1 feb 2012  av Dmitry Shlapentokh bitr historieprofessor
Förenta Staternas invasion av Irak 2003 var en viktig händelse i historien efter det Kalla Kriget och är noga utmärkt i en serie andra sammanhang om ”förebyggande” krig; mot Serbien 1999, Afghanistan 2001 och senast i Libyen.

De genomfördes alla under varierande ursäkter, men de underliggande geopolitiska motiven var klara.

Å ena sidan är man i Väst alltmer pressad och särskilt då i Usa, av Asiens ekonomiska tillväxt – framförallt i Kina. Å andra sidan har särskilt Usa försökt dra fördel av sin militära överlägsenhet, som framträtt efter Sovjetunionens kollaps.  Attacken mot Irak utformades inte enbart som en demonstration av Usas överlägsna militära makt och föraktet för internationell lag och europeiska allierade, utan också för att säkra Usas grepp om strategiska resurser i MellanÖstern som olja och gas.

Planen misslyckades. Ändå skulle Usa ha kunnat vända nederlaget, om än inte till seger, men till något slags framsteg.

För det första var Usas stora misstag i Irak – i stark kontrast till Storbritannien under dess koloniala storhetstid – att man försökt engagera sig i ”regimförändring”, då hela den gamla regimens statliga struktur blev utplånad och inte ersatt. Senare försökte Usa att återställa detta, men förödelsen gick inte att få ogjord.

För det andra, då Washington följde mönstret om hur demokrati skulle spridas i alla delar av världen, genomförde man dessa som de friaste valen i Iraks historia. Båda beslut var grava misstag och kom att leda till katastrof, åtminstone ur Washingtons perspektiv.

Nedmonteringen av staten släppte loss anarki och en miljö där jihadister och andra extremister frodades. Valet ledde till att en shia-majoritet – med sina starka pro-iranska sympatier – tog makten. Den enda styrka som hade kunnat stabilisera Irak och hindra det från att bli Irans proxy,  Usas trupper – hade lämnat. I själva verket borde Washington ha stannat kvar i Bagdad, som britterna gjorde under sina glans imperie dagar.

Trots allt hade Washington inga resurser till detta. Till att börja med gjorde Försvarsdepartementet – en väldig och ineffektiv kassako – soldaternas uppehälle otroligt dyrt. Som resultat uppgick kostnaderna för konflikterna i Afghanistan och Irak under några år till att bli lika stora som kapprustningen med det mäktiga ”Ondskans Imperium”.

Med en industriell bas i en process av erosion och ett skuldberg och budgetnedskärningar, var Washingtons händer bundna; och det vore naivt att lägga till det nyliga tillbakadragandet från Irak som formats av president Barack Obamas okunskap.

Med Usas tillbakadragande förstärktes trenden av Bagdads närmande till Teheran, och Irak stöder dessutom den syriska regimen – och är alltså Teherans proxy. Samtidigt har sunnivåldet ökat, sannolikt med deltagande av jihadister. Man skulle kunna säga att också detta gällde kurderna, fast i lägre grad, vilka inte hade förlorat hoppet om att bygga en egen oberoende stat.

Processen gav sunni-jihadisterna en möjlighet att inte bara slå till mot premiärminister Nuri al-Malikis shia-regering utan också mot dess överhet i iranska Teheran. De kunde dessutom mycket väl stärka talibanrörelsen i Afghanistan, som inte bara är Usas fiende utan också Irans. Det är ingen överraskning att Iran engagerat sig i rörelser, inte enbart för att förbereda ett möjligt krig med Usa/Israel, utan också för att starta upp manövrer nära gränsen till Afghanistan.

Det kurdiska problemet kunde vara till hjälp för Washington, för det skapar ett permanent tryck på Ankara och skulle åtminstone kunna sakta ner Turkiets glidning mot Iran. Usas nederlag i Mellanöstern kan fortfarande ge en del fördelar för Washington och Bryssel; och det hade inte varit någon överraskning, om Väst redan arbetade med denna plan. Ändå arbetar andra makter på sina egna planer; och situationen i regionen och globalt sett har blivit instabil och därmed osäker.

övers Ingrid Ternert

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

övers Ingrid Ternert

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

övers Ingrid Ternert

För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.

USA ber enträget Pakistan om mer information
USAs militäranställda har legat på Pakistan att regelbundet ge ut hemlig militär information om pakistanska anläggningar och installationer längs den afghanska gränsen.

Befälhavaren för Usas Centralkommando general James Mattis kom i måndags med den uppmaning som följt på händelsen den 26 nov, där NATOhelikoptrar och stridsflygplan attackerade två militära gränsposteringar i nordvästra Pakistan och dödade 24 pakistanska soldater.

“Det starkaste man får med sig från den här händelsen är det fundamentala faktum, att vi blir tvingade till en förbättrad koordination vid gränsen”, förklarade Mattis i ett uttalande.

Samtidigt efterlyste han upprättandet av en delad databas mellan de båda länderna och menade att en ökad information hade kunnat hjälpa NATOs styrkor i Pakistan mot liknande händelser.

Dessutom beordrade Mattis ISAF att finna på vägar till förbättring av sin relation med Irans regering i Islamabad. Brigadgeneral Stephen Clark inom flyget har lett en utrening om förra månadens händelse, och sa på torsdagen att USAs styrkor bar ett visst ansvar för dessa dödsfall, eftersom man förlitat sig på fel kartor och varit omedvetna om var Pakistans gränsposteringar befunnit sig och av misstag erbjudit fel placering av trupperna.

Undersökningen framhöll emellertid att Usas styrkor ”agerat i självförsvar och med lämplig styrka efter att ha blivit beskjutna” och att ”där inte fanns någon medveten vilja att sikta in sig mot personer eller platser kända som delar av Pakistans militär eller att medvetet bibringa felaktig destination till de pakistanska tjänstemännen”.

Pakistans militär avfärdade undersökningen och sa att man inte “går med på vad US/NATOs undersökning kommit fram till, så som den rapporterats i media.”

De pakistanska tjänstemännen anklagar de Usa-ledda styrkorna för att medvetet ha utfört flyganfall från själva Afghanistan. President Barack Obama har sänt sina kondoleanser inför dessa som dödats i attacken, men har underlåtit att gå ut med en officiell ursäkt.

Pakistan beslutade stoppa dessa konvojer med förnödenheter till de Usa-ledda utländska soldaterna i Afghanistan som hämnd för deras dödliga flygattacker. Detta sker medan de utländska styrkorna i Afghanistan får förlita sig starkt till den pakistanska försörjningsleden in mot landets stängda gräns.

Usa-ledda plan och helikoptrar har under de gångna månaderna i ökad grad gjort intrång i Pakistans luftrum. Usa påstår att dess lufträder siktar in sig mot de militanter som korsar pakistanska gränsen till Afghanistan. Men lokala bybor säger att civila är de som utgör de största offren i dessa förbjudna attacker.

PM/MYA/HJL

övers ingrid Ternert

Om Irak: http://non-intervention.com/av Mike  Scheuer 22 dec 2011

En av de mest störande aspekterna av nutida Amerika är dess absoluta beslutsamhet att lura sig själv. Då de sista amerikanska soldaterna och marinkårssoldaterna lämnar Irak, har vi hört president Obama, senator McCain försvarsminister Panetta och otaliga andra tala som om Usas styrkor genomfört något positivt i Irak. Visst har våra soldater blivit välkomnade hem som “befriare” och förklarat — helt omåttligt — att det finns andra människor i världen som trängtar efter denna sorts frigörelse som Förenta Staterna bringat irakerna.

Vad ska man göra åt denna slags galenskap? Under åren härförinnan har det varit populärt att jämföra Förenta Staterna med det antika Rom, åtminstone vad gäller militär makt och den geografiska räckvidd som militär makt kan nå fram till. Denna sorts historiska knäppgökar säljer bra i media, akademin och i munnen på krigsmånglande politiker som senatorerna McCain, Graham och Lieberman, men klarar ingen noggrannare undersökning.

Romarna hade en superb militärmakt som bringade fred och blomstring till en stor del av Europa under 500 år eller mer, och till storsta delen gjorde man det genom krig, vilka bokstavligt talat förintade deras fiender. Föregångaren till Roms fred var fullständiga militära segrar som lämnade Roms fiender med ringa tvivel om att de var totalt besegrade och tron, att början till visdom är att bli vän med Rom, eller åtminstone inte göra Rom förbannad ännu en gång.

Verkligheten var här den huvudsakliga komponenten. Roms fiender visste alltid när de hade besegrats, som en historiker skrivit, var romarna alltid realistiska och manliga nog att veta då de vunnit och — vilket är viktigt — när de hade förlorat.

Utvecklingen efter Irakkriget i det amerikanska medvetandet visar, åtminstone att bland våra dubbla regeringsparti-eliter  går det inte att finna en enda romare. I Irak blev Förenta Staterna besegrad på varje tänkbart sätt. Inte ett av Washingtons i detalj klart beskrivna krigsmål hade genomförts. Saddam Husseins sunni-baserade tyranni ersattes av en shiadominerad tyranni, vars ledares förakt för Förenta Staterna är så starkt, att han inte brytt sig om att vänta tills den sista Usasoldaten hade lämnat, innan han startade det som skulle bli en obeveklig förföljelse av Iraks sunniminoritet.

För Obama och McCain är den här sortens tyranni acceptabel, eftersom Maliki och hans shiakriminella kom till makten i ett rättvist men meningslöst val. För Obama, McCain och deras likar är det viktigt att helt enkelt hålla val, det faktum att ett val enbart innebär byte av tyranni spelar nu ingen roll.

Så till kostnaden av en triljon dollar, regional instabilitet, 4600 döda soldater och marinkårssoldater och 30 000+ sårade, lyckades Bush- och Obamaadministrationen få till seger i Irak genom att “befria” det från stabilitet, ordning och Saddam-begången brutalitet och leverera det till en shia-tyranni, som verkar beredd på inbördeskrig så fort det är möjligt, i vilket de irakiska shia — med Irans hjälp — försöker tillintetgöra landets sunniminoritet och möjligen de ännu färre kristna,  medan man ändå håller på. En viss seger.

Då allt detta snart blir till vatten under broarna, medan republikanerna och demokraterna och deras mediaföljeslagare rör sig mot ännu en amerikansk ekonomisk kollaps, är det väldigt nödvändigt att vanliga amerikaner och deras militära ledare accepterar verkligheten om att Usamilitären blev — åtminstone i den muslimska världens ögon — besegrad i Irak.

General Petraeus och hans efterträdare tog fram en tillräcklig stabilitet i Irak för att låta Usas styrkor dra sig ur; och se till att den etniska rensningen av Bagdad blev till fördel för shia; mota ut sunnis till Jordanien; och dra fördel av det hat som al-Qaidas Abu Musab al-Zarqawi framkallat bland irakiska sunnis för att ta itu med al-Qaida, en talande taktisk förlust från vilken man nu är väl på väg att tillfriskna.

Medan sunni-shias inbördeskrig utvecklas vidare i Irak, får vi se al-Qaida återvända som en potent del av sunni-styrkorna, vilka även nu organiseras till strid för överlevnad mot en Usatillverkad, Iranunderstödd shiatyranni i Bagdad.

Al-Qaida-i-Irak kommer också uppstå som en viktig källa till materiellt stöd och militär ledning för islamisters militanta grupper över Medelhavet, som förbereder sig för att utnyttja en förbättrad tillgång till beväpning, frisläppta mujahedin-fångar, en ökad islamistisk politisk makt och mindre restriktiva operationella omgivningar, vilka ledsagas in genom den så-kallade arabiska våren.

Som dr Ron Paul ofta säger, leder Usas onödiga interventioner till krig och mera krig, såväl som uppskruvade och okontrollerbara kostnader i termer av blod och skatter. Att beslutet om intervention av Irak varit förödande står helt klart, och att Usas nationella säkerhetsintressen i regionen är mer hotade nu än vid tiden före 2003-eran, står på samma sätt klart.

Vad som nu behöver godkännas är, att Usas militär besegras i den muslimska världen och drivs ut ur Irak av män som är  beväpnade med vapen, vilka var på modet under Koreakriget. Det är möjligt och kanske riktigt att tro, Usas styrkor skulle bli besegrade i Irak för att (a) Usa-politiker vägrar vinna de krig de startar; (b) det misslyckade amerikanska utbildnings-systemet slutat undervisa barn att krig kan hjälpa till rätta, ifall man vinner, att det enda förbarmandet i krig är en snabb och fullständig seger; och att man bara kan vinna krig genom att döda fienden och hans supportrar tills de slutar;

(c ) att 1945 års efterkrigstid med sin teoriutveckling om ett rättvist krig får Usa att förlora krig och att applådera Usas marinkårssoldaters och andra soldaters dödande, såvida fiendens civila skyddas; och att alltför många Usa-generaler är lobotomerade på sitt sunda förnuft genom att studera på fakulteter som Harvard och Princeton.

Men trots att var och en av dom kan vara trovärdig, för nu är det bäst för oss alla att agera som vissa romare och manligt acceptera verkligheten, att Amerika blivit besegrad i Irak. Ifall vi inte väljer dr Paul, borde vi vara kloka nog att se till vi utan vidare är beredda på att vinna nästa krig, vilket genomförs av våra båda partier och invasionsdemokrati-månglare, ett krig som antingen riktas mot Iran — på begäran av Usamedborgare som stöder Israel — eller äger rum i Afrika, där flera genuint amerikanska nationella intressen alltmer hotas av en växande islamsk makt.

övers Ingrid Ternert

 I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa

av Jordan Michael Smith

30 nov 2011 ”Salon” – -  Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.

RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”

Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.

Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.

Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han   vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.

Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.

För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.

Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.

“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.

Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.

För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.

Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.

Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.

Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.

Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.

“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.

De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.

I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet.  Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.

I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.

“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.

Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.

Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.

Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].

Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.

Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
 

av Michael Smith

som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post

övers Ingrid Ternert

 Ändå ansåg ingen av IAEAs inspektörer att detta varit något annat än Irans förberedelser för att införa kärnkraft i landet och på så sätt skynda på industrialiseringen  och då kunna ge sina egna välutbildade unga möjligheten till jobb i framtiden.

Internatonella AtomEnergiOrganisationen IAEAs inspektörers chef elBaradei var från början misstänksam gentemot Iran, men blev efter sina inspektioner lugnad. Han byttes ut av en ny person, som inte alls uttrycker sig på samma sätt utan är skeptisk och gör mindre tekniska analyser men för däremot ut mer av egna misstankar.

 Som ett program för att starta krig mot Iran. Och han följer därmed den sedan gammalt av Israel fabricerade linjen om Iran. Denna IAEAs nya chef har alltså förändrat allt vad gäller misstanke mot Iran.

Obama är dock väldigt orolig för bombning av anläggningen och ser Israel som angripare av allt.  Ändå har man som alltid installerat mätappa- ratur och gör de mest intelligenta inspektioner IAEAs experter kunde utföra. Men man fann ändå nada, ingenting, och allt uran som Iran anrikat fanns för inspektion.

Det hade också varit svårt att få in en bomb utifrån. Och ändå håller man på och går emot Iran, på samma sätt som man gjort mot Saddam Hussein i Irak och långt före det mot Cuba.

Israels svar på IAEAs rapport är sanktioner för att få stopp på det som Iran hållit på med. Vad Netanua i Israel säger är väldigt oroande, och att han åter tagit upp sin sedan 21 år tillbaka jakt på Iran, ’6 år innan man själv hade gjort en bomb’.

Iran säger att Irak försökt få en bomb under Saddams regim, men stoppat det år 2003. Och Israel håller med, att Irak inte har någon bomb. 16 av dess organ håller med. Det finns inga atomfysiker, inga farliga försök i Irak. Det är ett faktum, även från USAs underrättelsetjänst och IAEAs sida, för det hela var en politisk och inte någon vetenskaplig studie.

Se också 21 nov Democracy Now! Seymour Hersh: Propaganda Used Ahead of Iraq War Is Now Being Reused over Iran’s Nuke Program

övers Ingrid Ternert

 The Complexity of Syria http://arabwomanblues.blogspot.com/
av Layla Anwar 20 nov 2011 Syriens komplexitet.
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är det med alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning och sprida lite ljus i det som visar sig vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att ¨jag lyckas men jag försöker. Jag tänker basera min analys på olika uppgifter i böcker plus vittnesmål från de syrier jag haft att göra med. Nära 40 års regering av Assadfamiljens alawitiska klan. Alawiterna är en gren av shi’ismen som t.ex är mycket svår att komma igenom och få kunskap om deras trossystem. En märklig blandning av Shiism och Druz-ideologi.

Alawiter är i minoritet i Syrien, ursprungligen från de lägre samhällklasserna. Deras uppgång vid makten under Assadregimen och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen har säkrats genom att placera sina egna på viktiga positioner i samhället. Som en syrisk bekant sa – de har infiltrerat syriska samhället som en åttafoting.

Detta förklarar hur Syriens alawiter kunnat ha kvar sin makt under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet. Det stämmer att sekularism blivit ordern för dagen och det syriska samhället varit sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen kände hur snaran drogs åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, med i runda tal 3 miljoner syrier som lever i uppenbar fattigdom, och privilegerna bara gäller den elit som Assadklanen tillhör.

Regimen har hemfallit åt en inbyggd sekterism och äger särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon. En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den inte följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) naturligtvis vet vi att vi så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat, och jag tror det hela är något man behöver reflektera över. Genom att vidmakthålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som blivit reducerad till en liten klick, till en möjlig utländsk interven-tion.  Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så det är i Syrien.

De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klicken, vilken knappast någonsin är offentlig -och backar upp korridoroperationer. Det sägs att Assads gamle partisanfader är den som idag kontrollerar Syrien, och då inbegriper det Maher Al-Assad, Bashars bror.

Jag tror att Bashar Al-Assad som person blivit kanonföda. Som vi säger på arabiska – han har placerats i kanonröret, och då kanonen avfyras blir han den första som får gå. Det betyder inte att hela regimen kommer få gå med honom, de uppbackade regimerna som i fallet Syrien har en förbluffande stor makt att ömsa skinn och få ett nytt, som det här kommer visa sig.

Men detta är inte tillräckligt för en analys, för denna tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran, Turkiet och Israel plus de andra Arabländerna, särskilt Khatar.

Efter Iraks fall och nu Libyen med hjälp av västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också UTPLÅNING av deras ideologiska rötter som i grunden är antiimperialistiska (även om brister finns) och härstammat från kolonial erfaren-het.

Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig av att vara islamska (som t.ex i sin politiska ideologi härstammar från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen, triggad av de västliga invationerna.

I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det - Turkiet och Khatar. Detta är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, vilket är det ursprungliga ämnet som spelar roll. Genom att observationer som de däruppe från Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och åter Khatar, vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller förändra nuvarande regim

Detta betyder inte att alla Syriens folkliga protester har framkallats utifrån utländska makter, det betyder inte heller att de inte kan försvara sig, inte heller minskar de regimens brutala sönderfall, vilket betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten också reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är en kontinuitet av makten i Libanon, då Iran inte så lätt ger upp Syrien och Assads regim därmed fått några förbluffande släpphänta ultimatum från Arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart att, genom blanda sig i Syrien och flexa alltför mycket med sina muskler, så kommer Irans (och Hizbollahs) vrede att triggas. Därmed skulle det ”diplomatiska” närmandet ha varit att föredra.

Vilket helt klart så inte var fallet med Irak eller Libyen, där brutala makter togs in för att få till regimförändring. Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om Syriens folk, men eftersom Usa så generöst gett bort Irak till Iran, känner i synnerhet Turkiet sig förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Å andra sidan har också Khatar planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som  SaudiArabien hade – och detta är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…

övers Ingrid Ternert