Iran « Fredskoalitionen Göteborg

10 mars, 2012

Irakiska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer

Filed under: droger,Irak,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,nya — ingrid @ 23:30

Irakiska-iranska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer-Al-Akhbar 9 mars
Irakiska aktivister visade en bild av en tonåring som brutalt dödats av religionspolisen för att ha en ”emo” frisyr. Åtminstone 90 irakiska tonåringar med ”emo” utseende har under förra månaden i Bagdad blivit stenade till döds av religiösa extremister efter ett flammande uttalande från Inrikesministeriet, som enligt aktivisterna hade kallat detta djävulsdyrkan”.

Iraks Moralpolis släppte ett frostigt uttalande på Inrikesministeriets webbsida som fördömde ”emo-fenomenet” bland irakisk ungdom och deklarerade en störande avsikt att ”eliminera” trenden. ‘Emo-fenomenet’ eller djävulsdyrkan har följts av Moralpolisen som fått tillåtelse att så snart som möjligt få bort fenomenet, eftersom ”det har en förstörande inverkan på samhället och utgör fara”, enligt uttalandet.

”De bär underliga åtsittande kläder med bilder i stil med skallar vilka används på platser formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och utför andra underliga aktiviteter”, fortsatte man. Religiösa extremister fångades av Inrikesministeriet uttalande och har trakasserat och dödat tonåringar med ”konstig” eller ”emo”stil. En grupp beväpnade civilklädda män ledde för några dagar sedan dussintals tonåringar till avskilda områden, stenade dom till döds och placerade därefter deras kroppar i avfallshögar runt staden enligt aktivister.

De beväpnade männen sägs tillhöra ”en av de mest extrema religösa grupperna” i Irak. ”Först kastar de cementblock mot pojkens armar, sedan mot hans ben, därefter kommer den slutliga sprängningen mot hans huvud,och om han då inte är död startar de allt på nytt”, berättar en person som lyckats fly. Iraks moralpolis har fått tillåtelse av Utbildningsministeriet att gå in i Bagdads skolor och plocka ut studenter med sådan utstyrsel enligt uttalande från Inrikesministeriet.

Det exakta dödstalet förblir oklart, men Hana al-Bayaty inom BrysselTribunalen, en NGO som tar upp irakiska frågor, sa att den nuvarande siffran ligger på ”mellan 90 och 100″. ”Det mest störande med detta är att de är så unga”, sa hon. Al-Bayaty sa att mördandet verkar vara utförts av extrema shiamiliser i framförallt fattiga shiareligiösa områden och sa att hon misstänkte att ”det finns en inblandning av Inrikesministeriet i dödandet”.

Foton på offren släpptes på Facebook och skapade panik och rädsla bland irakiska elever. En ung man med långt hår uttryckte alarm mot regeringsförordnade trakasserier av tonåringar med västligt utseende. ”Jag har långt hår, men det betyder inte att jag är homo. Jag är inte mindre man om jag har långt hår. Det går inte att säga att jag är homosexuell för jag har långt hår, utan jag har långt hår för att det är min stil, detta är jag”, sa han till Iraks Al-Sharqiya TVnätverk.

Detta är Al-Sharqiyas rapport: Safiyyah al-Suhail, parlamentsledamot som på torsdagen sa att ”vissa studenter nyligen har arresterats för att de burit amerikanska jeans eller haft västlig frisyr”. Inrikesministeriet har inte avslöjat antalet tonåriga offer, men lagt ut ett efterföljande uttalande som varning till extremister att ”inte trampa på irakernas individuella frihet.”

Nyheten om de fruktansvärda dödsfallen gav en reaktion från Iraks prominenta shiareligiösa, Storayatollan Ali al-Sistani, som kritiserade steningen av de unga männen som en ”akt av terrorism”. Här nedan full översättning av det irakiska inrikesministeriets flammande uttalande: Direktoratet för Moralpolisen inom Inrikesministeriet släppte ett uttalande som lyder ”‘Emo fenomenet’ eller dyrkande av djävulen följs av Moralpolisen, som tillåtits att eliminera [fenomenet] så snart som möjligt eftersom det har en dålig påverkar på samhället och utgör en fara”.

‘Emo’ kommer ur det engelska ordet ‘emotionell’ och fenomenet är populärt bland tonåringar, inte bara i Irak utan i de flesta samhällen. De nyttjar sin uppenbarelse och skepnad och rörelser som metod att uttrycka sina känslor och förkroppsliga sin vilja och syn på livet i sitt uppträdande. Överste Mushtaq Taleb al-Mahemdawi sa: ”Emo-fenomenet upptäcktes för en tid sedan av medlammar av våra styrkor i Bagdad.

En rapport gjordes och den har överlämnats till Inrikesministeriet för godkännande att fortsätta undersökningen och ta reda på hur man får bort fenomenet”. Han tillade: ”Inrikesministeriet tog denna situation mycket allvarligt och fick godkännande från Utbildningsministeriet att ställa upp en plan under mitt fulla överseende och låta oss gå in i skolor i huvudstaden.

Det finns vissa fall där fenomenet sprids, särskilt bland skolor i Bagdad, men vi står inför stora svårigheter i brist på kvinnor i styrkan, som hade kunnat få oss att göra en mer precis undersökning, eftersom fenomenet är mer populärt bland flickor i åldrarna 14 till 18 år”.

”Dom bär underliga, åtsittande kläder med bilder som dödskallar och på plats formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och bedriver andra konstigare aktiviteter”. (Al-Akhbar)

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

5 mars, 2012

Obama får äntligen till det rätt med Iran

Filed under: Iran,Israel,kärnkraft,Kärnvapen,kärnvapen,religion,USA — ingrid @ 18:07

av M K Bhadrakumar Asia Times den 6 mars 2012
Resultatet av fredagens val till Irans parlament, Majlis, skapar ett politiskt klimat i Teheran som förebådar gott för början av samtalen över den nuklära frågan. Usa administrationen inser det.

Den stora frågan är huruvida president Barack Obama kan lotsa Förenta Staternas två viktigaste allierade – Saudi Arabien och Israel - till att finna en ”permanent” lösning i stilleståndet UsaIran. Ändå har det varit säsong för fabler. Iransk politik har gett upphov till stor förvåning, och valet utgjort en karneval av fabler.

För fyra år sedan insöp Irans Islamska RevolutionsGarde politisk makt och landet höll på att bli en militärdiktatur. Detta års (hittills) heta potatis är att Högste Ledaren Ayatollah Ali Khamenei sänder President Mahmoud Ahmedinejad till den politiska exilen och att parlamentet (Majlis) är arenan för motangrepp.

Allt är glömt om hur Khamenei ensam utkämpat reformisternas utmaning under 2009 och att han föredragit Ahmedinejads presidentskap. Det är sant att iransk politik, som annan politik, är komplex. Det shiareligiösa etablissimanget är känt i historien som delat i fraktioner. I vad som partipolitiskt är känt i liberala demokratier i Väst finns inte i Iran. Men fraktioner och grupper och intressegrupper skapas ständigt, och det ger mycket nerv åt den iranska politiken.

Fredagens val var inget undantag. Ännu en faktor är hur det nyvalda parlamentet kommer att inverka på landets maktstruktur - och vilken verkan det kommer att få på politiken – vid den punkt då Iran ligger i skiljelinjen till dyningarna av epokens uppror i regionen.

Utifrån resultaten kan blandningen i Majlis skifta i en riktning som skulle kunna ge ett positivt resultat i den regionala säkerheten. De fraktioner och klickar som kan kallas ”konservativa” – i den iranska kontexten – ihopbuntade som ”principfasta” utkämpade de valet som en identifierbar grupp, och dessutom gjorde det väldigt bra.

De Principfasta består av kyrkofäder och icke kyrkans män vilka format en ”förenad front”. Vad som fått dom samman är deras konservativa politiska framtoning då det gäller den iranska revolutionsideologin och det absolut centrala i ‘velayat-e faqih’ – Shia-regeringen.

Permanent lösning
De Principfastas dominans i Majlis gör den övergripande maktstrukturen långt mer sammanhållen än vid någon tidpunkt under det förra ett och ett halvt decenniet. Men den väldiga rollen som högste ledare har aldrig blivit ifrågasatt, och denna institution har Majlis inte behövt förstärka.

Det som inte heller går att förbise är att presidentauktoriteten och effektiviteten i sin exekutiva roll alltid hänger på hans förmåga att arbeta inom systemet. De Principfasta stärker markant maktstrukturen. Då det gäller Irans sambandsmän kommer de förmodligen att få höra en mer förenad röst. Då allt kommer omkring är därför det enda som spelar roll för den internationella samfälligheten, är att Teheran får ihop sitt agerande, då man kommer till förhandling vad gäller den nukleära frågan.

Väst avfärdar nästan reflexmässigt de iranska valen. Obama förnimmer emellertid skiftet i Teherans maktcentrum och en förstärkning av dess auktoritet som en möjlighet. Det var inte Obamas fel att i samband med förberedelser till Irans parlamentval, Irans högste ledare gick ut och gjorde ett mycket speciellt uttalande med hänsyn till den nukleära frågan. Då han riktade sig till iranska kärnfysiker, sa Khamenei: Det skäl dessa Västmakter har är att hindra oss.

De vet att vi inte är ute efter kärnvapen. De vet redan detta. Det röner inga som helst tvivel om att i länder som är i opposition till oss, är de organisationer som har hand om beslutsfattandet fullständigt medvetna om att vi inte är efter några kärnvapen. Kärnvapen är inte alls bra för oss. Dessutom anser vi från ett ideologiskt och religiöst perspektiv, att utveckling av kärnvapen är olagligt.

Vi betraktar användning av ett sådant vapen som en stor synd. Vi tror också det är lönlöst att hålla sådana vapen och farligt, och vi kommer aldrig att skaffa några sådana. Dom vet det, men de betonar denna fråga för att stoppa vår rörelse. Efter att därmed ha orerat om Khameneis begäran, beslutade Obama gå med på detta. Det kom att vara en viktig ståndpunkt i hans intervju med Jeffrey Goldberg för ‘The Atlantic Monthly’ under veckan.

Obama underströk att han hade sökt en ”permanent” lösning på Irans nukleära fråga, ”som temporär motståndare”. Han poängterade att en permanent lösning endast var möjlig såvida Iran hade ”eget intresse”. I briljant användning av en dubbelmening som kunnat göra en persisk talare grön av avund, tillade Obama: Dessa [iranier] är känsliga för opinionen inom sitt folk och oroliga för den isolering de blivit utsatta för …

De kan ta beslut baserade på försök att undvika ett obehagligt svar ur sitt perspektiv. Så om de blivit försedda medvalmöjligheter… finns det ingen garanti för att de inte skulle kunnat fatta ett bättre beslut. Obama medgav att Usa måste ingå i någon sorts uppgörelse, och att det skulle vara möjligt, eftersom han anser att iranska ledare i grund och botten är rationella aktörer. Å andra sidan ansåg Obama att ett militärt anfall mot Iran skulle ha blivi en lönlös ”distraktion”.

För att, som han la fram det, ”Iran ännu inte har något kärnvapen och ännu inte är i läge att skaffa sig ett kärnvapen utan att Usa [Washington] har en rätt lång ledtid då vi får reda på om de försöker göra ett sådant försök..”

Att ha ‘israelerna i ryggen’
Så en sittande president i Vita Huset får förmodligen slutligen rätt om Iran. I vilket fall kommer problemet för Obama från två håll. Ett är Saudi Arabien, vars regionala ställning för närvarande inte ligger i Usa-Irans engagemang, men dock håller på att tvinga fram en regimförändring i Damaskus genom en Väst/Usa intervention, vilken man hoppas ska driva in en kil rakt i hjärtat på Irans ställning som regional makt och minska shia-uppvaknandets växande makt. (också i själva SaudiArabien).

Det dramatiska ”utträdet” av Saudiarabiens utrikesminister Saud al-Faisal från ”Syriens Vänners” möte i Tunis förra veckan river upp såren. Men genom att ha sagt det, förstår också saudierna mycket väl, att det Khamenei förmodligen uppnått är att den sortens fraktionerande som under senare år på ett bisarrt sätt drivit Irans politik (och förhandlare), så att frågan om kärnenergi – inte upprepats.

En sammanhängande maktstruktur i Teheran passar också saudierna. Saken är den att Teheran kommer att ta en del svåra beslut framöver, och borde vara stark och smidig nog att visa flexibilitet.

Obamas huvudproblem ligger någon annanstans. Han måste tackla den israeliska regeringen styrd av premiärminister Benjamin Netanyahu. Obama har en tuff förhandlare i Netanyahu, trots mediahypen, att ”Bibi” kommer att företräda Obamas återval, är att gå alltför långt.

Problemet ”Netanyahu” följs av det faktum att 2012 är valår i Usa och, som Obama löjeväckande föreslog, ”Man har ett antal politiska aktörer [i amerikansk politik] som vill se om de kan driva in en kil, inte mellan Förenta Staterna och Israel, utan mellan Barack Obama och en judisk-amerikansk röst som historiskt sett gett mycket stöd till hans kanditatur.”

Men Obamas politiska instinkt har rätt. Faktum är att han vunnit 78 procent av de judiska rösterna under 2008, och de röstade inte enbart på hans Israelpolitik. Återigen, i själva Israel går opinionen emot varje konflikt med Iran.

Det är här Obamas budskap räknas under intervjun med Goldberg – hans kraftiga uttalande att Usa ”har Israels uppbackning”, och hans rakt igenom pro-israeliska ställning i intervjun. Det var därför inte någon överraskning att Obama också utnyttjat ‘Amerikansk Israeliska kommittén för offentliga affärsforum (AIPAC) på söndagen för att klart och tydligt uttrycka solidaritet med Israel. Han fick det till ”min plikt” – inte Usas plikt. ”När medvinden är låg, har jag Israels uppbackning”.

Men han kom emellertid tillbaka till att – Washingtons nuvarande strategi är att sanktioner mot Iran fungerar och att han inte är färdig med diplomatin: ”Jag tror starkt att det återstår tillfällen för diplomati, uppbackat av trycket att lyckas.”

På slutet av det hela, var det inte att ta miste på Obamas avsikt att ge ett sista budskap till AIPACs publik: ”Det är redan alltför mycket löst prat om krig.”

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

25 februari, 2012

Iran och turerna med IAEAs kärnenergi-inspektioner

Filed under: CIA,FN,Iran,kärnkraft,Kärnvapen,kärnvapen,nya,Pakistan,Ryssland,Syrien,USA,vapen — ingrid @ 23:18

Den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad besökte tidigare i månaden centrum för Teherans forskningsreaktor. Iran har dramatiskt skyndat på sin produktion av anrikat uran under de sista månaderna, men vägrade samarbeta om att undersöka tecken på att ha arbetat med att designa en bomb, meddelade FNs kärnenergiutredare i en konfidentiell rapport.

I den rapport från medlemsstaterna som tidningen Guardian tagit del av, hade Internationella Atom- Energi Organisationen (IAEA) funnit att Iran tredubblat sin produktionstakt av uran, som anrikats upp till 20% under de gångna tre månaderna.

Mycket av den ökning som skedde i produktionen ägde rum under jorden i en anläggning med namnet Fordow, och det rapporten funnit kommer ytterligare att öka det internationella trycket på Iran. Vid en tid med redan stora spänningar säger Teheran att man behöver detta material för sin forskningsreaktor med produktion av medicinska isotoper, men regeringar i Väst hävdar att dess lager av 20% uran gör att detta ligger tydligt närmare ett fissilt vapenmaterial (då mellan 12 -14 % varit normalt).

IAEAs inspektörer fann också att Iran hade ökat tempot i installationen av centrifuger vid sin egentliga urananrikningsanläggning i Natanz. Under de gångna tre månaderna hade man tagit 2600 nya centrifuger i bruk och centrifugerat urangas.

Rapporten fann att Iran nu har producerat nära fem och ett halvt kubikton låganrikat uran – anrikat till ungefär 3.5% – och omkring 109 kg uran anrikat till 20%. Ifall man vill komma upp till mer än 90% renhetsgrad, skulle hela lagret vara mer än nog för tillverkning av fyra kärnvapen.

Iran säger att man inte har någon avsikt att tillverka vapen, och rapporten räcker kanske inte till för länder i Väst, som USAleder liksom UK och Frankrike, för att övertyga Ryssland och Kina om att delta i ökade sanktioner. Rysslands premiärminister Vladimir Putin sa, att fokus på kärnenergiprogrammet var en täckmantel för Västs försök att störta den klerikala regimen i Teheran.

”Jag tror att under denna tydliga kamp för att få stopp på kärnvapenspridning till andra eventuella medlemmar av kärnenergiklubben, gör man försök av annat slag för Iran och har andra mål i sikte – att förändra Irans regim”, sa Putin. Rapporten kritiserade också Iran för att inte ha velat samarbeta i utredningen av sitt kärnenergiprogram, och inte tillåtit några inspektörer att besöka en misstänkt kärnenergianläggning och vägrat svara på frågor om en tidigare sovjetisk kärnvapenforskare, vilken erbjudit tekniska råd.

Även IAEA sa att man inte hade fått någon tillfredsställande förklaring på hur 20 kg av metallen uran hade kunnat försvinna från ett iranskt forskningslaboratorium. Inspektörer noterade frånvaron av detta under sin frågestund i augusti. Då man under de senaste veckorna försökte undersöka detta, ”indikerade Iran att man inte längre förfogar över en relevant dokumentation och att den personal som hade varit inblandad inte längre funnits tillgänglig”, sa rapporten.

Vissa Västregeringars analytiker tror att det uran som saknats, skulle ha kunnat användas till att testa kärnvapens explosiva komponenter. I en tidigare rapport publicerad i november, uttryckte IAEA sin oro över att någon dylik explosiv test kunnat genomföras inuti en särskild stålcylinder vid militäranläggningen Parchin. Under två besök i januari och i förra veckan, bad IAEAs inspektörer om att få träffa Parchin, men hade vägrats. ”Iran la då fram att man fortfarande inte kunnat erbjuda tillgång till denna anläggning”, enligt rapporten.

Diplomater som är förlagda i Wien där IAEAs högkvarter ligger, sa att inspektörerna hade hört, att då Parchin var en militär anläggning, så måste högre tjänstemän ge sitt godkännande för ett besök, och det skulle då kunna ta en viss tid. Denna inställning förändrades inte mellan IAEA-teamets första och andra besök.

Enligt en diplomat som kände till förra veckans besök hos IAEA, såg iranska tjänstemän från början ut att vilja berätta om inspektörernas förfrågan, men sa vid slutet av första dagen, att man inte hade undersökt detta med sina överordnade.”Då man den andra dagen kom tillbaka, blev det slut på framstegen”, sa diplomaten.

Under januaribesöket presenterade IAEA ett dokument som beskrev underrättelsebevis på farhågor om att Iran skulle ha experimenterat med tillverkning av krigsmaterial. Dokumentet pekade på 65 frågor, men Teheran sa i varje fall att bevisen var fabricerade. ”Inspektörerna hade gett dom 65 frågor och de kom tillbaka med 65 nej”, sa en diplomat.

En av de frågor som hade rests av IAEA handlade om Vyacheslav Danilenkos aktiviteter, en ukrainare som hade arbetat på det sovjetiska kärnvapenprogrammet och från 1996 till 2002 arbetat i Iran. Danilenko har sagt till IAEA, att han hade hjälpt iranerna att tillverka mikro-skopiska ”nano-diamanter” och föreläst. Enligt en forskningskunnig tjänsteman hade man bett iranierna om att komma med bevis på arbetet, men hade hittills inte lyckats. (Att han arbetat med nanodiamanter är säkert, men inga mer inspektioner hade planerats i Teheran).

IAEAs medlemsstater ska ta del av rapporten vid ett styrelsemöte runt 5 mars, då FNs Säkerhetsråd kan komma att utsätta Iran för vidare sanktioner. Tills nu har Ryssland och Kina blockerat ett sådant drag, men båda har uppmanat Iran att samarbeta med IAEAs undersökning. Det är ännu inte klart hur röstningen på mötet den 5 mars kommer att gå .

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

IAEA inspekterar Irans kärnanläggningar under ömsesidig misstänksamhet

Filed under: CIA,FN,Iran,kärnkraft,Kärnvapen,krig,nya,Ryssland,terrorism — ingrid @ 03:17

Den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad har tidigare i månaden besökt centrum för Teherans forskningsreaktor. Iran har dramatiskt skyndat på sin produktion av anrikat uran under de sista månaderna, medan man vägrat samarbeta i att undersöka tecken på om det arbetats med att designa en bomb, sa FNs kärnenergiutredare i en konfidentiell rapport. I medlemsstaternas rapport, som den engelska tidningen Guardian har sett, hade IAEA , den Internationella AtomEnergiOrganisationen, funnit att Iran tredubblat sin produktionstakt av uran, som hade anrikats upp till 20% under de gångna tre månaderna.

Mycket av ökningen i produktionen har ägt rum under jorden i en anläggning med namnet Fordow, och vad rapporten funnit, kommer ytterligare att öka det internationella trycket på Iran. Vid en tid med redan stora spänningar säger Teheran att man behöver detta material för sin forskningsreaktor med produktion av medicinska isotoper, men regeringar i Väst menar, att dess lager av 20% uran gör att det ligger tydligt närmare ett fissilt vapenmaterial (då 12 -14 % annars vore mer normalt).

IAEAs inspektörer fann också att Iran hade ökat tempot i installeringen av centrifuger vid sin egentliga urananrikningsanläggning i Natanz. Över de gångna tre månaderna har 2600 nya centrifuger tagits i bruk och har centrifugerat urangas. Rapporten fann att Iran nu har kommit att producera nära fem och ett halvt kubikton låganrikat uran – anrikat till ungefär 3.5%, och då har omkring 109 kg uranblivit anrikat till 20%. Såvida man velat komma upp till mer än 90% renhetsgrad, skulle det totala lagret ha mer än tillräckligt för att tillverka fyra kärnvapen.

Iran säger man inte har någon avsikt att tillverka vapen, och rapporten räcker kanske inte för länder i Väst ledda av USA, Storbritannien och Frankrike, för att övertyga Ryssland och Kina att ta del av ökande sanktioner. Rysslands premiärminister Vladimir Putin sa, att fokus på kärnenergiprogrammet var en täckmantel för Västs försök att störta den klerikala regimen i Teheran. ”Jag tror att under den uppenbara kampen om att stoppa spridning av kärnvapen för ytterligare andra eventuella medlemmar i kärnenergiklubben som Iran, gör man försök av annat slag och med andra mål i sikte – att förändra Irans regim”, sa han.

Rapporten kritiserade också Iran för att inte vilja samarbeta i utredningen om dess kärnenergiprogram, och tillät heller inte inspektorer besöka en misstänkt kärnenergianläggning och vägrar svara på frågor om en tidigare sovjetisk kärnvapenforskare som erbjudit tekniska råd.

Rapportens sammanfattning sa, att på grund av Teherans brist på samarbete ”kan organisationen inte ge några tillförlitliga försäkringar om frånvaron av odeklarerat kärnenergimaterial och aktiviteter i Iran, och därför dra slutsatsen att allt kärnenergimaterial i Iran är till för fredliga ändamål”. Även IAEA sa att man inte hade fått någon tillfredsställande förklaring på hur 20 kg av metallen uran hade försvunnit från ett iranskt forskningslaboratorium. Inspektörer noterade frånvaron av detta under en frågestund i augusti. När de under de senaste veckorna hade försökt undersöka detta ,”indikerade Iran att man inte längre förfogar över en relevant dokumentation och att den personal som varit inblandad inte längre funnits tillgänglig”, sa rapporten.

Vissa Västregeringars analytiker tror att saknat uran skulle ha kunnat användas till att testa de explosiva komponenterna i kärnvapen. I en tidigare rapport, publicerad i november, uttryckte IAEA sin oro över att någon så explosiv test skulle kunnat genomföras inuti ett särskild stålcylinder vid en militär anläggning, Parchin. Under två besök i januari och i föregående vecka bad IAEAs inspektörer om att se Parchin, men blev vägrad. ”Iran la fram att man fortfarande inte kunde erbjuda tillgång till denna anläggning”, sa rapporten. Diplomater förlagda i Wien, där IAEAs högkvarter ligger, sa att inspektörerna fått höra att eftersom Parchin var en militär anläggning, måste högre tjänstemän ge godkännande till besök och detta skulle ta en viss tid. Den inställningen förändrades inte mellan IAEA-teamets första och andra besök.

Enligt en diplomat som känt till besöket hos IAEA i förra veckan, verkade iranska tjänstemän från början beredda att tala om inspektörernas förfrågan, men sa vid slutet av första dagen att man inte undersökt det med sina överordnande.”När man kom tillbaka under andra dagen, var det slut med framstegen”, sa diplomaten. Under januaribesöket presenterade IAEA ett dokument som beskrev farhågor om underrättelse bevis, att Iran experimenterat med tillverkning av krigsmaterial. Dokumentet pekade på 65 frågor, men Teheran sa i vilket fall att bevisen var fabricerade. ”Inspektörerna har gett dom 65 frågor och de kom tillbaka med 65 nej”, sa en diplomat.

En av de frågor som restes av IAEA handlade om Vyacheslav Danilenkos aktiviteter, en ukrainare som hade arbetat på det sovjetiska kärnvapenprogrammet och från 1996 till 2002 arbetade i Iran. Danilenko har sagt till IAEA, att han hjälpt iranerna att tillverka mikroskopis-ka ”nano-diamanter” och föreläst. Enligt en forskningskunnig tjänsteman hade man bett iranerna om att komma med bevis på arbetet, men hittills inte lyckats med det.

Att han arbetat med nanodiamanter är säkert, men inga mer inspektioner har planerats i Teheran. IAEAs medlemsstater ska ta del av rapporten vid ett styrelsemöte omkring 5 mars, där FNs Säkerhetsråd kan komma att utsätta Iran för ytterligare sanktioner. Tills nu har Ryssland och Kina blockerat ett sådant drag, men båda har uppmanat Iran att samarbeta med IAEAs undersökning. Det är inte klart hur man kommer rösta på mötet den 5 mars.

övers Ingrid Ternert

artikeln här tidigare översatt

Kommentering avstängd

24 februari, 2012

Pat Buchanan om att ta bort tassarna från Mellanöstern

Filed under: Iran,kärnvapen,krig,mellanöstern,nya,Ryssland,Syrien,USA — ingrid @ 01:09

Usa har militärbaser överallt som kostar 19% av dess budget. Pat Buchanan: Är 300 kärnvapen i Israel ännu ett hot från Iran? Det är också svårt veta vad som händer i Syrien. Om det kommer bli en ‘förlorad stat’ där Usa valt sida som i Libyen? Är det på väg att bli AQ sunniproxies eller druser efter Syriens inbördeskrig och dess president Al Assad?

Det finns folk som helt klart vill ha krig och att Usa ska krossa Irans kärnenergiprogram. Själv tror jag ingen här skulle vilja kriga mot Syrien eller uppleva Usas krig mot Islam. Se bara på Kina som inte har invaderat något land.

Assad har varit en brutal förtryckare och visst vore det skönt om han avgår, men vi har inget intresse av det. Men AQ tycks vara med i rörelsen för att störta Syriens al Assad.

Landet är en potentiell katastrof med krig mellan sunni och shia och därför borde vi inte beväpna någon sida, vilket vi gjorde i Libyen. Vi borde ha ‘Hands off Syria!’ Helt klart skulle Syrien vilja att Usa skulle krossa Irans kärnenergi projekt. Likt de som Sovjet och Usa hade under det Kalla Kriget.

Jag tror ingen här skulle vilja invadera Syrien, såvida de förstod något om det. Vad är det vi egentligen gör i alla dessa länder? Vi kan nu inte kopiera över Mellanvästern till Mellanöstern.

övers IT

Kommentering avstängd

20 februari, 2012

Interventionshot och Al-Qaida inom oppositionen fullkomnar verklighetens Syrien

Filed under: Afghanistan,CIA,Frankrike,Iran,Israel,Jordanien,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,nya,Palestina,Saudiarabien,USA,vapen — ingrid @ 23:11

Det finns redan en pågående invasion i Syrien där Nato har en kommandocentral mycket nära den turkiska gränsen. Rapporter om detta kom för månader sedan.

Minns att Nato har ett kommando-kontrollsystem där i Hataiprovinsen mycket nära gränsen. Det är en kanal för underrättelser tvärs över den turkisk-syriska gränsen, naturligtvis om vapen som finansieras av GCC, Gufstaternas samarbetsorganisation, där saudier och särskilt khatarer också är inblandade med underrättelser. Och dessa har övervakare och tränare på marken. Plus ännu ett samband nära den libanesiska gränsen.

Där finns två vägar. Den ena till Damaskus förstäder och den andra till Homs. Detta har pågått i åtminstone tre, fyra månader. Man startade vid okt-nov förra året. Utländska infiltratörer är redan där. Då det gäller den syriska National-Kongressen fick man stöd av franska Nicolas Sarkozy och av engelska David Cameron, av den turkiska regeringen och av Khatar. Där finns också den fria syriska armén, men trovärdiga analytiker i Europa, inklusive London, säger att den vare sig är fri eller armé.

Det är bunt gerillagrupper infiltrerade av AlQaida som har observatörer och tränare på marken. Så de utländska styrkorna är redan där. Och vad gäller den syriska NationalKongressen har man direkt stöd av Nicolas Sarkozy, David Cameron, av den turkiska regeringen och av Khatar. Där finns också den fria syriska armén. Även om den vare sig är fri eller armé.

Det är en bunt gerillasoldater infiltrerade av folk knutna till AlQaida av salafi-jihadister. Så den utländska inblandningen är redan där, och det kommer bli mycket mer hårdfört framöver. För araberna och GulfsamarbetsGruppen med 6 % monarkier säger att ja, vi kommer beväpna dom mer och mer.

Medan Ryssland och Kina försöker övervaka konflikten, startar Nato och vissa Arabstater vängrupperna ‘Syriens vänner’. Fast med vänner som dessa, se bara listan med Usa, Storbritannien och Frankrike, de tidigare kolonialmakter som verkligen också delat upp Syrien, åtminstone bland sig själva. Den cancer som började för ett århundrade sedan, är fortfarande fast i regionen.

övers IT

Kommentering avstängd

15 februari, 2012

Indiens dilemma: Hur betala för iranska oljan?

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,FN,Indien,Iran,Israel,mellanöstern,olja,Syrien,USA,valuta — ingrid @ 04:11

av Vijay Prashad Asia Times 15 feb 2012

En explosion på Aurangzeb Road i New Delhi förstörde en israelisk ambassadbil och sårade dess ockupanter.

Tal Yehoshua Koren, frun till försvarsattachén vid den israeliska ambassaden, blev allvarligt sårad och befann sig i ett kritiskt läge. Hon var på väg hem för att hämta upp sina barn från skolan. Det är ovanligt att en diplomatbil blir attackerad på New Delhis gator. Minuterna efter blev det rapporterat.

Polisen var trött. ‘Låt oss göra vår utredning’, sa dom. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställde sig inför sitt parlament och anklagade Iran för en terroristatack. ”Elementen bakom dessa attacker var Iran och dess protegé, Hizbollah Iran, som är de största terror exportörerna i världen”, sa han och ”Israel skall agera på ett kraftfull sätt”.

Detta var all den bekräftelse som BBC behövde. Man började rapportera attacken som en iransk akt mot en israelisk diplomat på indisk mark. Varför skulle Iran genomföra en attack mot en israelisk diplomat i Indien, särskilt som Indien är mitt i sina försök att förhandla delikata arrangemang med Teheran som betalning för iransk olja? Frågan mystifierar.

Iran ansvarar för 12% av Indiens importerade olja (se India pivots, and pivots again, Asia Times, 9 feb, 2012). Över de gångna två åren har Indien kämpat för att finna en mekanism till att betala Iran för denna olja. Förenta Staternas och Europeiska Unionens sanktioner hade, som vore det Förenta Nationernas SäkerhetsRåds sanktioner mot Iran, komplicerat marknaden för den iranska oljan.

Fram till 2010 använde Indien de anläggningar som den Asiatiska Clearing Unionen (ACU) använt, uppförd 1974 som en utväxt på Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala Kommission för Asien och NordostPassagen. För hjälp till länder att ekonomisera med sina utländska växlingsreserver, lät ACU dem göra bilaterala överenskommelser och betalningar genom att utnyttja Asiatiska Monetära Enheter (valuta- enheter indexerade till USA dollar och Euro för länder med överskott och underskott utanför sina formella utländska växlings-reserver).

Under december 2010, med press från USAs finansdrabbade, sa man ”att alla rådande tillgängliga valutatransaktioner inklusive handelstrans-aktioner med Iran bör klaras upp i varje tillåten valuta utanför ACUmekanismen”.

Mellan februari till april 2011 vände sig den indiska regeringen sedan till en komplex mekanism som utnyttjar en Hamburgbaserad Europeisk-Iranisk HandelsBank (EIH) via den Tyska CentralBanken och Indiens StatsBank. Proceduren våldförde sig inte på FNs Säkerhetsråds eller Europeiska Unionens sanktioner mot Iran. För slutlig användning till betalning erbjöds man certifikat av Indiens Statsbank, så USAs finans-ministerium borde ha blivit nöjda- pengarna gick till råolja och inte till att betala Irans kärnenergiprogram…

Inte desto mindre växte det amerikanska trycket mot tyska kanslern Angela Merkel. ”Finansdepartementet oroar sig över nyliga rapporter att tyska regeringen har auktoriserat användning av EIH som ett rör för Indiens oljebetalning till Iran”, anmärkte den amerikanska regeringen. ”Finansdepartementet fortsätter engagera både tyska och indiska myndigheter om denna situation och fortsätter arbeta med sina allierade för att isolera EIH”.

Den 4 april 2011, hade USAs Finansdepartement fått som man ville. Tyskland bröt länken med Indien-Iran.

Indien trollade sedan fram ett arrangemang med Turkiets Halkbank. Turkiet med sina djupa ekonomiska band till Iran stod ut med 2010 års säkerhetsråds restriktioner, men man vägrade att fördjupa USAs och EUs sanktionsregim. Den turkiska regeringen äger en del av 75% i Halkbank och har låtit den vara i ledningen för länder som Indien till betalning för iransk olja.
…..
Mehmet Ozkan som undervisar i Internationella Relationer vid Sarajevos Internationella Universitet och har berättat att Turkiet försöker utveckla en ”oberoende linje”, som följer FNs sanktioner, men själv håller detta skilt från USAs och Europeiska Unionens hårdare sanktioner.

Över de gångna åren besökte amerikanska tjänstemän vid Finansdepartementet Turkiet för att söka skära av Turkiet förbindelser med Iran. De strängare sanktionerna från Obama den 31 december gjorde, att det är förbjudet för amerikanska firmor att göra affärer med de firmor som haft att göra med Irans CentralBank.

Halkbank är relativt immun mot USAs finansiella system, och man är den viktigaste finansiella mellanhanden för det turkiska raffinaderiet Tupras. Som E Ahmet Tonak berättade, han undervisar i internationella relationer och politisk ekonomi vid Istanbuls Bilgiuniversitet, blev Halkbank tvingad att godkänna det starka amerikanska trycket, särskilt efter att vissa från USAs FinansDepartement hade besökt Turkiet de sista veckorna.

Indiska och iranska tjänstemän har suttit i dialog under de gångna två veckorna för att undvika Irans finansembargosystem. Indien har Kinas flexibilitet, vars ekonomiska makt ger ett genuint oberoende. Kina betalar för iransk olja med yuan, som man försöker föra fram till en internationell handelsvaluta. Indien saknar denna frihet.

Tidigt i februari skapade indierna och iranierna en betalningsmekanism: Indien skulle betala 45% av sin oljenota med rupees, som skulle förvaras i den Kolkata-baserade UCO banken och betalas ut från två iranska privatbanker, Bank Parsian och Karafarin Bank. Resten av oljenotan skulle redas ut med tiden.

Indien hoppas på att utnyttja dessa rupees för att hjälpa upp exporten från Indien till Iran. Rådande handel mellan Indien och Iran är ojämn, med bara US$ 2.74 miljarder för den indiska exporten i en total handel på $13.6 miljarder. För att öka Indiens export till Iran planerar regeringen att sända dit en delegation under några av kommande månader. ”En väldig delegation kommer, som ministern uppmanat, till en samling i Mangalore, för den här delegationen tänkter ingå en överenskommelse.

Exportörerna skulle fortsätta boka affärer med sina iranska motparter. Indien vill exportera vete och ris te, farmaceutiska produkter, järn och stål. USA har sagt att man inte tänker sanktionera ”mat, medicin, medicinsk utrustning”. Amerikanska StatsDepartementets talesperson Victoria Nuland har också sagt, ”Så ur vårt perspektiv borde inte detta slags handel sanktioneras”. ”Eller man kan åtminstone säga, att nu borde den i varje fall inte sanktioneras”.

Det blev också samtal om att Indien kunde växla vete mot olja, men landets Jordbruksminister K V Thomas har ännu inte sett till något formellt förslag. Snubbelfrågan denna vecka var om betalningsmekanismen. Enligt indisk lag måste man om Iran får betalning i rupees inne i Indien, betala 40% i skatt. Den indiska regeringen står under press från landets raffinaderier för att glömma denna skatt.

”Troligen vill det Nationella Iranska Olje Företaget helst slippa betala denna höga skatt”, sa B Mukherjee, direktör i Hindustan Petroleum- Företag. ”Vi vill helt klart inte betala den, då den gör importen dyrare. Jag skulle lika gärna kunna köpa olja från någon annan, då man lagt denna 40% iga börda på mig.”

I ett stort tal vid ‘Center for Strategic and International Studies’ i Washington den 6 februari, noterade Indiens utrikesminister Ranjan Mathai att, ”Iran är vår nära granne, vårt enda ansikte mot CentralAsien och Afghanistan och består av en minskande men ändå betydande del av vår oljeimport.

För oss finns där också en bredare och långsiktig geostrategisk hänsyn, som inte är olik det vi står inför på andra områden i Stilla Havs- regionen. Vår relation med Iran är i överensstämmelse med vår målsättning om icke-spridning, eller i motsättning till de relationer vi har med våra vänner i Västasien eller med Förenta Staterna och Europa”.

USA ser dessa handelsrelationer som djupt oroande. USA är angelägen att göra de iranska sanktionerna som ett vänskapstest för sina allierade. USAs StatsDepartements talesperson Nuland sa i förra veckan, ”Vi arbetar med länder runt världen, inklusive Indien, för att upprätthålla starka oljerelationer med Iran och uppmuntra dom alla att minska sitt beroende av Irans råolja.”

Indien-Iran överenskommelsen är nära fullbordan. Hur attacken mot israeliska ambassadens bil i New Delhi kommer att påverka den, det är upp till var och ens gissning. Trångsynta politiska agendor, som än en gång hotar avbryta en mycket viktig frågeställning om att skapa förtroende över den asiatiska kontinenten och lindra spänningar. Sanktionsregimen är en dåres paradis, som underminerar det bränsleparadis Iran och Indien försöker skapa.

övers Ingrid Ternert

Vijay Prashad är professor och direktör för Internationella Studier vid Trinity College, Hartford, Förenta Staterna.

Kommentering avstängd

14 februari, 2012

En attack mot Iran måste stoppas!

Filed under: Afghanistan,FN,Irak,Irak,Iran,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Miljö,NATO,Storbritannien,Syrien,USA — ingrid @ 04:14

Då US och UK växlar upp för ännu ett sanslöst krig i MellanÖstern, är en sak säker – Det kommer att sluta i katastrof. av Andrew Murray 4 feb 2012 The Guardian

– Det angloamerikanska beroendet av aggression har ännu inte sparkat igång sin vana. Gruppen som fått till en chockartad förödelse och Operation Evig Rättvisa lägger in en högre växel för ännu ett genombrott för att vinna ett sanslöst krig i MellanÖstern.

Denna gång är målet Iran, förevändningen för regimens imminenta innehav av kärnvapen. Men vissa saker är ändå desamma – de leder till slakt och slutar med förödelse.

En kort rekapitulering av det anglo-amerikanska ”kriget mot terrorn” i MellanÖsternst, 2001 till dags dato: Afghanistan ockuperades för att ”få bort terrorismen” men med många tusentals döda efter det, har terrorn spritts till Pakistan och därutöver, och lämnat Kabul med världens mest korrupta regim.

Irak blev invaderad för att avväpna Saddam Hussein på de vapen han inte hade. USAtrupperna drogs till slut tillbaka och lämnade miljoner döda eller tvångsförflyttade, och ett förött land i en ickefungerande sekteristisk misär.

Libyen, långt ifrån ett krig som har gått bra, blev bombat för att ”skydda civila” med resultatet att 30 000 dött och ytterligare tusentals är kvar i fängelse och rapporteras torteras av den Nato-installerade regimen.

”De kan inte vara så korkade” är därför inte något oresonligt svar på spekulationen om ännu ett krig i Mellanöstern. Men så är vi där igen.

USAs nationella underrättelsechef James Clappers tomma påstående, att Iran förbereder attacker i själva Usa – även utan en 45-minuters varning, är ett uppenbart – tecken bland många, att den välkända mediakoalitionens spöklika propaganda återigen lagt in högsta växeln, och säljer ännu en tuppaktig konflikt.

