Fredskoalitionen Göteborg

26 april, 2012

Syrien emotser en ny islamsk motståndsrörelse

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,Jordanien,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,nya,Saudiarabien,Syrien,talibaner,Turkiet,USA,vapen — ingrid @ 05:23

26 april 2012 av  Victor Kotsev - Syriens president Bashar al-Assad kan tidigare under året ha vunnit en kamp (som den Fria Syriska Arméns återkomst, vilket den ruinerade staden Homs visar), men vinner inte kriget någonstans. Upproret vändes snabbt till ett fullskaligt motstånd – ett motstånd som är sponsrat från utlandet, för att vara mer precis, vilket vissa analytiker kallar en ”ny-mujahedin strategi”.

 Efter lördagens enhälliga omröstning, har raderna från Förenta Nationernas SäkerhetsRåd blivit till viss del otydliga: Resolution 2043, införd av Ryssland, med godkännande att sända 300 obeväpnade militära observatörer för att övervaka införandet av senaste fredsplanen övervakad av Förenta Nationernas fredsenvoyé och förre generalsekreterare Kofi Annan.

Emellertid genom de flesta rapporter är detta inget mer än en symbolisk handling, som inte kommer att stoppa blodbadet, men skulle kunna vinna en del tid från alla sidor för att omgruppera och stärka sin strategi. Status quo är klart ohållbart, men en illavarslande tystnad har satt in, åtminstone vad gäller nästa större drag.

På marken har statsgränserna blivit oskarpa – om än inte officiellt, åtminstone inte ännu. Stormakter som deltar mest i Syrienkonflikten tittar på kartan och verkar alltmer upptäcka etniska och religiösa gruppers nätverk spridda över ett antal länder, snarare än de traditio-nella statsgränser som till namnet definierar området.

Om en regim är alltför militärt stark för att bli försvarad utifrån, kan den rivas itu inifrån - för trots allt är detta ett spel som kräver stor skicklighet och försiktighet, såväl som ett visst  handhavande av en enormt komplicerad väv av regionala relationer och rivaliteter

Närläggande länder vars befolkningar under många år deltagit i dessa nätverk, brukar uttrycka en del skärpa i detta med avlägsna supermakter, men de har också i det hela taget en massa mer på gång . Ett misstag kunde kosta dom mycket och tända en identitets-konflikt inom sitt eget berömda hus.

Denna logik passar den situation som Turkiet befinner sig i med tanke på Syrien. De båda länderna har varit bittra rivaler under decennier, även under senare år – fram till föregående års uppror – då Ankara försökte försäkra sig om MellanÖsterns politiska scen, och verkade se Assads regim som sitt prisade instrument för att sprida inflytande i den arabiska världen.

Den Arabiska Våren satsade på detta, men Turkiets premiärministern Recep Tayyip Erdogan ändrade sig snabbt och försökte gå i spetsen för Syriens frihet, skenbart i hopp om att vinna ännu större inflytande bland araberna på det sättet än genom sin relation till Assad, som aldrig någonsin skulle haft råd med honom.

Sedan i somras har turkiska pressen spekulerat om Erdogan tänkte beordra armén att skapa ”buffertzoner” till sin södra granne; detta militära val blev emellertid inte materialiserat, och verkar för närvarande som bäst avlägset. Det hänger bland annat mycket på en del oklart köpslående mellan Förenta Staterna och Turkiet.Enligt ett antal rapporter efterfrågar Turkiet stark Usa- och NATO uppbackning av varje militär operation i Syrien.

Medan den precisa meningen av detta ”uppbacka” är oklar, kunde vi tolka dessa rader om den turkiska begäran om $26 miljarder US-dollar i utbyte mot att låta Förenta Staterna invadera Irak från dess territorium under år 2003. Under tiden har Turkiet erbjudit ett brett stöd till den syriska oppositionen, inklusive från sitt eget territorium.

Ett annat slag av militärt närmande sägs vara ”uppbackat” av Saudiarabien och Khatar och tar uppenbart form i tysthet och sanktioneras av Förenta Staterna. James Traub skriver för ‘Utrikespolitiskt Magasin’ och kallar det hela för en ”ny mujahedin-strategi”.

En person jag talat med, som verkligen har en plan, är en tidigare regeringstjänsteman med omfattande erfarenhet i Syrien. Oppositionen, säger han, behöver inte bara vapen utan ”en omfattande militär och civil stridsplan”att besegra Assad Han ser fram emot ett multilateralt försök, i vilken Förenta Staterna inte enbart erbjuder kommunikationsteknologi utan militär underrättelse i realtid för att hjälpa rebellerna att svara upp mot regeringstruppernas förflyttningar.

Gulfstater skulle erbjuda huvuddelen av vapen och fonder; jordanier kan erbjuda specialstyrkor för arbete nära milisen; Turkiet skulle själv erbjuda spelplanen såväl som andra former av stöd; och diplomater skulle ge strategisk rådgivning till SNC.

En sådan insats skulle mindre likna bombkampanjen i Libyen och, nåja, mer likna USAs CIA -sponsrade kampanj för beväpning och träning av mujahedin som kämpat mot ryssarna i Afghanistan. Detta är naturligtvis inte en fruktansvärt uppmuntrande analogi, då gårdagens anti-sovjetiska krigare har blivit dagens anti-amerikanska talibaner. Vi behöver ingen bättre påminnelse om de oavsiktliga konsekvenser det kan bli av att stödja utländska upprorsmän.

I vilket fall duckade han inte för jämförelsen. ”Vi behöver göra det vi gjorde under president Ronald Reagans tid”, sa han, ”som är att aktivt stödja dessa motståndsmän”. Men, tillägger han, vi behöver veta vilka vi arbetar med, för att sätta ut klara uppförandekoder och villkora vår hjälp, för att upprätthålla dessa regler – vilket vi inte hade gjort i Afghanistan.

Och vi behöver vara försiktiga så att den internationella insatsen inte förvärrar problemet: Saudierna t.ex tycks ha med sig en öppet sektaristisk agenda till Syrien. Insatsen skulle tjäna mer på en större roll för turkarna, och en mindre för saudierna. En sådan strategi skulle pröva på att trötta ut Assads styrkor och försvaga hans krigsmotstånd.

Det finns indikationer på att detta redan fungerar: t.ex enligt Reuters nyhetsrapportering har Syrien  övergått till att sälja ut sina guldreserver till kraftigt reducerade priser som ett tecken på desperation. Hans krigsmaskin tycks också börja mattas av, och militäranalytiker pekar på att eldupphör – visserligen inte perfekt, som det pågående våldet visar – kan bli en välkommen chans för honom att omgruppera sina styrkor.

Enligt vad en expert som citerats i en separat Reuters rapport, ”är det demoraliserande att genomföra kontramotstånds-operationer, beskjuta befolkade områden och ha trupper förlagda hemifrån… Det ger enorma påfrestningar på väpnade styrkor. Och han har ett mycket begränsat antal tillgängliga elittrupper. Det innebär alltså fördelar för hans militärstrategi att dra undan trupper från vapenstilleståndet.” Medan Assad för närvarande kontrollerar en formidabel styrka,

Utrustade med sofistikerade rysktillverkat luftförsvars- och ballistiska missiler med kemiska vapen, vilka fungerar mäktigt avskräckande mot en utländsk intervention, som gör det troligt att hans grepp om makten i framtiden kommer att försvagas. Enligt den syriska experten Joshua Landis, tvivlar jag på att han skulle haft särskilt mycket mer framgång än vad Usa hade i Irak eller Afghanistan.

Trots att hans armé möjligen kan förstå syrier lite bättre än vad befälhavaren för Usas trupper gjorde i förhållande till irakier. Men dom kommer troligen att provoceras till en överreaktion mot terrorism, vägbomber och demonstrationer, något man redan sett. Helt enkelt skulle  han bara förlora striden om ‘hjärtan och sinnen’.

Alawiterna kan helt enkelt inte ta tillbaka striden för ‘hearts and minds’. De kan enbart ingjuta skräck och spela på den syriska oron om att bli en ‘failed state’, en sådan som finns i Irak. Det är vad som tidigare fungerat för Assads regim. Regimen har inga nya tricks uppe i rockärmen. Den syriska StatsTVn försöker nu demonisera Saudiarabiska monarkin för att härstamma från judar och bakåtsträvare. Det säger en del om regimens taktik.

Det är värt notera att den fulla omfattningen av regimens våld ännu inte dragits fram i ljuset, men enligt den senaste FN- statistiken har åtminstone 9000 dött sedan upprorets början. Fragmenteringen av Syrien under trycket från motståndsrörelsen över gränsen uppvisar många fler döda; och vad mera är, tar denna strategi bort en del av glittret från stormaktsdiplomatin och skiftar fokus tillbaka på regional microdynamik.

Förenta Staterna – tillsammans med Ryssland, Kina, och europeiska makter – saknar kunskap om och långvariga relationer till de oräkneliga grupperna och politiska intressena på marken, vilket regionala makter sådana som Turkiet, Saudiarabien och Iran har. Denna slags tyngd är viktig för att i mindre drag klara en motståndsrörelse.

Som en gammal cliché säger: Förenta Staterna spelar i MellanÖstern, medan Iran spelar schack. Syriens Assad är på samma sätt den som spelar schack, och dessutom uppbackas av Iran. Det förklarar till viss del varför Turkiet i grunden är för denna strategi. Den innebär också enorma problem för turkarna. Konflikten i Syrien skulle lätt ha kunnat spilla över till Turkiet:
Som Soner Cagaptay påpekar kunde turkiska alewiter med omkring 10-15% av befolkningen, sluta stödja Assad. Ett sådant stöd hade förmodligen varit politiskt snarare än våldsamt, men som Cagaptay noterar, skulle det ändå ha kunnat ”komplicera varje utländsk intervention mot Assads regim”.

Den kurdiska motståndsrörelsen är ett ännu större horn på den turkiska sidan, och den syriska regimes nära band till det Kurdiska ArbetarPartiet (PKK) tjänar som en påminnelse för Erdogan, att också hans land hade kunnat lida stort av en motståndsrörelse. Som MK Bhadrakumar rapporterat i Asia Times Online, hade Erdogan kunnat försöka neutralisera detta hot genom att utnyttja sin relation till Iraks kurder, men det är ”en lång beordran”.

Ännu bredare, såvida en förlängd motståndsrörelse uppträder i Syrien, skulle den ha representerat en ny evolution för den Arabiska Våren (trots man tidigare sporadiskt utnyttjat en liknande taktik, om ej mer systematiskt av den förre libyske ledaren Muhammed Khadaffis regim). Onödigt påpeka att detta är ett farligt skifte, såvida det utlovar mer blodsutgjutelse och större regional uppdelning.

Det är fullständigt möjligt att Mellanösterns karta i en nära framtid kommer se annorlunda ut; då nya länder mycket väl kan uppstå och vissa minska i storlek. Vi kan vänta oss debatt om denna uppdelning och påföljande blodsutgjutelse på grund av ett supermaktsvacuum (Förenta Staterna minskar sin närvaro i regionen) eller en uppsåtlig inblandning. Om man kunde tro på något av motståndsrörelsens strategi och taktik, skulle man inte minst i vidare demokratiska processer ha föredragit den senare.

 

övers Ingrid Ternert

16 april, 2012

Iran – Blockader och faran för katastrof – det är dags nu för samtal

Filed under: CIA,dollar,Europa,finansmarknader,Irak,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,olja,USA — ingrid @ 01:47

 14 april 2012  av Juan Cole

2012 års stora oljeblockad kan  i stort fortfarande finansiellt sett fokuseras, men den för med sig samma faror av upptrappning och intervention – såväl som framtida bitterhet och bakslag  – detsamma som kampanjen under tidigt 1950tal.

Usa och Europas finanssanktioner har redan börjat inverka på importen av stapelvaror typ vete, då Iran inte längre kan använda det internationella banksystemet till betalning för detta.

Ifall barn lider, också med upplevd ökad dödlighet på grund av sanktioner, skulle en sådan utveckling kunna provocera fram attacker i framtiden mot USa eller amerikanska  trupper i det stora MellanÖstern. (Kom ihåg att de irakiska sanktionerna, ansågs ansvara för ungefär 500000 barns död, vilket citerats av al-Qaida i sin ”krigs deklaration” mot Usa).

Försöket att flöda marknaderna och utnyttja finansiella sanktioner för att framtvinga ett embargo av iransk olja innebär många faror. Ifall det skulle misslyckas, kan stigande oljepriser hålla nere de känsliga ekonomierna i Väst, vilka fortfarande håller på och hämtar sig från 2008 års hypoteks-och bankskandaler. Ifall det gäller, kan det bli oroligheter i de oljeproducerande staterna genom ett plötsligt fall i intäkterna.

Även om embargot utgör en relativ framgång i att hålla iransk olja i marken,  kan den långsiktiga förstörelsen av landets oljefält och pipelines (som kan vara ruinerande  i träda tillräckligt länge) förstöra en framtida världsekonomi. Sannolikheten att ett oljeembargo hade kunnat ändra Irans regeringspolitik eller infört en regimförändring är låg, givet vår erfarenhet av ekonomiska sanktioner i Irak, Kuba och på andra ställen. För övrigt finns inget skäl tro, att den Islamska Republiken kommer få sin nedgående trend på knä.

Då sanktionerna formas till en synbar blockad, reses de fantasier alla blockader gör – om att provocera fram ett våldsamt svar. Precis lika farligt som utsikten att sanktionerna pågår utan att ge några kännbara resultat eller någon hemlig eller öppen amerikansk aktion mot Teheran för att rädda ansiktet. Och det mina vänner, är då vi kommer in.

 
 
övers Ingrid Ternert

17 mars, 2012

Om Syrien – ‘Kan amerikanarnas tur hålla’? ‘Svårt att tro’ – Scheuer

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,Israel,Jordanien,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien,USA,vapen — ingrid @ 03:35

 av Michael Scheuer 12 mars 2012
Under nära ett år har Syrien varit scenen för ett alltmer intensivt inbördeskrig mellan Bashir al-Assads regim och en blandning opponenter— islamister, utländska mujahedin, demokrater, sekulära etc På båda sidor har tusentals dödats enligt mönster från prointerventionisternas “sanning”, så som  BBC och CNN fortfarande rapporterar om kriget, ungefär som om oppositionen enbart bar sina bara bringor att uppvisa mot regimens vapen.

Förenta Nationerna har återigen kommit upp på scen som Västs antimuslimska mördare  betalda  för att ställa upp och hjälpa  till att förstöra en regim som man i god tro hade tänkt bli FN-medlem, tills dess Assad försökt upprätthålla en inhemsk ordning.  Allt detta har hänt, och ändå …

USAs militära styrkor hade inte öppet involverats i Syrien, och de dollarutlägg USA skänkte dit har hittills sett ut att vara minimala, förutom  utrikesminister Clintons utlägg till några få framstående så-kallade demokrater och sekularister, vilka klumpats ihop med denna miljonstarka syriska opposition mot Assad, och vad än det kostar, har det införts av den pinsamt halvgalne USA-ambassadören Robert  Ford, då han jäktat runt i Syrien för att sporra fru Clintons idag konsekventa politik att få arabisk ungdom att gå ut på gatorna och bli nerskjutna av sin egen regim.

Högre tjänstemän inom Demokraterna kan naturligtvis inte klart förstå det sättet att försvara genuint amerikanska nationella intressen — som att undvika krig med Iran eller vinna i Afghanistan — men på deras smak att spilla oskyldigt blod går inte att ta miste.

USA undviker en direkt inblandning i Syrien och är ett gott exempel på hur en icke-intervention kan tjäna Amerika. Ett år framöver och tusentals döda syrier begravda, och inte en amerikan har ett jobb som gått förlorat, ett hus man fått stänga eller åsamkat några andra problem här och därhemma.

Amerikaner har hittills inte skadats av problemen i Syrien, i stor utsträckning för att Washington fortfarande måste finna ett sätt att till fullo gå in i den syriska processen för självbestämmande. Och i sanna men hjärtlösa ordalag skulle många ytterligare tusentals syriska döda inte ett dugg kunnat påverka USAs inrikespolitiska intressen.

Detta betyder naturligtvis inte att många amerikanska barns liv detroniseras av Assad. Man känner empati med deras smärta och indignerade känslor, och jag hoppas bara att de är principfasta nog att matcha ord med dåd, sluta sina jobb och köpa AK-47or och åka och kämpa tillsammans med de syriska “demokrater”, som de beundrar så. För att sätta bollen i rullning kunde jag donera tillräckligt med pengar till att köpa AK-47 or för fru Clinton, ambassadör Ford och ambassadör Susan Rice.

Hur länge kommer Amerikas tur att hålla? Troligen inte mycket längre, beklagligt nog. Båda partier är hängivna obeveklig interventionism, och uppmaningar till USA att “göra någonting” i Syrien ökar stadigt bland politiker och media. Den gångna weekenden till exempel lät FOX Charles Krauthammer och senator John McCain propagera för nätverkets tittare till förmån för USAs intervention.

Krauthammer uppmanade ärligt Washington att beväpna den syriska oppositionen, i och med att president Reagan beväpnat de afghanska och angolanska oppositionella, och senator McCain krävt att USAs militärmakt skall användas till att stoppa “massakern” i Syrien. Om detta inte görs, tillade McCain, betyder det att $700 miljarder varje år i utlägg till USAs försvarsförmågor blivit bortslängt.

Det verkar som om Skeppsakademin inte lärt senator McCain att USAs militära styrkor är avsedda till försvar av USAs genuint nationella intressen, inte för att tillfredsställa hans uppriktiga imperialistiska önskan, och vad herr Krauthammer och hans bror och syster interventionister har till att förändra världen — särskilt den muslimska världen —  är enligt amerikansk uppfattning, militär styrka.

Då allt kommer omkring har de här människorna sedan starten av den så kallade Arabiska Våren med våld förespråkat och implementerat denna politik och hittills har man hjälpt till att installera anti-USA islamistregimer i Tunisien, Libyen och Egypten. Enligt vår tränings-terminologi är det tre mot tre. Med Syrien kommer man få det till fyra-mot-fyra och förstärker och accelererar det som pågår genom USAs strategiska katastrof i den muslimska världen.

Förutom den klara skada Washingtons intervention i Syrien skulle förorsaka USAs nationella säkerhet— genom att sätta upp en annan mujahedin-uppbackad islamsk regim till makten — skulle en sådan intervention återigen demonstrera Washingtons tyranniska och/eller oljerika sunniarabiska “vänners” förmåga att få USAadministrationen att spilla amerikanskt blod och pengar på att föra fram sina intressen.

Arabledares upprepade uppmaningar — särskilt från Gulfstater — till en “västlig militärintervention” i Syrien har ingenting  med sympati för den syriska oppositionens lidanden att göra. De vill att USAmilitären lägger ut för dom och dör för dom till att genomföra tre mål:

–För det första, att bli av med Assad och hans hatade och kätterska Alawitsekt som länge styrt Syrien, vilket därmed hjälpt till att bli ersatt av en sunniislamsk regim. De utländska islamistkrigare som nu flugits över till Syrien för att bekämpa Assadregimen betalas helt säkert från Saudiarabiska koffertar, Jordanien, Kuwait, Egypten och Förenade ArabEmiraten.

–För det andra, med Assad och Alawiterna förstörda av arabernas’ amerikanska legotrupper, har sunniarabiska ledare kommot att ha slagit ner något av sin starkaste fruktan, det som Jordaniens Kung Abdullah ofta beskriver som en“Shiabåge som går från Iran genom Irak och Syrien till Libanon.” På grund av USAs katastrofala invasion av Irak och Saddam borttagen är bågen idag komplett, och enda sättet att bryta shiabågen är att förstöra Assads pro-shiaregering och ersätta den med en militant sunni- regering.

–För det tredje, med de sunnireligiösa vid makten i Damaskus, kommer militanta islamister uppbackade av Gulfstater att ha förskansat sig vid Israels gränser till Syrien, Libanon och Egypten. Vid det laget kommer bara Jordaniens gräns till Israel att kontrolleras av en regim som fruktar israelerna. När väl den relativt svaga jordanska regimen förstörts — och det blir den— genom de militanta islamisternas växande makt, som Väst ignorerat då man drömt sin Arabiska-Vårdröm, blir mujahedins instängda inringning av Israel komplett

I denna tidigare kontext uppmanar Krauthammer och McCain till militär intervention — som fru Clinton et al har godkänt och i tysthet uppskattar — till att göra interventionen på det sätt Amerikas båda partiers regeringselit alltid gör: underminerar USAs nationella säkerhet; stärker Amerikas islamistfiender; fördjupar de nära-döden sår som riktas mot vårt land på grund av den federala skulden; och därmed blir det fler av Amerikas soldatbarn som kommer dödas.

All denna smärta och förödelse som en intervention av Syrien innebär, det är naturligtvis bara en liten bråkdel av den förödelse som både hemma och utomlands ökar mot Amerika, när väl interventionisterna startar sitt pro-israeliska krig mot Iran.

 

övers Ingrid Ternert

10 mars, 2012

Irakiska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer

Filed under: droger,Irak,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,nya — ingrid @ 23:30

 Irakiska-iranska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer-Al-Akhbar 9 mars
Irakiska aktivister visade en bild av en tonåring som brutalt dödats av religionspolisen för att ha en ”emo” frisyr. Åtminstone 90 irakiska tonåringar med ”emo” utseende har under förra månaden i Bagdad blivit stenade till döds av religiösa extremister efter ett flammande uttalande från Inrikesministeriet, som enligt aktivisterna hade kallat detta djävulsdyrkan”.

Iraks Moralpolis släppte ett frostigt uttalande på Inrikesministeriets webbsida som fördömde ”emo-fenomenet” bland irakisk ungdom och deklarerade en störande avsikt att ”eliminera” trenden. ‘Emo-fenomenet’ eller djävulsdyrkan har följts av Moralpolisen som fått tillåtelse att så snart som möjligt få bort fenomenet, eftersom ”det har en förstörande inverkan på samhället och utgör fara”, enligt uttalandet.

”De bär underliga åtsittande kläder med bilder i stil med skallar vilka används på platser formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och utför andra underliga aktiviteter”, fortsatte man. Religiösa extremister fångades av Inrikesministeriet uttalande och har trakasserat och dödat tonåringar med ”konstig” eller ”emo”stil. En grupp beväpnade civilklädda män ledde för några dagar sedan dussintals tonåringar till avskilda områden, stenade dom till döds och placerade därefter deras kroppar i avfallshögar runt staden enligt aktivister.

De beväpnade männen sägs tillhöra ”en av de mest extrema religösa grupperna” i Irak. ”Först kastar de cementblock mot pojkens armar, sedan mot hans ben, därefter kommer den slutliga sprängningen mot hans huvud,och om han då inte är död startar de allt på nytt”, berättar en person som lyckats fly. Iraks moralpolis har fått tillåtelse av Utbildningsministeriet att gå in i Bagdads skolor och plocka ut studenter med sådan utstyrsel enligt uttalande från Inrikesministeriet.

Det exakta dödstalet förblir oklart, men Hana al-Bayaty inom BrysselTribunalen, en NGO som tar upp irakiska frågor, sa att den nuvarande siffran ligger på ”mellan  90 och 100″. ”Det mest störande med detta är att de är så unga”, sa hon. Al-Bayaty sa att mördandet verkar vara utförts av extrema shiamiliser i framförallt fattiga shiareligiösa områden och sa att hon misstänkte att ”det finns en inblandning av Inrikesministeriet i dödandet”.

Foton på offren släpptes på Facebook och skapade panik och rädsla bland irakiska elever. En ung man med långt hår uttryckte alarm mot regeringsförordnade trakasserier av tonåringar med västligt utseende. ”Jag har långt hår, men det betyder inte att jag är homo. Jag är inte mindre man om jag har långt hår. Det går inte att säga att jag är homosexuell för jag har långt hår, utan jag har långt hår för att det är min stil, detta är jag”, sa han till Iraks Al-Sharqiya TVnätverk.

Detta är Al-Sharqiyas rapport: Safiyyah al-Suhail, parlamentsledamot som på torsdagen sa att ”vissa studenter nyligen har arresterats för att de burit amerikanska jeans eller haft västlig frisyr”. Inrikesministeriet har inte avslöjat antalet tonåriga offer, men lagt ut ett efterföljande uttalande som varning till extremister att ”inte trampa på irakernas individuella frihet.”

Nyheten om de fruktansvärda dödsfallen gav en reaktion från Iraks prominenta shiareligiösa, Storayatollan Ali al-Sistani, som kritiserade steningen av de unga männen som en ”akt av terrorism”. Här nedan full översättning av det irakiska inrikesministeriets flammande uttalande: Direktoratet för Moralpolisen inom Inrikesministeriet släppte ett uttalande som lyder ”‘Emo fenomenet’ eller dyrkande av djävulen följs av Moralpolisen, som tillåtits att eliminera [fenomenet] så snart som möjligt eftersom det har en dålig påverkar på samhället och utgör en fara”.

‘Emo’ kommer ur det engelska ordet ‘emotionell’ och fenomenet är populärt bland tonåringar, inte bara i Irak utan i de flesta samhällen. De nyttjar sin uppenbarelse och skepnad och rörelser som metod att uttrycka sina känslor och förkroppsliga sin vilja och syn på livet i sitt uppträdande. Överste Mushtaq Taleb al-Mahemdawi sa: ”Emo-fenomenet upptäcktes för en tid sedan av medlammar av våra styrkor i Bagdad.

En rapport gjordes och den har överlämnats till Inrikesministeriet för godkännande att fortsätta undersökningen och ta reda på hur man får bort fenomenet”. Han tillade: ”Inrikesministeriet tog denna situation mycket allvarligt och fick godkännande från Utbildningsministeriet att ställa upp en plan under mitt fulla överseende och låta oss gå in i skolor i huvudstaden.

Det finns vissa fall där fenomenet sprids, särskilt bland skolor i Bagdad, men vi står inför stora svårigheter i brist på kvinnor i styrkan, som hade kunnat få oss att göra en mer precis undersökning, eftersom fenomenet är mer populärt bland flickor i åldrarna 14 till 18 år”.

”Dom bär underliga, åtsittande kläder med bilder som dödskallar och på plats formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och bedriver andra konstigare aktiviteter”.  (Al-Akhbar)

övers Ingrid Ternert

14 februari, 2012

En attack mot Iran måste stoppas!

Filed under: Afghanistan,FN,Irak,Irak,Iran,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Miljö,NATO,Storbritannien,Syrien,USA — ingrid @ 04:14

 

 Då US och UK växlar upp för ännu ett sanslöst krig i MellanÖstern, är en sak säker – Det kommer att sluta i katastrof.  av Andrew Murray 4 feb 2012 The Guardian

 –  Det angloamerikanska beroendet av aggression har ännu inte sparkat igång sin vana. Gruppen som fått till en chockartad förödelse och Operation Evig Rättvisa lägger in en högre växel för ännu ett genombrott för att vinna ett sanslöst krig i MellanÖstern.

Denna gång är målet Iran, förevändningen för regimens imminenta innehav av kärnvapen. Men vissa saker är ändå desamma  – de leder till slakt och slutar med förödelse.

En kort rekapitulering av det anglo-amerikanska ”kriget mot terrorn” i MellanÖsternst, 2001 till dags dato: Afghanistan ockuperades för att ”få bort terrorismen” men med många tusentals döda efter det, har terrorn spritts till Pakistan och därutöver, och lämnat Kabul med världens mest korrupta regim.

Irak blev invaderad för att avväpna Saddam Hussein på de vapen han inte hade. USAtrupperna drogs till slut tillbaka och lämnade miljoner döda eller tvångsförflyttade, och ett förött land i en ickefungerande sekteristisk misär.

Libyen, långt ifrån ett krig som har gått bra, blev bombat för att ”skydda civila” med resultatet att 30 000 dött och ytterligare tusentals är kvar i fängelse och rapporteras torteras av den Nato-installerade regimen.

”De kan inte vara så korkade” är därför inte något oresonligt svar på spekulationen om ännu ett krig i Mellanöstern. Men så är vi där igen.

USAs nationella underrättelsechef James Clappers tomma påstående, att Iran förbereder attacker i själva Usa  – även utan en 45-minuters varning, är ett uppenbart – tecken bland många, att den välkända mediakoalitionens spöklika propaganda återigen lagt in högsta växeln, och säljer ännu en tuppaktig konflikt.

En attack mot Iran kommer inte att stoppa regimen från att skaffa kärnvapen, om man så skulle önska. Det hade bara kunnat göra det än mer troligt, att man då beslutat skaffa dom och så småningom helt säkert kommer att lyckas. Längs vägen är det tusentals fler som ska dö, konflikten i regionen utvidgas, oljeleveranserna kommer att avbrytas och den iranska regimen stärkas internt.

Iran är inte någon liberal demokrati. Frågan är bara vilken , då den Arabiska Våren kommer, blir det än mer troligt att det iranska folket själv ägnar sig åt denna, än en utländsk attack sponsrad av SaudiArabien, som på sista tiden varit slaktaren av Bahrains demokrati. Det centrala  skälet för en attack mot Iran besjälas av beslutet att Washington och dess allierade har rätten att dominera vad som ska hända i MellanÖstern.

Det är argumentet som Matthew Kroenig kommer med i en artikel i ‘Foreign Affairs’. Han  som till för sex månader sedan var Pentagons särskilda rådgivare om Iran. Artikeln har helt enkelt titeln ‘Dags att Attackera Iran: ”Ett kärnvapenrustat Iran skulle omedelbart kunna begränsa Usas frihet att agera i MellanÖstern … Iran skulle kunna hota varje amerikanskt politiskt eller militärt initiativ i MellanÖstern med ett kärnvapenkrig och tvinga Washington att  två gånger tänka till, innan man agerar i regionen.”

Det pragmatiska fallet mot krig är överväldigande. Men det principiella fallet är till och med starkare än så. Storbritannien och Usa har startat en serie krig i MellanÖstern för inget bättre skäl än att upprätthålla sin kontroll av en region, vars befolkning de inte vågar låta styra sig själva och vara oberoende.

Skulle man kunnat stoppa en attack? Om Storbritannien hade stått utanför, skulle det ha hjälpt till att komma ifrån krigshetsen. Fem brittiska krigsfartyg seglar längs med Usas flotta i Gulfen, och var så säker på att Diego Garcia blir basen för bombslakten – som den har blivit etniskt rensad av Wilsonregimen för precis den här sortens mål.

William Hague har hittills gett sitt stöd till regeringen för Usas politik. Commons-parlamentarikernas förtjusning över utbytet i den här frågan har lett Jack Straw, vars enda bidrag till diplomatin har varit att marknadsföra det nya konceptet om det ”oresonabla FN vetot” vid tiden för aggressionen mot Irak, då han insisterade på att Storbritannen nu inte skulle agera utan ett klart FNmandat.

Miljoner brittiska människor gick fredligt och demokratiskt emot Irakkriget och blev ignorerade av Tony Blair. Han fick sitt krig men förlorade som result sin politiska tyngd, rykte och jobb, i nu nämnd ordning.

Dagens anti-krigs kampanj behöver ta lärdom av ‘Occupy’-rörelsen och Storbritanniens Uncut likaså, vilket bryter partiernas dubbla parlamentära konsensus för krig, som så katastrofalt har visats under 2003, om nu krigscykeln ska kunna ta slut. En nationell aktionsdag den 11 februari mot att attackera Iran ska bli starten.

 

övers Ingrid Ternert

12 februari, 2012

Intervention av Syrien stoppar inte dödandet

Filed under: Afghanistan,CIA,Europa,FN,Fred,Irak,Irak,Iran,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,olja,Ryssland,Syrien,USA — ingrid @ 01:09

En intervention i Syrien kommer öka, inte stoppa dödandet
Ryssland och Kina har blockerat ett förslag om att tvinga fram regimförändring. Men att förhandla fram ett avgörande är enda vägen ut ur inbördeskrig.

av Seumas Milne 7 feb 2012 The Guardian

Det finns ingen gräns verkar det som, för det pris i blod som Araber får betala för sin ”vår”. Efter massakern i Egypten, Jemen, Bahrain och Libyen, växer Syriens 11-månader-gamla uppror än mer oroande. Fyra dagar av bombningar av rebell-kontrollerade distrikt i den syriska staden Homs har fångat fruktansvärda bilder och reportage från den omtvistade Bab al-Amr oppositionens starka fäste: moskéer fulla med kroppar, gator med utspridda kroppar och kroppsdelar, bebodda områden som blivit reducerade till stenhögar.

Televisionsbilder utsända i Arabvärlden är fortfarande hemska, och deras inverkan ger konvulsioner. Vad än argumenten är om antalet döda på var sida, så är skalan av mänskligt lidande omisskännlig – och kommer efter nära ett år av ständig blodspillan, tortyr och sekteristiska hämndattacker.

Så när Ryssland och Kina gett sitt veto till lördagens Väst-sponsrade Fn resolution, som fördömt Bashar al-Assads regim och krävt att hans trupper skulle återvända till barackerna och backa upp Arabförbundets plan att få honom ersatt, var det en ”otrevlig” och ”skamlig” akt av förräderi mot syrierna.

Men det ser ut att vara en regimförändring som kommit utifrån, vilket är vad resolutionen innehöll och aldrig hade kunnat fungera, vinna legitimitet eller i grunden vara istånd att stoppa dödandet. Med dessa dekret om en ”politisk process” med ett förutbestämt resultat, kom den syriska arméns bortdragande från gatorna utan några parallella krav på väpnade rebellgrupper, och fullständig implementering inom 21 dagar – med löfte om ”vidare åtgärder” i händelse av ”icke-inblandning” – vilket också skulle ha kunnat bana väg för en utländsk militär intervention.

Det påstods vida omkring, att det dubbla vetot gav Assad grönt ljus till att intensifiera sin repression och göra ett fullskaligt inbördeskrig mer troligt. Men genom att säga nej till den FN-uppbackade interventionen, skulle man lika gärna ha kunnat säga att det sätter press på den största oppositionsgruppen, det av Väst uppbackade Syriska Nationella Rådet, till att förhandla – givet hela strategin varit baserad  på att  uppställa villkor för en flygförbudszon i stil med den i Libyen.

Ryssland och Kina har använt Syrien till att utmana Västs försök att hålla samman de arabiska upproren för sina egna intressenas skull. Vetot stärkte Rysslands hand med Assadregimen, medan ryska tjänstemän privat har försäkrat ledare i oppositionen, att man grälat med Usa, inte mot dom. Och nu uppmanade Barack Obama till ett ”försök att lösa detta utan att behöva tillgripa en utländsk militär intervention”.

Men detta ligger långt från att få ut. Amerikanska, brittiska och franska ledare håller redan på att sätta upp en ny ‘de villigas koalition’ med sina autokratiska Saudi- och Gulf-allierade, satiriskt benämnda ”det demokratiska Syriens vänner”, till att bygga upp oppositionen och köra bort Assad från makten.

Interventionen äger egentligen redan rum. Saudierna och Khatarerna sägs ha betalat och beväpnat oppositionen. Den Fria Syriska  Armén skyddas av Turkiet. Västs specialstyrkor påstås ge ett militärt stöd på marken. Och om detta fallerar, kan Fn kopplas in genom att införa RtP, ”ansvaret att skydda” civila, som i de libyska linjerna.

Men inget av detta kan stoppa dödandet. Det kommer öka. Det är den klara läxan från förra årets Nato-intervention i Libyen. När det hela började var dödssiffran 1000 till 2000. Under tiden Muhammed Khadaffi blev tillfångatagen och lynchad sju månader därefter, beräknade man dödssiffran till mer än 10 gånger denna siffra. Lagligheten i denna utländska intervention i Libyen har dessutom blivit till en etnisk massutroning, tortyr och fängslande utan rättegång, en fortsatt väpnad konflikt och en Västorkestrerad administration, så oansvarig att man vägrade avslöja sina medlemmars namn.  

Ryssland och Kina har nu signalerat att det inte kommer bli några fler FN-sanktionerade Libyen. Men för Usa, Storbritannien och deras allierade att hänge sig åt moral i inställningen till Syrien, eller att föra fram sig själva som folkets vänner, det är befängt. Det handlar inte enbart om deras ansvar för hundratusentals döda i Irak och Afghanistan eller, låt oss säga deras stöd till Bahrains diktatur –  även med sitt våldsamma förtryck och egna uppror, alltmedan man ställer sig bakom Fns resolution om en demokratisk övergång i Syrien.

Under 45 år har de skrivit under på Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna, och ändå lovar de nu att garantera Syriens ”territoriella integritet”. Krisen i Syrien äger rum på flera plan. En del av den är ett folkligt uppror mot den auktoritära nationalistregimen, som fortfarande äger ett tydligt folkligt stöd. Inför ett fortsatt förtryck har upproret alltmer förvandlats till det som Arabförbundets utläckta rapport beskrivit som en ”väpnad entitet”.

Konflikten har också intagit en grymt sekteristisk dimension, då den Alawit-dominerade säkerhetsmaskinen dragit fördel av rädslan hos minoriteterna inom oppositionens sunnidominerade majoritet. Det har gett upphov till dödandet på marken och en ökad irakisk och libanesisk konfessionell utrensning. Men den tredje dimensionen – Syriens roll som Irans största strategiska allierad – är det som gjorde krisen så giftig i en region, där Väst och dess arabiska klienter försökte vända det arabiska uppvaknandets flodvåg till sin egen fördel genom att trappa upp konflikten med Teheran.

Störtandet av den syriska regimen kunde ha blivit ett allvarligt bakslag för Irans inflytande i MellanÖstern. Och medan konflikten i Syrien trappas upp, har en Väst-Israelisk konfrontation uppkommit med Iran. Även då Usas försvarsministerLeon Panetta och den nationella underrättelse-chefen James Clapper erkänt, att då allt kommer omkring sysslar inte Iran med att ”försöka bygga ett kärnvapen”. Panetta har låtit det bli känt, att det ser ut att vara ”mycket troligt”, att Israel kommer attackera Iran så tidigt som i april, medan Iran står inför EUs haltande oljesanktioner över sitt nukleära program.

Västs intervention i Syrien– och Rysslands och Kinas opposition mot detta– kan bara förstås i ett sammanhang som del av proxykriget mot Iran, vilket katastrofalt nog riskerar bli ett direkt hot. Under tiden kan man upptäcka små signaler från antingen den syriska regimen eller oppositionen om ett beslutsamt genombrott.

Såvida oppositionen inte tänker skjuta sig fram till makten och regimen inte imploderar, är en politisk förhandlingslösning enda vägen ut ur ett fördjupat inbördeskrig, som kunnat leda fram till riktiga val. För att få någon chans att lyckas, behöver regionens stormakter och därutöver komma fram med garantier. Västs alternativ att intervenera Persiska Vikens diktatorer kommer enbart leda till ett mycket större blodbad – och lägga hinder i vägen för syrierna att få kontroll över det egna landet.

—
Det faktum att NATO varit villig att gå in i konflikten och fortfarande är ovillig att ta ett fortsatt långsiktigt ansvar för att säkra freden och skydda civila, vinnare såväl som förlorare, diskrediterar i stort R2P-doktrinen om ansvaret att skydda. Opposition mot en dylik intervention i Syrienkrisen är ett tecken på, just hur svårt R2P-doktrinen har diskrediterats genom Västs äventyr i Libyen. (R2P- Responsible To Protect)

Att överge invånarna i nordvästra Libyen, Bani Walid och Tawergha, stärker argumentet att R2P-doktrinen inte har varit något annat än ett bekvämt casus belli, som låter Frankrike, Storbritannien och Usa avlägsna ledare som de uppfattar som icke trovärdiga, snarare än andra moraliska skäl som civilkurage.

Man har tagit till sig detta med en radikal utvidgning. Faktum är att nationer som inte utgör något hot mot sina grannar, i så fall har kunnat ställas inför andra makters militäraktioner, under täckmantel av att skydda dess civilbefolkning, vilket i grunden utgör en omskrivning av den traditionella uppfattningen av både krig och nationell suveränitet. Viktigare än så är hur vi i Afghanistan, Somalia och även tiden efter Irakkriget, kunnat se de bittra följderna av maktvacuum.

Genom att göra ‘Ansvaret Att Skydda’ till en ursäkt för att gå in och störta en regim, men samtidigt misslyckas engagera sig   i en vida svårare och långvarig process som hjälp till legitimt utbyte. Denna doktrin har i stort sett anammats av Nato, då man har velat ha den som ursäkt.

 

övers Ingrid Ternert

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,Irak,Kina,krig,mellanöstern,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 01:55

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

27 december, 2011

Den vite mannen – Inkarnationen av helvetet

Filed under: Afrika,Irak,kvinnor,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,religion,USA — ingrid @ 20:06

 

 Layla Anwar at 23.10.11
Jag måste medge jag letat efter denna enda detalj, den enda bild som hade kunnat förklara detta…
Och jag fann den.

Bilderna var för mig bekanta på något sätt, det var som om jag sett dom förut, som ett déjà vu. Ja det hade skett i Libyen, men med den kusliga likheten med vad som hänt i Irak.

Det är som om filmen återigen spelas upp med en otrevlig taktisk precision och nästan kuslig att se med dess slående paralleller.

Även orden som använts – råtthål, avfall, avlopp, rör, spindelhål… överlagringen av liknande bilder – Saddam Husseins söners nakna kroppar, bilden på Muhammed Khadaffis söner som visas offentligt, genom sökningen.

Khadaffis och Saddam Husseins torterade kroppar, före och efter deras död, märkta av skador, rivsår, blåmärken, sparkar, blod… också tillgängliga för offentlighetens blickar, som ett sista foto taget som souvenir för familjealbumet.

Det finns också någon slags infångning – amerikanerna bombade och fångade in Saddam i en ”spindelhåla”, NATO bombade staden Sirte och Khadaffi blev kvar i ett ”råtthål”.

Det har kommi en annan version – där NATOtrupper fångat in Khadaffi på två dagar och förhört/ torterat honom och  därefter lämnat över honom till klan-rebellerna. USAs trupper hade fångat in Saddam Hussein och förhört/ torterat honom och sedan lämnat över honom till shia-miliserna.

Det verkar som om Hillary Clinton på sitt fina besök i Libyen gett order om att Khadaffi skulle dödas. Två dagar senare lynchades han. Försäkrad om att inte ha haft ”lyxen” av mobbens tribun som Saddam hade. Det här var mer av en expeditions-domstol, mer brådska i mordet på Khadaffi. Kanske hade hemligheterna en större tyngd och måste snabbt bli begravda.

Bilder på nakna kroppar med kläderna borttagna sin värdighet är också ett vanligt tema hos Saddam Hussein och Khadaffi. Kroppar undersöks, munnar, ögon, bröst, lägre delar… Ett annat vanligt tema är förolämpningar och den ”islamska”smaken för just detta.

Shiamiliser ropande Allah Akbar – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Saddams fall. Rebellmiliser skanderande ‘Allah Akbar’ – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Khadaffis fall.

Samma reaktion vid båda ledarna. Den ena sa ”Vet ni vad ridderlighet och manlighet är?!” och den andre sa ‘Vet ni vad rätt och fel är?’ Sedan naturligtvis – dansandet, festandet runt kroppen både i Saddams och Khadaffis fall, poserande för foton och ha undan kroppen som en trofé och med det fördröja en laglig begravning.

Men det kommer mera. På ytan hade man kunnat säga- det är normala reaktioner av firande från ett folk som varit ”förtryckt under en så lång tid inför de mest känslokalla tyrannier”. Och det kan ligga en viss sanning i det. I vilket fall utgör det långt ifrån den sanna och fullständiga bilden.

Detta är kött för er egen personliga konsumtion, för att ge er ett gott, rent samvete, att ni gjort ert jobb vad gäller en Humanitär ImperialistFrälsare för Frihetens sak, ‘Värdighet och Frihet’. Bilden är vida större än dessa slagord och clichéer som man håller så kära till sitt hjärta och kostat oss förstörelsen av självständiga länder och förlusten av tusentals liv.

Bilden rör inte enbart Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi som sådana. Bilden har funnits på andra ställen… i de små detaljer som brukar saknas eller förbises, de små detaljer som man vägrar erkänna…

Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi har med alla sina svagheter delat samma öde – inte för att de varit tyranner, utan för att de sa NEJ till er. Ja, ja, jag vet de sa JA då och då, men deras långsiktiga plan var ett NEJ och det vet också ni.

Så därför måste de gå.

De var inte några plågande Mubaraks från Egypten eller Alis från Tunisien. Lätt ersatta av en annan klick, som ni skulle garantera makten.

Saddam Hussein och Muammed Khadaffi måste få en våldsam död, eftersom de visste allt om ERT våld och de kände till  hur man behärskade det och slog tillbaka.

På sina egna sätt, var de Motståndare till er. De visste det, ni visste det. Därför måste de inte bara lynchas utan också  nedvärderas, förödmjukas, finnas gömda i rått-och spindelhålor. Ni gjorde förresten samma sak med Che Guevara. Gå och se efter i er historia.

Men historien slutar inte heller här …för planen är bra mycket mer diabolisk än så att bara demonisera och baktala två självständiga ledare. Symboliken och budskapet glittrar alltför mycket och går inte att förbise.

Förutom rått- och spindelhålen, där suveräna ledare skall ha tagit skydd för att undkomma er dödliga makt uppe från luften, elden från himlen, den vite gudens vrede, från Bush till Obama till Sarkozy till Berlusconi till Cameron …den vite gudens vrede från dessa rena himlar sänder sin dödsängel Hillary Clinton med order att döda – ”Vi kom, vi såg, han dog ”vred hon sig i skratt…men då ni är en vit Gud och inte smutsar era händer… gör ni det annorlunda… banar väg för det.

Ni banar inte bara väg till att döda våra självständiga ledare, som inte har förblivit vid er bibel, men så banar ni också väg för de många Sodom och Gomorras förstörelse, era sinnes babylonier … ni måste se dom bli slitna i stycken, hur skulle ni annars försvara er existens som en mäktig, allsmäktig vit Gud på jorden – ni inkarnationen av er Goliats gudainspirerade dråpare.

Lik en Gud söker ni elden från ovan, åska och blixtar….era jetplans överlägsenhet gentemot små nationers … så i den sista bilden före gardinen sluts, ger ni den ett slutligt slag, det ack så nödvändiga slaget — ni kastar en oformlig del kött till de skällande rabiessmittade hundarna, till gamar och hyenor att frossa på till sin sista suck — till åkallan av Allah Akbar och recitationer ur Koranen.

Ni hoppas slå ner fler fåglar med ett enda klot av eld. För det första, att förgöra dom som går emot er. För det andra, att lämna de nergjorda, förödmjukade, avklädda sin makt till sina miliser och rebeller som verkat älska att ropa på Allah. För det tredje, att bereda mark för mer blodspillan genom sekteristisk strid, som överlämnade Saddam Hussein till att lynchas av shia-miliser, som då ni överlämnade Khadaffi till att lynchas av Misratas klaner.

Condi Rice, en annan av era dödsänglar med namnet ‘Konceptet för ett Kreativt Kaos’. Och just som i Irak, går Libyen igenom samma helvete… Men inte heller här stoppar bilden.

För att inte smutsa era fina vita händer lämnar ni över detta smutsiga jobb till den brune mannen, medan ni själva glor på porrfilm på era smartphones och säkrar så vissa av klippen blir som ett virus, som kan ses av miljoner. Det tjänar också ett syfte.

Se på dessa skäggiga män, kolla de här muslimerna, se hur vilda de är, se vilket barbari, det här är deras Gud, deras religion, deras Allah. Och det här är budskapet ni söker, det ultimata budskap ni vill förmedla, som den enda sanna vita Guden vill ni vare sig bli förknippad med dessa partner eller att de tillskrivs er. För en verklig Inkarnation av Helvetet, det är vad ni är.

övers Ingrid Ternert

16 september, 2011

Ständiga slitningar mellan amerikaner och saudier

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,krig,mellanöstern,NATO,olja,Saudiarabien,USA — ingrid @ 02:13

Strains steadily fray US, Saudi ties
av Jim Lobe Asia Times
Del 1 och 2

- Allt större påfrestningar mellan Förenta Staterna och Saudiarabien har försvagat en av världens längsta och mest effektiva bilaterala förbindelser, enligt de observatörer som finns på plats.

Det senaste åsiktsutbytet var Washingtons opposition mot månadens förväntade anbud från den Palestinska BefrielseOrganisationen PLO om en egen stat – är bara en av de frågor om att möta den ‘Arabiska Våren’s uppror, vilket till priset av olja hotar relationen.

Förre ambassadör Chas Freeman, som under tidigt 1990tal varit anställd som Washingtons toppdiplomat i saudiska Riyad vid tiden för första Gulfkriget, förklarar att ”Vi söker alltmer en affärsuppgörelse”. Redan före 9/11 attackerna märkte Freeman hur saudierna under den andra Intifadan hade noterat, att Israel knappast brydde sig om president George W Bushs uppmaning om att lätta på den repression, palestinierna fick utstå.

Han talade då till ett forum om de amerikansk-saudiska relationerna som hade sponsrats av CarnegieStiftelsen och det Dubai-baserade Gufstaternas Forskningscentrum (GRC). Professor Gregory Gause, prominent saudisk expert vid Vermontuniversitetet, säger detsamma. ‘Relationen är nu mera grundad på gemensamma intressen än en gemensam syn på världen,” sa han. ”Vad som håller den samman är bristen på alternativ’.

Den alltmer spända relationen kom på måndagen ännu en gång  ut till offentligheten, då Prins Turki al-Faisal, fd chef över Saudiarabiens underrättelsetjänst och tidigare ambassadör i Washington, hade publicerat ett stycke i New York Times med titeln ”Veto a State, Lose an Ally”, att sätta upp veto mot en stat och förlora en allierad.

Ifall Washington inte stöder palestiniernas ansökan om FN medlemskap, skulle ”Saudiarabien inte längre kunna samarbeta med Amerika på samma sätt som tidigare”, skrev han. Ett veto, varnade han, skulle inte bara ”få djupa negativa konsekvenser” för USA-Saudiarabiens relationer utan också ”underminera [USAs] relationer med den muslimska världen, öka Irans makt och äventyra säkerheten i regionen”.

Förenta Staternas-Saudiarabiens relationer daterar sig tillbaka till 1930talet, men var mycket starkare under det andra Världskriget då Franklin Roosevelt deklarerade Saudiarabiens försvar som ett ”vitalt” amerikanskt intresse, liksom under det Kalla Krigets dagar. Banden har alltid i första hand vilat på en grundmurad överenskommelse om säkerhet mot olja.
Förutom Riyads deltagande i det arabiska oljeembargot under oktoberkriget 1973, har de båda länderna haft ett nära samarbete i ett antal frågor, särskilt under 1980talet, då Saudiarabien hjälpt till att finansiera den sk ”Reagan Doktrinen” vars syfte var att störta de sk pro-sovjetiska regeringarna i CentralAmerika, södra Afrika och Afghanistan.

Under tidigt 1990tal tjänade Saudiarabien som avstamp för USAs kampanj att få ut Iraks styrkor från Kuwait, och Washington fortsatte till kort efter 9/11 en inte obetydlig militär närvaro i kungadömet. Men relationen ledde till ett antal sprickor under Bushadministrationens första år.

Förutom dåvarande kronprins Abdullahs besvikelse vad gäller Washingtons oförmåga att ha kontroll över Israels aktioner på det palestinska territoriet, det faktum att 15 av de 19 kaparna under 9/11 var av saudisk nationalitet, skapade en storm av negativ publicitet, särskilt vad gäller saudiernas privata uppbackning av al-Qaida och andra våldsamma islamiströrelser.

Förutom bilaterala spänningar kom Bushadministrationens misslyckande med att svara positivt på Abdullahs fredsplan med Israel, vilken ArabFörbundet antagit vid dess möte i Beirut år 2002, och 2003 års USA-ledda invasion av Irak. Saudiska Riyadh opponerade sig starkt mot invasionen, då man fruktade – som det visade sig helt korrekt, att avlägsnandet av Saddam Hussein tydligt kom att  öka Irans regionala makt och inflytande.

Av de tre post-9/11 frågorna, har bara en – samarbete om kontra-terrorism och relaterade ansträngningar att besegra al-Qaida och andra radikala islamiströrelser – upplevt betydande förbättringar i sina bilaterala relationer, enligt båda sidor. ”De dödar inte bara terrorister. Utan de attackerar också terrorismens ideologi,” enligt Freeman. ”Det utgör ett närbeläget område som kommit att blomstra.” De andra frågorna förblir emellertid seriösa debattfrågor.

Medan president Barack Obama upprepade gånger lovordat det arabiska fredsinitiativet, som idag Abdullahs plan kallas, har han inte lyckats övertayga Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att acceptera denna som en grund för förhandlingar med palestinierna. ”Vi var fulla av entusiasm för valet av Obama och hans tidiga politiska uttalanden,” sa Abdulaziz Sager, GRCs ordförande och grundare. ”På något oturligt sätt har det genom att säga, att USA kommer lägga in sitt veto mot Palestina [vid FN], skapat en hel del besvikelse.”

Samtidigt har Obamas planer att vid slutet av detta år dra tillbaka alla utom några få tusen USA trupper från Irak, saudierna sett som att konsolidera Irans inflytande över sin västra granne, vars shia-ledda regim visat ringa intresse av  försoning med sin sunni minoritet, och därutöver.

”Det finns inte längre en irakisk buffertstat,” noterade Mustafa Alani, GRCs chef för Programmet för Säkerhets- och Terrorism-studier, och sa  att Teheran utgjorde både ett ”strategiskt hot och ett internt hot” gentemot saudierna. Till dessa spänningar har nya tillkommit, och det som resultat av detta års Arabiska Vår.

övers Ingrid Ternert

13 september, 2011

Ground Zero från Arab Womans horisont

Filed under: Irak,Irak,Mänskliga Rättigheter,nya,terrorism,USA — ingrid @ 04:26

11 sept 2011 An arab woman blues
Judarna har sin Förintelse-industri och ni har ert 9/11
Jag läser en hel del av ert skit – maskulinitet och 9/11 terapi och de ofödda barn som ärver traumat och 9/11, kärlek, förlåtelse och fred och 9/11, Islamofobi och 9/11, konspiration och 9/11, den nya världsordningen och 9/11, 10 år framöver och 9/11…

O det är 9/11, o ja 9 och 11 är delar av en kalender, de kommer upprepa detta år ut och år in, även ni…… 9/11 är det enda som hänt och fått Amerika att stelna till. Tänk er det, det har inte hänt något annat. Till slut är de på något sätt viktiga, de har ju sitt 9/11. Jag menar, vi skulle kunna se det på hundra års sikt i historien, om det hade inträffat ett 9/11, vilket skulle visa

a) hur irrelevanta ni är och 2) att mycket få i själva verket bryr sig ett dugg om er och ert 9/11.

Så jag kan verkligen förstå varför ni fått det till en så stor sak –till slut får ni ändå någon uppmärksamhet, ni små ignoranta narcisissiska självbetraktare…

För övrigt var det en bra ploj för att få er att spänna några av era muskler, världen har åsidosatt er efter Vietnam… men publicitets-hungriga som ni är…

Ni vill verkligen tro att ni är några slags stora skitar som styr världen… då ni inte kan styra någonting, annat än genom tvång. Ni påminner mig om grannens barn som är så otrevlig, tills han får som han vill…ni är ena patetiska översittare. All hetluft, vapen, soldater, muskler och ingenting i era huvuden… man tar och skrapar på insidan och där finns ingenting. ZERO.

En massa brouhaha med maskingevär, bomber och missiler ….Döda allihop…säger ni med er gräsliga nasala accent. Och så dör människor överallt…hundratals, tusentals av dem…och vissa har inte ens vetat om vad 9/11 var och andra hade ingenting att göra med detta och vissa kunde inte mindre bry sig. Det visar hur inkonsekventa ni är. Folk visste helt enkelt inte, eller brydde sig om er. Jag undrar varför ?

Som de goda översittare ni är, behöver ni påminna om det…allt gick upp i rök, arrogant och förgäves, och Noll i Cabezas, i huvena…

Och miljoner människor har slaktats alltsedan 9/11. Irak var ett av dem. Hon hade inget att göra med ert Tvillingtorn. Vem bryr sig ett skit om Tvillingtornet när man har Babels Torn, tusentals år före er existens!

Men ni, ni är allt ett bra hungrigt folk, ni hungrar efter allt…ingenting tycks vara nog. Ingen mängd Gud, religion, mat, sex, pengar, saker som kan fylla upp er.

Ni berättar sagor för er själva varje natt, ni sjunger era vaggsånger gjorda av förnekelse…gjorda av lögner, gjorda av filmer som ni spelar tillbaka i era huvuden… ni uppfinner jinns, andar, fiender för att ge er själva ett mål, ett mål…eftersom ni har ingen mening, inget syfte och inget mål…

Ni driver omkring med den senaste innegrejen, med den senaste självhjälpsboken, med den senaste celebriteten, med den senaste gurun, med den senaste vad det än är… ni söker profeter och profetissor som en gång för alla tar ut er från er eviga andliga dövhet…

Och så händer  9/11. Till slut är ni något, ett någonting, ni finner mening,  9/11, ni finner till slut en verklig fråga kring vilken ni kan bygga era stackars små liv – äntligen är ni avundade, säger ni till er själva…

”Dom” är svartsjuka och avundas oss…och hela er akademi och experter samlas för att få ihop ännu en värdelös teori om varför ni är avundade. Ni blir lättade. Äntligen gav er någon, någonstans, ett erkännande. Ni är någon.

Narcissism i sin mest perverterade form är bättre än ingenting. Så ni harklar, upprepar och trycker T shirts, flaggor och souvenirer från ‘Ground Zero’, och ständigt glömmer den stora ‘Tomhet’ som finns inom er.

övers

Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress