekonomiskt kopplade stater som kallas BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, och enligt honom nu också Sydafrika), har idag även föreslagit att ta med Mexico, SydKorea, Turkiet och Indonesien i gruppen av de snabbast växande ekonomierna.

Idén om att utvidga BRIC kom till för ett tag sedan, och förra året gick Sydafrika in i gruppen. Därför skulle det vara mer korrekt att kalla denna sammanslutning för BRICS. Eller små och icke flytande marknader.

Jim O’Neil ser de så-kallade växande marknaderna som potentiella kandidater för medlemskap i BRIC-gruppen, och han betonade att det konstiga i att beteckna dessa som utvecklingsmarknader.

Han tycker att länder där nationalprodukten överstiger en procent av världens GDP borde ingå i gruppen. Kandidaternas samlade GDP utgörs av 5.5 procent. Samtidigt växer deras roll i världspolitiken..

“Dessa länder är världsekonomins stabilisatorer, och samtidigt skulle de kunna spela en viktig roll roll för politisk stabilisering, särskilt till att lösa regionala konflikter, icke-spridning av kärnvapen, kampen mot internationell terrorism och ta hand om klimatförändringen,” säger Andrei Volodin.

Termen BRIC anses vara en grupp länder vilka kommer utgöra den drivande kraften i världsekonomin. Jim O’Neil insisterar på att de fyra ländernas totala ekonomi  inom 40 år kommer att överstiga 7-gruppens ekonomi. Nu på senare tid har en växande grupp människor börjat stödja denna idé, säger Andrei Volodin.

“Världsekonomin kommer att förändras helt, om ekonomin i de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina liksom Afrika, Indonesien, Mexiko, Argentina och SydKorea börjar växa snabbt.

Skälet till detta är att de här inflytelserika staterna idag utvecklar sin medelklass och konsument efterfrågan. I fortsättningen kommer det att skapa en oavbruten period av vital ekonomisk tillväxt och en energisk återväxt,” sa Andrei Volodin.

Allt detta visar hur det världsekonomiska systemet gradvis förändrats. De länder som i början av århundradet spelat en ledande roll har nu börjat förlora sina positioner. Samtidigt har de länder som för tio år sedan tillhörde tredje världen, nu börjat få inflytande inom världsekonomin.
övers Ingrid Ternert

Obama’s boat to India springs leaks av M K Bhadrakumar Asia Times 21 okt

I världen av diplomati och politik betyder alltid en ‘läcka’ någonting 
och dess timing är aldrig tillfällig. Läckan är en slags diplomatisk briljans.

Tidigt i november dök två läckor i följd upp i New York och London inför president Barack Obamas besök till Indien, något som reser kniviga frågor.

Detta hotar att bli ledmotivet för Obamas besök.

Reaktionen på den ”ursprungliga läckan” 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida med ”undersökande journalistik” som specialitet, har kunnat summeras på följande sätt:

USAs Federala undersökningsbyrå har ägt avancerad information om terrordådet i Mumbai år 2008, de som kom att döda 166 människor, men man har inte förmedlat det till berörda indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005 att David Coleman Headley, av amerikansk härkomst och nu figurerat som nyckelperson i komplotten, var en aktiv militant i den pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT) utan att ha blivit dömd och haft omfattande träning i pakistanska läger med inhandlade glasögon för nattseende och annan utrustning.

Det har i över ett decennium förekommit en ”komplicerad relation” mellan amerikanska myndigheter och Headley, alltsedan han började arbeta som ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ någon gång under sent 1990tal.

Headley har förmodligen varit en amerikansk ”tillgång” inom LeT, och blev vid någon tidpunkt jihadist. Denna ProPublica-läcka följdes fyra dagar därefter den 19 oktober av en artikel i brittiska the Guardian baserad på de hemliga rapporter i juni som indiska myndigheter haft från förhör med Headley i Chicago. Detta innebär att:

Pakistans underrättelsetjänst, Inter-Services Intelligence, varit ”djupt involverad” i iscensättningen av Mumbaiattackerna. ”ISI hade ingen tvekan om nödvändigheten att slå till mot Indien.”

Pakistanska militärofficerare var inblandade i konspirationen.

Headley fick 25 000 USAdollar från sin ”ISI kontakt” till finansiering av 1 av 8 spaningsuppdrag i Mumbai. Betänk den djupa ironin i det hela. Det var menat för Obama att bli ett historiskt besök till Gandhis land, vilken omfattas av beundran för sina tankar om ickevåld – och dessa erkännanden från en terrorist, vilka riskerar att dra uppmärksamheten från det hela.

De båda läckorna förenas lite på en höft. Historien sett gäller att: a) USA håller skenet, alltmedan man bekänner sig till Indien som dess strategiska partner b) Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men nu kan man inte göra något åt det.

Av en bisarr tillfällighet kom man att upptäcka ”läckorna”, även då etablissimanget i Washingtons inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), offentliggjort en ”icke-partisk” rapport, där Richard Armitage var insyltad på ett hörn, den vice utrikesministern i förra administrationen, och Nicholas Burns, vice utrikesminister i förra och nuvarande administration, så kallade ”Naturliga Allierade” som utgjorde en spännande ‘blåkopia’ av det nyförenade strategiska partnerskapet USA-Indien och skulle kunna få det till att stå på en mer ”solid grund”.

Betänk följande: Washingtons plågsamma koreografi för Obamas besök går mot sitt slut och en gömd hand sträcks fram från ingenstans för att avbryta det hela. Enligt vad en känd redaktör anser, att det allra minst är för att: ”En blandning av misstänksamhet hade svept igenom USAs departement, efter det att man hade misslyckats med att förhindra 2008 års terroristattacker i Mumbai”, vilka för sin del ”har fördjupat tvivlen och rest frågor” om hur det amerikansk-indiska samarbetet inom kontraterrorismen egentligen ser ut.

Det är upp till var och en att gissa, om en gömd hand verkligen arbetar för att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall som helst har man börjat en trepartis katt- och råttalek som omfattar USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i en desperat katastrof-kontrollerande sinnesstämning. Saken är den att nu är tidpunkten kritisk i det amerikansk-indiska partnerskapet. Förväntningarna är höga om att Obamas besök skall kunna ge ett strategiskt lyft åt de gångna årens tröghet.

Det talas om att lätta restriktionerna för ett teknologiskt flöde till Indien med ”dubbelt användningsområde”, då det gäller samarbete inom rymden och energin, ett multi-miljarddollar vapenavtal för C-17 militära transportflyg och nya möjligheter skapas för handeln inom Indiens handelsmarknad med potential att generera tiotusentals jobb i USA.

Det vin Delhi nu serverar är, att Indien äger allt detta, men nu har beslutat att belöna USA med ett fett kontrakt på 126 stridsflygplan för fleranvändning  - till ett värde av något upp till $16 miljarder dollar.

Logiken står över känslan
Under tiden har hittills det indiska polititiska etablissimanget undvikit att gå och framföra en fråga om läckorna. New Delhi hoppas genuint på att Obama kommer att offentligt och explicit få USA med sig, att arbeta med Indien som stöd för dess permanenta medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. Men Headleyhistorien inger på diverse vis ändå ett oroande element, då den helt enkelt visar USA och Indien som några märkliga sängkamrater.

Nu skulle Headleyhistorien kunna röra upp relationerna mellan Indien och Pakistan, där Indien utgör ännu ett alibi till att inte ta itu med operationer i Norra Waziristan. Indiens regering i New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas AfPak symfobi .

Den tuffa linje USAs befälhavare i Afghanistan, general David Petraeus, nyligen intog vis-a-vis Pakistan, gör det hett för det pakistanska militära ledarskapet i Rawalpindi. USA saknar lust till att stämma in i Pakistans militära ledares krav på att vara nyckelspelare i alla afghanska uppgörelser, och istället explicit börjat backa upp Hamid Karzais ”afghanskledda” fredsplan.

Under tiden gör NATOs räder över pakistanska gränsen den pakistanska militären vansinnig. Som New York Times kort sagt kommenterat: ”General Petraeus ser ut att stå fast vid att visa på framgång i att uppnå USAs mål för Afghanistan – både militärt och politiskt- före december månads genomgång av krigsansträngningarna, vilken Obama gett order om.”

Pakistans militära establissimang är nu vansinnig på Petraeus. En högt placerad pakistansk general har ansetts vara hotande: ”Petraeus måste sänka sina mål, såvida han vill se något som liknar fred i Afghanistan.”

Pakistans militär hoppas på att Obama till slut påtalar detta för Petraeus och stämmer in för fred. Men Washington samlar ihop sina mannar. I en hårdslagen opinionionskolumn i tisdags med titeln ”Petraeus skriver om sin afghanska spelbok”, sopade den inflytelserika Washington Post- kolumnisten David Ignatius till Pakistans militärt orkestrerade mediakampanj med avsikt att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev att general David Petraeus verkar göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar antalet räder för special-styrkorna och bombar talibanledare. Men talar också mer- välkomnar president Hamid Karzais försoningssamtal med talibanledare och garanterar deras säkerhet fram och åter till Kabul som en förtroendegivande åtgärd.

Med Petraeus i det politisk-militära förarsätet, kunde han styra processen att trycka på de olika talibangrupperna mot en politisk uppgörelse. Den diplomatiska sidan i spelet beror på Petraeus’ förmåga att trycka på dessa operationer mot Haqqani nätverket, i skydd av klanonrådet i nordväst, och mot Quetta Shuras talibankrigare, vilka opererar från Baluchistan i sydvästra Pakistan.

Ingen tvekan om att USA också söker en regional konsensus-överenskommelse, vilket i veckan visat sig tydligt vid de särskilda representanterna’ konferens i Rom, där Iran för första gången deltagit. Detta politiskt-militära närmande har som mål att undan för undan minska USAs beroende av Pakistan.

Helt klart poppar Headleys kontrovers upp vid en kritisk tidpunkt i Afghanistankriget. Den indiska regeringens acceptans växer i förhållande till Obamas AfPak politik och den pakistanska militären hållning tjänar enormt på om Headley intar första plats i regionens säkerhetsdiskurs.

Indierna skulle vara rätt dumma ifall de vore upprörda över läckorna (vilka inte avslöjar något uppseende-väckande nytt) istället för att optimera resultatet av Obamas besök. Som CNAS rapport betonar, inkluderar USAs intressen i en närmare säkerhetsrelation med Indien:
Att säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.
Att skydda och reservera tillgång till vår globala samfällighet.
Att bekämpa terrorism och våldsam extremism.
Att säkra tillgång till säkra globala energiresurser.
Att fostra en större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i Södra Asien, Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar åsikter roll. Indiska offentliga uppfattningar om USA innebär att ha dubbelstandard och otillförlitlighet som partner. Läckorna får också den indiska underrättelsetjänsten att verka dum och oskicklig, och spöken är ett märkligt gäng. Det indiska leadarskapet kommer att finna det näst intill omöjligt att leda in den på en väg av ”skaka hand och gör upp” med Pakistan i en ny framtid.

Å andra sidan kan regeringen i New Delhi känna sig nöjd med att ha kommit ansikte mot ansikte med Obamas sätt att vara som president med dessa monstruösa säkerhetsparadigm, som för indier är ödesbestämt att leva med under sitt dagliga liv. ”Läckorna” må fortsätta där en indisk gränsdragning inte har gjort det. En paradox om goda läckor är som med Saddam Husseins Scudmissiler; de som sköt ut dom kunde aldrig vara säkra på deras banor.

övers Ingrid Ternert

Framtida historiker skulle mycket väl kunna hålla med om att det 21a århundradets Sidenväg för första gången den 14 dec 2009 öppnades för affärer. Det var den dag en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt togs i drift och skulle med detta kunna förbinda det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Xinjiangprovinsen i Kinas FjärranVäst.

Den fantastiska turkmenska presidentfiguren Gurbanguly Berdymukhamedov kunde inte låta bli att skrävla: ”Projektet har inte enbart ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt.

Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av de viktigaste garanterna för en global säkerhet.” Man kommer att nå botten år 2013, då regeringarna i Shanghai, Guangzhou och HongKong svingar sig upp till än mer svindlande höjder, med benäget tillstånd av naturgas levererad genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, vid denna tid projekterad till att operera med full kapacitet.

Och tack vare det kommer utan tvekan inom ytterligare några år Kinas stora städer också att ha fått smak på Iraks fabulösa, knappt upptappade oljereserver: lågt räknat 115 miljarder fat, men eventuellt närmare 143 miljarder fat – något som är mer än vad Iran äger.

När George W Bush-administrationens fåtöljgeneraler startade sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt detta de hade i tankarna. Kinas ekonomi är törstig, och därför dricker den djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och naturgasen i  Turkmenistan, liksom oljan från Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela  Mellanöstern och Centralasien (som USA gör),  använde Kina sina statliga oljeföretag till att tillägna sig en del av den energi man behöver genom att helt enkelt lägga in ett bud på oljan på en helt laglig irakisk oljeauktion.

I det nya Stora Spelet i Eurasien har under tiden Kina haft den goda smaken att inte skicka iväg några soldater någonstans eller sjunka ner i Afghanistans oändliga träsk. Kineserna har helt enkelt gjort en direkt kommersiell överenskommelse med turkmenerna och tjänat på sina åsiktsskillnader med Moskva och själv byggt en pipeline som skulle förse dem med mycket av den gas de behövde.

Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas energi-tsar i Europa och Asien, Richard Morningstar, på en Kongresshearing tvingats medge att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedomar. Om han ändå levererat samma budskap till Pentagon…

Den iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket allvarligt. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat - det var innan USA drabbats av en global finansiell härdsmälta – hade kinesiska statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda då det kom till kritan var, att stoppa Kinas obevekliga utveckling ända tills den ligger död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av vad som finns kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina skulle lätt ha kunnat glufsat i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis i nivån under Iran och lite över Mexiko. Under 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Idag står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som varje år konsumerar 27% av den globala oljan . Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” kommer att växa i en årlig takt av 6%, vilket baserat på dagens tillväxt verkar vara orealistiskt.

Saudiarabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För närvarande är man den enda producent som kan öka eller minska mängden uppumpad olja efter eget val - eftersom man har möjligheten att göra stora justeringar i mängden uppumpad olja för att reellt kunna öka mängden. Det är därför ingen tillfällighet att man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd) och kommit att bli en av Pekings stora oljeleverantörer.

Enligt Kinas handelsminister ligger Saudiarabien, Iran och Angola i topp. År 2013-2014 väntas kineserna om allt går som det ska, i hög grad lägga Irak till listan, men först behöver oljeproduktionen i detta hemsökta land få en uppstart. Under tiden kom den iranska delen av Eurasiens energiekvation att bli verkligt enerverande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har under de gångna fem åren investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av landets import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har förklarat sig villig att satsa $6.5 miljarder för att bygga landets oljeraffenaderier.

På grund av de av USA pådyvlade hårda FNsanktionerna och åren av ekonomisk misshushållning ligger detta nere. Chefen för Irans Nationella Oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt förklarat att maskineri och delar som används inom Irans oljeproduktion ännu behöver importeras från Kina.

Sanktioner kan vara dödande, de minskar investeringarna, ökar handelskostnaden med över 20% och begränsar allvarligt Teherans möjlighet till lån på den globala maknaden. Inte desto mindre växte handeln mellan Kina och Iran med 35% år 2009 till $27 miljarder. Så medanVäst redan hunnit drabba Iran med sanktioner, embargon och blockader, utvecklades Iran långsamt till en kritisk handelskorridor för Kina- såväl som för Ryssland och det energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst, som alla investerar som galna, eftersom det är lätt att skaffa sig koncessioner från regeringen; är för en insider vad gäller Irans energireserver det lätt och relativt billigt att bygga den infrastruktur som är nödvändig för varje land som önskar bli en verklig spelare i Pipelineistan, och spela schack om de kritiska energiledningar, där det Stora Spelet sker i Eurasien. Utan tvekan skänker dessa tre länders ledare ett tack till de gudar de än önskar tillbe, att Washington fortsätter göra det så lätt (och lukrativt) för dem.

Få i USA vet, att under förra året Saudiarabien – numera åter upprustad till tänderna, kurtiserat med Washington och inte direkt lider av paranoia inför iranernas nukleära program – har erbjudit sig att försörja kineserna med samma mängd olja som landet idag importerar från Iran, men till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och långsiktig strategisk allierad, var uppgörelsen avslutad.

Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har lite blivit gjort för att diversifiera dess ekonomi utöver olja- och naturgasexport under de gångna 30 åren: inflationen ligger på mer än 20%; arbetslösheten på mer än 20%; och unga välutbildade människor flyr utomlands, en kraftig brain drain för detta hemsökta land. Och betänk att detta inte är slutet på dess litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den mångfasetterade ekonomisk/militära samarbetsorganisation som är ett slags asiatiskt svar på NATO – men är bara en officiell SCOobservatör, eftersom gruppen inte låter något land som står under FNs sanktioner att bli medlem.

Teheran hade med andra ord såvida man varit del av en stormakt kunnat försvara sig mot en möjlig attack från USAs eller Israels sida. Eftersom Iran skulle kunna bli en långt mer inflytelserik spelare i det centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vore det extremt osannolikt att någon av dessa länder egentligen skulle ha lust att riskera krig med USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Utifrån Pekings horisont kunde titeln ‘Att försvinna från Hormuzsundet’ gälla filmversionen av denna oregerliga USA – Irankonflikt och dess sjudande strategiska tävlan med USA gentemot Kina i Pipelineistan.

Hormuzsundet är definitionen på ett möjligt strategiskt strypgrepp. Det är då allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals, om någonsin det funnits något liknande- och genom den passerar upp till 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är säkerheten också av modell made-in-USA.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inloppen snabbt kunna stängas till och kontrolleras av USAs flotta.
   
Det ökande trycket på att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi skulle kunna summeras som följer: Adjö då Hormuz! Adjö då Malacca! Och var hjärtligt välkomna till en ny oljeledningsdriven Sidenväg från Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang!

Kazakhstan äger 3% av världens kända oljereserver, men det största oljefältet ligger inte så långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via de framtida oljeledningar som kommer att länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess Fjärran Väst.

Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan är på plats: Det är 2005 års kinesisk-kazakska oljeprojekt, finansierat av kinesiska energigiganten CNPC. Mycket mer lär det bli, och kinesiska ledare förväntar sig att energirika Ryssland kommer att spela en avgörande roll i Kinas kurragömmalek och planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt steg i den regionala energi- integrationen och knyter ihop det rysk/kinesiska partnerskapet inom SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja, är spelets namn denna väldiga OstSibiriska-PacifikOceanska (ESPO) oljeledning. Under förra augusti påbörjade man en 4000 kilometer lång rysk sektion från Taishet i östra Sibirien till Nakhodka, fortfarande inom det ryska territoriet.

Den ryske premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ”ett redan omfattande projekt, vilket stärkt vårt energisamar- bete.” Och i slutet av september invigde man den ryska och kinesiska 999-kilometerlånga pipeline som går från Skovorodino i Rysslands Amurregion till den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina.

Ryssland levererar för närvarande 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kommer inte mindre än 50 miljoner ton att gå till Kina liksom till Pacifik-regionen. Det finns emellertid djupa spänningar emellan ryssar och kineser vad gäller energifrågor.

Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas häpnadsväckande framsteg i Centralasien, alltså det före detta  Sovjetunionens ”nära utland”. Då allt kommer omkring, avseende vad kineserna gjort i Afrika i jakten på energi – bygger och inför dessa nu högteknologiska tåg och dylik modernisering i Centralasien i utbyte mot olje- och gaskoncessioner.

Trots de underliggande spänningar som finns mellan Kina, Ryssland och USA, är det alltför tidigt att säga vem som är den mest sannolika att utgå med segern i detta ‘CentralAsiens nya Stora Spel’, men en sak är helt säker. De olika -’stan’ staterna i Centralasien kommer själva att bli allt mäktigare pokerspelare.

Alltmedan Ryssland försöker att inte mista sin hegemoni, placerar Washington ut sina spelmarker på oljeledningar avsedda att passera Ryssland inkl BTC (Baku-Tblis-Ceyhan) ledningen, som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien. Och Kina ser goda tider framför sig i sin centralasiatiska framtid. Vem det än blir som förlorar, är detta ett spel som dessa ‘stans’ -inte kan annat än tjäna på.

Nyss valde vår man Gurbanguly, Turkmenistans ledare, Kina som det land där man kunde skaffa sig ett extra $4.18 miljardlån för utveckling av SödraYolotan, landets största gasfält. Kineserna hade redan hunnit pytsa ut $3 miljarder för att utveckla fältet. Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas har fältet en potential att kunna översvämma det energihungrande Europeiska Unionen med gas under mer än 20 års tid. Säga ajöss till allt detta?

År 2009 värderades Turkmenistans kända gasreserver till runt 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Det är inte att undra på att det utifrån den turkmenska regeringens synvinkel, som redan före oljeledningen till Kina hunnit öppna tillägnat sig 70% av turkmenska tillgångar, det utan tvekan verkar regna gas.

Icke desto mindre tvivlar experter på att den landomgärdade, idiosynkrostatiska centralasiatiska republiken Turkmenistan verkligen har tillräckligt med blått guld, till att kunna försörja Ryssland, liksom Kina,Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och byggd för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, från att ha varit 30 miljarder per år fram till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år).

Gurbanguly välkomnar alltid Irans president Mahmud Ahmadinejad med röda mattan och man behandlar den ryske energigianten Gazprom som en välkommen kund tack vare en utökad prispolitik. Emellertid sitter kineserna för närvarande på toppen av pyramiden och vad som än sker, blir som vanligt Centralasien Kinas största utländska leverantör av naturgas.

Å andra sidan är det ett faktum, att Turkmenistan i praktiken bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Iran och Ryssland, som innebär en synbar död för planerna på olika trans-kaspiska havsledningar, vilka länge varit favoriserade av Washington och EU.

IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” skulle sälja varje fat olja de pumpar upp till Kina, hade man bara kunnat komma upp till mindre än hälften av Kinas dagliga import. I själva verket är det egentligen bara Mellanöstern som kan släcka Kinas törst efter olja.

Internationella EnergiByrån beräknar att Kinas totala oljebehov ökar till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer idag producerar: Angola, 1.4 milj per dag; Kazakhstan också 1.4 milj per dag och Sudan 400 000 fat per dag.

Å andra sidan producerar Saudiarabien 10.9 miljoner fat per dag, Iran runt 4 milj, Förenade Arabemiraten UAE 3 milj, Kuwait 2.7 milj – Och så finns det Irak, för närvarande 2.5 milj och ser ut att kunna uppnå åtminstone 4 milj fat per dag fram till år 2015.

Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt som USAs alla ”framtida fyndigheter” finns i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, förutom dessa lamrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i det sydasiatiska Stora Spelet. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar tillhörande Pakistans Balochistan-provins. Den pakistanska regeringen i Islamabad lät dom få ”suveräna garantier för dessa hamninrättningar.” Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet.

I och med en hamn i Gwadar skulle den kinesiska flottan få en hemmahamn, där de lätt kunde övervaka trafiken i Hormuzsundet och kanske en dag även vara i stånd att förhindra trycket från USAs flottexpansion i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan mycket läckrare framtida roll. Den kunde bli ett centrum för tävlingen mellan de länge ifrågasatta olja/gasledningarna TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien ledningen, vilken aldrig skulle kunna byggas så länge USA-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indien-ledningen, också känd som ”fredsledningen”, och tänkt att få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå ett avtal om att bygga ”IP”, som del av IPI med Indien, och att försäkra Iran om att antingen Indien eller Kina senare ska gå in i projektet.

Vare sig det råkar bli IP, IPI eller IPC skulle hamnen i Gwadar kunna bli en viktig knutpunkt. Om Indien har behandlat Iran som pesten och i och med Washingtons tryck blivit tvingad dra sig ur projektet, hade Kina redan gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorums huvudoljeledning i Pakistan till Kina via Khunjerabpasset – en annan landkorridor som kunde vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde få en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och dessutom hyser man en djup misstanke, att kineserna skulle kunna manövrera ut dom i jakten på utländsk energi med den ”pärlbandsstrategi” som för Kinas del betyder: en rad ”hemmahamnar” längs dess viktigaste oljeförsörjningsleder från Pakistan till Malaysia. I så fall skulle Gwadar inte enbart innebära en hamn bra för kineserna.

Då det gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, kunde den förhindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Uppenbarligen föredrar energibristens Pakistan sitt ”i ur och skur- allierade” Kina, som kunnat bygga alla sorters energi-infrastrukturer inom sitt översvämningsdrabbade land.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar detta ett stort bakslag för Washington i dess ‘Det Stora Spelet om Eurasien’ med sin enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.

För närvarande har Pekings strategiska prioritering gått ut på att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handla om inteckningar inom den delen av globens viktiga energiområde.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig att handskas med korten i detta ’Det Stora Spelet om Pipelineistan’, har USAs hand i sin tur passerat Ryssland, armbågat ut Kina, isolerat Iran – och snart kommit att kallas för vad den är: en bluff.
 

övers Ingrid Ternert

av M K Bhadrakumar Asia Times 21 okt

I den diplomatiska världen och politiken betyder ”läcka” otvivelaktligen något och dess timing är aldrig tillfällig.

Läckan utgör en form av diplomatiskt snille. Två läckor veckan efter varandra reser knepiga frågor, först i New York och sedan i London inför Barack Obamas besök i Indien tidigt i november. Dessa hotar bli ledmotivet inför Obamas besök.

”Original läckans” framstöt kom den 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida som specialiserar sig på ”undersökande journalistik”och kan summeras som följer:

USAs Federala undersökningsbyrå hade erhållit avancerad information om terrordådet i Mumbai år 2008, det som dödade 166 människor, men hade inte delgett det till indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005, att David Coleman Headley, av amerikansk härkomst och nu har figurerat som nyckelspelare i komplotten, var en aktiv militant i den pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT), och haft en omfattande träning i pakistanska läger förutom inhandlat glasögon för nattseende och annan utrustning, men inte blivit dömd av någon.

En ”komplicerad relation” existerade mellan amerikanska myndigheter och Headley, vilken sträckte sig över ett decennium efter att han börjat arbeta som  ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ någon gång under sent 1990tal. Headley var förmodligen en amerikansk ”tillgång” inom LeT, och som vid någon tidpunkt blivit jihadist.

ProPublica-läckan följdes fyra dagar senare upp av en artikel i brittiska the Guardian den 19 oktober, baserad på hemliga rapporter från indiska myndigheters förhör med Headley i Chicago i juni. Detta innebär att: Pakistanska underrättelse-tjänsten Inter-Services Intelligence hade varit ”djupt involverad” i iscensättningen av Mumbaiattackerna.
”ISI hade inte visat någon tvekan om nödvändigheten av att slå till mot Indien.”

Pakistanska militära officerare var involverade i konspirationen. Headley fick  25 000 USAdollar från sin”ISI kontakt” till att finansiera en av sina åtta spaningsuppdrag till Mumbai.

Se den djupa ironin i det hela. Detta skulle ha varit ett historiskt besök till Gandhis land för Obama, som har en sådan beundran för tanken om ickevåld – och denna terrorists erkännanden som hotar dra uppmärksamheten från den.

De två läckorna förenas lite på en höft. Historien är att a) USA är skenhelig, alltmedan man bekänner sig som Indiens strategiska partner b) ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men kan inte göra någonting åt det nu.

Av en bisarr tillfällighet upptäcktes ”läckorna”, även då den inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), som är insyltad i Washington-etablissimanget, offentliggjort en ”icke-partisk” rapport, där Richard Armitage hade varit med på ett hörn, alltså vice utrikesministern i den förra administrationen, och Nicholas Burns, tidigare vice utrikesminister i förra och nuvarande administrationen, dessa så kallade ”Naturliga Allierade” som representerar en spännande ”blåkopia” av det ”nyförenade” strategiska partnerskapet USA-Indien och skall få det på en mer ”solid grund”.

Tänk er följande: Washingtons plågsamma koreografi för Obamas visit når sin slutpunkt och en gömd hand kommer fram från ingenstans för att avbryta det hela. Allra minst som man kan citera en känd indisk redaktör- ”En blandning av misstänksamhet går igenom USAs departement, emedan man misslyckats mad att förhindra 2008 års terroristattacker i Mumbai”, vilka på sitt sätt ”fördjupat tvivlen och rest frågor”, hur det amerikansk-indiska samarbetet inom kontraterrorn egentligen ter sig.

Det är var och ens gissning huruvida en gömd hand verkligen arbetar för att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall som helst har en treparts katt och råttalek börjat, vilken inbegriper USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i en desperat katastrof-kontrollerande sinnesstämning. Saken är den, att nu är det en kritisk tidpunkt i det amerikansk-indiska partnerskapet. Förväntningarna står höga, ifråga om Obamas besök skulle kunna ge ett strategiskt lyft åt trögheten under de gångna åren.

Det finns tal om att lätta på restriktionerna för teknologiflödet till Indien för ”dubbla användningsområden”, vad gäller rymdsamarbete – och energi, ett multimiljarddollar vapenavtal för C-17 militärtransportflygplan och nya handelsmöjligheter i den indiska handelsmarknaden med en potential att generera tiotusentals jobb i USA. Delhis vin är att Indien har allt, men beslutat att belöna USA med ett stort kontrakt på 126 stridsflygplan för multi-användningsområde - till ett värde upp till $16 miljarder dollar.

Logiken går utöver känslan
Under tiden har det indiska politiska etablissimanget hittills undvikit att gå in och göra en fråga om läckorna. New Delhi hoppas innerligt att Obama kommer att offentligt och explicit få USA att arbeta med Indien till stöd för dess permanenta medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. Ändå inger Headleyhistorien på varje punkt ett oroande element, då detta bara visar, att USA och Indien utgör märkliga sängkamrater.

Nu kan Headleyhistorien komma att röra upp relationerna mellan Indien och Pakistan med Indien som ett annat alibi för att inte ta itu med några operationer i Norra Waziristan. Indiens regering i New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas Afghanistan-Pakistan symfoni.

Den tuffa linje som USAs befälhavare i Afghanistan general David Petraeus nyligen antagit vis-a-vis Pakistan, gör det hett för det militära ledarskapet i pakistanska Rawalpindi. USA har ingen lust att stämma in i det pakistanska militära ledarskapets krav på att bli nyckelspelare i alla afghanska uppgörelser, och har istället explicit börjat backa upp Hamid Karzais ”afghansk-ledda, afghansk-drivna” fredsplan.

Under tiden gör NATOs räder över gränsen till pakistanskt territorium den pakistanska militären vansinnig. Kort sagt, som New York Times kommenterat: ”General Petraeus verkar bestämd i sin vilja att nå framgång i att uppnå USAs mål för Afghanistan- både militärt och politiskt- före genomgången av krigsansträngningarna , som Obama gett order om.”

Pakistans militära establissimang är vansinnigt på Petraeus. En högt placerad pakistansk general har citerats som hotande: ”Petraeus måste sänka sina mål om han vill se något som liknar fred i Afghanistan.” Pakistans militär hoppas på att Obama till slut säger till Petraeus och stämmer till fred.

Men Washington samlar in sina mannar. I en hårdslagen opinionionskolumn i tisdags med titeln ”Petraeus skriver om sin spelbok i Afghanistan”, sopade den inflytelserika Washington Posts kolumnist David Ignatius till Pakistans militärers orkestrerade mediakampanj för att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev att general David Petraeus verkar göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar antalet specialoperations-räder och bombar talibanledare. Men han talar också mer – han välkomnar president Hamid Karzais försoningssamtal med talibanledare och garanterar deras säkerhet fram och tillbaka till Kabul som en förtroendeskapande åtgärd.

Med Petraeus i det politiskt-militära förarsätet, skulle han kunnat styra upp processen för att skjuta in sig på disparata talibangrupper för en politisk uppgörelse. Den diplomatiska sidan av detta spel hänger på Petraeus förmåga att få med sig de som håller emot – med förgörande eldkraft. Det är därför han så hårt tryckt på Pakistan för att öka sina operationer mot Haqqaninätverket, som är i skydd inom de nordvästra klanområdena, och mot Quetta Shuras talibankrigare, vilka opererar utifrån Baluchistan i sydvästra Pakistan.

Ingen tvekan om att USA också söker en regional överenskommelse, så som tydliggjorts i de särskilda representanternas konferen, vilken hölls i Rom nu i veckan, där Iran deltog för första gång. Detta politiskt militära närmande syftar till att undan för undan reducera USAs beroende av Pakistan.

Fullt klart poppar Headleys kontrovers upp vid en kritisk tidpunkt i Afghanistankriget. Indiens bekvämlighetsnivå med Obamas AfPak politik stiger, och Pakistans militära hållning vinner enormt på att Headley intar mittfåran i regionens säkerhets-diskurs.

Indierna vore rätt dumma om de blivit upprörts över läckorna (som inte avslöjar något uppseendeväckande nytt) istället för att optimera det som kommer ut av Obamas visit. Som CNAS rapport understryker, USAs intressen i en nära säkerhetsrelation med Indien inbegriper:

Säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.

Skydda och bevara tillgången till våra gemensamma globala nyttigheter. Bekämpa terrorism och våldsam extremism.

Säkra tillgången till våra globala energiresurser.

Fostra en större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i Sydasien, Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar iakttagelseförmågan roll. I Indien råder en vanlig uppfattning, att USA uppbär en dubbelstandard och otillförlitlighet som partner. Läckorna gör också att den indiska intelligentians organ verkar dumma och tröga och spökar omkring som en egoistisk klump. Det indiska ledarskapet kommer då att finna det näst intill omöjligt att lotsa iväg dessa längs en väg av ”kyss varandra-och-gör-upp” med Pakistan i en nära framtid.

Å andra sidan kan New Delhi uppleva en tillfredsställelse över att Obamas president-psyke nu kommer ansikte mot ansikte med det monstruösa säkerhetsparadigm som indier i sitt vardagliga liv är ödesbestämda till att leva under.

”Läckorna” kanske lyckas där indiska begränsningar inte gör det. En paradox om goda läckor, ungefär som Saddam Husseins Scud missiler, de som sköt iväg dom kunde aldrig vara säkra på banan.
övers Ingrid Ternert

Obama’s boat to India springs leaks
av M K Bhadrakumar
Asia Times 21 okt

I en värld av diplomati och politik betyder en ”läcka” utan tvekan någonting och timingen är aldrig tillfällig.

Läckan är en form av diplomatiskt snille. Två läckor som under veckorna dyker upp i New York och London inför president Barack Obamas besök i Indien tidigt i november, reser besvärliga frågor. De riskerar bli ledmotivet för Obamas besök.

Framstöten med ”originalläckan” den 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida specialiserad på ”undersökande journalistik”, kan summeras med följande: USAs Federala Undersöknings Byrå har haft tillgång till avancerad information om planeringen av det indiska terrordådet, men har inte delat med sig av detaljernatill indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005 att David Coleman Headley, amerikan av nationalitet, vilken nu figurerar som nyckelperson i terroristdådet i Mumbai Indien år 2008 och då dödat 166 människor, var en aktiv militant i pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT) och hade tränats upp i pakistanska läger och inhandlat natt-seende glasögon och annan utrustning, men ingen hade åtalat honom.

En ”komplicerad relation” existerar mellan amerikanska myndigheter och Headley, som har sträckt sig över ett decennium, alltsedan han börjat arbeta som ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ någon gång under sent 1990tal. Headley var förmodligen en amerikansk ”tillgång” inom LeT, som vid någon punkt blev ”jihadist”.

ProPublica läckan föjdes fyra dagar senare av en notis i brittiska ‘the Guardian newspaper’ den 19 oktober  baserad på en hemlig rapport om indiskas tjänstemäns förhör med Headley i Chicago i juni. Detta gav att Pakistans Inter-Services Intelligence -underrättelsetjänst- varit ”djupt involverad” i att genomföra attackerna i Mumbai. ”ISI hade inte haft någon som helst tvekan om, hur nödvändigt det var att slå Indien.”

Pakistanska militära officerare hade varit inblandade i konspirationen.

Headley fick 25 000 dollar från sin ”ISI kontakt” till att finansiera ett av hans underrättelseuppdrag i Mumbai. Lägg märke till den djupa ironin i det hela. Detta var Obamas historiska besök till Gandhis land, han som hyser en så’n beundran för icke-våld, och desa avslöjanden om terroristhot hade dragit uppmärksamheten från det.

De två läckorna är som förenade på samma höft. Historien är att a) USA hycklar då man säger sig vilja bli Indiens strategiska partner; b) ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men ingen kan göra något åt det nu.

Av en bisarr tillfällighet har ”läckorna” även visat det som den inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), kopplad till Washingtons etablissimang, i måndags avslöjat i en ”opartisk” rapport med titeln ”Natural Allies”, vilken presenterar en spännande ”blåkopia” till ”det återuppståndna” USA-indiska strategiska partnerskapet och sätter det på en ”mer solid grund”.

Rapporten är skriven tillsammans med Richard Armitage, vice utrikesminister i den förra administrationen, och Nicholas Burns, fd vice utrikesminister i förra och nuvarande regeringsadministrationer.

Tänk igenom följande: Washingtons smärtsamma koreografi av Obamas besök når sitt sista varv och en dold hand kommer från ingenstans för att störa den. För att åtminstone citera en äldre indisk utgivare: ”En röra av misstänksamhet hänger över USAs organisationer, om att de misslyckats förhindra 2008 års terroristattacker i Mumbai,” vilket i sin tur ”fördjupat tvivlen och gett anledning till frågor” om det USA-indiska kontraterror samarbetet.

Det är upp till var och en att gissa huruvida det verkligen är en gömd hand som håller på att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall har en treparts katt-och-råttalek börjat emellan USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i desperata försök att kontrollera skadan. Saken är, att det nu är ett kritiskt läge i det USA-indiska partnerskapet. Det finns höga förväntningar om, att Obamas besök skulle kunna lyfta de strategiska banden ut ur de föregående årens tröghet.

Det talas om att USA ska underlätta restriktionerna på den ström av teknologi med ”dubbel” användning som går till Indien, om nya möjligheter till samarbete om rymden och energin, en multi-miljard dollar vapenuppgörelse för C-17 militärtransport- flygplan och nya affärsmöjligheter i köpslåendet inom den indiska marknad, som har potentialen att generera tiotusentals jobb i USA.

Det indiska regeringen erbjuder är allt utom ett beslut att belöna USA med ett saftigt kontrakt på 126 stridsflygplan för olika användningsområden- värda någonstans i området $16 miljarder.

Logik förhärskar över känsla.
Under tiden har hittills det indiska politiska etablissimanget också undvikit att gå in och göra affär av läckorna. New Delhi hoppas genuint på att Obama offentligt och explicit ser till, så att USA arbetar med Indien till stöd för ett permanent medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. I och med det representerar Headleys historia ett skärande element, då man bara kunnat poängtera att USA och Indien utgör märkliga sängkamrater.

New Delhi kommer trycka på avslöjandena om att Headley kunnat röra upp indisk-pakistanska spänningar och att Pakistans militär kunnat ta spänningarna med Indien som ett annat alibi för att inte genomföra operationer i Norra Waziristan. New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas AfPak-symfoni.

Den tuffa linjen har nyss intagits av USAs befälhavare i Afghanistan, general David Petraeus, i och med att man gör det hett för Pakistan och det militära ledarskapet i Rawalpindi. USA känner i sin tur inte för att gå med på den pakistanska militära ledningens krav på att bli den som i huvudsak driver varje afghansk uppgörelse, och har istället uttryckligen backat upp Hamid Karzais ”afghanledda, afghan-drivna” fredsplan.

Under tiden har NATOs operationer över gränsen till Pakistan retat upp den pakistanska militären. Kort sagt, som New York Times kommenterat: ”General Petraeus verkar vara bestämd att visa sig framgångsrik med att  uppnå de amerikanska målen i Afghanistan – både militära och politiska- före december månads genomgång av de krigsuppdrag som Obama har gett order om.”

Det pakistanska militära etablissimanget är vansinnigt på Petraeus. En högt placerad pakistansk general har citerats som hotande: ”Petraeus måste sänka sin målsättning, ifall han önskar kunna se någon likhet av fred i Afghanistan.” Den pakistanska militären hoppas på att Obama till slut får bort Petraeus och ingår fred.

Men Washington cirklar runt i sin vagn. I en träffsäker opinionsartikel på tisdagen med titeln ”Petraeus skriver om lekstugan Afghanistan”, där den inflytelserika Washington Post kolumnisten David Ignatius skrivit ner den pakistanska militärens orkestrerade mediakampanj för att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev: General David Petraeus tycks göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar räderna med specialoperationer och bombningar mot talibanledare. Men han uttalar sig också mer – tar till sig president Hamid Karzais samtal om försoning med talibantjänstemän och garanterar deras säkerhet till och från Kabul som förtroendeskapande åtgärder.

Med Petraeus i det politisk-militära förarsätet skulle han kunna styra upp processen att trycka på disparata grupper talibaner till en politisk lösning. Den diplomatiska sidan av Petraeus’ spel beror på hans förmåga att hamra på dessa som går emot honom- med förödande eldkraft. Det är därför han tryckt på Pakistan så hårt, till att öka landets operationer mot Haqqanis nätverk i skydd av de nordvästra klanområdena och emot Quetta Shuras talibankrigare inom dettas stora rådslag, vilket opererar från Baluchistan i Pakistans sydvästra del.

Ingen tvekan om att USA också söker ett regionalt konsensus, något som blev tydligt på de särskilda representanternas konferens i Rom denna vecka, i vilken Iran deltagit för första gången. Denna politisk-militära ingång syftar till att undan för undan reducera USAs beroende av Pakistan.

Helt säkert har Headleys kontrovers dykt upp vid en kritisk tidpunkt under Afghanistankriget. Delhis trivsel med Obamas AfghanistanPakistan politik ökar och Pakistans militär skulle vinna otroligt på om Headley står i förgrunden för regionens säkerhetspolitik.

Indierna vore rakt igenom dumma om de upprördes över läckorna (som inte avslöjar något nytt och överraskande) istället för att optimera resultatet av Obamas besök. Som CNAs rapport understryker, innehåller

USAs intressen i den nära säkerhetsrelationen med Indien att

Säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.
Skydda och bevara tillgången till gemensamma globala resurser.
Gå emot terrorism och våldsam extremism.
Skydda tillgången till säker global energi.
Fostra till större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i södra Asien, inklusive Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar vår uppfattningsförmåga roll. Offentliga indiska omdömen om USA förblir tudelade, med USAs dubbelstandard och brist på trovärdighet som partner. Läckorna gör också att Indiens underrättelsetjänst verkar dumt trög och spökar som en introvert grupp. Det indiska ledarskapet kommer att se det näst intill omöjliga att leda in USA på vägen till ”kyss-varandra-och-gör-upp” med Pakistan i en nära framtid.

Å andra sidan borde New Delhi känna sig nöjd nu, då Obamas presidentpsyke står ansikte mot ansikte med det monstruösa säkerhetsparadigm som Indien har på sin lott att leva med i det vardagliga livet.”Läckorna” kan lyckas där indiska begränsningar inte gör det. Det som är paradoxen ifråga om goda läckor är att de som skjutit upp dom, som i fallet med Saddam Husseins Scudmissiler, aldrig kan vara helt säkra på banan.

övers Ingrid Ternert

Hyperbolen höll inte tillbaka den fantastiska figuren Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av nyckelgaranterna för den globala säkerheten.”

Botten nås år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att svinga sig upp till ännu mer svindlande höjder med benäget tillstånd av naturgas, som levereras genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, som projekterats till att operera under full kapacitet. Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan att också ha fått smak för Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver:

Konservativt beräknat till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat – vilket i så fall ligger över Iran. När George W Bushs administrations fåtöljgeneraler startat sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt vad de hade i sinnet. Kinas ekonomi är törstig och dricker därför djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela Mellanöstern och Centralasien, använde Kina sina statliga oljeföretag till att få en del av den energi som man behövde, helt enkelt genom att Kina lägger ett bud på den, på en helt laglig irakisk oljeauktion.

Under tiden i det Nya Stora Spelet i Eurasien har Kina haft den goda smaken att inte skicka en enda soldat någonstans eller sjunka ner i ett oändligt träsk i Afghanistan. Istället har kineserna helt enkelt gått in i en direkt kommersiell uppgörelse med turkmenerna, och tjäna en del på landets åsiktsskillnader med Moskva till att själv bygga en pipeline som kommer att sörja för mycket av den gas man behöver.

Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas administrations euroasiatiska energitsar, Richard Morningstar, tvingats medge på en Kongresshearing, att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedom. Om han bara hade levererat samma budskap till Pentagon…

Den Iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket seriöst. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat  - innan USA drabbades av en global finansiell härdsmälta – hade kinesisk statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda ytterst var att stoppa Kinas obevekliga utveckling, tills man låg död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av det som är kvar av världens kända oljereserver ligger i arabvärlden. Kina hade lätt kunnat glufsa i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner tunnor per dag (bpd), precis under Iran och lite över Mexiko. Under år 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Nu står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som konsumerar 27% av den globala oljan varje år. Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” växer 6% om året, vilket med tanke på dagens tillväxt verkar orealistiskt.

SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda verkliga producenten  – en som kan öka eller minska mängden olja som pumpas upp som man själv vill – och är kapabel att väsentligt öka produktionen. Det är ingen tillfällighet detta med att pumpa upp 10.9 miljoner tunnor olja om dagen (bpd), vilket gör att man blivit en av Pekings stora oljeleverantörer.

De tre största är enligt Kinas handelsminister Saudiarabien, Iran och Angola. Åren 2013-2014, om allt går väl, väntar Kina att i stort kunna lägga Irak till listan, men först behöver det landets oljeproduktion repa sig. Under tiden är det Irans del av Eurasiens energiekvation som är det verkligt nervpirrande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor under de gångna fem åren. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har sagt sig vilja satsa $6.5 miljarder till att där bygga oljeraffenaderier.

Enligt hårda FN-utfärdade amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, saknar emellertid landet högteknologisk know-how till att kunna klara sig själv, och dess industriella struktur ligger i spillror. Ledaren för det nationella iranska oljebolaget, Ahmad Ghalebani, har offentligt medgett att maskineri och delar använda i Irans oljeproduktion fortfarande måste importeras från Kina.

Sanktioner kan ta död på det hela, minska investeringarna, öka handelskostnaderna med över 20% och allvarligt begränsa Irans förmåga att låna på den globala marknaden. Inte desto mindre har tillväxten i handeln mellan Kina och Iran ökat 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst drämt till Iran med sanktioner, embargon och blockader, har Iran långsamt utvecklas till en viktig handelskorridor för Kina – såväl som Ryssland och energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst investerar de alla där lika vansinnigt, eftersom det är lätt att få koncessioner från regeringen; det är lätt och relativt billigt att bygga infrastruktur; och att befinna sig på insidan då det kommer till iranska energireserver är  nödvändigt för alla länder som vill vara en viktig spelare i Pipelineistan, och tävla om viktiga energiledningar där mycket av det Stora Spelet i Eurasien sker.

Utan tvekan erbjuder ledarna i alla dessa länder, vilka gudar de än tillber, för Washington att fortsätta göra det lätt (och lukrativt) för dem. Få i USA vet att förra året Saudiarabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, tillber Washington och är lite lätt paranoid om det iranska kärntekniska programmet – och erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja, som landet för närvarande importerar från Iran, till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och sedan länge strategisk allierad, avslutades uppgörelsen.

Som om Irans strukturella problem inte var nog, har landet gjort lite för att börja diversifiera sin ekonomi utöver olja, och unga, välutbildade människor flyr utomlands med en stor ‘brain drain’ för det hemsökta landet. Och tro inte detta är slutet på denna litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Samarbets Organisationen (SCO) – den multi-lateralaekonomisk/militära samarbetsorganisation, som är ett slags asiatiskt svar på NATO, North Atlantic Treaty Organisation – men är bara en officiell SCO observatör, för gruppen kan inte godkänna något land som står under FNs sanktioner.

Teheran skulle med andra ord vilja ha någon sorts stormakt till skydd mot möjligheten av en attack från USA eller Israel. Så mycket som Iran varit på vippen att bli en vida mer inflytelserik spelare i Centralasiens energitävlan tack vare ryska och kinesiska investeringar, så är det extremt otroligt att någon av dessa länder verkligen skulle ha velat riskera krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel kunde titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA mot Kina strategisk tävlan i Pipelineistan kunnat vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.”

Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det endast 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrollerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är det bara 54 kilometer brett, och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av made-in-USA modell.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta.
  
Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi hade kunnat summeras som så: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiskahavet till Kinas västra utpost i Xinjiang.

Kazakhstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida oljedningar som kunde länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffenaderier långt ut i väst. I själva verket är Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr  redan på plats: 2005 års Kina-Kazakstans oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.

Mycket mer kan komma, och kinesiska ledande experter väntar sig att energirika Ryssland ska spela en betydande roll liksom i Kinas egen kläckta plan. Strategiskt representerar den ett besvärligt steg i regional energiintegration, att få in det rysk/kinesiska partnerskapet i SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja är namnet på spelet den väldiga ÖstSibiriska-PacifikOceanens (ESPO) oljeledning. Förra augusti påbörjade man en 4000-kilometer lång rysk sektion av denna, från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande in på ryskt territorium. Den ryske premiärministern Vladimir Putin hälsade ESPO som ”ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.”

Och sent i september invigde ryssarna och kineserna en 999-kilometer lång oljeledning från Skovorodino till den ryska Amurregionen och den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina. Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart når man inte mindre än 50 miljoner ton till Kina och Pacificregionen likaså.

Emellertid finns det dolda spänningar mellan ryssarna och kineserna när det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trötta på Kinas förvånande stridigheter i Centralasien, det förra Sovjetunionens ”nära utland.” När allt kommer omkring – som kineserna gjort i Afrika i i sin jakt efter energi –så  i Centralasien bygger kineserna järnvägar och introducerar högteknologiska tåg bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gaskoncessioner.

Trots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att säga just vem som ser ut att gå ut som segrare i det Nya Stora Spelet i CentralAsien, men en sak är helt klar.

De Centralasiatiska ”stans” håller på att bli ännu mäktigare pokerspelare, då de har helt rätt, för där verkar Ryssland inte vilja lösgöra dessa från sin egen hegemoni, och Washington placerar alla sina pjäser på de ledningar som är menade att passera Ryssland (inklusiva Baku-Tbilis-Ceyhan (BTC) pipeline som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien).

OchKina ser för sig sin Centralasiatiska framtid. Vem än som förlorar, detta är ett spel som dessa ”stans” bara kan profitera från. Nyligen har vår vän Gurbanguly, den turkmenska ledaren, valt Kina som att åka-till-landet för några extra $4.18 miljarderlån till utveckling av Syd Yolotan, hans lands största gasfält. (Kineserna hade redan lagt ut $3 miljarder till hjälp för utvecklingen av den). Energibyråkrater i Bryssel var förfärade.

Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas, där fältet har potentialen att översvämma den energisvältande Europeiska Unionen med gas för mer än 20 år. Adjö till allt det?

År 2009 beräknades Turkmenistans kända gasreserver till ett haltande 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Inte överraskande med tanke på att Ashgabat, landets huvudstad, verkar se ut att helt svämma över i gas.

Icke desto mindre tvekar experter om denna landomgärdade centralasiatiska republik verkligen  har nog med blått guld att förse Ryssland med (som absorberat 70% av Turkmenistans lager, innan ledningen till Kina öppnats), Kina, Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och konstruerad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeters per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 milarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett väkomnande med röda mattan från Gurbanguly och den ryske energigianten Gazprom, tack vare en utökad prispolitik och blir behandlad som en välkommen kund.

Emellertid är kineserna för närvarande på toppen av stacken och för det mesta, vad som än händer, kan det bli litet tal om att Centralasien blir Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan, faktum är att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, vilket betyder en virtuell död för varierande trans-kaspiska havspipeline-planer, vilka länge favoriserats av Washington och EU.

IPI och TAPI nu igen
På oljefronten, om så alla ”-stans” sålde var tunna olja de pumpat upp till Kina, kunde man ändå bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. Då det kommer till kritan är det egentligen bara Mellanöstern som är i stånd att släcka Kinas törst efter olja.

Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer producerar idag: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, 1.4 miljoner likaså; och Sudan, 400 000.

Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns det Irak, som för närvarande levererar 2.5 miljoner och verkar nå upp till  åtminstone 4 miljoner år 2015. Ändå måtte Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins. Man ville och fick från Islamabad, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar.” Gwadar ligger endast 400 kilometer från Hormuzsundet.

I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt skulle kunna låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag kanske även förhindra USAflottans expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan oerhört mer läcker framtida roll. Den kunde visa sig bli ett centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indienledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, slarvigt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid den Iran-Pakistan-Indien-ledning, också känd som ”fredsledning” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.

Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, bör hamnen Gwadar bli en viktig knutpunkt. Om Indien som behandlat Iran som pesten, genom pressen från Washington tvingat dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle efter det bygga en Pipelineistan-länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – vilket är en annan landkorridor som kunde visa sig vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde ha en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och det förmedlar en djup misstanke om att kineserna skulle kunna manövrera ut dem i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att: sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara bli en ”kinesisk” hamn.

Vad gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, skulle den hindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunde bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina skulle framskrida, signalerar detta ett större bakslag för Washington i det ‘Stora Spelet om Eurasien’, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiskt resonans.

För tillfället har Pekings strategiska förtur varit att noggrant utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’kriget’, så skulle USAs hand – kunna vara att passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart kallas för vad man är: en bluff.
 
övers Ingrid Ternert