1 feb 2012 av Dmitry Shlapentokh bitr historieprofessor
Förenta Staternas invasion av Irak 2003 var en viktig händelse i historien efter det Kalla Kriget och är noga utmärkt i en serie andra sammanhang om ”förebyggande” krig; mot Serbien 1999, Afghanistan 2001 och senast i Libyen.
De genomfördes alla under varierande ursäkter, men de underliggande geopolitiska motiven var klara.
Å ena sidan är man i Väst alltmer pressad och särskilt då i Usa, av Asiens ekonomiska tillväxt – framförallt i Kina. Å andra sidan har särskilt Usa försökt dra fördel av sin militära överlägsenhet, som framträtt efter Sovjetunionens kollaps. Attacken mot Irak utformades inte enbart som en demonstration av Usas överlägsna militära makt och föraktet för internationell lag och europeiska allierade, utan också för att säkra Usas grepp om strategiska resurser i MellanÖstern som olja och gas.
Planen misslyckades. Ändå skulle Usa ha kunnat vända nederlaget, om än inte till seger, men till något slags framsteg.
För det första var Usas stora misstag i Irak – i stark kontrast till Storbritannien under dess koloniala storhetstid – att man försökt engagera sig i ”regimförändring”, då hela den gamla regimens statliga struktur blev utplånad och inte ersatt. Senare försökte Usa att återställa detta, men förödelsen gick inte att få ogjord.
För det andra, då Washington följde mönstret om hur demokrati skulle spridas i alla delar av världen, genomförde man dessa som de friaste valen i Iraks historia. Båda beslut var grava misstag och kom att leda till katastrof, åtminstone ur Washingtons perspektiv.
Nedmonteringen av staten släppte loss anarki och en miljö där jihadister och andra extremister frodades. Valet ledde till att en shia-majoritet – med sina starka pro-iranska sympatier – tog makten. Den enda styrka som hade kunnat stabilisera Irak och hindra det från att bli Irans proxy, Usas trupper – hade lämnat. I själva verket borde Washington ha stannat kvar i Bagdad, som britterna gjorde under sina glans imperie dagar.
Trots allt hade Washington inga resurser till detta. Till att börja med gjorde Försvarsdepartementet – en väldig och ineffektiv kassako – soldaternas uppehälle otroligt dyrt. Som resultat uppgick kostnaderna för konflikterna i Afghanistan och Irak under några år till att bli lika stora som kapprustningen med det mäktiga ”Ondskans Imperium”.
Med en industriell bas i en process av erosion och ett skuldberg och budgetnedskärningar, var Washingtons händer bundna; och det vore naivt att lägga till det nyliga tillbakadragandet från Irak som formats av president Barack Obamas okunskap.
Med Usas tillbakadragande förstärktes trenden av Bagdads närmande till Teheran, och Irak stöder dessutom den syriska regimen – och är alltså Teherans proxy. Samtidigt har sunnivåldet ökat, sannolikt med deltagande av jihadister. Man skulle kunna säga att också detta gällde kurderna, fast i lägre grad, vilka inte hade förlorat hoppet om att bygga en egen oberoende stat.
Processen gav sunni-jihadisterna en möjlighet att inte bara slå till mot premiärminister Nuri al-Malikis shia-regering utan också mot dess överhet i iranska Teheran. De kunde dessutom mycket väl stärka talibanrörelsen i Afghanistan, som inte bara är Usas fiende utan också Irans. Det är ingen överraskning att Iran engagerat sig i rörelser, inte enbart för att förbereda ett möjligt krig med Usa/Israel, utan också för att starta upp manövrer nära gränsen till Afghanistan.
Det kurdiska problemet kunde vara till hjälp för Washington, för det skapar ett permanent tryck på Ankara och skulle åtminstone kunna sakta ner Turkiets glidning mot Iran. Usas nederlag i Mellanöstern kan fortfarande ge en del fördelar för Washington och Bryssel; och det hade inte varit någon överraskning, om Väst redan arbetade med denna plan. Ändå arbetar andra makter på sina egna planer; och situationen i regionen och globalt sett har blivit instabil och därmed osäker.
övers Ingrid Ternert