En attack mot Iran kommer inte att stoppa regimen från att skaffa kärnvapen, om man så skulle önska. Det hade bara kunnat göra det än mer troligt, att man då beslutat skaffa dom och så småningom helt säkert kommer att lyckas. Längs vägen är det tusentals fler som ska dö, konflikten i regionen utvidgas, oljeleveranserna kommer att avbrytas och den iranska regimen stärkas internt.

Iran är inte någon liberal demokrati. Frågan är bara vilken , då den Arabiska Våren kommer, blir det än mer troligt att det iranska folket själv ägnar sig åt denna, än en utländsk attack sponsrad av SaudiArabien, som på sista tiden varit slaktaren av Bahrains demokrati. Det centrala skälet för en attack mot Iran besjälas av beslutet att Washington och dess allierade har rätten att dominera vad som ska hända i MellanÖstern.

Det är argumentet som Matthew Kroenig kommer med i en artikel i ‘Foreign Affairs’. Han som till för sex månader sedan var Pentagons särskilda rådgivare om Iran. Artikeln har helt enkelt titeln ‘Dags att Attackera Iran: ”Ett kärnvapenrustat Iran skulle omedelbart kunna begränsa Usas frihet att agera i MellanÖstern … Iran skulle kunna hota varje amerikanskt politiskt eller militärt initiativ i MellanÖstern med ett kärnvapenkrig och tvinga Washington att två gånger tänka till, innan man agerar i regionen.”

Det pragmatiska fallet mot krig är överväldigande. Men det principiella fallet är till och med starkare än så. Storbritannien och Usa har startat en serie krig i MellanÖstern för inget bättre skäl än att upprätthålla sin kontroll av en region, vars befolkning de inte vågar låta styra sig själva och vara oberoende.

Skulle man kunnat stoppa en attack? Om Storbritannien hade stått utanför, skulle det ha hjälpt till att komma ifrån krigshetsen. Fem brittiska krigsfartyg seglar längs med Usas flotta i Gulfen, och var så säker på att Diego Garcia blir basen för bombslakten – som den har blivit etniskt rensad av Wilsonregimen för precis den här sortens mål.

William Hague har hittills gett sitt stöd till regeringen för Usas politik. Commons-parlamentarikernas förtjusning över utbytet i den här frågan har lett Jack Straw, vars enda bidrag till diplomatin har varit att marknadsföra det nya konceptet om det ”oresonabla FN vetot” vid tiden för aggressionen mot Irak, då han insisterade på att Storbritannen nu inte skulle agera utan ett klart FNmandat.

Miljoner brittiska människor gick fredligt och demokratiskt emot Irakkriget och blev ignorerade av Tony Blair. Han fick sitt krig men förlorade som result sin politiska tyngd, rykte och jobb, i nu nämnd ordning.

Dagens anti-krigs kampanj behöver ta lärdom av ‘Occupy’-rörelsen och Storbritanniens Uncut likaså, vilket bryter partiernas dubbla parlamentära konsensus för krig, som så katastrofalt har visats under 2003, om nu krigscykeln ska kunna ta slut. En nationell aktionsdag den 11 februari mot att attackera Iran ska bli starten.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

12 februari, 2012

Intervention av Syrien stoppar inte dödandet

Filed under: Afghanistan,CIA,Europa,FN,Fred,Irak,Irak,Iran,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,olja,Ryssland,Syrien,USA — ingrid @ 01:09

En intervention i Syrien kommer öka, inte stoppa dödandet
Ryssland och Kina har blockerat ett förslag om att tvinga fram regimförändring. Men att förhandla fram ett avgörande är enda vägen ut ur inbördeskrig.

av Seumas Milne 7 feb 2012 The Guardian

Det finns ingen gräns verkar det som, för det pris i blod som Araber får betala för sin ”vår”. Efter massakern i Egypten, Jemen, Bahrain och Libyen, växer Syriens 11-månader-gamla uppror än mer oroande. Fyra dagar av bombningar av rebell-kontrollerade distrikt i den syriska staden Homs har fångat fruktansvärda bilder och reportage från den omtvistade Bab al-Amr oppositionens starka fäste: moskéer fulla med kroppar, gator med utspridda kroppar och kroppsdelar, bebodda områden som blivit reducerade till stenhögar.

Televisionsbilder utsända i Arabvärlden är fortfarande hemska, och deras inverkan ger konvulsioner. Vad än argumenten är om antalet döda på var sida, så är skalan av mänskligt lidande omisskännlig – och kommer efter nära ett år av ständig blodspillan, tortyr och sekteristiska hämndattacker.

Så när Ryssland och Kina gett sitt veto till lördagens Väst-sponsrade Fn resolution, som fördömt Bashar al-Assads regim och krävt att hans trupper skulle återvända till barackerna och backa upp Arabförbundets plan att få honom ersatt, var det en ”otrevlig” och ”skamlig” akt av förräderi mot syrierna.

Men det ser ut att vara en regimförändring som kommit utifrån, vilket är vad resolutionen innehöll och aldrig hade kunnat fungera, vinna legitimitet eller i grunden vara istånd att stoppa dödandet. Med dessa dekret om en ”politisk process” med ett förutbestämt resultat, kom den syriska arméns bortdragande från gatorna utan några parallella krav på väpnade rebellgrupper, och fullständig implementering inom 21 dagar – med löfte om ”vidare åtgärder” i händelse av ”icke-inblandning” – vilket också skulle ha kunnat bana väg för en utländsk militär intervention.

Det påstods vida omkring, att det dubbla vetot gav Assad grönt ljus till att intensifiera sin repression och göra ett fullskaligt inbördeskrig mer troligt. Men genom att säga nej till den FN-uppbackade interventionen, skulle man lika gärna ha kunnat säga att det sätter press på den största oppositionsgruppen, det av Väst uppbackade Syriska Nationella Rådet, till att förhandla – givet hela strategin varit baserad på att uppställa villkor för en flygförbudszon i stil med den i Libyen.

Ryssland och Kina har använt Syrien till att utmana Västs försök att hålla samman de arabiska upproren för sina egna intressenas skull. Vetot stärkte Rysslands hand med Assadregimen, medan ryska tjänstemän privat har försäkrat ledare i oppositionen, att man grälat med Usa, inte mot dom. Och nu uppmanade Barack Obama till ett ”försök att lösa detta utan att behöva tillgripa en utländsk militär intervention”.

Men detta ligger långt från att få ut. Amerikanska, brittiska och franska ledare håller redan på att sätta upp en ny ‘de villigas koalition’ med sina autokratiska Saudi- och Gulf-allierade, satiriskt benämnda ”det demokratiska Syriens vänner”, till att bygga upp oppositionen och köra bort Assad från makten.

Interventionen äger egentligen redan rum. Saudierna och Khatarerna sägs ha betalat och beväpnat oppositionen. Den Fria Syriska Armén skyddas av Turkiet. Västs specialstyrkor påstås ge ett militärt stöd på marken. Och om detta fallerar, kan Fn kopplas in genom att införa RtP, ”ansvaret att skydda” civila, som i de libyska linjerna.

Men inget av detta kan stoppa dödandet. Det kommer öka. Det är den klara läxan från förra årets Nato-intervention i Libyen. När det hela började var dödssiffran 1000 till 2000. Under tiden Muhammed Khadaffi blev tillfångatagen och lynchad sju månader därefter, beräknade man dödssiffran till mer än 10 gånger denna siffra. Lagligheten i denna utländska intervention i Libyen har dessutom blivit till en etnisk massutroning, tortyr och fängslande utan rättegång, en fortsatt väpnad konflikt och en Västorkestrerad administration, så oansvarig att man vägrade avslöja sina medlemmars namn.

Ryssland och Kina har nu signalerat att det inte kommer bli några fler FN-sanktionerade Libyen. Men för Usa, Storbritannien och deras allierade att hänge sig åt moral i inställningen till Syrien, eller att föra fram sig själva som folkets vänner, det är befängt. Det handlar inte enbart om deras ansvar för hundratusentals döda i Irak och Afghanistan eller, låt oss säga deras stöd till Bahrains diktatur – även med sitt våldsamma förtryck och egna uppror, alltmedan man ställer sig bakom Fns resolution om en demokratisk övergång i Syrien.

Under 45 år har de skrivit under på Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna, och ändå lovar de nu att garantera Syriens ”territoriella integritet”. Krisen i Syrien äger rum på flera plan. En del av den är ett folkligt uppror mot den auktoritära nationalistregimen, som fortfarande äger ett tydligt folkligt stöd. Inför ett fortsatt förtryck har upproret alltmer förvandlats till det som Arabförbundets utläckta rapport beskrivit som en ”väpnad entitet”.

Konflikten har också intagit en grymt sekteristisk dimension, då den Alawit-dominerade säkerhetsmaskinen dragit fördel av rädslan hos minoriteterna inom oppositionens sunnidominerade majoritet. Det har gett upphov till dödandet på marken och en ökad irakisk och libanesisk konfessionell utrensning. Men den tredje dimensionen – Syriens roll som Irans största strategiska allierad – är det som gjorde krisen så giftig i en region, där Väst och dess arabiska klienter försökte vända det arabiska uppvaknandets flodvåg till sin egen fördel genom att trappa upp konflikten med Teheran.

Störtandet av den syriska regimen kunde ha blivit ett allvarligt bakslag för Irans inflytande i MellanÖstern. Och medan konflikten i Syrien trappas upp, har en Väst-Israelisk konfrontation uppkommit med Iran. Även då Usas försvarsministerLeon Panetta och den nationella underrättelse-chefen James Clapper erkänt, att då allt kommer omkring sysslar inte Iran med att ”försöka bygga ett kärnvapen”. Panetta har låtit det bli känt, att det ser ut att vara ”mycket troligt”, att Israel kommer attackera Iran så tidigt som i april, medan Iran står inför EUs haltande oljesanktioner över sitt nukleära program.

Västs intervention i Syrien– och Rysslands och Kinas opposition mot detta– kan bara förstås i ett sammanhang som del av proxykriget mot Iran, vilket katastrofalt nog riskerar bli ett direkt hot. Under tiden kan man upptäcka små signaler från antingen den syriska regimen eller oppositionen om ett beslutsamt genombrott.

Såvida oppositionen inte tänker skjuta sig fram till makten och regimen inte imploderar, är en politisk förhandlingslösning enda vägen ut ur ett fördjupat inbördeskrig, som kunnat leda fram till riktiga val. För att få någon chans att lyckas, behöver regionens stormakter och därutöver komma fram med garantier. Västs alternativ att intervenera Persiska Vikens diktatorer kommer enbart leda till ett mycket större blodbad – och lägga hinder i vägen för syrierna att få kontroll över det egna landet.

—
Det faktum att NATO varit villig att gå in i konflikten och fortfarande är ovillig att ta ett fortsatt långsiktigt ansvar för att säkra freden och skydda civila, vinnare såväl som förlorare, diskrediterar i stort R2P-doktrinen om ansvaret att skydda. Opposition mot en dylik intervention i Syrienkrisen är ett tecken på, just hur svårt R2P-doktrinen har diskrediterats genom Västs äventyr i Libyen. (R2P- Responsible To Protect)

Att överge invånarna i nordvästra Libyen, Bani Walid och Tawergha, stärker argumentet att R2P-doktrinen inte har varit något annat än ett bekvämt casus belli, som låter Frankrike, Storbritannien och Usa avlägsna ledare som de uppfattar som icke trovärdiga, snarare än andra moraliska skäl som civilkurage.

Man har tagit till sig detta med en radikal utvidgning. Faktum är att nationer som inte utgör något hot mot sina grannar, i så fall har kunnat ställas inför andra makters militäraktioner, under täckmantel av att skydda dess civilbefolkning, vilket i grunden utgör en omskrivning av den traditionella uppfattningen av både krig och nationell suveränitet. Viktigare än så är hur vi i Afghanistan, Somalia och även tiden efter Irakkriget, kunnat se de bittra följderna av maktvacuum.

Genom att göra ‘Ansvaret Att Skydda’ till en ursäkt för att gå in och störta en regim, men samtidigt misslyckas engagera sig i en vida svårare och långvarig process som hjälp till legitimt utbyte. Denna doktrin har i stort sett anammats av Nato, då man har velat ha den som ursäkt.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

6 februari, 2012

Gunnar Westberg om Israel och Irans kärnenergiprogram

Filed under: Iran,Israel,kärnkraft,krig,nya — ingrid @ 22:41

Av Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen

Jag är mycket orolig: Risken för en attack från Israel mot Iran är verklig. Israeliska politiker uttrycker sig visserligen som vanligt tvetydigt. Försvarsminister Barak säger ena dagen att ett anfall ”is far off”, andra dagen att ett anfall nu sannolikt är nödvändigt. En artikel i New York Times av Romen Bergman innehåller dock en lång redogörelse för flera möten med Barak och där förefaller Barak vara övertygad om att attacken är oundviklig och ”later may be too late”.

Ett israeliskt anfall kommer troligen att leda till en iransk vedergällning som USA skulle vilja stoppa genom en omfattande attack på Irans flygbaser, och dom är många. Förstörelsen blir mycket stor. Israels attack kan sprida radioaktivitet, ifall man träffar anrikningsanläggningen i Natanz kan Isfahan bli radioaktivt förorenat.

På sikt blir Israel mer isolerat och utsatt och hotat, USA sjunker ännu djupare ner i anseende i världen, spänningen stiger i hela Mellanöstern, den kommande konferensen om ett kärnvapenfritt Mellanöstern inställs. Irans folk samlar sig bakom sina ledare, en ”iransk vår” blir osannolik och Iran kommer målmedvetet att arbeta för att utveckla kärnvapen.

Kan Sverige göra något? Om Bildt, tillsammans med några andra utrikesministrar, tydligt uttalar att freden i området är hotad och att Israel måste avstå från ett anfall kan det ge inverkan på EU. USA skulle bli mer benäget att utöva (givetvis hemliga) påtryckningar på Israel.
Hur får vi Bildt till detta? Kan den nye finske presidenten överraska oss? Ska vi bara sitta och vrida våra händer?

Gunnar

Kommentering avstängd

« Newer Posts — Older Posts »