Fredskoalitionen Göteborg

18 februari, 2010

Vinnaren tar allt i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Kina, NATO, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 10:22

13 feb, 2010 Asia Times
 av M K Bhadrakumar – Nobels fredspris utgör en tradition. Under hela perioden från 1901 till 2009, har det aldrig utnämnts två gånger  till någon av dess 97 individuella mottagare.

Förenta Staternas president Barack Obama kommer därmed knappast få Nobelpriset ännu en gång. Ändå kommer i ett historiskt perspektiv  Afghanistan att bli det första land i vilket islamister ledsagats till makten genom Amerikas nyfunna smarta  makt.

Detta blir samtidigt bara början. ”Naturligtvis är Afghanistan inte en ö. Det finns inte enbart en lösning innanför dess gränser,” sa NATOs generalsekreterare general Anders Fogh Rasmussen vid en säkerhetskonferens i Munchen för några veckor sedan.

NATO betraktar Centralasien
Det  internationella samfundet har blivit förlett att tro misslyckandet mellan Indien-Pakistan är det centrala bekymret för USAs diplomatiska strategi i Afghanistan. Men det är emellertid underordnat. USAs största motståndare är Kina, medan Indien och Pakistan – och alltmer Ryssland – mest liknar narren som skänker förvirring och humor i ett Elizabetanskt drama.

Den största sammansvärjningen handlar om NATOs expansion in i Centralasien. Vid konferensen i Munchen talade NATOchefen Rasmussen om ”behovet av att vända NATO till ett forum för konsultation i globala säkerhetsfrågor… NATO är ett ramverk som redan visat sig vara unikt att kunna kombinera säkerhetsfrågor, militär planering och aktuella operationer…
 
 Afghanistan är under det tjugonde århundradet ett levande exampel på detta. Att som en individ överlämna baneret till nästa löpare..Det är därför som Natoalliansen kommer att bli kärnan i nätverket av säkerhetspartnerskap … Redan idag utgör Natoalliansen ett stort nätverk av säkerhetssamarbete, ända bort mot  Nordafrika, Gulfen, Centralasien och Ostindiska Oceanen.”

Den centralasiatiska regionen utmålas i västerländsk press alltmer som en ”tickande bomb i väntan på att utlösas”. Argumentationen går ut på att där finns sociala och etniska spänningar som ligger och glöder med fördjupade ekonomiska kriser, alltmedan autokratiska och repressiva regimer inte klarar att ta hand om dessa spänningar; varpå islamister tränger sig in i det politiska vacuum och gör Centralasien alltmer mottaglig för al-Qaida.

Det argumentet vinner mark. Pakistanske analytikern Ahmed Rashid sa nyligen att, ”militanter förbereder marken för en lång och uthållig militär kamp i Centralasien. Det finns idag ett verkligt hot, då den islamistiska vågen kombineras med en ekonomisk och politisk kris … Skälet i första hand är att man har kämpat nog för andra människor. Nu vill man strida för sitt eget land. Det verkliga hotet är att dessa vill tillbaka in i Centralasien…med vapen, ammunition och manskap.”

Islamister som geopolitiska agenter

Det har funnits en väldig överton i den västliga rapporteringen. Al-Qaida har t.ex utnyttjats som ursäkt för att störta Saddam Hussein i Irak år 2003. Det gör att USAs idé om försoning med talibanerna förtjänar granskning. Idén är verkligen väldigt förnuftig i en tid då vreden bland muslimerna ökar med ett alltmer bristande förtroende för Obama.

USA är också farligt nära att gå i konfrontation med Iran och har ett växande behov av att ”splittra” den muslimska opinionen. Samtidigt utgör försoning med talibanerna en reell politik. Afghanistankriget kostar mycket pengar, det kostar västliga liv och kan inte vinnas. Försoning med talibanernas är onekligen den enda tillgängliga möjligheten för att bibehålla NATOs militär närvaro i Centralasien utan att utkämpa ett resultatlöst krig.

Uppkomsten av smidiga islamistsstyrkor fyller också sin roll i den amerikanska inringningsstrategin gentemot Kina (och Ryssland). Islamister lånar ut sig själva som utrikespolitiska instrument. En afghansk islamism kan endast komma att radikalisera känsliga områden som Norra Kaukasus, Kashmir och den kinesiska autonoma uiguriska regionen Xinjiang.

Kina har maximalt att förlora på att talibanregimen återuppstår. Det förklarar varför Peking bevistade Londonkonferensen om Afghanistan 28 januari och den regionala Istanbulkonferensen omedelbart innan, eftersom Afghanistan är en alldeles för känslig fråga för regional säkerhet och stabilitet att lämnas över till Washington.

Kina avfärdar USAs strategi
Kinesiska utrikesministern Yang Jiechi kom med en hel del under sina tal på konferenserna i London och Istanbul där Peking tänkte spela en aktiv roll för att skydda sina intressen. Yang beskrev där det Afghanistan Kina skulle vilja se resa sig. Först och främst måste det bli ett fredligt och stabilt Afghanistan som ”utplånar terrorismens hot”.

För det andra bör det bli ett Afghanistan som accepterar ”existensen av olika etniska grupper, religioner och politiska hemvister och utöver sina skillnader kan uppnå en allsidig, varaktig och nationell fred och försoning.” Betoningen på pluralism är tydligen ett avståndstagande från den ideologi av nationalistisk fundamentalism, som den pashtunska taliban-wahabbismen praktiserat.

För det tredje bör Afghanistan ”åtnjuta okränkbar självständighet, oberoende, territoriell integritet och nationell värdighet. Dess framtid, bestämmelse och statliga affärer drivs av dess eget folk.” I korthet förväntar sig Kina ett totalt och ovillkorligt bortdragande av all utländsk ockupation.

För det fjärde betonade Yang oupphörligt de regionala makternas centrala roll i arbetet med att stabilisera Afghanistan, vilket ”skall vara en del i det regionala samarbetet…Länder i regionen har speciella band till Afghanistan.” Han tillade, ”Det finns en hel del mekanismer och initiativ som gäller Afghanistan. Länder i regionen bör öka sin kommunikation för att försäkra sig om att det finns relevanta, uthålliga mekanismer som är praktiska och effektiva och kan spela en positiv roll…

Vi bör undvika olika överlappande mekanismer…vi bör vara öppna och inkluderande och företräda ett verkligt samarbete med andra parter…Det utgör ett imperativ, respekten för Förenta Nationernas ledande roll i att koordinera internationella insatser och att visa öppenhet och transparans.”

Yang tillade sedan en viktig sak: ”Länder från utsidan av regionenen borde nogsamt stödja de ansträngningar som görs från länder i regionen och helt och fullt uppskatta de svårigheter dessa har med att fostra ett verkligt utbyte dem emellan.” I realiteten har han utmanat USAs monopol på konfliktlösning.

Yang krävde att Obamaadministrationen skulle kliva ner från afghanska presidenten Hamid Karzais rygg. Han ombad Washington att ”respektera Afghanistans ledande roll i en ekonomisk rekonstruktion och att låta den afghanska regeringen och folket sitta i förarsätet.

Kina stödjer en överföring av mer hjälp till den afghanska regeringen och att göra fler investeringar- på basis av konsultationer med den afghanska regeringen.” På samma sätt, ”bör det internationella samfundet fullt ut respektera Afghanistans unika historia, kultur och religion såväl som inse den realitet och de svårigheter den afghanska regeringen befinner sig i och respektera den afghanska befolkningens önskningar. Vi bör helt enkelt låta Afghanistan välja den regeringsmodell som är mest lämpad i förhållande till sina egna nationella förhållanden.”

Obama förtjänar ett annat Nobelpris
Kinesiska kommentatorer har sedan dess kraftigt ifrågasatt nyttan av Obamaadministrationens plan för att ”återintegrera” talibanerna och säger att det är en djupt felaktig idé. Man uttrycker farhågor för att Karzai kanske till slut tvingas göra ”särskilda politiska bekännelser” till ifrågavarande motståndsmän om en delning av makten och en konstitutionell reform.

Man klagade över att denna övning gått ut på ”en tjusig exitstrategi” för USA och dess allierade och ”Vi ser ut att ha blivit noggrannt övervakade för att låta USA och NATO trupper börja genomföra ett tillbakadragande. Men kan utifrån dess speciella bakgrund uppfattas som kontraproduktivt.”

De kinesiska kommentarerna poängterade att planen inte skulle fungera; att så splittring mellan talibanerna genom att köpa upp dess kadrer och återintegrera de som inte har haft några band till al-Qaida. ”Förenta Staterna har alltid försökt betala sig fram till en lösning, en taktik som kan komma att slå tillbaka mot de mest extrema elementen bland talibanerna…till utsikten av en bottenlös pengaavgrund.”

Kina är långt ifrån ensam bland dessa regionala makter om att hysa en stor skepsis mot USAs plan för försoning med talibanerna. Moskva eller Delhi var nöjda med nästan varenda ord Yang sa. Skulle Yangs ryska och indiska motparter ändå valt att hålla egna överläggningar vid konferensen, då skulle Obama ha betraktat detta som sin egen förtjänst i egenskap av fantastisk utövare av smart makt och stora insatser – värdigt ett Nobelpris – även om hans plan att pascificera talibanledaren Mullah Omar inte kommit någonstans.

övers Ingrid Ternert

7 februari, 2010

Välkomna till år 2025!

Sparat under: EU, Kina, Ryssland, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 8:30

shotav Michael T Klare  28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.

Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”

Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här. 

Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.

Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.

Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två  (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.

Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.

 
1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större  industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.

Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.

”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.

Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.

 

2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.

Nu överväger emellertid  många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater -  att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.

En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.

Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP  – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.

Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.

 

3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.

En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.

 ”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.

Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning  tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.

 

4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.

Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.

5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.
 
 

 
övers av utdrag
Ingrid Ternert

6 februari, 2010

Afghanistan – landet fullt av naturrikedomar

Sparat under: Afghanistan, Kina, Miljö, USA, krig, olja — ingrid @ 4:08

AFGHANSK vallokal AFP 31 jan 2010  President Hamid Karzai i Afghanistan, en av världens fattigaste länder, har nyligen sagt att landet förfogar över mineral- och petroleumreserver till ett värde av omkring en triljon dollar.

Många har dessutom undrat varför det är så intressant att kriga i Afghanistan – och det klassiska svaret har då varit att därifrån kom de terrorister som låg bakom 9/11.

Nåja, Osama bin Laden var en djupt religiös man från Saudiarabien med en välbärgad far i oljebranchen i god kontakt  med amerikanarna .

 Att Afghanistan i sig varit föremål för ett så stort stormaktsintresse handlar inte bara om detta, utan också om landets egna stora oljefyndigheter, där talibanerna hindrat en sedan länge projekterad oljeledning genom landet.

Den skall bl.a gå ner till en utskeppningshamn i norra Pakistan, ett projekt som den av al Qaida i Pakistan mördade västvänliga Benazir Bhutto stödde. Projektet har alltså legat i träda.

Det man heller inte talar om och ännu inte har utvunnit är landets enorma guldfyndigheter, vilka bara de hade kunnat göra landet rikt. För att inte tala om smaragdfyndigheter, och att där också finns uran.

Afghanistan, en av världens fattigaste länder, sitter på mineral och oljereserver till ett värde av en triljon dollar, sa president Hamid Karzai i söndags.

Den krigsdrabbade nationen kunde ha blivit en av världens rikaste, bara man fått hjälp till utvinning av sina geologiska fyndigheterits, sa Karzai till reportrarna. ”Jag har goda nyheter till afghanerna. De siffror vi nu kommit fram till visar, att våra mineralfyndigheter är värda tusen miljarder dollar –inte tusen miljoner dollar, utan tusen miljarder”, förklarade han.

Karzai sa att uppskattningen baseras på en utredning gjord av amerikanska geologiska undersökningar (USGS), som skall  ligga färdiga inom ”ett par månader”. USGS är amerikanska regeringens vetenskapliga byrå, vilken för 17 miljoner dollar i ett antal år nu arbetat med en kartläggning, sa Karzai.

Trots att Afghanistan inte är känt för att vara ett resursrikt land, har man stora fyndigheter av koppar, järn, guld och krom, såväl som naturgas, olja och ädla och halvädla stenar. Endast en liten del har blivit exploaterat, eftersom landet under 30 år har varit inblandat i konflikter och ett brutalt motståndskrig mot islamistrebeller ledda av talibaner.

Mer än 100 000 utländska trupper under USA-och NATOkommando bekämpar motståndsmän och 40 000 fler är tänkta att sättas in under året. Kina och Indien har gett bud på kontrakt för gruvbrytning, medan kineserna vunnit ett kopparkontrakt. Kontraktet på en järnfyndighet ska bjudas ut senare i år .

År 2007  undertecknade den kinesiska statsägda metallgianten Metallurgical Group Corporation (MCC) ett tre-miljard dollarkontrakt för utvinning av Aynak koppargruva — en av världens största — under de kommande 30 åren. 1974 då man första gången upptäckt fyndigheten 3 mil söder om Kabul i Logarprovinsen,  beräknade man att den skulle innehålla 11.3 miljoner ton koppar.

Nu lägger man bud på Hajigakgruvans järnfyndighet i Bamiyanprovinsen norr om Kabul, där en kinesisk och ett halvt dussin indiska firmor är inblandade. Kontrakten gäller utvinning av nästan två miljarder ton höggradig malm inklusive bearbetning, nersmältning, stål- och elproduktion.

 

 

övers Ingrid Ternert

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, krig, nedrustning, nya — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade  för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS  och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet.  Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att  avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.


Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

 

 

övers Ingrid Terner

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 7:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

6 november, 2009

Ali om Rashid och problemet Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kina, NATO, Pakistan, USA, terrorism — ingrid @ 5:44

säd-himme

av Tariq Ali om Rashid CounterPunch 5 nov

Förra gången jag såg honom på NATOmötet i april i Strasbourg, kände han sig lite gladare.

Han hade blivit imponerad av att Obamaadministrationen skulle sätta in fler trupper i Afghanistan och hyllade den pakistanska militärens uppenbara vilja att ta itu med de pakistanska talibanerna i Swatdalen.

 

Men nu är han allvarigt oroad över om amerikanarna har fått kalla fötter och kan komma att stiga tillbaka – och även Pakistan destabiliseras av motståndet från de afghanska talibanerna. Det är förvånande att vare sig Snow eller Rachman, båda intelligenta journalister, inte ställde några frågor till Rashid om det verkliga problemet  med att konfrontera Pakistan, och om att döda människor skulle vara enda lösningen.

 

Rashid är knuten till den korrupta regim som leds av Asif Zardari, vilken tillsammans med sina kumpaner och handgångna män lägger fram budet till USAs ambassad i Islamabad utan att ifrågasätta några instruktioner.

 

Anne Pattersons tidigare rapporter kunde vara störande rakt på sak. Hon är USAs Viceroy i Pakistan. Tidigare under året gav hon en mitt-termins bedömning till en besökande europeisk underrättelsechef. Alltmedan Musharraf inte varit tillförlitlig, då han sa en sak i Washington och gjorde det rakt motsatta hemmavid, var Zardari perfekt: ‘Han gör allt vi ber om.’

 

Det störande här är inte Pattersons uppriktighet, utan hennes totala brist på bedömning. Zardari må vara Washingtons lydiga kreatur, men det intensiva hat man hyser för honom i Pakistan begränsar sig inte enbart till hans politiska motståndare.

 

Han föraktas i första hand för sin korrupthet. Han har hållit på alltsedan han lämnat posten som investeringsminister i sin avlidna frus andra regering. Bara inom några veckor efter ockupationen av presidentbostaden, ringde hans gunstlingar landets största affärsmän och krävde en del av deras vinster.
Ta fallet med Mr X, som äger en av landets största banker.

 

Han fick ett samtal. Uppenbarligen undrade presidenten varför hans bank hade sparkat en av PPP-partiets medlemmar strax efter Benazir Bhuttos fall under1990talets slut. X sa att han skulle undersöka saken och ge dem besked. Det visade sig då att den sparkade tjänstemannen bokstavligt talat hade tagits med fingrarna i syltburken.

 

Presidentpalatset informerades. Förklaringen avvisades. Bankmannen blev tillsagd att banktjänstemannen hade offrats av politiska skäl. Mannen tvingades återanställas och lön för de sista 18 åren betalas ut i sin helhet med ränta. PPP skulle också kompenseras och väntade sig snart en check (summan var specifiserad). Det presidenten gör, gör också hans trotjänare.

 

Många kabinettmedlemmar och deras avkommor har fullt upp att göra med att mjölka affärsmän och utländska företag. ‘Om de kan göra detta, så kan också vi’, är en vida utbredd åsikt i Karachi, landets största stad. Lurendrejare, tjuvar, mördare, många av dem delaktiga i geschäftet med politikers skyddsstyrkor, har gjort den till Österns Neapel.

 

Det totala misslyckande för den kriminella pakistanska eliten i att undervisa och erbjuda social trygghet åt sina medlemmar, gör det lättare för en liten minoritet religiösa extremister att tjäna mark genom kriget i angränsande Afghanistan. 

 

Rachman skriver: “Personligen har jag själv fått kalla fötter och undrar om inte Väst kommer att dra sig ur en förlorad strid i Afghanistan. Men Rashid tecknar en hårresande bild av vad som skulle kunna hända om USA drar sig ur. He ser ett nytt inbördeskrig i Afghanistan, med de afghanska talibanerna uppbackade av den pakistanska armén utkämpa strider med Karzai och Norra Alliansen, stödd av Iran. 

 

För att ta ännu ett steg tillbaka, skulle kineserna stå i det afghan-pakistan-talibanska hörnet, alltmedan indierna skulle stödja den andra sidan. Under tiden skulle pakistanerna få lida under talibanernas motattacker genom just det krig i Afghanistan, som de själva har sponsrat. Detta låter inget vidare. Men hur länge är NATO beredd att stå upp i ringen?”

 

Jag är glad att Rachman har börjat få kalla fötter. Han är inte ensam. Den bild Rashid målar upp är medvetet alarmerande och i stora drag baserad på en fantasi; där Kina kastas in i något rått men avsiktligt tilltalande för revanchisterna i Pentagon. Rashid behöver hjälp.

 

Hur skall Väst kunna bota stackars Ahmeds depression? Han skulle ha tillfrisknat snabbt om USA befunnit sig permanent i Afghanistan och dessutom tagit över Pakistan. Men det där skulle ha krävt en halv miljon USA trupper och dödandet av en miljon eller mer afghan-pakistaner. Det är nu ett tungt pris att betala för att Rashid skall kunna känna sig bättre.

 

En enklare utväg kunde vara att be Zardari att ge honom ett bra jobb. Om han skulle misslyckas kunde han alltid gå över till FN och ta över Galbraiths jobb eftersom det är ledigt. Jag minns Rashid under den gamla tiden som extremt skeptisk efter att ha varit på en konferens i SovjetUnionen 1985, då jag sa till honom att Gorbatjov skulle dra bort alla ryska trupper inom några få år.

 

Han fann också detta svårt att tro och var utan tvekan lika deprimerad 
En del av oss har i många år nu hävdat att fler trupper och mer afghaner döda, det är fullständigt kontraproduktivt. En exit-strategi som involverar Iran, Ryssland och Kina såväl som Pakistan och en nationell koalition i Afghanistan, skulle då vara den enda mediumlånga lösningen.Washington har privat förhandlat  med det pashtunska motståndet och ny-talibanerna  gjort klart, att när väl NATOs bortdragande har börjat, skulle de arbeta med andra grupper och delta i en nationell regering.

 

Under tiden håller kriget på och afghaner och NATOsoldater fortsätter att dö. Allt man kan erbjuda dem är Kiplings råd till de brittiska soldaterna (inklusive Winston Churchill) vilka stred mot pashtunerna under sena 1800talet:

 

När du är skadad och lämnad kvar på den afghanska slätten,
Och kvinnorna kommer och skär ut det som är kvar.
Vänd bara över till geväret och spräng bort din hjärna.
Och möt din Gud som en soldat.

 

övers Ingrid Ternert

10 oktober, 2009

‘Vi kommer snart ha diktatur i USA’ intervjuslutet med Gore Vidal

Sparat under: Kina, USA, nya — ingrid @ 21:43

 banksy-london-rats-and-maid

 Vidal - The Times 30 sept 2009 …”Roosevelt såg till att vi kom med i kriget!” avbryter han. ”Han retade japanerna, så att de tvingades slå till mot oss i Pearl Harbour, det är vad dom gjorde… Det som vi så bekvämt har glömt, för att vi inte lär oss.

Vi lär inte ut amerikansk historia till någon, det att han skickat ett ultimatum till japanerna att de måste dra sig ur Kina som de  försökt besegra i åratal. Han läste lagen för dem och sa att de måste ge upp sin rätt stolta nations imperium.

Och de sa ”dra åt helvete” till honom. Och det nästa vi fick veta var att flottan hade stävat iväg mot Pearl Harbour.”

Det är hur de flesta historiker ser det, men jag vänder mig till ett ännu mer omdiskuterat exampel.

Han säger att SovjetImperiet var ”helt reaktivt” mot Amerikas makt, och bara bedrev grymheter och invasioner för att USA ”drev dom till det”. Kan det vara sant?

Skulle de inte ha kunna vara grymma oberoende av det, precis som ju USA var det ibland? ”De hade en hel kontinent att spela med, de behövde inget mer utrymme,” säger han och byter ämne ganska tvärt för att istället tala om holländarna.

 Jag försöker hindra honom.. Ja, det är helt klart fallet att 9/11 var en del av ett svar på USAs brott i MellanÖstern, men han går mycket längre än så och säger att Bushadministrationen ”troligtvis” var med på ett hörn. Var finns bevisen för det väldiga påståendet? ”Det skulle helt visst passa dom med ett T, så att man inte kunde anklaga oss andra för att börja tänka på vissa konspiratoriska anledningar.

 De stal verkligen valet år 2000 och de fixade på något sätt Högsta Domstolen i USA, denna heliga plats, och fick dem att godta det hela med urvalet-inte valet av George W Bush som president. Han blev inte röstad på, folk ville inte ha honom. Och man blev på något sätt mystifierad av att det hela slutade med detta..”

 Men det hade funnits en tidigare attack mot Amerika som han då ville diskutera, en som han säger hade genomförts av en ”klok” och ”nobel” man. Den 19 April 1995, planterade en fd USA soldat vid namn Timothy McVeighen en väldig lastbilsbomb utanför en regeringsbyggnad i Oklahoma City, i närheten av Vidals morfars gamla valkrets.

Ungefär 168 människor dog, inklusive en lekskola full av barn….McVeigh skrev till Vidal och sa att han hade blivit motiverad till det, till viss del genom att studera Vidals skrifter. Han sa att han ansåg att USAs Konstitution hade stulits av en Nationell Säkerhetsstat som behövde besegras med våld. 

Kom då ihåg att han var en armékille, han älskade det, och han längtade efter att komma tillbaka till armén och armén längtade efter att få tillbaka honom. Han var den bästa skarpskytt de hade sett på åratal. Men så var det inte menat att förbli.”

Men han visste att han skulle döda högar av människor- detta var meningen. Visar inte det på en kylig brist på respekt för mänskligt liv? Invecklad i krig. Han såg det som ett krig för att skydda Konstitutionen!

”Nåja, ers höghet, jag baserar mitt fall på Justice Brandeis, en av våra mest briljanta jurister, om hans syn på detta i Olmstead. Där skriver han att då regeringen t.ex slutar leda och i realiteten statuerar ett dåligt exempel, då kan allt hända. Regeringen är vår sista lärare. Allt jag gjort, har jag lärt mig från min egen regering.”

 Jag frågar vad han tycker om att vara här, och han säger: ”Det här är inte ett land, det är ett amerikanskt hangarfartyg.” Känner han så om sig själv? Jag stirrar på honom och har inte hjärta att fråga. Han säger till mig att han inte är rädd för döden. ”Jag är den minst primitiva amerikan du kommer att möta, och du borde vara rätt primitiv för att tro på helvetet. För mig är dagens USA helvetet.”

 Efter två timmar visar hans skötare, en vacker långhårig fransk pojke som suttit och läst Céline i ett hörn av hotellbaren, att tiden är slut. Jag säger till Vidal att jag hoppas intervjua honom inom åtta år igen. ”Om åtta år igen? O vilken monotoni!” utbrister han och börjar rulla iväg. Det sista jag hör honom säga innan han försvinner över  marmorlobbyn är då han utbrister till skötaren - ”Det är fortfarande så jävla kallt här inne!”

 

övers Ingrid Ternert

8 oktober, 2009

Dollarns död

Sparat under: FN, Irak, Iran, Kina, Ryssland, USA, ekonomi — ingrid @ 0:09

Arab-woman-najlah_al_ramhi

Dollarn har fallit efter att Gulfstaterna hållit hemliga överenskommelser om att ersätta dollarn som valuta i oljehandeln med en ny valuta eller valutakorg.

Alltsedan Bretton Woodsöverenskommelsen 1945-det moderna internationella valutasystem som skapades efter det andra världskriget och USA sedan kommit att dominera med sin dollar som världsvaluta.

SaudiArabien och Förenade ArabEmiraten har nu  diskuterat med Ryssland, Kina, Japan och Frankrike i frågan och då detta kom ut, förändrades valutornas värde på börsen och guldpriset steg rekordhögt pga den allt svagare dollarn guldpriset är nominerad mot

Kina har föreslagit att dollarn ersätts av en ny global reservvaluta. Gulfstaterna ville redan i våras införa en valutakorg på basis av japanska yen, kinesiska yuan, europeiska euro och en ny vauta för Gulfstaterna. Kineserna tror att USA övertalat  britterna att stå utanför med euron i Europa för att förhindra att man där överger dollarn.

Vid diskussioner inom EU om en valutakorg för att komma ifrån dollarn som världsvaluta, ville alltså britterna hellre ha kvar Euron medan Ryssland ville få in sin Rubel.

Iran har länge annonserat att dess valutareserv ska hållas i Euro istället för i dollar. Kuwait förnekar idag att man skulle vilja det,  och man kan då dra sig till minnes hur dess grannland Iraks förre ledare Saddam Hussein var på väg att införa Euro i sin oljehandel och strax därefter blev angripen av USA i Gulfkriget. Kuwats oljeminister har nu fått kalla fötter och förnekar att man diskuterat något sådant.

Iran däremot har länge annonserat att dess valutareserv skall hållas i Euro hellre än i dollar. Huruvida dagans hot mot Iran har något med detta att göra kan vi låta vara osagt, anklagelserna liknar dock de mot Saddam Hussein och hans icke existerande kärnvapen.

Kineser och andra har i åratal oroat sig för dollarn, och då med rätta, eftersom man äger enorma dollarreserver och inser att USA sitter illa till.

 

Ingrid Ternert

6 oktober, 2009

Kina ser slutet på kriget i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Kina, NATO, Ryssland, USA — ingrid @ 21:19

tjurav M K Bhadrakumar (kort)

…Det är uppenbart att tiden efter att oroligheterna uppstått i Xinjiang-provinsen, har Kina känt en ökande oro över den djupnande krisen i Afghanistan och hur den skulle komma att påverka landets nationella säkerhet.

En vändpunkt uppstod emellertid i det åtta år långa kriget, då det internationella samfundet inledde en rasande debatt om de alternativa scenarier – för och emot – som kunde gälla för dagens Afghanistan.

Idag står kriget vid ett vägskäl, där talibaner krigat så att de formidabla  USAledda NATOstyrkorna hamnat i en återvändsgränd.

NATO har långt ifrån ännu velat erkänna att en ”seger” i kriget mot talibanerna inte längre verkar trolig och det man kan finna inom möjligheternas ramar är att avvärja ett nederlag och nå ”framsteg i afghaniseringen” av kriget.

Tidpunkten för artikeln är också betecknande för det Barack Obama återgett i mars. I stort sett svänger debatten om USAs krigföring mellan förstärkning av krigsansträngningarna genom att öka den afghanska truppstyrkan eller en minskning i omfattning till ett kontramotstånd.

Det finns mycket pikanteri avslöjat i debatten i förhållande till den amerikanska krigsopinionens nedgång, vilken nu vänt sig emot kriget i Afghanistan. Det sker också en årlig debatt om Afghanistan i FNs Säkerhetsråd, vilken i måndags tog sin början i New York. Där föreslog man sammankalla en stor konferens i frågan före årsskiftet.

Artikeln i China Daily kom med några viktiga kommentarer

För det första begär man att Washington avslutar sina militara operationer i Afghanistan. Helt klart på grund av att det brådskar med en försoning bland de stridande afghanska grupperna och USA behöver då inleda med att i stort sett avsluta sina egna militära operationer.

För det andra, med det dramatiska skifte som har ägt rum i den amerikanska allmänna opinionen – där 58% av befolkningen nu står i opposition till kriget, ”har inte Obama råd att riskera sin politiska karriär på ett impopulärt krig”.

För det tredje, visualiserar inte artikeln al-Qaida som en stark faktor för att rättfärdiga kriget… Det är onödigt poängtera, att artikeln strider mot NATOs påstående om att kriget i Afghanistan skulle innebära ett skydd för Västvärlden gentemot hotet från den internationella terrorismens.

Återigen är det oberoende av och ligger inte i allliansens uppgift, att rädda Väst från den internationella terrorismens uppförstorade hotbild, då bortsett från att detta är Västs första ”utomnationella” operation.

Krigets geopolitik har i artikeln fullständigt utelämnats. Det överstämmer med den syn man har i Kina om att det afghanska folket i princip skall bestämma över sin egen framtid. Därmed  säger artikeln fullständigt adjö till den kontroversiella tes som förfäktas av vissa experter, att inrätta en regional lösning på kriget där USA går med på en stor uppgörelse tillsammans med större regionala makter som Ryssland, Kina, Indien och de  Centralasiatiska staterna.

Betoningen ligger istället på FNs Säkerhetsråd som förväntas ansvara för att leda och övervaka uppgörelsen i Afghanistan och därmed utgör alltså de permanenta medlemmarna nyckelstater…

Det är första gången en kinesisk kommentar öppet åberopar ett omedelbart bortdragande av USAs och NATOs trupper från Afghanistan som en förutsättning för fred. Vad artikeln inte säger är lika viktigt.

För det första skiljer man det sk afghanska problemet från AfPak, den afghansk-pakistanska frågan. Artikeln ger heller inte en enda referens till Pakistan. Man bör emellertid anta att det kinesiska perspektivet i sin helhet misskrediterar USAs militära närvaro i regionen, då inbegripet Centralasien såväl som Pakistan.

Den bästa möjligheten att komma ifrån Pentagons tryck, är om Obama väljer att utnyttja en snabbt växande antikrigsstämning i landet. Ifall han beslutar sig för att avsluta kriget, ”betyder det inte enbart att gå den amerikanska allmänhetens förväntningar till mötes och rädda fler amerikanska liv, utan också att med det återfå USAs fredliga rykte och förhöja presidentens personliga politiska utsikter”.

Artikeln slutar utan att dra någon historisk analogi med Lyndon Johnsons presidenskap under Vietnamkrigets dagar, men varningen skallar högt och klart om att kriget riskerar att allvarligt skada Obamas politiska karriär och rasera hans utsikter för en andra valomgång i presidentskapet.

Det finns inga alternativ förutom en politisk lösning genom nationell försoning. Varje sådan process bör involvera samtliga ”nyckelaktörer” som kunnat spela en avgörande roll i besluten om landets framtid ”, särskilt den afghanska regeringen, talibanerna och de grupper man allmänt kallar ”krigsherrar”.

Idag inlåst i en ”kaotisk strid”  inbegripet de USAledda koalitionsstyrkorna, ”den afghanska regeringens trupper och inhemska krigsherrar” samt talibaner och al-Qaidastyrkor. Underförstått har stridslinjen dem emellan nu suddats ut.

Samtidigt tvivlar man ingenstans i artikeln på huruvida de sk ‘krigsherrarna’” kan betraktas som seriösa aktörer i det politiska schackspelet. Det öppnar väg för Karzai’s pragmatism och avvisar den opportunistiska hållning som USA och dess västallierade står för med att hålla Karzais allierade utanför denna maktstruktur.

Krigets geopolitik utelämnades helt i artikeln. Det ligger i linje med den kinesiska syn som säger, att det afghanska folket i princip bör ansvara för sin egen framtid. Med detta säger artikeln fullständigt adjö till den kontroversiella tes, som en del experter företräder om en regional lösning på kriget, då nu USA går in i sitt ’stora spel’ med större regionala länder sådana som Ryssland, Kina och Iran, Indien och de Centralasiatiska Republikerna.

För det fjärde, I den afghanska politiska förvirringen tillkommer ett ”inrikespolitiskt kaos”. Omräkning av rösterna i valet bygger på det.

För det femte, Karzai verkar öppna upp en process med trepartssamtal med talibanerna och de större krigsherrarna, såvida USA önskar avsluta sina militära aktioner.

För det sjätte, om det internationella samfundets roll. Å ena sidan efterlyser man ett stöd för en inrikespolitisk afghansk fredsprocess och önskar ha fördel av de grundläggande antikrigsstämningar som finns i USA. Det för att ”påverka” Obama till att avsluta kriget och dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan.

Det kunde ha varit nyttigt för Obama att åberopa det ”internationella tryck” som en ”andra ursäkt” för att dra tillbaka de amerikanska styrkorna. FNs Säkerhetsråd borde få en ledande roll i att organisera den konferens som ska genomföras på basis av konsensus bland  Säkerhetsrådets fem permanenta medlemsstater om en vägkarta och tidtabell för en uppgörelsen om Afghanistan.

En ‘kinkig fråga’ återstår vad gäller parterna, om de kan acceptera talibanerna som blivande nyckelspelare och dessutom få med sig al-Qaidas styrkor, vilket kunde vara en ‘känslig fråga’ med tanke på den stundande internationella konferensens utkomst.

Slutligen säger artikeln, att när väl USA dragit tillbaka sina styrkor från Afghanistan, krävs en internationell fredsstyrka till stöd för den afghanska regeringen och dess säkerhetsstyrkor, vilken företrädesvis kan stå under FN eller ett regionalt stöd.
övers Ingrid Ternert

10 augusti, 2009

Återigen—Det stora spelet

Sparat under: Fred, Iran, Kina, Ryssland, nya, olja — ingrid @ 2:16

vacker-grön-goja

 NEW GREAT GAME REVISITED Pepe Escobar. Asia Times 22 juli

 Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som i förra veckan under fredagsbönen i Teheran, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man.

Delvis har han fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980-talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel. Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion.

 

Den som nyligen förlorat striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini - Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’. Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende?

 

Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som så helt var uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran,

 

Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank. Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar att få slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg. En gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft fräckheten nog att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Förresten är den ganska snygg, myntad i Belgien, med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

 

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna vad gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget. Iran ligger på andra plats då det gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

 

Om alltså Iran någon gång skulle välja en mer öppen relation till Usa, hade dess big oil tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retoriken betyder att ingen Usa-administration någonsin skulle vilja ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

 

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.  Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%.

 

 Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen. Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

 

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen hetta upp den blivande nya multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa skulle kunna lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av att privatisera Iraks enorma oljerikedom.

 

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien är strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i sin egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

 

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Det är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att ju förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, så är Gazprom villig att ta betalt i denna valuta – och inte i dollar. Inom OPECs sekretariat har man redan läst skriften på väggen, och medger att Opec skall börja handla med Euro innan år 2020.

 

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan också t.ex Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut petrodollarn. Det sker utan att för den skull vara slutet för denna – och något som naturligtvis inte sker i morgon dag – utan betyder slutet som världsvaluta för dollarn; slutet för världen att behöva betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, något som fortgått alltsedan 1800-talets senare del.

 

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplex, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man behöver för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Därför kan Iran inte fullt ut utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

 

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, då själv fortfarande i toppen – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till dess pipelines Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

 

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. September 2008 gick den ryske giganten ut med att man tänkte exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Detta projektstartades först av USAs egenproklamerade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och träffades 1988-89 hårt av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog ett slutförande av projektet för $800 miljarder.

 

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan hade uppfört, och dessutom led man brist tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

 

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

 

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra attman skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

 

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blivit avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

 

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

 

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig gjort något till hjälp för Tjetjenien. Och dessutom finns frågan om Armenien.

 

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi, somegentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln 

Det sker dock en omfattande debatt om det hela även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

 

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet tvingas att slutligen slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västligavärlden?

 

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktatur som finns hos mullornas Teheran, vet att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måste kanske vägen gå via Mokva. Detta förklarar varför Iran gör många försök att gå med i SCO.

 

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner när nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.
HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan. 

 

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat deras senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckt upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

 

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

 

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

 

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

 

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

 

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

 

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

 

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivnin-Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

 

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

 

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, är att se Washington åter knyta näven det sista Peking vill, .

 

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men detta är lättare sagt än gjort.

 

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål, SCO har satt upp – än på något långvarigt strategiskt partnertskap

 

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

 

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

 

Trycket att ta kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för Kina att förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

 

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet exempelvis ökar.

 

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta oljeexporten  till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygs-konstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

 

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

 

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan det bli kritiskt. Då gäller det att hinna ifatt klockan före  ett desperat israeliskt anfall, så att man kan accepteras av SCO, alltmedan förhandlingar pågår om en slags stabilitetspakt med Obamas administration.

 

För att allt detta ska kunna gå i lås någorlunta smärtfritt, behöver Iran Kina – vilket då innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina är i behov av och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar i exploatering och utvinning av den kaspiska oljan.

 

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

 

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

 

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte tänker dela Europas energimarknad med Iran.

 

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

 

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen. Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning.

 

Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

 

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina skulle en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle kunna komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

 

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.
 

 

 

övers Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress