Fredskoalitionen Göteborg

4 september, 2010

En ung veterans berättelse om Irak

Sparat under: Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, krig — ingrid @ 04:36

Xinhua News Agency 29 augusti, 2010
A young U.S. veteran’s story about Iraq-  av Wang Fengfeng

WASHINGTON: Josh Stieber kände sig inte särskilt lättad då han hörde nyheterna om att de sista bland USAs stridstrupper vid slutet av månaden skulle dras bort från Irak.

Trots ”tacksam för varje liten del av framgång”,  säger denna 22-åriga USAarmé veteran att han fortfarande är försiktig så att han inte ”firar och tänker att allt med det är över, när verkligheten är ”rätt långt borta härifrån”.

Stieber, som tjänat i Irak i 14 månader, är alltför familjär med krigets realiteter.

En försäljares äldsta son och friskvårdsarbetare, född och uppvuxen i Marylands del av Washington D.C, kom Stieber ihåg att han sett ett ”stort hål” i marken efter det att ett kapat jetplan hade kraschat i Pentagon under 9/11s terroristattacker mot USA år 2001 (anm IT förlåt, detta är det mest omöjliga i hela 9/11 historien-inget flygplan, bara en välriktad granat kan klara ett så välriktat skott mitt i prick nere i Pentagons vägg- tala med vilken flygare som helst- anm IT).

Stiever slöt sig till armén 2006 vid en ålder av 18 år strax efter gymnasiet för att ”göra så att något liknande 9/11 aldrig skulle komma att hända igen.”

Han skickades till Irak med den 1:a InfanteriDivisionen februari 2007. Men det han upplevde där gav honom desillusion och frustration. Som en del av USAs trupps ’svallvåg’ år 2007, blev han vittne till en av det mest våldsamma sträckorna under Irakkriget.

”Vi gick in i det och tänkte att vi skulle lösa alla dessa problem och göra världen till en bättre plats, men insåg tidigt att vi inte såg ut att kunna hjälpa upp problemen,” sa han.

”För det mesta gjorde vi det värre,” tillade han.

Efter att ha avslutat sin mission i Irak åkte Stieber tillbaka hem år 2008, men han kunde inte låta bli att tänka på vad militären hade gjort mot familjer och grannskap i Irak – sparkat in dörrar och rivit sönder husen för att få tag på ”insurgents,” och fängsla människor, ibland av inga skäl alls. (IT har fått alltför många vittnesmål om detta själv på plats i Irak-fullständigt vansinnigt)

”Hur skulle det vara om en främmande arme´ kommer och tar med sig mig och min pappa?” kom han att fråga sig. ”Jag vet att jag vet att jag inte hade velat det,” sa han, och det ledde in på den väldiga frågan om kriget.

Därefter blev han anti-krigsaktivist.

Under sex månader förra året, med en dylik fråga i huvudet, promenerade och cyklade Stieber runt landet, från Maryland vid Atlanten till Californien vid Stilla Oceanen, och talade om fred och ickevåldsalternativ med de folk och ungdomar han mötte längs vägen, och med sina egna ord, ‘hoppades kunna sprida den läxa han lärt sig i Irak’.

Det skulle ha kunnat bli en känsla av bokslut för Stieber då han tidigt i förra veckan, med 4th Stryker Brigade Combat Team, 2nd Infantry Division, hade lämnat Irak i ett drag som många ansåg symbolisera slutet på USAs stridsoperationer i landet, altmedan det formella slutet på missionen var satt till 1 september.

Stieber säger emellertid att tillbakadragandet av stridande trupper från Irak enbart var en början. ”En hel del soldater kommer antagligen att hamna uppe i Afghanistan, förr eller senare.”

”Det finns fortfarande 50 000 trupper som lämnats kvar där (i Irak), och är kanske särskilda stridstrupper, som definitivt är stridstränade och beredda på att utnyttja denna (träning), och där finns det ökande antalet privata kontraktsanställda, sa han med ett bekymrat uttryck i ansiktet.

Washington säger att 50 000 USA trupper skall vara kvar i Irak för att utöva support och träningsmissioner.

Den sista gruppen USAtrupper skall lämna Irak vid slutet av år 2011.

I vilket fall har den sista USA befälhavaren i Irak Ray Odierno i förra veckan sagt, att Förenta Staterna kunde komma att vara kvar militärt i Irak efter 2011 års deadline ”om Iraks regering efterfrågar någon teknisk assistans.”

När deadline för stridstrupperna närmat sig sa Stieber, att det vore lätt för folk att glömma den påverkan kriget har på de anerikanska soldaterna och dessutom på det irakiska folket. Han ville påminna folk om krigets fasor för att vara säker på att detta inte ska komma att hända igen.

”Något som folk inte tänker på är hur många liv som blivit påverkade på båda sidor,” sa han och drog sig till minnes vänner som slutat på psykologiska institutioner på grund av posttraumatisk stress som resultat av kriget.

”En del av det vi såg där, och det sätt en mängd människor i Irak blev behandlade på, och så många av dom som tvingats bort från sina hem och det som har skett i deras liv,” sa han.

Och så tillade han-”Jag hoppas folk inte tror stridstrupperna är borta och att vi inte behöver bekymra oss om Irak längre”.

övers Ingrid Ternert

2 september, 2010

Att spy av svekfullhet

Sparat under: Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, nya — ingrid @ 23:22

 

av Layla Anwar 2 sept

Ända sedan igår har jag spytt, inifrån och ut…Vilken fasa – om det drabbar oss… är något vi aldrig tänker… Mitt första anfall kom efter att jag hade läst er presidents tal, talet till ”nationen”. Han anser nämligen att ni är en nation?!

Det började med en olustkänsla långt ner i magen, vilken snabbt gick över till en pockande, därefter en illaluktande uppkastning som ur en uppdämd vulkan i våldsamma plågor av ett fullständigt anfall…

Jag har under de gångna 20 åren eller så utvecklat en hög intolerans mot svekfullhet, och med er historia har ni ytterligare lyckats finslipa detta som jag nu är allra mest allergisk mot…Ni bokstavligen talat gör mig sjuk.

Förändring-  Ni bräker som en flock idisslande får, boskap som ruvar på varje ord jag serverar… Svart och Vitt, även dessa efterblivna som kallar sig amerikanska araber och muslimer, vilka glatt sig åt Onkel Toms ankomst till Vita Huset.

O de ”principfasta”, ”moraliska” pryda, puritanska, perverterade som kallar sig amerikaner, de som för omväxlings skull sent visat upp… och alltid slutit upp på den vinnande sidan, då tåget redan har passerat…

Den nya världens krigsmånglare, det är vad ni är. Konstlade och okunniga så in i märgen. Ni stoltserar alltså med att vara ”ett godsint” folk, ett ”medkännande, inkännande, omfamnande” folk, då det inte handlar om något annat än svek.

För 20 år sedan såg jag mitt land, min fars, min mors land, mina förfäders, delas framför mina ögon… 20 jävla år. Tjugo år av ett folk — först vissnande, skrumpnande bort, som blommor som aldrig fått se ljuset, som aldrig fått vända ansikten mot solen och sedan försvinna in i skuggorna.

Stapplande in i en färglös bakgrund… bombad, massakrerad, slaktad till ett intet… samma ingenting som gömmer ert dagliga liv… samma ingenting som gör att ni rusar iväg till er psykdoktor, samma ingenting som göder ert skit, samma ingenting som ni fyller med konsumtion… samma hål av ingenting, av det hål, det djupa hål ni lever i, och en del av detta spyr jag upp från min mages hålrum…

Så ni har ”offrat” er för oss, så ni har befriat oss från vår ”tyrann”, så ni har ”levt upp till ert ansvar”… som ni gjort i Falluja, Haditha, Mahmoudiya, Bagdad, Basra, Mosul, Ramadi… ”döda dom jävlarna” skrek ni… och era fruar skänkte några tårar medan de viftade med er ökända flagga… ett degenererat, nedgående lands flagga, som inte kan erbjuda något annat än mord, förödelse och ofärd…

Ni befriade oss från ”diktaturen” med 5 gånger storleken av en Hiroshima- och en Nagasakibomb… ni befriade oss tills det inte fanns något utrymme kvar i våra bårhus och 7,5 år senare letar vi fortfarande efter våra döda… ni befriade oss tills våra gator blivit blodpölar och moskéerna omvandlade till tortyrhålor, där dessa hajjis (‘araber’) fått sina ögon utstuckna och sina kroppar uppborrade, ni befriade oss så att vi blev våldtagna och mördade för 1000 dollar eller för att ha burit läppstift.

…Ni befriade oss så att våra kroppar flutit upp ur Eufrat och Tigris, förmultnade till oigenkännlighet… ni befriade oss, javisst…  ni stoppade in oss i fängelseceller, ni täckte oss med ert piss och era exkrementer.

Eller så överlämnade ni oss till era soldater eller homo och horor i turbaner, medan ni knullade de prostituerade som ni särskilt tagit in i ert Gröna Fort… medan resten av oss fick leva i muromgärdade getton, dessa som ni byggde upp för oss…

Ni befriade oss alright… och ni levde upp till era principer, era ideal och ert ansvar… Men vad jag verkligen hedrar er för är, att ni datoriserat, digitaliserat döden för oss… ni förstår, tack vare er är idag bårhusen rustade med senaste teknologi, 7 år senare kan vi kanske till slut gå och leta fram en kär väns kropp. Vi har till och med blivit numrerade i serienummer, ni är ett seriemördande folk och vi har fått serienummer.

Vi bär nummer vartän vi går, nummer på våra pass, på våra ID, på våra fängelsehalsband och även på våra döda kroppar… numren följer oss till bårhusen, idag har vi en hel del av dessa… alla återuppbyggnads-pengar har vi byggt bårhus av…  kanske inte helt, men stulit pengarna ni har… miljarder dollar, så vi fick göra trädgårdar och parker till gravplatser… där barnen leker mitt bland lidande mödrar i deras oupphörliga sorg…

Ni är verkligen ett modigt folk… ett nobelt, modigt folk. Se allt vad ni gjort för oss! Er generositet kommer att stå i de historiska annalerna… och ni kommer att betraktas som ett historiskt exempel, en modell för ett land och ett folk med stor integritet… just som den Nya Irakiska Modellen.

De av oss som inte kunnat handskas med denna er ymniga inlevelse, den som er stinkande alternativa press älskar att tro – att amerikanarna är ett empatiskt folk- som flugit sin kos… försvunnit i dimman av denna er mänskliga godhet, med några dokument och minnen, sår och skador stoppade i resväskor… utan någon destination…

En permanent exil har fått bli vår boning… en ny geografisk hemvist, okänd på kartan… bärande på oss själva som en alltför tung börda, kämpande så att ändarna kan mötas, en kamp för att överleva att inte bli galen, att inte uppslukas av er tomhet..

Skrapande humanitet med våra naglar… i försöken att finna den, grävande med bara händerna, ibland med en önskan om att bli begravd där, längs våra älskade… ibland med en önskan om att aldrig blivit födda, ibland gråtande i vår ensamhet, ibland skrikande i våra mardrömmar, ibland avskärmande oss för att matcha er intighet…

Det mesta av tiden förvirrade, borta och förbryllade… fortfarande oförmögna att fatta vad som hänt med oss, i Frihetens namn… andra gånger helt upptagna med historia efter historia av ändlöst lidande och misär som tillfogats av er…

Med historier om släktingar och vänner förlorade i Demokratins hålor, med historier om de monster som fötts i landet Frihet, med historier om smitta och sjukdom nästlande sig in i vårt DNA till att bli del av oss… infiltrerande vårt varande, vår mark, vår luft, vårt vatten…

Berättelse efter berättelse…bild efter bild… rullstolar, amputationer, förlorade lemmar, förlorade ögon, fingrar borta, ett barn som dör, en kvinna som blir våldtagen och dödad, en man som blir torterad till döds… historia efter historia av… fattigdom, sjukdom, nöd, försummelse, övergivenhet… historia efter historia av en evig trötthet som blivit pålagd oss som en filt…

Jag ser i mitt huvud, i min fantasi, i mitt minne, där floden Tigris en sommarnatt flyter rätt in i solnedgången… då luften är kyligare (och då det funnits elektricitet och dricksvatten), ser jag floden flyta, lugnt, tyst, stilla… ingenting som rör den, den bara flyter och jag sluter mina ögon och ser mig själv flyta med, in i den… till en okänd ort… bara under dessa ögonblick kan jag känna av ett verkligt lugn… under dessa sekunder, då jag kunnat flyta med floden, där ingenting hade växt och tagit form… från tidens nedgång…

Jag går tusentals år tillbaka i tiden, då ni inte fanns, då ni inte hade något namn, ingen form och ingen färg… och jag finner mig själv och jag finner Irak. Det är den enda tröst jag kunnat ge mig själv – att även när jag spyr tarmarna ur mig, jag fortfarande kan finna Henne, och mig själv.

Men det kan inte ni.

övers Ingrid Ternert

PS En fantastisk beskrivning av staden och flodenDS

24 augusti, 2010

Margaret Hassan och de brittisk-amerikanska trupperna i Irak

Sparat under: Irak, USA, nya — ingrid @ 21:06

 

BBC 22 aug  mfl källor

Den irländskfödda chefen för den stora bistånds-organisationen CARE i Irak- Margaret Hassan blev  år 2004 kidnappad och dödad.

Hennes kropp kom aldrig att bli funnen. Den som skulle ha varit förövaren av dådet hade redan månaden innan flytt från fängelset. Det sägs att han fick hjälp till det innan rättegången skulle starta.

Han har alltsedan juni 2009 haft en livstidsdom hängande över sig , men efter en resningsansökan vunnit rätt till ännu en rättegång.

 Därför ställer man sig frågan, varför flydde han innan rättegången hade ägt rum? Vilka hade de intressen och pengar som fordrats för att hjälpa honom ut?

Margaret Hassan 59 var en allmänt älskad chef för den stora hjälporganisaorganisationen CARE i Irak. Hon var gift med en irakier och hade bott i landet sedan 30 år tillbaka. Hon var dessutom känd för att ha varit en stor och inflytelserik kritiker av de decennierlånga sanktioner som västländer hade lagt på landet alltsedan tiden med Saddam Hussein.

Den man Ali Lutfi Jassar som dömts för att ha mördat Margaret Hassan, lyckades alltså månaden innan rättegången att fly ut ur fängelset. Den brittiske utrikesministern säger sig vara ‘bekymrad’ över att han kunnat fly och en person säger att någon hade ”hjälpt” honom med detta.

Margaret Hassans syster hade emellertd redan i juli månad sagt att familjen fått veta, att Jassar inte skulle komma att stängas in i fängelset.

‘Tvingad underteckna’

Margaret Hassan, som både hade brittiskt, irländskt och irakiskt medborgarskap hade sedan 30 år tillbaka varit gift och verkat i Irak, då hon 2004 kidnappats på sin väg till arbetet..Ändå hade hon alltid livvakter med sig, vilka bl.a var dag hämtade och körde henne till och från arbetet (anm – undertecknad har själv träffat henne i hemmet i Bagdad)

Jassar däremot arresterades 2008 av både amerikanska och irakiska styrkor efter att ha kontaktat brittiska ambassaden och försökt pressa dom på pengar för att visa var Margret Hassans kropp ligger.

Margaret Hassan som kidnappats 2004 under sin väg till arbetet, blev skjuten några veckor senare, efter att INGEN VELAT GE EFTER för kidnapparnas krav. Av den filmsnutt som kidnapparna visat upp på TV med henne innan hon blev skjuten till döds, fick man inget intryck att de var några islamister, utan snarare kunde de tillhört någon av landets officiella styrkor.

Den engelsktalande sunni från Bagdad (Ali Lutfi Jassar) som sa sig vara oskyldig till dådet i den ursprungliga rättegången, säger att han tvingats underteckna ett erkännande efter att ha utstått slag och elchocker under förhören.

Man sa att killen hade flytt från fängelset. Folk hade hjälpt honom att fly, han är borta. Det skedde redan under upploppen i september 2009.

Den biträdande justitieministern tillade att han först för ”20 eller 30 dagar sedan” hade upptäckt att Jassar försvunnit och fortsatte -”Vid denna tid 2009 tog han tillfället i akt och försvann under upploppen i fängelset. Han var den ende av dessa som lyckades undkomma.”

Jassar hade 2008 blivit arresterad av irakiska och amerikanska styrkor efter att ha kontaktat brittiska ambassaden i Bagdad och försökt pressa dom på pengar i utbyte mot att visa var Margret Hassans kropp låg.

Han blev istället själv dömd förra året till livstids fängelse…men blev senare utlovad en ny rättegång efter framställan om att hans erkännande hade tvingats fram.

Han berättade också att folk hade blivit arresterade på misstanke om att ha hjälpt Jassar att fly och skulle ha framträtt inför rätta, men han gav inga fler detaljer. Dessa kommentarer kom samma dag som Jassars rättegång vid Bagdads centrala domstol blev ajournerad till den 19 september.

I ett uttalande säger den brittiska utrikesministeriet sig vara mycket bekymrat över rapporter om att Ali Lutfi Jassar hade lyckats fly från det irakiska fängelset.

Som kommentar kan sägas att ingen vet, förutom möjligen utlänningarna själva, vad som gjort att just han helst inte skall komma ut. Inte heller vad som gjorde att Margret Hassans kidnappare inte sett särskilt islamistiska ut eller visat sig vara direkt intresserade av pengar.

Den  23 aug meddelar General Odierno i CNNs State of the Union att de amerikanska trupperna ska kunna stanna kvar i Irak efter 2011 års datum för tillbakadragande.

General Odierno- ”Om den irakiska regeringen efterfrågar en del teknisk assistans i fält, system som fortsätter att ge dessa skydd från yttre hot, då skulle vi kunna vara kvar här. Jag menar, vi har överenskommelser som den med Saudiarabien, vi har överenskommelser som den i Egypten, till att fortsätta hjälpa till att utveckla  infrastruktur och säkerhet. Om det är detta vi pratar om, då skulle vi möjligen kunna stanna kvar där efter år 2011.”

övers och kommentar

Ingrid Ternert

23 augusti, 2010

Inga glädjescener då USA avslutar sina militära uppdrag i Irak

Sparat under: Irak, USA, vapen — ingrid @ 03:36

av Liz Sly, Los Angeles Times

20 aug Inga glädjescener då USA avslutar sina militära uppdrag i Irak
Irakierna är klarsynta och bittra då den sista amerikanska stridsbrigaden lämnar landet mitt i ett växande våld och en politisk delning av landet.

En irakisk soldat bemannar en checkpoint i Bagdad. I och med uttåget av USAs stridstrupper kommer säkerheten i landet alltmer skiftas över till irakiska styrkor.
  
Rapporter från Bagdad — Irakier dansande på gatorna då USAs trupper dragits bort från deras städer för lite mer än ett år sedan. Men nu fanns ingen glädje efter att på torsdagmorgonen den sista amerikanska stridsbrigaden rullat över gränsen till Kuwait, tillbaka från den resa den gjorde för mer än sju år sedan.

Istället hade man en känsla av djupa farhågor och en ton av bitterhet lägrar sig. Alltmedan irakierna smälter detta faktum, att de amerikanska invaderarna, vilka man en gång var rädd skulle stanna kvar för evigt, i realiteten drar sig hem, alltmedan deras eget land befinner sig i en djup politisk kris, vilken många tror kan komma att öka våldet.

”Jag är inte alls glad. Jag är orolig. De lämnar verkligen tidigt,” sa Wissam Sabah, mattförsäljare i en av Bagdads shoppingcenter. ”Vi har ingen regering och vi vet inte vad som kommer att ske härnäst. Kanske blir vi tillbaka i inbördeskrig.

”Situationen blir värre för var dag som går. Politikerna inflammerar situationen, det råder krig emellan dom, och jag är 100% säker på att det kommer att märkas på gatorna.”

USAs stridsoperationer i Irak slutar inte officiellt förrän den 31 augusti, den deadline president Obama satt för ett tillbakadragande av trupperna till 50 000 soldater involverade i vad militären kallar ”stabiliserande operationer.”

Men med tillbakadragandet av den sista stridsbrigaden från Kuwait i veckan är det formella krigsuppdraget nu i grunden avslutat. Under de kommande dagarna skall 2000 fler trupper dras bort från de enheter som ligger spridda runt landet och få ner det återstående antalet till 50 000 enligt vad presidenten har lovat.

USA militären trycker på för att det ska bli ett tämligen stort antal trupper och att de blir utrustade med en väsentlig eldkraft. Stridsplan och attackhelikoptrars kommer att finnas kvar tillsammans med bortåt 4500 specialstyrkor, vilka ska fortsätta genomföra kontraterrorism-uppdrag tillsammans med sina irakiska motparter.

De soldater som stannar kvar har blivit omdöpta från stridstrupper till sex stycken rådgivande- och stödbrigader, vilka skall fokusera på understöd till de irakiska säkerhetsstyrkorna fram till den 31december 2011, vilket är slutdatum för bortdragande av alla USAs styrkor enligt 2008 års säkerhetsavtal med Irak.

Men många irakier oroar sig för att tidpunkten är fel för en truppneddragning, vars datum är resultatet av Obamas kampanjlöfte att ta hem alla trupper. Parlamentsvalen i mars, vilket skulle cementera Iraks flygfärdiga demokrati, har istället triggat fram ett djupt destabiliserande politiskt tillstånd mellan de fraktioner som fått ett likartat antal röster, och nu inte kan komma överens om vem som ska ha makten.

”En del människor tror det är stilleståndet som tryter. Ett oansvarigt tillbakadragande,” sa den kurdiske parlamentsledamoten Mahmoud Othman, och upprepade Obamas uppmaning att genomföra ett ”ansvarsfullt tillbakadragande” av USAs trupper. ”Det här handlar om vad som sker i Amerika, inte om vad som sker här på marken.”

Det finns ingen dramatisk nedbrytning av säkerheten på marken, åtminstone inte än. Men många irakier är bekymrade över uppgången nyligen i antalet skjutande och dödande runtom i Bagdad och i de fortfarande turbulenta provinserna.

En våg av avrättningar av domare, trafikpoliser, äldre tjänstemän och medlemmar av de irakiska säkerhetsstyrkorna har rört upp rädslan, att motståndet skulle vara mer allestädes närvarande än vad man tidigare trott. En självmordsbombning på tisdagen i Bagdad riktad mot armérekryter, där 63 människor blev dödade, kom att ifrågasätta de irakiska säkerhetsstyrkornas förmåga att ens ta vara på sin egen säkerhet och de civilas.

”Jag är förvånad över att de lämnar, för situationen är verkligt osäker, verkligt spänd,” sa Mohammed Khalid,22, vars leksaksaffär är uppradad med blonda dockor klädda i rosa och en skräckinjagande rad av plastgevär, pistoler och automatvapen.

”Amerikanarna borde stanna tills den irakiska armén kan kontrollera Irak,” sa han.

Effekten av tillbakadragandet kan vara mer psykologisk än verklig. USA och de irakiska tjänstemännen påpekar att amerikanska trupper det sista året spelat en liten roll i att säkra de befolkade centrum där motståndet är som mest aktivt. USAtrupper sattes åter in i utkanten av städerna i juni 2009  under villkor att, enligt 2008 års säkerhetsöverenskommelse alltsedan dess också irakiska styrkor bär ansvar för befolkade områden.

General Babakir Zebari, stabschef för de irakiska väpnade styrkorna, har förutspått att skiftet i den amerikanska missionen inte skulle få någon större effekt, och sa att han var övertygad om att de irakiska säkerhetsstyrkorna kan fortsätta upprätthålla stabiliteten.

”31 augusti kommer inte att bli så viktig,” sa han i en nylig intervju. ”Denna nerdragning sker gradvis. Den har pågått alltsedan förra året. Och tills nu har vi inte haft några problem.”

En grupp irakiska soldater som stått vakt vid den USA-levererade Humveen på en stor Bagdadgata verkade inte särskilt säkra. En av soldaterna fick frågan om han trodde att säkerheten skulle komma att försämras utan de amerikanska stridstrupperna, svarade- ”Naturligtvis, för vi har ingen regering.” Soldaten som vägrade uppge sitt namn eftersom han inte var auktoriserad att tala med reportrar, gjorde klart att han var glad att se amerikanarna dra sig ur.

”Jag önskar de hade tagit mig med,” sa han. ”Jag vill inte vara kvar här.”

övers Ingrid Ternert

22 augusti, 2010

Obamaadministrationens påstående att ockupationen av Irak är slut

Sparat under: Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, nya — ingrid @ 00:57

Obamaadministrationen säger att de sista stridsbrigaderna nu lämnat Irak. Skulle det innebära slutet på Irakkriget eller är det bara  ett annat namn på USAs ockupation?

Mer än 50 000 trupper återstår i Irak såväl som 4500 specialstyrkor och tiotusentals inom privatfirmor. USAs ambassad i Bagdad är världens största —med en storlek av 80 fotbollsplaner. Ett perspektiv av det så-kallade tillbakadragandet som vi sällan hör i amerikanska media ger två irakier, Raed Jarrar från Peace Action och Yanar Mohammed från organisationen ‘Womens Freedom in Iraq’

Raed Jarrar, konsult för Kväkarna i USA och medlem av Peace Action.

Yanar Mohammed ordförande i Women´s Freedom in Iraq
 
Irakkriget är allt annat än över. NBCs nyhetsankare Brian Williams ledde den kvällens utsändning med en exklusiv rapportering från Irak.

BRIAN WILLIAMS: Vår främste utrikeskorrespondent Richard Engel, som i så många år bevakat kriget för oss, sänder i natt från en konvoj som färdas över den irakiska öknen. Och Richard,  jag förstår att vid denna timma handlar din rapport om den officiella rapportering som kommer från Pentagon eller hur?

RICHARD ENGEL: Ja, så är det. Just nu är vi med de sista amerikanska stridande trupperna, och de håller just nu på att lämna landet. Vi åker med 4/2 Stryker Brigade. Jag ligger i direktsändning från toppen av ett Stryker stridsfordon. Det finns 440 amerikanska trupper i konvojen. Så fort de har korsat gränsen till Kuwait—inte långt, ungefär trettio amerikanska miles härifrån—så fort alla dessa soldater lämnat Irak kommer Operation Iraqi Freedom – denna stridsuppgift i Irak, att vara över.

…….
Trots att trupptillbakadragandet i Irak blivit hyllat som en stor milstolpe i Irakkriget och som ett slut på stridsoperationerna, kommer 50 000 USA trupper att vara kvar i Irak efter månadsskiftet för att hjälpa till med träning och logistik. Dessutom håller USA 4 500 specialstyrkor i Irak till att utföra kontraterrroismoperationer. Tiotusentals privatkontrakterade blir också kvar i landet.

Statsdepartementets talesperson P.J. Crowley erkände tidigare i veckan att tillbakadragandet av stridsbrigaderna kommer att leda till en fördubbling i antalet av StatsDepartementet privatkontrakterade anställda.

Han säger – Där militären tidigare erbjudit säkerhet kommer vi nu att göra det. Det är här de privatkontrakterade i realiteten kan ge resultat. Med det vi tror på är ett övergångskrav. Vi kan under tiden temporärt stegra våra ansträngningar och därefter minska dom, när vi ser att säkerhetssituationen blivit bättre.

- Så ni började kontakta dom—DynCorp eller Xi security

- Jodå, det gjorde vi—vi har några mycket specifika planer på att öka vår säkerhet—när militären lämnar landet. Det kommer att bli dyrt.

AG-Statsdepartmentet skall utnyttja privatanställda till att vakta USAs otroligt stora ambassad i Bagdad, världens största ambassad, såväl som USAs konsulat i Basra och Erbil och ambassadkontoren i Kirkuk och Mosul.

