Irak « Fredskoalitionen Göteborg

17 augusti, 2011

Krigsutgifter utöver all kontroll i Mellanöstern

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,Irak,Irak,krig,mellanöstern,NATO,olja,USA — ingrid @ 04:28

Triljon-dollaraffärer, USAs krigsutgifter går utöver all kontroll
av Deutsche Welle 2 augusti 2011

Den hetsiga debatten om USAs skuldtak har nästan bara kommit att fokusera på nedskärningar i socialförsäkringen och höjda skatter. Men huvudposten i regeringens utgifter har över huvudtaget knappst nämnts: De ökade krigskostnaderna.

Under veckor har en häftig politisk strid om regeringens skuldberg härjat i Washington. Båda partierna har kommit överens om, att man måste undvika att ställa in sina betalningar och att USAs skuldbörda måste läggas fram på bordet.

Men medan Republikanerna har tryckt på om en kraftig minskning av regeringens utgifter, då i första hand genom drastiska nedskärningar i sociala program, har demokraterna å sin sida velat tackla frågan framförallt genom ökade skatter för de rika.

I sin iver att skära ner välfärdsprogrammen och höja skatterna kom båda partier att förbise ett område av regeringens utgifter, vilket har en kraftig prislapp: Krigskostnaden.

Tillbaka till vintern 2002, då Förenta Staterna fortfarande begrundade om man skulle starta krig mot Saddam Hussein eller inte, då president George W Bushs närmaste ekonomiska rådgivare beräknade, att en invasion skulle kosta mellan $50 och $60 miljarder dollar (35-41 miljarder euro).

Med de USAtrupper som skulle dras tillbaka från Irak vid slutet av år 2011, har kriget gått på en växande totalkostnad av $806 miljarder över de gångna åtta åren, enligt det oberoende ‘USAKongressens ForskningsRåd’, vilket minskat Bushadministrationens ursprungliga framställning. Emellertid har Washington också under ett decennium bekostat kontraterrorism-operationer i Afghanistan och gått in med hemliga militära attacker i Pakistan.

En ny studie av Brown University med titeln ”Krigskostnader” beräknar, att när allt är sagt och gjort kommer Förenta Staterna totalt att ha lagt ut mellan $3 och $4 triljoner på utländska krig alltsedan attackerna den 11 september 2001.

(1 triljon = 1000 miljarder, 1 miljard = 1000 miljoner, 1 miljon = 1 000 000)

”Om man studerar krigshistorien under millenierna, har de som velat gå ut i krig alltid mycket tydligt underskattat kostnaderna både i blod och skatter,” berättade Linda Bilmes, medförfattare till boken om ”TreTriljonDollarKriget”, för Deutsche Welle. ”Man hade en administration som väntade sig ett snabbt och billigt krig.”

Diskontokrig
Lawrence Lindsey, ledare för Bushadministrationens Nationella Ekonomiska Råd, gjorde ett försök att sätta en prislapp på vad en regimförändring i Irak kunde kostat Förenta Staterna hösten 2002.

Lindsey beräknade att ett krig i MellanÖstern skulle kosta mellan $100 och $200 miljarder, eller 1-2 procent av Amerikas inhemska bruttonationalprodukt (GDP). Han släpptes efter det och administrationens budgetchef, Mitchell Daniels, föreslog en ny siffra på $50-$60 miljarder.

”Han (Lindsey) var en mycket erfaren kille – en högre ekonom – så att ta till och avskeda honom för detta, det var något i grunden stort drag,” sa Bilmes, expert på offentlig finansiering vid Harvards ‘Kennedy School of Government’. ”Det betydde att den grupp människor som tagit detta beslut var en mycket sluten grupp.”

Bushadministrationens ”shock-and-awe” kampanj, som i grunden besegrade Saddam Husseins nedgående konventionella militär, gick in i ett okonventionellt utnötningskrig och tussade Iraks etniskt-religiösa grupper mot varandra, med USAs militär stående fast i mitten.

”De undervärderade totalt hela situationen,” sa Bilmes. ”Det fanns ingen plan för vad som hade kunnat hända och vad man kunde släppa lös genom att invadera Irak.”

Så motståndet hängde med, år efter år, att kostnaderna för kontraterrorism – nästan helt finansierade via skulder- började öka.

”Tre triljoner dollar var det minsta,” sa Bilmes. ”Det var ett minimum för vad kriget kunde kosta. Vid det här laget kommer kriget ha kostat mellan $4 och $6 triljoner, men där har funnits många kostnader som inte gått att kvantifiera.”

Att binda ihop punkterna
Irakkrigets krigsskådeplats, alltså Persiska Viken, är en viktig leverantör för världens oljeförsörjning. Mellan 2001 och 2003 kostade ett fat olja $25, där man enligt Bilmes framtida marknader förebådar att priset under följande decennium förblir stabilt.

Politisk instabilitet var emellertid i Irak en av de faktorer som kunde förorsaka ett avbrott i oljetillförseln, just då kraven ökade beroende på den ekonomiska boomen i Indien och Kina. Under 2008 kostar ett fat olja – den globala ekonomins livsnerv – $140 dollar. Det femfaldigade oljepriset sätter en enorm press på den amerikanska konsumentens vardags-budget och pressar politikerna i Washington att införa preventiva åtgärder till att lätta krigsbördan i väljarnas plånbok.

”De ökande oljepriserna var en av de faktorer som bidrog till ‘den privata riksbanken’ Federal Reserves beslut att samtidigt öka likviditeten i USAs ekonomi,”sa Bilmes. ”Den ökade likviditeten var en av de faktorer som bidrog till husbubblan.”

Mänskliga kostnader
I en tid med begränsade ekonomiska ramar gav krigens prislappar upphov till ett växande politiskt fokus hos det amerikanska folket och dess valda ledare. Men den humanitära kostnaden i termer av dödade och skadade, och den långa påverkan som dessa bördor ger samhällen och familjer, har hittills inte rapporterats.

Enligt BrownUniversitetets rapport har omkring 225 000 amerikaner dödats och 365 000 skadats fysiskt i konflikter i Irak, Afghanistan och Pakistan alltsedan 11 september-attackerna. Neta Crawford som är författare till rapportens sektion om humanitära kostnader, säger att de representerar dom människor som direkt blivit dödade eller skadade av kulor och bomber.

Indirekta dödsfall är inte medräknade, de som relateras till de hinder som uppkommit som resultat av krigens påverkan på infrastruktur och hälsovård. ”Beräkningarna från andra konflikter säger, att mellan fem och femton gånger antalet dödade människor kommer som resultat av bomber och kulor – krigets eld – och dör genom dessa indirekta effekter,” säger Crawford, vetenskappolitisk professor vid Boston Universitetet, för Deutsche Welle. ”Det skulle ha varit absurt, om istället för antalet X, det vore fyra gånger eller femton gånger detta. Vi vet inte.”

Emellertid börjar och slutar inte den mänskliga kostnaden med dessa individer. Varje dödsfall och fysiskt sår bär med sig större sociala kostnader och påfrestningar på familjer och samhällen över CentralAsien, MellanÖstern, Europa och NordAmerika. ”Varje person som har stupat och gett pengar till sina familjer, betyder att deras familjer blir ändå fattigare,” sa Crawford.

”Varje död betyder att man skall betala begravningskostnader. Varenda en som är skadad eller lemlästad behöver tas om hand. Det är en fortsatt börda på de dödades och sårades existerande familjer.” Fördelarna: Krigskostnadernas ekonomiska och mänskliga pris har blivit högt. Men kommer kostnaderna att överväga fördelarna? Talibanerna och Saddam Hussein störtades från makten. Nu försöker man i Afghanistan och Irak få fram en ekonomisk och demokratisk
utveckling i regioner, eftersom det där finns underskott av bådadera.

”Då man beräknar kostnaderna och fördelarna av varje större militärt uppdrag, är fördelarna svåra att försäkra sig om, men en sak som man kan göra är att uppskatta kostnaderna,” sa Bilmes. ”En av de saker vi vid den tiden kände till men inte brytt oss om, det var kostnaderna”, fortsatte hon. ”De har inte bara ignorerats, utan under tiden Irakkriget höll på, tog man medvetet och bortsåg från kostnaderna.”

Medan krigen officiellt trappas ner, ska USA följa sin respektive tidtabell för att dra sig ur Irak och Afghanistan. Då kommer historien slutgiltigt att döma, huruvida det var värt investeringen av liv och resurser i dessa kampanjer. Kostnaderna kommer emellertid att fortsätta ackumuleras, även efter det sista geväret tystnat.

”Vi tror inte på att kriget slutar när striderna upphör”, sa Crawford. ”Kvar finns en långvarig påfrestning i deras kroppar och relationer. Kriget skrivs in i deras kroppar som dålig hälsa, och fortsätter till dess att striderna upphör.”

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

8 augusti, 2011

AlQaida kommer inte ha något uppehåll i sin jihad

Filed under: Afghanistan,Afrika,CIA,Egypten,Irak,Irak,Israel,krig,Libyen,NATO,Pakistan,religion,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 23:34

17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.

Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.

av Murad Batal al-Shishani

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.

Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’ (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”

Han uppmanade därefter potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.

Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 augusti, 2011

Ryssland når ut till Iran

Filed under: dollar,Fred,Irak,Irak,Iran,krig,NATO,Ryssland,Syrien,Turkiet,USA — ingrid @ 21:34

av M K Bhadrakumar
Asia Times

Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.

Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.

Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.

Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.

Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.

Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.

Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.

Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.

Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)

Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.

Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.

Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.

Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.

I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.

Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.

Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”

Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…

Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.

Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.

Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.

Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.

Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .

Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;

USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.

Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

3 augusti, 2011

USA odlar ett träd av spänningar mot Iran

Filed under: Afghanistan,FN,Irak,Iran,kärnkraft,Kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,media,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 04:03

3 aug 2011
USA odlar ett träd av spänningar med Iran
av Kaveh L Afrasiabi

Washington har närt ett fullkomligt träd av spänningar gentemot Iran, fast rotad i en övergripande sanktionsregim, militär omringning, propaganda och psykologisk krigföring och ett lågintensivt proxykrig genom etniska terroristgrupper. Det hela rör sig nu mot ännu en spirande konfrontation i MellanÖstern.

Istället för att fokusera på hur man minskar spänningarna med Teheran, verkar Förenta Staternas politiker vilja piska upp trycket och jämna väg för varje upptänklig anklagelse mot Iran – först och främst kärnvapenspridning, regionalt omstörtande verksamhet och terrorism – levererat i snabb takt.

USA har nu formellt sammankopplat Tehrans regim med al-Qaida i en upptrappning av anti-Iran retorik som officiellt rättfärdigas i Washington i termer av bevisning, att Vita Huset har ”kontroll” över MellanÖsterns utveckling och inte fastnat i en inhemsk oro över USAs nationella skuld. Ändå är detta en lam ursäkt och reser frågan om vem som i själva verket har kontroll över USAs Iranpolitik?

Utifrån Teherans fördel, är svaret rättframt. Enligt en professor i politisk vetenskap vid Teherans Universitet, som talat med författaren under löfte om tystnad, har ”En särskild grupp judiska politiker i Vita Husets StatsDepartement och FinansDepartement kapat president Obamas politik om Iran, så att Obama en dag kunde vakna upp och finna nätet av konflikter med Iran så hårt bundna runt honom, att han inte har någon chans utan att få argumentera med oss.”

Med andra ord, väldigt få människor i Iran håller numera fast vid det hopp man tidigare haft, att Obama sökte efter en ny Iranpolitik, eller att sanktioner var ett alternativ till krig, eftersom de sakta men säkert visat sig vara preludiet till detta.

Amerikas problem är emellertid att finansiellt sett vara tömt, som resultat av dyrbara krig, så en konflikt med Iran skulle kunna få potentiallt förödande följder för världsekonomins återhämtning genom att trigga skyhöga energipriser, för att inte nämna en komplicerad häxkittel av multipla kriser i MellanÖstern.

Den politiska omvälvningen i MellanÖstern innebär en stor utmaning för USA, som ser sin traditionella auktoritet i olika delar av Arabvärlden, inklusive Egypten, Jemen och Bahrain, invecklad i allvarliga frågeställningar – alltmedan det är mycket lite USA kan göra för att stoppa momentet en palestinsk stat, som nu Förenta Nationerna bygger upp utan att vidare smutsa ner sitt rykte i arab- och den muslimska världen.

Det har lett till att en del figurer i Teheran spekulerar om USA och Israel i höst tänker artificiellt blåsa upp Irans kärnenergikris och med det lägga åt sidan sin uppmärksamhet på den palestinska frågan. Ett problem med den synen är att den kan minska eller totalt förstöra USAs och Irans delade intresseområden, framför allt i Irak och Afghanistan, där både Washington och Teheran backar upp samma politiska hästar.

Iran är orolig för de rapporter som visar att USA söker utvidga sin militära närvaro i Irak och bygga permanenta baser, en vändning som stört de nationalistiska irakerna, inklusive de som ger sken av militant shia, desto större skäl för Teheran och Washington att överväga säkerhetsdialoger om Irak, eftersom Iran är inblandad i Iraks säkerhet. Inte heller kan USA åsidosätta Iran från framtida möten om Afghanistan, som hotas av talibanerna och deras al-Qaida supporter, båda anti-shia fundamentalister.

Som väntat har Teheran skakat av sig Washingtons senaste anklagelse gällande dess inblandning i al-Qaida, med vissa politiska analytiker från Teheran som avfärdar det som ”en gammal vana som är svår att få bort”, och refererar till USAs förevändning för att attackera Irak, till viss del genom att hävda en länk mellan Bagdad och al-Qaida. Upprepar historien sig själv? I så fall blir det lika tragiskt som 2003 års fiasko.

Washington och Teheran skulle ha kunnat vända den nuvarande krisen i dess relation till en möjlig avspänning och kanske även återuppta vänskapliga förbindelser, så mycket gav i själva verket Irans förre president, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, vink om; en nickning av USA till det nyliga ryska ”steg för steg” förslaget uppmanar också till en intelligent lösning av kärnenergikrisen med Iran (se USA avvisar rysk genialitet om Iran Asia Times Online, 20 juli ).

En läglig katalysator kan komma i form av att släppa de två amerikanska liftarna i Irans fångenskap, i vilket fall skulle ett mått av godhet genereras på kvällen av president Mahmud Ahmadinejads besök vid Förenta Nationerna i september. I det fallet kan USA bli tvingad att dingla morötter istället för käppar och med det visa sin goodwill.

För i varje fall finns nu inget synbart tecken på någon amerikansk goodwill gentemot Iran, enbart animositet. En annan fingervisning om tonen i överenskommelsen är delaktigheten av den iranska gruppen, Mujahideen-e Khalq (MEK), från USAs lista med terroristgrupper, vilket tas beslut om under de närmaste veckorna. Detta är bundet till högre spänningar, då Teheran avskyr USAs skydd av MEKs Camp Ashraf inne i Irak.

MEKs avförande från terrorlistan är en särskilt känslig fråga för Irans ledare, vilka beskyller gruppen för mord på många av regimens topp politiker och anställda, och det kommer få en oproportioneligt stor inverkan genom att så frön av misstroende mellan de båda sidorna.

övers Ingrid Ternert

anm IT- Misstroendet grundar sig på att det alltid varit svårt att bedöma vilka terrorgrupper som, ibland i flera led, lierar sig med vilka. USA ser ut att hittills varit den som hållit flest terroristgrupper under armarna och då i eget intresse.

Kommentering avstängd

16 juli, 2011

Tareq Aziz: “Sjuk, Isolerad och Övergiven”

Filed under: FN,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,olja,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:01

av Felicity Arbuthnot 15 juli, 2011

”The expense of spirit in a waste of shame … is perjured, murderous, bloody, full of blame, savage, extreme, rude, cruel, not to trust.” William Shakespeare (1564-1616.)

I Storbritannien har under de närmaste månaderna varit mycket diskussion om sjukas rättigheter eller om de med ett slags invalidiserande tillstånd skulle få välja när de ska dö.

Tänk att känna sig så hopplös, övergiven och förtvivlad att man vill bli avrättad – i Irak. Det utgör inlagan med åberopande av Tareq Aziz, landets förre utrikesminister och vice premiärminister.

Aziz flydde till amerikanarna två veckor efter invasionen år 2003. Välkänd i Väst hade han en viss tro på det internationella Samfundet. Trots sorgligt behandlad i USAs diplomatiska kretsar, oförmögen att resa iväg från FN i New York

”Hade Embargot utsträckts till och med till dialogen? Ändå blev vi anklagade av Väst för att vara odemokratiska”, sa han till mig i en intervju före invasionen av Irak. Han hade en poäng. Emellertid trodde han i stora drag på det Internationella Samfundets integritet. ”Jag kan tala på varje nivå (med) fransmän, ryssar, kineser, spanjorer, italienare, belgare …”

Denna tidigare utrikesminister var en sjuk man med allvarliga hjärtproblem, även då han reste från Bagdad till Rom för att be påven gripa in, just före invasionen, i ett modigt och desperat drag för att undvika mer lidande och blodbad. Det gick inte att ta miste på hans passion för sitt land och i detta komplex – efter decennier av krig, då förståeligt nog ett klimat av paranoja fått fotfäste –var han beredd ta personliga risker.

”Varför kommer inte en blandad amerikansk grupp Kongressmän hit, talar med vårt parlament, engagerar sig i dialog och möter människor?”, frågade han mig och andra utländska besökare som han mötte, och utsträckte sin inbjudan till högre brittiska parlamentsledamöter. En del av oss arbetade hårt för att föra fram hans budskap. Han – och vi – kom att rikta oss till en politisk mur. Lögner, slakt och invasion blev en över- raskning för diplomatin, var gång verkar det som, under denna ”Nya VärldsOrdning.”

Som hans son Ziad sanningsenligt säger, borde Aziz av sina kolleger erkännas som krigsfånge, då han till april 2008 varit fängslad utan rättegång, som en advokat väl insatt i fallet säger: ”De kastade boken på honom.” För hela regimen, vilket argument det än gällt, har det inte gått att ta miste på hans mod och stolthet, ingen flydde, alla ville stanna i Irak, vad än hände – och gjorde. I en rättegång under översyn av domare Raouf Abdul Rahman från Hallabja, ett juridiskt skämt vad gäller opartiskhet, som dömt Saddam Hussein till döden och med stolthet släpat in den distingerade Aziz i pyjamas till rättegången.

Advokater kunde inte representera honom mellan dödshoten och vägran att få visum. I en rättegång betecknad som ”grundläggande ”av ‘Human Rights Watch’, dömdes han till döden som förutspåtts. Då allt kommer omkring är han näst Saddam, den som visste mest om Västs allianser, överenskommelser, vapenförsäljning och samarbete med Irak under decennier. Volymer som bevaras på endast två platsers, stulna från Bagdads Ministerier och nu (illegalt) i Washington – och i huvuden på några få medlemmar av Iraks, onekligen fortfarande legitima regering, eftersom också invasionen var illegal.

President Barack Obama gjorde en utfästelse före valet att inte lämna över Tareq Aziz till den iraskiska regimen. Ännu ett brutet löfte i hela hans litania av brutna löften. Aziz lever nu på nåder av premiärminister Maliki, vars Dawaparti försökt avrätta honom i irakiska Dujail den 1 februari 1982. Medan dödsstraffet mot honom övergått till livstids fängelse, har han med åldern förlorat hoppet. Hans familj har inte kunnat besöka honom på åratal och han känner att de runt globen, de som han hade trott var hans vänner, har övergett honom.

Det finns dom som aldrig slutat trycka på politiker, president Obama, brittiske utrikesminister Hague, Påven, Ärkebiskopen av Canterbury, Romersk katolska Ärkebiskopen av Westminster, Vincent Nichol på uppdrag av de sköra irakiska kristna och hans kollegor. (Deras föregångare har också många gånger försökt). Dessa inkluderar förre parlamentsledamoten och ministern Tony Benn, förre assisterande generalsekreterare i FN och Humanitära Koordinatorerna i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, biskopar, läkare, akademiker, journalister och många andra. Breven har förblivit obesvarade eller gett skamligt undvikande svar.

Kyrkoledare som verkar vara en värld från den humanitet de predikar. I veckan talade en tidigare kollega till Rowan Williams, nu ärkebiskop av Canterbury, om sitt engagemang i JubileumsGruppen, grundad under 1980talet, vilken gått emot Margaret Thatcher och Falklandskriget. Margaret Ronchetti sa till BBC Radio4 den 3 juli att: ”Rowan engagerade sig för dom som inte har en egen röst.” Efter att ha nått en hög post, verkar det som han förlorat sin.

Den självutnämnde ”Bagdads kyrkoherde”, Andrew White, åkte ursprungligen till Irak på inbjudan av Tareq Aziz, i den anda att få människor att träffas och förstå varandra. Alltsedan 2003 har dennes tystnad genljudit genom åren. För några månader sedan försämrades hans hälsa, Aziz lyckades skicka ett brev via sin advokat och bad, ifall han dog, att han skulle begravas utanför Irak:

”Tills Irak är befriat”, orolig för att hans grav och kvarlevor skulle vandaliseras, som Irak har dalat under ockupationen, och som han förebådat i intervjun, under den ”proUSA-regering de vill få in och presenteras som en demokrati med mänskliga rättigheter.”

Hans passionerade kärlek till Irak förblir ett oförglömligt minne. Jag har skrivit förr, avbröt han plötsligt och sa: ” Madam Felicity, då jag var tio år gammal delade jag ut flygblad på Baghdads gator, la in dom i folks brevlådor för att stoppa britterna att ta vår olja. Ännu tänker jag inte ge upp Irak .”

Förra veckan gick han ut med ett uttalande via sin advokat Gilles Devers, att han hellre ville bli avrättad. Han är, säger monsieur Devers: ”sjuk, isolerad och övergiven.” Han gav aldrig upp då det gäller Irak, men han gav upp livet och en värld av skam som nära förstört hans land, hans älskade land, samhällenas och arkeologins ”Civilisationens Vagga”.

I ett viktigt fall vad gäller offentliga intresset har Birminghams Allmännyttas advokater, Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna i Strasbourg, nu bestämt att trupper ska stå under lagen om de Mänskliga Rättigheterna och måste beskydda liv och frihet i ockuperade länder.

Med eller utan trupper förblir Storbritannien en del av invasionsstyrkan. Skulle den brittiske utrikesministern William Hague vilja instruera sina advokater att få representation i Iraks regering av hänsyn till en sjuk man, nära åttio år gammal, och hans kollegor för att få bort åtminstone en liten del av skammen av det vi i vårt namn gjort i Irak?
övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

12 juli, 2011

Resultatet av en fiktion – USAs första dollarkrigsförlust

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,USA — ingrid @ 00:32

A work of fiction – The First American Dollar War Defeat
av Ron Holland

En kort historia visar hur elitens och centralbankernas mäktiga intressen kunde manipulera USAs utrikespolitik genom att använda en svart-flagg händelse som garant för den amerikanska dollarn att förbli reservvaluta i världen. Det är naturligtvis bara ett hypotetiskt scenario och en hypotetisk fallstudie och de inblandade personerna har inga kopplingar till nämnda händelser eller regeringstjänstemän.

”Generaler är alltid beredda på sin sista strid.” ~ ett ordspråk

5 juli 2011 del 1 – Följande är en kort fallstudie om ett möjligt krig – och en finansiell kris som startar i MellanÖstern. Vita Husets

Situation Room – Förberedelsen för operation ”Protect Arab Spring & Democracy”. Chefen för CIA har kallat mötet till ordning. ”Herr President, Vice President, valda medlemmar av regeringen, Högsta Försvarsledning och ordförandena i Senaten och Representanthuset, det är ett nöje att vara här idag tillsammans med ordföranden i Finansministeriet och Federal Reserve.”

”På grund av denna informations hemliga natur, ska alla idag här närvarande behandla den information vi presenterar som topphemlig, av ytterst hemlig natur, och ta hand om alla läckor med hårdast tillgängliga metoder inklusive utökade förhör och även fängslande i säkerhetsinrättningar från Diego Garcia till Guantanamo.

Varje offentlig kunskap om detta möte innebär en klar och existerande fara gentemot USAs regering och ska behandlas därefter. Är det någon här som inte har förstått vad jag just meddelat? Då fortsätter vi.

På grund av ökande spänningar gentemot Islamska Republiken Iran, indikerar våra högsta underrättelser ett omedelbart hot inom närmasta två veckor från Iransponsrade terroristattacker mot oljepipelines, infrastruktur, oljekällor och borrplattformar, mot civila oljearbetare såväl som tusentals civila USAkontrakterade.

Det är Förenta Staternas fastställda mål att skydda och försvara våra allierade i Gulfregionen och deras oljereserver. Detta för att öka deras nationella inflytande och prestige i egenskap av regionala makter i området. Varför vi nu tänker agera för aktivering av Operation ”Protect Arab Spring & Democracy” till ”Skydd för den arabiska våren och demokratin”.

Notera att Iran i själva verket inte på hundratals år invaderat någon annan nation, trots det är utrikespolitiken idag mycket utsatt. Hitintills kommer en bred koalition västmakter att gå med på de officiella men i realiteten privata förfrågningar om allierade trupper till skydd och försvar av följande nationers oljereserver och infrastrukturer: Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Khatar, Förenade ArabEmiraten och Oman.

Dessutom de rebellstyrkor som kämpar mot Khadaffis såväl som Tunisiens, Algeriets och Nigerias regeringar, med begäran från franska, tyska och italienska militära försvarsstyrkor till skydd för deras oljeregioner och resurser gentemot terroristhot.

Storbritannien kommer till beskydd av Kuwait och dess kustlinje, medan närliggande oljeproducerande regioner söder om Jemens gräns skyddas av amerikanska trupper som nyligen dragits ut ur Afghanistan såväl som ytterligare enheter som flugits in från den tyska kontinenten och Förenta Staterna. Not: Etablerad historia har i viss mån glömt att Storbritannien tidigare invaderat och ockuperat både Kuwait och Irak den 22 juni 1941, samma dag som Tyskland invaderade SovjetUnionen.

Dessutom på grund av en kortvarig brist på amerikanskt pansar och marktrupper har Israels FörsvarsStyrkor (IDF) fått förfrågan om tillfälligt skydd av en förrådstransport landvägen över Jordanien söder om huvudstaden Amman (med permission utfärdad av Jordanien) till Arabiska Viken i Saudiarabien, norr om Bahrain upp mot gränsen till Kuwait, som ligger under deras temporära försvarskontrollområde. Det kommer att garantera Israel de olje- och gasresurser man förlorat efter stängningen av Egyptens rörledning till Israel år 2011.

Vi väntar oss en fredlig återpostering av trupper till skydd och försvar av folket vid Arabiska Vikens region gentemot hotet från iranska terroristattacker och en verklig invasion och inget annat. Vi agerar utifrån en särskild förfrågan från berörda regeringar.

Var snäll notera, att utifrån denna aktions särskilda natur ska en officiell propå till Kongressen och det amerikanska folket utfärdas så snart en fredlig militär omplacering har verkställts. Ordern om aktionerna har redan utfärdats genom detta president-direktiv ‘Presidential Decision Directive”, dvs presidentens exekutiva order, förutom att den inte behöver publiceras i det Federala Registret och inte är offentlig handling.

Det var ett krav på grund av kommande kris och omsorg om amerikansk nationell säkerhet…

Det sammanfattar yttrandet, så var snäll och håll allt ni hört här idag i minnet, vilket till sin natur är topphemligt. Var snäll och utsätt inte er själva, er regeringsställning eller era familjers säkerhet genom att tala utanför detta rum.

Nu kommer man att stanna kvar för ett annat möte i ett annat ämnesområde. Nämligen Presidenten, Vice Presidenten, De Förenade Stabscheferna, Finansministern och Ordförande i Federal Reserve.

Då rådgivarna och kommitténs ordförande hade lämnat besöksrummet, gick finansministern och Federal Reserves ordförande till det långa konferensbordet medan chefen för CIA satte sig längst bak.

Presidenten talade först, ”Mina herrar vi samlas nu här till ett möte vid det Nationella SäkerhetsRådet (NSC) och jag har

inbjudit Stabscheferna från varje militär gren att delta, då de anklagas för att genomföra hemliga PresidentDirektiv. Jag tror att människorna runt detta bord kommer att förstå allvaret i situationen, efter att vi hört ordföranden i Federal Reserve och Finansministern. Herr finansminister, ni kan göra er presentation och ni andra känna er fria att ställa frågor när ni vill.”

För anledningen till diskussionen, trots påståenden om motsatsen, hade fått rummet fullt med den vanliga handplockade makteliten, karriär-klättrande synkofanter som gör upp med Washingtons högsta maktelit och militären. Var och en har haft sin väg till toppen av den egna byråkratin och var och en själv lärt sig överleva där på toppen och frodas i en angloamerikansk politisk regerings- och militär-maktelit.

Varje individ följde sina sponsrade intressenters utstakade väg, vilka hade satt dom på snabbspåret till en succéartad karriär.

För alla utom en. Chefen för arméstaben Thomas Jonathan Hudson var på något sätt olik resten vid bordet. Efter att ha gått ut West Point hade han i själva verket förts fram till denna ArméStabsChefs position efter att ha följt en lång och utmärkt militär karriär, utan att själv spela denna maktspels-elits politik. Han hade på något sätt kommit till toppen av sin armékarriär genom sitt minne, sina ledartalanger och det faktum att han alltid hade gjort sitt jobb och följt order.

Dessutom älskade Thomas J. som hans vänner kallat honom, att läsa och studera militärhistoria och han trodde att hans uppvaknande kommit tidigare under 2004, då han inhandlat Tom Woods bok ‘The Politically Incorrect Guide To American History’. Det hade fått hans läsande in på nya områden av politisk historia och ekonomi om Inbördeskriget och de båda Världskrigen.

Senare följde finanskraschen år 2008, då han också dök ner i finanspolitiken med Woods Meltdown bok och därefter Ron Pauls ‘Slutet på Fed’(eral Reserve). Trots att han inte röstat på Ron Paul år 2008, för han trott det inte var bra att blanda politik med militärtjänst, började han en djuplodande utbildning om vad som hänt med Konstitutionen och det land han svurit eden att försvara.

Privat följde han MisesInstitutets tillställningar och hemma loggade han in för att läsa ‘The Mises Blog’, LewRockwell.com och ‘The Daily Bell’ nästan var dag. Han läste Hayek och Ludwig von Mises och även Human Action.

Nu då han står inför pension, var Hudson redo att lämna armén och hade redan skrivit brevet till sin avskedsansökan, när detta med Iran och oljekrisen verkade utvecklas nästan ut i det blå. Som alltid var generalen åter redo att tjäna sitt land och göra sitt bästa för att skydda vår nation och våra nationella intressen från knäppa iranier. Han kom ihåg sin ed:

Jag (Thomas Jonathan Hudson), allvarligt svär att jag kommer att tjäna och försvara Förenta Staternas Konstitution mot alla fiender, utländska som inhemska; att jag hyser sann trohet mot och ‘tro’ på densamma; och att jag ska lyda Förenta Staternas presidents och mina överordnades order, enligt reglementet och den Militära Rättvisan. So help me God.

Och detta är hur det kom sig att vi visste vad som hände vid mötet med Nationella Säkerhetsrådet, eftersom Thomas Jefferson Hudson var en sann patriot som älskade sitt land och råkade vara välsignad med ett fotografiskt minne. Ifall det skulle talas- eller skrivas ner, kunde han exakt återge informationen.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

5 juli, 2011

Libyen – en bitter sanning om ett land i krig, uppdaterad

Filed under: Afrika,CIA,EU,FN,Irak,Irak,krig,Libyen,NATO,olja,vapen — ingrid @ 00:08

Voice of Russia 22 juni, 2011 ’Libyer stöder helt Muhammed Khadaffi’

Artikeln påminner starkt om upprinnelsen till Irakkriget, alla bombningar och vad världen då fick höra om diktatorn Saddam Hussein . Även vi i ‘Human Shields’ i det oljerika Irak, kan känna igen mycket i denna historia.

Här avslöjar den välkända italienska dokumentärfilmaren Fluvio Grimaldi hela myten om situationen i Jamahiriya.

Ambassadören i Rom visade sig vara en av de få högt rankade libyer som glatt samarbetade med denna starka partner. ”Ifall vi vill ha visum till Benghazi, går det att greja omedelbart. Och vill man resa till Tripoli behöver man inget visum”, förklarade ambassadören.

Jag följde med en grupp brittiska fredsmänniskor som alltså ville veta sanningen om allt det som händer i landet, skriver Grimaldi. Expeditionen flög till Tunisien varifrån den landvägen fortsatte till Libyen. Rutten var föranledd av västlig press, då gruppen besökte platser där situationen varit särskilt svår enligt media.

I Tripoli blev de utländska besökarna kontrollerade av den nuvarande regimens unga funktionärer, som skulle stanna med gruppen. Grimaldi och hans medresenärer kunde emellertid stoppa var de ville och tala med vem som helst om något ämne. Detta var en frihet som ackrediterade journalister i Benghazi inte hade.

Nationell enighet och fast beslutsamhet att försvara sitt land, var det som mest av allt hade imponerat på gruppen. Skollektioner blev inte stoppade en sekund, och nu erbjuder dessutom skolor ytterligare träning i hur man använder vapen.

Träningen är för både pojkar och flickor. De så kallade ‘human shields’, mänskliga sköldar, som i realiteten är kanonmat, visade sig vara helt frivilliga enheter.

Städer vid Medelhavskusten, hemsökta och avskurna av Khadaffis trupper, är enligt västlig media i realiteten väldigt pittoreska platser med ett bra vattenförsörjningssystem och ett starkt jordbruk. I varje påstådd förtryckt stad, sa folk till de italienska journalisterna att de hört talas om Muhammed Khadaffis tyranni från sina släktingar och vänner utomlands, och att den verkliga katastrofen enbart kom, då NATOs bombningar börjat med målet att skydda folket!

Enligt Fluvio Grimaldi kom varje intervju att undan för undan förstöra Västs historia om den libyska ledarens hemska aggression. Den lokala katolska kyrkan blev en plats för pilgrimer. Muslimska kvinnor besöker den katolska prästen varje dag och ber honom att berätta sanningen för världen om situationen i landet. Libyer bad Grimaldis grupp göra detsamma.

Libyska medborgare har redan nu i sex månader frivilligt försvarat sitt land. Lokalbefolkningen säger att armén gör sitt bästa för att tala med civilbefolkningen utan att ta del i fientligheterna. Lokalbefolkningen verkar inte vara uppskrämda illiterata slynglar, tvärtom påpekade Grimaldi deras värdighet och hedern i deras sätt att vara.

Det har nämnts tidigare att situationen i Libyen inte är lika svart som det Obama och hans NATO allierade försöker måla upp. I vilket fall är det så att Senaten i USA gett Obama grönt ljus att utvidga operationen i Libyen under ännu ett år och koalitionen håller då oupphörligt på med att leta bevis för Khadaffis blodiga brott, och en vittnesrapport skulle då ha varit helt på sin plats…

http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25492

KrigsPropaganda: Västlig Media Stöder NATOs TerrorBombing av Libyen

av Stephen Lendman

Västmedia, särskilt den i Amerika, ignorerar mestadels Obamas multipla krig (inklusive dom mot Pakistan, Jemen och Somalia), och fokuserar främst på att terrorbomba Libyen och slakta civila för att rädda dom.

Sedan den 19 mars har dödandet och förstörelsen pågått varje dag. NATOs andreman, USAamiralen Samuel Locklear förklarade för Kongressen att Washington vill avrätta Khadaffi. Tidigare har en av hans söner mördats och tre av hans barnbarn, såväl som 40 libyska imamer, som hade besökt en fredskonferens för att få ett slut på den blodiga uppgörelsen.

Skoningslös ville Obama, fredspristagaren, att den hade fortsatt, åberopande ett exekutivt privilegium att göra detta.

I Progressives Radio NyhetsTimma, direktsänt i Tripoli fanns rapporter som diskuterade sjukhus, skolor, bebyggelse itätorter och andra icke-militära bombade mål med dödade civila, anti-NATO-vrede och ett växande folkligt stöd förKhadaffi, inklusive den miljon libyer som demonstrerade för honom i Tripoli.

I radiosändning sa Cynthia McKinney att hon såg allt, inklusive dödade fiskare till havs, import av blockerad mat och medicin som bevis för att rebelliska legosoldater mördat, torterat, trakasserrat och våldtagit mörkhyade medborgare som henne själv, och dagliga terrorbombningar – krigsbrott att på varje sätt besegra, kolonisera och plundra Libyen för profit och större regional kontroll.

Som McKinney och andra av ‘Progressiv Radio’s gäster, är Tripoli-baserade journalister från Väst också vittne till NATOs brott. Icke desto mindre identifieras de av sina rapporter och erbjuder en tvättad version av kriget, lösryckt från den verklighet de döljer, utan att ta hänsyn till den dagliga rädsla som är nog för att ge vem som helst mardrömmar och andra tankar om vem som har rätt och fel i denna konflikt.

Är det något att tveka om? Tar det en angelägen lyhördhet för att veta? Kan mänskligt elände hållas borta genom att ge ut sin dagliga kopia? Uppenbarligen är det så, om man inte bryr sig om professionell standard, inklusive ingressen till ‘Yrkesjournalistisk Etik’ som säger: ”….offentlig belysning utgör förelöparen till rättvisa och grunden till demokrati.

Journalisten är skyldig att ytterligare få ihop dessa trådar genom att söka efter sanningen och erbjuda rättvisa och översikt genom att söka efter sanningen och erbjuda en rättvis och allomfattande framställning av händelser och frågeställningar.

Samvetsgranna journalister från all media och inriktningar strävar särskilt efter att tjäna allmänheten, djuplodande och ärligt. Professionell integritet är hörnstenen i all journalistik..”

Dessutom trycker Radio-Television-Nyheters chefer i ‘Samlingen professionella etik-och uppförandekoder på allmänhetens tilltro på trovärdighet, exakthet, sanning, ”rapportering om allt annat än det som är sant är falskt,” och undvika partiskhet för rättvisa, integritet, oberoende, ansvar och att möta upp till sitt ”ansvar gentemot yrket inom elektronisk journalistik.”

Helt klart misslyckas en större mediarapportering på alla dessa punkter, tjänar makten på bekostnad av principen om heder och rättvisa och att inte stå till tjänst som knähundar utan med riktig information och analys. Dom som försöker göra detta, blir i själva verket sparkade av de mediabossar som är intoleranta mot allt i pränt eller i etermedia som går emot en allmän uppfattning och stöder välstånd och privilegier, inte vad som står för sanning, integritet och heder.

Som resultat förespråkar amerikansk media krig, inklusive blodtörstig död och förstörelse, sockrar in det att verka just, utan att bry sig om hur mycket lögn, förvrängning och svek det fordras för att göra detta. Det kommer med territoriet. Till exem- pel Kareem Fahims artikel den 30 juni med rubriken i New York Times, ”Tripoliflyktingar strömmar upp i Libyens berg”.

Genom att ignorera verkligheten säger han,”folk flyr från Tripoli, hundratals lämnar för att undkomma ”den fruktade Folkbeväpning som innehåller en lång lista eftersökta män….Deras antal – mer än hundra familjer enbart den närmaste dagen – har inneburit ett snabbt avtåg från huvudstaden.” Hans källa – yrkesrebeller som erbjuder falsk information, overifierade påståenden från oberoende källor i huvudstaden.

Istället citerade Fahim en man med namnet Ali Mohammed Rahaybi, som säger ”han såg tecken överallt på rebellernas motstånd gentemot Khadaffis regering i grafitti på skolor, vid tillfälliga demonstrationer, och i de flaggor som ritats på murar i grannskapet.”

uppenbarligen toghan ingen notis om den miljon miljon pro-Khadaffi libyer, som demonstrerat för honom i Tripoli. Ingen rapport i the Times täckte det, eller ens nämnde detta som var alltför uppenbart för att missa. Istållet erbjuder Fahim, andra Times skribenter och alla större media tillrättad nyhetspropaganda, i strid mot sin professions etiska regler som fordras för att få behålla sina jobb.

Samma dag stod i Times upplagas rubriker, ”Den libyska kampanjen,” följande: ”Fyra månader inpå NATOs flygkampanj, (fortfarande Khadaffis) skyddad av lojalister och legosoldater.” ”Loyalister?:” ja, en växande majoritet libyer. ”Legosoldater?” Faktum är att de som är där rekryterats av Väst, att skära av strupar, beväpnade, tränade, finansierade och beordrad att förhärja, inte befria, Libyen för NATO.

Icke desto mindre påstår redaktionen att om Khadaffi ”har sitt sätt, kommer tusentals fler libyer att dö. NATOs trovärdig- het skulle också bli allvarligt skadat. (Khadaffi), som har en lång historia av att sponsra internationell terrorism, är inte någon som låter svunnen tid vara svunnen tid.”

Faktum är att de flesta libyer stöder honomm mer än någonsin nu med NATOs terrorbombningar, trots Times hyperbola. dessutom har ingen humanitär kris eller masslakt inträffat förrän Amerika, Storbritannien, Frankrike och andra med-konspiratörer dykt upp, vilket ingen Times redaktion eller rapport förklarar.

Den här säger ”tecken på revolt” är uppenbara – mot NATO, inte Khadaffi. icke desto mindre säger Times redaktörer ”Washington och NATO måste stå fast vid rebellerna och avvisa varje lösning som inte innehåller den snabba avsättningen av (Khadaffi) och verklig frihet för libyerna. Libyans.”

Vad man hoppat över var att libyer, (inte Washington, NATO, eller Times redaktörer), kan besluta vem som styr deras land. Helt klart avstår det hemliga Västkontrollerade Nationella InterimsÖvergångsRådet och deras skära-halsen-av betalda mördare, men vänta er inte att Amerikas ”tidningsnyhetsrekord” ska förklara det.

Inte heller inleder Al Jazeera (AJE) krig mot Khadaffi med falska rapporter som den 29juni med rubriken, ”Libyen: krig och våldtäkt,” och säger: Khadaffis styrkor ”använde våldtäkt som vapen.” En annan den 9 juni med rubriken, ”Analys: ”Khadaffis ‘våldtäktsvapen,’ ”och säger: Internationella Brottsmålsdomstolens chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo ”sa att han har bevis på att (Khaddaffi) beordrat sina soldater att använda våldtäkt som vapen i kriget.” Han ljög, men AJE rapporterade och kontrollerade inte på rätt sätt.

Det sk Viagrafallet

In Mars, påstod AJE att Khadafi försett sina styrkor med Viagra, och sa att det hade funnits i deras fickor i utbrunna tanks burned out tanks. The report surfaced in an interview with Suleiman Refadi, a Libyan doctor who claimed, ”I have seen Viagra (and) condoms” as part of Gaddafi’s sexual violence campaign.

In fact, Human Rights Watch (HRW) interviewed him earlier, discounting his claims for lacking supportive evidence, including victims and/or witnesses. Moreover, HRW’s Liesel Gerntholtz confirmed that, ”We have not been able to find evidence.”

In April, however, Washington’s UN ambassador Susan Rice told Security Council members in a closed door meeting the same thing, saying it’s to encourage mass rape with no corroborating evidence whatever to prove it.

She lied, based on assessments from other human rights organizations, including Amnesty International (AI), saying its investigation found no evidence that Gaddafi forces committed rapes. Moreover, AI learned that rebel forces knowingly made bogus claims based on falsified evidence, showing Rice ICC prosecutor Moreno-Ocampo, and Hillary Clinton lied, saying, ”Rape, physical intimidation, sexual harassment, and even so-called ‘virginity tests’ have taken place in countries throughout the region,” including in Libya.

AI’s Donatella Rovera disputed allegations, saying, ”we have not found any evidence or a single victim of rape or a doctor who knew about somebody being raped.” In fact, the entire story was fabricated. AI also found no evidence that Gaddafi is using African mercenaries against rebels, Rovera saying, ”The politicians (keep) talking about mercenaries, which inflamed public opinion and the myth has continued” about sub-Saharan Africans in Libya to work, not fight.

Last March, however, Al Jazeera reported the mercenary hoax, citing rebel leader lies instead of investigating and presenting corroborated facts, what many of its accounts fail to do, supporting NATO’s imperial war.

Overall AJE stops short of being anti-imperialist, notably in its pro-Western Libya and Syria reporting, destroying its residual goodwill in the process. Moreover, it downplayed anti-government Gulf Cooperation Council (GCC) state demonstrations and/or uprisings, notably in Bahrain with suggestions they’re linked to Iran.

On March 20, Financial Times writers Roula Khalaf and Abeer Allam headlined, ”Al-Jazeera’s backing is key for coalition,” saying: AJE’s ”owners, the Qatari royal family (hosting America’s CENTCOM Doha forward headquarters), are among those backing” NATO’s Libya war. So does the Saudi monarchy and its media mouthpiece Al-Arabiya, airing anti-Gaddafi propaganda like AJE, despite Arab street opposition, exposing both operations as pro-Western tools, not reliable news, information and analysis.

Professor As’ad AbuKhalil agrees, recently saying AJE’s ”sinister” regional role got ”worse, much worse. Yesterday, I was seething all day because it could not break from its annoying, obsessive non-stop (Libya) coverage to report the Israeli murder of Palestinian children.” Instead it focused on Western bombing ”successes.”

”It seems that (AJE) now operates according to the Western standards by which Israeli victims are more precious than Palestinian” or Libyan ones, killed by IDF, Pentagon, and NATO terrorism. As a result, AJE’s pro-Western stance destroys whatever past credibility it had, an awareness growing numbers regionally and elsewhere understand and tune out.

Stephen Lendman lives in Chicago and can be reached at lendmanstephen@sbcglobal.net. Also visit his blog site at sjlendman.blogspot.com and listen to cutting-edge discussions with distinguished guests on the Progressive Radio News Hour on the Progressive Radio Network Thursdays at 10AM US Central time and Saturdays and Sundays at noon. All programs are archived for easy listening.

http://www.progressiveradionetwork.com/the-progressive-news-hour/

Kommentering avstängd

26 juni, 2011

Storbritanniens bluff ledde till kriget i Irak

Filed under: EU,FN,Irak,Irak,Kärnvapen,krig,olja,Storbritannien,USA,vapen — ingrid @ 17:12

Sir John Scarlett, ordförande i Storbritanniens Förenade Underrättelse-kommitté innan han åren 2004-2009 blev chef över MI6.

Denna höga tjänsteman inom Underrättelsetjänsten ansvarade för Tony Blairs notoriska dossier om Iraks massförstörelsevapen, med föreslag om att dokumentet skulle utnyttjas till att vilseleda allmänheten om betydelsen av ‘Iraks förbjudna vapen’.

Under den tid Sir John Scarlett var ledare för ‘Förenade UnderrättelseKommittén’ blev han ‘ansvarig’ att september 2002 författa en dossier, skickad som memo till Blairs utrikespolitiska rådgivare.

Det var med anledning av ”fördelen av att dölja detta faktum då det gäller mass-förstörelsevapen, har Irak inte varit särskilt exceptionell”.

Memot offentliggjordes under lagen om Informationsfrihet och ansågs vara ett av det mest signifikanta dokument i dossiern, som någonsin har publicerats.

Offentliggörandet stöder den förre underrättelseanställde Michael Laurie, som i förhör inför Chilcot berättade om Irakkriget, där dossiern var avsedd att utgöra en anledning till krig med den förvanskade underrättelsen om just detta.
Underrättelsekommitténs roll är att lägga fram en opartisk rådgivning baserad på underrättelser till ministrarna. Alastair Campbell, Blairs presschef, sa till Scarlett att dossierns trovärdighet var beroende av, att den kunde betraktas som det arbete Scarlett och hans team av experter utfört.

Men Butlers genomgång 2004 förklarade att den offentliggjorda dossiern presenterades som ett mer säkerställt fall om Iraks vapen, än vad man tidigare kunnat se i kommitténs rapporter. Trots det fortsatte Scarlett att vara chef över MI6.

Scarletts memo skickades under mars 2002 till Sir David Manning, Blairs högsta utrikespolitiska rådgivare, efter ett tidigt utkast upplagt efter dossiern, vilket täckte fyra länder som hade ”WMD-program att lägga vikt vid”: Irak, Iran, Libyen och
NordKorea

Jack Straw, dåvarande utrikesminister, kommenterade detta med att ”man måste visa i dossiern varför Irak utgör ett exceptionellt hot. Den gör ännu inte riktigt det.” Som svar föreslog Scarlett, att dossiern skulle ge ett större intryck, om den bara hade täckt Irak.
Clare Short, den minister i Labourregeringen som avgick efter Irakkrigets start, sa vid ett brittiskt parlamentsförhör -”Dessa ord visar att John Scarlett från början medvetet gått ut med vilseledande uppgifter.”

”Fördelen med det skulle vara att leda bort det faktum, att vad gäller Iraks massförstörelsevapen är fallet inte så exceptionellt”.

Elfyn Llwyd, ledare i Parlamentet från Plaid Cymru, menade att -”För mig står det klart att John Scarlett inte var någon objektiv spelare i allt detta.” Llwyd frågade varför Chilcot vare sig publicerat Scarletts memo eller inlett en utfrågning av honom angående detta. ”Det ifrågasätter återigen utfrågningens trovärdighet,” sa han.

Om man följer Scarletts memo, var innehållet i dossiern inte begränsat till Irak, utan en vecka senare la man den på is under sex månader. Laurie berättade för Chilcot, att dossiern vid denna tid blivit ”avvisad, eftersom den inte utgjorde ett tillräckligt starkt fall”.

Uppenbarligen blev Scarletts memo kopierat till Sir Joe French, Lauries boss vid Försvarets Underrättelsetjänst. I sitt vittnesmål till Chilcot bifogade Laurie sin uppfattning, att dossiern var avsedd att skapa en anledning till krig, efter vad han hade hört fransmännen säga.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

25 juni, 2011

9/11 ändrade inga planer som redan existerade

Filed under: CIA,Irak,Irak,krig,terrorism,USA — ingrid @ 22:05

21 juni 2011 ”Washington’s Blog” Kitabat Irak
- – Vi fick höra att 9/11 ändrade allt. Är detta sant?

Det gäller att undersöka fakta:
Kriget i Afghanistan planerades innan 9/11
Beslutet att starta Irakkriget togs innan 9/11.

Den förre CIA anställde George Tenet sa att Vita Huset ville invadera Irak långt innan 9/11, och la in ”nonsens” i sin bedömning av eventuell Irakinvasion. Förre finansminister Paul O’Neill – som tillhörde det Nationella SäkerhetsRådet – säger dessutom att Bush planerade Irakkriget före 9/11.

Höga Brittiska tjänstemän säger att USA diskuterade en ändring av Iraks regim även innan Bush kom till makten. Och år 2000 sa Cheney att Bushadministrationen hade tvingats ”gå till militär aktion för att få bort Saddam från makten.”

Cheney verkade till och med göra Iraks oljefält till en prioriterad fråga för nationen innan 9/11.

Och tidningen Sunday Herald rapporterade: ”Fem månader innan 11 september förespråkade USA användningen av militär makt mot Irak … för att säkra kontrollen över dess olja.” (minns att Alan Greenspan, John McCain, George W. Bush, Sarah Palin, en hög medlem av det Nationella Säkerhetsrådet och andra, alla sagt att Irakkriget verkligen handlat om olja.)

‘Patriot Act’ planerades innan 9/11. Den förre ‘kontraterrorismens tsar’ Richard Clarke berättade för professorn i juridik vid Stanforduniversitetet Lawrence Lessig: Efter 9/11 genomdrev regeringen Patriot Act inom 20 dagar och den gick igenom.

Patriot Act är omfattande och jag minns en som hade frågat en anställd vid Justitiedepartementet om hur de så snabbt hade kunnat skriva en så enorm lag, och naturligtvis blev svaret att den funnits i Justitiedepartementets byrålådor de sista 20 åren och bara väntat på den händelse som som skulle få ut den.

Cheney drömde om att ge Vita huset en monarks makt långt innan 9/11. Cheney och Rumsfeld var långt innan 9/11 aktivt sysselsatta med att framställa falska underrättelser, som överdrev hotet från fienden för att rättfärdiga väldiga mängder militära utgifter.

Och observera att detta med regeringens spioneri på amerikaner hade börjat före 9/11 (som blev bekräftat här och var ). Beslutet att börja hota bomba Iran hade tagits innan 9/11. Det blev känt långt innan 9/11 att tortyr inte får fram korrekta underrättelser, men är ett effektivt sätt att terrorisera folk. Och – tragiskt nog – spelade Amerika fula tricks för att kunna rättfärdiga och vinna krig innan 9/11.

9/11 ändrade inte någonting. Det var helt enkelt en ursäkt för att implementera de planer som redan existerande.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

19 juni, 2011

Al-Qaidaledare går mot sin ‘nära fiende

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,Irak,Irak,krig,NATO,nya,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 03:07

av Murad Batal al-Shishani 20110617 (komplett artikel)

Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”att det inte skulle bli något uppehåll i vår jihad mot Förenta Staterna och Israel”. Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyranniska ledare som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs innan al-Qaidas kungörelse.

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har man kommit fram med mycket analys om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att besvara den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Laden-eran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa personer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen. Som al-Qaida-ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [Islams trosgemenskap].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra det här som en del av dess ”vandaler”.

Trots att al-Zawahiri beskrivits som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporteringen särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel ses som ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha blivit frisläppt från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrka) officer vid namn Muhammad Ibrahim Makkawi; det finns i vilket fall skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den London-baserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme efter timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppas, avbrytas eller fördröjas av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden har fokuserats på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ”den nära fienden” (”ogudaktiga” regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden har tjänat som symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berodde på hans bakgrund som ledare av en nationell jihadistgrupp före han kom att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihad- rörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiri fokuserar till 50% av sina texter på ”den nära fienden”; i kontrast till ”den avlägsna fienden” som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått av generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar liknande sätt ett bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att fokusera sin inre fiende i framtiden. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna har kommit att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri förlitar sig till exempel på operativa som vill gå emot sina nära fiender som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, vilket knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel i Libyen, Syrien och Jemen, skulle det kunna erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit sig till områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startat den sista februari. Vid det laget började han skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, vilken har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att individuella jihadattacker ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.” Han uppmanade därefter potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig för individuella operationer.

Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida. Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som har klart lagt fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. då han tillfrågades om jihadisternas strategi: ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera ledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring sker i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, ifall man inte inriktar en ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder inom rörelsen de olika ideologernas nya roller, att den kommer att ledas i en mer kollektiv stil än tidigare.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

« Newer Posts — Older Posts »