22 maj, 2011
21 april, 2011
Libyen och det Stora Spelet om Oljan
Intervju med dr Paul Craig Roberts, fd vice ordförande i USAs Centralbank i Panama City www.presstv.ir/detail/175076.html 20110416
Libyens härskare Muhammed Khadaffi har gjort två misstag, då man hindrat USAs Afrikakommando
genom att inte låta det gå in, utan istället släppt in Kina med sina stora energiinvesteringar, säger en fd USAtjänsteman.
Press TV har intervjuat Dr Paul Craig Roberts, före detta vicechef från Panama City i USAs Finansdepartement, som delar med sig av sina erfarenheter om den libyska revolutionen och varför USAs president Barack Obama behövt störta Khadaffi, då ingen annan USApresidents skulle ha gjort det.
Press TV: Ryssland har kritiserat NATO för att gå långt utöver FNs mandat.
I andra nyheter läser man om en Gemensam operation av Obama, Cameron och Sarkozy, vilka sagt “att lämna Khadaffi vid makten skulle vara ett oavsiktligt förräderi mot det libyska folket”.
Vi vet också att mandatet inte uppmanar till regimförändring; då Obama administrationen sagt att man inte är där för att byta ut regimen; men saker och ting verkar en smula annorlunda nu, eller hur?
Roberts: Visst är det så. Först av allt, lägg märke till att protesterna i Libyen skiljer sig från dom i Egypten eller Jemen eller Bahrain eller Tunisien och skillnaden är, att dessa är beväpnade rebeller.
Men det finns fler skillnader: En annan är att de här protesterna har börjat i den östra delen av Libyen där oljan finns – de har inte kommit från några huvudstäder. Och från början fick vi höra trovärdiga rapporter om att CIA varit inblandad i protesterna och det har funnits ett stort antal pressrapporter om att CIA skulle ha skickat tillbaka sin libyska kontakt för att leda de libyska rebellerna.
Det handlar enligt min åsikt om att få bort kineserna från Medelhavet. Kina har investerat i extensiva energi-och byggnaddskonstruktioner i Libyen. De betraktar Afrika som en framtida energikälla.
USA går emot detta genom att organisera de Förenade Afrikanska Staternas Kommando (USAC), som Khadaffi vägrat att gå in i. Så det finns andra skäl till att amerikanarna vill ha ut Khadaffi.
Och det tredje skälet är att Libyen kontrollerar en del av Medelhavskusten, och den ligger inte i amerikanarnas händer.
Press TV: Vilka är revolutionärerna. USA säger sig inte veta vilka de är, som man har att göra med, men enligt CIA finns det kontakt med revolutionärerna där nere. -Vilka är då är de människor under vilka Libyen kommer att styras under post-Khadaffi eran?
Roberts: Huruvida Libyen kommer att styras av revolutionärer eller ej hänger på om CIA vinner – det vet vi inte än. Som ni sa tidigare, ställer FNs resolution upp gränser för vad européiska och amerikanska styrkor kan uppnå i Libyen. Man kan införa en flygförbudszon, men får inte vara där och strida tillsammans med rebellerna.
Men naturligtvis är det vad CIA gör. Så vi har dessa brott mot FNs resolution. Om NATO som nu är täckmantel för den internationella kommuniteten lyckas störta Khadaffi blir nästa mål Syrien, för Syrien har redan blivit demoniserad.
Varför de går emot Syrien? – Därför att ryssarna har en mycket stor flottbas i Syrien. Och det gör att den ryska flottan finns i Medelhavet; och det är något man inte vill ha. Om USA och NATO lyckas störta Khadaffi, är det Syrien som står näst på tur.
Allaredan ger man Iran skulden för Syrien och Libyen. Iran utgör ett stort mål, eftersom man är en oberoende stat och inte någon nickedocka åt Västs kolonialmakter.
Press TV: Med tanke på Västs expansionistiska agenda, då FNs Säkerhetsråd diskuterat FNs mandat om Libyen, satte inte Ryssland in sitt veto. Helt visst måste Ryssland se USAs, Frankrikes och Storbritanniens expansionistiska politik.
Roberts: Ja det måste de inse; och samma gäller Kina. Det innebär ett mycket större hot mot Kina eftersom man har 50 större investeringsprojekt i östra Libyen. Så frågan är varför Ryssland och Kina avstod från att rösta snarare än att lägga in sitt veto och blockera? Vi känner inte till det svaret.
Kanske tänker man i dessa länder, låt amerikanarna driva det för långt eller så vill man inte konfrontera dom med en militär eller diplomatisk hållning och en slakt av den västliga propagandan gentemot dom. Vi känner inte till skälet, men vi vet att de avstått, för de höll inte med om politiken utan fortsätter att kritisera den.
Press TV: En anselig del av Khadaffis tjänstemän har utestängts från USA såväl som från andra länder. Vi vet också att de libyska revolutionärerna har satt upp en Centralbank och startat en begränsad oljeproduktion och handlar med amerikanska och andra firmor i Väst. Det innebär att vi aldrig sett något liknande hända mitt i en revolution. Verkar inte detta bisarrt?
Roberts: Ja det är mycket bisarrt och mycket troligt. Det bekräftar fakta i rapporterna om att CIA är upphov till dessa sk revolter och protester och bygger upp och kontrollerar dom på ett sätt som utesluter Kina från sina egna libyska oljeinvesteringar.
Enligt min åsikt är det som pågår jämförligt med vad USA och Storbritannien gjort mot Japan under 1930talet. När dessa skar av Japan från oljan, från gummihandeln, från mineraler som malm; blev detta början till det andra världskriget i Stilla Oceanen. Och nu gör amerikanarna och britterna samma sak gentemot Kina.
Skillnaden är att Kina har kärnvapen och äger också en starkare ekonomi än amerikanarna. Och därmed tar amerikanarna en mycket hög risk, inte bara mot sig själva utan också mot resten av världen. Hela världen står nu på spel om amerikanarna överreagerar; amerikansk hybris – drivkraften i den amerikanska hegemonin över världen, driver in resten av världen i ett VärldsKrig.
övers Ingrid Ternert
15 april, 2011
Väst använder utarmat uran i Libyen
15 april 2011 ‘West using depleted uranium in Libya’
Global Research, April 15, 2011
Vapen med utarmat uran
Västs styrkor i krisens Libyen har i sina bombanfall över landet använt sig av utarmat uran. Det säger en expert, trots att dessa styrkor nekat till att ha utnyttjat denna höggradigt giftiga metall.
Conn Hallinan, kolumnist i ‘Foreign Policy in Focus’, berättade för ‘Russia Today’s nyhetsnätverk, att sedan man hade gått igenom de skador man åsamkat tanks i Libyen, är han nästan säker på att man utnyttjat utarmat uran.
“Politiskt sett är det en dålig idé. Medicinskt är det en utomordentligt dålig idé. Det är bara ett av dessa vapen man måste frångå,” fortsatte han.
Han tillade att givet storleken av utarmat uran i händerna på Washington, kommer under år framöver USA bara fortsätta att mätta utländska krigsskådeplatser med denna höggradigt giftiga metall.
Utarmat uran har en halveringstid på 4.5 miljarder år och förtjänat titeln “den tysta mördaren som aldrig stoppar sitt mördande” i det utsatta Libyen.
Raketanfall, bomber och kryssningsmissiler med utarmat uran i spetsen och metallen tungsten som har lätt att tränga igenom tungt pansar och förstärkningar.
Luft, vatten och mark är också kontaminerade på ställen där sådana vapen utnyttjas.
Dr Doug Rokke, den fd chefen för Pentagons Utarmade Uran Projekt, säger att det inte finns något sätt att fullständigt dekontaminera ett område som blivit träffat av uran.
Allvarliga långvariga hälsoproblem på grund av utnyttjandet av utarmat uran i bomber kan orsaka allt från cancer till leukemi och genetiska mutationer.
Förenta Nationerna har förbjudit tillverkning, tester, utnyttjande, försäljning och lagring av vapen med utarmat uran.
USA fällde tusentals utarmade uranbomber över den irakiska staden Falluja under 2003, vilket kom att döda tusentals människor.
En stor del av alla nyfödda i Fallujah har alltsedan anfallet lidit av abnormiteter och antalet mutationer bland nyfödda är högre än vad man funnit i Japan efter att Amerika hade attackerat detta land i Asien under det Andra VärldsKriget.
Amerikanska, brittiska, franska, kanadensiska, danska och belgiska krigsflygplan har genomfört anfall mot Libyen under FNs Säkerhetsråds Resolution 1973 som auktoriserade ”alla nödvändiga åtgärder” till skydd för civila.
Detta sker alltunder Libyen fortsätter slåss i en konflikt mellan revolutionärer och styrkor lojala med detta nordafrikanska lands omstridda ledare Muhammed Khadaffi.
AFP säger att Khadaffis styrkor dödat åtminstone 10 000 människor under de pågående striderna och Libyens Nationella ÖvergångsRåd sa i tisdags att ännu
30 000 blivit sårade och att 20 000 till fortfarande saknas.
övers Ingrid Ternert
20 mars, 2011
Oljan är de USA-NATOledda krigens ‘krigstrofé’
Invasion av Libyen med ett humanitärt mandat, skulle kunna tjänat samma storföretags intressen som de vid 2003 års invasion och ockupation av Irak.
Det underliggande målet är att få kontroll över Libyens oljereserver, destabilisera det Nationella Oljebolaget och privatisera landets oljeindustri.
Alltså att lägga över kontroll och ägarskap av oljetillgångarna i utländska händer.
Det Nationella OljeBolaget rankas 25 bland världens 100 största oljebolag (Libyaonline.com) Den planerade invasionen av Libyen, vilken redan är igång i en bredare ”kamp om oljan”. Nära 80 procent av Libyens oljereserver ligger i ‘Sirte Gulf basin’ i östra Libyen.
Libyen är en prisad ekonomi. ”krig är bra för affärer”. Olja är trofén i de USa-NATOledda krigen. Wall Street, de Anglo-Amerikanska oljejättarna, USA-EUs vapenproducenter skulle bli de okända förmånstagarna i denUSA-NATOledda militära kampanjen riktad mot Libyen.
Libysk olja är en vinst för de Anglo-Amerikanska oljejättarna. Medan marknadsvärdet på råolja ligger väl över 100 dollar per fat, är priset för libysk olja extremt lågt, så lågt som $1.00 per fat (enligt en uppskattning).
Som då en oljemarknads expert kommenterat något kryptiskt: ”Med $110 per fat på världsmarknaden, skulle med enkel matte kunna ge Libyen en marginalprofit på $109.” (Libyen Oil, Libya Oil One Country’s $109 Profit on $110 Oil, EnergyandCapital.com 12 mars 2008)
Utländska oljeintressen i Libyen
Utländska oljebolag som tidigare opererat i Libyen inkluderar Frankrikes Total, Italiens ENI, Kinas Nationella PetroleumBolag, Brittisk Petroleum, spanska oljekonsortiet REPSOL, ExxonMobil, Chevron, Occidental Petroleum, Hess, Conoco Phillips.
Observera att Kina spelar en central roll i Libyens oljeindustri. ‘China National Petroleum Corp’ (CNPC) har haft en arbetsstyrka på omkring 400 anställda.
Antalet kineser anställda i Libyen har varit i storleksordningen 30 000. 11% av Libyens oljeexport går dessutom till Kina. Då man inte har några siffror på storleken och betydelsen av CNPC’s produktion och utvinning, ser de ändå ut att vara avsevärda.
Mer generellt anser man i Washington att Kinas närvaro i NordAfrika innebär ett intrång. Från en geopolitisk synvinkel utgör Kina ett hinder. Den militära kampanj som är riktad mot Libyen har som mål att utesluta Kina från NordAfrika.
Vad som också är viktigt är Italiens roll. ENI, det italienska konsortiet pumpar upp 244 000 fat gas och olja, vilket innebär nära 25% av Libyens totala export.
Bland USAs bolag i Libyen beslutade man redan för ett halvår sedan att Chevron och Occidental Petroleum, Oxy, inte skulle förnya sina libyska olje- och gasutvinningskontrakt. Se ‘Varför tänker Chevron och Oxy lämna Libyen?’ -Voice of Russia 6 okt 2010.
Som kontrast har det tyska oljebolaget R.W. DIA E i nov 2010 undertecknat ett långvarigt kontrakt med Libyens Nationella OljeBolag (NOC), vilket innebär en produktionsdelning (The AfricaNews – Libya: German oil firm signs prospecting deal).
De finansiella prispengarna såväl som ”krigsbytet” är extremt högt. Militäroperationen syftar till att avrusta Libyens finans-institutioner och att konfiskera miljarder dollar av Libyens finansiella tillgångar i västliga banker. Märk väl har Libyen en klen militär förmåga och luftförsvarssystemet är svagt.
Libyens Oljekoncessioner – Att rita om Afrikas karta
Libyen förfogar över Afrikas största oljereserver.USA-NATOs inblandning har ett strategiskt syfte: Det innebär en regelrätt plundring och stöld av nationens oljerikedomar under täckmantel av humanitär intervention.
Denna militära operation skall förutom etablering av USAs hegemoni i NordAfrika, en region som historiskt varit dominerad av Frankrike och i mindre grad Italien och Spanien.
Med tanke på Tunisien, Marocco och Algeriet, har Washington lyckats försvaga de politiska band som dessa länder hade till Frankrike och öva påtryckning till att installera en ny politisk regim med nära förbindelser med USA.
Denna försvagning av Frankrike utgör en del av USAs imperialistiska design. Det är en historisk process som går tillbaka till Indokinakrigen.
USA-NATOs intervention leder till en möjlig formation av USAs klientregimer, vilket också innebär en uteslutning av Kina från regionen och utmanövrering av Kinas Nationella OljeBolag (CNPC).
De Anglo-Amerikanska oljegiganterna inklusive British Petroleum, som år 2007 undertecknat ett oljeutvinningskontrakt med Khadaffis regim, är bland de möjliga ‘vinnarna’ av USA-NATOs planerade militäroperation.
Det som står på spel är mer generellt att rita om Afrikas karta, vilket innebär en ny-kolonial omfördelning, skrotning av 1884 års demarkationslinjer från BerlinKonferensen, Usas erövring av Afrika i allians med GrBr i en Usa-Natoledd aktion.
Den koloniala uppdelningen av Afrika 1913. Libyen: Strategisk sluss från Sahara över till CentralAfrika.
Libyen gränsar till ett flertal länder inuti Frankrikes intressesfär, inklusive Algeriet, Tunisien, Niger och Chad. Chad är en möjlig oljerik ekonomi.
ExxonMobil och Chevron har intressen i Södra Chad med ett oljeledningsprojekt. Södra Chad utgör en ingång till Sudans Darfurregion, som också är strategisk med tanke på dess oljerikedom.
Kina har oljeintressen i både Chad och Sudan. Kinas Nationella OljeBolag (CNPC) undertecknade år 2007 ett långtgående avtal med regeringen i Chad.
Niger är strategisk för USA med tanke på dess stora uranreserver. För närvarande dominerar Frankrike uranndustrin i Niger genom det franska nukleära konglomeratet Areva, tidigare känt som Cogema. Kina har också intressen i Nigers uranindustri
Mer generellt är för Förenta Staterna Libyens södra gräns strategisk i dess försök att utvidga sin intressesfär i detta Afrika, ett territorium som sträcker sig från Nordafrika till Central- och VästAfrika. Historiskt var regionen en del av Frankrikes och Belgiens kolonialimperier, vars gränser slogs fast vid 1884 års Berlinkonferens.
USA spelade då en passiv roll. Det nya 21a århundrade som åter uppdelat den africanska kontinenten, baserades på kontrollen över oljan, naturgasen och de strategiska mineralerna (kobolt, uran, krom, magnesium, platina och uran). De stöder i stor utsträckning det dominerande Anglo-Amerikanska bolagets intressen.
USAs inblandning i Nordafrika har förändrat regionens hela geopolitik. Det underminerar Kina och överskuggar Europeiska Unionens inflytande.
Denna nya uppdelning av Afrika inte endast försvagar de tidigare kolonialmakternas roll i Norra Afrika (inbegripet Frankrike och Italien). Det är också en del av en bredare process att åsidosätta och försvaga Frankrike (och Belgien) i en stor del av den afrikanska kontinenten.
USAs nickedocksregimer have been installed in several African countries vilka historiskt sett låg inom Frankrikes inflytelsesfär (och Belgien), inklusive republiken Kongo och Rwanda. Flera länder i Västafrika (inklusive Elfenbenskusten) är predestinerade att bli en av USAs proxystater.
Den Europeiska Unionen är starkt beroende av Libyens oljeflöde. 85 procent av dess olja säljs till europeiska länder. I händelse av krig mot Libyen, kunde oljeförsörjningen till länder i Väst bli ytterligare påverkad, liksom Italien, Frankrike och Tyskland. Trettio procent av Italiens olja och 10 procent av dess gas importeras från Libyen. Libyens gas går genom Green-streams oljeledning i Medelhavet.
Följderna av dessa möjliga avbrott blir omfattande. De har också en direkt bäring i förhållandet mellan USA och Europeiska Unionen. Oljeledningen Green-stream knyter samman Libyen med Italien.
Sammanfattande notering
Vår media är genom en massiv desinformationskampanj inblandad i att rättfärdiga en militär agenda vilken ger, om den genomförs, förödande konsekvenser inte enbart för det libyska folket: de sociala och ekonomiska konsekvenserna skulle märkas över världen.
Det finns för närvarande tre distinkta krigsscener i det bredare Mellanösterns Centralasiatiska region: Palestina, Afghanistan, Irak. I händelse av attack mot Libyen, skulle en fjärde krigsscen öppnas upp i NordAfrika, med risk för en militär upptrappning.
Den allmännaopinionen måste ta i beaktande den gömda agendan bakom den påstådda humanitära missionen, hyllad av Natos statsöverhuvuden och regeringar i NATOs länder som ett ”rättvist” krig. Teorin om det ”Rättvisa kriget” i både dess klassiska betydelse och dagens versioner framhåller krig som en ”humanitär operation”.
Den uppmanar till militär intervention på etiska och moralisk grunder mot ”skurk stater” och ”Islamska terrorister”. Teorin om det rättvisa kriget demoniserar Khadaffiregimen medan man ger USA-NATO ett militärt mandat till intervention.
NATO länders stats-och regeringsöverhuvuden är arkitekterna till krig och ödeläggelse i Irak och Afghanistan. I en ytterst vriden logik hyllas dessa som förnuftets röst, som representanter för det ”Internationella Samfundet”.
Realiteter vänds upp-och ner. En humanitär intervention genomförs av krigsförbrytare i hög position, som är ohotade väktare av teorin om det Rättvisa Kriget.
Abu Ghraib, Guantanamo,… Civila offer i Pakistan genom USAs drönar-attacker mot städer och byar beordrade avpresident Obama, ligger inte på nyheternas förstasida, det gör inte heller två miljoner döda civila i Irak.
Det finns inte något sådant som ett ”Rättvist krig ”, upplevt under USA imperialismens historia. Rapporten år 2000 om ‘Project of the New American Century’ med titeln ”Rebuilding Americas’ Defenses”, med uppmaningen att bedriva ett erövringskrig. en av huvudkomponenterna i det militära upplägget är: Att ”strida och beslutsamt vinna i multipla, samtidiga krig”. ”Operation Libyen” är del av den processen. Det är en annan krigsskådeplats i Pentagons logik om ”samtidiga krig”.
PNAC dokumentet reflekterar trosvisst USAs militära utvecklingsdoktrin sedan år 2001. USA planerar utkämpa flera samtidiga krig i världens skilda regioner.
Medan man skyddar Amerika, nämligen att USAs ”Nationella Säkerhet” ska utgöra ett mål, så beskriver PNACrapporten varför dessa multipla krigsscener behövs. Det humanitära rättfärdigandet nämns inte.
Vad är meningen med Amerikas militära vägkarta?
Libyen är måltavla för att man är en av många återstående länder utanför Amerikas inflytelsesfär, som inte lyckas ställa in sig efter USAs krav. Libyen är ett land som blivit utvald att bli en del av en militär ”vägkarta” viken består av ”multipla samtidiga krigsskådeplatser”. Med Natos förre befälhavare general Wesley Clarks ord:
”I Pentagon under november 2001, hade en av de högre militära stabscheferna tid med ett samtal. Ja, vi är fortfarande på spåret att gå mot Irak, sa han. Men det var mer. detta diskuterades som en del i en femårig kampanjplan, sa han, och där var totalt sju länder, med början i Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Iran, Somalia och Sudan…. (Wesley Clark, Winning Modern Wars, p. 130).
övers Ingrid Ternert
16 mars, 2011
Japans kärnkraftkatastrof skrämmer Indien
Tsunamiexpert: Några fler jordbävningar att oroa sig över
Triumf och rädsla då räddningspersonalen går igenom Japans kärnkraftsolycka och skrämmer upp Indien
av Sudha Ramachandran 17 mars Asia Times
Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen hade att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” förklarar Purkayastha.
Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är den största i världen och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkan-region.
Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område - medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som har drabbats av tre allvarliga jordbävningar under de gångna två decennierna med magnituder som överstiger 5, inklusive en under 1993 som kom att lämna nära 10 000 döda människor.
Man har också rest frågor om säkerheten hos indiska Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan hamnat i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som uppmärksammade allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.
Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka utnyttjar icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationers indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi.
”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss på vår erfarenhet av PHWRs och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.
”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, så har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är fullständigt insatta i teknologin, så att de snabbt skulle kunna hoppa in och få tillbaka situationen till det normala.
Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på det här snabba och effektiva sättet inför en olycka inne i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.
Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.
Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.
Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregion.
Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område – medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som har drabbats av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993 som lämnade nära 10 000 döda människor.
Man har också rest frågor om Jaitapurs reaktorers säkerhet. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRs reaktor har en oprövad konstruktion och den första enheten har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare, som kommit att uppmärksamma allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.
Då Indien själv har byggt 18 PHWR, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss på vår erfarenhet av PHWR och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Detta istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, vilka vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.
”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, finns indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunnat hoppa in och få tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på det snabba och effektiva sättet inför en olycka i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närmaste decennier,” sa Gopalakrishnan.
Under åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima hade kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.
Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut av premiärministerns utlovade granskning av kärnreaktorerna. ”Vi skulle redan kunna förutspå rapporten – då allt vi hade behövde göra är att lyssna på vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.
Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning - som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område – medan den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder som överstigit 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993 som lämnat nära 10 000 människor döda.
Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare vilka uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.
Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, som använder icke anrikat naturligt uran till bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita sig till vår erfarenhet av PHWRs och bygga fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan. Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om.
”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, har vi indiska ingenjörer och vetenskapsmän, vilka är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och få tillbaka situationen till det normala. Att indiska ingenjörsteam hade kunnat reagera på detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i någon av de andra importerade reaktorerna vore i det närmast omöjligt, åtminstone under närliggande decennier,” sa Gopalakrishnan.
Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima skulle kunna få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.
Aktivister säger att de inte väntar sig att något kommer ut från premiärministerns utlovade granskning av kärnteaktorerna. ”Vi kan redan förutspå rapporten – då allt vi behöver göra är att lyssna till vad kärnenergiexpertisen haft att säga under de senaste dagarna, så vet vi vad rapporten kommer att innehålla,” observerar Purkayastha.
Explosionerna vid Fukushimas kärnkraftsanläggning har återupplivat oppositionen mot den kärnkraftsanläggning – som är världens största och ligger vid Jaitapur i Maharashtras Konkanregionen. Alltunder det att Jaitapurs förespråkare säger att den ligger i ett seismiskt säkert område - då den ligger i Zon 3 – påpekar aktivister att den ligger i en region som blivit drabbad av tre allvarliga jordbävningar med magnituder överstigande 5 under de gångna två decennierna, inklusive en under 1993, som lämnat nära 10 000 döda människor.
Man har också rest frågor om säkerheten hos Jaitapurs reaktorer. Indien planerar inköp till Jaitapur av sex europeiska kärnkraftreaktorer (EPRs) från det franska bolaget Areva. EPRreaktorer har en oprövad konstruktion och dess första enhet har redan kommit i svårigheter med brittiska och finska kärnreglerare som uppmärksammat allvarliga svagheter i konstruktionen av dess kontroll- och säkerhetssystem.
Då Indien själv har byggt 18 PHWRs, vilka använder icke anrikat naturligt uran som bränsle, så är tre generationer indiska ingenjörer och vetenskapsmän förtrogna med denna tryckvatten-teknologi. ”Det säkraste sättet är att befästa och förlita oss till vår erfarenhet av PHWRs och bygger fler sådana reaktorer,” sa Gopalakrishnan.
Istället för att regeringen införskaffar franska EPRreaktorer till Jaitapur, som vare sig indier eller fransmän vet särskilt mycket om. ”Om en större olycka skulle inträffa i en PHWRreaktor, förfogar vi över indiska ingenjörer och vetenskapsmän som är så fullständigt insatta i teknologin, att de snabbt kunde hoppa in och få tillbaka situationen till det normala.
Att indiska ingenjörsteam skulle kunna reagera på detta snabba och effektiva sätt inför en olycka i någon av andra importerade reaktorer vore i det närmast omöjligt, åtminstone under de närmaste decennierna,” sa Gopalakrishnan.
Åren framöver tänker Indien lägga ut miljarder dollar på importerade reaktorer. Explosionerna i Fukushima kan få regeringen att inse, att dessa kanske inte utgör det säkraste valet.
övers Ingrid Ternert
15 mars, 2011
Japan som Tjernobyl?
– Det är helt enkelt felaktigt. Ingen av mina kollegor skulle påstå något sådant, säger han till TV4 Nyheterna.
Den stora skillnaden är att explosionen i Tjernobyl skedde i en aktiv reaktor – medan reaktorerna i Fukushima 1 varit avstängda när det smällde.
– Reaktorerna i Tjernobyl rusade. Energin i explosionen i en aktiv reaktor är tusen gånger högre än i en avstängd. I Fukushima handlar det överhuvudtaget inte om kärnexplosioner, utan om vätgasexplosioner, säger Janne Wallenius till TV4.
Han tror också att antalet dödsoffer blir lågt.
– 30-40 stycken människor dog av akuta strålningsskador i Tjernobyl. Det kommer inte att hända här. Det finns en person som har dött, men det var inte på grund av strålningen. Den personen hade tagit emot strålningsdosen 100 millisievert.
5 februari, 2011
Nya honungsbin i Mellanöstern – efter Egypten
New bie butterflies – av Chan Akya Asia Times 5 feb 2011
d(ft(x),ft(y)) > exp(at)d(x,y)
Vad gör en så förkortad matematisk formel i början av denna artikel, det kanske läsaren undrar. Svaret kommer nedan.
På den fråga som hängt i luften i oräkneliga storstäder och diplomatkvarter sedan mitten av förra veckan: Just hur har några barn, då de på måfå skickat ut textmeddelanden till varandra och postat dom på Twitter, kunnat bidra till att Egypten övergick i anarki?
Ja det finns många variabler i denna historia om inflation, arbetslöshet, brist på medborgerliga rättigheter och annat. Här sätter vi emellertid fokus på hur geriatriska lagstiftare närmat sig teknologin och en förbigången ungdom, samt innebörden i gapet dem emellan.
Som när det gäller den matematiska formeln, är detta inte alltför mycket att oroa sig över- allt vad det i praktiken betyder är att för det mesta påverkar inte saker och ting varandra särskilt mycket, men när de verkligen gör det, blir saker och ting jäkligt snabbt rätt knepiga. Eller något liknande.
F-16s visavi Twitter
Televisionsbilder på F-16s cirklande runt TahrirTorget i Kairo har också visat upp det intressanta svaret från massorna på displayen däruppe – en ilska snarare än en rädsla. I stor utsträckning har detta tillsammans med det armerade fordonet på vägarna – haft strikta order att inte engagera demonstranterna – blivit till symbol för hela skalan av den egyptiska elit som är “färdig men inte beredd” att konfrontera massdemonstrationerna.
Tänk er bara, F-16 är luftens odiskutabla härskare och har aldrig skjutits ner i luftstrid; i skarp kontrast till ryska flygplan av samma årgång och pris. Planet var också ett av de viktiga militära delar som USA donerade, eftersom det har hållit Egyptens väpnade styrkor vid makten och erbjudit amerikanarna diplomatiskt stöd. I själva verket har hela konstruktionen av arabisk makt kommit att röra sig om två idéer:
1. Makt är rätt.
2. Makt är rätt med en gangster-armé till regeringens förfogande.
3. Israel är ond.
Mellan dessa två politiska linjer ansågs den mytiska ”arabiska gatan” antingen falla ner av rädsla eller vara full av rättmätig indignation. Företrädesvis bådadelar, alltmedan härskarna stack iväg med oljetillgångar eller amerikanskt bistånd. I varje fall har idén fungerat och under lång tid varit allt det man kunnat se på den arabiska televisionens material om antingen a) hur stor deras armé är eller b) hur ond Israel är.
Även i länder som Jordanien och Egypten med vänskapsavtal med Israel, var formeln inte särskilt annorlunda. I hasorna på det första Gulfkriget 1991 såddes emellertid fröet till en gränsöverskridande arabnationalism, till Gamal Abdel Nassers Egypten, vilket därefter helt olägligt slagit tillbaka på Amerika. I denna sociala konstruktion har Internet gjort sitt intåg och senare också satellittelevision, först på engelska och därefter på arabiska.
Även om effekten snarare kom att hjälpa, än att utmana regimerna. Snart bytte tusentals och senare miljontals unga araber synpunkter om sina respektive israeliska jävlar, och sätt att ordna upp situationen. Unga araber kom alltmer att vända sig bort från sina nationella identiteter – förenade genom hatet mot en gemensam fiende, där USA utgjort dess verkliga sponsor.
Det blev början på en gemensam arabisk kultur; och det som imperiemakter utifrån tryckt på dem. Det är otroligt att man kunnat förbise denna förändring av stämningarna i dessa länder, medan man bland arabregimerna hade fokuserat det befintliga hotet från dess förespråkare.
Som då Internet var utom kontroll och al-Qaida aktivt gick ut och rekryterade för ändamålet, alltså framgången för den video som visar hur amerikanska trupper attackerats av bomber i Irak och Afghanistan, något som enbart inspirerat yngre radikaler. På grund av detta kom ett gapande hål att ligga öppet i etablissimangets säkerhetsinriktade infrastruktur.
Om man betänker detta, är en väpnad styrka en matematisk beräkning som inbegriper förmåga att slå tillbaka en attack med överlägsen styrka. För att kunna göra det behöver man förlägga styrkan där den behövs – och däri ligger problemets kärna.
Medan det är relativt trivialt att räkna ut var man ska placera en arméenhet för att konfrontera en fiende (vid gränsen om man är fransman, vilket är en helt annan fråga).
Detsamma gäller inte, då man dirigerar de människor inom landet som är benägna att ta till våld. Säkerheten i arabiska länder inriktar sig därför på att skydda betydelsefulla människor och platser; och lämnar resten av landet öppet. Detta är precis det som gör att terrorister har kunnat sikta in sig på marknadsplatser i Irak och på de moskéer som utnyttjats av shiaminoriteter inom samhällen som Pakistan.
Som ett eko av detta har protesterande civila på måfå börjat samlas på platser runtom i Tunisien för att därmed hålla inblandningen av polisen nere till ett minimum. Då väl målet att störta den tunisiska presidenten blev uppnått, skulle det sprida sig relativt snabbt runt Egypten. ‘Och alla kom de att falla’ (vilket beskrivs i Asia Times 20 jan 2011).
Skilda länder som Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten, som trott att de behärskade övervakningen av mobilsamtal, kom efter attackerna mot Indien år 2008 underfund med att Blackberrys samtalsservice inte varit tillgänglig för deras säkerhetsstyrkor.
Även då de kämpat sig till att överlista denna teknologi, har de anonyma meddelandena på mediasidor som Twitter hamnat i rampljuset och tillåter synbart likasinnade att samlas på cybernätet runt ett ämne för att sedan i realtid genomföra det hela, innan någon annan så mycket som hunnit räkna ut vad man diskuterar.
I själva verket går kommandostrukturen i stöpet, då folkmassan spontant dyker upp på skilda platser i olika stora städer. En kapten i en lokal enhet kunde egentligen inte veta hur man kör iväg en upprörd folksamling eller svarar upp mot viktiga förfrågningar om förstärkning från en annan del av Kairo.
Och inom någon dag kom anarkin snabbt att växa.
Fjärilseffekten komplett
Demonstranternas kalkyler kunde snabbt ha gått fel – som de gjorde i Peking den 4 juni 1989 – men det finns viktiga skillnader mellan Kina och Arabstaterna. Det underliggande skeende som protesterna spelat på, var enväldets andra krycka (den första är militären); nämligen den panarabiska nationalismen lätt utnyttjad för att prisa palestiniernas sak. Oturligt nog för härskarna var deras unga armé och resten av den upprörda ungdomen uppfödd av samma arabnationalistiska regim.
Man skulle lätt kunna få en upprörd ungdom att hata en utländsk makt som Israel (eller som i Pakistan-Indien), men det är en annan fråga att få samma kille att för “landets” skull skjuta mot någon från samma by som man vuxit upp i.
(I kontrast till den kinesiska armé som uppfostrats till maximen att “framförallt följa order” vilket i ett traditionellt konfucianskt samhälle bara betyder en enda sak).
Med bluffen avslöjad, blev det tekniska gapet komplett mellan gatan och arabvärldens etablissimang. Härskare förfogade över vapen, som de inte kunde använda mot en befolkning, de inte enbart genom sin kontroll hade förståelse för.
Spelet över – Nästa akt – Vad detta leder till
Utifrån det som nämnts i andra artiklar tror man att dominobrickorna ska falla över hela Mellanöstern. Libyen kan inte ligga långt efter, men det är mer troligt att länder som Algeriet, Syrien och Jordanien kan vänta sig ett större tryck under de månader som kommer.
Irak kommer troligen att slitas sönder, av vad som nu händer i nästa skede av dess sunni-shia konflikt; och ger Iran fördelen vad gäller oljereserver och produktion.
Nya regeringar som övertar makten inom olika länder i MellanÖstern kommer sannolikt att domineras av likar till det Muslimska Broderskapet, indoktrinerade i tungt wahhabbireligiösa banor om världen. Deras förenande faktor skulle mycket väl kunna vara ett gemensamt hat mot Israel, då regionens strategiska styrkebalans ger en överväldigande fördel för landet (särskilt som USA verkar gå in med mer kraft för att skydda sina oljekällor), är det ännu mer troligt att deras första mål blir Iran snarare än Israel.
Troligtvis utgår det i form av sunniterrorism gentemot majoriteten shia; men man kan inte bortse från att Pakistan i sådant fall kommer att sjunka ner i en samtidig orgie av våld gentemot sin shiaminoritet. Då man räknar med utvecklingen i länder som Tunisien och Egypten, kunde det också kunna få iranierna oroliga för liknande utbrott i sina egna (shia)länder.
Minnen från resningen i landet efter återvalet av president Mahmud Ahmadinejad kunde mycket väl finnas kvar i minnet; i vilket fall kunde de bli oroliga för att instabiliteten i resten av Mellanöstern kunde komma tillbaka och bita dom.
Detta är precis den knut, där man både i USA och Israel hade tjänat på engagemang snarare än konfrontation med Iran.
Huruvida man kan komma så långt tillsammans, det är en annan fråga (Se Asia Times 18 dec 2010).
övers Ingrid Ternert
20 januari, 2011
BRIC – en blivande babyjätte
av Anna Forostenko 18 jan Voice of Russia
En berömd amerikansk ekonom vid namn Jim O’Neil, mest känd för sina välkända ekonomiska teser om de ekonomiskt kopplade stater som kallas BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, och enligt honom nu också Sydafrika), har idag även föreslagit att ta med Mexico, SydKorea, Turkiet och Indonesien i gruppen av de snabbast växande ekonomierna.
Idén om att utvidga BRIC kom till för ett tag sedan, och förra året gick Sydafrika in i gruppen. Därför skulle det vara mer korrekt att kalla denna sammanslutning för BRICS. Eller små och icke flytande marknader.
Jim O’Neil ser de så-kallade växande marknaderna som potentiella kandidater för medlemskap i BRIC-gruppen, och han betonade att det konstiga i att beteckna dessa som utvecklingsmarknader.
Han tycker att länder där nationalprodukten överstiger en procent av världens GDP borde ingå i gruppen. Kandidaternas samlade GDP utgörs av 5.5 procent. Samtidigt växer deras roll i världspolitiken..
“Dessa länder är världsekonomins stabilisatorer, och samtidigt skulle de kunna spela en viktig roll roll för politisk stabilisering, särskilt till att lösa regionala konflikter, icke-spridning av kärnvapen, kampen mot internationell terrorism och ta hand om klimatförändringen,” säger Andrei Volodin.
Termen BRIC anses vara en grupp länder vilka kommer utgöra den drivande kraften i världsekonomin. Jim O’Neil insisterar på att de fyra ländernas totala ekonomi inom 40 år kommer att överstiga 7-gruppens ekonomi. Nu på senare tid har en växande grupp människor börjat stödja denna idé, säger Andrei Volodin.
“Världsekonomin kommer att förändras helt, om ekonomin i de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina liksom Afrika, Indonesien, Mexiko, Argentina och SydKorea börjar växa snabbt.
Skälet till detta är att de här inflytelserika staterna idag utvecklar sin medelklass och konsument efterfrågan. I fortsättningen kommer det att skapa en oavbruten period av vital ekonomisk tillväxt och en energisk återväxt,” sa Andrei Volodin.
Allt detta visar hur det världsekonomiska systemet gradvis förändrats. De länder som i början av århundradet spelat en ledande roll har nu börjat förlora sina positioner. Samtidigt har de länder som för tio år sedan tillhörde tredje världen, nu börjat få inflytande inom världsekonomin.
övers Ingrid Ternert
25 december, 2010
Vadslagning och bluff i det nya Stora Spelet om Centralasiens olja
av Pepe Escobar Asia Times 14 okt 2010
Framtida historiker hade mycket väl kunnat hålla med om att det 21a århundradets SidenVäg för första gången öppnades för affärer den 14 december 2009. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt sattes i drift, och förband den fabulöst energi-rika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) till Xinjiang provinsen i Kinas Fjärran Väst.
Hyperbolen avhöll inte mannen bakom det spektakulära namnet Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara kommersiell eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina, genom sin kloka och förutseende politik, har blivit en av nyckelgaranterna för vår globala säkerhet.”
Botten ligger år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att kryssa sig fram till dimmiga ekonomiska höjder och göra sig bekanta med naturgas från den 1833-kilometer långa CentralAsiatiska pipeline, som då projekterats att operera i full drift och med full kapacitet.
Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan ha fått smak på Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver: konservativt beräknade till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat– vilket skulle vara mer än i Iran. När George W Bush administrations fåtölj-generaler startade sitt ”krig mot terrorn”, var detta inte exakt det dom hade i sinnet.
Kinas ekonomi är törstig, och så dricker den djupt och planerar ännu djupare. Det hela kräver Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan. Istället för att lägga mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller sätta upp militärbaser över hela det större Mellanöstern och CentralAsien, utnyttjade Kina sina statliga oljebolag till att få något av den energi man behövde genom att helt enkelt lägga anbud på den i en perfekt laglig irakisk oljeauktion.
Under tiden i det Nya Stora spelet i Eurasien, hade Kina den goda smaken att inte skicka soldater överallt eller gå ner sig i en oändlig gyttja i Afghanistan. istället gjorde kineserna helt enkelt en direkt kommersiell uppgörelse med Turkmenistan och tjänade på landets meningsmotsättningar med Moskva och så byggde man själv en pipeline som levererar den naturgas man behöver.
Inget att undra på då att Barack Obama administrationens Eurasiska energihövding, Richard Morningstar, blev tvingad att medge vid en hearing hos Kongressen, att USA helt enkelt inte kan tävla med Kina när det kommer till CentralAsiens energirikedom. Om bara han hade levererat samma budskap till Pentagon.
Den iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om att dela upp oljetillgångarna mycket, mycket allvarligt. Då oljepriset nådde upp till US$150 dollar fatet under 2008 -innan USA-utlöste en global finansiell härdsmälta - hade kinesiska statsmedia tagit sig till att kalla utländska Big Oil ”internationella petroleumkrokodiler”, med denna implikation att Västs gömda agenda kom att slutgiltigt stoppa Kinas obevekliga utveckling död i sina spår.
Mer än en fjärdedel av vad som är kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina kunde lätt ha grabbat till sig allt. Få tycks veta att Kina själv i realiteten är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis steget under Iran och lite mer än Mexico. Under 1980 konsumerade Kina bara 3% av världens olja . Nu tar man ungefär 10%, och blir med det planetens näst största konsument.
Man har redan gått förbi Japan i den kategorin, även om man fortfarande är långt bakom USA, som äter upp 27% av den globala oljan varje år. Enligt Internationella Energorganisationen, står Kina för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till 2030. Och man antar att Kina kommer att växa ”endast” 6% per år, vilket är baserat på nuvarande ökning, och det verkar otroligt.
SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda swing producenten – som kan justera mängden uppumpad olja upp eller ner som man vill - med möjlighet att märkbart öka den uppumpade oljan. Detta är ingen tillfällighet, då man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd), har man blivit en av Pekings största oljeleverantörer.
De tre största, enligt Kinas Handelsministerium, är SaudiArabien, Iran och Angola. Under 2013-2014, om allt går som det ska, tänker kineserna lägga Irak till den listan på ett stort sätt, men först behöver detta drabbade lands oljeproduktion börja tappas upp. Under tiden är det den iranska andelen av Eurasiens energiekvation som är verkligt nerv-knäckande för Kinas ledare.
Kinesiska företag har investerat några stapplande $120 miljarder i Irans energisektor över de gångna fem åren. Iran är redan nummer två som Kinas oljeleverantör, med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energijätten Sinopec har satsat $6.5 miljarder till att bygga oljeraffinaderier där ute.
Genom hårda FörentaNations-införda amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, har emellertid landet brist på hög-teknologisk know-how till att erbjuda sig själv, och landets industriella struktur ligger i spillror. Chefen för dess nationella iranska oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt erkänt att maskineriet och de delar som använts i den iranska oljeproduktionen fortfarande måste importeras från Kina.
Sanktioner kan vara dödande, hindra investeringar, öka handelskostnaden med över 20%, och allvarligt försvåra Teherans möjlighet att låna på världsmarknaderna. Icke desto mindre har handeln mellan Kina och Iran vuxit med 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst har slängt åt Iran sanktioner, embargon och blockader, har Iran sakta utvecklats till en viktig korridor för Kina - såväl som Ryssland och energi-fattiga Indien. Till skillnad från Väst investerar de alla som vansinniga där, för där är det lätt att få konsessioner från regeringen;
Det är lätt och relativt billigt att bygga en infrastruktur; och att vara en inisider då det kommer till iranska energireserver är en nödvändighet för varje land som önskar bli en viktig spelare i Pipelineistan, vilken tävlar med ett schackbord av möjliga svåra energiledningar, över vilka mycket av det Stora Spelet i Eurasien äger rum. Utan tvekan erbjuder sig alla tre länders ledare, vilka gudar de än föredrar att dyrka, så att Washington kan fortsätta göra det så lätt (och lukrativt) för sig som möjligt.
Det är nog få i USA som känner till att förra året SaudiArabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, kurtiserat Washington, och lider brist på paranoia om det iranska kärnenergiprogrammet – då man erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja som landet för närvarande importerar från Iran, fast till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en nyckel, är en långvarig strategisk allierad, avslutade uppgörelsen.
Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har landet gjort lite för att diversifiera sin ekonomi förutom olja- och naturgasexport under de gångna trettio årens: inflation på mer än 20%; arbetslöshet på mer än 20%; och unga välutbildade människor som flyr utomlands, med en större flykt av intellektuella från det utsatta landet. Och tro nu inte detta räckervad gäller landets litania med problem.
Man hade velat bli medlem i Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den är en flerbottnad ekonomisk/ militär samarbetsunion, som är ett slags asiatiskt svar på NATO- North Atlantic Treaty Organisation- men har bara officiella SCO observatör, därför att gruppen inte erkänner något land som står under FNs sanktioner.
Teheran skulle med andra ord, som så många andra stora makter velat ha skydd mot en attack från USA eller Israel. Man är med andra ord på randen till att bli en långt mer inflytelserik spelare i det Centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vilket skulle göra det extremt osannolikt, om någon av dessa länder verkligen hade riskerat krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.
Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel, skulle titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA visavi Kina i strategisk tävling i Pipelineistan, kunna vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.” Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom detta flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar sig på USAs konstanta närvaro, med amerikanska hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.
Med Singapore i norr och Indonesien i söder, är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste del är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av en made-in-US modell.
Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta. Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi kunde summeras som sådan: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang.
Kazakstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt från kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida pipelines som hade kunnat länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess västra del. Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan äventyr redan är i hamn: 2005 års Kina-Kazakstan oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.
Det ska bli mycket mer, och kinesiska ledare väntar sig att energi-rika Ryssland kommer att spela en signifikant roll i Kinas kurragömma planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt skede i en regional energiintegration, då man stärker ett ryskt/kinesiskt partnerskap inne i SCO såväl som vid FNs SäkerhetsRåd.
Då det kommer till olja, är namnet på spelet den väldiga ÖstSibirien-PacifikOceanen (ESPO) oljeledning. I förra augusti började man bygga en 4000-kilometer-lång rysk sektion från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande inne på ryskt territorium. Ryska premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ‘ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.’ Och sent i september invigde ryssar och kineser en 999-kilometer lång pipeline från Skovorodino i Rysslands Amur-region till den petrokemiska hubben Daqing i nordöstra Kina.
Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kan inte mindre än 50 miljoner ton nå Kina och likväl den ostasiatiska havsregionen. Det finns emellertid dolda spänningar mellan ryssar och kineser, då det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas uppflammande stridigheter i CentralAsien, det fd SovjetUnionens förra ”nära utland.” Då allt kommer till kritan – det som kineserna gjorde i Afrika i sin jakt efter energi – så bygger kineserna i CentralAsien järnväg och introducerar hög-teknologiska tåg, bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gas-koncessioner.
Tots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att spekulera i vem som mest troligt kommer att gå ut som segrare i det nya Stora Spelet i CentralAsien, men ett är säkert. CentralAsiatiska ”stans” blir allt mäktigare pokerspelare i sin egen rätt, eftersom Ryssland där försöker att inte förlora sin hegemoni, då Washington placerar alla sina marker på oljeledningar tänkta att passera Ryssland (inklusive Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) ledningen som pumpar olja från Azerbajan till Turkiet via Georgien) och Kina bidrar med mycket tid till sin centralasiatiska framtid. Vem som än förlorar, är detta ett spel, som dessa ‘stans’ inte kan annat än vinna på.
Allra nyss valde Gurbanguly, den turkmenske ledaren, Kina som det land man kunde gå till för en extra $4.18 miljarder lån för utveckling av Södra Yolotan, hans lands största gasfält. (kineserna hade redan slängt ut $3 miljarder för att hjälpa till att utveckla det) Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubik meter naturgas, har fältet potential nog att översvämma det energi-svältande Europeiska Unionen med gas i mer än 20 år.
Säga adjö till allt det?
Under 2009 uppskattades Turkmenistans bevisade gasreserver på drygt 8.1 triljoner kubikmeter, det fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Ur Ashgabats synvinkel, landets huvudstad, är det inte överraskande att där oupphörligt synes regna gas. Icke desto mindre tvivlar experter på att landet, den idiosynkratiska CentralAsiatiska Republiken, i realiteten har tillräckligt med blått guld till att förse Ryssland(som absorberat 70% av Turkmenistans förråd före ledningen till Kina blev öppnad), Kina, VästEuropa och Iran, alla samtidigt.
För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gasledning, en 7000 kilometer lång och är utformad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 miljarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett välkomnande med en röd-matta från Gurbanguly och den ryska energigianten Gazprom, tack vare en förbättrad prispolitik, och han behandlas som en gynnad kund.
Emellertid är för närvarande kineserna på toppen av stacken, och vad som än händer, skulle det mestadels bli litet tal om att CentralAsien skulle kunna bli Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan är det faktum, att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, betyder en synbar död för olika planer om oljeledningar till och under Kaspiska Havet, vilket Washington länge hade föredragit, liksom EU.
IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” hade sålt varje fat olja de pumpar upp till Kina, skulle man bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. När det väl kommer till kritan är egentligen bara Mellanöstern den som kan släcka Kinas törst efter olja.
Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med det som vissa av Kinas alternativa leverantörer nu producerar: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, likaså 1.4 miljoner; och Sudan 400 000.
Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns Irak, för närvarande 2.5 miljoner fat och ser ut att nå åtminstone 4 miljoner fat till år 2015. Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.
På gasfronten har Kina definitivt kommit att räkna med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins.
Man ville och har också fått, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar” från Islamabad. Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet. I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt kunde låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag eventuellt också förhindra USAs flottas expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.
Men Gwadar har en annan oerhört läckrare framtida roll. Den kunde bli centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien-ledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.
IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indiska ledningen, också känd som ”fredsledningen” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.
Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, skulle hamnen Gwadar ha blivit en viktig knutpunkt. Om Indien, som behandlat Iran som en pest, genom pressen från Washington tvingas dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.
Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – en annan landkorridor som kan visa sig immun mot USAs ingripanden. Den ger en ytterligare fördel genom att radikalt kunna minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.
För Indien skulle det utan tvekan bli ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och förmedla en djup misstanke om att kineserna kunde ha manövrerat ut dom i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled, från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara ha blivit en ”kinesisk” hamn.
Då det gäller Washington, tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, då kunde den hindra Indien från att bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunnat bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.
Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar det ett större bakslag för Washington i det Stora Spelet om Eurasien, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.
För tillfället har Pekings strategiska prioritet varit att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, CentralAsien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)
Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’-kriget’, då skulle USAs hand – kunna passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart bli kallad för vad den är: en bluff.
övers Ingrid Ternert
5 november, 2010
Vadslagning och bluff i det Nya Stora Spelet
av Pepe Escobar Asia Times 14 okt 2010
Framtida historiker skulle mycket väl kunna hålla med om att det 21a århundradets Sidenväg för första gången den 14 dec 2009 öppnades för affärer. Det var den dag en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt togs i drift och skulle med detta kunna förbinda det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Xinjiangprovinsen i Kinas FjärranVäst.
Den fantastiska turkmenska presidentfiguren Gurbanguly Berdymukhamedov kunde inte låta bli att skrävla: ”Projektet har inte enbart ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt.
Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av de viktigaste garanterna för en global säkerhet.” Man kommer att nå botten år 2013, då regeringarna i Shanghai, Guangzhou och HongKong svingar sig upp till än mer svindlande höjder, med benäget tillstånd av naturgas levererad genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, vid denna tid projekterad till att operera med full kapacitet.
Och tack vare det kommer utan tvekan inom ytterligare några år Kinas stora städer också att ha fått smak på Iraks fabulösa, knappt upptappade oljereserver: lågt räknat 115 miljarder fat, men eventuellt närmare 143 miljarder fat – något som är mer än vad Iran äger.
När George W Bush-administrationens fåtöljgeneraler startade sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt detta de hade i tankarna. Kinas ekonomi är törstig, och därför dricker den djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och naturgasen i Turkmenistan, liksom oljan från Kazakstan.
Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela Mellanöstern och Centralasien (som USA gör), använde Kina sina statliga oljeföretag till att tillägna sig en del av den energi man behöver genom att helt enkelt lägga in ett bud på oljan på en helt laglig irakisk oljeauktion.
I det nya Stora Spelet i Eurasien har under tiden Kina haft den goda smaken att inte skicka iväg några soldater någonstans eller sjunka ner i Afghanistans oändliga träsk. Kineserna har helt enkelt gjort en direkt kommersiell överenskommelse med turkmenerna och tjänat på sina åsiktsskillnader med Moskva och själv byggt en pipeline som skulle förse dem med mycket av den gas de behövde.
Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas energi-tsar i Europa och Asien, Richard Morningstar, på en Kongresshearing tvingats medge att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedomar. Om han ändå levererat samma budskap till Pentagon…
Den iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket allvarligt. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat - det var innan USA drabbats av en global finansiell härdsmälta – hade kinesiska statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda då det kom till kritan var, att stoppa Kinas obevekliga utveckling ända tills den ligger död i sina spår.
Mer än en fjärdedel av vad som finns kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina skulle lätt ha kunnat glufsat i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis i nivån under Iran och lite över Mexiko. Under 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Idag står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.
Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som varje år konsumerar 27% av den globala oljan . Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” kommer att växa i en årlig takt av 6%, vilket baserat på dagens tillväxt verkar vara orealistiskt.
Saudiarabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För närvarande är man den enda producent som kan öka eller minska mängden uppumpad olja efter eget val - eftersom man har möjligheten att göra stora justeringar i mängden uppumpad olja för att reellt kunna öka mängden. Det är därför ingen tillfällighet att man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd) och kommit att bli en av Pekings stora oljeleverantörer.
Enligt Kinas handelsminister ligger Saudiarabien, Iran och Angola i topp. År 2013-2014 väntas kineserna om allt går som det ska, i hög grad lägga Irak till listan, men först behöver oljeproduktionen i detta hemsökta land få en uppstart. Under tiden kom den iranska delen av Eurasiens energiekvation att bli verkligt enerverande för Kinas ledare.
Kinesiska företag har under de gångna fem åren investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av landets import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har förklarat sig villig att satsa $6.5 miljarder för att bygga landets oljeraffenaderier.
På grund av de av USA pådyvlade hårda FNsanktionerna och åren av ekonomisk misshushållning ligger detta nere. Chefen för Irans Nationella Oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt förklarat att maskineri och delar som används inom Irans oljeproduktion ännu behöver importeras från Kina.
Sanktioner kan vara dödande, de minskar investeringarna, ökar handelskostnaden med över 20% och begränsar allvarligt Teherans möjlighet till lån på den globala maknaden. Inte desto mindre växte handeln mellan Kina och Iran med 35% år 2009 till $27 miljarder. Så medanVäst redan hunnit drabba Iran med sanktioner, embargon och blockader, utvecklades Iran långsamt till en kritisk handelskorridor för Kina- såväl som för Ryssland och det energifattiga Indien.
Till skillnad från Väst, som alla investerar som galna, eftersom det är lätt att skaffa sig koncessioner från regeringen; är för en insider vad gäller Irans energireserver det lätt och relativt billigt att bygga den infrastruktur som är nödvändig för varje land som önskar bli en verklig spelare i Pipelineistan, och spela schack om de kritiska energiledningar, där det Stora Spelet sker i Eurasien. Utan tvekan skänker dessa tre länders ledare ett tack till de gudar de än önskar tillbe, att Washington fortsätter göra det så lätt (och lukrativt) för dem.
Få i USA vet, att under förra året Saudiarabien – numera åter upprustad till tänderna, kurtiserat med Washington och inte direkt lider av paranoia inför iranernas nukleära program – har erbjudit sig att försörja kineserna med samma mängd olja som landet idag importerar från Iran, men till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och långsiktig strategisk allierad, var uppgörelsen avslutad.
Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har lite blivit gjort för att diversifiera dess ekonomi utöver olja- och naturgasexport under de gångna 30 åren: inflationen ligger på mer än 20%; arbetslösheten på mer än 20%; och unga välutbildade människor flyr utomlands, en kraftig brain drain för detta hemsökta land. Och betänk att detta inte är slutet på dess litania av problem.
Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den mångfasetterade ekonomisk/militära samarbetsorganisation som är ett slags asiatiskt svar på NATO – men är bara en officiell SCOobservatör, eftersom gruppen inte låter något land som står under FNs sanktioner att bli medlem.
Teheran hade med andra ord såvida man varit del av en stormakt kunnat försvara sig mot en möjlig attack från USAs eller Israels sida. Eftersom Iran skulle kunna bli en långt mer inflytelserik spelare i det centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vore det extremt osannolikt att någon av dessa länder egentligen skulle ha lust att riskera krig med USA för att ”rädda” den iranska regimen.
Det stora försvinnandet
Utifrån Pekings horisont kunde titeln ‘Att försvinna från Hormuzsundet’ gälla filmversionen av denna oregerliga USA – Irankonflikt och dess sjudande strategiska tävlan med USA gentemot Kina i Pipelineistan.
Hormuzsundet är definitionen på ett möjligt strategiskt strypgrepp. Det är då allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.
Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals, om någonsin det funnits något liknande- och genom den passerar upp till 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är säkerheten också av modell made-in-USA.
Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inloppen snabbt kunna stängas till och kontrolleras av USAs flotta.
Det ökande trycket på att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi skulle kunna summeras som följer: Adjö då Hormuz! Adjö då Malacca! Och var hjärtligt välkomna till en ny oljeledningsdriven Sidenväg från Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang!
Kazakhstan äger 3% av världens kända oljereserver, men det största oljefältet ligger inte så långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via de framtida oljeledningar som kommer att länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess Fjärran Väst.
Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan är på plats: Det är 2005 års kinesisk-kazakska oljeprojekt, finansierat av kinesiska energigiganten CNPC. Mycket mer lär det bli, och kinesiska ledare förväntar sig att energirika Ryssland kommer att spela en avgörande roll i Kinas kurragömmalek och planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt steg i den regionala energi- integrationen och knyter ihop det rysk/kinesiska partnerskapet inom SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.
Då det kommer till olja, är spelets namn denna väldiga OstSibiriska-PacifikOceanska (ESPO) oljeledning. Under förra augusti påbörjade man en 4000 kilometer lång rysk sektion från Taishet i östra Sibirien till Nakhodka, fortfarande inom det ryska territoriet.
Den ryske premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ”ett redan omfattande projekt, vilket stärkt vårt energisamar- bete.” Och i slutet av september invigde man den ryska och kinesiska 999-kilometerlånga pipeline som går från Skovorodino i Rysslands Amurregion till den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina.
Ryssland levererar för närvarande 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kommer inte mindre än 50 miljoner ton att gå till Kina liksom till Pacifik-regionen. Det finns emellertid djupa spänningar emellan ryssar och kineser vad gäller energifrågor.
Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas häpnadsväckande framsteg i Centralasien, alltså det före detta Sovjetunionens ”nära utland”. Då allt kommer omkring, avseende vad kineserna gjort i Afrika i jakten på energi – bygger och inför dessa nu högteknologiska tåg och dylik modernisering i Centralasien i utbyte mot olje- och gaskoncessioner.
Trots de underliggande spänningar som finns mellan Kina, Ryssland och USA, är det alltför tidigt att säga vem som är den mest sannolika att utgå med segern i detta ‘CentralAsiens nya Stora Spel’, men en sak är helt säker. De olika -’stan’ staterna i Centralasien kommer själva att bli allt mäktigare pokerspelare.
Alltmedan Ryssland försöker att inte mista sin hegemoni, placerar Washington ut sina spelmarker på oljeledningar avsedda att passera Ryssland inkl BTC (Baku-Tblis-Ceyhan) ledningen, som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien. Och Kina ser goda tider framför sig i sin centralasiatiska framtid. Vem det än blir som förlorar, är detta ett spel som dessa ‘stans’ -inte kan annat än tjäna på.
Nyss valde vår man Gurbanguly, Turkmenistans ledare, Kina som det land där man kunde skaffa sig ett extra $4.18 miljardlån för utveckling av SödraYolotan, landets största gasfält. Kineserna hade redan hunnit pytsa ut $3 miljarder för att utveckla fältet. Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas har fältet en potential att kunna översvämma det energihungrande Europeiska Unionen med gas under mer än 20 års tid. Säga ajöss till allt detta?
År 2009 värderades Turkmenistans kända gasreserver till runt 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Det är inte att undra på att det utifrån den turkmenska regeringens synvinkel, som redan före oljeledningen till Kina hunnit öppna tillägnat sig 70% av turkmenska tillgångar, det utan tvekan verkar regna gas.
Icke desto mindre tvivlar experter på att den landomgärdade, idiosynkrostatiska centralasiatiska republiken Turkmenistan verkligen har tillräckligt med blått guld, till att kunna försörja Ryssland, liksom Kina,Västeuropa och Iran, alla samtidigt.
För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och byggd för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, från att ha varit 30 miljarder per år fram till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år).
Gurbanguly välkomnar alltid Irans president Mahmud Ahmadinejad med röda mattan och man behandlar den ryske energigianten Gazprom som en välkommen kund tack vare en utökad prispolitik. Emellertid sitter kineserna för närvarande på toppen av pyramiden och vad som än sker, blir som vanligt Centralasien Kinas största utländska leverantör av naturgas.
Å andra sidan är det ett faktum, att Turkmenistan i praktiken bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Iran och Ryssland, som innebär en synbar död för planerna på olika trans-kaspiska havsledningar, vilka länge varit favoriserade av Washington och EU.
IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” skulle sälja varje fat olja de pumpar upp till Kina, hade man bara kunnat komma upp till mindre än hälften av Kinas dagliga import. I själva verket är det egentligen bara Mellanöstern som kan släcka Kinas törst efter olja.
Internationella EnergiByrån beräknar att Kinas totala oljebehov ökar till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer idag producerar: Angola, 1.4 milj per dag; Kazakhstan också 1.4 milj per dag och Sudan 400 000 fat per dag.
Å andra sidan producerar Saudiarabien 10.9 miljoner fat per dag, Iran runt 4 milj, Förenade Arabemiraten UAE 3 milj, Kuwait 2.7 milj – Och så finns det Irak, för närvarande 2.5 milj och ser ut att kunna uppnå åtminstone 4 milj fat per dag fram till år 2015.
Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt som USAs alla ”framtida fyndigheter” finns i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, förutom dessa lamrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.
På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i det sydasiatiska Stora Spelet. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar tillhörande Pakistans Balochistan-provins. Den pakistanska regeringen i Islamabad lät dom få ”suveräna garantier för dessa hamninrättningar.” Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet.
I och med en hamn i Gwadar skulle den kinesiska flottan få en hemmahamn, där de lätt kunde övervaka trafiken i Hormuzsundet och kanske en dag även vara i stånd att förhindra trycket från USAs flottexpansion i Indiska Oceanen.
Men Gwadar har en annan mycket läckrare framtida roll. Den kunde bli ett centrum för tävlingen mellan de länge ifrågasatta olja/gasledningarna TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien ledningen, vilken aldrig skulle kunna byggas så länge USA-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.
IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indien-ledningen, också känd som ”fredsledningen”, och tänkt att få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå ett avtal om att bygga ”IP”, som del av IPI med Indien, och att försäkra Iran om att antingen Indien eller Kina senare ska gå in i projektet.
Vare sig det råkar bli IP, IPI eller IPC skulle hamnen i Gwadar kunna bli en viktig knutpunkt. Om Indien har behandlat Iran som pesten och i och med Washingtons tryck blivit tvingad dra sig ur projektet, hade Kina redan gjort klart att man gärna vill in.
Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorums huvudoljeledning i Pakistan till Kina via Khunjerabpasset – en annan landkorridor som kunde vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde få en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.
För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och dessutom hyser man en djup misstanke, att kineserna skulle kunna manövrera ut dom i jakten på utländsk energi med den ”pärlbandsstrategi” som för Kinas del betyder: en rad ”hemmahamnar” längs dess viktigaste oljeförsörjningsleder från Pakistan till Malaysia. I så fall skulle Gwadar inte enbart innebära en hamn bra för kineserna.
Då det gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, kunde den förhindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Uppenbarligen föredrar energibristens Pakistan sitt ”i ur och skur- allierade” Kina, som kunnat bygga alla sorters energi-infrastrukturer inom sitt översvämningsdrabbade land.
Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar detta ett stort bakslag för Washington i dess ‘Det Stora Spelet om Eurasien’ med sin enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.
För närvarande har Pekings strategiska prioritering gått ut på att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handla om inteckningar inom den delen av globens viktiga energiområde.)
Om Kina hittills visat sig mästerlig att handskas med korten i detta ’Det Stora Spelet om Pipelineistan’, har USAs hand i sin tur passerat Ryssland, armbågat ut Kina, isolerat Iran – och snart kommit att kallas för vad den är: en bluff.
övers Ingrid Ternert