Tillbakadragandet av USAs stridsbrigader kommer också vid ett centralt ögonblick för Irak. Val ska hållas i mars, men ännu har man inte bildat någon ny regering. Och Bagdad rullas fortfarande upp i media utifrån måndagens självmords-bombning utanför armérekryteringskontoret, vilket kom att döda åtminstone sextio rekryter. Det var årets dödligaste attack i Irak.

För att säga mer om situationen har vi med oss två irakier. Raed Jarrar som är i Washington. Han är Irakkontakt för amerikanska Kväkarna och hedersmedlem i Peace Action. Yanar Mohammed är uppkopplad till oss från Toronto. Hon är ordförande i ‘Organisation of Women’s Freedom in Iraq’.

Raed, låt oss börja med dig. Kan du beskriva hur situationen på marken är just nu?

Raed Jarrar: Jag tror inte att det som hänt denna vecka eller det som händer i slutet på månaden kommer att ha någon egentlig påverkan då det gäller situationen på marken, för de flesta av USAs trupper, stridstrupperna, har lämnat de irakiska städerna och byarna redan i slutet av juni. Så det finns inga verkliga slutsatser att dra av vad som nu händer med situationen

Tillståndet i Irak är extremt dåligt. Det är mycket dåligt. Den service irakierna får fungerar inte. Folk saknar tillgång till varje basal service som vatten, elektricitet, renhållning, utbildning och hälsovård. Det politiska läget försämras. Det är mycket dåligt. Irak har efter nära sex månader sedan valet ingen regering . Och säkerhetssituationen är på liknande sätt extremt dålig.

Men det finns emellertid två skilda spår. Från ett irakiskt perspektiv gäller, trots en majoritet av irakierna kanske hela nationen skulle hålla med om att situationen är extremet dålig i landet, att irakier fortfarande är uppdelade, att det fortfarande finns en majoritet irakier som vill ha slut på ockupationen. Därför är det inte så att irakierna tror att en förlängning av ockupationen kommer att kunna fixa det som ockupationen har brutit ner.

JUAN GONZALEZ: Och Raed Jarrar, vad gäller den fråga som tycks paralysera regeringen —då månader har passerat efter valet, utan att en klar överenskommelse kunnat bestämma vem som ska styra regeringen i Irak?

RAED JARRAR: Det finns en rad skäl till denna försening. Först och främst innebar valet i sig en viktig och positiv utveckling för Irak. Den irakiska befolkningen röstade verkligen på partier med mer nationalistiska tendenser, partier som är för ett slut på ockupationen, partier som är för ett slut på den sekteristiska delningen och sekteristiska fördelningen inom regeringen. Så i sig innebar valet goda nyheter.

Varför det nu tagit en så’n lång tid efter valet för att bilda regering—det har idag gått nära sex månader. Det finns en del yttre skäl till det—det faktum att en del regionala regeringar, inklusive den iranska regeringen, har blandat sig i processen på ett negativt sätt. En del andra ingrepp kom att matta av processen. Och det finns en del inrikes orsaker—en del irakiska ledares oförmåga att sätta sina olikheter åt sidan och gå framåt. Men det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i detta dödläge är att den irakiska regimen inte har någon verklig demokrati.

Man kan inte vänta sig en fungerande demokrati så länge den trycks på en utifrån av en utländsk ockupation. Det är därför miljoner irakier, inklusive jag själv, från första stund har sagt, att denna ockupation över huvud taget inte skulle ha påbörjats, för det finns inget som heter att utifrån plantera in en fungerande demokrati. Något sådant fungerar helt enkelt inte. Det innebär bara en massa problem. Ja som du vet, trots att situationen är mycket dålig, hoppas jag fortfarande på att politiska ledare kan komma att klara av att bilda en ny regering inom de kommande veckorna.

AMY GOODMAN: Då det gäller den fråga Raed, den om Iraks misslyckande att bilda en ny regering efter valet i mars, detta är vad den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki har sagt tidigare denna månad.

PREMIÄRMINISTER NOURI AL-MALIKI: Jag är säker på att nästa premiärminister kommer att vara svag och inte får stöd av  en majoritet politiska block, enheter och parlament. Den stora faran är att det kommer att påverka enheten inom Irak och den situation som gäller säkerheten. Miliser och gäng kommer att återvända.

Al-Qaida kommer att återvända. Det uppstår konflikter. Där finns många som hukar i buskarna och väntar på att få till en delning. Vi behöver någon som kan kartan av rådande skillnader, diplomatiska, externa och interna relationer, nationell enhet, nationell försoning och enhet i Irak.

AMY GOODMAN: Detta är från den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki tidigare denna månad. Raed, ditt svar?

RAED JARRAR: Jag tycker al-Maliki har ett mycket destruktivt sätt att hantera situationen på. Val av nästa premiärminister är inte samma som att få in en nyanställd och där man som nu sätter vissa krav på den nye premiärministern. Existerande regler finns liksom artiklar i konstitutionen, vilka visar på hur valen av nästa premiärminister skall gå till. Premiärministern skall väljas i enlighet med valresultaten. Vem som än vunnit—den som är ledare för det största blocket inom parlamentet skall bli premiärminister.

Oturligt nog har många irakiska politiker, inklusive herr al-Maliki själv, försökt att gå ifrån valresultaten och göra en fråga  om att den som kan väljas skall baseras på kvalifikationer hellre än att gå tillbaka till valresultatet och hålla fast vid det som det irakiska folket har sagt.

AMY GOODMAN: Vår nya gäst Yanar Mohammed är ordförande för Organisationen för Kvinnors Frihet i Irak. Yanar, vanligtvis är du i Irak, men just nu är du i Toronto. Dina tankar, hur viktigt är det? Vad händer idag med kvinnorna i landet?

YANAR MOHAMMED: Sanningen att säga, ifall jag inte hade sett på CNN skulle jag över huvud taget inte vara medveten om detta.  Och det är bara två veckor sedan jag lämnade Bagdad och jag åker tillbaka om några dagar.

Det går inte längre att se några USAtrupper på marken. De är fast i sina baser. Deras egna villkor för sina egna intressens skull. Men de har inte—de behöver inte ha sina trupper på marken.

De har tränat den irakiska armén att göra samma förtryckande handlingar mot folket på marken. Antalet fängslade, förtrycket överallt mot folk, där gör den irakiska armén ett mycket ‘bra’ jobb. Dessa  representerar samma slag av taktik, så USAs trupper behöver inte finnas kvar så länge USAs politik är satt i verket.

Vad jag känner för detta? Vi har tidigare hört i rapporteringen att det har kallats ‘Operation Iraks frihet’ eller Iraqi Freedom. Enligt vår åsikt är vi nu tillbaka till ruta noll. Vid den här punkten finns ingen organisationsfrihet, för jag vet inte hur många människor i USA som hört talas om att arbetare  i Irak inte får organisera sig. Irakiska fackföreningar till att organisera sig har blivit bannlysta inom en del ministerier.

Civilsamhällets organisationer har också trakasserats av vissa delar som regeringen inrättat. Och den demokrati ockupationen skulle ha infört i Irak, den har fört fram en premiärminister som driver fängelser. Nouri al-Maliki driver ett fängelse, och alla känner till det. Human Rights Watch har rapporterat om det.

Han driver ett fängelse där hundratals män blivit torterade. Och jag talar inte om det som gällde för fem, sex år sedan; det här fanns i april 2010. Nouri al-Maliki driver ett fängelse i Bagdad där hundratals människor blivit torterade enligt Abu Ghraib-metoden. Och alla vet vi vilka det är som har lärt oss detta.  anm IT- det gjorde Iran – och USA.

Så det faktum att trupperna ska lämna är i sig bra. Men om man ser till vissa separata fakta om det som händer på marken. Av det som händer på marken finns ingen frihet. Vi är tillbaka till samma diktatur som vi hade under Saddams tid. Arbetarna har ingen organisationsfrihet. Kvinnor vågar inte tala ut. Det finns ingen elektricitet. Vatten har vi några få timmar om dagen. Och för att säga som det är, jag åkte ifrån hettan i Baghdad för jag kunde inte stå ut längre. Och det är därför jag nu är här i Toronto. Det är väldigt svårt att idag leva ett normalt liv för den som bor i Irak.

Alla historier om demokrati—förlåt mig, vi känner inte av det i Irak. Och vi arbetar i organisationer. Vi talar ibland politik. Vi är inget vanligt folk. Vi märker inte av detta. Att premiärministern är fängelsechef, det är då ingen demokrati. Och dödläget i den ickefungerande regeringen, det var väntat.

Nouri al-Maliki som är förberedd på—att ta över de sista fyra åren, kommer inte så lätt att släppa sin post. Och det han sa i sin intervju var den del som inte blev översatt. Han säger att en svag man inte kan ta över. När han säger att en svag man inte kan ta över, då menar han att han själv är en stark man, han säger att en svag man får stöd av den amerikanska politiken. Det är budskapet. Det är hans meddelande till sina kollegor, till Allawi, att han själv är den som är utvald.

JUAN GONZALEZ: Yanar Mohammed, jag skulle vilja fråga—här i Förenta Staterna har uppenbarligen mediabevakningen gått ut med att detta är slutet på det som började med invasionen år 2003. Men uppenbarligen är du medveten om att för miljoner irakier är nu konflikten mellan USA och Irak nära tjugo år- från ‘90, ’91 med Saddams invasion av Kuwait.

Din känsla nu, tjugo år efter, med den påverkan USAs fientligheter har haft på hela livet i Irak—bombkampanjerna, sanktionerna och därefter invasionen?

YANAR MOHAMMED: Man behöver ha med en kameraman att besöka Bagdad och se hur förstörd staden fortfarande är. Alla byggnader ser ut att vara trettio år gamla. Och gatorna är—på den väg jag åker till mitt arbete är alla gator guppiga, och ingen av dom är fixade. Korruptionen, graden av korruption i Irak är en av världens högsta. Den mängd pengar som gått förlorad, och under de sista sju och ett halvt åren kan jag inte ens säga hur mycket det är. Det går inte att föreställa sig. Så att använda falska ord om demokrati, det är bra för media i USA.

Men i verkligheten i våra liv i Bagdad är arbetslösheten så hög. Och om CNN säger att den ligger på runt 60 procents arbetslöshet, nåja, de flesta av dem är inom armén, inom polisen—unga män som måste ha något slags arbete och står och köar och senare bombas medan de står där. Arbetslösheten för kvinnor är, jag skulle säga, 80 procent. Hur vi lever? Brist på electricitet, service och allt är så dyrt.

AMY GOODMAN: Då du säger ”brist på electricitet” Yanar, vad menar du med ”brist på electricitet”? Hur mycket el har ni om dagarna i Baghdad?

YANAR MOHAMMED: I mitt hem som ligger i centrala Bagdad, får jag tre timmars elektricitet om dagen, och jag har betalt något mellan $150 och $250 till en kille som säljer el dörren bredvid. Det betyder att regeringen inte känner sig ansvarig för att förse mig med el. Vid denna tid då temperaturen ligger på 55 grader Celsius, kan man inte befinna sig på gatan, man kan inte sitta i ett rum. Man svettas. Och det dödstal som sker med denna höga temperatur är inget som bekymrar el-ministern. Han som pressar arbetarna som jobbar i hans ministerium.

Han har förbjudit medlemskap i fackföreningar, och han har—han har två ministerier. Så för att göra en lång historia kort, är våra liv så svåra i Irak. Och konfrontationen med USAs politik blir allt hårdare och hårdare för oss för var dag —dag efter dag. Och vi finner att vi måste betala ett mycket högt pris för den olja som kommer ut ur vår egen mark, ett pris som inte var vårt —att den inte står i proportion till den inkomstnivå vi ligger på. Arbetslösheten är så hög. Och det andra är kvinnors organisering…

AMY GOODMAN: Närvaron av USA-ambassaden—80 fotbollsplaner stor—den privata säkerheten, de privata säkerhetsbolagen. Ni känner till att Erik Prince, chefen för Blackwater, just har flyttat till Förenade ArabEmiraten. Där finns inte något utlämningsavtal med Förenta Staterna, eftersom Blackwater har en stor mängd olika anklagelser på sig för sin inblandning i mord och tortyr.

Vad betyder närvaron av dessa privata säkerhetsfirmor—de kommer att fördubblas—och vad betyder fortfarande denna massiva, största USA ambassad i världen för Irak?

YANAR MOHAMMED: I Irak brukade det kallas presidentpalatset, nu finns det en zon som ingen av oss vanliga människor kan nå. Den är omringad av nära fem meter höga cementmurar. Och bland dessa cementmurar tvingas man bli genomsökt nära fem gånger före man kan komma in. Och om man inte har tre ID på sig, kommer man inte att kunna nå zonen ifråga.

Så den amerikanska ambassaden är något vi inte har sett tidigare.

Jag har just läst om denna i tidskrifter. Du kanske vet mer om den än jag, ändå ligger den i vårt land. Som de ni kallar privatkontrakterade. Vi kallar dom faraq al-qadera, vilket betyder det smutsiga gänget eller smutsiga mobben, där jag tror att de flesta av dem arbetar som livvakter för parlamentarikerna och för VIPs i Irak, alltså ‘mycket betydande personer’. Och man måste vara verkligt försiktig då man ser en av deras konvojer framför sig, för de har inga problem med att skjuta ner vem som helst som är i vägen, eller köra på din bil eller riskera ditt liv.

Det är dessa man bör vara försiktig med. Och man kan inte stoppa dom och fråga, ”Var är era IDn? Är du amerikan, eller är du irakier?” för de har anställt ett stort antal irakiska unga män som inte kan hitta några andra jobb. Och de har fått lära sig samma sätt, tyvärr.

Detta får mig till en annan slutsats. Efter 7,5 år har vi en stor befolkning av unga män som bara skulle kunna arbeta som militärer. De är mycket bra på att döda. Och efter 7,5 år har vi blivit mycket medvetna om vem som är sunni och vem som är shia. Vi är mycket medvetna om vilka som är araber, kurder och turkmener och resten av dessa etniska grupper. Vi är mycket medvetna om alla de anledningar som kunde starta en strid-ett inbördeskrig -vid vilket läge som helst.

Vi har fått några mycket starka lektioner i den så kallade demokratin. Det har gett mycket goda skäl till att döda varandra av ingen orsak alls.

övers Ingrid Ternert

14 augusti, 2010

Kriget mot Irak- fem USApresidenter, fem brittiska premiärministrar, 30 år av falskhet och beräkning

Sparat under: FN, Irak, Storbritannien, USA, krig, olja — ingrid @ 04:02

av Felicity Arbuthnot

 ”Ut genom spegeln stirrar dom, imperialismens ansikte och internationella illdåd.” (W.H. Auden in 1939.) Nu i augusti för tjugo år sedan och med grönt ljus från Amerika, invaderade Saddam Hussein Kuwait.

Han hade trampat i den kanske största fällan i modern tid, som banat väg för två decenniers decimering av Irak och de okända, illegala bombningar med tidigare utrotade sjukdomar, vilka samtidigt betecknades som FN-sponsrat barnamord.
Anledningen till invasionen av Kuwait har av Storbritannien och Amerika sopats bort från faktaböckerna och serverats som en akt utförd av en grym och irrationell tyrann, som utgjort ett hot mot sina grannar.

För han har, poängterade de nådigt, attackerat och därefter kämpat ett åttaårigt krig mot Iran och exakt på månaden två år efter 1988 års eld upphör den 20e augusti, blev Kuwait invaderat den andre augusti 1990. 
Så  helt enkelt var det naturligtvis inte. Efter att USA fick den demokratiska Mossadegh-regimen i Iran att falla, något som föranletts av hans nationalisering  år 1953 av det Anglo-Iranska Oljebolaget (numera BP).

Efter två år av ekonomiskt härjande sanktioner, installerade USA istället Shah Reza Pahvlavi (vars grymma statspolis, SAVAK, hade tränats upp av general Norman Schwartzkopf senior, fader till ”Stormtrupps”general Norman Schwartzopf från 1991 års Gulfkrig, känd för att vid tiden för vapenstilleståndet ha deklarerat ” …Ingen enda kvar att döda…”
De för USA  fördelaktiga oljeavtalen från shahens tid kom naturligtvis åter att tas upp. Fem år senare, över gränsen till Irak, hade den brittisk-installerade monarkin blivit kastad över ända och den populära ledaren för det anti-brittiska upproret, Abdel Karim Kassem, börjat nationalisera landets västliga tillgångar. Det tog CIA just bara fem mer år att få honom avsatt.

Man plockade ut fel irakiska samarbetsmän, som det växande Baathpartiet med Saddam Hussein som vicepresident och växlade in på att nationalisera oljeindustrin. 

President Nixon och Nationella SäkerhetsRådgivaren Henry Kissinger la upp en plan tillsammans med Iran om att beväpna kurderna och genom dom försvaga den irakiska regeringen. Irak sattes upp på en lista med sponsorer av terrorism. Intressant nog kom Saddam i hemlighet med Iran, USA förutan, fram till en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse – och stödet till kurderna avbröts.
År 1980, året efter det att shahen hade blivit avsatt till de iranska gräsrötternas stora jubel, förklarade president Jimmy Carter i sin ”Carterdoktrin”, med andlös politisk arrogans, att USA äger ensamrätten till att intervenera i området kring Persiska Viken för att skydda de amerikanska oljeintressena.

Med (i stort sett) en politisk nick och blinkning från USA, invaderades Iran av Irak – där USA hjälpte båda sidor i ett krig, där ungefär en miljon liv gick till spillo, på samma nivå som Rwanda och Armenien, vilka var och en fått benämningen folkmord 

 
Irak upplevdes då mer som en sekulär buffert mot fundamentalistiska tendenser i Iran under Ayatollah Khomeni. Ironiskt nog är Irak idag i hög grad politiskt dominerat av  fundamentalistiska Iran-uppbackade fraktioner, vilka kommit dit med invasionen, förmodligen genom blind okunnighet om regionen från britters och amerikaners sida, från deras värdelösa ”diplomater”och ”MellanÖsternexperter”.

 
År 2002 vann Carter Nobels FredsPris. Hans CarterCenter slänger sig med- ”President Carter har varit engagerad för fred i MellanÖstern alltsedan hans tid i Vita Huset och i regionen företrätt mänskliga rättigheter, lag och ordning”, hängiven ”fred och rättvisa” och ”Kampen för fred.”

1984 gav president Reagan order om att dela hemliga underrättelser med Irak – och samtidigt Iran. Följande år hade överste Oliver North, han med Iran-Contras-affären,  informerat de iranska myndigheterna om att USA skulle hjälpa dem att störta Saddam Hussein.
Då följaktligen Irak hade verkat svagt i Amerikas ställföreträdares blodbad, ökade USAs militära hårdvara och annat understöd. Ett otroligt dubbelspel blev under decenniet ordningen för dagen. General Norman Schwartzkopf, Centcoms befälhavare på den tiden, intervenerade stillsamt med USAflaggade Kuwait-tankers. Även om man attackerade, skulle det se ut som en attack mot Förenta Staterna. USA började bomba iranska oljeplattformar.

 
Framgången vände för Irak och ett vapenstillestånd blev undertecknat i augusti 1988 – och USAs Center för Strategiska och Internationella Studier började omedelbart en två års studie om vad som kommit ut av kriget mellan Förenta Staterna och Irak.

Följande år, med mycket av Iraks unga ’stendöda…’ fruktansvärt sårade eller fängslade i Iran, och med dess flygstyrka nära bortsopad och landet finansiellt på knä, gjorde USA om sin KrigsPlan 1002 – uttänkt för att kunna stå emot en sovjetisk konfrontation. Krigsplan 1002-90 var riktad mot Irak som hade utsetts till det nya hotet.

 
Irak som behövt fylla på de miljarder dollar kriget hade kostat, tog nu upp problemet med Kuwaits påstådda systematiska ”glidborrning” under Irak/Kuwait-gränsen, in i Iraks Rumeilla oljefält, som enligt Irak hade tappats på olja värd miljontals dollar. Irak ville ha – och var i desparat behov av – reparationer.
Utan tvekan hade Kuwait under det åttaåriga kriget kommit att avsevärt flytta upp sina gränser norrut in i Irak och hade inkräktat med att uppföra sina egna bosättningar. Irak ville ta tillbaka sitt territorium. Dessutom hade Kuwait och Gulfstaterna, med viss uppbackning från Washington, manipulerat priserna på olja -till nackdel för ett hårt pressat Irak.

Irak ville dessutom förhandla med Kuwait om hyra för två öar, Warbah och Bubiyan, för att kunna få större tillgång till Gulfen, vilket också kunnat minska dess spänningar med Iran. Den lilla befolkningens i Kuwait uppbackning, med sitt befolkningstal mindre än det i Washington, vägrade man förhandling- ungefär som skedde 1975 och 1980.

 
Efter två års försök att lösa problemet med Kuwait, mötte Saddam Hussein USAs ambassadör i Irak, April Glaspie, sent i juli 1990. Eftersom spänningarna hade hårdnat vid gränserna , sa hon till honom-”Jag har en direkta instruktion från president (Bush den äldre) att söka bättre relationer med Irak.”

Hon uttryckte även Förenta Staternas ursäkt för en kritisk artikel om Irak av ‘American Information Agency’, med radiokommentarer som betecknats som ”…billiga och orättvisa.” Och hon tillade- ”President Bush …kommer inte att förklara ekonomiskt krig mot Irak.”

 
Hon fortsatte- ”Jag beundrar era extraordinära ansträngningar för att återuppbygga ert land. Jag vet ni behöver medel. Vi förstår det och vår mening är, att ni borde kunna få möjlighet att återuppbygga ert land.” (lite arrogant, typ patroniserande) Därefter- ”Men vi har inga åsikter om konflikter araber emellan, som er gränsdispyt med Kuwait.”
Hennes samtal följde på ett möte i april mellan Glaspie och president Saddam Hussein med fem USAsenatorer, Robert Dole, Alan Simpson, Howard Metzenbaum, James McClure och Frank Murkowski, vilka hade rest till Irak med president Bushs välsignelser, skenbart för att skapa bättre relationer och handelsförbindelser med Irak och en försäkran om att president Bush skulle gå emot varje förslag om sanktioner gentemot Irak.

 
President Hussein kommenterade senare till Glaspie att i vilket fall- ”Finns det inget kvar för oss att köpa ifrån Amerika förutom vete. Var gång vi vill köpa något säger de, det är förbjudet. Jag är rädd att ni en dag säger ‘Ni kan komma att tillverka krut av vetet.’ ” Svaret på invasionen av Kuwait var naturligtvis ett embargo,  unikt allvarligt,  utverkat på Hiroshimadagen den 6 aug 1990.

 (UNSCR 661). Alla tillgångar utomlands frös inne, oljeförsäljningen likaså, praktiskt taget all import i ett land, som hade importerat två tredjedelar av absolut allting (enligt råd från Förenta Nationerna (!) via deras FAO, Mat- och JordbruksOrganisation). Irak stod inför hungersnöd. Vid 1990 års utgång hade barnadödligheten fördubblats på bara fyra månader.

Dagen innan embargot hade införts förklarade president HW Bush ”Det som nu har visat sig är, att ingen verkar villig att acceptera någonting annat än ett totalt bortdragande av de irakiska styrkorna från Kuwait, och ingen nickedocksregim. Ingen av länderna hade intentionen att acceptera en nickedocks-regering i Irak, och den signalen går nu ut högt och klart till Irak.

Jag kommer inte diskutera med er vad jag tänker göra eller vad jag skulle kunna tänka mig göra, men dessa öron är vidöppna, det försäkrar jag .”

Artikeln fortsätter

övers Ingrid Ternert

8 augusti, 2010

Obama överger förpliktelsen om Irak

Sparat under: Irak, USA, krig, nya — ingrid @ 04:17

av Gareth Porter
Asia Times 5 aug
—-
Enligt USAadministrationens definition på sitt Irakkoncept fortsätter dess  stridsoperationer även efter augusti 2010, men USAs styrkor i Irak ska då få en sekundär roll. Den primära rollen blir att ”ge råd till och assistera” de irakiska styrkorna.

En officiell representant som nyhetsbyrån IPS talat med på villkor om anonymitet medger att de 50 000 USA trupper som är kvar i Irak bortom den tidsgräns som betecknas som deadline, ska ha samma stridskapacitet som de stridande brigader man dragit tillbaka.

Han medgav också att trupperna skulle engageras i en del strider, men tog för givet att dessa framförallt skulle bli av defensiv karaktär. Av språkbruket att döma kunde det finnas omständigheter där amerikanska trupper också kunde komma att utföra offensiva operationer.

Man har i realiteten sett, att frågan om vilket slag av amerikanska stridstrupper det handlar om delvis beror på Iraks regering, som fortfarande skulle kunna kalla in USAtruppernas offensiva militära insatser, ifall man ansåg det vara nödvändigt.

Då Obama gör sig av med sina viktigaste kampanjlöften, och det som tidigt varit en profilfråga för hans  administration, och gör detta utan att säga något, då visar det hur resonemanget går om den nationella säkerhetspolitiken och hur den skulle kunna  manipuleras för en ren politisk vinnings skull, där nyhetsmedia just bara sitter och spelar med. 

De tydliga löften Obama gav i sitt tal den 27 februari 2009, innebar att han skulle dra tillbaka sina stridstrupper till den 1 september, vilket kom att ge stora rubriker i kommersiell nyhetsmedia. Detta har fått administrationen att göra antikrigs-basen inom det Demokratiska Partiet nöjda i en framträdande nationell säkerhetspolitisk fråga.

Samtidigt lät man Obama backa om sitt kampanjlöfte att dra sig ur Irak och gav de politiska och byråkratiska krafterna en signal om att stödja en långvarig militär närvaro i Irak, ity han inte hade någon tanke på att dra tillbaka sina stridande trupper före åtminstone slutet av 2011. Han kunde göra detta med tanke på att nyhetsmedia varit böjd att låta Obamas uppenbara löfte om tillbakadragande bli det dominerande, även om det bevisligen skulle visa sig vara falskt.

Bara ett par dagar efter Obamas tal visade försvarsminister Robert Gates att hanvar mer rättfram om politiken. I ’Meet the Press’ den 1 mars 2009, där han deltog, sa Gates att den ”övergångsstyrka” som blir kvar efter den 31 augusti 2010  kommer att få ”ett mycket annorlunda slag av uppdrag”, och att de enheter som blir kvar i Irak ”skulle vara av annan karaktär”.

”Det kommer att uppföras assisterande och rådgivande brigader,” sa Gates. ”De kallas inte stridsbrigader utan rådgivande och assisterande brigader”, konfigurerade med samma stridsförmåga som de ”stridsgrupper” som varit basen för USAs militära stridsorganisation i sex år nu, vilket media rapporterade om år 2009.

Gates signalerade alltså att den militära lösningen på problemet med Obamas förpliktelse att dra tillbaka sina stridande styrkor hade accepterats av Vita Huset. Denna plan hade utvecklats av General David Petraeus under senare delen av 2008, han som varit chef för USAs Centralkommando, och general Ray Odierno inom Iraks toppkommando, vilka då var fast inriktade på  att få Obama att överge löftet om att dra tillbaka alla USAs stridande brigader från Irak inom 16 månader från det att han tagit över ämbetet.

De kom upp med idén om ”re-missioning” – att sätta en stridsetikett på de stridande brigaderna – som ett sätt för Obama att visa sig leverera utifrån sitt vallöfte, medan han i realiteten övergav detta. ”Återmission” schemat presenterades för Obama av Gates och ordföranden för de förenade stabscheferna amiral Mike Mullen i Chicago den 15 december 2008, enligt en rapport i New York Times tre dagar senare.

Det var knappast någon hemlighet att Obamaadministrationen utnyttjat plojen med en ”åter-mission” för att komma runt det politiska problem som skapats genom att gå tillbaka till de militära kraven om att ha kvar stridstrupper i Irak under nästan ytterligare tre år.

Detta trots det faktum att skillnaden mellan Obamas offentliga deklaration och hans verkliga politik uppenbarligen var en stor politisk fråga, men nyhetsmedia – inklusive New York Times som haft ett flertal artiklar om schemat för det militära ”återtåget” – hade misslyckats med rapporteringen.

Den ”äldre tjänstemannen i administrationen” berättade för IPS att Obama fortfarande ”står fast vid tillbakadragandet av alla USAs styrkor till slutet av år 2011″. Det är slutpunkten för den överenskommelse om trupptillbakadragande som tecknats mellan USA-Irak i november 2008.

Men samma militära- och Pentagontjänstemän som stod kvar vid att Obama skulle kunna backa om löftet att dra tillbaka styrkorna har tidigare dessutom pressat på om en fortsatt närvaro för USAs militär i Irak bortom 2011, utan hänsyn till överenskommelsen med den irakiska regeringen om ett tillbakadragande.

I november 2008, efter valet av Obama, hade Odierno fått frågan av Washington Posts korrespondent Tom Ricks- ”hur kommer USAs militära närvaro att se ut runt  2014 eller 2015″. Odierno sa att han ”skulle vilja se en styrka möjligen på runt 30 000 eller 35 000″, som fortfarande skulle utföra stridsoperationer.

Förra februari bad Odierno om att en stridsbrigad skulle stationeras i Kirkuk för att undvika ett krigsutbrott där kurdiska och irakiska styrkor kämpade om regionens oljeresurser – och det öppet ska betecknas som något sådant – enligt Ricks. I ljuset av det faktum att Obama redan gått med på Odiernos ”återmission” skulle bara skälet för en dylik fråga kunna lägga grunden för att ha en brigad där utöver 2011 års deadline för tillbakadragande.

Obama borstade bort förslaget enligt Ricks, men det blev oklart huruvida skälet var att Iraks politiska förhandlingar om en ny regering fortfarande pågick. 

Under juli föreslog Odierno att FNs fredsbevarande styrka kunde behövas i Kirkuk efter 2011, tillsammans med en vink om att en fortsatt amerikansk närvaro eventuellt skulle kunna efterfrågas av den irakiska regeringen.

övers Ingrid Ternert

28 juli, 2010

USAs beslag av $ 9 miljarder från irakiska fonder

Sparat under: FN, Irak, Irak, Iran, USA, olja — ingrid @ 20:44

Revision visar att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar, som funnits i irakiska fonder. 

27 juli Washington Times

Revisorer fann att USAs Försvarsdepartement har rekord i fusk, då Pentagon inte helt kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar,  vilka man åren 2004 till 2007 tagit ur den särskilda fond som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Försvarsdepartementet har alltså inte kunnat redovisa 95 procent av de $9.1 miljarder i irakiska oljepengar, som USA tagit ut till återuppbyggnad av den krigshärjade nationen, enligt den utfrågning som släpptes i tisdags.

Rapporten kommer från USAs särskilda utredning om Iraks återuppbyggnad och ger en framtvingad insyn i det fortsatta släpphänta utnyttjandet av dessa fonder, inom ett land där människor klagar över bristen på basala nyttigheter som elektricitet och rent vatten sju år efter den USAledda invasion som störtat Saddam Hussein.

Revisionen fann att Försvarsministeriets släpphänta dokumentation gjort att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar man gjort av med åren 2004 till 2007 från den särskilda fond, som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Av denna summa på $8.7 miljarder dollar ”kunde Pentagon inte erbjuda någon som helst dokumentation, som skulle kunna underbygga vad man gjort av de $2.6 miljarderna.”

Fonderna är skilda från de $53 miljarder dollar som Kongressen avsatt till Iraks återuppbyggnad. Rapporten kommer vid en kritisk tidpunkt för Irak.

Trots de förbättringar i säkerheten som genomförts sedan år 2008, förekommer fortfarande bombningar på daglig basis, vilket ökar irakiernas frustration och rädsla och deras allt större trötthet på den nuvarande politiska kris — som många menar reflekterar att politikerna i landet är mer intresserade av sina egna intressen än av nationens.

Politikerna har efter de splittrande parlamentsvalen den 7 mars mött ett dödläge, där man inte varit i stånd att bilda en ny regering efter att premiärminister Nourial-Maliki, shiareligiös, tycks ha beslutat sig för att sitta kvar vid makten, alltmedan inflytelserika shia-partier helst skulle ha sett honom avgå.

Granskaren citerade ett antal faktorer som bidragit till att man inte har kunnat redovisa det mesta av de pengar Pentagon tagit ur Utvecklingsfonden för Irak, DFI. Man menar att de flesta av de organisationer som fått pengar från Försvarsdepartementet till de irakiska styrkorna, misslyckats med att redovisa sina pengar på det sätt som Finansdepartementet krävde.

Dessutom sa man, att ingen organisation inom Försvarsdepartementet har utsetts till att granska hur fonderna har redovisat sina medel.”Bristen på kontroll har gjort att dessa fonder varit utlämnade till ett felaktigt utnyttjande, där man upptäckt förluster,” fortsatte rapporten.

Översynen visar, att USA fortsätter att själv ta hand om cirka $34.3 miljarder dollar ur fonden, trots att den irakiska regeringen krävde, att man betalar tillbaka detta. Revisionen indikerar inte, att man har ansett det finnas belägg för att  bedrägeri skulle ha förekommit i utnyttjandet av fonderna.

Dessa DFI fonder inkluderar vinster från Iraks olje- och gasexport, tillika med infrusen irakisk egendom och överskottsfonder från det idag avslutade olja- mot- mat-programmet, som funnits under Saddam Husseins tid. Genom upprättandet av den provisoriska koalitionsmyndighet som kort efter USAs invasion år 2003 styrde Irak till mitten av 2004, kom ungefär $20 miljarder dollar att placeras på kontot.

Den irakiska regeringen gick med på att låta USA få en fortsatt tillgång till fonderna efter att CPA, den provisoriska koalitionsregeringen, blivit upplöst år 2004, men upphörde inte förrän december 2007.
 

övers Ingrid Ternert

27 juli, 2010

Republikanernas intriger om en Israel-Iran apokalyps och kollapsen av USAs ekonomi

Sparat under: FN, Irak, Iran, Israel, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:43

Repubs Plot Israel-Iran Apocalypse and the Collapse of the US Economy
av Juan Cole

24 juli 2010
– Draget påminner om det brev 1998 som undertecknarna av ‘Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade’ skickat till president Clinton för att pressa honom att starta krig mot Irak.

De manövrerade honom till att dra tillbaka FNs vapeninspektörer och börja bomba Irak.

USAs bortdragande av inspektörerna fick Väst att blunda för frånvaron av något irakiskt vapenprogram, eftersom det inte gick att garantera att detta inte fanns(!). I gengäld gav otydligheten i Clintons aktioner som resultat, att man tillät Bill Kristols gäng och resten av Israels krigsindustri och oljelobby att propagera in Amerika i det fruktlösa och ruinerande Irakkriget. Idag återupprepar man detta mönster mot Iran.

Tänk bara hur vansinnigt det är. Nära hälften av Representanthusets republikaner kommer från södern med relativt få judiska amerikaner. Så denna resolution kunde lika gärna komma från Kristna Sionister eller John Hagee (vilken en gång sagt att Gud sänt Hitler till att straffa judarna för att bo utanför Israel).

Det är inte omöjligt att folket bakom denna resolution febrigt hoppas på att Domens Dag ska komma snabbare och ser fram emot ett apokalyptiskt MellanÖstern som ett steg fram mot Kristi Återkomst och slutet på den irriterande men temporärt nödvändiga Judendomen.

Med andra ord så är det för den amerikanska kristna högern att be Israel gå i krig på uppdrag av Amerika, ännu ett fall av vita kristna som offrar judar i eget intresse, och därmed utgör en form av antisemitism. Det sannolika resultatet av ett isreaeliskt militärt anfall mot Iran blir följande:

Iran kommer att utnyttja shiaoperativa och milismän för att döda de återstående alltmer ömtåliga amerikanska trupperna i Irak (när väl de blivit färre än 50 000 icke-stridande trupper i landet, är de inga trupper längre utan fångar). Iran kommer att röra upp deras verkliga antal i Afghanistan, för att Förenta Staterna ska få möta ett breddat motstånd från i första hand pashtunska talibaner inklusive tajikiska fundamentalister och hazarer.

Som resultat kommer USA att fortsätta sitta fast i kriget, kanske i decennier. Iran kommer antagligen att bida sin tid och agera på dolda och svårupptäckta sätt mot USAs intressen i regionen. Det kunde bli fler operationer av typ bombningen av Tornen i Khoba av USAs trupper under SaudiArabiens attack 1983 mot marinbarackerna i Beirut.

Alla USAs kommersiella- och regeringskontor i regionen kan bli måltavlor. En bra gissning är, att  Hizbollah skulle kunna göra något mot Israel som hämnd, möjligen provocera fram ett andra Israel-Libanonkrig. Det sista kriget gick ju inte så bra för Israel, trots dess massiva militära överlägsenhet.

En fjärdedel av israelerna tvingades flytta från sina hus, Haifas kemiska gasinrättningar hotades (och Dimonas Kärnvapenindustri som tillverkar alla israeliska kärnstridsspetsar). Hizbullah hade löst en israelisk radiokryptering och visste i förväg allt som den israeliska armén planerat.

Inte bara den demokratiskt lagda oppositionen i Iran skulle gå upp i rök, utan också muslimska fundamentalister i Egypten, Jordanien och de hos andra USAallierade skulle mobilisera och kanske vinna i popularitet genom anti-imperialistisk solidaritet. (Endast 6% av vanliga araber oroar sig för en iransk kärnvapenbomb, medan nästan alla är oroliga för Israels behandling av palestinierna).

Oljepriset skulle stiga i höjden, ungefär som 2008 års prisnivå på $140 per fat och kasta ner världen tillbaka in i depression. Då väl dylika fientligheter börjar, och givet dessa sannolika svar, skulle USA mycket väl kunna fastna i ett tredje stort krig i MellanÖstern, mot ett land geografiskt mycket större än vad vare sig Irak eller Afghanistan är och med en mer än dubbelt så stor befolkning som dessa båda tillsammans.

Med en kostnad på ännu en triljon dollar skulle USAs skuld tyngas ner till $14 triljoner helt på egen hand, och sedan dess vara Amerikas årliga nationalprodukt, vilket kan trigga en amerikansk kreditvärdighet och få räntenivån på dagens och framtida lån att bli långt dyrare och, tillsammans med det stapplande höga oljepriset, bli början till Amerikas sista nergående spiral i fattigdom och svaghet.
 

övers Ingrid Ternert

3 juni, 2010

Layla Anwar om Ship to Gaza och palestiniernas öde

Sparat under: Gaza, Irak, Mänskliga Rättigheter, krig — ingrid @ 17:17

Nio människor har hittills blivit skjutna till döds ombord på Ship to Gaza.
Al Jazeeras sändningar om ‘Ship to Gaza’ har fått Layla Anwar att återuppväcka sina känslor från krigets Irak.

Alla de här vittnesmålen har rört upp känslorna, särskilt det som kom att stå för sig själv, från Mohamed Vall, en av Al-Jazeeras engelska korrespondenter. Han är inte bara journalist, utan dessutom är han författare.

Man märker det utifrån hand tilltal… Och det är hans historia jag vill berätta… för den innefattar på några minuter hela den palestinska tragedin… men inte bara den.

Och trots min starka kritik, både av det palestinska ledarskapet, vare sig det är Hamas eller den palestinska myndigheten och trots min starka kritik av palestinska ”intellektuella” (tänkare, författare, akademiker, journalister, aktivister, bloggare etc…med sina supportrar). Och jag känner fortfarande med dessas skamliga ståndpunker gentemot Irak och den iranska ockupationen av Irak, att den palestinska tragedin inte bara är en tragedi för palestinierna själva, utan den gäller alla araber.

Och jag tror fortfarande att kärnan i alla de konflikter som funnits i Mellanöstern, åtminstone fram till år 2003, är den palestinska frågan…och med det den illegala, rasistiska företeelse rörande den judiska frågan som heter Israel…

Men alltsedan 2003 har vi en annan fiende, åtminstone har vi irakier det, och den heter Iran, vilken gjort allt i sin makt för att av-arabisera oss genom de grymmaste former av tortyr, etnisk rensning och exil…värre än vad som någonsin har bevittnats från Zionisterna…

Efter att ha sagt detta, vilket går tillbaka till något jag kommit att bevittna allra mest…och det som har berört mig allra mest…och det är Mohamed Valls. Jag är inte säker på vilken nationalitet Vall har – han kanske är från Mauritanien… Men jag kan inte svära på det…vilket påminner mig om vilka massiva demonstrationer som äger rum överallt…inklusive i Mauritanien.

Och jag såg att mauritier har burit bilder på president Saddam Hussein. Jag tror jag nämnde detta… att Irak varit en stor spelare som måste ändra storlek… och faktum är, att om Irak hade varit fullt självständig med all sin militära förmåga, då skulle Israel aldrig ha vågat sig på att inleda en sådan slakt… Det är lätt att se varför Irak och dess president måste bort… och lämna ett stort politiskt och strategiskt vakum, idag fyllt med Turkiet och Iran… OK, jag ska inte sidsteppa frågan längre… tillbaka till Mohamed Vall… såväl som andra vittnesmål visar på den totala vildsintheten i den judiska entiteten…

En egyptisk doktor som igår släpptes fri sa, och det har bekräftats av andra vittnen – att de sårade lämnades att förblöda, aktivisterna lämnades utan vatten, utan mat på fartygsdäcket i den brännande solen…vissa blev torterade då de var fängslade, och förolämpade, och den judiska rasismen var alltför uppenbar- de som var  västerlänningar blev bättre behandlade än muslimer och araber ombord…

 Då båten hade kastat ankar i den israeliska hamnen, såg den egyptiska doktorn att det fanns hundratals israeliska ”medborgare” som applåderade sin arme’, man applåderade till och med de döende sårade…vilket är den judiska sionismens sanna ansikte… gör nu inget misstag om det… Det är något sjukt… djupt sjukt, djupt omoraliskt, djupt våldsamt, djupt rasistiskt, djupt mordiskt… Mohamed Valls vittnesmål passar för en roman…

Tio dagar innan han hade gått ombord på sin väg till Gaza, läste han en roman av Oscar Wilde, en historia om några fångar… och han tog med sig boken… han ville avslute den under turen till havs… Mohamed mötte en äldre man med sin fru på båten från Gaza. Mannen är hjärtpatient och han tog med sig sin fru till Istanbul för vård av grovtarmscancer… detta palestinska par tilläts aldrig att återvända hem… de hade gått ombord på skeppet i hopp om att åka med det på sin väg hem… hem till Gaza…

Då de kriminella judiska sionisterna attackerade skeppet tog de israeliska soldaterna ALLA tillhörigheter passagerarna hade, slet sönder väskor, rev sönder kläder, konfiskerade mobiltelefoner, anteckningsblock, kalendrar, pengar… och Mohameds bok… Just innan räden försökte passagerare slänga ut sina personliga tillhörigheter i havet, man ville inte få sitt privatliv genomsökt… mobiltelefoner krossades, anteckningsböcker kastades i havet, pengar som skulle gå till Gaza lämnades över till andra aktivister…

Boken av Oscar Wilde om Fången blev beslagtagen och Mohamed Vall befann sig själv i en israelisk cell, han fick inte ta med sig sin bok… men den äldre palestinske mannen fanns där… en ny bok, en verklig historia… Den äldre palestinske mannen var mycket förvirrad, mycket desperat, han bad ideligen Mohamed om att stanna vid sin sida… eftersom Mohamed var hans enda fasta punkt i det israeliska fängelset… Mohamed kom då att under en period av sina 11 timmar i fängelse nära genomleva hela den palestinska tragedi som mannen med sin berättelse förkroppsligade…

Då olika konsulat-tjänstemän var på besök hos sina fängslade medborgare… beskrev Mohamed… kom denna äldre mans ögon att fyllas av sorg och hopplöshet… att ingen konsul kom från hans land för att förhandla för honom… Han var en fånge i sitt eget land… ett land stulet med våld, med brutalitet, med lögn och av svek…

Mohamed släpptes och kom att själv befinna sig i Jordanien… den åldrande mannen blev släppt och fick återvända till sin familj i Gaza, men hans fru, cancerpatienten, finns fortfarande och är inlåst i sitt eget land…av utlänningar… blonda, blåögda ashekenazis, européer, eller av svarthåriga, svarögda afrikaner av etiopiskt ursprung…

Men palestinierna vet, att den sympati och den solidaritet som har visats å deras vägnar är överväldigande… de är inte ensamma… och historien är obarmhärtig… allt har tecknats ner i böcker… osynliga böcker, osynliga ansikten, otaliga listor… allt är upptecknat…

Gaza, det största koncentrationslägret, det 21e århundradets ghetto, intaget av inga andra än överlevarna från koncentrationsläger och ghetton… historien är hemsk, hon täcker ansiktet med en slöja av skam… med judarna som dött i nazitidens koncentrationsläger… dessa känner också skam… stor skam…

Och jag kan inte glömma Irak. I 13 år, 13 år av drakoniska embargon, en inhuman belägring där inte 1.5 miljoner människor hölls fångna, utan 24 miljoner irakier boende i det största koncentrationslägret på över ett decennium… hur många mobiliserades för oss, alltmedan irakier svalt och dog som flugor av sjukdom och undernäring… hur många? Antalet kan räknas på ena handens fingrar…

I över ett decennium levde vi i ett ghetto, det största ghettot, det största koncentrationslägret installerat av Amerika och Storbritannien…. hur många stod upp för oss? Hur många seglade till oss? Hur många ville riskera detta för oss? Vi var och är bara en enskild bok… och är fortfarande en enskild bok i ett väldigt koncentrations-läger. Ett amerikanskt- iranskt läger.

övers Ingrid Ternert

(Anm IT-att det inte fanns ett internationellt engagemang bland människor och kända personer mot embargon och utsvältning av Iraks folk, det stämmer inte riktigt- men naturligtvis utgjorde de mediciner och annat som smugglats in från frivilliga i Väst i det långa loppet bara en droppe i havet)

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress