Military Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia Largest ground combat operation since the Vietnam War.
av Rick Rozoff 10 juli, 2009
Stop NATO Global Research
Pentagon och dess allierade NATOtrupper har nu startat sin hittills största offensiv under det åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword -
med 4 000 amerikanska marintrupper, attackhelikoptrar och tanks inklusive ‘Operation Panterns Klo’ med åtskilliga hundra britter engagerade i luftburna angrepp över den afghanska provinse Helmand. Den amerikanska insatsen är den största markoperation Washington utfört någonsin i Asien sedanVietnamkrigets dagar.
Andra NATOallierade nationer har också ökat eller skall öka sina truppstyrkor i Afghanistan inklusive de tidigare neutrala länderna Finland och Sverige. USA, NATO, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer med tillsammans 90 000 trupper i Afghanistan, alla under ledning av den amerikanske fd chefen för Kommandot för Specialoperationer, vilket är ett verktyg för kontramotstånd.
Det afghansk-pakistanska kriget liknar alltså på mer än en punkt Vietnamkriget. USAs truppkontingent skall under året öka till nära 70 000 man. Samtidigt med nuvarande offensiv har USA fyrat av missiler från obemannade sk drones, små flygplan, i Pakistan under två av de dödligaste attacker av denna typ som någonsin förekommit i landet, vilka nu har dödat 65 resp 50 människor.
På andra sidan pakistansk-afghanska gränsen sker en storskalig militär operation, ledd av koordineringsgruppen för de pakistansk-afghanska styrkorna förutom NATOs egna. NATO har i sin tur med detta kunnat få bort dessa grupper och i hög grad dragit upp dem med rötterna bland områdets två miljoner civila och framkallat den största folkomflyttning i Pakistan sedan 1947 års delning från det brittiska Indien.
Pentagon och NATO drar sig bort från Afghanistan in till Centralasien
För att komplettera och utvidga kriget i Afghanistan och Pakistan, har Pentagon och NATO samtidigt intensifierat sina initiativ och utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd- utan också i Centralasien och staterna i det Kaspiska bäckenet.
I mitten av juni höll NATO sitt första säkerhetsforum inom det Atlantiska Partnerskapsrådet EAP, i realiteten det första mötet utanför Europa på gränsen till Ryssland och Kina med bevisligen de största olje-och naturgasresurna inom det Centralasiatiska och Kaspiska området vid sidan av Ryssland och Iran.
Mötet har tillsammans samlat 50 staters försvarschefer, 28 av NATOs medlemmar och 22 partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats. En rapport från mötet gav i korthet huvudfokus på ”Genomgången av säkerhetssituationen, särskilt energisituationen i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen .”
Då Barack Obamas administration blev installerad i början av året betonade man i Washington att USA var i begrepp att flytta fokus från styrkorna i Irak till de i Afghanistan, varefter högre medarbetare i Pentagon gjorde ett antal besök i SydKaukasus och CentralAsien för att ordna upp den logistiska situationen under kriget i Sydasien.
Förutom transit och etableringsrätt ville man också få fd sovjetrepubliker som Azerbaijan, Georgien och Kazakstan att engagera sig med egna trupper. Pentagon har nu åter fått tillgång till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 USA-och NATO trupper hunnit passera sedan början av kriget i Afghanistan. Från officiellt ryskt håll nyligen kommenterade man utvecklingen med – ”Den verkliga karaktären på USAs militnära närvaro i Centralasien har inte förändrats och går emot Rysslands intressen och överenskommelsen med Kirgistans ledare.”
En uppskattning gjord i Kazakstan utifrån NATOmötet i Estland kom fram till att ”NATO vill fördjupa sitt samarbeta med sina partnerländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan,Tajikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.”För att påminna om mötets betydelse och att det har ägt rum, tillade rapporten -”EAPC Säkerhetsforum har för första gången hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten …”
NATO’s avgående generalsekreterare, Jaap de Hoop Scheffer, framträder i sin dubbla roll, både som ledare för Natoalliansen och i Pentagon, och bekräftade detta med -”som ni vet lägger ledarna för både det nya amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ som tagits för regionerna Afghanistan, Irak och Mellanöstern.”
Han betonade samtidigt värdlandets allmänna roll och den inom det kaspiska området med sina oöverträffade olje- och naturgasprojekt från Kazakstan till ovanför och under det Kaspiska Havsområdet ända ner till södra Kaukasus, Ukraina, Centraleuropa och Baltiska Havet och hur det på sitt sätt är länkat till Irak, Egypten och Israel.
Under EAPC mötet sa Scheffer till reportrarna: ”Min närvaro här idag betyder att samarbetet mellan NATO och Kazakstan fördjupas.” NATOs officiella webbsida citerade Scheffer med – ”Idag är Kazakstan NATOs mest aktiva partner i den Centralasiatiska regionen. Vi har också uppnått solida framsteg då det gäller försvars-och militärt samarbete, särskilt om våra militära styrkors möjlighet att arbeta tillsammans.”
Med femtio försvarschefer närvarande under tvådagarsmötet, rörde sig diskussionens omfattning i första hand, men inte enbart, om Central- och Sydasien. Som öst-kaspiska området, södra Kaukasus och krigens omfattning under föregående decennier.
Det militära nätverkets ‘näckros’-baser, transit-rutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade krigsspel och NATOs förstärkta träning och ledning från Balkanstater till nationer gränsande till Kina, likväl som till Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan under de gångna tio åren – detta som tidigare dokumenterats i ‘Mr Simmons’ Mission: NATO Bases From Balkans To Chinese Border’.
Azerbajans roll på Kaspiska Havets östra strand har diskuterats i ‘Azerbaijan And The Caspian: NATO’s War For The World’ Heartland’, även om mycket hänt under den senaste tiden. Den västliga expeditionsmilitärens nya Sidenväg är en parallell till de trans-eurasiatiska projekt för energitransport som också sträcker sig från Balkan över till CentralAsien med trupper och vapen, vilka rör sig österut, medan oljan och naturgasen flyter i motsatt riktning.
Denna riktning är tydligare, mer olycks|bådande och densamma som under de större krigen det föregående decenniet i fd Jugoslavien, Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte så mycket orsakad av Västs militära aggression.
På NATOmötet i Kazakstan blev den enskilt viktigaste uppgift som trippelgenomgången levererat, både för de republikanska och demokratiska USAadministrationerna, förklarade NATOs ansvarige för Centralasien-Sydkaukasus-kommandot amerikanen Robert Simmons. Och som representanter från femton fd Sovjetrepubliker sa angående resultatet av femdagarskriget i augusti mellan Georgien och Ryssland-
”Vi tror att den ryska truppnärvaron är olämplig….den ryska militära kontingenten borde dra sig bort från Abkhazien och SydOssetien, eftersom den är större idag än den var före det att konflikten bröt ut.”
Simmons har rekryterat en första styrka på 500 georgiska trupper, veteraner från början av Irakockupationen och förra årets krig i SydOssetien, vilka blivit tränade av de GrönaBaskrarna och Marinkåren inför NATOs ISAF-mission i Afghanistan och dessutom tvingat in fler soldater från Azerbaian i detta syfte. Dessutom kommer nationerna att spela en vidgad roll i SydKaukasus också vid den västliga truppetransiten av materiel till krigszonen.
Turkmenistan: Den slutliga länken i de Kaspiska och Centralasiatiska Energi- och militärplanerna
Det har på ‘George Soros Open Society Institute’ funnits en nyhetssida Eurasianet som tog upp en artikel om Turkmenistan, belägen på sydöstra hörnet av Kaspiska Havet och gränsande till Afghanistan och Iran. Artikeln innehåller observationen ”Turkmenistan har i stillhet uvecklats till en större knutpunkt för det norra leveransnätverk, som utnyttjas för att skicka icke farliga leveranser till USAs och NATOs styrkor i Afghanistan. Pentagon har bekräftat att en mindre kontingent av USAs militära personal idag opererar i Ashgabat [huvudstad i Turkmenistan]….”
Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’, är Turkmenistan ovärderlig för att uppnå framgång med ‘Operation Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom´.” En amerikansk talesman för Försvarsdepartementet tillade att ”Turkmenistans regering tillåter idag USAs överflygningar av sitt territorium.”
Den eurasiatiska informationen på nätet säger samtidigt att den turkmenska regeringen erbjudit USA att utnyttja ”den stora ex-Sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ändå närmare Iran. Fyra dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets webbsida om Ryssland, hade den Eurasiatiska vicechefen i Turkmenistans huvudstad Ashgabat gått ut med följande- ”USAs Energidepartement stöder helt och fullt tanken på att
diversifiera exportlederna för gas från Turkmenistan.”
Med diversifiering menar han att skära av Turkmenistans olje- och gasflöde i ryska ledningar för att leda över det till de Västkontrollerade Nabucco och naturgasledningen Baku-Tblisi-Erzurum, alltså denna ledning som går mellan Azerbajan- Georgien och Turkiet och de oljeledningar som går mellan Baku-Tblisi-Ceyhan, vilka medvetet passerar Ryssland, Armenien och Iran. Denna ledning som dragits för att få bort särskilt Ryssland och Iran som producentnationer från den europeiska energimarknaden.
En politik som om den hade prövats mot NATOs medlemsstater skulle betraktas inte bara som ett fientligt drag utan en veritabel krigsförklaring. Samma dag som Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man erbjöd internationella budgivare 32 kaspiska olje- och gasfält. De inbegrep Chevron, ConocoPhilips, Marathon, Midland
Oil & Gas, British Petroleum, tyska RWE, österrikiska OMV, norska Statoil Hydro och franska Total.
Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger ”Den turkmenska sektorn av Kaspiska Havet innehåller biljoner ton olja och 5,5 triljoner kubikmeter gas, förutom de redan kontrakterade enheterna.”
Dagarna innan begav sig USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor ut på en resa till Azerbajan och Turkmenistan. Med tanke på den turkmenska delen av resan, förklarade han att ”framgången med mötet överträffade förväntningarna.” Han sa också att hindret i gastransporten i den turkmensk-ryska ledningen hade utgjort en av möjliga orsaker till de uppnådda resultaten i Ashgabat.”
Hur bred den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland var upptäcktes efter tre dagar: ”En intern regeringsöverenskommelse om Nabuccoprojektet, vilken förutsätter naturgasleveranser från Kaspiska Havets bäcken till Europa, kommer att undertecknas i Ankara den 13 juli…Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses finnas bland Nabuccos potentiella energiresurser. USA motsätter sig Irans deltagande i genomförandet av Nabuccoprojektet, men stöder gastransporten från Irak till Europa.”
USAs och NATOs nya drag från Kaspiska Havet till Azerbaijan kopierar och kompletterar det i Turkmenistan och de andra fyra Centralasiatiska nationerna. Just denna dag kommer det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets viceministrar för europeiska frågor att befinna sig i Azerbaijans huvudstad.
Azerbaijan: USA, NATO med frontlinjen riktad mot Nagorno Karabach, Armenien och Iran. Sent i juni befann sig befälhavaren för USAs marina styrkor i Europa och Afrika, generalmajor Tracy Garrett, i Azerbaijan för att konsolidera
ett ”ömsesidigt stöd i regionala säkerhetsfrågor” och slog då fast att ”Jag är ansvarig för Förenta Staternas’ säkerhet i de europeiska och afrikanska staterna inklusive Azerbaijan. USA vill samarbeta med Azerbaijan inom området markstyrkor .”
För att indikera vad det amerikanska samarbetet med Azerbaijan gäller, så rör det utveckling av den azeriska armén, vilket rapporterats samma dag denna rapport skrevs och möjligen medan USAs Marinkårschef fortfarande var kvar i landet. Då sa Ilham Aliyev, landets president: ”Idag är vår arme’ den mäktigaste i regionen.
Om nödvändigt kan vi använda vår militära styrka till att återställa Azerbaijans territoriella integritet….Kriget har ännu inte hunnit avslutas. Bara den första delen har blivit slutförd.” Aliyev refererade till den kvardröjande dispyten med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en av Rysslands allierade; där båda är medlemmar av en kollektiv säkerhetspakt. Ryssland äger en liten kontingent trupper i landet. Armenien är också allierad med Iran som man gränsar till. I övrigt är man omringad av NATOaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan.
Därför har man inom en arbetsgrupp i det ryska federationsrådets utrikeskommitté velat ”upprätta en strategisk axel av de tre länderna Ryssland-Armenien-Iran som en stabiliserande faktor på läget i Kaukasus. Denna skulle inrättas för att stå emot NATO-axeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, vilken å sin sida skulle lösa de egna och USAs och Europas geostrategiska uppgifter. Därför försöker NATO driva in en kil mellan Ryssland och Armenien, såväl som mellan Iran och Armenien och använder varje metod, inklusive en militär sådan.”
Mjuka upp marken: ‘Färgade revolutioner, NATOs Femtekolonn och trojanska häst’
Latypov avslöjade också då han insåg att ”den iranska nationen lärt sig en riktig läxa utifrån vad som hänt i Ukraina och Georgien, såväl som den läxa man lärt utifrån de händelser som utspelade sig i Armenien i mars 2008. ”Genom att uppmana folk att demonstrera i den stora armeniska ‘kampen för frihet’ förstår inte [oppositionsledaren] Levon Ter-Petrossian och hans iranska motpart, att de enbart är brickor i Västländernas spel om resurser och finansflöden från öst och Asien….”Detta visar snarare att de tre länderna borde utveckla ett enhetligt system för ömsesidig hjälp som kan utlösas då externa krafter försöker destabilisera den interna politiska situationen.”
Han är inte den första att upptäcka likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och föregångarna i Georgien, Ukraina, Kirgistan, Libanon, Vitryssland, Irak, Burma, Venezuela, Armenien och Moldavien: Rosornas, Valnöts/Orange, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran/Lila, Vita, Lilje och Twitterupproren respektive.
Iranska Mehr News hävdade att: ”Halva året innan det iranska presidentvalet höll CIA på att förbereda scenariet för en orange revolution. CIAagenter träffade iranska oppositionledare och gav dem instruktioner i Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten.
”Woodrow Wilson Centret och Soros Foundation anklagas för att ha upprättat en iransk revolutionsplan och tillhandahållit $32 miljoner för att uppnå denna strategi”, som den ryske ovan nämnda senatorn sa om försöken att destabilisera Iran.
‘Armenien, Iran och Ryssland har ett samband, och om en av dessa tre dras in i den västliga sfären kommer de andra att få lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater som Ryssland har mot syd i denna utvidgade Kaukasusregion, i annat fall skulle de bli inringade av NATOstater – och partner uppifrån Baltikum och ner till det Kaspiska området.
Den 25 juni sa Rumäniens ambassadör i Azerbajans och NATOstalesman i landet till deltagarna i rundabordssamtalen om NATO’s roll i Europas säkerhetssystem att ”Azerbaijans framtida samarbete med NATO kommer att vara inom området försvar av energiresurser och marina styrkor.” Återigen rör sig västliga militära styrkor österut medan energiförråden rör sig åt väster.
Hotet om ett nytt krig i södra Kaukasus då Pentagon hjälper Azerbaijans väpnade Styrkor: Från 15-25 juni genomförde Azerbaijan storskaliga krigsspel under ett namn som inte kunde missförstås vare sig där eller i Armenien, att upprätthålla landets territoriella integritet och bestod då av mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflyg, 12 militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar….”
Förre presidenten i Republiken Nagorno Karabakh, Arkadi Ghukasyan begärde omedelbart före denna övning ägt rum rättning i leden inför det nya kriget i Kaukasus, vilket obönhörligt skulle dra in Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och genom Turkiet NATO och Förenta Staterna.
Då höll USA en femdagars workshop i Azerbaijans huvudstad om en Strategisk Försvarsgenomgång och Slutdokument, Support genomförd ”i överensstämmelse med den bilaterala samarbetsplanen Azerbaijansk militär personal kommer också att närvara under ”andra halvan av den amerikanska mobila övningsgruppens marinkurs den 26-31 juli, träning i Förenad StridsBeredskap i Oklahoma 14-22 juli och USA-Azeriska konsultationer i Washington DC, 29-30 juli”
Den 29 juni arrangerade ‘NATO International School’ i Azerbaijan en konferens om marin säkerhet; vilket betyder Kaspiska Havet. Fyra dagar senare hade den amerikanska Kongressledamoten Eddie Bernice Johnson lett en intervju med en ny organisation i Azerbaijan där hon slog fast: ”Azerbaijan är en av de mest betydande strategiska allierade som USA har i Kaukasusregionen….Azerbaijan ligger i ett mycket allvarligt och farligt område nära Ryssland och Iran.”
Den 8 juli bekräftade Azerbaijans ambassadör i USA, Yashar Aliyev, att hans nation och USA kommer att hålla försvarskonsultationer i Washington sent i juli månad och att ”den nuvarande situationen med militärt samarbete mellan de båda staterna och de utsikter man har då kommer att diskuteras.”
Nästa dag gästade Azerbaijans försvarsminister höga befäl i Oklahomas Nationalgarde. Deras möte ”fokuserade på USA-Azerbaijanska relationer, militärt utvecklingssamarbete och meningsutbyte om den militära och politiska situationen i regionen.”
Tidigare i veckan annonserade ministern för USAs nationella försvar att man har förberett en ny militärdoktrin och ”NATO har gett en positiv översikt av projektet om den militardoktrin som gäller Azerbaijan.” NATO kommer att hålla ett möte i Bryssel 15 juli med de 28 nuvarande NATOmedlemmarna + Azerbaijan, med ”representatanter för Försvarsministeriet, Statliga Gränsservicen och andra som skall deltaga vid mötet. ”Samarbetsfrågor inom skilda fält mellan Azerbaijan och NATO skall komma i fokus för mötets uppmärksamhet.”
Israel träder ut på den väg NATO banat till det Kaspiska området och beväpnar Azerbaijan och Georgien för krig. Den 28 juni började Israels president Shimon Peres och en delegation med försvarsministeriets generaldirektör Pinhas Buchris en resa till den Kaspiska regionen med ett besök i Azerbaijan. De har lämnat landet och åkt till Kazakhstan fyra dagar efter att NATOmötet avslutats.
”Besöket var det första officiella regeringsbesöket för israeliska senior personer i Azerbaijan och Kazakhstan efter det att diplomatiska relationer normaliserats under 90talet.” I Azerbaijan diskuterade Peres energisamarbete och sa,att ”Detta har både politiska och ekonomiska aspekter.”
En armensk nyhetssida med en rapport kallad ”Israel återupprustar Azerbaijans armé” avslöjade dessa detaljer om besöket: ”Det israeliska försvarsföretaget Elta Systems Ltd kommer att samarbeta med Azerbaijan inom området satellitsystem. Nyligen annonserade företaget konstruktionen av TecSAR satelliten.
”Enligt Azerbaijans militära expertis, är detta ett oumbärligt system för militära operationer i bergig terräng. Givet landskapet i Nagorno Karabakh, är systemet helt enkelt oumbärligt.” Källan nämnde också att Israel skulle förse sin militära partner med Namer {Leopard) bepansrade infanteristridsfordon och att ”Israel och Azerbaijan planerar samarbete inom andra områden av försvarsindustrin. Särskilt har en överenskommelse nåtts om att uppföra en industri for spanings-och stridsflygplan.”
Israel försåg grannen Georgien med sådana i sitt krig mot Ryssland förra augusti. Samtidigt sa den georgiska återintegrations-ministern Temur Yakobashvili (tränad i Storbritannien och USA) i den israeliska arméradion att ”Israel borde vara stolt över sin militär som har tränat de georgiska soldaterna”.
”Vi dödade precis 60 ryska soldater igår. Ryssarna har förlorat mer än 50 tanks, och vi har skjutit ner 11 av deras plan. De har utstått enorma skador vad gäller manskap.” Yakobashvilis siffror må vara överdrivna, men hans uppskattning av Israels roll i upprustningen av Georgiens spirande militär var det inte.
Inte bara Armenien och Ryssland hotas nu av ett ökat Azerbaijanskt-israeliskt militärt samarbete. ‘Jerusalem Post’ rapporterade 1 juli i ett stycke med titen ”Israel erövrar mark i CentralAsien”-President Shimon Peres mål för sitt besök i Azerbaijan och Kazakstan i veckan representerar en betydande framgång för israeliska ambitioner i CentralAsien.”
I kölvattnet på det nyliga beslutet om att låta Israel öppna en ambassad i den Turkmenska huvudstaden Ashghabad, reflekterar det den vikt Jerusalem lägger i denna strategiskt betydelsefulla del av det som ibland är känt som det ’större Mellanöstern.”
Artikeln fortsatte -”Med tanke på inringningen av Teheran, är relationerna till shia Azerbaijan, som delar gräns med Iran, av särskilt stor vikt. Azerbaijan har nära etniska kopplingar till Iran. Långt fler azeris bor i Iran än i själva Azerbaijan.
”Israels försvarsindustrier har bedrivit mycket tydliga intrång. Israel har spelat en central roll i att återupprusta och modenisera den azeriska militären efter dess förluster i Nagorno-Karabakh. Israel rapporteras ha fortsatt med sina avlyssnings- och övervaknings- stationer på den azerbaijan-iranska gränsen….” Iran har återkallat sin ambassadör i Azerbaijan efter Peres’ tripp och att kort efter det ha inviterat den armenska försvarsministern till Tehran.
Den ryska analytikern Andrei Areshev citerades av en armensk nyhetskälla tidigare i veckan då han sa- ”Israelisk expertis har bedrivit ett medvetet arbete med att stärka relationerna med Azerbaijan. Israel har stärkt sina positioner i Kaukasus, det är tydligt. Låt oss inte glömma att Israels specialister tränade den georgiska militären före attacken mot Sydossetien.”
”Det är oklart huruvida Israel spelar sitt eget spel eller uppträder som agent för en annan makt som önskar destabilisera Ryssland och Iran. I så fall vore det naivt att tänka, att de intensifierade relationerna mellan Baku – Tel Aviv fortfarande är en hemlighet för Iran och Arabstaterna.”
övers
Ingrid Ternert
Military Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia Largest ground combat operation since the Vietnam War.
by Rick Rozoff Global Research, 10 juli, 2009
Stop NATO (kort)
Pentagon och dess allierade NATO-trupper har nu satt igång sin hittills största offensiv under det
åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword – med 4 000 amerikanska marintrupper,
attackhelikoptrar och tanks inklusive Operation Panterns Klo med åtskilliga hundra britter engagerade
i luftburna angrepp över den afghanska provinsen Helmand.
Den amerikanska insatsen är den största markoperation Washington någonsin utfört i Asien sedan
Vietnamkrigets dagar.
Andra NATOallierade nationer har också ökat eller skall öka sina truppstyrkor i Afghanistan inklusive
de tidigare neutrala länderna Finland och Sverige.
USA, NATO, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer har tillsammans 90 000
trupper i Afghanistan, alla under den amerikanska fd chefen för Specialoperationskommandot, vilken år
ett verktyg för kontramotståndet.
Det afghansk-pakistanska kriget är alltså likt Vietnamkriget på mer än en sätt. USAs truppkontingent
kommer under året att öka till nära 70 000 vid årsslutet.
Samtidigt med den pågående offensiven har USA fyrat av missiler från obemannade små flygplan i
Pakistan under de två dödligaste attacker som ägt rum i landet av den typen och dödat 65 resp 50
människor.
På andra sidan den pakistansk-afghanska gränsen äger en storskalig militär operation rum ledd av
koordineringsgruppen för de pakistansk-afghanska-resp NATOs styrkor.
NATO har i sin tur avlägsnat terroristerna och i övermått kunnat dra upp dem med rötterna bland dessa
två miljoner civila i den största folkomflyttningen hittills i Pakistan sedan 1947 års delning från brittiska
Indien.
Pentagon och NATO drar sig ur Afghanistan till Centralasien
För att komplettera och utvidga Afghanistankriget och kriget i Pakistan, har Pentagon och NATO
samtidigt intensifierat sina initiativ till att utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd -utan också i
Centrala Asien och staterna i Kaspiska Havets bäcken.
I mitten av juni höll NATO sitt första säkerhetsforum inom det EuroAtlantiska Partnerskapsrådet EAP,
Det var i realiteten NATOs första möte utanför de europeiska gränserna till Ryssland och Kina med det bevisat
största olje-och naturgasresurna inom Centralasiens och Kaspiska Havets område vid sidan av
Ryssland och Iran.
Mötet samlade tillsammans 50 staters försvarschefer, 28 NATO- medlemmar och 22
partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats.
En rapport från mötet gav i korthet huvudfokus på ”genomgången av säkerhetssituationen, särskilt den
i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen och situationen på energifronten.”
Då Obamaadministrationen installerades i början av året betonade man i Washington att USA var på
väg att flytta fokus från styrkorna i Irak till de i Afghanistan, varpå högre Pentagonmedarbetare gjorde
ett antal besök i SydKaukasus och CentralAsien för att ordna upp den logistiska situationen under
kriget i Sydasien och försöka utverka ett truppengagemang från fd sovjetrepublikers sida som
Azerbaijan, Georgien och Kazakstan förutom en transit- och etableringsrätt.
Pentagon har nyligen fått tillbaka åtkomsten till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 USA-och
NATO trupper har passerat sedan början av Afghanistankriget. Från officiellt ryskt håll har man
nyligen kommenterat utvecklingen- ”Den verkliga karaktären på USAs militära närvaro i Centralasien
har inte förändrats, och går emot ryska intressen och överenskommelsen med Kirgistans ledarskap.”
En uppskattning gjord i Kazakstan utifrån NATOmötet i Estland noterade, att ”NATO vill fördjupa sitt
samarbeta med partnerländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan,Tajikistan, Turkmenistan och
Uzbekistan.”
För att påminna om mötets betydelse och var det ägt rum tillade rapporten att ”EAPC
Säkerhetsforum för första gången har hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten
…”
NATO’s avgående generalsekreterare, Jaap de Hoop Scheffer, har i sin dubbla roll både som ledare för
Nato och inom Pentagon, bekräftat det hela med- ”Som ni vet lägger ledarna både inom det nya
amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ man tagit i Afghanistan, Irak
och Mellanösternregionen.”
Han betonade samtidigt värdlandets roll i allmänhet och i särskilt den inom det kaspiska området med sina
oöverträffade olje-och naturgasprojekt ända ifrån Kazakstan till både över och under det Kaspiska
Havsområdet ner till SydKaukasus, Ukraina, CentralEuropa och Baltiska Havet och på så sätt
länkat till Irak, Egypten och Israel.
Under EAPC mötet sa Scheffer till reportrarna: ”Min närvaro här idag betyder att samarbetet mellan
NATO och Kazakstan fördjupas.”
NATOs officiella webbsida citerade Scheffer-”Idag är Kazakstan NATOs mest aktiva partner i den
Centralasiatiska regionen. Vi har också uppnått solida framsteg då det gäller försvar-och militärt
samarbete, särskilt våra militära styrkors möjligheter att arbeta tillsammans.”
Med femtio försvarschefer närvarande under tvådagarsmötet, rörde sig diskussionens omfattning
primärt om, men inte enbart, Central- och Sydasien. Det Östkaspiska området, Sydkaukasus och
omfattningen av föregående decenniers krig.
Det militära nätverkets ‘näckros’baser, transitrutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade
krigsspel och NATOs förstärkta träning och ledning från Balkanstater ända till Kinas gränstrakter
likväl som till Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan har tidigae under tio års tid blivit dokumenterat i
”Mr Simmons’ Mission: NATO Bases From Balkans To Chinese Border”.
Azerbajans roll på den östra stranden av Kaspiska Havet har diskuterats i ‘Azerbaijan And The
Caspian: NATO’s War For The World’s Heartland’, även om det är mycket som har hänt på sista tiden.
Den västliga expeditionsmilitärens nya Sidenväg är en parallell till de trans-eurasiatiska
energitransportprojekt vilka också sträcker sig från Balkan till CentralAsien, med trupper och vapen
som rör sig österut medan oljan och naturgasen går i motsatt riktning.
Riktningen är mer tydlig och olycks|bådande än vad de förra decenniets större krig i fd Jugoslavien
var liksom Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte
lika mycket som Västs militära aggression.
På NATOmötet i Kazakstan där representanter från bl.a 15 fd sovjetrepubliker med fokus på
NATO i Centralasien och SydKaukasusområdet, sa de angående Georgienkriget – ”Vi tror den ryska
truppnärvaron är olämplig….den ryska militära kontingenten borde dra sig bort från Abkhazien och
SydOssetien, eftersom den är större idag än den var före konflikten utbröt.”
USA har rekryterat en första styrka på 500 georgiska trupper som är veteraner tränade av de Gröna
Baskrarna och Marinkåren och har deltagit i Irakkrigets början, i SydOssetien och i NATO/ISAF i
Afghanistan, där man tvingat in fler styrkot från Azerbaian. Likaså kommer nationerna i SydKaukasus
att spela en vidgad roll också vid transit av västliga trupper och materiel till krigszonen.
Turkmenistan- Sista länken i de kaspiska och centralasiatiska energi- och militärplanerna
Veckan innan fanns på ‘George Soros Open Society Institute’ nyhetssida Eurasianet som tog upp en
artikel om Turkmenistan, belägen i det sydöstra hörnet av Kaspiska Havet gränsande till
Afghanistan och Iran.
Sidan innehåller observationen ”Turkmenistan har i stillhet utvecklats till en större knutpunkt för det
norra leveransnätverk, som används för att ickevådliga leveranser med förnödenheter till USAs och
NATOs styrkor i Afghanistan. Pentagon har bekräftat att en mindre kontingent amerikansk
militärpersonal nu opererar i dess huvudstad….”
Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’, är Turkmenistan ovärderlig för att nå framgång i
‘Operations Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom´. En amerikansk talesman för
Försvarsdepartementet sa att ”Turkmenistans regering numera tillåter USAs överflygningar på sitt
territorium.”
Denna nätuppgift säger också, att den turkmenska regeringen har erbjudit USA utnyttja ”den
omfångsrika ex-Sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ännu mer Iran.
Fyra dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets sida för
Ryssland, skall en ansvarig i Turkmenistans huvudstad Ashgabat ha sagt att- ”USAs Energidepartement
stöder helt och fullt idén om att diversifiera gasexportlederna från Turkmenistan.”
Med diversifiering menas att skära av Turkmenistans kolväteflöde i de ryska ledningarna och leda över
flödet tgenom den Västkontrollerade Nabuccoledningen från Kaspiska Havet till Turkiet via
Baku-Tbilisi-Ceyhan som passerar Ryssland, Armenien och Iran.
Den har särskilt dragits där för att driva ut Ryssland och Iran från den europeiska energimarknaden. En
politik som om den prövats mot NATOs medlemsstater skulle ansetts inte bara som ett fientligt drag
utan som en veritabel krigsakt.
Samma dag som Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man bjöd ut
32 kaspiska olje- och gasfält till internationella budgivare. Dessa inbegrep Chevron, ConocoPhilips,
Marathon, Midland Oil & Gas, British Petroleum, tyska RWE, österrikiska OMV, norska Statoil Hydro
och franska Total.
Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger att ”den turkmenska
sektorn av Kaspiska Havet innehåller biljoner ton olja och 5.5 triljoner kubikmeter gas, förutom de
redan kontraktade enheterna.”
Några dagar tidigare gav USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor ut på
en resa till Azerbajan och Turkmenistan.
Med tanke på den turkmenska delen av resan, sa denne att ”framgången med mötet överträffade hans
förväntningar. Han sa att hindret i gastransporten via den turkmensk-ryska ledningen var en av de
möjliga anledningarna till de uppnådda resultaten i Ashgabat.”
Bredden av den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland upptäcktess efter tre dagar: ”En
intern regeringsöverenskommelse om Nabuccoprojektet förutsätter naturgasleveranser från Kaspiska
Havets bäcken till Europa och då undvika Ryssland,vilken skall undertecknas i Ankara 13 juli…
Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses vara bland Nabuccos potentiella
energiresurser. USA är emot Irans deltagande i Nabuccos realiseraing men stödjer gastransporter till
Europa från Irak.”
USAs och NATOs nya drag från Kaspiska Havet till Azerbaijan kopierar och är ett komplement till
de i Turkmenistan och de andra fyra Centralasiatiska nationerna.
Just denna dag befinner sig det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets
viceministrar för europeiska frågor, William Burns resp James Steinberg, i Azerbaijans huvudstad.
Azerbaijan: USA, NATOs Frontlinje riktar sig mot Nagorno Karabach, Armenien, Iran. Sent i juni
befann sig befälhavaren över USAs marina styrkor i Europa och Afrika (dubbelt kommando) och
generalmajor Tracy Garrett i Azerbaijan för att konsolidera ”ett ömsesidigt stöd i regionala
säkerhetsfrågor” och slog då fast: ”Jag är ansvarig för Förenta Staternas’ säkerhet i de europeiska och
afrikanska staterna inklusive i Azerbaijan. USA vill gärna samarbeta med Azerbaijan inom området
markstyrkor.”
För att indikera vad utvecklingssamarbetet USA-Azerbaijan skulle innebära för den senare och då
USAs marinkommando fortfarande var på plats, sa dess president Ilham Aliyev: ”Idag är vår armé den
mäktigaste i regionen. Ifall det blir nödvändigt, skall vi utnyttja vår militärmakt till att återställa
Azerbaijans territoriella integritet… Kriget har ännu inte avslutats. Bara det första stadiet av kriget är
slut.”
Aliyev refererade till en kvardröjande dispyt med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en
allierad till Ryssland; båda är medlemmar i den kollektiva säkerhetspakten och Ryssland har en liten
kontingent trupper i landet.
Armenien är också allierad till Iran, som man gränsar till. Annars skulle landet ringas in av axeln
NATO Turkiet-Georgien-Azerbaijan.
Som viceordföranden Ramil Latypov i det ryska utrikesrådets arbetsgruppp sa för några dagar
sedan-”Formad av tre länder i denna sk strategiska axel- Ryssland-Armenien-Iran har den i realiteten
en stor stabiliserande inverkan i Kaukasus.
”Upprättad för att stå emot NATOaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, som å andra sidan för att lösa
sina egna uppgifter och de amerikansk-europeiska geostategiska uppgifterna, försöker NATO driva in
en kil mellan Ryssland och Armenien, liksom mellan Iran och Armenien, genom att utnyttja varje
möjlig metod inklusive militära sådana.
Att mjuka upp vägen: ‘Färg Revolutioner,’ NATOs Femtekolonn och trojanska häst
Latypov avslöjade också att ”den iranska nationen har lärt sig den korrekta läxan från händelserna i
Ukraina och Georgien, såväl som att ta i beaktande de läxor man lärt sig av Armenien mars 2008.
”Då man uppmanar folk att demonstrera förstår inte den stora ‘frihetskämpen’ [oppositionledaren]
Levon Ter-Petrossian och hans iranska motsvarighet att de endast är brickor i västländers spel om
resurser och det finansiella flödet från Öst och Asien…
”Det har snarare visat att dessa tre länder borde utveckla ett förenat system av ömsesidigt stöd, triggat
av externa krafters försök att destabilisera den inrepolitiska situationen.”
Han är inte den första att anmärka på likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och dess
föregångare i Georgien, Ukraina, Kirgistan, Libanon, Vitryssland, Irak, Malaysia, Venezuela, Armenien
och Moldovien: Rosen, Valnöt/Oranga, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran/Lila,Vita, Näckros och
Twitter upproren respektive.
Den iranska Mehr News hävdade: ”Halva året innan de iranska presidentvalenn förberedde CIA ett
oranget revolutionscenario. CIAagenter träffade iranska oppositionledare och gav dem instruktioner i
Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten.
”The Woodrow Wilson Center och Soros Foundation anklagas för att upprätta en revolutionsplan för
Iran och gav ut $32 miljoner för att genomföra strategin”
Efter att den ryska senatorn nämnt ovanstående försök till destabilisering har Iran, Armenien och
Ryssland kontakt med varandra, så att om någon av dessa skulle komma att dras in i den västliga sfären
kommer de andra att få lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater som Ryssland har i syd i den större
Kaukasusregionen, annars skulle man ha blivit inringad.
NATO stater och partner från Balticum till Kaspiska området.
Den 25 juni sa den rumänska ambassadören i Azerbaijan och NATOs representant till deltagarna vid
mötet om NATOs roll i det europeiska systemet att ”Azerbaijans framtida samarbete med NATO
kommer att bli inom området skydd av energiresurser och sjöstridskrafter.”
Återigen rör sig västliga styrkor mot öst och energiresurserna åt väst.
Nytt hot om krig i Sydkaukasus, medan Pentagon förstärker Azerbaijans väpnade styrkor.
Från 15-25 juni genomförde Azerbaijan storskaliga krigsspel med en titel som inte kan missförstås,
vare sig i Nagorno Karabakh eller i Armenien, för att upprätta Azerbaijans territoriella integritet med
”mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflygplan, 12
militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar….”
Republiken Nagorno Karabakh förre president Ghukasyan sa den 9 juli att ”Aliyev hotar fortfarande
med krig även då han talar om fred.”
Omedelbart innan denna repetition för krig i Kaukasus som nästan oundvikligen skulle dra in
Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och därmed NATO och USA, höll USA en fem dagars workshop i
Azerbaijan med en genomgång av ‘Strategiskt Försvar’ med slutdokument till stöd för ”den bilaterala
samarbetetsplanen”. Även en maritim- och annan övning ska äga rum i USA i slutet av juli efter den
marina förövningen i juni i Azerbaijan,
En amerikansk kongressledamot uttryckte att ”Azerbaijan är en av de viktigaste strategiska allierade
för USA i Kaukasusområdet….Azerbaijan ligger i ett mycket viktigt och farligt område som granne till
Ryssland och Iran.” En ny militärdoktrin skall också utformas.
NATO har nyss hållit ett medlemsmöte i Bryssel där Azerbaijan deltog. Även Israels president Peres
har begett sig iväg till Azerbaijan och Kaspiska Havsregionen, efter att NATO banat väg. Israel ska där
samarbeta om satellitsystem, oumbärligt för militära operationer i bergig terräng. Dessutom planerar
man att starta en fabrik där för små attack- och spaningsplan.
övers Ingrid Ternert
NEW GREAT GAME REVISITED – av Pepe Escobar Asia Times 22 juli
07/15/2009 
