Indien « Fredskoalitionen Göteborg

30 oktober, 2010

Obamas båt till Indien springer läck

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,Mänskliga Rättigheter,NATO,Pakistan,talibaner — ingrid @ 04:27

Obama’s boat to India springs leaks
av M K Bhadrakumar
Asia Times 21 okt

I en värld av diplomati och politik betyder en ”läcka” utan tvekan någonting och timingen är aldrig tillfällig.

Läckan är en form av diplomatiskt snille. Två läckor som under veckorna dyker upp i New York och London inför president Barack Obamas besök i Indien tidigt i november, reser besvärliga frågor. De riskerar bli ledmotivet för Obamas besök.

Framstöten med ”originalläckan” den 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida specialiserad på ”undersökande journalistik”, kan summeras med följande: USAs Federala Undersöknings Byrå har haft tillgång till avancerad information om planeringen av det indiska terrordådet, men har inte delat med sig av detaljernatill indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005 att David Coleman Headley, amerikan av nationalitet, vilken nu figurerar som nyckelperson i terroristdådet i Mumbai Indien år 2008 och då dödat 166 människor, var en aktiv militant i pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT) och hade tränats upp i pakistanska läger och inhandlat natt-seende glasögon och annan utrustning, men ingen hade åtalat honom.

En ”komplicerad relation” existerar mellan amerikanska myndigheter och Headley, som har sträckt sig över ett decennium, alltsedan han börjat arbeta som ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ någon gång under sent 1990tal. Headley var förmodligen en amerikansk ”tillgång” inom LeT, som vid någon punkt blev ”jihadist”.

ProPublica läckan föjdes fyra dagar senare av en notis i brittiska ‘the Guardian newspaper’ den 19 oktober baserad på en hemlig rapport om indiskas tjänstemäns förhör med Headley i Chicago i juni. Detta gav att Pakistans Inter-Services Intelligence -underrättelsetjänst- varit ”djupt involverad” i att genomföra attackerna i Mumbai. ”ISI hade inte haft någon som helst tvekan om, hur nödvändigt det var att slå Indien.”

Pakistanska militära officerare hade varit inblandade i konspirationen.

Headley fick 25 000 dollar från sin ”ISI kontakt” till att finansiera ett av hans underrättelseuppdrag i Mumbai. Lägg märke till den djupa ironin i det hela. Detta var Obamas historiska besök till Gandhis land, han som hyser en så’n beundran för icke-våld, och desa avslöjanden om terroristhot hade dragit uppmärksamheten från det.

De två läckorna är som förenade på samma höft. Historien är att a) USA hycklar då man säger sig vilja bli Indiens strategiska partner; b) ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men ingen kan göra något åt det nu.

Av en bisarr tillfällighet har ”läckorna” även visat det som den inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), kopplad till Washingtons etablissimang, i måndags avslöjat i en ”opartisk” rapport med titeln ”Natural Allies”, vilken presenterar en spännande ”blåkopia” till ”det återuppståndna” USA-indiska strategiska partnerskapet och sätter det på en ”mer solid grund”.

Rapporten är skriven tillsammans med Richard Armitage, vice utrikesminister i den förra administrationen, och Nicholas Burns, fd vice utrikesminister i förra och nuvarande regeringsadministrationer.

Tänk igenom följande: Washingtons smärtsamma koreografi av Obamas besök når sitt sista varv och en dold hand kommer från ingenstans för att störa den. För att åtminstone citera en äldre indisk utgivare: ”En röra av misstänksamhet hänger över USAs organisationer, om att de misslyckats förhindra 2008 års terroristattacker i Mumbai,” vilket i sin tur ”fördjupat tvivlen och gett anledning till frågor” om det USA-indiska kontraterror samarbetet.

Det är upp till var och en att gissa huruvida det verkligen är en gömd hand som håller på att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall har en treparts katt-och-råttalek börjat emellan USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i desperata försök att kontrollera skadan. Saken är, att det nu är ett kritiskt läge i det USA-indiska partnerskapet. Det finns höga förväntningar om, att Obamas besök skulle kunna lyfta de strategiska banden ut ur de föregående årens tröghet.

Det talas om att USA ska underlätta restriktionerna på den ström av teknologi med ”dubbel” användning som går till Indien, om nya möjligheter till samarbete om rymden och energin, en multi-miljard dollar vapenuppgörelse för C-17 militärtransport- flygplan och nya affärsmöjligheter i köpslåendet inom den indiska marknad, som har potentialen att generera tiotusentals jobb i USA.

Det indiska regeringen erbjuder är allt utom ett beslut att belöna USA med ett saftigt kontrakt på 126 stridsflygplan för olika användningsområden- värda någonstans i området $16 miljarder.

Logik förhärskar över känsla.
Under tiden har hittills det indiska politiska etablissimanget också undvikit att gå in och göra affär av läckorna. New Delhi hoppas genuint på att Obama offentligt och explicit ser till, så att USA arbetar med Indien till stöd för ett permanent medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. I och med det representerar Headleys historia ett skärande element, då man bara kunnat poängtera att USA och Indien utgör märkliga sängkamrater.

New Delhi kommer trycka på avslöjandena om att Headley kunnat röra upp indisk-pakistanska spänningar och att Pakistans militär kunnat ta spänningarna med Indien som ett annat alibi för att inte genomföra operationer i Norra Waziristan. New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas AfPak-symfoni.

Den tuffa linjen har nyss intagits av USAs befälhavare i Afghanistan, general David Petraeus, i och med att man gör det hett för Pakistan och det militära ledarskapet i Rawalpindi. USA känner i sin tur inte för att gå med på den pakistanska militära ledningens krav på att bli den som i huvudsak driver varje afghansk uppgörelse, och har istället uttryckligen backat upp Hamid Karzais ”afghanledda, afghan-drivna” fredsplan.

Under tiden har NATOs operationer över gränsen till Pakistan retat upp den pakistanska militären. Kort sagt, som New York Times kommenterat: ”General Petraeus verkar vara bestämd att visa sig framgångsrik med att uppnå de amerikanska målen i Afghanistan – både militära och politiska- före december månads genomgång av de krigsuppdrag som Obama har gett order om.”

Det pakistanska militära etablissimanget är vansinnigt på Petraeus. En högt placerad pakistansk general har citerats som hotande: ”Petraeus måste sänka sin målsättning, ifall han önskar kunna se någon likhet av fred i Afghanistan.” Den pakistanska militären hoppas på att Obama till slut får bort Petraeus och ingår fred.

Men Washington cirklar runt i sin vagn. I en träffsäker opinionsartikel på tisdagen med titeln ”Petraeus skriver om lekstugan Afghanistan”, där den inflytelserika Washington Post kolumnisten David Ignatius skrivit ner den pakistanska militärens orkestrerade mediakampanj för att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev: General David Petraeus tycks göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar räderna med specialoperationer och bombningar mot talibanledare. Men han uttalar sig också mer – tar till sig president Hamid Karzais samtal om försoning med talibantjänstemän och garanterar deras säkerhet till och från Kabul som förtroendeskapande åtgärder.

Med Petraeus i det politisk-militära förarsätet skulle han kunna styra upp processen att trycka på disparata grupper talibaner till en politisk lösning. Den diplomatiska sidan av Petraeus’ spel beror på hans förmåga att hamra på dessa som går emot honom- med förödande eldkraft. Det är därför han tryckt på Pakistan så hårt, till att öka landets operationer mot Haqqanis nätverk i skydd av de nordvästra klanområdena och emot Quetta Shuras talibankrigare inom dettas stora rådslag, vilket opererar från Baluchistan i Pakistans sydvästra del.

Ingen tvekan om att USA också söker ett regionalt konsensus, något som blev tydligt på de särskilda representanternas konferens i Rom denna vecka, i vilken Iran deltagit för första gången. Denna politisk-militära ingång syftar till att undan för undan reducera USAs beroende av Pakistan.

Helt säkert har Headleys kontrovers dykt upp vid en kritisk tidpunkt under Afghanistankriget. Delhis trivsel med Obamas AfghanistanPakistan politik ökar och Pakistans militär skulle vinna otroligt på om Headley står i förgrunden för regionens säkerhetspolitik.

Indierna vore rakt igenom dumma om de upprördes över läckorna (som inte avslöjar något nytt och överraskande) istället för att optimera resultatet av Obamas besök. Som CNAs rapport understryker, innehåller

USAs intressen i den nära säkerhetsrelationen med Indien att

Säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.
Skydda och bevara tillgången till gemensamma globala resurser.
Gå emot terrorism och våldsam extremism.
Skydda tillgången till säker global energi.
Fostra till större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i södra Asien, inklusive Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar vår uppfattningsförmåga roll. Offentliga indiska omdömen om USA förblir tudelade, med USAs dubbelstandard och brist på trovärdighet som partner. Läckorna gör också att Indiens underrättelsetjänst verkar dumt trög och spökar som en introvert grupp. Det indiska ledarskapet kommer att se det näst intill omöjliga att leda in USA på vägen till ”kyss-varandra-och-gör-upp” med Pakistan i en nära framtid.

Å andra sidan borde New Delhi känna sig nöjd nu, då Obamas presidentpsyke står ansikte mot ansikte med det monstruösa säkerhetsparadigm som Indien har på sin lott att leva med i det vardagliga livet.”Läckorna” kan lyckas där indiska begränsningar inte gör det. Det som är paradoxen ifråga om goda läckor är att de som skjutit upp dom, som i fallet med Saddam Husseins Scudmissiler, aldrig kan vara helt säkra på banan.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

20 oktober, 2010

Vadslagning och bluff i nya Stora Spelet om Oljan

Filed under: Indien,Iran,Kina,nya,olja,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,USA — ingrid @ 08:11

av Pepe Escobar 14 okt 2010
Framtida historiker skulle mycket väl ha kunnat hålla med om, att det 21a århundradets Sidenväg den 14 december 2009 för första gången öppnats för affärer. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt kom i drift och förband det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Kinas Xinjiangprovins.

Hyperbolen höll inte tillbaka den fantastiska figuren Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av nyckelgaranterna för den globala säkerheten.”

Botten nås år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att svinga sig upp till ännu mer svindlande höjder med benäget tillstånd av naturgas, som levereras genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, som projekterats till att operera under full kapacitet. Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan att också ha fått smak för Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver:

Konservativt beräknat till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat – vilket i så fall ligger över Iran. När George W Bushs administrations fåtöljgeneraler startat sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt vad de hade i sinnet. Kinas ekonomi är törstig och dricker därför djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela Mellanöstern och Centralasien, använde Kina sina statliga oljeföretag till att få en del av den energi som man behövde, helt enkelt genom att Kina lägger ett bud på den, på en helt laglig irakisk oljeauktion.

Under tiden i det Nya Stora Spelet i Eurasien har Kina haft den goda smaken att inte skicka en enda soldat någonstans eller sjunka ner i ett oändligt träsk i Afghanistan. Istället har kineserna helt enkelt gått in i en direkt kommersiell uppgörelse med turkmenerna, och tjäna en del på landets åsiktsskillnader med Moskva till att själv bygga en pipeline som kommer att sörja för mycket av den gas man behöver.

Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas administrations euroasiatiska energitsar, Richard Morningstar, tvingats medge på en Kongresshearing, att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedom. Om han bara hade levererat samma budskap till Pentagon…

Den Iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket seriöst. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat - innan USA drabbades av en global finansiell härdsmälta – hade kinesisk statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda ytterst var att stoppa Kinas obevekliga utveckling, tills man låg död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av det som är kvar av världens kända oljereserver ligger i arabvärlden. Kina hade lätt kunnat glufsa i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner tunnor per dag (bpd), precis under Iran och lite över Mexiko. Under år 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Nu står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som konsumerar 27% av den globala oljan varje år. Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” växer 6% om året, vilket med tanke på dagens tillväxt verkar orealistiskt.

SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda verkliga producenten – en som kan öka eller minska mängden olja som pumpas upp som man själv vill – och är kapabel att väsentligt öka produktionen. Det är ingen tillfällighet detta med att pumpa upp 10.9 miljoner tunnor olja om dagen (bpd), vilket gör att man blivit en av Pekings stora oljeleverantörer.

De tre största är enligt Kinas handelsminister Saudiarabien, Iran och Angola. Åren 2013-2014, om allt går väl, väntar Kina att i stort kunna lägga Irak till listan, men först behöver det landets oljeproduktion repa sig. Under tiden är det Irans del av Eurasiens energiekvation som är det verkligt nervpirrande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor under de gångna fem åren. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har sagt sig vilja satsa $6.5 miljarder till att där bygga oljeraffenaderier.

Enligt hårda FN-utfärdade amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, saknar emellertid landet högteknologisk know-how till att kunna klara sig själv, och dess industriella struktur ligger i spillror. Ledaren för det nationella iranska oljebolaget, Ahmad Ghalebani, har offentligt medgett att maskineri och delar använda i Irans oljeproduktion fortfarande måste importeras från Kina.

Sanktioner kan ta död på det hela, minska investeringarna, öka handelskostnaderna med över 20% och allvarligt begränsa Irans förmåga att låna på den globala marknaden. Inte desto mindre har tillväxten i handeln mellan Kina och Iran ökat 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst drämt till Iran med sanktioner, embargon och blockader, har Iran långsamt utvecklas till en viktig handelskorridor för Kina – såväl som Ryssland och energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst investerar de alla där lika vansinnigt, eftersom det är lätt att få koncessioner från regeringen; det är lätt och relativt billigt att bygga infrastruktur; och att befinna sig på insidan då det kommer till iranska energireserver är nödvändigt för alla länder som vill vara en viktig spelare i Pipelineistan, och tävla om viktiga energiledningar där mycket av det Stora Spelet i Eurasien sker.

Utan tvekan erbjuder ledarna i alla dessa länder, vilka gudar de än tillber, för Washington att fortsätta göra det lätt (och lukrativt) för dem. Få i USA vet att förra året Saudiarabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, tillber Washington och är lite lätt paranoid om det iranska kärntekniska programmet – och erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja, som landet för närvarande importerar från Iran, till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och sedan länge strategisk allierad, avslutades uppgörelsen.

Som om Irans strukturella problem inte var nog, har landet gjort lite för att börja diversifiera sin ekonomi utöver olja, och unga, välutbildade människor flyr utomlands med en stor ‘brain drain’ för det hemsökta landet. Och tro inte detta är slutet på denna litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Samarbets Organisationen (SCO) – den multi-lateralaekonomisk/militära samarbetsorganisation, som är ett slags asiatiskt svar på NATO, North Atlantic Treaty Organisation – men är bara en officiell SCO observatör, för gruppen kan inte godkänna något land som står under FNs sanktioner.

Teheran skulle med andra ord vilja ha någon sorts stormakt till skydd mot möjligheten av en attack från USA eller Israel. Så mycket som Iran varit på vippen att bli en vida mer inflytelserik spelare i Centralasiens energitävlan tack vare ryska och kinesiska investeringar, så är det extremt otroligt att någon av dessa länder verkligen skulle ha velat riskera krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel kunde titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA mot Kina strategisk tävlan i Pipelineistan kunnat vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.”

Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det endast 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrollerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är det bara 54 kilometer brett, och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av made-in-USA modell.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta.

Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi hade kunnat summeras som så: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiskahavet till Kinas västra utpost i Xinjiang.

Kazakhstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida oljedningar som kunde länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffenaderier långt ut i väst. I själva verket är Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan på plats: 2005 års Kina-Kazakstans oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.

Mycket mer kan komma, och kinesiska ledande experter väntar sig att energirika Ryssland ska spela en betydande roll liksom i Kinas egen kläckta plan. Strategiskt representerar den ett besvärligt steg i regional energiintegration, att få in det rysk/kinesiska partnerskapet i SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja är namnet på spelet den väldiga ÖstSibiriska-PacifikOceanens (ESPO) oljeledning. Förra augusti påbörjade man en 4000-kilometer lång rysk sektion av denna, från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande in på ryskt territorium. Den ryske premiärministern Vladimir Putin hälsade ESPO som ”ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.”

Och sent i september invigde ryssarna och kineserna en 999-kilometer lång oljeledning från Skovorodino till den ryska Amurregionen och den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina. Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart når man inte mindre än 50 miljoner ton till Kina och Pacificregionen likaså.

Emellertid finns det dolda spänningar mellan ryssarna och kineserna när det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trötta på Kinas förvånande stridigheter i Centralasien, det förra Sovjetunionens ”nära utland.” När allt kommer omkring – som kineserna gjort i Afrika i i sin jakt efter energi –så i Centralasien bygger kineserna järnvägar och introducerar högteknologiska tåg bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gaskoncessioner.

Trots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att säga just vem som ser ut att gå ut som segrare i det Nya Stora Spelet i CentralAsien, men en sak är helt klar.

De Centralasiatiska ”stans” håller på att bli ännu mäktigare pokerspelare, då de har helt rätt, för där verkar Ryssland inte vilja lösgöra dessa från sin egen hegemoni, och Washington placerar alla sina pjäser på de ledningar som är menade att passera Ryssland (inklusiva Baku-Tbilis-Ceyhan (BTC) pipeline som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien).

OchKina ser för sig sin Centralasiatiska framtid. Vem än som förlorar, detta är ett spel som dessa ”stans” bara kan profitera från. Nyligen har vår vän Gurbanguly, den turkmenska ledaren, valt Kina som att åka-till-landet för några extra $4.18 miljarderlån till utveckling av Syd Yolotan, hans lands största gasfält. (Kineserna hade redan lagt ut $3 miljarder till hjälp för utvecklingen av den). Energibyråkrater i Bryssel var förfärade.

Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas, där fältet har potentialen att översvämma den energisvältande Europeiska Unionen med gas för mer än 20 år. Adjö till allt det?

År 2009 beräknades Turkmenistans kända gasreserver till ett haltande 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Inte överraskande med tanke på att Ashgabat, landets huvudstad, verkar se ut att helt svämma över i gas.

Icke desto mindre tvekar experter om denna landomgärdade centralasiatiska republik verkligen har nog med blått guld att förse Ryssland med (som absorberat 70% av Turkmenistans lager, innan ledningen till Kina öppnats), Kina, Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och konstruerad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeters per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 milarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett väkomnande med röda mattan från Gurbanguly och den ryske energigianten Gazprom, tack vare en utökad prispolitik och blir behandlad som en välkommen kund.

Emellertid är kineserna för närvarande på toppen av stacken och för det mesta, vad som än händer, kan det bli litet tal om att Centralasien blir Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan, faktum är att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, vilket betyder en virtuell död för varierande trans-kaspiska havspipeline-planer, vilka länge favoriserats av Washington och EU.

IPI och TAPI nu igen
På oljefronten, om så alla ”-stans” sålde var tunna olja de pumpat upp till Kina, kunde man ändå bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. Då det kommer till kritan är det egentligen bara Mellanöstern som är i stånd att släcka Kinas törst efter olja.

Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer producerar idag: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, 1.4 miljoner likaså; och Sudan, 400 000.

Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns det Irak, som för närvarande levererar 2.5 miljoner och verkar nå upp till åtminstone 4 miljoner år 2015. Ändå måtte Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins. Man ville och fick från Islamabad, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar.” Gwadar ligger endast 400 kilometer från Hormuzsundet.

I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt skulle kunna låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag kanske även förhindra USAflottans expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan oerhört mer läcker framtida roll. Den kunde visa sig bli ett centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indienledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, slarvigt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid den Iran-Pakistan-Indien-ledning, också känd som ”fredsledning” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.

Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, bör hamnen Gwadar bli en viktig knutpunkt. Om Indien som behandlat Iran som pesten, genom pressen från Washington tvingat dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle efter det bygga en Pipelineistan-länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – vilket är en annan landkorridor som kunde visa sig vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde ha en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och det förmedlar en djup misstanke om att kineserna skulle kunna manövrera ut dem i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att: sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara bli en ”kinesisk” hamn.

Vad gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, skulle den hindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunde bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina skulle framskrida, signalerar detta ett större bakslag för Washington i det ‘Stora Spelet om Eurasien’, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiskt resonans.

För tillfället har Pekings strategiska förtur varit att noggrant utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’kriget’, så skulle USAs hand – kunna vara att passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart kallas för vad man är: en bluff.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

17 september, 2010

Galtung om världen

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,Irak,Israel,Kina,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 15:31

Kommentering avstängd

12 september, 2010

”Kriget mot terrorismen” en fullständig fabrikation

Filed under: Afghanistan,Indien,krig,NATO,nya,Pakistan,religion,Saudiarabien,USA — ingrid @ 01:36

Amerikas ”krig mot terrorismen 11 sept Global Research
Enligt Chossudovsky inom Global Research var ”kriget mot terrorismen” en fullständig fabrikation baserad på illusionen om en man, Osama bin Laden, utrustad med $40 miljarder om året från den amerikanska underrättelsetjänsten, blev inledningen till ”Kriget mot terrorismen” som ett globalt erövringskrig.

Globaliseringen är den slutliga marschen mot en ”Ny VärldsOrdning”, dominerad av Wall Street och USAs militärindustriella komplex.

11 september 2001 erbjöd en anledning till att inleda ett krig utan gräns, utan slut.

Washingtons era består då i att utvidga det amerikanska imperiets gränser för att bana väg för USAs korporativa kontroll, där statens och storföretagens intressen går hand i hand, alltmedan man bygger våldsapparatens alla intitutioner, Homeland Security States.

Det innebär att bygga en komplex väv av retorik för att få det amerkanska folket och resten av världen att acceptera en militär lösning som hotar mänsklighetens framtid…

Talibanerna och USA sitter ner för samtal
Taliban and US get down to talks
av Syed Saleem Shahzad

ISLAMABAD – Förenta Staternas President Barack Obama har sagt sig vilja dra tillbaka trupperna från Afghanistan vid juli 2011, som del av sin kommande exitstrategi, då talibanerna för första gången deltar i seriösa förhandlingar med USA.

Pakistans militär och Saudiarabien fungerar då som mellanhänder för att underlätta samtalen, enligt vad en hög pakistansk säkerhetsofficer som ska delta säger.

Chefen för Pakistans Inter-Service Underrättelsetjänst, Generallöjtnant Ahmad Shuja Pasha, hade skickats till Washington angående ett förslag, att al-Qaida kunde flytta från Afghanistan till Saudi Arabien.

Al-Qaidas krig går nu in i en bestämd fas, då man inte nödvändigtvis behöver stöd och skydd av talibanerna -till skillnad från år 2002, då al-Qaida var illa åtgånget som resultat av USAs attacker och hade reducerats till några få tusen medlemmar i dess ruffiga milis. Man förlorade också ett antal ledare i ”kriget mot terrorn”, vilka antingen hade dödats eller arresterats av Pakistan från åren 2002 och framöver.

Sedan dess har organisationen åter blivit framgångsrik, från Kaukasus till Pakistans klanområden, från Indien till Irak och Somalia.

Mullah Omars Kandaharklan kontrollerar det sydvästra Afghanistan, medan den sydöstra delen helt ligger under pro-al-Qaida kommandanter sådana som Qari Ziaur Rahman och Sirajuddin Haqqani. Deras styrkor inkluderar tusentals icke-pashtuner knutna till anti-iranska Jundallah och Ilyas Kashmiris mäktiga 313e brigad.

Man har också fått stöd från Laskhar-e-Jhangvi och sist men inte minst från pashtunska Tehrik-e-Taliban Pakistan, de pakistanska Talibanerna.

Nyligen blev al-Qaidas tjetjenska och uzbekska krigare skickade från de pakistanska klanområdena tillbaka till Centralasiens republiker och Ryssland. I den senaste attacken under torsdagen hade 18 människor dödats och mer än hundra skadats i ett självmordsattentat i Nordossetiens huvudstad Vladikavkas.

Under Laskhar al-Zils kommando har man fått fram en skuggarmé innehållande varierande al-Qaida-länkade grupper, vilka etablerar sig i Irak, Jemen och Somalia och samtidigt avser öppna en ny och permanent front i Indien.

Enligt ATol-kontakter i militanternas läger har al-Qaida ingen invändning mot att talibanerna ingår en uppgörelse med Washington för att bereda väg för ett amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. Al-Qaida skulle helt enkelt bara lämna Afghanistan och dela upp sina operationer i Pakistan och Indien.

Al-Qaida har redan ökat sina attacker i Pakistan för att skapa yta för sig själv och i likhet med grupper som Tariq Afridi ingått överenskommelser med lokala krigsherren Mangal Bagh för att angripa större städer i Khyberpassområdets motståndsnästen som Pakhtoonkhwa provinsen, inklusive Kohat och huvudstaden Peshawar.

Befälhavaren Badr Mansoor har redan gett sig på uppgiften att öka sina aktiviteter i städer nära klanområden, inklusive Dera Ismail Khan, Bannu och Lucky Marwat. Lashkar-e-Jhangvis Sabir Mehsud har blivit ombedd att öka sina attacker i Islamabads större urbana centrum som Lahore, Karachi och Quetta, alltmedan befälhavaren Bin Yameen beordrats att mobilisera sina kadrer i Swat Dalen.

Medan dialogen mellan talibanerna och Washington befinner sig på ett tidigt stadium, är al-Qaida på god väg att bygga upp en infrastruktur till bevis för att man själv – inte någon stat, armé eller taliban – är den verkliga medspelaren i det kommande spelet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

25 mars, 2010

Arundhati Roy intervjuas i Democracy Now!

Filed under: Indien,krig,Mänskliga Rättigheter,terrorism,USA — ingrid @ 05:34

23 mars 2010
Denna kända indiska författare och aktivist talar om Obamas krig, Indien och varför dess demokrati är ”världens största skam”.

Arundhati Roy- ‘Du vet att detta är en mycket skarp debatt i Indien —även den vanliga vänstern och liberala intellektuella är mycket, mycket misstänksamma mot maoister. Och det borde alla vara, eftersom dessa verkligen har haft ett mycket svårt förflutet, och deras ideologi säger en massa saker, som får en att rysa.

Men då jag varit där måste jag säga, att jag blev chockad över vad jag fick se. För jag tror att under de sista trettio åren något radikalt hade förändrats hos dem. Och saken är den att i Indien försöker människor verkligen göra denna skillnad, och gör det också.

Man säger att det finns dessa maoister och så finns det klanerna. Maoisterna består i själva verket av klaner, och dessa har en historia av motstånd och upproriskhet som varade i decennier före Mao. Jag tror på något sätt att det bara är ett namn. Och ändå, utan denna organisation skulle klanerna inte kunnat sätta upp detta motstånd. För så komplicerat är det.
Men när jag kommit in dit och levt med dem och under en lång tid vandrat med dem. Och det är en armé som hyllar Gandhi mer än vad någon Gandhimänniska gör.

Då har det lämnat ett finare spår än någon klimatförändrings-evangelist. Som ni vet sa jag också att deras sabotageteknik är enligt Gandhi. De slösar inte med något. De lever på ingenting. Och framförallt ute i världen– har media under en lång tid ljugit om dem. Jag kom på att mängder av dessa våldshändelser inte ens ägt rum. En del av dom har inträffat, och då finns det skäl till att de gjort det.

Vad jag egentligen ville fråga folk om var, att då man talar om ickevåldsmotstånd, vilket jag själv brukat göra. Då sa jag att det är kvinnor som offras i väpnad kamp. Och när jag hade rest dit fann jag, att det var det motsatta som stämde. Jag upptäckte att 50 procent av den väpnade kadern var kvinnor. Och en mängd skäl till det var, att maoisterna under trettio års tid hade arbetat där med kvinnorna. Kvinnoorganisationen har 90 000 medlemmar och är förmodligen Indiens största feministorganisation, då idag säkert samtliga dessa kvinnor är maoister och regeringen har gett sig själv rätten att skjuta de som man ser. Har man verkligen tänkt skjuta dessa 90 000 människor?

Men hur var det nu när ledaren för maoisterna frågade om Arundhati Roy ville bli medlare mellan dessa och den indiska regeringen? Vad blev svaret? Arundhati Roy- ‘Nu är det så att jag inte skulle ha varit någon bra medlare. Du vet, jag har inte denna förmåga. Jag tror att någon borde vara det, men inte jag, för jag är inte insatt i medling. Och jag anser inte att man ska hoppa in i något man inte vet särskilt mycket om.

Och det är också vad jag sa. Jag vet egentligen inte varför de nämnde mitt namn, men jag tror det finns människor i Indien som har denna förmåga och kan klara av det, för det är mycket, mycket viktigt att denna sk Operation Grön Jakt blir avblåst. Det är väldigt brådskande, men det vore dumt om någon som jag skulle gå in i det hela, för jag tror att jag är alltför otålig. Jag är otålig. Jag är alltför mycket av en joker. Ni vet att jag inte har denna förmåga.

Men då president Obama i en intervju hade talat om Kashmir och sagt att där finns en slags brännpunkt, att man behöver lösa situationen mellan Indien och Pakistan om Kashmir, så att Pakistan kan fokusera på militanterna. Vad anser du man borde göra?

Arundundhati Roy – Oturligt nog tror jag det är för att Indien och Pakistan agerar som om Kashmir vore ett problem. Men i själva verket är Kashmir för de båda en lösning. Kashmir ligger där dessa spelar sina smutsiga spel. Och de vill inte få till en lösning på det hela, för när de än har interna problem, kan de alltid dra upp denna kanin ur hatten. Så jag tror verkligen dessa båda länder kan komma att lösa det.

Och det som händer är, att dess befolkning har lidit en oerhörd misär i många år och ännu en gång har det sagts otaliga lögner om detta. Indiska medias falsifiering om vad man varit inblandad i Kashmir är otrolig. Som för två år sedan, då det funnits ett massivt uppror i Kashmir. Jag råkade vid den tiden vara där. Jag har aldrig sett något liknande, det fanns hela tiden miljoner människor på gatorna…

Och de gjorde uppror för sitt eget oberoendes skull. När de reste sig utan att ta till vapen, då var det fel. Och när de reste sig med vapen, då var det också fel. Och det sätt på vilket man tog udden av det hela var via valen. Man kallade till val. Och då blev alla chockade, för det blev stor förändring vid valen. Och alla de valexperter som finns så många av i Indien tillbringade mycket tid i TVstudierna och analyserade utvecklingen och så vidare, men ingen sa något om att alla motståndsledare hade blivit arresterade.

Ingen frågade vad det var för mening med val, då 700 000 soldater ständigt övervakade var femte meter, året om? För man behöver inte tvinga in folk i valbåsen med bajonetter för att gå och rösta? Ingen har berättat detta faktum, att folk i varje valkrets stängdes inne. Ingen undrade över vad det betydde för folk, att befinna sig under sådan ockupation. Som det faktum att man hade behövt någon att gå till vid försvinnanden – åtminstone en representant.

Har våldet återigen satt igång? Det är en permanent cykel, förmodligen i det geopolitiska spels intresse, där varje slag av moral saknas. Och naturligtvis är detta mycket modernt sagt, att det inte finns någon inneboende moral i internationell diplomati, men plötsligt när det gäller att döda maoister, ligger moraliteten över ens huvud. Alltså utnyttjar man den då man har lust.

Det man frågar Arundhati om i både Indien och Förenta Staterna är, att om den krigsexpansion hon tecknat i Kashmir, Irak och Afghanistan kommer att utvidgas, vad är då ditt budskap till antikrigsaktivisterna och fredsaktivisterna här och i Indien? Vad tror du att folk behöver göra?

Arundhati Roy – ‘Jag vill nog säga en sak till, den om Kashmir. Där finns 700 000 soldater som har utvecklats till en administrativ polisstyrka. I Indien där man inte öppet vill förklara krig mot Adivasis, finns en paramilitär polis som tränats till att bli en armé. Så polisen utvecklas till armé. Och armén blir polis. Men i det ökande tempot måste man göra hela landet till en polisstat. Jag vill bara säga något om demokrati. I Indien kostar valen mer än i USA. Mycket mer. I detta fattiga land kostar de alltså mycket mer. De mest entusiastiska var företagen. Majoriteten av parlamentets medlemmar är miljonärer. Om man tittar på statistiken, har i realiteten denna väldiga majoritet 10 procent av rösterna.

BBC har haft en affischkampanj med en $500dollarsedel, som på något sätt smält in i en indisk 500 rupiersedel med Benjamin Franklin på ena sidan och Gandhi på den andra. På denna stod, ”Kommer den indiska rösten att rädda marknaden?” Så de röstande ska bli konsumenter. Det är skamligt. Så mitt första budskap till fredsaktivisterna är—Vad betyder ”fred”? Eftersom man inte behöver fred i ett orättvist land som det här. Är det för att vi ska behöva acceptera orättvisan? Det vi behöver nu är folk som är beredda till motstånd,inte bara ”Ok, vi tågar väl på lördag, så kan det kanske stoppa kriget i Irak.”

Men idag i länder som Indien betalar verkligen människor med sina liv, med sin frihet, med sitt allt. Jag menar att det nu är motstånd med konsekvenser. Det kan alltså inte bli något utan konsekvenser. Eller hur? Vad man bör inse är, att för förändring av något måste man bli beredd att ta vissa risker…man måste kunna lägga undan drömmarna, för så mycket har blivit dåligt…

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

16 mars, 2010

Indien erbjuder Ryssland vänskap

Filed under: Afghanistan,FN,Fred,Indien,NATO,Pakistan,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 06:43

av M K Bhadrakumar Asia Times 16 mars 2010

Dagen efter kan vara belysande för dagen innan. Det som slår en nu är två händelser i Moskva och Delhi morgonen efter att den ryske premiärministern Putin lämnat den indiska huvudstaden med en händelserik arbetsresa bakom sig.

Det finns inget land utanför Ryssland där Putin är så beundrad som i just Indien.

Under hans besök signerade Indien kontrakt på $1.5 miljarder för en uppgörelse som bestod i 29 MiG-29 Fulcrum D- stridsflygplan liksom kontrakt på en gemensam utveckling av ett nytt femte generationens stridsflygplan. Liksom ett $2.3 miljarderskontrakt på ett uppgraderat Admiral Gorshkov hangarfartyg med toppfart 60 km/tim och 25 000 km räckvidd.

Även navigationshjälpmedel för GPS ingick liksom system till den indiska militären för den ryska motsvarigheten Glonass. Även konstruktion av upp till 16 kärnkraftverk.

Men inte långt efter att han kommit hem ringde president Obama upp sin ryska motsvarighet Medvedev för att diskutera ”sista stadiet i förberedelsen” av det nya strategiska nedrustningsavtalet och höll med om att ”nu är det möjligt att tala om ett specifikt datum” för att sätta det hela i verket.

Ryska regeringen är positiv till en ”nystart” i de rysk-amerikanska banden och kan mycket väl släppa kravet på att varje nytt nedrustningsavtal skall knytas till USAs planer i Centraleuropa. Även i Indien har regeringen suttit i möte om målet, vissa säger enda målet, för att förmå Usas kärnkraftsindustri att säkra affärer i multimiljard dollarklassen till den indiska marknaden.

Den amerikansk-rysk-indiska triangeln erbjuder ett gediget tillfälle till paradoxer. Ryssland och Indien är förespråkare för ett demokratiserat internationellt system, vilket de hoppas ska kunna bidra till influenser. Ingen av dom utgör någon proppmätt stormakt, medan båda ser möjligheten i en kommande polycentrisk världsordning, alltså flera centrum.

Båda antar att USAs överlägsenhet som enda supermakt inte utgör någon allvarlig utmaning, och ingen av dem tvivlar på att ekvationen i förhållande till Washington förblir dess utrikespolitiska prioritet.

Putins lyckade besök hos regeringen i Delhi skall ses i detta perspektiv. Indien och Ryssland gled under 1990talet isär och gick båda igenom en omvandlingsperiod med början till nya eliter, ekonomiska modeller och sociala förändringar.

Delhi, Moskva och AfPak
Opinionen nu för tiden i Indien stöder ökningen efter det Kalla kriget av landets strategiska partnerskap med USA. Ryssland har en valmanskår bestående av Kalla Krigs-krigare, men det är en mindre viktig grupp, och under tiden är det också Rysslands avsikt att hålla kvar sin priviligierade status att vara den som Washington talar med i frågor om den globala strategiska balansen.

När så det indiska leaderskapet till Putin uttrycker en önskan att intensifiera de överläggningar som hållits om det afghanska problemet, är Indiens intentioner totalt pragmatiska. Regeringen i Delhi söker inte en strategisk utmaning gentemot USA i Afghanistan, och man vet att för Rysslands del handlar Afghanistan inte bara om al-Qaida och talibaner utan också om önskan om en ny era av ett ”posteuropeiskt atlantskap”.

Det finns ett problem med al-Qaida, om denna finns eller inte finns i norra Kaukasus, och Ryssland hade blivit orolig om Afghanistan åter blivit en svängdörr för internationell terrorism. Men Indiens bekymmer är kännbara, mycket specifika och i huvudsak kopplade till dess fientliga inställning till Pakistan.

Moskva kan hjälpa genom att mildra Indiens nästan totala diplomatiska isolering över det afghanska problemet och kan bromsa talibanerna från att ta över Kabul, något Pakistan har fintrimmat. I kraft av rollen som permanent medlem av FNs Säkerhetsråd har Ryssland en röst i frågan om den afghanska överenskommelse som Putin nämnde då han var i Delhi- om att indiernas syn på Pakistan som sponsor av terrorism behöver tonas ner.

Från ryskt perspektiv är Pakistan en nyckelspelare i det stora spelet om Centralasien. Moskva (och Peking) är trötta på att driva Pakistan till isolering som klientstat till USA. I själva verket skulle Indien kunna tjäna på de ryska eller kinesiska ansträngningarna att lugna ner Pakistans fientliga inställning, men idag beror regeringen där nästan helt på USA. Märkligt nog enbart stärker detta Indiens beroende av USA

Pakistans geopolitiska ställning.

Pakistan beräknar att USAs regionala strategi i Afghanistan bara kan fungera genom sitt eget samarbete och man förväntar sig i gengäld att Washington anpassar sina aspirationer som regional makt. Obamas administration behöver å ena sidan få med Pakistan i båten som regional nyckelspelare, för utan Pakistan kommer planerna ingenstans om att stabilisera Afghanistan och utvidga Nato.

Å andra sidan behöver Washington fortfarande kunna lura Indien. Så långt räknar USA kraftigt med det faktum, att Indien kommit fram till andra möjligheter än att hålla på med detta, givet Indiens dispyter med Kina och dess förtvinade band till Ryssland. Men hade man finkammat Putins besök i Indien kunde en känsla av frustration infinna sig hos Indien om USAs regionala politik.

Indiska regeringen känner sig övergiven
Afghanistan är en tagg i själen. De indiska eliterna känner sig övergivna. Utan tvekan är också den högljudda amerikanska lobbyn med i spelet. De indiska eliterna skulle känna sig generade över tanken att USA och Indien någonsin kunde leva lyckliga efter att ha fått dessa iskalla geopolitiska realiteter i ansiktet.

Den indiska regeringen har samarbetat med USA i en förvånansvärd grad genom att anpassa sin afghanska politik med USAs AfPakmål; genom att ”bryta ner murar och byråkratiska hinder mellan dessa båda länders underrättelsetjänster och undersökningsbyråer” – för att citera den amerikanska experten Lisa Curtis inom Heritage Foundation i en färsk amerikansk Kongressrapport, vilken stöder en USA/NATOmilitära närvaro i regionen.

Indien har också skrupellöst undvikit varje slag av koordinering med andra regionala länder som Ryssland, Iran eller Kina för att inte behöva riskera Washingtons irritation. Men inte desto mindre lägger Obamaadministrationen in en högre växel för att engagera talibanerna ihop med pakistanska militären. Detta är inte det intryck den indiske premiärministern fått under sitt ”statsbesök” i Washington i november.

USAs tjänstemän skulle ha kunnat säga att indierna är fixerade vid talibanerna och den pakistanska militären. Men indierna kan helt enkelt inte se någon signifikant förändring i den pakistanska militärens inställning till de jihadgrupper som opererar i regionen. Inte heller tror Indien att talibanerna är kapabla till maktdelning eller oberoende av Pakistans Inter-Services.

Underrättelsetjänsten
I den indiska synen på talibanerna och de Pakistanbaserade terrorgrupperna sådana som Lashkar-e-Taiba (LeT) är dessa fåglar med samma fjädrar som flockas tillsammans.

Washington har betraktat LeT i första hand genom en indisk-pakistansk lins och kalkylerat att gruppen inte utgör något direkt hot mot USAs intressen. För att citera Curtis, ”USAs tjänstemän har undvikit att pressa Pakistan i frågan om LeT för att kunna behålla Pakistans samarbete mot de mål USA tyckt vara mer väsentliga för Amerikas omedelbara intressen.”

Framförallt visar Obama inga tecken på att ge upp USAs embargo, då det gäller att förse Indien med teknologi med dubbla användningsområden. Medan Indien i sin tur inte håller på med Kallakrigsretorik för att lufta de olikheter man har i förhållande till USA, så håller indiska regeringen inte tyst om USAs militära stöd till Pakistan. I förhållande till det bakslaget kommer den inställning fram, som gör att Indien återupplivar sina förbindelser med Moskva.

Indien kan inte hoppas på att bli försörjd med den avancerade militärteknologi som Ryssland erbjuder, ett globalt navigerings-satellitsystem, hangarfartyg, kärnkraftsdrivna attackubåtar, moderna missiler och attackflyg. Ironiskt nog har fortfarande inte någon uppgörelse kommit till stånd med USA om kärnvapen, för det man undertecknat år 2008 har inte ratificerats på grund av Obamas motvilja mot överföring av dual-use-teknologi till Indien.

Alltså en teknologi med dubbla användningsområden för både civilt och militärt bruk. Men den har tillhandahållit just de ramar för internationell icke-spridning, som Moskva skulle behövt för att blåsa liv i samarbetet med Indien i en mängd känsliga frågor, sådana som upparbetningsteknologi, projekt med grundämnet torium för kärnbränslecykeln både till kärnkraft och snabba kärnreaktorer.

I korthet har det indiska ledarskapet återvänt till det recept som man inte brytt sig om- att det inte är möjligt att samarbeta med en världsmakt som Ryssland på basis av särskilda relationer. I vilket fall behöver nu detta förhållande komma fram till eliterna i Delhi. Nämligen att en optimal utrikespolitik i förhållande till USA fortfarande förbigår Indien genom sin brist på övergripande dialog med Kina om en regional säkerhet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

26 februari, 2010

Iran har fått sin man

Filed under: Afghanistan,Indien,Iran,krig,nya,Pakistan,religion,terrorism — ingrid @ 18:07

av Syed Saleem Shahzad
För ett tag sedan kom Iran att triumfera, då man gick ut med sin arrestering av Abdulmalik Rigi. Den 31-årige ledaren för Jundullah, ‘Guds soldater’.

Alltså den sunniterrorgrupp som den iranska shia-regeringen anklagat för att ligga bakom de terrorattacker, som skett runtom i landet och kommit att offra mängder av liv under de senaste fem åren.

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi har beskrivit fängslandet av landets mest efterlysta brottsling som ett ”stort nederlag” för Förenta Staterna, Storbritannien och Israel, vilka anklagats för att stödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi har samarbetat med underrättelsetjänsterna i Usa, Israel och Storbritannien ,” sa Moslehi.

I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig händelse, där Jundallah med sina starka rötter bland etniska balocher i Pakistan blivit starkare sedan sitt uppenbara bakslag i egenskap av radikal anti-shiamedlem av Jundallah, vilken idag är kopplad till al-Qaida, och fortsätter utan Rigi.

För det mesta genomför Jundallah operationer mot den iranska shia-regimen i Irans sydöstra provins Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Men dess största bas ligger i Pakistans Balochistanprovins.

Jundallah förklarar att man inte vill bryta sig ut ur Iran för att forma en autonom separat Balochistanregion; utan hellre kämpar för Balochistans folk, mot den diskriminering och brist på engagemang man möter där.

Jundallah ansågs i år ha genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska underrättelsetjänsten kommit att spela en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som man anser vara ”en balochisk rebell, allierad med al-Qaida”.

Det är möjligt att Pakistan fruktar att Jundallah kan komma att attackera iranska energianläggningar. Det skulle i så fall kunna få effekter på det mycket försenade men viktiga pipelineprojektet Pakistan-Iran .

Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai i Förenade ArabEmiraten, då iranska myndigheter tvingat ner planet att landa i Iran.

Balochiska klaner i pakistanska Taftanområdet säger att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter överlämnats till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen kom att visa upp var Rigi i handklovar, eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.

Var än sanningen ligger, existerar detta faktum att Pakistan verkar ha övergett en av de sina, en strategiskt förbunden till Iran. Detta följer nära inpå arresteringar i Pakistan av ett flertal dylika strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i pakistanska Islamabad gick med i Usas ”krig mot terrorn” efter 11 september 2001, kom en av de mest aktiva och framgångsrika av ISIs underrättelseoperationer i regionen att dramatiskt förändras.

Före 9/11 stod pakistanska underrättelsetjänsten ISI bakom motståndet i den indiska delen av Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom att man också backade upp det mäktiga kriminella syndikat i Mumbai, som Dawood Ibrahims D-Byrå stod bakom.

Nepals rojalistiska regim hade då vänt ett blint öga mot pakistanska ISIs aktiviteter, alltmedan denna och Bangladeshs underrättelsetjänst kom att samarbeta till stöd för de sydindiska motståndsrörelse-nätverken Huji och Harkatul Jihad-e-Islami.

Och genom stödet till den talibanska regimen i Kabul, blev bildligt talat Afghanistan den femte provinsen i Pakistan som i realiteten styrdes av en ISI-brigadör. Med detta nätverk kunde ISI kontrollera proxy-operationer genom hela Centralasian och mot Iran. Rigis ‘Baloch Liberation Organization’ ingick i en av dessa nätverk.

Den år 2001 USA-ledda invasion i Afghanistan vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot Pakistan, kom att tvinga den pakistanska militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots det blev det bakslag.

De undangömda ISI-sponsrade militanterna fick en alltmer radikal utrustning och man ändrade lojaliteten från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Som till exempel då HUJI började attackera pakistanska säkerhetsstyrkor.

Samtidigt förblev man aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien att förblöda och därmed starta ett krig mellan Indien och Pakistan, utan istället att neutralisera det pakistanska stödet till USAs krig i Afghanistan.

Rigi stod i en liknande situation. Han var inte längre i kontakt med det pakistanska militära establissimanget och betalningen torkade in. Hans svar på detta var att grunda Jundallah med stöd från Pakistans anti-shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi, vilken höll dem med pengar och frivilliga.

Detta i sin tur kom att leda Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser, och förra året låtit honom utföra betydande attacker i Iran. Dessa inkluderade bombningen i Pisheen i södra Iran, vilken kom att döda 42 människor inklusive fem av Irans ledande Revolutionsgardister.

I gengäld fick al-Qaida hjälp av Rigi till att förflytta sina män fram och tillbaka från Pakistan genom Iran till Mellanöstern och Turkiet. Med påspädning från andra militanta grupper och al-Qaida, anses Jundallah ha ökat sitt medlemsantal till ungefär 2000 aktivister, de flesta av dem baserade i pakistanska Balochistan. Däremot är medlemmarna i Lashkar-e-Jhangvis ursprungligen från Karachis slumområden.

Jundallahs toppmän har redan kommit att domineras av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk spred sig över själva Pakistan. Med arresteringen av Rigi blir förmodligen gruppens inflytande ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man kommer förmodligen också att få se sitt eget högkvarter flytta över till de till pakistanska klanområdena i norra Waziristan, då med ett Jundallah som har utvecklats från att vara en ISIproxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Asia Times 25 feb 2010
Iran gets its man – Iran får sin man
http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/LB25Df02.html

av Syed Saleem Shahzad
För några dagar sedan triumferade Iran då man gick ut med att Abdulmalik Rigi hade arresterats. Han är den 31-åriga ledaren för

Jundullah, ‘Guds soldater’, alltså den sunni-terrorgrupp som av Irans regering blivit anklagad för att stå bakom de terrorattacker, som

ägt rum runtom i landet där mängder av liv offrats under de senaste fem åren.

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi beskrev infångandet av deras mest efterlysta brottsling som ”stort nederlag” för Förenta

Staterna, Storbritannien och Israel, vilka blivit anklagade för att understödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi

samarbetade med amerikanska, israeliska och brittiska underrättelsetjänster,” sa Moslehi.
I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig tilldragelse där Jundallah, som har starka rötter bland etniska balocher i Pakistan, har

kunnat komma ut ännu starkare från detta uppenbara bakslag som radikal anti-Shia medlem av Jundallah, idag kopplad till al-Qaida,

nu är i läge att fortsätta utan honom.
Jundallah genomför för det mesta sina operations mot den iranska shia-regimen i den sydöstra provinsen av iranska

Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men den största bas ligger i Pakistans Balochistan-

provins. Jundallah har förklarat att man inte vill bryta sig ut från Iran till att forma en autonom separat Balochistanregion; utan säger

man hellre kämpar för det balochiska folket gentemot diskriminering och brist på engagemang.
Jundallah har i år ansetts genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska

underrättelsetjänsten spelat en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som sägs vara ”en balochisk rebell som allierats med al-Qaida”. Det

är möjligt att Pakistan fruktat att Jundallah skulle komma att attackera iranska energiinstallationer. Det skulle i så fall kunna få effekter

på det mycket försenade men viktiga Pakistan-Iran pipeline-projektet.
Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai

i Förenade ArabEmiraten där iranska myndigheter tvingade planet att landa i Iran. Balochiska klaner i Taftanområdet i Pakistan säger

att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter lämnats över till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen visat var en Rigi i

handklovar eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.
Vad som än är sant, finns det faktum att Pakistan ser ut att ha övergett en av sina strategiskt förbundna gentemot Iran. Detta följer

nära inpå de arresteringar som skett i Pakistan av ett flertal sådana strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i Islamabad gick in i Usa’s ”krig mot terrorn” efter den 11september 2001 – kom lyckan att ändras dramatiskt för

denna mest aktiva och framgångsrika underrättelsetjänst i regionen (ISI).
Innan 9/11 var det ISI som stod bakom motståndet i det indiskt-administrerade Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom

uppbackningen av Dawood Ibrahims D-Byrås mäktiga organiserade kriminella syndikat i Mumbai. Nepals rojalistiska regim vände vid

tillfället ett blint öga mot ISIs aktiviteter, alltmedan Bangladeshs underrättelsetjänst och ISI samarbetade till stöd för SydIndiens

motståndsrörelse och Harkatul Jihad-e-Islamis nätverk Huji.
Och genom stödet till talibanernas regim i Kabul, kom bildligt talat Afghanistan att utgöra den femte provinsen i Pakistan, vilken i

realiteten leds av en ISI-brigadör. Med detta nätverk har ISI kunnat kontrollera proxy-operationer igenom hela Centralasian och mot

Iran. Rigis organisation ‘Baloch Liberation Organisation’ ingick i ett av dessa nätverk.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001, vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot

Pakistan, kom att tvinga militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots detta kom bakslagen. De avskydda

ISI-sponsrade militanta banden blev alltmer radikala och ändrade sin lojalitet från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Så

startade till exempel HUJI att attackera pakistanska säkerhetsstyrkor. Man förblev aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien

att förblöda utan starta ett krig mellan Indien och Pakistan för att neutralisera Pakistans stöd till det amerikanska kriget i Afghanistan.
Rigi stod inför en liknande situation. Han hade avskilts från Pakistans militära etablissimang och tillgångarna torkat in. Svaret blev

istället att med stöd av Pakistans anti-Shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi forma Jundallah, vilken kunde erbjuda både

rekryter och pengar. Dessa kontakter ledde i sin tur Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser för att året

innan iscensätta ordentliga attacker i Iran. Dessa bestod i bombning i Pisheen inne i sydöstra Iran, vilket resulterade i att 42

människor dödades inklusive fem ledande medlemmar av det iranska Revolutionsgardet.
Genom tillskottet av militanta grupper och al-Qaida ansågs Jundallahs medlemsantal ha vuxit till runt 2 000 aktivister, de flesta av dem

baserade i pakistanska Balochistan. Medlemmarna inom Lashkar-e-Jhangvis ifrån Balochistan har från början kommit från Lyaris

slum i Karachi.

Jundallahs toppmän domineras redan av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk är spritt runt Pakistan. Genom Rigis arrestering kommer gruppens inflytande troligen bli ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man har fått se sitt högkvarter flytta till Norra Waziristan, i det pakistanska klanområde där Jundallah utvecklats från ISI- proxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

22 februari, 2010

Ingen kan dominera Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,Israel,krig,NATO,Pakistan,Storbritannien,USA — ingrid @ 05:49

Redan den 18 feb 2010 skriver Al-Jazeerah ‘Dödstyst om dödade från alla sidor’. Nu går det inte att undvika general Pattons ord- ”Krigets första offer är sanningen.”

”En pro-talibans webbsida säger att 74 USA soldater dödats den 18 februari 2010. Webbsidan lämnade inget övrigt bevis för att underbygga sitt påstående, som en video eller fotografier på dödade soldater eller förstörda tanks eller andra fordon – vilket ger en tvivelakrig trovärdighet.

NATO-ländernas nyhetsbyråer sådana som Reuters, AP och AFP har inte rapporterat några offer bland NATOs styrkor, de afghanska civila eller ens talibankrigarna i Marjaprovinsen. Uppenbarligen förhindrar man människor i världen, särskilt de i NATOs länder, från att få kunskap om hur operationen går, då man hindrar tillgången till sanning för olika parter inklusive sin egen media.

Koloniala Motiv Bakom Operationer- 16 februari Sahar
Man har inför offensiven i Mariah Afghanistan satt in fler än 15 000 amerikanska- och NATOledda soldater och afghanska trupper samt inhyrda afghanska trupper mot mujahideen i området. Mer än 60 helikoptrar bestyckade med hellfire missiler och hundratals tanks deltar i operationen.

Marja har blivit kvar i motståndets händer under de sista åren. Andra delar av Helmand provinsen som Baghiran, Dishu och Washerdistrikten finns redan under Afghanistans islamska emirat. Så frågan är varför fienden väljer ett litet område som Marja för sina operationer.

Skenbart säger man sig vilja sätta press på talibanerna för att få dem att acceptera regeringens ord om att återintegrera och försona, vilket man uttryckt på Londonkonferensen den 28 januari. Faktum är att Marja ur ett geopolitiskt perspektiv är ett viktigt område, eftersom det gränsar till pakistanska Baluchistan, där Kina driver ett stort projekt för att utveckla Gwadars hamn.

De invaderande amerikanarna kan komma att kontrollera transitvägarna till Gwader för att säkra en genväg för sina förråd, vilka idag skeppas ut genom Karachis hamn, Pakistan och genom Tajikistan till norra Afghanistan. Man vill också omintetgöra den kinesiska inblandningen i Gwadarprojektet.

På liknande sätt i ljuset av ett nytt spänt politiskt läge mellan Washington och Teheran över anrikningen av uran och Irans missilprogram, vill Vita Huset idag installera en ny spionutrustning i Marja nära den iranska gränsen. Förutom detta har de brittiska invaderarna utvunnit uran i Sangindistriktet, vilket är rikt på uranmalm. Den lokala motståndsrörelsen säger att den brittiska invasionsstyrkan har fört in tung utrustning i Sangin för uranutvinning .

Britterna är också inblandade i smuggling av droger i Helmandprovinsen. Man för i hemlighet brittiskt flyg till Europas svarta marknader (anmIT som även CIA sysslar med för finansiering av sina hemliga ‘dirty operations’). Utan tvekan har det krig som förs under namnet bekämpning av terrorismen andra politiska och ekonomiska motiv inklusive expansionistiska mål snarare än det sk ‘Kriget mot terrorn’.

Motståndet har emellertid offrat sina liv för att säkra det egna landets oberoende och få ett slut på detta koloniala spel som startat av orättfärdiga skäl. Ändå, trots medias fanfarer och Västs partiska rapporter, har det islamska emiratet i Marja, Afghanistan, besegrat de fientliga trupperna. Färska rapporter från området säger- ”Faktum är att invasionsstyrkorna inte gjort någon spektakulär framryckning sedan operationens början. De tog sig ner ner med hjälp av helikoptrar i begränsade delar av Marjaprovinsen och ligger nu under belägring.”

Invaderarna kan inte komma upp från sina skyttegravar. Vartän de rör sig, hamnar de under mujahidins allvarliga attacker och möter minexplosioner. Det blir att de hastigt retirerar. De fientliga trupperna har förlorat sin moral. Den lokalbefolkning som ser de utländska trupperna skriker högt. Vi önskar alla världens frihetsälskande krafters stöd för denna legitima uppgift som det afghanska motståndet för under ledning av ‘Afghanistans islamska emirat’ till att rädda de mänskliga värdena ur kolonialismens klor.

Just nu trampar ockupationens styrkor ner på mänsklig värdighet, frihet, säkerhet och det farsartade uttrycket terrorism.
General Hamid Gul var under 1980talet militär befälhavare i den pakistanska armén och tjänade som chef för landets underrättelsetjänst ISI från 1987 till 1989. Men Guls berömmelse kom då Pakistan-Saudiarabien-USA höll på att betala och ge logistiskt stöd till krigarna, motstånsdrörelsen i Afghanistan, vilka besegrade Sovjets militära och politiska styrkor.

Under USAs fd president Bush administration ville de sätta Gul på FNs lista över internationella terrorister, men försöken blockerades av den kinesiska delegationen. Inom landet hade Gul varit en frispråkig opponent till Asif Ali Zardari, Pakistans president, och begärt att högsta domstolen återinställde lagligheten i Pakistan. Al Jazeera intervjuade Gul under ett kort besök i Doha. Al Jazeera- ‘Du sa nyss att ‘talibanerna är framtiden och amerikanarna det förflutna i Afghanistan’. Är inte det lite väl långsökt?’

Hamid Gul- Amerikanarna är besegrade. Det skulle inte vara nödvändigt, för dess eldkraft och militära makt är försvagad, men det beror på att dess eget folk är trött och led [på engagemanget i Afghanistan]. Det finns idag en trötthet, detta hot av trötthet är det värsta en nation kan lida av. Det finns ingen sätt för amerikanarna att hålla fast vid Afghanistan. Skulle det kunna leda till att president Hamid Karzais regering störtas?

Karzai finns inte. Han kämpar nu för sitt liv. De har alltid startat med att tala om för honom att vid slutet av året kommer han att få axla ansvaret för Afghanistans säkerhet . Men vad ger man honom för det? Ingenting alls. Faktum är nu att fler civila offer i militära operationer försvagar Karzais position. Vissa i Afghanistan tror att omfattningen av civila offer i landet kommer att stärka talibanernas återkomst.

Hamid Gul säger att den senaste USAoffensive mot talibanerna inte kommer att fungera. Det är inte bara det. Alltmedan dagens civila offer helt visst har gjort talibanerna till en populär rörelse i Afghanistan – omkring 80 procent av befolkningen stöder dessa- så är folk trötta på korruptionen.

Man är våldsamt trött på krigsherrar och drogbaroner och den fortsatta amerikanska ockupationen. Om det bara hade gått fort – att man kommit in och gett sig av igen efter att ha fullgjort sitt jobb – då hade situationen sett annorlunda ut. Men det gjorde man inte. Om amerikanarna hade velat skingra al-Qaida, då hade man redan efter första året kunnat göra detta och därefter dra sig ur. Faktum var att man stannade och gick ifrån sitt ursprungliga syfte i Afghanistan, tills dess Barack Obama kom och började prata om trupptillbakadragande.

Det var i december Obama förklarade att USA skulle dra sig ur Afghanistan. Hillary Clinton sa detsamma, men det finns där en tvetydighet. Å ena sidan säger man ‘Vi är här för att stanna i Afghanistan’, å andra sidan startar man en ‘svallvåg’ och tänker rusta upp den afghanska armén. I vilket fall kommer man inte att ge ut pengar till att bygga upp armén för $140 miljarder. Jämför detta med hur mycket det kostar att hålla en amerikansk soldat i Afghanistan – $1 miljon dollar per soldat och år. Just nu har USA runt 68 000 trupper. För närvarande kostar detta $65 miljarder bara för att hålla dessa trupper.

Det anländer nu 30 000 fler USAtrupper, så det kostar 100 miljarder dollar om året till de här styrkorna i Afghanistan. USA är en djupt skuldsatt nation, hur kan man ha råd med detta? Ungefär 57 procent av amerikanarna i undersökningar säger att de inte gillar kriget och vill att deras pojkar kommer tillbaka hem. Amerikanarna klarar inte stupade, det är deras problem. Som kompensation har man därför börjat anställa privata säkerhetsstyrkor. För närvarande finns det ungefär 104 000 legotrupper i Afghanistan.

Vad betyder detta? Att man anställer yrkessoldater på de ställen man inte kan sätta in trupper? Vi vet redan vad legotrupperna gjorde i Irak… Amerikanarna är mer och mer benägna – eftersom USAmilitären inte klarar av att ha några stupade – att anställa legotrupper, inte bara från USA utan också från den lokala befolkningen. Det är en mycket farlig utveckling, om vi nu tror att yrkesarméer kan vinna krig och genomdriva landets politiska mål. Det betyder att vem som helst med mera pengar kan anställa fler legotrupper, vinna krig, vinna territorium etc.

Utifrån det, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna kan gå? Den kommer aldrig att fungera. Det kommer nog att bli en ögonöppnare. Det här har inrikespolitiska orsaker, men utgör inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig vilja skydda de civila, men kör bort dem från sina hem på ett mycket bryskt sätt. Utifrån det som har sagts, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna går? Den kommer inte att fungera. Det kommer nog att bli en ‘ögonöppnare’ för deras inrikespolitiska syften. Men det finns inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig skydda de civila, men flyttar samtidigt de civila från sina hem på ett mycket bryskt sätt.

Väderutsikter i Afghanistan – Den kalla vinden från Centralasiens stäpper sveper in över dessa regioner. När man startar sådana här operationer, kommer oundvikligen befolkningen att förflyttas och deras fält att överges. Vad försöker amerikanarna uppnå i den här situationen? Jag vet inte det. Det finns så mycket dubbeltydighet runt de politiska målen. Varje militär konflikt måste ha ett politiskt mål. Jag kan inte avgöra om det skulle finnas någon politisk målsättning.

De civila offren i USA/Natos operationer har försvagat Karzai
Ur strategisk synpunkt har Pakistans inblandning i Afghanistan betraktats som en buffert eller en avskräckning gentemot Indien. Men nu då Pakistan har kärnvapenkapapacitet, hur viktigt är Afghanistan då för regeringen i Islamabad? Vi vill ha ett fredligt Afghanistan. Vi vet att Indien spelar ett spel med oss.

De pakistanska talibanerna är för övrigt sponsrade av den indiska underrättelsetjänsten och israeliska Mossad till att utföra attacker i Pakistan. Mossad är mycket aktiv i Pakistan och förser den indiska underrättelsetjänsten med ledning och teknisk support. Pakistan måste få ryggen fri – inget land kan föra en kamp på två fronter. Man behöver ha ett vänligt sinnat Afghanistan, något som inte nödvändigtvis betyder att dominera landet. För ingen kan dominera Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Filed under: Afghanistan,EU,FN,Fred,Indien,Kina,NATO,nya,Pakistan,Ryssland,Sverige,USA — ingrid @ 07:04

sufism-darwishdans

Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar Asia Times 28 jan, 2010

Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps.

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna.

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”. Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar;

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap. Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan.

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

23 november, 2009

Landgrabbing – Fattigdom, rättvis handel och terrorismens rötter

Filed under: Afrika,ekonomi,Indien,Mänskliga Rättigheter,Miljö,USA — ingrid @ 03:00

Arabwoman-svart kvinna-fåglar

Utdrag ur John Perkins bok
…De ”terrorister” jag funnit i Andernas grottor och ökengrottor är människor vars familjer tvingats bort från sina gårdar av oljebolag, dammar för vattenkraft eller (NAFTA) ”frihandels”avtal, vars barn svälter och inte vill annat än återvända till sina familjer med mat, utsäde och åtkomst till jord för odling.
I Mexico har många av guerrillamännen och narkotikahandlarna en gång i tiden varit bönder med gårdar där de odlat brödsäd.

De kom att förlora sitt livsuppehälle då NordAmerikanska FrihandelsAvtalet NAFTA gav stöd till de amerikanska producenterna, vilket har lett till orättvisa prisfördelar.

Här beskriver han hur ‘Organic Consumers Organization’, en icke vinstdrivande organisation som representerar mer än 850 000 medlemmar, prenumeranter och volontärer, berättar hur USA alltsedan NAFTA kom igång den 1 januari 1994 har avlägsnat begränsningarna i import av brödsäd.

. . . Men USAs biståndsprogram förblir som tidigare ett stöd till USAs jordbrukshandelspolitik genom dumpning av brödsäd i Mexico till under produktionskostnaderna. . . . Det pris man betalade till lantbrukarna föll då med över 70 procent. . .

Ovanstående avslöjar den mörka sidan av USAs ”frihandels”politik. Amerikas presidenter och Kongressen har infört de regleringar som hindrar andra länder att införa tariffer på USAs gods eller ge understöd till lokal odling som kan konkurrera med dess jordbruk, alltmedan man låter USA upprätthålla sina importtullar och jordbruksbidrag och ger därmed USAföretagen orättvisa fördelar.

”Free trade” är en eufemi; den hindrar andra att njuta av de fördelar som erbjuds multinationella företag. Däremot reglerar den inte de utsläpp som får glaciärer att smälta och ‘landgrabbing’ alltså egen uppodling genom hyra av andra länders och företags jordbruksmark…

Kommentering avstängd

« Newer Posts — Older Posts »