De utnyttjas dessutom för att övertyga trupperna om att man kämpar för en ”rättvis sak”.

Mer generellt är denna moderna version av krigsteori en integrerad del av krigspropaganda och media-desinformation, som tillämpas för att uppnå ett allmänt stöd för den egna krigsagendan.

Nu under Obamas tid som Nobelpristagare gör man ‘det rättvisa kriget’ allmänt accepterat och det så kallade Internationella Samfundet ska upprätthålla det hela. Det ultimata målet vore att hålla nere invånarna till att totalt avpolitisera Amerika och hindra folk från att tänka själva.

Men genom att analysera fakta kunde man sätta sig in i och utmana det USA/NATO ledda krigets legitimitet. Krig blir fred och en angelägen ”humanitär uppgift” och fredliga åsikter snedvrids. Krigsutbrottet mot Jugoslavien i mars 1999 blev på många sätt en vattendelare, en brytpunkt i utvecklingen av ett ”Rättvist Krig” utkämpat på ”humanitär grund”.

Många delar av vänstern, både i Nordamerika och i Västeuropa, hade tagit till sig konceptet om ett ”Rättvist Krig”. Många ”progressiva” organisationer upprätthöll vad man ansåg vara ett ”humanitärt krig” till försvar för Kosovoalbanerna. Kriget beskrevs som ett inbördeskrig snarare än en USA/NATO-ledd bombning och invasion.

Under NATObombningarnas höjdpunkt beskrev flera ”progressiva” författare Kosovos befrielsearmé KLA som en regelrätt nationalistisk befrielsearmé, avsedd till stöd för Kosovoalbanernas civila rättigheter. KLA var en CIAstödd terrorist-organisation med kopplingar till organiserad brottslighet. Den jugoslaviska regeringen blev förklarad ansvarig för en humanitär kris i Kosovo utan några som helst bevis.

Med professor Richard Falks ord:”Kriget i Kosovo var ett ‘rättvist krig’, för detta fall av ”etnisk rensning” genomfördes av det tidigare serbiska ledarskapet i det forna Jugoslavien, och man ville ge folket i Kosovo chansen till en fredlig och demokratisk framtid.

Det var ett ‘rättvist krig’ trots att det utförts illegalt, utan FNlegitimitet, trots en humanitär strävan, trots att det genomförts på ett sådant sätt, att man otillbörligt förorsakat Kosovo och Serbien civila offer. 

Ett flertal progressiva media hade förenat sig på bandvagnen och fördömt ”Milosevic regim” utan bevis, alltmedan man understödde det NATOledda kriget och uttryckt en mild sympati för KLA. Som Stephen Shalom skriver i sin artikel i ZNet:
”Jag är sympatiskt inställd till det argument som säger, att om människor [KLA] vill kämpa för sina rättigheter, om de bara inte ber andra göra det, borde man förse dom med vapen för att de ska lyckas. Ett sådant argument verkar övertygande på mig med tanke på Bosnien.”

Human Rights Watch (HRW), känd för att ge sitt stöd till USAs utrikespolitik ”krävde regimförändring i Jugoslavien, antingen genom åtal mot president Slobodan Milosevic eller ett USA-krig för att uppnå samma sak.” HRWs Fred Abrahams har  publicerat följande inlägg i New York Herald Tribune:

Den internationella kommunitetens misslyckande att straffa Milosevic för brott i Kroatien och Bosnien sände iväg ett budskap, att han åter kunde undkomma dylika brott. Det är uppenbart att den man som startat dessa konflikter inte fått förtroende att stoppa dom. Att straffa statschefen genom att starta krig mot hans land?

År 1999 porträtterades Milosevic av ”progressiva” British Weekly The Observer som ”Belgrads slaktare”. Man la fram samma resonemang i relation till Saddam Hussein under de månader i mars 2003 som ledde fram till bombning och invasion av Irak. Saddam Hussein beskrevs av samma författare i tidningen LondonObserver som ”Bagdads slaktare”:

”Saddams ensamma barndom, blodiga väg till makten och slutliga, dödliga misskalkylering av sina utrikes fiender har Peter Beaumont, utrikesskribent, beskrivit” (Se Peter Beaumont. The death of Saddam Hussein, the Observer 31 dec 2006)

Samtidigt nämns knappt namnen på ”Washingtons, Londons och Bryssels slaktare”, de som startat ett ”Rättvist Krig” mot Jugoslaviens folk, samtidigt som Afghanistans, Palestinas och Iraks befolkning knappast ens nämndes.

Bluffartad antikrigsaktivism: Att hålla fram Iran som ett Kärnvapenhot

Många människor i antikrigsrörelsen fördömer USAs administration, samtidigt som de också fördömer president Ahmadinejads regering för en krigisk hållning gentemot Israel. Resonemanget om rätten att starta krig har utnyttjats som inledning till bombning av Jugoslavien utifrån humanitära skäl och tillämpas numera mot Iran.

President Ahmadinejad påstås ha velat få Israel att ”sopas bort från kartan” vilket New York Times först rapporterat om i oktober 2005: ”Irans konservativa nya president Mahmoud Ahmadinejad sa i onsdags att Israel måste ”sopas bort från kartan” och att palestinska attacker kommer att förgöra det, rapporterar ISNApress.

Ahmadinejad talade till en församling på omkring 4000 studenter i ett program kallat ”Världen utan Sionism”. Hans ton liknade den under Irans islamska revolutions tidiga dagar 1979. Iran och Israel har sedan dess blivit bittra fiender, och anti-Israeliska slagord förekommer ofta vid demonstrationer.”

Den iranska presidentens uttalande ”bortsopad från kartan” har aldrig blivit sagt. Ryktet var fabricerat. Den 25 oktober 2005 … höll den nyvalde iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad ett tal i ett program med titeln ”Världen utan sionism”…

Innan vi kommer till denna ökända anmärkning, är det viktigt att notera, att ”citatet” i sig var ett citat. Det är de ord som den framlidne Ayatollah Khomeini uttalade, den islamska revolutionens fader. Trots att Khomeini sa detta för att försäkra sin egen inställning till sionismen, tillhör de aktuella orden Khomeini och inte Ahmadinejad.

Därmed har Ahmadinejad i realiteten hedrats av (eller beskyllts för) ett citat som inte ens är i original, utan representerar ett synsett som förekom redan innan han kom till makten. I det verkliga uttalandet har Ahmadinejad  inte ens nämnt Israel vid namn. De exakta orden i farsi var: ”Imam ghoft een rezhim-e ishghalgar-e qods bayad az safheh-ye ruzgar mahv shavad”, där rezhim-e betyder regim. Han refererade inte till själva landet Israel, utan till dess regim.

Så vad menade han då exakt med detta att sopa bort Israel från kartan? Svar ingenting. För ordet karta har  aldrig använts. Det står ingenstans i citatet på farsi och över huvud taget inte i talet. Inte heller har  frasen ”sopas bort”, då den aldrig uttalats. Ändå har man fått oss att tro att Irans president hotat med att ‘sopa bort Israel från kartan’, trots att orden karta, sopa bort eller ens namnet Israel nämndes.

Det som sas var ”Imamen sa att denna regim som ockuperar Jerusalem måste försvinna från tidens blad” Se  www.president.ir/farsi/ahmadinejad/speeches/1384/aban-84/840804sahyonizm.htm” Det president Ahmadinjad i realiteten sa var ”regimförändring” i Tel Aviv.

Detta ”Wiped of the Map”-uttalande skulle inte bara ha tjänat till att rättfärdiga en förebyggande attack mot Iran utan också till att hålla nere antikrigsrörelsen. Trots att ett krig mot Iran är farligt överhängande, är det på intet sätt någon prioritet för USAs, Canadas och de europeiska antikrigsrörelserna. I USA finns mycket lite fokus på USAs-Israels hot mot Iran.

Å andra sidan finns där en pågående kampanj ledd av ‘United Against Nuclear Iran’, som uppmanar president Obama och USAs Kongress att hindra Iran från att utveckla kärnvapen. UANI grundades av Obamas Richard Holbrooke och Gary Samore, vilka påstår sig vara integrerade med ”mänskliga rättigheters- och humanitära grupper, arbetarrörelsen, politiska förespråkare och gräsrotsorganisationer”.

Icke desto mindre har många i antikrigsrörelsen fortsatt tro att Iran utgör ett hot och att lösningen är ‘regimförändring’. Det ekonomiska stödet till NGOs (som medlemmar av ett större antikrigskollektiv) har genom skattelättnader också kommit att bidra till en försvagning av biståndsorganisationer och antikrigsaktivism i relation till Iran.

Iran har också av många inom antikrigsrörelsen betraktats som en möjlig krigshetsare. Dess icke existerande kärnvapen anses utgöra ett hot mot vår globala säkerhet. Ett förebyggande krig där man utnyttjar USAs taktiska kärnvapen mot Iran har legat på Pentagons ritbord sedan mitten av år 2003.

Både president Obama och utrikesminister Hillary Clinton har sagt att ”alla valmöjligheter ligger på bordet” inklusive utnyttjandet av kärnvapen mot Iran, utan att inse att dessa kärnvapen kunde leda in mänskligheten i ett globalt kärnvapen-krig, som Fidel Castro beskrivit i sitt senaste tal:

”Idag finns en överhängande krigsrisk genom användning av detta slag av vapen, och jag hyser inte det minsta tvivel om att en attack av Förenta Staterna och Israel mot Iranska Republiken kunde utveckla sig till en global kärnvapenkonflikt.”

Kriget och ekonomin

Krigsekonomin presenteras som jobbskapande. Under den ekonomiska krisens höjdpunkt uppmanar inte bara fackföreningar till jobbskapande i försvarsindustrin utan mjukar också upp den egna inställning till krig. Med en skruvad ironi skulle enligt Washington Post ett krig mot Iran kunna ge en ytterligare fördel, genom att lösa den ekonomiska krisen och trigga fram ett ”tillfrisknande”:

”Vad annars kunde påverka ekonomin? Svaret är uppenbart, men implikationerna skrämmande. Krig och fred påverkar ekonomin. Se tillbaka på FDR och den Stora Depressionen. Vad var det då som till slut kom att lösa den ekonomiska krisen? Svar: Andra Världskriget. Det är här Obama tycks befinna sig.

 Med ett starkt republikanskt stöd i Kongressen för att utmana Irans ambition att bli en kärnvapenmakt, kunde han tillbringa mycket av åren 2011 och 2012 till att orkestrera en kraftmätning med mullorna. Det hjälper honom politiskt sett, eftersom oppositionspartiet ligger på honom.

Och när spänningarna ökar och man accelererar krigsförberedelserna, då förbättras ekonomin. Naturligtvis, detta att föreslå presidenten krig för att bli återvald är inte något att rekommendera. Men nationen kommer att kampanja för Obama, eftersom Iran är världens största hot under detta tidiga århundrade.

Hade han kunnat konfrontera hotet och omslutit Irans kärnenergiambition, ja då hade han gjort världen säkrare. Och hade kanske räknats till en av de mest framgångsrika presidenterna i historien.”

övers Ingrid Ternert

Voice of Russia 6 juni 2010

För ett par år sedan cirkulerade ett skämt på Internet om att ‘heroin-producenter har erkänt distributörens oberoende’. Det handlade alltså om Afghanistan, den första att erkänna Kosovos oberoende från Serbien och som själv gjort sig fri från Jugoslavien.

Kosovo har alltsedan dess varit en transitpunkt för droger från Asien till Europa.

En serbiask militäranalytiker och erkänd expert på situationen där i Kosovo, Milovan Drecun, säger att enligt Europol och Interpol kommer den största mängden av Europas heroin från Afghanistan via Kosovo.

Enligt vissa beräkningar kanaliseras ungefär 65% av allt heroin i världens genom denna före detta serbiska provins Kosovo; medan ungefär 90% av de all världens droger som når Europa skeppas via Kosovo.

Enligt den kanadensiska detektiven Stewart Kellock, opererar den afghanska drogmaffian med Förenta Staternas tysta medgivande. Kellock sa i en intervju att amerikanska diplomater hindrar fängslandet av Kosovos notoriska droghandlare. Samtidigt bekräftade han att Kosovos nuvarande premiärminister Hashim Thaci är den som leder den största albanska maffiaklanen.

Enligt KFORs hemliga rapporter, äger klanen tre illegala laboratorier för tillverkning av heroin. Människor involverade i drogsmuggling i Kosovo uppbär mycket viktiga statliga poster i provinsen, säger den serbiske militäranalytikern Milovan Drecun i en radiointervju med Voice of Russia. Han menar att media skildrar de bindningar som finns mellan  amerikanska militären i Kosovo och lokala droghandlare, men är det verkligen på det sättet?

Officiellt arbetar amerikanarna för att få bort Afghanistans heroinproduktion, men i realiteten utnyttjar man CIA och fortsätter alltså med drogtrafiken för att fylla på sina hemliga kassakistor, inklusive den illegala droghandeln i Kosovo från Afghanistan. Vilken i första hand går via dess Bondsteel-bas. Åtminstone är det vad amerikanska tidningar nyligen har skrivit om, rapporterar Milovan Drecun.

Andra rapporter nämner en USAkoppling med en medlem av terroristorganisationen Kosovos BefrielseArmé och nära vän till Kosovos premiärminister Hashim Thaci, som anses ha smugglat upp till 150 kilo heroin och kokain under en tid. Dessa kriminella har i närheten av Bondsteel basen varit kompis med en kaféägare som hade affärer ihop med de amerikanska officerarna där, tillägger Milovan Drecun.

Allt detta betyder, att med hjälp av sina västliga beskyddare har Kosovo utvecklats till en grogrund för all sorters drogsmugglare och andra kriminella. Eller med Paris-baserade ‘International Academy of Geopolitics’ Alexis Trouds berömda yttrande, “En kriminell zon ledd av den albanska maffian.” 

övers Ingrid Ternert

Nato har varit ett defensivt block år 1991 med 16 medlemsstater som enligt klichén aldrig fyrat av ett skott.1991 var den Jugoslaviska Federala Republiken en multietnisk och multikonfessionell nation inom Europa med sina sex federala republiker och olika konstitutioner. År 2009 hade Nato utvidgat sig till 28 medlemsstater och åtminstone lika många partnerskapsländer genom Europa och in i Afrika, Kaukasus, Mellanöstern, Asien och Indiska Oceanen. Nato hade idag ett möte i Estland med utrikes-ministrar från 56 nationer.

Föregående månads möte i Bryssel med Natos militärkommitté omfattar 63 nationers chefer för de väpnade styrkorna, dvs nära en tredjedel av världens 192 stater. Under 2008 blev före detta Jugoslavien uppdelat i sex erkända nationer (de fd federala republikerna Bosnien, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien)och en semierkänd serbisk provins, Kosovo.

Under slutet av det Kalla kriget med Warzawapaktens upplösning och de sovjetiska socialistrepublikernas union 1991, hade man inom Nato aldrig tidigare varit utanför sina medlemsstaters territorium. År 2004 hade man befäl över åtta operationer på fyra kontinenter, inklusive en övningsmission i Irak och stridande styrkor i Afghanistan. Den första fd jugoslaviska republiken Slovenien kom det året in i Nato tillsammans med sex andra östeuropeiska nationer i blockets dittills största expansion.

De första tre militära operationerna hade emellertid alla ägt rum i det fd Jugoslavien. 1995 startade Nato sin ‘Operation medveten styrka’ gentemot republiken Serbien med 400 flygplan och därefter över 3500 både utgående och stationära trupper i Bosnien.

1999 drog man igång denna obönhörliga 78dagars operation ‘Allierad styrka’ i en luftstyrka mot Jugoslavien. I juni samma år satte man in en styrka på 50 000 man i Kosovo. Två år senare skickade man trupper för att starta den första av ett flertal operationer i Makedonien efter en armékonflikt i landet. De tre interventionerna fortsatte till den 11 september 2001.

Efter att Nato aktiverat sin paragraf 5 om ett kollektivt militärt stöd, började dess medlemsstater och andra att stationera ut trupper i Afghanistan. Efter Usas och britternas invasion i Irak två år senare hade man soldater förlagda från Bosnien, Kroatien, Makedonien och Slovenien i nationens krigszon för att visa sin lojalitet gentemot Natos medlemsstater. Montenegro hade inte fått något medlemskap 2006, men hade ändå blivit godkänd för leverans av trupp till kriget i Afghanistan.

Kroatien belönades med ett fritt Natomedlemskap 2009 och Makedonien skulle ha följt efter, om det inte vore för den gamla dispyten om namnet med Grekland. År 2008 i december började en fullständig överföring av trupper från bidragande stater alltifrån Irak till Afghanistan, och där finns nu militär personal från fem av sex fd jugoslaviska republiker, Bosnien, Makedonien, Kroatien, Monte Negro och Slovenien bundna till Nato i världens längsta och aktivt dödande krigsskådeplats.

Efter det kalla krigets slut har det fd Jugoslavien blivit ett laboratorium för det globala Nato, ett testfall och en krigsskådeplats, prototypen för splittrade stater och omvandling till oberoende självständiga småstater och västliga militära kolonier.

Natos militärkommando på Balkan ligger i Neapel och uppfördes utomlands år 2004 genom Natos militära operation i Kosovo (KFOR) med högkvarter i Bosnien och Makedonien och ett nytt militärkommando i Serbien, medan idag Kroatien och Serbien är fullvärdiga medlemmar.

Förutom det adriatiska fördrag som Usa införde år 2003, vilket framgångsrikt kom att förbereda Albanien och Kroatien för sitt Natomedlemskap och gör nu detsamma för Makedonien, Bosnien och Montenegro. Där Serbien och Kosovo kommit efter. Det gemensamma Natokommandot i Neapel är störst i rekrytering av trupper från den tidigare jugoslavska republiken till krigsuppdrag utomlands. Särskilt till det i Afghanistan.

Men Neapelkommandot opererar också i Natos utbildningsuppdrag – i Irak och Bagdad och är anses vara arkitekten bakom Jugoslaviens delning. Samtidigt meddelade i förra månaden Usas speciella sändebud i Afghanistan och Pakistan i den persiska Gulfstaten Qatar, i samband med att han drog paralleller med Bosnien och dråpslaget mot talibanerna i Afghanistan, att- ‘Usa har lett och vunnit ett liknande krig i Kosovo och Bosnien med stöd av Internationella Samfundet.’Och vi är mycket optimistiska, också om Afghanistan’.

Samma månad godkändes en lag i Serbien som tillät omröstning om landets nuvarande status inom Bosnien två år efter att Usa och nästan alla dess Natoallierade gett sitt stöd till ett erkännande av Kosovos delning från Serbien – och Usas utrikesminister Hillary Clinton reagerade då genom att säga att Obamaadministrationen inte ville se några åtgärder för en uppdelning av Bosnien och ersättning av den bosniska integriteten’.

Och hon upprepade Washingtons stöd till Eu och Natos integration av länderna på västra Balkan, Serbien inkluderad.- ‘Men jag ser mycket noga på Natos del av det hela, eftersom…vi vill att Bosnien-Herzegovina ska kunna känna sig välkomna’.

På samma sätt lät det på Harvard Kennedy school i Usa, då den ansvarige för Europafrågor, Philip Gordon, i en presentation förklarade att- ‘Vi tror att fred och stabilitet inte bara skall kunna utvidgas till Nord- och Centraleuropa utan också till Sydösteuropa ‘med ett särskilt eftertryck på Serbien, Bosnien, Hertzegovina och Turkiet’.

övers Ingrid Ternert

Nedgången för de stora europeiska imperierna kom i samband med det första och andra världskriget

Med den Stora Depressionen i mellanperioden.

Inför möjligheten av en total global kollaps ökar utsikterna för ett stort globalt krig. Historiskt sett karaktäriseras tider med imperiers nedgång och kris i ekonomin av ett ökat internationellt våld och krig,,
 

Idag kan världen vara vittne till ett USAimperium på nedgång, själv en produkt av det andra världskriget.

Som efterkrigstidens imperiehegemon drev Amerika det internationella penningsystemet och verkade som segrare och den globala politiska ekonomins förlikningsman.

För att klara den globala politiska ekonomin, skapade USA världshistoriens enskilt största och mäktigaste militärmakt. En ständig kontroll över den globala ekonomin krävde ständig militär närvaro och aktion.

Nu då både det amerikanska imperiet och den globala politiska ekonomin befinner sig i nedgång och kollaps, har utsikterna dramatiskt ökat för ett våldsamt slut på det amerikanska imperiet .

 Denna essä har delats upp i fyra delar. Den förstas delen täcker USA-NATOs geopolitiska strategi sedan det kalla krigets slut, i början på den nya Världsordning, då man la fram en västimperialistisk strategi, som lett till kriget i Jugoslavien och “Kriget mot Terrorn.”

Del 2 analyserar de “mjuka revolutionernas” natur eller “färgrevolutionerna” i USAs imperialistiska strategi, då man fokuserade på att etablera sin hegemoni över ÖstEuropa och CentralAsien.

Del 3 analyserar den imperialistiska strategins natur vid konstruktionen av den Nya VärldsOrdning, som visar de ökade konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Iran, Latinamerika, ÖstEurope och Afrika; och den potential dessa konflikter har till att starta ett nytt världskrig mot Kina och Ryssland.

Att definiera en Ny ImperieStrategi

1991, i samband med kollapsen av Sovjetunionen, började USA-NATOs utrikespolitik återskapa sin roll i världen. Kalla Kriget tjänade som ett medel mot det Sovjetiska hotet. NATO i sig själv bildades för det enda syftet att forma en anti-Sovjetisk allians. Då väl USSR var borta, hade NATO inget skäl till att existera och USA måste därför finna en ny anledning för sin globala imperiestrategi.

 
1992 hade USAs Försvarsdepartement under försvarsminister Dick Cheneys ledarskap, senare vicepresident hos George Bush Jr, skrivit ett dokument med riktlinjer för USAs politik. Det refererade senare till ett dokument som Pentagons Paul Wolfowitz [senare George Bush Jr vice försvarsminister och chef för Världsbanken], skrivit om amerikansk utrikespolitik efter det Kalla Kriget, vanligen kallad “Den nya världsordningen”.

 
Försvarsplansdokumentet 1992 läckte ett nytt avslöjande i ett brett politskt uttalande, att Försvarsdepartmentet hävdar att Amerikas politiska och militära mission efter det Kalla Krigets slut är att försäkra sig om, att ingen stormaktsrival kommer att bildas i Västeuropa, Asien eller i Sovjetunionens tidigare områden och att “detta klassificerade dokument talar om fallet med en i världen dominerande supermakt, vars ställning kan uppnås genom konstruktivt tillvägagångssätt och tillräcklig militärmakt för att avskräcka varje nation eller grupp nationer från att utmana det amerikanska ledarskapet.”

 
Dessutom skissar det nya fördraget fram en värld med en dominerande militärmakt vars ledare ‘måste upprätthålla en avskräckningspotential mot eventuella medtävlare och till och med aspirera på en större regional eller global roll’. Bland de utmaningar som kunde finnas mot det amerikanska ledarskapet tog dokumentet upp “det regionala kriget mot Irak och det mot NordKorea” och identifierade Kina och Ryssland som sina större hot.

Man föreslår vidare att Förenta Staterna också kunde överväga att sträcka sig till de östra och centrala nationerna i Europas säkerhetsordning, på samma sätt som idag till SaudiArabien, Kuwait och andra Arabstater vid Persiska Viken.”

NATO och Jugoslavien

Krigen i Jugoslavien under 1990talet tjänade som en ursäkt för NATOs fortsatta existens i världen och för att utsträcka Amerikas imperieintressen till Östeuropa.
-
 
Världsbanken och IMF satte en gräns för destabiliseringen av Jugoslavien. Efter ett långvarigt jugoslaviskt envälde med Josip Tito som dog 1980, utvecklades en kris. 1982 organiserade amerikanska utrikespolitiska tjänstemän  en del lån från IMF och Världsbanken under det nyupprättade Strukturreformsprogrammet, föratt ta hand om krisen med USAs $20 miljarder i skulder.
 

Resultatet av lånen under SAP, “skapade ett ekonomiskt och politiskt elände… Den politiska krisen hotade den politiska stabiliteten… men riskerade också att framkalla sjudande etniska spänningar.”

 
1989 blev Slobodan Milosevic president i Serbien, den största och mäktigaste av alla jugoslaviska republiker. Samtidigt reste han 1989 för att möta president George H.W. Bush i USA för att förhandla om ett annat räddningspaket.
1990 började Världsbanken/IMFs program och den jugoslaviska statens återbetalning av sina skulder. Som resultat fick man lägga ner de sociala programmen, devalvera valutan, frysa lönerna och se priserna stiga.

Reformerna kastade bränsle på viljan att bryta sig ur Jugoslavien vilket gjorde ekonomin än värre liksom de etniska skillnaderna, vilket också ledde till en delning av republiken, därmed också till Kroatiens och Sloveniens utbrytning 1991.

1990 släppte USAs underrättelsetjänst en ‘National Intelligence Estimate’ (NIE), som förutspådde att Jugoslavien skulle brytas upp i ett våldsamt inbördeskrig och rapporten skyllde destabiliseringen på den serbiska presidenten Milosevic.
1991 bröt konflikten ut mellan Jugoslavien och Kroatien, då denna också utropat sin självständighet. Eldupphör nåddes1992. Ändå fortsatte kroaterna med mindre militära offensiver till 1995 och deltog i Bosnienkriget. Och samma år genomförde Kroatien Operation Storm för att återta Krajinaregionen.

En kroatisk general ställdes nyligen inför domstol i Haag för krigsbrott under striderna, vilket varit nyckeln till att driva ut serberna ur Kroatien och “cementera Kroatiens oberoende.” USA stödde operationen och CIA erbjöd aktivt underrättelser till de kroatiska styrkorna, vilket ledde till fördrivning av mellan 150 000 och 200 000 serber, företrädesvis genom mord, plundring, bränning av byar och etnisk rensning. Den kroatiska armén tränad av USAs rådgivare och denna general inför rätta hade dessutom personligt stöd från CIA.

 
Clintonadministrationen gav “grönt ljus” till Iran att beväpna Bosniska muslimer och “från 1992 till januari 1996 fanns det ett flöde av iranska vapen och rådgivare i Bosnien.” Dessutom “hjälpte Iran och andra muslimska stater till, för att få in mujihadeenkrigare i Bosnien till att strida med muslimer mot serber, ‘heliga krigare’ från Afghanistan, Tjetjenien, Yemen och Algeriet, några med suspekta förbindelser med Osama bin Ladens träningsläger i Afghanistan.”

 
Det var en ‘Västlig intervention’ på Balkan som kom att förstärka och upprätthålla spänningarna. Genom att under 1990/1991erkänna dessa anklagelser från seperatistrepubliker och grupper, underminerade västliga eliter – amerikanar, britter, fransmän och tyskar – Jugoslaviens regeringsstrukturer. De kom att öka osäkerheten, inflammera konflikterna och förvärra de etniska spänningarna.

Och genom att erbjuda logistisk hjälp till olika sidor under kriget, upprätthöll denna intervention från Väst konflikten under mitten av 1990talet. Clintons val av bosniska muslimer, som anledning för att bli champion på den internationella scenen, och hans administrations krav på att FNs vapenembargo skulle lyftas så att muslimer och kroater kunde beväpna sig mot serberna, bör ses i detta ljus.”

 
Under kriget i Bosnien fanns det en stor “hemlig kanal för vapensmuggling genom Kroatien. Den arrangerades av USAs, Turkiets och Irans hemliga organisationer, tillsammans med en skara radikala islamistiska grupper, inklusive afghanska mujahedin och den pro-iranska Hizbullah.”

Dessutom var “ukrainska, grekiska och israeliska underrättelsetjänster i färd att beväpna bosnienserbiska underrättelsetjänster.” Tysklands underrättelsetjänst BND körde också skeppslaster till bosniska muslimer och till Kroatien för att kämpa mot serberna.

USA hade influerat kriget i regionen på ett flertal sätt. Som Observer rapporterade 1995, kom en större del av deras inblandning genom “Military Professional Resources Inc (MPRI), ett Virginia-baserat amerikanskt privat företagav med fd generaler och underrättelseofficerare. Den amerikanska ambassaden i Zagreb bekräftade att MPRI tränade kroater på licens från USAs regering.” Dessutom var holländarna “övertygade om att USAs specialstyrkor var involverade i att träna den bosniska armén och den Bosnien-kroatiska armén (HVO).”

Så långt tillbaka som 1988, mötte den kroatiska ledaren den tyska kanslern Helmut Kohl för att skapa “en gemensam politik för att dela Jugoslavien” och inlemma Slovenien och Kroatien i den “Tyska ekonomiska zonen.” Så USAs arméofficerare har varit placerade i Kroatien, Bosnien, Albanien och Makedonien som “rådgivare” och fick USAs Specialstyrkor till hjälp. Under nio månaders eld-upphör i kriget i Bosnien-Herzegovina, möttes sex USA generaler med bosniska arméledare för att planera den bosniska offensiv, som sedan kom att bryta mot eld-upphör.

 
Under 1996 tog den albanska maffian tillsammans med Kosovos befrielsearmé (KLA), en mycket militant gerillaorganisation, kontroll över de enorma smugglingvägarna för heroin på Balkan. KLA hade förbindelser med fd afghanska mujaheddinkrigare i Afghanistan, inklusive Osama bin Laden.
 

Under 1997 började KLA att kriga mot serbiska styrkor och 1998 tog USAs Statsdepartment bort KLA från listan över terroristorganisationer. Före och efter 1998 tog KLA emot vapen, träning och support från USA och NATO, och Clintons utrikesminister Madeline Albright, hade en nära politisk relation med KLAledaren Hashim Thaci.

 
Både CIA och tysk underrättelsetjänst, BND, stödde KLAterrorister i Jugoslavien före och efter 1999 års NATObombning av Jugoslavien. BND hade KLA kontakter sedan tidigt 1990tal, samma period somKLA etablerade sina al-Qaidakontakter. KLA medlemmar tränades av Osama bin Laden vid träningsläger i Afghanistan. Även FN framhöll att mycket av det våld som inträffade kom från KLA medlemmar, “särskilt de som är allierade med Hashim Thaci.”
 

NATO bombningen av Kosovo i mars 1999 rättfärdigades under förevändning av att sätta stopp för det serbiska förtrycket mot kosovoalbaner, vilket betecknades som folkmord. Clintonadministrationen uttalade att åtminstone 100 000 Kosovoalbaner saknades och “kan ha dödats” av seberna. Bill Clinton jämförde själv händelserna i Kosovo med förintelsen. USAs Statsdepartement gick ut med att upp emot 500 000 albanier befarades döda.

Så småningom reducerades den officiella siffran till 10 000, men efter tröttande undersökningar avslöjades det att mindre än 2 500 döda albaner kunde hänföras till serberna. Under NATOs bombkampanj dödades mellan 400 och 1500 serbiska civila, och NATO begick krigsbrott, inklusive bombningen av en serbiskTVstation och ett sjukhus.

 
År 2000 höll USAs Statsdepartement i samarbete med  ‘American Enterprise Institute’, AEI, en konferens om Euro-Atlantisk integration i Slovakien. Bland deltagarna fanns många statsöverhuvuden, utrikesdepartements-anställda och ambassadörer från olika europeiska stater såväl som FN- NATO anställda.

Ett brev mellan tyska politiker som varit med på mötet och den tyska kanslern avslöjade då NATOs förklaring av Kosovos oberoende och att kriget i Jugoslavien var till för att utvidga NATO. Serbien skulle uteslutas permanent från den europeiska utvecklingen för att rättfärdiga en amerikansk militär närvaro i regionen och expansionen hade till slut designats för att hålla Ryssland utanför.

 
Av stor betydelse var att, “kriget skapade en anledning, raison d’être, för en fortsatt NATOexistens i en efter Kallakriget-värld, då man desperat försökte rättfärdiga sin fortsatta närvaro  och vilja till expansion.” Dessutom har “ryssarna förutsatt att NATO skulle upplösas vid det Kalla Krigets slut. NATO har istället inte bara utvidgats, det gick i krig för en intern dispyt i ett slaviskt östeuropeiskt land.”

Det ansågs vara ett stort hot. Därmed kan “mycket av de spända relationer som funnits mellan USA och Ryssland över gångna decennium spåras till 1999 års krig i Jugoslavien.”
 

Kriget mot terrorn och ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, the New American Century (PNAC)

 
Då Bill Clinton blev president, byggde de ny-konservativa hökarna från Bushadministrationen upp en tankesmedja som man kallade ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, eller PNAC. År 2000 publicerades en rapport kallad, ‘Rebuilding America’s Defenses: Strategy, Forces, and Resources for a New Century’.

Den byggde på sk försvarspolitiska dokument och slog fast att “Förenta Staterna måste få fram tillräckligt med stridskrafter som samtidigt snabbt kan sättas in och vinna multipla storskaliga krig, och att “Pentagon behöver börja  kalkylera den styrka som är nödvändig för att självständigt skydda USAs intressen i Europa, Östasien och Gulfen.”

 
Intressant nog framhöll man i dokumentet att, “Förenta Staterna har i decennier försökt spela en mer permanent roll i den Persiska Vikens regionala säkerhet. Emedan den olösta konflikten med Irak erbjuder ett omedelbart rättfärdigat behov av en verklig truppnärvaro i regionen övergående i frågan om Saddam Husseins regimförändring.
—-

forts följer

övers

Ingrid Ternert