Nedgången för de stora europeiska imperierna kom i samband med det första och andra världskriget
Med den Stora Depressionen i mellanperioden.
Inför möjligheten av en total global kollaps ökar utsikterna för ett stort globalt krig. Historiskt sett karaktäriseras tider med imperiers nedgång och kris i ekonomin av ett ökat internationellt våld och krig,,
Idag kan världen vara vittne till ett USAimperium på nedgång, själv en produkt av det andra världskriget.
Som efterkrigstidens imperiehegemon drev Amerika det internationella penningsystemet och verkade som segrare och den globala politiska ekonomins förlikningsman.
För att klara den globala politiska ekonomin, skapade USA världshistoriens enskilt största och mäktigaste militärmakt. En ständig kontroll över den globala ekonomin krävde ständig militär närvaro och aktion.
Nu då både det amerikanska imperiet och den globala politiska ekonomin befinner sig i nedgång och kollaps, har utsikterna dramatiskt ökat för ett våldsamt slut på det amerikanska imperiet .
Denna essä har delats upp i fyra delar. Den förstas delen täcker USA-NATOs geopolitiska strategi sedan det kalla krigets slut, i början på den nya Världsordning, då man la fram en västimperialistisk strategi, som lett till kriget i Jugoslavien och “Kriget mot Terrorn.”
Del 2 analyserar de “mjuka revolutionernas” natur eller “färgrevolutionerna” i USAs imperialistiska strategi, då man fokuserade på att etablera sin hegemoni över ÖstEuropa och CentralAsien.
Del 3 analyserar den imperialistiska strategins natur vid konstruktionen av den Nya VärldsOrdning, som visar de ökade konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Iran, Latinamerika, ÖstEurope och Afrika; och den potential dessa konflikter har till att starta ett nytt världskrig mot Kina och Ryssland.
Att definiera en Ny ImperieStrategi
1991, i samband med kollapsen av Sovjetunionen, började USA-NATOs utrikespolitik återskapa sin roll i världen. Kalla Kriget tjänade som ett medel mot det Sovjetiska hotet. NATO i sig själv bildades för det enda syftet att forma en anti-Sovjetisk allians. Då väl USSR var borta, hade NATO inget skäl till att existera och USA måste därför finna en ny anledning för sin globala imperiestrategi.
1992 hade USAs Försvarsdepartement under försvarsminister Dick Cheneys ledarskap, senare vicepresident hos George Bush Jr, skrivit ett dokument med riktlinjer för USAs politik. Det refererade senare till ett dokument som Pentagons Paul Wolfowitz [senare George Bush Jr vice försvarsminister och chef för Världsbanken], skrivit om amerikansk utrikespolitik efter det Kalla Kriget, vanligen kallad “Den nya världsordningen”.
Försvarsplansdokumentet 1992 läckte ett nytt avslöjande i ett brett politskt uttalande, att Försvarsdepartmentet hävdar att Amerikas politiska och militära mission efter det Kalla Krigets slut är att försäkra sig om, att ingen stormaktsrival kommer att bildas i Västeuropa, Asien eller i Sovjetunionens tidigare områden och att “detta klassificerade dokument talar om fallet med en i världen dominerande supermakt, vars ställning kan uppnås genom konstruktivt tillvägagångssätt och tillräcklig militärmakt för att avskräcka varje nation eller grupp nationer från att utmana det amerikanska ledarskapet.”
Dessutom skissar det nya fördraget fram en värld med en dominerande militärmakt vars ledare ‘måste upprätthålla en avskräckningspotential mot eventuella medtävlare och till och med aspirera på en större regional eller global roll’. Bland de utmaningar som kunde finnas mot det amerikanska ledarskapet tog dokumentet upp “det regionala kriget mot Irak och det mot NordKorea” och identifierade Kina och Ryssland som sina större hot.
Man föreslår vidare att Förenta Staterna också kunde överväga att sträcka sig till de östra och centrala nationerna i Europas säkerhetsordning, på samma sätt som idag till SaudiArabien, Kuwait och andra Arabstater vid Persiska Viken.”
NATO och Jugoslavien
Krigen i Jugoslavien under 1990talet tjänade som en ursäkt för NATOs fortsatta existens i världen och för att utsträcka Amerikas imperieintressen till Östeuropa.
-
Världsbanken och IMF satte en gräns för destabiliseringen av Jugoslavien. Efter ett långvarigt jugoslaviskt envälde med Josip Tito som dog 1980, utvecklades en kris. 1982 organiserade amerikanska utrikespolitiska tjänstemän en del lån från IMF och Världsbanken under det nyupprättade Strukturreformsprogrammet, föratt ta hand om krisen med USAs $20 miljarder i skulder.
Resultatet av lånen under SAP, “skapade ett ekonomiskt och politiskt elände… Den politiska krisen hotade den politiska stabiliteten… men riskerade också att framkalla sjudande etniska spänningar.”
1989 blev Slobodan Milosevic president i Serbien, den största och mäktigaste av alla jugoslaviska republiker. Samtidigt reste han 1989 för att möta president George H.W. Bush i USA för att förhandla om ett annat räddningspaket.
1990 började Världsbanken/IMFs program och den jugoslaviska statens återbetalning av sina skulder. Som resultat fick man lägga ner de sociala programmen, devalvera valutan, frysa lönerna och se priserna stiga.
Reformerna kastade bränsle på viljan att bryta sig ur Jugoslavien vilket gjorde ekonomin än värre liksom de etniska skillnaderna, vilket också ledde till en delning av republiken, därmed också till Kroatiens och Sloveniens utbrytning 1991.
1990 släppte USAs underrättelsetjänst en ‘National Intelligence Estimate’ (NIE), som förutspådde att Jugoslavien skulle brytas upp i ett våldsamt inbördeskrig och rapporten skyllde destabiliseringen på den serbiska presidenten Milosevic.
1991 bröt konflikten ut mellan Jugoslavien och Kroatien, då denna också utropat sin självständighet. Eldupphör nåddes1992. Ändå fortsatte kroaterna med mindre militära offensiver till 1995 och deltog i Bosnienkriget. Och samma år genomförde Kroatien Operation Storm för att återta Krajinaregionen.
En kroatisk general ställdes nyligen inför domstol i Haag för krigsbrott under striderna, vilket varit nyckeln till att driva ut serberna ur Kroatien och “cementera Kroatiens oberoende.” USA stödde operationen och CIA erbjöd aktivt underrättelser till de kroatiska styrkorna, vilket ledde till fördrivning av mellan 150 000 och 200 000 serber, företrädesvis genom mord, plundring, bränning av byar och etnisk rensning. Den kroatiska armén tränad av USAs rådgivare och denna general inför rätta hade dessutom personligt stöd från CIA.
Clintonadministrationen gav “grönt ljus” till Iran att beväpna Bosniska muslimer och “från 1992 till januari 1996 fanns det ett flöde av iranska vapen och rådgivare i Bosnien.” Dessutom “hjälpte Iran och andra muslimska stater till, för att få in mujihadeenkrigare i Bosnien till att strida med muslimer mot serber, ‘heliga krigare’ från Afghanistan, Tjetjenien, Yemen och Algeriet, några med suspekta förbindelser med Osama bin Ladens träningsläger i Afghanistan.”
Det var en ‘Västlig intervention’ på Balkan som kom att förstärka och upprätthålla spänningarna. Genom att under 1990/1991erkänna dessa anklagelser från seperatistrepubliker och grupper, underminerade västliga eliter – amerikanar, britter, fransmän och tyskar – Jugoslaviens regeringsstrukturer. De kom att öka osäkerheten, inflammera konflikterna och förvärra de etniska spänningarna.
Och genom att erbjuda logistisk hjälp till olika sidor under kriget, upprätthöll denna intervention från Väst konflikten under mitten av 1990talet. Clintons val av bosniska muslimer, som anledning för att bli champion på den internationella scenen, och hans administrations krav på att FNs vapenembargo skulle lyftas så att muslimer och kroater kunde beväpna sig mot serberna, bör ses i detta ljus.”
Under kriget i Bosnien fanns det en stor “hemlig kanal för vapensmuggling genom Kroatien. Den arrangerades av USAs, Turkiets och Irans hemliga organisationer, tillsammans med en skara radikala islamistiska grupper, inklusive afghanska mujahedin och den pro-iranska Hizbullah.”
Dessutom var “ukrainska, grekiska och israeliska underrättelsetjänster i färd att beväpna bosnienserbiska underrättelsetjänster.” Tysklands underrättelsetjänst BND körde också skeppslaster till bosniska muslimer och till Kroatien för att kämpa mot serberna.
USA hade influerat kriget i regionen på ett flertal sätt. Som Observer rapporterade 1995, kom en större del av deras inblandning genom “Military Professional Resources Inc (MPRI), ett Virginia-baserat amerikanskt privat företagav med fd generaler och underrättelseofficerare. Den amerikanska ambassaden i Zagreb bekräftade att MPRI tränade kroater på licens från USAs regering.” Dessutom var holländarna “övertygade om att USAs specialstyrkor var involverade i att träna den bosniska armén och den Bosnien-kroatiska armén (HVO).”
Så långt tillbaka som 1988, mötte den kroatiska ledaren den tyska kanslern Helmut Kohl för att skapa “en gemensam politik för att dela Jugoslavien” och inlemma Slovenien och Kroatien i den “Tyska ekonomiska zonen.” Så USAs arméofficerare har varit placerade i Kroatien, Bosnien, Albanien och Makedonien som “rådgivare” och fick USAs Specialstyrkor till hjälp. Under nio månaders eld-upphör i kriget i Bosnien-Herzegovina, möttes sex USA generaler med bosniska arméledare för att planera den bosniska offensiv, som sedan kom att bryta mot eld-upphör.
Under 1996 tog den albanska maffian tillsammans med Kosovos befrielsearmé (KLA), en mycket militant gerillaorganisation, kontroll över de enorma smugglingvägarna för heroin på Balkan. KLA hade förbindelser med fd afghanska mujaheddinkrigare i Afghanistan, inklusive Osama bin Laden.
Under 1997 började KLA att kriga mot serbiska styrkor och 1998 tog USAs Statsdepartment bort KLA från listan över terroristorganisationer. Före och efter 1998 tog KLA emot vapen, träning och support från USA och NATO, och Clintons utrikesminister Madeline Albright, hade en nära politisk relation med KLAledaren Hashim Thaci.
Både CIA och tysk underrättelsetjänst, BND, stödde KLAterrorister i Jugoslavien före och efter 1999 års NATObombning av Jugoslavien. BND hade KLA kontakter sedan tidigt 1990tal, samma period somKLA etablerade sina al-Qaidakontakter. KLA medlemmar tränades av Osama bin Laden vid träningsläger i Afghanistan. Även FN framhöll att mycket av det våld som inträffade kom från KLA medlemmar, “särskilt de som är allierade med Hashim Thaci.”
NATO bombningen av Kosovo i mars 1999 rättfärdigades under förevändning av att sätta stopp för det serbiska förtrycket mot kosovoalbaner, vilket betecknades som folkmord. Clintonadministrationen uttalade att åtminstone 100 000 Kosovoalbaner saknades och “kan ha dödats” av seberna. Bill Clinton jämförde själv händelserna i Kosovo med förintelsen. USAs Statsdepartement gick ut med att upp emot 500 000 albanier befarades döda.
Så småningom reducerades den officiella siffran till 10 000, men efter tröttande undersökningar avslöjades det att mindre än 2 500 döda albaner kunde hänföras till serberna. Under NATOs bombkampanj dödades mellan 400 och 1500 serbiska civila, och NATO begick krigsbrott, inklusive bombningen av en serbiskTVstation och ett sjukhus.
År 2000 höll USAs Statsdepartement i samarbete med ‘American Enterprise Institute’, AEI, en konferens om Euro-Atlantisk integration i Slovakien. Bland deltagarna fanns många statsöverhuvuden, utrikesdepartements-anställda och ambassadörer från olika europeiska stater såväl som FN- NATO anställda.
Ett brev mellan tyska politiker som varit med på mötet och den tyska kanslern avslöjade då NATOs förklaring av Kosovos oberoende och att kriget i Jugoslavien var till för att utvidga NATO. Serbien skulle uteslutas permanent från den europeiska utvecklingen för att rättfärdiga en amerikansk militär närvaro i regionen och expansionen hade till slut designats för att hålla Ryssland utanför.
Av stor betydelse var att, “kriget skapade en anledning, raison d’être, för en fortsatt NATOexistens i en efter Kallakriget-värld, då man desperat försökte rättfärdiga sin fortsatta närvaro och vilja till expansion.” Dessutom har “ryssarna förutsatt att NATO skulle upplösas vid det Kalla Krigets slut. NATO har istället inte bara utvidgats, det gick i krig för en intern dispyt i ett slaviskt östeuropeiskt land.”
Det ansågs vara ett stort hot. Därmed kan “mycket av de spända relationer som funnits mellan USA och Ryssland över gångna decennium spåras till 1999 års krig i Jugoslavien.”
Kriget mot terrorn och ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, the New American Century (PNAC)
Då Bill Clinton blev president, byggde de ny-konservativa hökarna från Bushadministrationen upp en tankesmedja som man kallade ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, eller PNAC. År 2000 publicerades en rapport kallad, ‘Rebuilding America’s Defenses: Strategy, Forces, and Resources for a New Century’.
Den byggde på sk försvarspolitiska dokument och slog fast att “Förenta Staterna måste få fram tillräckligt med stridskrafter som samtidigt snabbt kan sättas in och vinna multipla storskaliga krig, och att “Pentagon behöver börja kalkylera den styrka som är nödvändig för att självständigt skydda USAs intressen i Europa, Östasien och Gulfen.”
Intressant nog framhöll man i dokumentet att, “Förenta Staterna har i decennier försökt spela en mer permanent roll i den Persiska Vikens regionala säkerhet. Emedan den olösta konflikten med Irak erbjuder ett omedelbart rättfärdigat behov av en verklig truppnärvaro i regionen övergående i frågan om Saddam Husseins regimförändring.
—-
forts följer
övers
Ingrid Ternert
