Fredskoalitionen Göteborg

22 mars, 2008

Döden i Bagdad

Filed under: irak kvinnor krig ockupation — ingrid @ 14:59

Döden i Bagdad
av Yusra Moshtat

Ekot frÃ¥n President Bushs tal i FN inför invasionen av Irak för fem Ã¥r sedan ringer fortfarande i mina öron: ”USA har inget otalt med det irakiska folket”.

Han upprepade i stort sett ordagrant vad hans far sa strax före Gulfkriget, innan han lät kryssningsmissilerna regna över Bagdad.

Jag minns det lika tydligt som om det hade hänt i natt; den ohyggliga väntan på de första bomberna och den enorma urladdningen som sedan skakar om hela kroppen, som om en levande varelse trängt in under huden.

Den som inte har upplevt detta kan aldrig förstå hur det känns, skräcken, dödsångesten som griper tag i en. Efter några dagar var jag så chockad att jag inte kunde tala.

Dagarna som följde, bristen pÃ¥ el och vatten, den ständiga oron för att bli dödad, oron för släktingar och vänner som vi förlorade kontakten med – mitt i detta ofattbara födde jag min äldste son.

Min mor och jag tvingades gå till ett militärsjukhus ungefär en timmes promenad hemifrån. Vi gick bokstavligen dit genom ett bombregn och återvände samma väg ett par timmar senare. Då bar jag mitt barn inlindat i en smutsig filt. Min son Mimo blev tio år. Han ligger nu begravd på Kvibergs kyrkogård här i Göteborg.
Vi har lärt oss att vad den amerikanske presidenten säger inte nödvändigtvis är vad han egentligen menar. Lögnen har varit ett lika viktigt vapen som kryssningsmissiler och stridshelikoptrar.

Ord som demokrati och frihet har varit och är fortfarande dimridåer för att dölja de verkliga motiven, för att dölja att människor faktiskt dör.

Vilka är då motiven? Hans Blix nämnde nyligen åtminstone två anledningar: oljan och nya militärbaser i ett strategiskt viktigt område.

Hundratusentals människor har dött som en direkt följd av kriget (150 000 enligt WHO), långt över en halv miljon om man räknar in följderna av försämrad hälsovård och sanitet, och över en miljon om vi räknar alla döda under och efter Gulfkriget.

Lägg därtill över miljonen människor som lever som flyktingar runt om i världen, framför allt i Jordanien och Syrien men ocksÃ¥ i Sverige. Kostnaderna för detta sanslösa krig (förutom kostnaden i människoliv) beräknas i slutet av 2008 uppgÃ¥ till 1 300 miljarder dollar, enligt den amerikanska kongressens ”Joint Economic Committee”.

Det motsvarar 560 gånger det anslag som ges till FN:s fredsbevarande styrkor runt om i världen. Tanken svindlar när man inser hur mycket gott som skulle kunna uträttas för de pengarna.

Fem år efter invasionen är Irak ett land märkt av etniska motsättningar, religiös splittring och kriminalitet. Det är framförallt civila irakier som drabbas; människor som du och jag, som inget hellre vill än att leva ett normalt liv.

De vill kunna skicka sina barn till skolan varje morgon, kunna gå ut och handla middagsmat utan att riskera att bli dödade, utan att känna den förlamande rädsla som sprids som ett giftmoln bland alla dem som ännu inte blivit fysiskt drabbade men som sett släktingar, vänner och grannar bli dödade eller skadade för livet.

Kvinnor och barn är speciellt utsatta i ett samhälle som nu sluter sig runt religiösa värderingar som underminerar kvinnors ställning som fria individer. I desperation försöker man få stopp på våldet genom att öka förtrycket, begränsa människors rörelsefrihet genom att bygga murar mitt i Bagdad, i den fåfänga förhoppningen att kunna skära av terroristernas och andra väpnade styrkors möjlighet att agera fritt.

Det påstås att taktiken har lyckats, att antalet våldsdåd på Bagdads gator har minskat. Men våldet försvinner inte, det blir flytande, det kommer och går, hittar nya vägar. De som dödas ersätts av nya fanatiker som är villiga att dö för sin tro.

Att bygga murar har redan visat sig vara en osäker strategi i andra delar av världen. Vi kan inte utrota våld med våld, inte föra krig för att skapa fred.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman skriver: när eller om terrordåden till sist ebbar ut, kommer det att ske trots, och inte tack vare, det brutala våldet hos trupper som bara gödslar den mark på vilken terrorismen blomstrar och förhindrar lösningen av de sociala och politiska frågor som är det enda som skulle kunna dra upp den med rötterna.

Det är naturligtvis mycket svårare och kanske inte ens vad amerikanerna i första hand strävar efter. För ingenting nytt har inträffat som fört in en gnutta hopp i mina vänners röster när jag talar med dem på telefonen. Den enklaste syssla i vardagslivet, som att åka till arbetet kan vara omöjlig att utföra.

En kvinna berättade för mig hur hon tvingar sig hemifrån varje morgon för att inte förlora sitt arbete på elverket. Promenaden till busshållplatsen är en mardröm. Hon läser ur Koranen hela vägen och ber till Gud att hon inte ska bli överfallen.

Lille Mohammed, en systerson till en av mina väninnor, tvingas cykla inomhus eftersom hans föräldrar inte låter honom göra det ute, inte ens om han håller sig nära hemmet. Kan det kallas för en barndom? Ändå har han haft tur.

Han kan visserligen inte gå till skolan varje dag, det beror på hur läget råkar vara, om det inte finns några vägspärrar. Men han är oskadd och hans föräldrar lever.

Tioårige Ali, som jag träffade på ett sjukhus i Amman förra våren, var inte lika lyckligt lottad. Båda föräldrarna dog i samma bombattentat där han själv förlorade både armar och ben.

Och så sent som i förra veckan fick jag på telefon från Bagdad berättat för mig om fyra universitetsstuderande ungdomar som hade bildat en musikgrupp. När de befann sig i sin replokal överraskades de av en bombattack; det är osäkert vilken stridande part som låg bakom.

Två av ungdomarna dog omedelbart. En av de överlevande förlorade armen och flydde senare till Syrien. Den andra har fortsatt sina medicinstudier, men vill helst också fly utomlands. Där har han åtminstone en rimlig chans att skapa sig en dräglig tillvaro, ett liv där han kan vara säker på att alla familjemedlemmar som går hemifrån på morgonen också kommer tillbaka igen på kvällen.

Denna grundläggande osäkerhet sprider sig paradoxalt nog även till oss. Inte ens vi kan längre känna oss fullständigt trygga i vår ombonade värld. Hur ska vi kunna göra det? Hur ska vi i längden kunna yvas över vår demokrati, våra mänskliga fri-och rättigheter om miljoner människor i andra länder förvägras samma sak.

Det kan möjligen inge ett hopp för framtiden, få oss att orka kämpa vidare innan vi till sist förvanskat de värden vi håller så högt. För som den franske filosofen Jacques Derrida skrev, en värld går under varje gång en människa dör, en alldeles unik värld som aldrig funnits tidigare och aldrig kommer att finnas igen, som aldrig kan återskapas eller ersättas hur gärna vi än skulle vilja det.

Yusra Moshtat

Författaren arbetar som miljöinspektör i Göteborg, medlem av TFF (Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning)

Powered by WordPress