Fredskoalitionen Göteborg

31 augusti, 2010

Obama drar en gräns i politiken mot Iran

Sparat under: Iran, Kärnvapen, USA — ingrid @ 03:03

Obama drar en gräns i Iranpolitiken
av Gareth Porter
31 augusti

…Obama har sagt, att istället för att staka ut det tydliga antal steg som USA kunnat acceptera för Iran, var det viktiga att som bevis för att regimen inte sysslade med någon bomb, föreslå vägar för Iran till att visa man inte haft för avsikt att bygga något kärnvapen. Förutom då att avsluta all anrikning och minska lagren av låganrikat uran till önskad nivå…

Iran förnekar varje avsikt att tillverka kärnvapen, men har heller inte gjort någon hemlighet av att önska tillräckligt med låganrikat uran för att övertyga eventuella fiender om att möjligheten finns där.

År 2005 vid en middag i Teheran hade dåvarande ledaren för Irans Högsta Nationella Säkerhetsråd, Hassan Rowhani, sagt till en medlem i Carnegiestiftelsen, att Iran inte skulle behöva några kärnvapen så länge man behärskar hela kärnbränslecykeln för avskräckning mot yttre aggression.

Gates ställde i januari 2010 frågan till den nationella säkerhetsrådgivaren Jim Jones i ett tre sidors långt memorandum, om hur stor Irans förmåga var att uppnå gränsen för den kapacitet som först rapporterats i New York Times den 18 april.

New York Times’ David E Sanger förklarade att ”Gates’ memo verkade spegla bekymren bland höjdarna i Pentagon och militären, då Vita Huset inte förfogar över något väl förberett antal alternativ, om till slut alla diplomatiska steg skulle misslyckas.”

I 18 april memot med uttalandet sa Gates att ”detta uttrycker våra nästa steg i försvarsplaneringen. Där det under veckorna och månaderna framöver krävs ytterligare interna diskussioner och beslut ”. Sangers artikel dök upp åtta dagar efter att åsiktsskillnaderna mellan Obama och Gates över det iranska genombrottet i april månad kommit ut till allmänheten.

Obama utnyttjade en intervju den 1 april med CBS News för att skilja mellan om Iran ”försöker utveckla en kapacitet att utveckla kärnvapen” från ”ett beslut att verkligen äga kärnvapen”. ”De skulle kunna besluta, att då väl man äger denna kapacitet hade kunnat hålla emot på slutet – för att inte framkalla fler sanktioner,” noterade han. Obama talade om en ny runda av internationella sanktioner som svar på det problemet.

Hökarna i Washington önskade att Obama hade gått vidare. David E Sanger från New York Times inbjöd Obama till intervju den 5 april för att dra en röd linje vid gränsen för den iranska anrikningen, men Obama hade vägrat att göra detta.

Sanger frågade Obama om förenta Staterna kunde ”leva med ett Iran som går ända upp till toppen” – precis det scenario Obama föreslagit som en särskilt distinkt möjlighet fyra dagar tidigare. Obamas svar gjorde klart att han förstod att Sanger  tryckt på för Gates linje och att det inte finns någon tydlig linje mellan Irans låganrikade lager med uran och ett möjligt genombrott.

”NordKorea ansågs inte vara en kärnvapenmakt förrän man kastat ut IAEA [Internationella Atom Energi Kommissionen] och blivit en självständig kärnvapenstat,” sa Obama.

Men Gates gick några dagar därefter till pressen med en helt annorlunda vinkling i frågan.

Då David Gregory hade intervjuat USAs utrikesminister Hillary Clinton och Gates hos NBCs ‘Meet the Press’ den 9 april, hade han uppenbarligen informerats om skillnaderna i synsätt inom administrationen ifråga om en iransk ”nukleär kapacitet”.

Gregory frågade Clinton- ”Är en nukleär kapacitet hos Iran lika farlig som en iransk kärnvapenstat?” på vilket Clinton hade svarat – ”Nåja, naturligtvis är vapen farligare än potential.”

Därefter frågade Gregory Gates om ett nukleärt kapabelt Iran endast är ”lika farligt som att vara en nukleär stat enligt dig?”

Gates svarade, ”Bara i denna avsikt: hur man skiljer på hur långt, hur långt de gått? Om de – om deras politik är att gå till gränsen men inte skaffa sig några kärnvapen, hur skulle man kunna veta att de inte har dessa på lager?”

Gates sa att han inte visste ”hur man kunde verifiera detta”.

Ett sådant utbyte kunde förbrylla vem som helst, som inte varit insider i den politiska debatten om Iran i Washington. Den verkliga frågan var inte huruvida Förenta Staterna skulle kunna ”säga att de inte lagrar” utan Washington. Om Iran kunde uppgradera sitt lager med låganrikat uran till vapenanrikat uran utan att först sparka ut sina internationella inspektörer och signalera sina avsikter.

Israel och extrema alarmister i Förenta Staterna har länge argumenterat för, att Iran kunnat utnyttja hemliga anläggningar för anrikning av uran upp till bomb-nivåer och kunde ha tillgång till odeklarerade uranlager.

Men en källa bekant med frågan berättade för Inter Press Service att Försvarsdepartmentet inte hade påstått, att det skulle finnas någon underrättelse som påvisar hemliga iranska lager eller uranupplag.

Gates verkar försöka manövrera Obama till att anta en politik, under vilken Förenta Staterna haft skäl att hota Iran, såvida Iran inte gått med på att göra sig fri från sitt låganrikade uranlager och sluta med anrikningen.

Även om han gått emot en attack mot Iran både under George W Bushs och Obamas administration, har Gates också varit den främste förespråkaren för att skapa ett ”tryck” mot Iran såväl som mot Ryssland och Kina vad gäller tuffare sanktioner.

I intervjun med Sanger tidigt år 2008 sa Gates, enligt Sangers bok ‘The Inheritance’, att det största problemet med 2007 års nationella underrättelserapport om Iran var, att den ”gjorde vår ansträngning att stärka sanktionerna svårare, för folk tänkte nåja, då är den militära möjligheten inte längre aktuell”.

Därmed kom inte Obamaadministrationen att poängtera något hot om attack från USAs sida mot Iran. Istället försökte man utnyttja hotet om en möjlig israelisk attack mot Iran som påtryckning, även om man i enrum varnat israelerna för att inte försöka sig på något sådant.

övers Ingrid Ternert

26 augusti, 2010

Mousavis hemligheter sätter hans liv i fara

Sparat under: Fred, Iran, Mänskliga Rättigheter, religion — ingrid @ 02:30

Aug 26, 2010  av Omid Memarian

Irans trotsiga oppositionsledare Mir Hossein Mousavi har ett flertal gånger de närmaste månaderna sagt att han tänker avslöja ”okända hemligheter” från sin egen ämbetsperiod.

Mousavi tjänade som premiärminister i Iran 1981 till 1989, ända tills förändringar i konstitutionen kom att upphäva hans post. Han var förra året under kampen om presidentposten i Iran en ledande oppositionskandidat.

Abolhassan Banisadr, som nu lever i Frankrike, var Irans första president efter den islamska revolutionen 1979. Han sa till Inter Press Service att han tror Mousavis liv är i fara. ”Många människor som har haft tillgång till regimens hemligheter eller som försökt avslöja dessa har blivit mördade,” sa han.

Förra månaden publicerade Banisadr på sin webbsida det som stått i Mousavis avskedsbrev 1988. Brevet var adresserat till dåvarande president Seyed Ali Khamenei, nu Irans Högste religiösa ledare. Vare sig Mousavi eller någon av den iranska regeringens auktoriteter, inklusive Högste Ledarens högkvarter, har kommit att reagerat på brevets innehåll.

I brevet talar Mousavi uttryckligen om terroristaktivititeter utförda utomlands om vilka han hävdar att hans kabinett inte varit medveten om. I en del av brevet förklarar Mousavi skälet till sin avskedsansökan, som detta om hans oförmåga att utföra de skyldigheter han hade, t.ex att operationer utomlands … ‘äger rum utan kabinettets vetskap eller order.

- Andra har mer vetskap än jag om deras katastrofala och oönskade följder för vårt land. Vi blev inte informerade förrän efter ett flygplan hade kapats. Vi fick veta det först efter att ett maskingevär öppnat eld på en gata i Libanon och ljudet kunnat höras överallt.

-Jag blev informerad först efter att explosiva medel hittats hos pilgrimer i Jeddah. Oturligt nog och mot de förluster som alla de här explosionerna förorsakat landet, har något liknande dessa operationer kunnat ske i varje ögonblick eller varje timma i kabinettets namn.

Många iranska intellektuella och politiker bad Mousavi uttrycka sin åsikt om 1988 års massavrättning av tusentals politiska fångar och förklara sin egen roll i det hela.

Nyligen under Reportrarnas Dag i Iran, hänvisade han till en grupp tidningsredaktörer, journalister och familjer till arresterade journalister. ”Vi måste visa 1988 års händelser genom deras egna historiska fördelar och sedan fråga huruvida kabinettet hade någon vetskap om dessa händelser eller ej? Spelade det någon roll? Var det alls möjligt att göra något? Nämner man kabinettet i dokumenten och lagarna?” 

Banisadr, som hade valts till Irans första president 1980, flydde till Paris efter att 1981 ha ställts inför riksrätt i det iranska parlamentet. I en intervju med frågor där han visade på brevets äkthet, de faror som Mousavi stod inför efter att ha hotat avslöja hemligheter och betydelsen av att avslöja 1988 års politiska massavrättningar i Iran.

Utdrag ur intervjun-

Fråga- Hur fick du tillgång till detta brev?

Abolhassan Banisadr (AB)- Detta brev blev publicerat 1988. Vi bad våra vänner undersöka dess äkthet. De sa att det var autentiskt. Mousavi har heller inte motbevisat dess äkthet under alla dessa år.

Fråga- Vilket syfte hade dom som läckt brevet till dig?

AB- Vi spekulaterade på den tiden om brevet hade läckt från Ruhollah Khomeinis kontor [en av ledarna under 1979 års revolution]. Naturligtvis kunde Mousavi själv ha läckt det. Eller kunde det ha gått genom herr Khamenei, för Mousavi skulle kommit i dålig dager inför Khomeini för att ha avslöjat regimens hemligheter.

Fråga- Flera regeringsanställda har sagt att mitt i den politiska striden finns hemligheter som de inte velat avslöja. Hur tror du avslöjandet av dessa hemligheter kan komma att påverka Irans interna politik?

AB- Flera människor har mördats för att förhindra en publicering av dessa hemligheter. Till exampel blev flera människor mördade vid  ”Oktoberöverraskningen”, eller historien om den hemliga uppgörelse som gällt frisläppandet i det amerikanska gisslandramat. Inne i Iran blev herrar Mehdi Hashemi, Omid Najafabadi och deras kolleger mördade för den information de haft och publicerat om ”Irangate affären” [också känd som  Iran-Contrasaffären].

Fråga- Varför skulle de iranska myndigheterna bekymra sig över vad Mousavi kunnat säga?

AB- Det skulle förstöra deras legitimitet på nationell såväl som regional nivå bland de islamska nationerna.

Fråga- Det finns en stark press på Mousavi för att ha talat om 1988 års politiska avrättningar. Vad skulle avslöjanden om en av Irans mörkaste perioder kunna kosta honom?

AB- Det är definitivt farligt. Mousavis betydelse för denna regim är inte större än Ahmad Khomeinis vikt [Ayatollah Ruhollah Khomeinis yngste son]. Ahmad Khomeini hade en mängd information – hans egen son kallade honom en dyrbar bröstkorg för regimens hemligheter.

Då han började göra väsen av sig, blev han eliminerad.
Jag tror, vilket jag själv gjort, att istället för att hota att säga eller göra saker, måste han spotta ur sig informationen spontant. Det hade kunnat rädda hans liv, för om de i så fall skulle vilja röra honom, skulle folket i Iran eller världen säga, att han tagits bort för att ha avslöjat hemligeter.

Fråga- Varför har inte Mousavis brevs äkthet förnekats av de iranska myndigheterna?

AB- För att de verkligen är autentiska. Om de hade sagt att de skrivit dessa [händelserna beskrivs], skulle det kunna bevisa att världen haft rätt i att kalla det en terroristregering. Om de hade velat säga att de inte gjort det, då skulle världen skratta åt dem, för dessa händelser har verkligen ägt rum.

Det enda de tidigare sagt är, att renegat-agenter har gjort vissa saker och regimen själv inte vetat om det. Nu har en individ som vid den tiden brukade vara premiärminister sagt att regimen hade känt till det och agenterna utdelat ordern.

Fråga- Varför har ännu inget hänt Mousavi, även om hans brorson blev ihjälskjuten under händelserna efter valet förra året?

AB- Det viktigaste skälet till det är, att Mousavi och Mehdi Karroubi var presidentkandidater då detta väldiga valfusk skedde och proteströrelsen bildades för att gå emot valresultaten. Rörelsen fanns inte bara i Iran. Den engagerade den allmänna opinionen i världen. (Här påstås något som inte är riktigt rätt. Valresultatet stämde med de opinionsundersökningar som bl.a Israel gjort före valet)

Fråga- Men en mängd människor blev dödade och det sas att organisationer som MEK [Mujahideen-e-Khalq - Folkets Mujahedin] eller andra människor hade dödat dom under upploppet.

AB- De människorna hade inte samma inflytande som de här två presidentkandidaterna, vilka härdade ut, även efter valen. Arresteringar skulle inte ge någon bristande trovärdighet – istället skulle de ge trovärdighet.

En text blev nyligen publicerad på herr Khameneis uppdrag, som sa att dessa två kunde arresteras närhelst han skulle önska, men att han letar efter en chans att övertyga folk att de två [Mousavi och Karroubi] inte är vad de ger sken av att vara.

Fråga- Men om ett ämne som massavrättningarna 1988 skulle bli allmänt diskuterat i Iran, med tanke på att Ayatollah Khomeini nu inte är i livet?

AB- Det kunde ge en viktig påverkan. Herr Khomeinis handskrivna not existerar, där han om avrättning av fångarna svarar ett ”ja”och ”nej” på frågan. Tre människor togs ut för att utföra uppgiften. Det fanns också människor som uppmuntrat honom att göra det, även om han inte behövde särskilt mycket uppmuntran, för han var motiverad.

Vilka var de? Herr Khamenei var president, och herr Hashemi Rafsanjani var parlamentets (Majlis) talman.

Så, det är uppenbart att dessa två inte gjort minsta invändning i förhållande till detta brott. Var de bland dessa som uppmuntrat detta och övertygat herr Khomeini att utföra ett sådant brott? Det är väldigt viktigt att klargöra frågan. Varför? Tills nu är en av dessa människor ‘Ledaren’, och den andra är ordförande för Expertförsamlingen och ordförande i Expeditionsrådet. Herr Mousavi var premiärminister.

Visste han eller visste han inte? Höll han med eller gjorde han det inte?

övers Ingrid Ternert

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

30 juli, 2010

Ett viktigt persiskt budskap till Obama – om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Iran, NATO, Pakistan, Ryssland, USA, nya, terrorism — ingrid @ 23:33

A Persian message for Obama 31 juli 2010 
av M K Bhadrakumar

Säsongen för diplomati rörande Irans kärnenergi är åter här. 

Ännu en hård vinter har passerat. Retoriken har snuddat punkten för ett minskat antal upprepningar. 

Den logiska slutsatsen utifrån FNs Säkerhetsråds sanktioner mot Iran borde för Europeiska Unionen såväl som för Persiska Vikens militära upprustning genomföras under inspektion av iranska båtar. Men det är en fruktad åtgärd med farliga konsekvenser ifall Teheran skulle slå tillbaka.

Under tiden har Teheran erbjudit USA en stege att klättra ner från den höga häst man har bestigit - med anledning av det erbjudande man vill tala om angående ett nukleärt utbyte ”utan villkor”. Washington gjorde rätt i att acceptera overtyren från Iran och Europas makter verkar synbart lättade.

Talesmannen i Förenta Staternas StatsDepartment Philip Crowley satte i onsdags bollen i rullning genom att säga, ”Vi är uppenbart fullt beredda att göra en uppföljning med Iran i vissa frågor rörande vårt ursprungliga förslag rörande Teherans forskningsreaktor… såväl som, ni vet, bredare frågor om att fullt ut försöka sätta oss in i innebörden i Irans kärnenergi-program. Vi hoppas under kommande veckor ha samma slags möten som vi hade i oktober.”

Det ”inledande förslaget” Crowley nämnde syftar på en plan att förse en forskningsreaktor i Teheran med bränsle i utbyte mot låganrikat uran. Planen fastställdes på ett möte i Geneve i oktober mellan Iran och ”Iran Six” – USA, Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Så plötsligt dök på flera ställen ”pipande” upp på den diplomatiska radarskärmen. Den spred ut att det fanns påhittade historier om ett ”presumtivt möte” bestående av USA och Iran mellan Catherine Ashton, Europeiska Unionens högsta representant, och Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister, 20 juli vid sidan om den  internationella konferensen om Afghanistan.

Sex dagar efter mötet i Kabul sände Teheran iväg ett meddelande till Internationella Atom Energi Organisationen att man var redo att förhandla om de detaljer som rörde  en utväxling av 1200 kilo av sitt eget 3% anrikat uran och 265 pund 20% anrikat uran. Återigen la den ryske utrikesministern fram tre försonande uttalanden mellan tisdag och onsdag och drog helt robust tillbaka föregående månaders hållning rörande Irans kärnenergifråga.

Viktigast är att den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu sedan dess avslöjat att Teheran gett Ankara en försäkran om att man kommer att stoppa anrikningen av uran vid 20%, ifall utbytet blev beviljat. Mottaki kom under sitt besök i Turkiet i förra veckan med ett annat viktigt budskap, då han sa att ifall uppgörelsen med Teheran blev undertecknad och Iran förses med nödvändigt bränsle till sina forskningsaktiviteter, ” så kommer man inte [Iran] att fortsätta anrika uran till 20%”.

Den stora frågan idag handlar inte om överläggningarna mellan USA-Iran  kommer att avslutas, utan hur stort utrymme de får.  EUs Ashton har uttryckt åsikten, att samtalen enbart borde fokusera Irans kärnenergiprogram och kunde starta igen, så fort som möjligt.

 Men för det krävs en utredande agenda som är i stånd att täcka hela spektrat av oro över säkerheten, vilket ligger bakom uppehållet i samtalen mellan USA och Iran.

Som det BBC fick kunskap om i förra veckan. ”Iranierna förklarar att man lever i ett tufft område omgiven av kärnvapenstater: Ryssland, Pakistan och Israel. Det pågår också två större krig vid deras gränser…

Vilken sorts säkerhetsatmosfär vill iranierna se hos sina grannar, Irak och Afghanistan? Vilka möjligheter finns till gemensamma överenskommelser om stabilisering av båda länder?”

Alldeles särskilt borde USA sträva efter att tillsammans med Iran aktivt engagera sig ifråga om Afghanistan. Faktum kvarstår att det mest framträdande draget utifrån WikiLeaks visar att USA har fångats i Afghanistan genom sitt väldiga beroende av den pakistanska militären.

Mycket av detta vansinne har sitt ursprung i de begränsningar Obamas administration lagt i den afghanska strategin genom dödläget mellan USA och Iran. Förutam hans olika slag av korrigering av kursen gentemot Afghanistan. Bredare förhandlingar kommer nu inte att bli lätt.

Hur skulle det amerikansk-iranska engagementet kunna förändra förutsättningarna för den afghansk-pakistanska strategin?

För det första, om historien kunde vara till hjälp har under de veckor som följt på 9/11, Teheran otvetydigt visat sin vilja att arbeta med Washington under USAs invasion av Afghanistan år 2001, då man väntade sig att detta gemensamma företag kunde lugna ner Washingtons fientlighet mot den iranska regimen.

Om inte detta begränsade projekt, som varat fram till Bonnkonferensen i december 2001, hade blomstrat på det sätt som Teheran hade förväntat sig, skulle felet helt och hållet ha legat i George W Bushs administrations närsynta utblick.

För det andra, skiljer sig Irans långvariga bekymmer med talibanerna i realiteten inte från Obamaadministrationens. Iran delar i sin syn avskyn för talibanernas upprepade uppror som en betydande kraft i den afghanska politiken.

I själva verket går Iran ett steg längre och betraktar talibanernas wahhabist-ideologi och de band till talibanerna som det sk Haqqani-nätverket besitter, som ett fördärvligt verktyg för Pakistans och Saudiarabiens inflytande i Afghanistan.

Teheran kommer att vara lika ängslig som Washington för ett regelrätt talibanskt övertagande av Kabul, när väl USA har minskat ner sina styrkor.

För det tredje, Iran har som totalt mål att avlägsna de sista spåren av al-Qaida från regionen.

För det fjärde, det finns en gemensan mötespunkt mellan Irans och USAs positioner rörande ”återintegrering” av de upprorsmän som inte tillhör al-Qaida.

För det femte, har vare sig Iran eller USA envisats med en maktuppdelning i Kabul som kunde reflektera landets uppdelade samhälle.

För det sjätte, borde Teherans försök att utveckla multipla allianser inom Afghanistan, beroende på behovet av regional balans inom varje afghansk bosättning, också förekomma inom Obamas administration.

Karzais ”försonings”strategi håller redan på att slå tillbaka mot icke-pashtunska bosättningar, som också råkar vara Irans allierade i Afghanistan. Strategin kan därför inte utgöra något användbart sätt att hålla tillbaka dessa grupper och samtidigt förfina den, då man ”ger tillbaka” mot de återvändande talibanerna. Med andra ord, Iran kan bli USA behjälplig i strategin att minska risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan.

Teheran inser att den utländska ockupationen skapar förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen och att detta enbart utgör en fördel för talibanerna. Men man kan också säga att Teheran och Washington borde ha ett gemensamt intresse av att utveckla en ”utträdesstrategi” inom en definierbar tidsgräns.

På det hela taget finns ett enormt tillfälle för de amerikanska och iranska strategierna i Afghanistan att komplettera varandra. Uppgiften för de kommande överläggningarna borde vara att överbrygga den brist på tilltro som existerar mellan de båda sidorna.

Teheran uppfattar Washington som fientlig gentemot sina egna intressen och skulle därför göra sitt yttersta för att se till att USA inte använder sin militära närvaro i Afghanistan till att bli attackerad, att få sin regering och sitt politiska system underminerat genom hemliga operationer eller att förstärka Irans regionala rivaler.

Det är överflödigt säga, att efter en lovande start har Obamaadministrationen systematiskt övergett sitt eget nya tänkande om Iran. Under rådande omständigheter behöver därför USA gå de extra milen för att att ännu en gång övertyga Iran  om ett samarbete med Förenta Staterna i Afghanistan. Det finns inga andra alternativ för USA än att rikta sig mot Teherans långvariga bekymmer med talibanerna, den regionala maktbalansen och USAs avsikter beträffande Iran.

I sin första öppna reaktion gentemot WikiLeaks sa Obama, ”Faktum är att dessa dokument inte avslöjar några frågor som inte redan varit uppe i vår offentliga debatt om Afghanistan.” (med eftertryck) I vilket fall är det ibland snarare uppfattningar än fakta, där kriget i Afghanistan inte enbart är en fråga för USA; utan detta krig angår samtidigt folket i Afghanistan.

De uppfattningar det afghanska folket dragit från WikiLeaks ser ut att vara extremt onjutbara, minst sagt. Helt säkert kommer afghanerna att skratta livet ur sig hur en mumlande supermakt blivit behandlad av de smarta pakistanska generalerna. Det är viktigt att det möte Obama kallat till i Vita Husets ‘Situation Room’ ska kunna höra detta höga ringande över dalar och berg i Hindu Kush.

Förtroendet för USA har blivit allvarligt skadat och kommer att vara särskilt svårt att återvinna i Hindu Kush.  Objektivt sett är en amerikansk-iransk stor uppgörelse idag av nöden, för att undvika det som ligger livsfarligt nära ett strategiskt misslyckande i Afghanistan.

övers

Ingrid Ternert

Irans nya riktning, inifrån och ut

Sparat under: Fred, Iran, krig — ingrid @ 00:11

 

Le Monde Diplomatiq

av Mahan Abedin 6 juli 2010

Mästaren i egennytta tackar för sig
Iran rör sig mot partipolitik, ideologi betyder mer än olika fraktioner

Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, Irans president 1989-97, låg under tre decennier på toppen av det iranska politiska etablissemanget med en kuslig, oförminskad förmåga att manipulera politiken till sin egen fördel.

Och nu har hans fiender blivit djärva nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.

Men under det senaste året, då Iran gått igenom sin värsta politiska kris sedan 1979 års revolution, har hans imperium minskat och fienderna samlat mod nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.

Rafsanjani signalerar idag en vilja att stiga åt sidan i politiken och med det undvika offentligt avsked, i ett mycket försiktigt formulerat ordval, som för att minska risken att tappa ansiktet.

Rafsanjanis fall berodde på hans oförmåga att undvika en konfrontation med president Mahmoud Ahmadinejad och dennes supportrar, efter dennes omtvistade seger i förra årets presidentval, där fraktionernas roll kom att minska mycket och statens makt öka. 

Utrensningen av Rafsanjani har mindre att göra med någon konflikt mellan personers och olika fraktioners intressen. Snarare signalerar den en grundlig omprövning av den iranska politiken, där fraktioner spelar allt mindre roll och statsmakten är på uppåtgående.

Rafsanjani, som varit en av de mest inflytelserika krafterna i den iranska politiken, ägnade sitt liv åt revolutionen. Före shahens avsättning år 1979 var han en hängiven lärjunge till Ayatollah Ruhollah Khomeini och vidtog extraordinära åtgärder för att bli av med monarkin.

Han deltog också i det politiska våldet, bland annat mordet 1965 på den förre premiärministern Hassan Ali Mansour. Efter revolutionen slungades Rafsanjani upp till befallande höjder inom den iranska regeringen, i egenskap av Majlis’ talman under 1980-talet, dvs i parlamentet. Detta gav honom en utsiktspost från vilken han undersökte de politiskt komplicerade sprickorna i det post-revolutionära Iran med dess många skiftande fraktioner.

Förutom hans machiavelliska instinkter, kom Rafsanjani extraordinära politiska framgång från den förståelse han hade för den islamska republikens livliga politiska scen och hans förmåga att framgångsrikt ingripa i viktiga politiska dispyter.

Genom att placera sig mitt emellan de stridande fraktionerna kunde han fungera som medlare, få bort hettan i diskussionerna – och samtidigt stärka sin egen och familjens positioner.

Premiärminister Mir Hossein Mousavi, vänsternationalist med baktalande högerflygel.

Den största tvisten under 1980-talet koncentrerade sig till en vänsterinriktad regering som leddes av dåvarande premiärminister Mir Hossein Mousavi (vänsternationalist) med belackare onom högerflygeln.

De mer ideologiskt konservativa hörde exempelvis till Islamska koalitionspartiet (Hezbe Moetalefeyeh Eslami), vilken tvärtemot sitt namn varen lös politisk gruppering som lyckades samla några av den islamska republiken mest inflytelserika skuggpolitiker och kungamakare.

Dessa konservativa allierade sig med basarernas folk och de mer ideologiskt konservativa inom grupperingar som Hezbe Moetalefeyeh Eslami (Islamska Samfälligheten), en lös politisk gruppering som samlat några av den islamska republikens mest inflytelserika, suspekta, politiska aktörer och kungamakare som har funnits.

En splittrad regim
Som den envist oberoende politiker han var, låg redan Mousavi i politisk strid med Seyed Ali Khamenei, under 1980talet Irans president. Även om idag denna tvist kan ses i ett vidare sammanhang på vänster-högerskalan, handlade det mera om en personlig strid om den konstitutionella makten; där båda hade försökt ge mer auktoritet åt de institutioner, som de själva representerade.

Denna dispyt löstes till slut i juli 1989, då man i ett tillägg till Konstitutionen tog bort premiärministerposten. Genom att uppträda som fredsmäklare har Rafsanjani kunnat stiga till den näst mäktigaste mannen i landet, alltmedan han förblivit Ayatollah Khomeini trogen.

Men Rafsanjanis framgång var inte begränsad till politiken. Under det sena 1980-talet hade både kritiker och neutrala observatörer varit överens om att den sluge prästen hade missbrukat sin ställning och haft privilegiet att samla in till en storfamiljeförmögenhet.

Även om siffrorna kan vara överdrivna, gav Rafsanjanis omåttliga affärsimperium före revolutionen (han sysslade med pistachnötter och fastigheter) trovärdighet åt anklagelserna.

Efter Khomeinis död juni 1989 valdes Rafsanjani till president. Samtidigt blev Khamenei vald som ny högste ledare till landets viktigaste ämbete. Detta kom att påverka hela den stora politiska utveckling som sedan dess ägt rum i Iran.

De båda männen hade mycket gemensamt, deras politiska och ideologiska relationer sträckte sig tillbaka till tidigt 1950-tal. De hade varit Ayatolla Khomeinis mest engagerade och kompetenta lärjungar, och helt förståeligt var det därför dessa båda kom att stå på toppen av det revolutionära systemet. Men de blev alltmer politiskt- och även ideologiskt delade – med skilda ledarstilar.

Medan Rafsanjani var nöjd med att rida på det högsta prästerskapets tiger, var han försiktig med att nå ut till alla de viktiga delarna av samhällskroppen och höll en medelväg i politiken. Hanvar nöjd med att se striderna mellan vänster och höger förvärras.

Khamenei nådde ut till revolutionens gräsrotsnivå och tog till sig Hizbollah-regimens anda. Det var denna skillnad i ledarstil som fram till mitten av 1990-talet påvisade maktens dialektik inom den islamska republiken. Även om Khamenei – i sin  ställning som Högste Ledare – var den mäktigare av de två, verkar han och hans supportrar stå i opposition till en dominant Rafsanjani.

Denna uppfattning av dominans kom att stärkas – genom den större kulturella avreglering som ägt rum efter 1980-talets åtstramning och fromhet – och blev skadad och utmanad av veteraner från 1980-talets Iran-Irak krig och det Islamiska Revolutionära Gardets (IRGC) nyss demobiliserade enheter med sin paramilitära gren, Basij, där de flesta lutade åt Khamenei.

Det såg ut som en opposition under tryck medan Khamenei och hans inre krets höll på att konsolidera sin makt bakom scenen, via IRGC och andra gräsrots-revolutionära institutioner. De såg ut som en opposition under press, men Khamenei med sin inre krets utgjorde en befäst makt bakom kulisserna, genom IRGC och andra revolutionära institutioner bland gräsrötterna.

Denna dolda politiska strid täcktes med personlig symbolik, med Khamenei som representant för regimens ideologi och Rafsanjani som representant för egennyttan.

Allt medan banden mellan de båda dömdes till en enorm betydelse för revolutionenframtida inriktning – och överlevnad. Trots sidsteppandet under 1990talet fortsatte Rafsanjani i en stor politisk roll som etablissimangets övertagare och samhällsmagnat.

Men man har kunnat se hans fall i backspegeln, då han i 2005 års presidentval förlorat den andra ronden till Ahmadinejad, ny kraft i den iranska politiken. 

Ahmadinejads uppgång representerade ideologins triumf över egennyttan. Men på ett djupare plan innebär den fraktionspolitikens kollaps – sättet som man under 30 års tid bedrivit politik – och uppkomsten av klyftor inom det revolutionära etablissimanget.

Stora politiska personligheter – som förre premiärministern Mousavi, före detta president Mohammad Khatami och parlamentets fd talman Mehdi Karrubi – är nu oppositionens nya ledare.

Då väl den akuta fasen efter valet är över, rör sig den iranska politiken mot en större institutionalisering och ett möjligt formerande av disciplinerade politiska partier. Det kan verka flott med tanke på den politiska repressionen. Men mognaden av de skillnader som länge legat latent inom den revolutionära politiken – och aspirationerna hos Irans politiskt medvetna unga- har lett dom dit.

Slut på signalerna från fraktionpolitiken, slut på Hashemi Rafsanjanis politiska kapital samlat från oreglerade sprickor och diskussioner. När väl den iranska revolutionen går mot sitt femte decennium, finns inte rum längre för den man som utmärkt sig i konsten att vara allt för alla.

övers Ingrid Ternert

28 juli, 2010

USAs beslag av $ 9 miljarder från irakiska fonder

Sparat under: FN, Irak, Irak, Iran, USA, olja — ingrid @ 20:44

Revision visar att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar, som funnits i irakiska fonder. 

27 juli Washington Times

Revisorer fann att USAs Försvarsdepartement har rekord i fusk, då Pentagon inte helt kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar,  vilka man åren 2004 till 2007 tagit ur den särskilda fond som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Försvarsdepartementet har alltså inte kunnat redovisa 95 procent av de $9.1 miljarder i irakiska oljepengar, som USA tagit ut till återuppbyggnad av den krigshärjade nationen, enligt den utfrågning som släpptes i tisdags.

Rapporten kommer från USAs särskilda utredning om Iraks återuppbyggnad och ger en framtvingad insyn i det fortsatta släpphänta utnyttjandet av dessa fonder, inom ett land där människor klagar över bristen på basala nyttigheter som elektricitet och rent vatten sju år efter den USAledda invasion som störtat Saddam Hussein.

Revisionen fann att Försvarsministeriets släpphänta dokumentation gjort att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar man gjort av med åren 2004 till 2007 från den särskilda fond, som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Av denna summa på $8.7 miljarder dollar ”kunde Pentagon inte erbjuda någon som helst dokumentation, som skulle kunna underbygga vad man gjort av de $2.6 miljarderna.”

Fonderna är skilda från de $53 miljarder dollar som Kongressen avsatt till Iraks återuppbyggnad. Rapporten kommer vid en kritisk tidpunkt för Irak.

Trots de förbättringar i säkerheten som genomförts sedan år 2008, förekommer fortfarande bombningar på daglig basis, vilket ökar irakiernas frustration och rädsla och deras allt större trötthet på den nuvarande politiska kris — som många menar reflekterar att politikerna i landet är mer intresserade av sina egna intressen än av nationens.

Politikerna har efter de splittrande parlamentsvalen den 7 mars mött ett dödläge, där man inte varit i stånd att bilda en ny regering efter att premiärminister Nourial-Maliki, shiareligiös, tycks ha beslutat sig för att sitta kvar vid makten, alltmedan inflytelserika shia-partier helst skulle ha sett honom avgå.

Granskaren citerade ett antal faktorer som bidragit till att man inte har kunnat redovisa det mesta av de pengar Pentagon tagit ur Utvecklingsfonden för Irak, DFI. Man menar att de flesta av de organisationer som fått pengar från Försvarsdepartementet till de irakiska styrkorna, misslyckats med att redovisa sina pengar på det sätt som Finansdepartementet krävde.

Dessutom sa man, att ingen organisation inom Försvarsdepartementet har utsetts till att granska hur fonderna har redovisat sina medel.”Bristen på kontroll har gjort att dessa fonder varit utlämnade till ett felaktigt utnyttjande, där man upptäckt förluster,” fortsatte rapporten.

Översynen visar, att USA fortsätter att själv ta hand om cirka $34.3 miljarder dollar ur fonden, trots att den irakiska regeringen krävde, att man betalar tillbaka detta. Revisionen indikerar inte, att man har ansett det finnas belägg för att  bedrägeri skulle ha förekommit i utnyttjandet av fonderna.

Dessa DFI fonder inkluderar vinster från Iraks olje- och gasexport, tillika med infrusen irakisk egendom och överskottsfonder från det idag avslutade olja- mot- mat-programmet, som funnits under Saddam Husseins tid. Genom upprättandet av den provisoriska koalitionsmyndighet som kort efter USAs invasion år 2003 styrde Irak till mitten av 2004, kom ungefär $20 miljarder dollar att placeras på kontot.

Den irakiska regeringen gick med på att låta USA få en fortsatt tillgång till fonderna efter att CPA, den provisoriska koalitionsregeringen, blivit upplöst år 2004, men upphörde inte förrän december 2007.
 

övers Ingrid Ternert

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Sparat under: Afghanistan, Iran, Kina, Ryssland, USA, dollar, nya, olja — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran  i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett  slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog  fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det  gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

27 juli, 2010

Republikanernas intriger om en Israel-Iran apokalyps och kollapsen av USAs ekonomi

Sparat under: FN, Irak, Iran, Israel, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 01:43

Repubs Plot Israel-Iran Apocalypse and the Collapse of the US Economy
av Juan Cole

24 juli 2010
– Draget påminner om det brev 1998 som undertecknarna av ‘Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade’ skickat till president Clinton för att pressa honom att starta krig mot Irak.

De manövrerade honom till att dra tillbaka FNs vapeninspektörer och börja bomba Irak.

USAs bortdragande av inspektörerna fick Väst att blunda för frånvaron av något irakiskt vapenprogram, eftersom det inte gick att garantera att detta inte fanns(!). I gengäld gav otydligheten i Clintons aktioner som resultat, att man tillät Bill Kristols gäng och resten av Israels krigsindustri och oljelobby att propagera in Amerika i det fruktlösa och ruinerande Irakkriget. Idag återupprepar man detta mönster mot Iran.

Tänk bara hur vansinnigt det är. Nära hälften av Representanthusets republikaner kommer från södern med relativt få judiska amerikaner. Så denna resolution kunde lika gärna komma från Kristna Sionister eller John Hagee (vilken en gång sagt att Gud sänt Hitler till att straffa judarna för att bo utanför Israel).

Det är inte omöjligt att folket bakom denna resolution febrigt hoppas på att Domens Dag ska komma snabbare och ser fram emot ett apokalyptiskt MellanÖstern som ett steg fram mot Kristi Återkomst och slutet på den irriterande men temporärt nödvändiga Judendomen.

Med andra ord så är det för den amerikanska kristna högern att be Israel gå i krig på uppdrag av Amerika, ännu ett fall av vita kristna som offrar judar i eget intresse, och därmed utgör en form av antisemitism. Det sannolika resultatet av ett isreaeliskt militärt anfall mot Iran blir följande:

Iran kommer att utnyttja shiaoperativa och milismän för att döda de återstående alltmer ömtåliga amerikanska trupperna i Irak (när väl de blivit färre än 50 000 icke-stridande trupper i landet, är de inga trupper längre utan fångar). Iran kommer att röra upp deras verkliga antal i Afghanistan, för att Förenta Staterna ska få möta ett breddat motstånd från i första hand pashtunska talibaner inklusive tajikiska fundamentalister och hazarer.

Som resultat kommer USA att fortsätta sitta fast i kriget, kanske i decennier. Iran kommer antagligen att bida sin tid och agera på dolda och svårupptäckta sätt mot USAs intressen i regionen. Det kunde bli fler operationer av typ bombningen av Tornen i Khoba av USAs trupper under SaudiArabiens attack 1983 mot marinbarackerna i Beirut.

Alla USAs kommersiella- och regeringskontor i regionen kan bli måltavlor. En bra gissning är, att  Hizbollah skulle kunna göra något mot Israel som hämnd, möjligen provocera fram ett andra Israel-Libanonkrig. Det sista kriget gick ju inte så bra för Israel, trots dess massiva militära överlägsenhet.

En fjärdedel av israelerna tvingades flytta från sina hus, Haifas kemiska gasinrättningar hotades (och Dimonas Kärnvapenindustri som tillverkar alla israeliska kärnstridsspetsar). Hizbullah hade löst en israelisk radiokryptering och visste i förväg allt som den israeliska armén planerat.

Inte bara den demokratiskt lagda oppositionen i Iran skulle gå upp i rök, utan också muslimska fundamentalister i Egypten, Jordanien och de hos andra USAallierade skulle mobilisera och kanske vinna i popularitet genom anti-imperialistisk solidaritet. (Endast 6% av vanliga araber oroar sig för en iransk kärnvapenbomb, medan nästan alla är oroliga för Israels behandling av palestinierna).

Oljepriset skulle stiga i höjden, ungefär som 2008 års prisnivå på $140 per fat och kasta ner världen tillbaka in i depression. Då väl dylika fientligheter börjar, och givet dessa sannolika svar, skulle USA mycket väl kunna fastna i ett tredje stort krig i MellanÖstern, mot ett land geografiskt mycket större än vad vare sig Irak eller Afghanistan är och med en mer än dubbelt så stor befolkning som dessa båda tillsammans.

Med en kostnad på ännu en triljon dollar skulle USAs skuld tyngas ner till $14 triljoner helt på egen hand, och sedan dess vara Amerikas årliga nationalprodukt, vilket kan trigga en amerikansk kreditvärdighet och få räntenivån på dagens och framtida lån att bli långt dyrare och, tillsammans med det stapplande höga oljepriset, bli början till Amerikas sista nergående spiral i fattigdom och svaghet.
 

övers Ingrid Ternert

22 juli, 2010

USA-Iran och forskare mot liftare

Sparat under: Iran, Mänskliga Rättigheter, USA, vapen — ingrid @ 03:11

                                                                                                     

Enligt forskare ville USA byta ut honom mot liftare
av WIlliam Yong  18 juli, 2010 Teheran

Den iranska vetenskapsman som amerikanska tjänstemän säger har hoppat av till USA för att ha blivit pressad av Iran att vända hem, uppträdde för första gången offentligt sedan han hade anlänt till Teheran veckan innan. Då avslöjade han detaljer om det han kallar sin kidnappning, psykologiskatortyr och agenternas från den amerikanska underrättelsetjänsten slutgiltiga frisläppande.

En videouppspelad intervju med forskaren Shahram Amiri på Irans statstelevision, visade honom mot en svart bakgrund och under starkt studioljus, med droppar av svett glimmande i pannan.

 Amiri anklagade amerikanska agenter för att ha tvingat honom erkänna sig vara spion, så att de kunde byta ut honom mot tre unga liftare från USA, som hållits fängslade av Iran alltsedan de i juli 2009 vandrat över gränsen från Irak.

“De sa till mig att om jag erkände mig vara iransk underrättelseagent, skulle de utväxla mig mot de tre spioner som infångats nära den irakiska gränsen,” sa mr Amiri till intervjuaren, vilken sedan frågade honom om Förenta Staternas agenter särskilt hade använt termen “spion” för att beskriva liftarna.

“Ja, de använde ordet ‘spion’ och förklarade att det är tämligen normalt att utverka spioner mellan länder,” svarade Amiri.

Amiri sa att han var kidnappad av CIA och saudiska agenter under en pilgrimsresa till SaudiArabien juni 2009, och blev då torterad av CIAs agenter för att avslöja hemligheter om Irans nukleära program, trots att han insisterade på att han inte visste något om programmet.

Det han sa om vad som hänt honom skiljer märkbart från Förenta Staternas version. . Amerikanska underrättelseofficerare, som mestadels bara talar under villkor om anonymitet på grund av frågans känsliga natur, har beskrivit Amiri som en gammal informatör.

Det är att han försett dem med detaljer om hur Malek Ashtar Universitetet i Teheran, där han arbetat, blivit ett hemligt högkvarter för den organisation som är ansvarig för designing av kärnvapen och avfyringsanordning och stridsspetsar som passar till en iransk missil.

De sa också att under den tid han fortfarande var i Iran, fungerade han som källa för en mycket diskuterad ‘National Intelligence Estimate’ bedömning om Irans misstänkta vapenprogram, vilken publicerats 2007.

I televisionsintervjun sa Amiri att efter flera veckor i lögndetektor och intervjuer med psykologer, accepterade hans amerikanska tillfångatagare att han inte hade någon viktig information att ge dem, och att de gjort ett misstag då de hade tagit honom tillfånga.

“Efter detta trodde de att det kanske fanns hopp om att jag ville samarbeta med dem i media,” sa Amiri, och tillade att han vid det laget hade blivit flyttad från militär fångenskap till mer bekväma inkvarteringar. Han sa att han hade ljugit för sina tillfångatagare om att han velat stranna kvar i Förenta Staterna. “Det var en sex-månadsprocess under vilken jag uppförde mig på ett sätt som fick dom att tro att jag hade långt framskridna planer på att stanna kvar i Förenta Staterna”, sa han.

Under tiden sa Amiri att Förenta staterna hade arrangerat ett besök för honom i universitetet i Virginia och försett honom med förarlicens och socialförsäkringsnummer, trots att han sa sig inte ha bett om något av dessa dokument. I Irans statstelevision i juni kom ett meddelande i en video av dålig kvalitet från en man som påstod sig vara Amiri, vilken beskrev kidnappingen och sa att iranska agenter funnit ett sätt att ta kontakt med honom under hans fångenskap. Åberopande “nationell säkerhet”, ville han inte avslöja detaljer om hur det hade gått till.

I söndagens utsända intervju sa Amiri, “I realiteten kunde vårt lands underrättelsetjänst kontakta mig och de försåg mig med nödvändig utrustning för att göra min första film.” Han tillade, att efter vidare kontakt med iranska agenter kunde han hålla en allmän videokonversation med sin fru, vilket gav honom “fullständig tilltro” till de iranska myndigheterna och hans familjs välmående.

Vid slutet av lördagens timslånga intervju ombads Amiri rikta sina sista ord till presumtiva tittare, citerande Ayatollah Ruhollah Khomeini, ledare för Irans islamska revolution 1979, vilken en gång kallat USA en “tom tunna.” “Innan allt detta hände, förstod jag inte exakt vad man hade menat,” sa Amiri, “men nu vet jag att underrättelsekriget är ett krig om sinnen, inte ett krig om teknologi och faciliteter i vilka USAs underrättelsetjänst är vida mäktigare.”

‘Nuclear Intelligence Estimate’ började med dessa ord: ”Vi anser med stor tillförlitlighet att Teheran under 2003 avslutat sitt kärnvapenprogram; vi säger också med moderat-till-hög säkerhet att Teheran i liten skala har möjligheten öppen att utveckla kärnvapen…

”Vi bedömer med moderat tillförlitlighet att Teheran inte åter startat upp sitt kärnenergiprogram som under mitten av 2007 ,  men vi vet inte om man fortfarande tänker utveckla kärnvapen…”Teherans beslut att avsluta sitt kärnvapenprogram betyder, att man är mindre villig att utveckla kärnvapen än vad vi har ansett sedan 2005.”

Det är inte vad president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney har meddelat världen, vilka överdrev faran med Irans kärn“vapen”program. Visserligen trodde inte Bush på vad NIE i stora drag ansåg, då han i januari 2008 besökte Israel, och verkligen bad iranierna om ursäkt för ‘den olyckliga bedömningen…’

Den huvudsakliga bedömningen hade deklassificerats – utan det slag av oärligt skrivande i det hemligstämplade sammandraget, som fem år tidigare i den ökända NIE, vilken överdrev hotet från Iraks “massförstörelsevapen” genom att få bort den tvekan som vissa underrättelsetjänster uttryckte.

Senare har Cheney offentligt medgett, att han vid den tiden varit pressad att vidta militära åtgärder mot Iran, men Bush hade avfärdad det hela. Presidenten avdelade sedan amiral Mullen till Israel för att meddela israelerna: ‘Det är ingen idé ni ens tänker på det’. Vilket gladde Mullen.

Idag är denna samling karaktärer inom underrättelsetjänsten – och den militära hierarkin – annorlunda. Så blev till exempel CENTCOMs befälhavare Fallon avskedad i mars 2008 för sin frispråkighet vad gäller att gå i krig mot Iran.

Idag ser man det som ett säkert antagande, att ett ärligt ‘Memorandum’ hade fått plats på en enda sida, där tyngdpunkten skulle vara: Vi har alls inte fått några indikationer på behovet av att ändra det som NIE i november 2007 kom fram till om Iran.

övers Ingrid Ternert

18 juli, 2010

General Petraeus PsyOps

Sparat under: Afghanistan, Irak, Iran, NATO, Pakistan, Saudiarabien, USA, krig, terrorism — ingrid @ 00:27

 General Petraeus hemliga Operationer – The Dreyfuss report  

av Robert Dreyfuss  25 maj the Nation
Om president Obama hade känt till detta, godkänt det och fortfarande gett det sitt stöd, då skulle han i så fall korsa en förbjuden linje och presidenten avslöjas som en aggressiv, liberal militarist-interventionist, med större likhet till den president han efterträtt än den eufemiska reformvän han år 2008 låtsades vara, då han ställde upp som kandidat för sitt ämbete.

Om han inte hade känt till det, om han inte förstått ordern och om han som sagts då heller inte velat stoppa den, är i så fall  Obama en hjälplös, inkompetent figur. Packa sig iväg.

Om Kongressen nu haft någon stake över huvud taget, skulle den omedelbart ha sammankallat en undersökning om Petraeus, en general full av politiska ambitioner och grepp om makten, liksom om Pentagons arroganta team för Särskilda Operationer, vilket leds av amiral Eric T. Olson, vilken samarbetat med Petraeus. Kongressen behöver i så fall ställa frågan till Vita Huset- ”Vad är det ni visste, och när kom ni på det?’

Släng det ni gör och läs detta som Mark Mazzetti skrivit i the Times ledare på sida n1 ‘Kritik av mainstream media’. Observera att the Times utan rädsla avslöjade historien, även om man uppenbarligen lagt fram vissa detaljer om operationen å administrationens vägnar. Här kommer  ‘Cliff’s Notes’ version:

Under september månad undertecknade Petraeus det man kallar ‘Förordningen för icke konventionell krigföring’, ‘Joint Unconventional Warfare Task Force Execute Order’, som beredde väg för “en bred utvidgning av hemliga militära aktiviteter” i Centcoms ansvarsregion, Mellanöstern och södra Asien, varifrån Mazzetti rapporterar

-I det hemliga direktiv som general David H. Petraeus undertecknade i september, gav han sitt godkännande till USAs Särskilda Operationsstyrkor att operera både i vänligt inställda och i fientligt inställda nationer i Mellanöstern, Centralasien och Afrikas Horn för att samla underrättelser och knyta vänskapsband med deras  lokala styrkor.

Offentligt anställd personal förklarade att ordern också tillåter den spaning som skulle ha kunnat bereda väg för ett möjligt militärt anfall mot Iran, ifall spänningarna ifråga om kärntekniskt material hade ökat… Det sjusidiga direktivet ser ut att auktorisera särskilda operationer i Iran, sannolikt för insamling av underrättelser om landets kärnenergiprogram eller att identifiera grupper av dissidenter som kan vara användbara under en framtida militär offensiv.

Tjänstemän har samtidigt sagt att många höga officerare, bland dem general Petraeus, förespråkat en expansiv tolkning av sin militära roll runtom i världen, då han hävdar att trupper behöver operera utanför Irak och Afghanistan för att bättre kunna vara istånd att bekämpa militanta grupper.

The Times artikel reser en miljon frågor: Är det så Förenta Staterna tänker fullfölja sin order om avrättning av Anwar al Awlaqi, den Jemen-baserade amerikanska medborgare som rapporteras tillhöra Al Qaida? Har avslöjandet av detta direktiv något med det abrupta avskedandet av Dennis Blair att göra, den sparkade chefen för Nationella Underrättelsetjänsten?

Vilka slags “dissidentgrupper” i Iran kan militären vara i kontakt med, och skulle dessa kunna inbegripa paramilitära styrkor kopplade till rebelliska kurder i västra Iran, av vilka flera helt enkelt blivit ställda inför döden av Teheran? Eller är det rebeller från pakistanska Baluchistan i sydöstra Iran det gäller?

Militären har i decennier försökt armbåga sig fram till Central Intelligence Agency, CIA, i en underordnad roll. Även om dess underrättelsebudget kommit att svälla (sedan 1990-talet) till enorma proportioner, har Pentagon själv rakat åt sig det mesta av den och försökt tvinga det civila CIA in i en underordnad roll. (Enligt Mazzetti stöder CIA Petraeus’ direktiv, även om han uttryckligen ska “bryta sitt beroende av CIA”, vilket nu återstår att se)
 
De gåpåiga gung-ho ‘Special Ops’ styrkorna i Pentagon har starkt pressat på för att bli någon slags USAregeringens officiella enhet för hemliga operationer, även om militära operationer inte styrs av samma slag av restriktivt Kongressansvar som CIA opererar under. Och enligt Mazzetti är Petraeus order avsedd att få till stånd det som CIA “inte får” göra.

Ordern ska ha lagts fram i nära samarbete med amiral Eric T. Olson, den officer som bär ansvaret inför Kommandot för Förenta Staternas SpecialOperationer, alltså de hemliga aktiviteter som “inte kan eller kommer att kunna genomföras“ med hjälp av konventionella militära metoder eller “inre aktiviteter”, med referens till amerikanska spionorganisationer.

Obama borde ha sparkat Petraeus för länge sedan samtidigt med general McChrystal, om inte annat för bristande efterföljning av order. Under 2009 försökte man tvinga Obama att godkänna en stor eskalering av kriget i Afghanistan. Fortfarande kan Obama ändra uppfattning- och sparka dessa – nu.
övers Ingrid Ternert

PS Vi skulle kunna jämföra med dagens situation, nu då artikeln har ett par månader på nacken DS 

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress