Fredskoalitionen Göteborg

 NEW GREAT GAME REVISITED Pepe Escobar. Asia Times 22 juli

 Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som i förra veckan under fredagsbönen i Teheran, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man.

Delvis har han fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980-talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel. Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion.

Den som nyligen förlorat striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini - Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’. Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende?

Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som så helt var uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran,

Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank. Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar att få slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg. En gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft fräckheten nog att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Förresten är den ganska snygg, myntad i Belgien, med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna vad gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget. Iran ligger på andra plats då det gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle välja en mer öppen relation till Usa, hade dess big oil tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retoriken betyder att ingen Usa-administration någonsin skulle vilja ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.  Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%.

 Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen. Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen hetta upp den blivande nya multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa skulle kunna lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av att privatisera Iraks enorma oljerikedom.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien är strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i sin egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Det är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att ju förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, så är Gazprom villig att ta betalt i denna valuta – och inte i dollar. Inom OPECs sekretariat har man redan läst skriften på väggen, och medger att Opec skall börja handla med Euro innan år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan också t.ex Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut petrodollarn. Det sker utan att för den skull vara slutet för denna – och något som naturligtvis inte sker i morgon dag – utan betyder slutet som världsvaluta för dollarn; slutet för världen att behöva betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, något som fortgått alltsedan 1800-talets senare del.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplex, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man behöver för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Därför kan Iran inte fullt ut utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, då själv fortfarande i toppen – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till dess pipelines Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. September 2008 gick den ryske giganten ut med att man tänkte exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Detta projektstartades först av USAs egenproklamerade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och träffades 1988-89 hårt av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog ett slutförande av projektet för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan hade uppfört, och dessutom led man brist tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra attman skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blivit avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig gjort något till hjälp för Tjetjenien. Och dessutom finns frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi, somegentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln 

Det sker dock en omfattande debatt om det hela även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet tvingas att slutligen slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västligavärlden?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktatur som finns hos mullornas Teheran, vet att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måste kanske vägen gå via Mokva. Detta förklarar varför Iran gör många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner när nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.
HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan. 

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat deras senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckt upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivnin-Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, är att se Washington åter knyta näven det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men detta är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål, SCO har satt upp – än på något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att ta kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för Kina att förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet exempelvis ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta oljeexporten  till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygs-konstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan det bli kritiskt. Då gäller det att hinna ifatt klockan före  ett desperat israeliskt anfall, så att man kan accepteras av SCO, alltmedan förhandlingar pågår om en slags stabilitetspakt med Obamas administration.

För att allt detta ska kunna gå i lås någorlunta smärtfritt, behöver Iran Kina – vilket då innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina är i behov av och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar i exploatering och utvinning av den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte tänker dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen. Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning.

Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina skulle en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle kunna komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.
 

övers Ingrid Ternert