Fredskoalitionen Göteborg

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

5 augusti, 2010

Centralasien nära kaos!

Sparat under: Afghanistan, Kina, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, terrorism — ingrid @ 19:50

 

 4 aug Global Research Rysk Tv RT

Centralasien nära kaos: ”USA destabiliserar CentralAsien genom drogtrafficking, delning av Kirgisstan och press på Iran, säger Semyon Bagdasarov, medlem av den ryska Statsdumans Kommitté för Internationella Affärer.

RT: USA och Storbritannien säger att de inom ett år ska börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, trots de närmast dagliga rapporter man hör om attacker och ökat antal offer. Tror du Karzais regering kan kontrollera situationen utan utländskt stöd?

SB: Det är uppenbart att Karzaiadministrationen är en nickedockregering styrd av ockupations-makter. Denna administration är korrupt och har inget stöd hos den lokala befolkningen. Då det gäller trupptillbakadragande, så har man satt två datum, juli 2011 och slutet av 2014.

Från början bestämde man dessa datum efter det att president Obamas så kallade afghanska strategiska politik har fastlagts. Den innehöll flera punkter, som att

I Afghanistan öka närvaron av USAs och de allierades väpnade styrkor, som Storbritannien, att införa program för att vinna över talibaner till sin sida och att bygga upp afghanska styrkor.

Idag ser vi emellertid att dessa program inte fungerar. Talibanrörelsen har tagit över en större kontroll över territoriet och afghanska arméstyrkor förblir ineffektiva. Amerikanska och allierade styrkor förlorar alltmer manskap. Vi undrar nu om politiken över huvud taget kan resultera i en stabilisering av situationen.

Hur påverkar situationen i Afghanskaistan stabiliteten i Centralasien?

SB: Det finns två faktorer som starkt påverkar situationen i regionen: droghandel och terrorism. Ett antal politiker i Väst och Ryssland har tills nyligen allvarligt trott att närvaron av USA med allierades trupper i Afghanistan är bra, även för Ryssland, emedan  Förenta Staterna med allierade bekämpar drogtrafficking och terrorism. Jag föredrar alltid att ge konkreta fakta.

I oktober 2009 klargjorde FN i en mycket bra och omfattande professionell rapport helt klart, att innan USAs trupper hade  kommit till Afghanistan, odlade man inga droger i det taliban- kontrollerade området. Ett absolut rekord vad gäller detta, 8200 ton [opium], odlades år 2007  efter att USAs trupper kommit till Afghanistan. Fler kommentarer överflödiga.

För det andra, i rapporten sa Luiz Carlos da Costa, FNs generalsekreterares vicerepresentant, som också är chef för FNs byrå för droger och kriminalitet, att droger inte var det största problemet.

Kan ni tänka er, att givet det faktum att 30 000 eller 40 000 ryssar årligen dött av drogmissbruk. Jag tror att siffrorna idag är mycket högre. Det finns också ett högt antal döda i droger ute i Europa.

Terrorism, nåja innan USAs trupper kom till Afghanistan hade vi absolut ingen trovärdig information om talibanernas deltagande i räder mot stater i Centralasien: Kirgistan år 1999 och Uzbekistan år 2000.

Tvärtom vet vi att dessa militanter var infiltrerade från Tajikistans territorium, varifrån de kommit in i norra Afghanistan som vid dea tiden kontrollerades av Norra Alliansen – en allierad till USA mot talibanregimen.

RT: Då ett annat centralasiatiskt land, Kirgistan, drabbades av massiva etniska sammandrabbningar med hundratals döda. Finns det risk för att vi får se detta återupprepas?

SB: Det är så, att redan i april varnade jag för detta slag av scenario i södra Kirgistan. För situationen i södra Kirgistan har kraftigt destabiliserats. För det andra, är inter-etniska spänningar också stora i regionen.

De södra regionerna av Kirgistan är öppna mot de delar av Tajikistan som gränsar till Afghanistan. Och den gränsen är alltså öppen. Så de som önskar sätta igång provokationer och hetta upp stämningen kan lätt dra till sig alla sorters militanter. Där fanns alla förutsättningar för ett våldsutbrott.

Men världssamfundet har varit ganska passivt. Nu talar vi om ett dödstal på 2 000 och ett stort antal sårade. 70% av husen i huvudstaden Osh har blivit förstörda.

Det värsta är att förutsättningarna för vidare spänningar finns kvar, de har inte försvunnit. Den inre etniska spänningen återstår. Och där finns fortfarande människor som är intresserade av att få den att flamma upp. Dessa förutsättningar måste bort.

Det finns nu planer på att skicka 52 OSCE poliser till Kirgistan, som skulle göra något där. Men vad kan 52 obeväpnade män göra? Kirgistan är inte Kosovo. Om någonting händer dessa OSCE poliser, kommer order om att ta in väpnade enheter till Kirgistan.

Vem kommer att skicka dit militära enheter? Naturligtvis blir det NATO.

Det finns en amerikansk militärbas i Manas, en fransk flygbas i Dushanbe, en kontingent på 154000 NATO militärer i Afghanistan. Vad är problemet? Om det händer, kommer vi att få bevittna en mycket intressant situation som liknar den i Kosovo.

På tal om detta har USAs Senat hållit utfrågningar om situationen i Centralasien.

Paragraf 5 i rapporten beskriver Kirgistan som en skurkstat som kan komma att falla sönder. Och hotet om en aktiv västlig inblandning med tanke på Kosovoscenariot är realistiskt.

Men många i Kirgistan vill inte att det ska hända. De skulle gladeligen välkomna ryska trupper och möta dom med bröd och salt, men inte på något sätt dessa från Väst. Detta är en mycket allvarlig motsättning , som slulle kunna leda till farliga konsekvenser.

RT: Bara dagar tidigare läckte tusentals av Pentagons militära dokument ut till offentligheten. Varför skedde det?

SB: Uppenbarligen finns det politiska grupper som reser frågan om USAtruppernas bristande effektivitet, underrättelser och annan service i Afghanistan.

Och just nu dröjer man medvetet att i detalj gå in på Afghanistan-kriget och förklarar det oanvändbart. Hittills har man lagt ut över 400 miljarder dollar. En enda amerikansk soldat kostar en miljon dollar om året. Man lägger alltså $100 miljarder bara på soldater förutom andra utlägg som också de är höga.

Och resultatet är– noll. Det är därför man börjat resa dessa frågor och publicerat olika dokument som berör frågan.

Fråga: Det visar sig att amerikanska hemliga enheter förmodligen känner till var Osama Bin Laden befinner sig. Om så är fallet – varför har han inte fångats in eller dödats?

Svar: Vem är Bin Laden? Han är en person som vet mycket. Han arbetade nära CIA, med den saudiarabiska underrättelsetjänsten. Han var släkt med chefen för den saudiska underrättelsetjänsten etc. Han har stor kunskap om många kontakter. Pakistans underrättelsetjänst ISI har arbetat nära USAs.

Kanske kunde någon vara intresserad av hans närvaro på en särskild plats. USA säger att de kämpar mot Al-Qaida i Pakistan och Afghanistan. Men FN rapporterar att i Afghanistan finns mindre än 300 Al-Qaidamedlemmar jämfört med 154 000 väpnade USAstyrkor.

Och enligt vår information finns där inte mer än 100 AQmänniskor eller till och med mindre. Du förstår vad det betyder när det är 100 eller 300 terrorister mot en armé på 154 000. Men man vill att denna symbol skall finnas kvar. Annars skulle frågan komma upp -“Vad gör dom där?”

RT: Världsekonomin återhämtar sig sakta och mest beror det på Asiens ekonomiska tillväxt, särskilt Kinas. Hur stor är Pekings roll i dagens globala politik?

SB: Man säger att Kina blir lokomotivet i världsekonomin. För att det är mycket som beror på Kina. Vi borde ge kineserna en eloge för att under sista decennierna ha skapat en kraftfull ekonomi, som förutom allt annat bara ligger runt hörnet från där vi finns.

Politiskt tror jag att kineserna kunde stärka sin ekonomiska makt. Överallt driver de en aggressiv ekonomisk politik – CentralAsien, Afrika och Gud vet var – även i Afghanistan. Det handlar om en expansion riktad mot råmaterialresurser.

Kina bygger upp sin maktbas, även dess armé. Förmodligen äger de 100 kärnvapen, mer än vad man trott. Det är en kraftfull armé. Troligen är det en mycket farlig expansionistisk stat. Allt detta pekar på möjligheten av att de förr eller senare tar sig an en politik av aktiv expansion.

Det är också farligt för oss. Vi säger att Kina är vår strategiska partner och man är en av dom. Men i relation till denna partner borde vi också ha egna mäktiga väpnade styrkor, en kraftfull ekonomi och vara beredd på att också uppvisa styrka.

På din fråga om att många ryssar och européer oroar sig för hur trolig chansen är om en visum-fri politik mellan vissa centalasiatiska stater, där hotet kommer från droger och terrorism. Det är därför dom är oroliga i Europa, men i grunden skulle vi naturligtvis vilja se en visum-fri regim. Det är realistiskt, men hur realistiskt på kort sikt, det är upp till envar att gissa.
 

Övers Ingrid Ternert

4 augusti, 2010

Vad sa USA om Afghanistan för knappa ett år sedan?

Sparat under: Afghanistan, Kina, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, Storbritannien, USA, krig, terrorism — ingrid @ 01:23

Europa böjer sig då det gäller att slå uzbekerna skrev M K Bhadrakumar i Asia Times 30 okt 2009

Han menade att talibanerna vid den tiden hade stärkt sin närvaro i norra Afghanistan och att det bara var en tidsfråga innan de hade hotat staterna i Centralasien som hämnd för deras samarbete med USA.

Man såg Tajikistan och Uzbekistan som särskilt sårbara, eftersom deras inblandning i kriget varit mycket mer direkt och omfattande än Turkmenistans, som hållit sig utanför med en diskret, politisk fasad.

Både Tajikistan och Uzbekistan har kunnat betrakta resultatet av sina militära operationer i Centralasien med de hundratals islamististkrigare som dykt upp i Waziristan med starka band till al-Qaida. Krigarna är också de tuffaste och mest krigserfarna ‘utländska krigare’ som varit med i kriget.

Det återstår då att nysta upp huruvida den 28000 man starka pakistanska arméenheten kan besegra de ungefär 10000 -15000 talibanska militanterna i Waziristan. Experter beräknar att Pakistan behöver en 10 gånger större styrka än vad den har för att lyckas med att få kontroll.

Centralasiaterna korsade sina fingrar under några fler oroliga veckor innan vintern satte in, eftersom den pakistanska armén inte ens hade klarat av det dåvarande läget för sina operationer.

Medan man tillsammans med den pakistanska armén driver ut de ”utländska krigarna” ur Waziristan, kan militanterna röra sig norrut. Tajikistan hade tidigare året innan skickat trupper norröver till den dal som gränsar till Afghanistan, enligt de rapporter som säger att militanterna färdats norröver genom Tajikistan mot Ferghandalen, som historiskt sett alltid varit ett stridsområde med radikala islamister och motståndsmän.

General David Petraeus, då chef för CENTCOM, erkände när han besökte den tajikiska huvudstaden Dushanbe, att det fanns så kallade problem och sa- ”Låt mig först av allt säga att vi är mycket känsliga för det extremisterna gör som svar på vår operation. Ett skäl till detta är att vi norr om Afghanistan får hjälp av alla länder vid deras gränser och vid tullen, samt av specialstyrkor för att vara säkra på, att det finns nog kapacitet till att bekämpa extremismen.”

Det stora spelet om Mellanöstern omgav Petraeus’ samtal med den tajikiska presidenten och militären, då USAambassaden sa att diskussionerna hade rört ”ömsesidiga operationer för att förbättra stabiliteten i Afghanistan och bekämpa smuggling av droger, förhinra terrorism och…öka gränssäkerheten”, samt utverka transitavtal för NATOs transporter till Afghanistan.

EU hoppades få spela en aktiv roll i detta scenario. Petraeus’ visit hos den tajikiska presidenten ägde rum under endast f yra dagar efter Rakhmons visit till Moskva, vilken av Kreml betecknats som ett ”särskilt tillfälle”. Den gemensamma Deklaration som Moskva utgav, hade uttryckt att ”Ryssland och Tajikistan uppfattar den svåra situationen i Afghanistan på exakt samma sätt utifrån de hot som det afghanska landskapet utgör.”

Deklarationen identifierade ”specifika steg för att stärka det militära samarbetet mellan de båda länderna inom de militära och militärtekniska sfärerna”.

Vad gäller att få slut på kriget, skulle Washington vara nöjd med att Moskva hade varit beredd att förbättra säkerheten vid den tajik-afghanska gränsen. Men det motsatta verkar dock inträffa. USA tycks föredra att välja bland de de ryska erbjudandena om hjälp- ”En transitrutt för NATOs försörjning genom ryskt territorium?” ”Ja, det skulle passa bra.”

”Att avstå från avgifter för att utnyttja ryskt luftrum [en beräknad avgift på $1.2 miljarder årligen]?” ”Ja naturligtvis.”

”Att Ryssland erbjuder träning och utrustning för den afghanska armén [som är van vid rysk standard och vapen]?” ”Kanske, vi får diskutera det.”

”Men då det gäller ‘Kollektiva SäkerhetsAvtalsOrganisationen’ [CSTO] under kriget?”

Smaka på ordet.

”En koordinerad krigsansträngning mellan NATO och CSTO?” Inte en knappnål hördes falla. Enligt rapporteringen hade USA under tiden placerat ut specialtrupper i CentralAsien.

Rökridå

Centralasiaterna förstår vad som pågår. Man vet att medan USA håller Ryssland ute, kommer NATO aldrig att kunna ha samma förmåga vid placering i Afghanistan som Röda Armén hade under 1980-talet. Man vet väl, att upprättandet av en ”afghaniserad” armé - just bara är tomt prat. Istället ser man för sig en evig västlig militär närvaro i Afghanistan som enda väg ut, men i de europeiska huvudstäderna saknas den politiska vilja som skulle krävas,  för att detta skulle kunna inträffa.

I vilket fall är det ett dilemma för eliten i Tashkent och Dushanbe, samtidigt som man accepterar Moskvas allvarliga bekymmer över det upptrappade hotet från Afghanistan mot säkerheten i regionen.  Då kanske man tvingas söka ryskt skydd, men om de hade fått välja, skulle de helst inte vilja göra det.

Då den afghanska president Hamid Karzai ville märka ut ett ”kulturellt gap till USA”, hade han samtidigt ansett det viktigt att distansera sig från Ryssland och stärka sina positioner som nationell ledare och ”god muslim” till stöd vid en möjlig talibansk seger.

På samma gång skulle vid en verklig analys man också ha sinnesnärvaro nog att se detta som en verklig möjlighet,  på gränsen till troligt, att vare sig USA eller Ryssland, såvida det legat i deras intressen, någonsin skulle ha tvekat att gå med på en uppgörelse med talibanerna och lämna sina medresenärer och vapenbröder åt sidan.

För att citera en av Centralasiens intelligensia- ”Alltmer ber de, eliten i Tashkent eller Dushanbek, att de inte ska lämnas ute i kylan, eller de demonstrerar sitt stöd för oberoende, både av Ryssland och länder i Väst, som för att försäkra sig om stöd inom landet och möjligen bland just de islamister, vilka de antog vara engagerade i kriget.”

Helt klart slutar ingen historia just vid Centralasiens stepper. Det finns för det mesta mer än en underintrig. Det är mot denna komplexa bakgrund som det unika med Uzbekistan behöver förstås – alltså den islamska kulturens och civilisationens vagga. Väst  har lärt sig den hårda vägen, att en nödvändig förutsättning för ett effektivt engagemang i CentralAsien är att ha en fullfjädrad relation med Uzbekistans regim.

övers Ingrid Ternert
 
24 okt 2009 RickRozoff  i Stop Nato

‘President Barack Obama är inte stark nog att stå upp mot militärens krav på att skicka fler soldater till Afghanistan’, säger Pat Buchanan, fd rådgivare till presidenterna Nixon, Ford och Reagan.

Buchanan, numera konservativ politisk analytiker, säger att Obama kommer att gräva ner sig och att Washingtons mål inte längre är att segra, utan att i grunden undvika en utrikespolitisk katastrof.

28 juli, 2010

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Sparat under: Afghanistan, Iran, Kina, Ryssland, USA, dollar, nya, olja — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran  i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett  slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog  fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det  gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

25 maj, 2010

USAs kärnvapenrapport – där nerdragningen inte gäller Västeuropa

Sparat under: Kina, Kärnvapen, NATO, USA, nedrustning — ingrid @ 06:49

 

Iran kommer inte att anta erbjudandet om att sända en del av sitt uranlager utomlands, såvida Förenta Staterna ålägger dom nya sanktioner, sa parlamentets talman i söndags.

av Jack A. Smith

Västeuropa

 Nuclear Posture Review Report NPR är mycket viktig att läsa, eftersom den redogör för de dödligaste vapnen i världen. Rapporten är tvetydigt skriven. För det första säger texten att president Obama strävar mot ”en värld utan kärnvapen”; samtidigt som han inser, att detta kanske inte blir verklighet ”under hans livstid”.

Därefter konstaterar rapporten att sedan det Kalla Kriget har ”hotet om ett globalt kärnvapenkrig blivit än mer avlägset, alltmedan risken för kärnvapenattacker ökat”, eftersom en terrorist kan försöka föra in kärnvapen till Förenta staterna. Vi antar här att situationen inte är farligare idag än den varit under det kalla kriget, men eftersom det inte klart framgår av texten, är det bara ett antagande. Det innebär förmodligen att en operativ Al-Qaida kunde komma in i USA med ett kärnvapen och detonera det där.

Om så skulle vara fallet är det märkligt att NPR inte har förklarat, att om denna osannolika händelse skulle inträffa, att ett vapen hade hamnat i fel händer, då är chanserna för en lyckad nukleär terrorattack exceptionellt liten. På grund av många komplexa tekniska orsaker och det faktum att ett sådant vapen har ett flertal invecklade skyddsmekanismer.  Istället ger man det amerikanska folket ännu ett överdrivet och tärande orosmoment för att skärra upp sig.     

Dagstidningen The New York Times samt många webbplatser skriver följande kommentarer om nuklär terrorism: ”Mika Zeno, en man vid Council of Foreign Relations som skrivit om kärnteknisk historia, sa att ‘Rädslan för en hemlig nukleär attack på amerikans mark funnits ända sedan begynnelsen av den nukleära eran . Det finns här inget nytt, även om man på 50-talet inte kallade det för terrorism… Om man inser att hotet funnits i mer än 60 år, då låter man sig inte förvirras av rädsla.’”

En av de många minnesvärda beskrivningar i Posture Review har skrivits av Robert Haddick, redaktör på ‘The Small Wars Journal’ 9 april- ”Författarna till … NPR försöker lämna två meddelanden. Det första budskapet vill visar att den amerikanska regeringen gör vissa betydande ändringar i sin kärnvapendoktrin och denna genomförandeprocess innebär förändringar. Det för oss närmare en värld fri från kärnvapen.

Det andra budskapet hävdar att USA inte alls gör något av detta, utan kommer att fortsätta vara en fullt modern och utomordentligt nukleär stormakt.”     

NPR listar de ”fem viktigaste målen för våra kärnvapen och dess positionering.” Dessa är

1) Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism. 2) Att minska den roll som USAs kärnvapen har i landets nationella säkerhetsstrategi.

3) Att underhålla en strategisk avskräckning och stabilitet av lägre grad i kärnvapensystemen.

4) Att stärka den regionala avskräckningen samt lugna amerikaner, allierade och sina partner.

5) Att upprätthålla en säker, trygg och effektiv kärnvapenarseal.

Nedan diskuterar vi nummer ett och två – vilka är de viktigaste.

1. Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism  är ett värdigt mål, men Obama-administrationens tillvägagångssätt är otillräcklig och inte politiskt motiverat. Inga ansträgningar görs i dokumentet för att förklara varför en fullständig kärnvapennedrustning – det enda sättet att eliminera kärnvapenspidning, nukleär terrorism, och kärnvapenkrig – inte ens varit möjlig inom de närmsta 35 åren (Obamas återstående livslängd statistiskt sett), om ens någonsin.

USA har blivit det främsta hindret för en fullständig kärnvapennedrustning, under och efter det Kalla Kriget. Sovjetunionen har vid ett flertal tillfällen uppmanat till nedrustning av kärnvapen och till och med föreslagit en allmän och fullständig nedrustning av varje lands militära rustningar och kärnvapen. I januari 1986, flera år före Sovjetunionens kollaps av inrepolitiska och ekonomiska motsättningar, införde Gorbatjov en annan plan.

 Denna gång med uppmaning om en fullständig kärnvapennedrustning år 2000. Även om många amerikanska styrande institutioner på den här tiden såg positivt på förslaget, hade alltid en majoritet invändningar. På samma sätt som det sker idag.   

Om Washington djärvt hade föreslagit en total kärnvapennedrustning av alla nio stationer och under strikt överseende av FN, då skulle det förmodligen inom några år resulterat i ett fördrag om att undanröja dessa vapen.

I detta sammanhang, då Ickespridningsavtalet blev undertecknat 1970, var flera nationer med kärnvapen på väg att gradvis minska sina arsenaler, tills man hade nått en fullständig kärnvapennedrustning. Även om det hade ägt rum minskningar i ryska och amerikanska lager, skulle det slutliga målet varit absurt långt borta. Målet borde ha blivit nått redan flera år tidigare.  

President Obamas ansträngning att stoppa kärnvapenspridningen kan omöjligt vara allvarligt menad, då han vägrar att fördöma och bestraffa tre av de fyra länder som producerat ett stort antal kärnvapen. Olagligheten går helt emot Ickespridningsavtalet, då det handlar om allierade till USA – Indien, Pakistan och Israel. Istället ventilerar Obama raseri, sanktioner och hot om angrepp mot Nordkorea, som enbart har ett par relativt små kärnvapen. 

Mest talande ´för allt detta är dock NPRs underförstådda hot om att straffa Iran med en kärnvapenattack, även om landet inte har några kärnvapen och vid upprepade tillfällen lovat att inte producera några. Detta är den mening som gäller för Iran: ”USA kommer inte att använda eller hota med att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater som är partners i NPT, Nuclear Non-Proliferatrion Treaty, i överenstämmelse med deras förpliktelser om icke-spridning.” Iran kränker fördraget tekniskt sett på grund av några mindre incidenter.

Så här utvecklar försvarsminister Gates meningen vidare-”NPT har ett mycket starkt budskap till både Iran och Nordkorea. Således oavsett om det står i den deklarerade policyn eller andra delar av NPT-dokumentet, har vi väsentligen skurit bort sådana stater som Iran och Nordkorea, då de inte är i överenstämmelse med NPT. Och i princip är alla alternativ lagda på bordet vad gäller denna kategori länder, tillsammans med icke-statliga aktörer som kan skaffa sig kärnvapen.” 

Uttrycket ”alla alternativ på bordet”,  vilket Gates upprepar och betonar i sin nästa punkt, är ett standardsvar för ett Bush/Obama yttande, vilket man säger för att hota vissa små och svagare länder, vilka misshagat Vita huset. En sådan mobbning skulle exemplevis aldrig rikta sig mot det väl skyddade Ryssland.

Enligt Robert Parry, redaktör för webbsidan Consortium News (18e april)- ”Vad som kanske är ännu märkligare är Obamas kommentar – och den nonchalans som de amerikanska nyhetsmedia visar – att presidenten tycks utnyttja tekniska tvister för att stjälpa den bredare princip som säger att kärnvapen inte bör hota icke-kärnvapenstater med förstörelse via kärnvapen.”

Irans president Mahmoud Ahmadinejad svarade med dessa ord- ”Inte ens Bush har sagt det Obama säger.” Tehran lämnar nu in ett formellt klagomål till FN, rapporterar en iransk UDtalesman och konstaterar samtidigt att ”Sådana kommentarer visar, att de länder som har kärnvapen är det största hotet mot den globala säkerheten.” Iran stödjer starkt en fullständig kärnvapennedrustning.

Vid Arabförbundets toppmöte i Libyen den 28e mars, efterlyste delegater ett Mellanöstern fritt från kärnvapen. Man begärde också att det Internationella Atomenergiorganet IAEA ska avsluta programmet för tekniskt bistånd till Israel, såvida Tel Aviv tänker fortsätta avvisa FNs inspektioner.     

2.  NPRs andra mål är att ”minska de amerikanska kärnvapnens roll.” Detta innebär inte att minska det antal man utnyttjar eller dom i lager. För detta andra mål handlar om den ”roll” dessa spelar. Och det finns en mycket god anledning till att låta denna roll klinga av. USA sysslar med att utveckla  Prompt Global Strike – PGS, där en konventionell sådant kallas Conventional Prompt Global Strike – CPGS.    

Den amerikanska regeringen inser att det finns allvarliga  problem med att använda kärnvapen. Sådana vapen kan motiveras i avskräckande syfte för att undvika nukleära strider, eftersom attacken eller en svarsattack skulle kunna leda till en ömsesidigt garanterad förstörelse (Mutually assured destruction – MAD). Men hela världen skulle ha gått emot ett ensidigt föregripande på en kärnvapenfri stat.

Så hade till exempel Bush-administrationens ”Shock and awe”-terrorbombning av Bagdad sett annorlunda ut, om Irak hade haft kärnvapen. De globala protesterna – som till en början var stora– skulle i så fall ha fördubblats hundrafalt och handlingen aldrig blivit förlåten av stora delar av världen. Den gnistan skulle sannerligen ha skapat en spridningsreaktion, som då var och en av länderna i avskräckande syfte skulle ha byggt kärnvapen. Som Nordkorea, i avsikt att förhindra en eventuell kärnvapenattack.      

Dokumentet nämner knappast Rapid Global Strike, vilket endast avslöjar att Pentagon ”studerar en lämplig blandning av metoder för långväga attacker/avslut med tunga bombplan och icke-nukleära globala vapen.” Med termen Global Attack/Avslut är det oftast kärnvapen och missilstridsspetsar som man menar. PGS och CPGS ovan innebär en konventionell krigföring och en icke-nukleär sådan.

Denna snabba globala attack/avslut, PGS, är beroende av höghastighetsmissiler, satellitkartläggning och annan ledande militärteknik för avfyrning av en förödande icke-nukleär ”nytto-last” från någon militärbas i USA i syfte att förstöra ett mål någonstans ute i världen på mindre än en timma.

Syftet med punkt två är att lösa gåtan som orsakar det globala motståndet till att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater. Denna ”lösning” stärker avsevärt Obama-administrationens tanke om den totala militära dominansen Full spectrum military dominance, 

Försvarsminister Robert Gates, en gång ledande Kalla Krigshök, hade PGS i åtanke i sin artikel ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon for a New Age” jan/feb 2009 Foreign Affairs.

När han skrev om behovet av att balansera en kärnvapenarsenal gentemot icke-kärnvapen, förklarade han- att ”Förenta staterna kan inte ta sin nuvarande dominans för given, därför behöver vi investera i program, plattformar och personal som ska säkerställa att vår dominans kvarstår.”  

PGS innebär en icke-kärnvapenstat på steroider. Tillsammans med befintliga kärnvapen-missiler och anti-missilsystem är detta nya fortfarande på försöksstadiet och kommer att ge Förenta Staterna det avgörande övertaget mot Kina och Ryssland, vilket gör det onödigt att provocera till kapprustning, defensiv såväl som offensiv. Det innebär en helt ny sorts vapen.  

Enligt en artikel 15 mars i tidningen Global Security Newswire av Elaine M. Grossman, skulle denna konventionella attack/avslutmissil (the Air Force´s Conventional Strike Missile), ”inledningsvis lyfta till rymden som en ballistisk missil och sedan skicka ut en hypersonisk testraket som glider omkring fritt och går att manövrera till en vald destination, som kan uppdateras på distans eller byta färdväg under flygningen”.

Slutligen skulle den kunna skjuta iväg precisionsstyrd ammunition mot mål. Med en marschfart på mer än hypersonisk mac 5, halvvägs runt jordklotet, skulle vapnet kunna förstöra sitt mål på mindre än en timme, från uppskjutning till mål.”       

”En amerikansk president kan vara mer benägen att godkänna lanseringen av en konventionell attack/avslut-missil. Eftersom det skulle kunna medföra färre negativa konsekvenser och mindre stigma än kärnvapen”, hävdar regringstjänstemän.

För närvarande är den här möjligheten mycket dyr. Det uppskattade beloppet per vapen beräknas till 100 miljoner USD eller mer. Obama-adminstrationen har begärt 239.9 miljoner USD för denna forskning- och utveckling inom det militära verksamhetsåret 2011. Den här forskningen beräknas bli färdig för strid inom 5-7 år.  För att försäkra högern om att reducering av vapen inte behöver vara tecken på svaghet, sände Vita Huset ut tv-nyheter med både utrikesminister Hillary Clinton och försvarsminister Gates för att lovorda Pentagons styrka.

Den 11e april visade tv-nyheterna ‘This Week’ en hökaktig Clinton som läste upp- ”Jag tror att om man faktiskt skulle  läsa ‘Nuclear Posture Review’, hade man förstått, att vår avsikt är att bibehålla en robust kärnvapen-avskräckning.

Låt ingen missförstå detta. Förenta staterna kommer att försvara sig, våra allierade och partners. Vi avser att stödja en modernisering av våra befintliga vapenlager genom att kärnvapen kan avskräcka användningen av kärnvapen. Fakta är att vi har 5 miljarder US Dollar avsatta i årets budget för detta ändamål.
 
Vi tror att vi har denna typ av avskräckande effekt, så att vi behöver modernisera våra lager, men inte nödvändigtvis byta ut eller tillverka nya kärnvapen. Men om det under resans gång skulle visa sig att ett beslut behöver tas om detta, eller ersättas av något annat, kommer beslutet fattas av presidenten. Vi ser inte på något sätt detta som att vi förringar det vi kan göra.”            
 

Gates stämde sedan in- ”Vi har idag en mer robust avskräckning, därför att vi lagt till den nukleära avskräckningen-missilförsvaret. Och med denna stegvisa adaptiva strategi som presidenten godkänt, kommer vi att få en betydligt större förmåga till avskräckning gentemot iranierna, då vi har ett betydligt större missilförsvar.

Vi utvecklar också det konventionella snabba globala försvaret för attack/avslut, vilket verkligen inte kommit någonstans under tiden med Bush-administrationen, men som nu har anammats av den nya administrationen.

Det tillåter oss att använda långdistansraketer med konventionella stridsspetsar. Så vi har fler verktyg än tidigare, om ni så vill, i avskräckande syfte.” 

Allt uttrycks som vore det en defensiv avskräckning – vilket nästan alltid är angriparens sätt. PGS, ett snabbbt globalt anfall/avslutvapen, är ett offensivt vapen. Kärnvapen är avskräckande, både i defensivt och offensivt avseende – särskilt i kombination med ett ABM-nätverk.

Hans M Kristensen, projektledare för Nuclear Information Project vid Federation of American Scientists, FAS, har den 7 april skrivit för FAS webbsida- ”Den nya NPR-rapporten framstår som ett förvånansvärt försiktigt dokument…för  nu bevaras många av de viktigaste, kraftfulla kärnvapenstrukturer och delar av den tidigare administrationens policy.

För dessa av oss som sett fram emot ett NPRavtal, som borde kunna reducera både kärnvapnens roll och antal, blev denna rapport en besvikelse. President Obama, som varnat för att NPR och hans vision om en kärnvapenfri värld kanske inte blivit verklighet under vår livstid, demonstrerar varför han kan ha rätt.”

Förenta Staterna och Ryssland förfogar över 90% av världens kärnvapen och kärnvapenbärare, främst dessa som tillverkats under det Kalla Kriget (1945-1990). Tidigare har betydande minskningar ägt rum.

START II-fördraget mellan USA och Ryssland har dragit ner antalet fungerande kärnvapenstridsspetsar- och kärnvapenbärare- med ca 30% till sammanlagt över 3 000 strategiska stridsspetsar och 1 600 raketer.

De indragna vapnen ska lagras för ett eventuellt framtida bruk och inte skrotas. Man ska inte bygga några nya stridsspetsar, eftersom de befintliga kommer att graderas upp för en eventuell framtida användning. Fördraget inbegrep inte de 200 amerikanska medeldistans-stridsspetsar och -bärare som finns lagrade i Västeuropa. Vilket är till stort förtret för flera av Europas regeringar.

START II avtalet kommer att vara beroende av om det blivit godkänt i Senaten med två tredjedels majoritet. Det riskerar att bli så urvattnat, att man kan få de 67 röster som krävs för att få igenom det. Senatens majoritetsledare Harry Reid sa den 12 april att det skulle kunna gå, men att det ännu kan ta flera månader. Kongressen har ännu inte godkänt Provstoppsavtalet, vilket FNs Generalförsamling antog för snart 14 år sedan.

I en analys av START-avtalet för webbsidan Truthout den 19e april förklarade Joseph Gerson, chef för AFSC dvs de amerikanska kväkarnas programprojekt, att det ”är ett väl känt mycket litet steg som i bästa fall hjälper till att bringa stabilitet i relationerna mellan världens två stora kärnvapenmakter”.

 Där man med minskningen forfarande har dessa båda stater, som fortfarande förfogar över ”så många destruktiva vapen, att de ligger i storleksordningen 60 000 Hiroshimabomber”. Han citerar tidskriften ‘The Bullertine of Atomic Scientists’ om den ytterliggare effekt som genom de mystiska räknemetoder man använder gör, att en fullt beväpnad B-52bombare kunnat räknas till en enda stridsspets. Vilket resulterar i ett ännu mindre antal av dessa, vilka de flesta andra skulle ha räknat in. Några nedskärningar av de amerikanska och ryska kärntekniska lagren på 20 000 stridspetsar kommer alltså inte med.

Den 8 april skrev State Department en särskild punkt om att ”det nya START-avtalet inte innehåller några begränsningar om pågående eller planerade amerikanska konventionella attackmöjligheter.” Det finns inga bevis, men man antar att ryssarna måste ha tagit upp denna fråga men misslyckats, eftersom Moskva nämns i handlingarna om att ha starkt motsatt sig PGS.

Tanken med QDR, Quadrennial Defense Review, är att staka ut kursen för DoD, Försvarsdepartementet, då det gäller att bedöma de hot och utmaningar som nationen står inför och att balansera upp DoDs strategier, förmågor och styrkor för att möta dagens konflikter och morgondagens hot. Efter Obama-administrationens 47- nations-toppmöte i New York den 12 april, skulle NPR lägga fast scenen för att gynna USAs agenda vid FNs viktiga toppmöte den 3-28 maj 2010, dvs Ickespridningsavtalets översynskonferens om kärnvapen.

Washington vill pröva som sina viktigaste prioriteringar– att stärka IckeSpridningsAvtalet och intensifiera insatserna mot nukleär terrorism. Det hela syftar till att straffa Iran och Nordkorea. Och man vill få det till att överenstämma med Icke-Spridningsavtalet i fråga om insatser för en fullständig kärnvapennedrustning.

Framför allt försöker Obama-administrationen ge USA och andra folk runtom i världen intrycket, att man flitigt försöker skära ner antalet vapen, minska de politiska spänningarna och risken för nya krig i världen. I verkligheten utvidgar den amerikanska regeringen krigen, ger snålskjuts till militärutgifterna och inför en helt ny och omvälvande vapentyp.

Alltmedan man på samma gång förhindrar den kärnvapennedrustning man inom en snar framtid annars skulle ha genomgått.

övers

Ingrid Ternert

14 april, 2010

Geopolitik på hög nivå i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Kina, NATO, Ryssland, USA, droger, krig, olja — ingrid @ 04:31

 av Ron Moreau och Sami Yousafzai i Kabul

I förra veckan kom Nato att tillstå hur deras styrkor under februari månad bar ansvar för tre kvinnors död under en nattlig hafsigt utförd  räd i östra Afghanistan. Och man undersöker samtidigt om dessa styrkor tidigt under april månad hade dödat fyra civila i en luftstrid i södra Helmandprovinsen

Undersökningen fortsätter
Bussen attackerades då den körde från Kandahar till västra Heratprovinsen, meddelade tjänstemännen. Ungefär 200 män tog sig därefter ut på Kandahars gator för att protestera mot dödandet och skrek, ”död åt Amerika, död åt Karzai, död åt denna regering”.

Nato fortsätter då att undersöka händelsen. I ett uttalande säger man att dess vägpatrull med blinkande ljus varnat bilen då den närmade sig. ”Eftersom man ännnu mer kom att uppleva det som ett hot, då bilen kom närmare och ökade farten, försökte patrullen varna fordonet med handsignaler innan man börjat skjuta,” stod det i uttalandet.

Natos och afghanska styrkor är för närvarande engagerade i en massiv anti-talibanoperation för att få bort militanterna från delar av södra Helmandprovinsen..Natoofficiella har indikerat att offensiven ska ändra fokus till Kandahar kommande månader.

Alltsedan han uppnått positionen som högsta befälhavare i Afghanistan har general Stanley McChrystal sagt att en av Natos viktigaste uppgifter är att minska antalet civila offer. Han har därför infört förändringar i den taktik Nato utnyttjar för att kunna minska riskerna för de civila. I det ingår ett minskat antal luftanfall under de nattliga räderna.

Det kan verka överraskande, men givet Afghanistans historia som slagfält under det Kalla Kriget, är det amerikanarna som bjudit in ryssarna tillbaka igen. Men var så säkra på att president Barack Obama och hans ryska motpart Dmitry Medvedev upprättat en serie kontaktgrupper för de ömsesidiga säkerhetsintressen som finns i regionen.

Ivanov och hans amerikanska motpart, Gil Kerlikowske, har sedan dess vid skilda tillfällen suttit ner för att fundera ut sätt för Ryssland att hjälpa Nato att minska talibanernas drogaffärer. Nu har ju ryssarna goda skäl till att vilja hjälpa. Mer än 130 000 ryssar dör varje år av heroinmissbruk med sina sidoeffekter och 120 000 ytterligare sitter fängslade för drogrelaterade brott.

Varje år strömmar heroin för 18 miljarder dollar genom Ryssland, vilket gör landet till den största heroinförbrukaren och största transitrutten i världen. ”Det är meningslöst att bekämpa detta inom våra gränser,” säger Ivanov. ”Vi behöver tackla problemen nerifrån rötterna.”

Till skillnad från det man gjorde 1979, syftar man inte på att sända trupper till Afghanistan. Men Moskva arbetar för att erbjuda något nästan lika potent: viktiga underrättelser om drogtrafiken genom Centralasien, där Rysslands Federala SäkerhetsService fortfarande upprätthåller ett utmärkt nätverk av ögon och öron. Ryssland är också drivande bland Afghanistans grannar för att öka takten i kampen mot droghandeln.

Moskva tillsammans med Peking leder ‘Shanghai Cooperation Organization’ (SSO), ett regionalt säkerhetsblock som inkluderar alla Centralasiens stater. Att förbättra gränssäkerheten har blivit ett av SCOs toppprioriterade områden, där Ryssland bidrar med pengar, utrustning och träning.

SCO kommer inte att kunna skära av talibanernas drogvägar via Iran och Pakistan. Och Kabul kommer fortfarande att bli tvingad till att tackla problemet med en skenande korruption inom Inrikesministeriet och polisen, vilka ansvarar för mer opiumhandel än vad talibanerna gör.

Men Chris Chamber, talesman för Nato, säger att inför denna strid blir den ryska säkerhetstjänsten och det regionala trycket betydelsefullt. Fortfarande sträcker sig Rysslands ambitioner i Afghanistan långt utöver drogkriget och inkluderar att inom landets elit bygga upp en pro-rysk författning och att dominera Afghanistans multimiljarddollars infrastruktur bland landets elit, samt att utvinna den rikedom som ligger under jorden.

”Det är inte för sent. Vi har beslutat aktivera vårt affärssamarbete med Afghanistan. Först av allt är Ryssland intresserat av att exploatera afghanska gas- och mineralresurser,” säger den ryske ambassadören Avetisyan. För att komma åt dessa rikedomar har Ryssland uppvaktat Afghanistans vicepresident Karim Khalili—en av ledarna för landets förföljda hazarer, vilken Moskva hoppas på ska kunna fungera som Rysslands främste lobbyist i Kabul.

Vid ett möte med  Khalili i mars månad erbjöd sig Ivanov att hjälpa de japanska ansträngningarna med att återuppbygga den väldiga Buddhastaty i Banyan, vilken talibanerna förstörde år 1999, Khalilis maktbas, och att där utveckla turismen. Det gäller även att återuppbygga en kraftstation och en närbelägen tunnel, vilken förbinder det norra och södra Afghanistan.

Ryssland har också ett stort antal potentiella allierade bland Afghanistans förra kommunister, där många av dessa under 1980talet studerat och bott i Ryssland. En del av dem, ungefär 100 000 utbildade afghaner, har förenat sig med motståndsrörelsen efter att Moskvas nickedocka Mohammad Najibullah störtades år 1992. Dessa är nu mäktiga män i president Hamid Karzais administration.

General Abdul Rashid Dostum till exampel, han var en gång officer i Najibullahs militär och styr idag sitt eget ‘furstendöme’ i det norra Afghanistan. Han fungerar nu som rådgivare åt stabschefen i den afghanska armén.

Andra kommunister som flydde efter att Najibullah hade störtats återvände efter talibanernas fall. Många fick betydelsefulla jobb i den resurshungrande regeringen, eftersom de varit bättre tränade och utbildade än det islamistiska motståndet. En tidigare äldre europeisk diplomat i Kabul säger att även om kommunister först varit ovälkomna, blev de snabbt Karzai-regimens uppbyggande block. ”Tack gode God att vi till slut har några professionella, även om de är utbildade i Moskva,” säger han.

Statistik är svår att förstå, men enligt en hög afghansk polisofficer och fd kommunist och ledare för den afghanska armén, är det idag mellan 50 och 70 procent av de anställda inom Inrikes-och Försvarsministeriet som är fd kommunister. Ryssland planerar att nå ut till dessa människor genom att sponsra kulturprogram i Kabul och få  in några av de 100 000 afghaner, som idag bor i exil i Ryssland att hjälpa till att lobba för dom.

Ryssar i Kabul är angelägna om att dra fördel av dylika kontakter—som då en rysk diplomat klagade över att han hade tröttnat på att se utlänningar rada upp sig, ”för att få en bit av den afghanska kakan, när det kunnat vara vi..” För att vända på det hela kommer 19 ryska affärsledare till Kabul tidigt i maj för att diskutera energi, återuppbyggnad, transport och logistik.

Ryssarna säger att deras mål helt enkelt är att hjälpa Afghanistan att bli rikt. ”Sovjeterna har inte bara kämpat. Sovjetiska vetenskapsmän har också ritat kartor över alla Afghanistans resurser,” säger Avetisyan. Under sin senaste resa tog Ivanov med sig dylika kartor, då han under ett möte hade talat med Karzai om gas, koppar och aluminumexploatering.

Ivanov gjorde också klart för Khalil att Ryssland var berett att ingå överenskommelser på ”gynnsamma villkor”. Ryssarna kommer att få uppleva en strid i uppförsbacke med kineserna, vilka kommit in i landet före dem —då för två år sedan Kinas Metallurgiska Grupp hade köpt en av världens största koppargruvor i Logar, söder om Kabul, och man hade lovat investera $3 miljarder i projektet.

Medan Moskva anses ha ögonen på Hajigak järngruva, som för närvarande är till salu för omkring $1.8 miljarder. Och ryssarna säger att det nog vore dags att teckna en uppgörelse under det rysk-afghanska forum som äger rum i juli i Kabul. Hittills har sådana drag verkat ge mer avlastning än bekymmer i Washington.

Obamaadministrationen startade ett stort spel med sin svallvåg, och allt sker med öga på juli 2011, då administrationen lovat börja sitt tillbakadragande. För att det ska kunna ske, kommer Afghanistans grannar att tvingas ta upp mer och mer av den börda som det innebär att ta itu med drogproblemen och infrastrukturen. Ifall det betyder att man rör sig allt närmare den ryska sfären, verkar Washington åtminstone idag tycka det är ett pris värt kostnaden.

”Förenta Staterna bekymrar sig inte för att Ryssland är tillbaka,” sägerAnthony Cordesman, respekterad analytiker vid Centret för Strategiska och Internationella Studier. Om historien kunnat ge någon vägledning, är detta med att Afghanistan ingår i den ryska inflytelsesfären långt ifrån perfekt—men ändå att föredra framför att låta landet ensamt sprida en våldsam förödelse över regionen och runt världen.”

övers Ingrid Ternert

9 april, 2010

Manipulation och färgrevolution

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, ekonomi, nya, olja — ingrid @ 01:37

Demokratisk manipulation genom färgrevolution och en notorisk CIA!
Den så kallade ‘färgrevolutionen’ är den ”mjuka kupp” som skickligt manipulerar val och demokratiska procedurer.

Dessa utnyttjas för att skapa regimförändringar i fd USSRstater i Centralasien. Den här sortens ”revolution” har särskilt använt sig av skinande och iögonfallande emblem i sina aktioner. Georgien hade sin ”rosa revolution”, Ukraina sin ”Orange revolution ” och Kirgistan en ”Gul/ Citron /Tulpan revolution”.

Det finns ett nära samband och likhet mellan dem … alla färgrevolutioners kandidater håller en pro-västlig politik jämfört med sina opponenter i de val, vilka önskar nära relationer med Ryssland. De åtnjuter också USAs stöd, där många av dem ingår i en notorisk CIA front. Vissa av dem och deras bakgrund är

1. US Aid- En USA finansierad ”civil organisation” som undervisar vissa politiska partier i världen i propaganda, nyhetsrapportering, apeller, massdemonstrationer och folklig revolt.

2. IRI (International Republican Institute, Republikanernas) leds av John McCain, en republikansk presidentkandidat.En av de mest signifikanta operationer man någonsin fullföljt var att med våld slänga ut den haitiske presidenten Aristide och att aktivt föra fram och stödja en pro-amerikansk irakisk riksdagskandidat.

3. NDI (National Democratic Institute for International affairs, Demokraternas) leds av den förre utrikesministern Medeleine Albright. Den mest signifikanta operationen samarbetade med NED (USas biståndsorganisation) för att stödja Chavez motståndare inför valen i Venezuela. Finansiärer av operationen- Chevron, Exxon, Texaco och Enron

(allt handlar om olja).

4. NED (National Endowment for Democracy)- leds av Vin Weber, den förre Senatsmedlemmen och nuvarande medlemmen av hökaktiga nykoservativa. Han är grundaren av ”Empower America” med en enkel politisk syn, att Amerika måste äga en absolut överlägsenhet i militär hårdvara för att ”lösa” konflikter.

Man leder andra organisationer som International Republican Institute, National Democratic Institute for International Affairs, Centrum för Privat Företagsamhet och Amerikanska Centret för ArbetsSolidaritet. Alla har förbindelse med varierande världsomspännande frivilligorganisationer, NGOs.

Deras operationer sträcker sig från Vietnam, Malaysia, Kambodja, Kina etc etc. Under 1980talet la de sig till och med i det franska valet, finansierade ultra-högerns ‘National Inter-university Union’ och utnyttjade dessa för att attackera vänsteranhängare. En av NEDs ledare Allen Weinstein sa- ”En hel del av det vi inom NED gör idag, är vad som i hemlighet gjordes för 25 år sedan av CIA”. Dåvarande president Bush föreslog en dubblering av NEDs budget i sitt tal 2004.

5. Freedom House- ledd av förre CIA direktören James Woolsey, nykonservativ… det här behöver alltså inte mycket till introduktion.

6. Till slut… Open Society – lett av George Soros. Han startade upp flera organisationer för att finansiera liberala akademiker, reportrar, högskolestudenter och organisera demonstrationer, seminarier etc etc. Han gav ut runt 2.5 till 3 miljoner dollar i dessa 3 länder. Hans bakgrund från förföljd jude fick honom att ägna sig mycket åt den östeuropeiska regionen.

Amerikanska Centret för Media och Demokrati anklagade honom för att vara en ‘DEMOKRATIMANIPULERARE’ alltså en organisation som försöker påverka resultaten av politiska processer eller ett annat lands processer med hjälp av dolda eller hemliga medel.

Amerikanska Kongressmannen Ron Paul har anklagat dessa organisationer för att deras görande inte borde vara tillåtet på USAs mark, men dessa arbetar aktivt utanför.

Det så kallade ”demokratiprästerskapet” är bara en propagandamaskin finansierad av fd underrättelseofficerare eller blodtörstiga övermänniskor i Washington. Endast Open Society är relativt fritt från Washingtons inflytande, men man har samma agenda, som alltså är att sprida pro-USA budskap med otrevliga, listiga metoder. Så mycket då för USAs demokrati.

övers Ingrid Ternert

 
Colour-Coded Revolutions and the Origins of World War III

http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=15767

25 mars, 2010

NATOs roll i den amerikanska inringningen av Iran

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Irak, Iran, Kina, Kärnvapen, NATO, Ryssland, Saudiarabien, USA, krig — ingrid @ 21:48

 

 av Rick Rozoff 100211 Global Research (utdrag)

…Saudiarabien, Arabvärldens sanna militärmakt ,  som med sina amerikanska vapen blivit väpnad till tänderna och nu engagerats i sitt allra första krig alltsedan november förra året. Saudierna gick då till attack med infanteri och pansar uppe i norr på gränsen till Jemen mot områdets hutirebeller. Hundratals civila i Jemen har rapporterats döda i en massaker som enligt rebellerna själva kommit till följd av de amerikanska luftstriderna.

200 000 civila tvingades på flykt och blev bortdrivna genom striderna  uppe i norr, och allt detta har pågått  sedan 2004.

Den saudiska regeringen har erkänt över 500 offer för striderna, civila och militära, döda och skadade. De människor som bor i norra Jemen är shia-religiösa och den saudiska offensiven beror inte bara på rädsla för att riskera hamna i krig och genom detta bli av med hotet, utan detta tjänar samtidigt som en förövning- träning- inför sin egentliga uppgift. 

I de länder som gränsar till det shiareligiösa Iran, har NATOs vice generalsekreterare Biscogniero tecknat en överenskommelse med Iraks försvarsminister om att träna  landets nationella säkerhetsstyrkor. På NATOs webbsida kan man läsa att – ”Denna överenskommelse symboliserar en milstolpe i samarbetet mellan den irakiska republiken och NATO och demonstrerar alliansens starka övertygelse…Avtalet ser till att den legala basen för att NATO skall kunna fortsätta sin mission att hjälpa den irakiska regeringen  (anm- som ju nu är shiadominerad!) med att vidareutveckla de irakiska säkerhetsstyrkornas förmåga.”

Den senaste månaden då NATO börjat rekrytera etniska kurder till de irakiska styrkorna i norra Irak nära den iranska gränsen, har Gates dessutom sagt att han diskuterat med chefen för de turkiska säkerhetsstyrkorna angående Turkiets roll i missilförsvarssystemet och ‘relationen mellan våra arméer’. Mellan 40 och 90 av Turkiets amerikanska kärnvapen lagras idag under NATO i den turkiska flygbasen Incirlik.

Medan Azerbaijan nordväst om Iran alltmer har utvecklats till NATOs utpost i södra Kaukasus och Kaspiska Havsregionen. Det har även de andra före detta sovjetstaterna Georgien, Ukraina och Moldavien, som också tillhör NATOs partnerskapländer. Detta sker under förklaringen ‘Nato Responce Force (NRF) ligger i beredskap och är en tekniskt avancerad styrka med delar av särskilda land, sjö, luft- och specialstyrkor, vilka Alliansen snabbt kan gruppera om dit där man mest behöver dom. Den har förmåga att utföra missioner runt hela världen och inom sitt fulla spektrum av operationer…’

övers Ingrid Ternert

18 februari, 2010

Vinnaren tar allt i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Kina, NATO, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 10:22

13 feb, 2010 Asia Times
 av M K Bhadrakumar – Nobels fredspris utgör en tradition. Under hela perioden från 1901 till 2009, har det aldrig utnämnts två gånger  till någon av dess 97 individuella mottagare.

Förenta Staternas president Barack Obama kommer därmed knappast få Nobelpriset ännu en gång. Ändå kommer i ett historiskt perspektiv  Afghanistan att bli det första land i vilket islamister ledsagats till makten genom Amerikas nyfunna smarta  makt.

Detta blir samtidigt bara början. ”Naturligtvis är Afghanistan inte en ö. Det finns inte enbart en lösning innanför dess gränser,” sa NATOs generalsekreterare general Anders Fogh Rasmussen vid en säkerhetskonferens i Munchen för några veckor sedan.

NATO betraktar Centralasien
Det  internationella samfundet har blivit förlett att tro misslyckandet mellan Indien-Pakistan är det centrala bekymret för USAs diplomatiska strategi i Afghanistan. Men det är emellertid underordnat. USAs största motståndare är Kina, medan Indien och Pakistan – och alltmer Ryssland – mest liknar narren som skänker förvirring och humor i ett Elizabetanskt drama.

Den största sammansvärjningen handlar om NATOs expansion in i Centralasien. Vid konferensen i Munchen talade NATOchefen Rasmussen om ”behovet av att vända NATO till ett forum för konsultation i globala säkerhetsfrågor… NATO är ett ramverk som redan visat sig vara unikt att kunna kombinera säkerhetsfrågor, militär planering och aktuella operationer…
 
 Afghanistan är under det tjugonde århundradet ett levande exampel på detta. Att som en individ överlämna baneret till nästa löpare..Det är därför som Natoalliansen kommer att bli kärnan i nätverket av säkerhetspartnerskap … Redan idag utgör Natoalliansen ett stort nätverk av säkerhetssamarbete, ända bort mot  Nordafrika, Gulfen, Centralasien och Ostindiska Oceanen.”

Den centralasiatiska regionen utmålas i västerländsk press alltmer som en ”tickande bomb i väntan på att utlösas”. Argumentationen går ut på att där finns sociala och etniska spänningar som ligger och glöder med fördjupade ekonomiska kriser, alltmedan autokratiska och repressiva regimer inte klarar att ta hand om dessa spänningar; varpå islamister tränger sig in i det politiska vacuum och gör Centralasien alltmer mottaglig för al-Qaida.

Det argumentet vinner mark. Pakistanske analytikern Ahmed Rashid sa nyligen att, ”militanter förbereder marken för en lång och uthållig militär kamp i Centralasien. Det finns idag ett verkligt hot, då den islamistiska vågen kombineras med en ekonomisk och politisk kris … Skälet i första hand är att man har kämpat nog för andra människor. Nu vill man strida för sitt eget land. Det verkliga hotet är att dessa vill tillbaka in i Centralasien…med vapen, ammunition och manskap.”

Islamister som geopolitiska agenter

Det har funnits en väldig överton i den västliga rapporteringen. Al-Qaida har t.ex utnyttjats som ursäkt för att störta Saddam Hussein i Irak år 2003. Det gör att USAs idé om försoning med talibanerna förtjänar granskning. Idén är verkligen väldigt förnuftig i en tid då vreden bland muslimerna ökar med ett alltmer bristande förtroende för Obama.

USA är också farligt nära att gå i konfrontation med Iran och har ett växande behov av att ”splittra” den muslimska opinionen. Samtidigt utgör försoning med talibanerna en reell politik. Afghanistankriget kostar mycket pengar, det kostar västliga liv och kan inte vinnas. Försoning med talibanernas är onekligen den enda tillgängliga möjligheten för att bibehålla NATOs militär närvaro i Centralasien utan att utkämpa ett resultatlöst krig.

Uppkomsten av smidiga islamistsstyrkor fyller också sin roll i den amerikanska inringningsstrategin gentemot Kina (och Ryssland). Islamister lånar ut sig själva som utrikespolitiska instrument. En afghansk islamism kan endast komma att radikalisera känsliga områden som Norra Kaukasus, Kashmir och den kinesiska autonoma uiguriska regionen Xinjiang.

Kina har maximalt att förlora på att talibanregimen återuppstår. Det förklarar varför Peking bevistade Londonkonferensen om Afghanistan 28 januari och den regionala Istanbulkonferensen omedelbart innan, eftersom Afghanistan är en alldeles för känslig fråga för regional säkerhet och stabilitet att lämnas över till Washington.

Kina avfärdar USAs strategi
Kinesiska utrikesministern Yang Jiechi kom med en hel del under sina tal på konferenserna i London och Istanbul där Peking tänkte spela en aktiv roll för att skydda sina intressen. Yang beskrev där det Afghanistan Kina skulle vilja se resa sig. Först och främst måste det bli ett fredligt och stabilt Afghanistan som ”utplånar terrorismens hot”.

För det andra bör det bli ett Afghanistan som accepterar ”existensen av olika etniska grupper, religioner och politiska hemvister och utöver sina skillnader kan uppnå en allsidig, varaktig och nationell fred och försoning.” Betoningen på pluralism är tydligen ett avståndstagande från den ideologi av nationalistisk fundamentalism, som den pashtunska taliban-wahabbismen praktiserat.

För det tredje bör Afghanistan ”åtnjuta okränkbar självständighet, oberoende, territoriell integritet och nationell värdighet. Dess framtid, bestämmelse och statliga affärer drivs av dess eget folk.” I korthet förväntar sig Kina ett totalt och ovillkorligt bortdragande av all utländsk ockupation.

För det fjärde betonade Yang oupphörligt de regionala makternas centrala roll i arbetet med att stabilisera Afghanistan, vilket ”skall vara en del i det regionala samarbetet…Länder i regionen har speciella band till Afghanistan.” Han tillade, ”Det finns en hel del mekanismer och initiativ som gäller Afghanistan. Länder i regionen bör öka sin kommunikation för att försäkra sig om att det finns relevanta, uthålliga mekanismer som är praktiska och effektiva och kan spela en positiv roll…

Vi bör undvika olika överlappande mekanismer…vi bör vara öppna och inkluderande och företräda ett verkligt samarbete med andra parter…Det utgör ett imperativ, respekten för Förenta Nationernas ledande roll i att koordinera internationella insatser och att visa öppenhet och transparans.”

Yang tillade sedan en viktig sak: ”Länder från utsidan av regionenen borde nogsamt stödja de ansträngningar som görs från länder i regionen och helt och fullt uppskatta de svårigheter dessa har med att fostra ett verkligt utbyte dem emellan.” I realiteten har han utmanat USAs monopol på konfliktlösning.

Yang krävde att Obamaadministrationen skulle kliva ner från afghanska presidenten Hamid Karzais rygg. Han ombad Washington att ”respektera Afghanistans ledande roll i en ekonomisk rekonstruktion och att låta den afghanska regeringen och folket sitta i förarsätet.

Kina stödjer en överföring av mer hjälp till den afghanska regeringen och att göra fler investeringar- på basis av konsultationer med den afghanska regeringen.” På samma sätt, ”bör det internationella samfundet fullt ut respektera Afghanistans unika historia, kultur och religion såväl som inse den realitet och de svårigheter den afghanska regeringen befinner sig i och respektera den afghanska befolkningens önskningar. Vi bör helt enkelt låta Afghanistan välja den regeringsmodell som är mest lämpad i förhållande till sina egna nationella förhållanden.”

Obama förtjänar ett annat Nobelpris
Kinesiska kommentatorer har sedan dess kraftigt ifrågasatt nyttan av Obamaadministrationens plan för att ”återintegrera” talibanerna och säger att det är en djupt felaktig idé. Man uttrycker farhågor för att Karzai kanske till slut tvingas göra ”särskilda politiska bekännelser” till ifrågavarande motståndsmän om en delning av makten och en konstitutionell reform.

Man klagade över att denna övning gått ut på ”en tjusig exitstrategi” för USA och dess allierade och ”Vi ser ut att ha blivit noggrannt övervakade för att låta USA och NATO trupper börja genomföra ett tillbakadragande. Men kan utifrån dess speciella bakgrund uppfattas som kontraproduktivt.”

De kinesiska kommentarerna poängterade att planen inte skulle fungera; att så splittring mellan talibanerna genom att köpa upp dess kadrer och återintegrera de som inte har haft några band till al-Qaida. ”Förenta Staterna har alltid försökt betala sig fram till en lösning, en taktik som kan komma att slå tillbaka mot de mest extrema elementen bland talibanerna…till utsikten av en bottenlös pengaavgrund.”

Kina är långt ifrån ensam bland dessa regionala makter om att hysa en stor skepsis mot USAs plan för försoning med talibanerna. Moskva eller Delhi var nöjda med nästan varenda ord Yang sa. Skulle Yangs ryska och indiska motparter ändå valt att hålla egna överläggningar vid konferensen, då skulle Obama ha betraktat detta som sin egen förtjänst i egenskap av fantastisk utövare av smart makt och stora insatser – värdigt ett Nobelpris – även om hans plan att pascificera talibanledaren Mullah Omar inte kommit någonstans.

övers Ingrid Ternert

7 februari, 2010

Välkomna till år 2025!

Sparat under: EU, Kina, Ryssland, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 08:30

shotav Michael T Klare  28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.

Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”

Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här. 

Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.

Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.

Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två  (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.

Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.

 
1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större  industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.

Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.

”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.

Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.

 

2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.

Nu överväger emellertid  många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater -  att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.

En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.

Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP  – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.

Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.

 

3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.

En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.

 ”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.

Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning  tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.

 

4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.

Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.

5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.
 
 

 
övers av utdrag
Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress