En intervention i Syrien kommer öka, inte stoppa dödandet
Ryssland och Kina har blockerat ett förslag om att tvinga fram regimförändring. Men att förhandla fram ett avgörande är enda vägen ut ur inbördeskrig.
av Seumas Milne 7 feb 2012 The Guardian
Det finns ingen gräns verkar det som, för det pris i blod som Araber får betala för sin ”vår”. Efter massakern i Egypten, Jemen, Bahrain och Libyen, växer Syriens 11-månader-gamla uppror än mer oroande. Fyra dagar av bombningar av rebell-kontrollerade distrikt i den syriska staden Homs har fångat fruktansvärda bilder och reportage från den omtvistade Bab al-Amr oppositionens starka fäste: moskéer fulla med kroppar, gator med utspridda kroppar och kroppsdelar, bebodda områden som blivit reducerade till stenhögar.
Televisionsbilder utsända i Arabvärlden är fortfarande hemska, och deras inverkan ger konvulsioner. Vad än argumenten är om antalet döda på var sida, så är skalan av mänskligt lidande omisskännlig – och kommer efter nära ett år av ständig blodspillan, tortyr och sekteristiska hämndattacker.
Så när Ryssland och Kina gett sitt veto till lördagens Väst-sponsrade Fn resolution, som fördömt Bashar al-Assads regim och krävt att hans trupper skulle återvända till barackerna och backa upp Arabförbundets plan att få honom ersatt, var det en ”otrevlig” och ”skamlig” akt av förräderi mot syrierna.
Men det ser ut att vara en regimförändring som kommit utifrån, vilket är vad resolutionen innehöll och aldrig hade kunnat fungera, vinna legitimitet eller i grunden vara istånd att stoppa dödandet. Med dessa dekret om en ”politisk process” med ett förutbestämt resultat, kom den syriska arméns bortdragande från gatorna utan några parallella krav på väpnade rebellgrupper, och fullständig implementering inom 21 dagar – med löfte om ”vidare åtgärder” i händelse av ”icke-inblandning” – vilket också skulle ha kunnat bana väg för en utländsk militär intervention.
Det påstods vida omkring, att det dubbla vetot gav Assad grönt ljus till att intensifiera sin repression och göra ett fullskaligt inbördeskrig mer troligt. Men genom att säga nej till den FN-uppbackade interventionen, skulle man lika gärna ha kunnat säga att det sätter press på den största oppositionsgruppen, det av Väst uppbackade Syriska Nationella Rådet, till att förhandla – givet hela strategin varit baserad på att uppställa villkor för en flygförbudszon i stil med den i Libyen.
Ryssland och Kina har använt Syrien till att utmana Västs försök att hålla samman de arabiska upproren för sina egna intressenas skull. Vetot stärkte Rysslands hand med Assadregimen, medan ryska tjänstemän privat har försäkrat ledare i oppositionen, att man grälat med Usa, inte mot dom. Och nu uppmanade Barack Obama till ett ”försök att lösa detta utan att behöva tillgripa en utländsk militär intervention”.
Men detta ligger långt från att få ut. Amerikanska, brittiska och franska ledare håller redan på att sätta upp en ny ‘de villigas koalition’ med sina autokratiska Saudi- och Gulf-allierade, satiriskt benämnda ”det demokratiska Syriens vänner”, till att bygga upp oppositionen och köra bort Assad från makten.
Interventionen äger egentligen redan rum. Saudierna och Khatarerna sägs ha betalat och beväpnat oppositionen. Den Fria Syriska Armén skyddas av Turkiet. Västs specialstyrkor påstås ge ett militärt stöd på marken. Och om detta fallerar, kan Fn kopplas in genom att införa RtP, ”ansvaret att skydda” civila, som i de libyska linjerna.
Men inget av detta kan stoppa dödandet. Det kommer öka. Det är den klara läxan från förra årets Nato-intervention i Libyen. När det hela började var dödssiffran 1000 till 2000. Under tiden Muhammed Khadaffi blev tillfångatagen och lynchad sju månader därefter, beräknade man dödssiffran till mer än 10 gånger denna siffra. Lagligheten i denna utländska intervention i Libyen har dessutom blivit till en etnisk massutroning, tortyr och fängslande utan rättegång, en fortsatt väpnad konflikt och en Västorkestrerad administration, så oansvarig att man vägrade avslöja sina medlemmars namn.
Ryssland och Kina har nu signalerat att det inte kommer bli några fler FN-sanktionerade Libyen. Men för Usa, Storbritannien och deras allierade att hänge sig åt moral i inställningen till Syrien, eller att föra fram sig själva som folkets vänner, det är befängt. Det handlar inte enbart om deras ansvar för hundratusentals döda i Irak och Afghanistan eller, låt oss säga deras stöd till Bahrains diktatur – även med sitt våldsamma förtryck och egna uppror, alltmedan man ställer sig bakom Fns resolution om en demokratisk övergång i Syrien.
Under 45 år har de skrivit under på Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna, och ändå lovar de nu att garantera Syriens ”territoriella integritet”. Krisen i Syrien äger rum på flera plan. En del av den är ett folkligt uppror mot den auktoritära nationalistregimen, som fortfarande äger ett tydligt folkligt stöd. Inför ett fortsatt förtryck har upproret alltmer förvandlats till det som Arabförbundets utläckta rapport beskrivit som en ”väpnad entitet”.
Konflikten har också intagit en grymt sekteristisk dimension, då den Alawit-dominerade säkerhetsmaskinen dragit fördel av rädslan hos minoriteterna inom oppositionens sunnidominerade majoritet. Det har gett upphov till dödandet på marken och en ökad irakisk och libanesisk konfessionell utrensning. Men den tredje dimensionen – Syriens roll som Irans största strategiska allierad – är det som gjorde krisen så giftig i en region, där Väst och dess arabiska klienter försökte vända det arabiska uppvaknandets flodvåg till sin egen fördel genom att trappa upp konflikten med Teheran.
Störtandet av den syriska regimen kunde ha blivit ett allvarligt bakslag för Irans inflytande i MellanÖstern. Och medan konflikten i Syrien trappas upp, har en Väst-Israelisk konfrontation uppkommit med Iran. Även då Usas försvarsministerLeon Panetta och den nationella underrättelse-chefen James Clapper erkänt, att då allt kommer omkring sysslar inte Iran med att ”försöka bygga ett kärnvapen”. Panetta har låtit det bli känt, att det ser ut att vara ”mycket troligt”, att Israel kommer attackera Iran så tidigt som i april, medan Iran står inför EUs haltande oljesanktioner över sitt nukleära program.
Västs intervention i Syrien– och Rysslands och Kinas opposition mot detta– kan bara förstås i ett sammanhang som del av proxykriget mot Iran, vilket katastrofalt nog riskerar bli ett direkt hot. Under tiden kan man upptäcka små signaler från antingen den syriska regimen eller oppositionen om ett beslutsamt genombrott.
Såvida oppositionen inte tänker skjuta sig fram till makten och regimen inte imploderar, är en politisk förhandlingslösning enda vägen ut ur ett fördjupat inbördeskrig, som kunnat leda fram till riktiga val. För att få någon chans att lyckas, behöver regionens stormakter och därutöver komma fram med garantier. Västs alternativ att intervenera Persiska Vikens diktatorer kommer enbart leda till ett mycket större blodbad – och lägga hinder i vägen för syrierna att få kontroll över det egna landet.
—
Det faktum att NATO varit villig att gå in i konflikten och fortfarande är ovillig att ta ett fortsatt långsiktigt ansvar för att säkra freden och skydda civila, vinnare såväl som förlorare, diskrediterar i stort R2P-doktrinen om ansvaret att skydda. Opposition mot en dylik intervention i Syrienkrisen är ett tecken på, just hur svårt R2P-doktrinen har diskrediterats genom Västs äventyr i Libyen. (R2P- Responsible To Protect)
Att överge invånarna i nordvästra Libyen, Bani Walid och Tawergha, stärker argumentet att R2P-doktrinen inte har varit något annat än ett bekvämt casus belli, som låter Frankrike, Storbritannien och Usa avlägsna ledare som de uppfattar som icke trovärdiga, snarare än andra moraliska skäl som civilkurage.
Man har tagit till sig detta med en radikal utvidgning. Faktum är att nationer som inte utgör något hot mot sina grannar, i så fall har kunnat ställas inför andra makters militäraktioner, under täckmantel av att skydda dess civilbefolkning, vilket i grunden utgör en omskrivning av den traditionella uppfattningen av både krig och nationell suveränitet. Viktigare än så är hur vi i Afghanistan, Somalia och även tiden efter Irakkriget, kunnat se de bittra följderna av maktvacuum.
Genom att göra ‘Ansvaret Att Skydda’ till en ursäkt för att gå in och störta en regim, men samtidigt misslyckas engagera sig i en vida svårare och långvarig process som hjälp till legitimt utbyte. Denna doktrin har i stort sett anammats av Nato, då man har velat ha den som ursäkt.
övers Ingrid Ternert
