Afghanistan- Charlie Wilson And America’s 30-Year War
‘Stop NATO’ 15 februari 2010 av Rick Rozof
Den 13 februari ledde USA och NATO ett anfall med 15 000 västliga och afghanska regeringstrupper mot staden Marja i Helmand provinsen med en befolkning på 75 000 invånare. Alltså en soldat för varje civil. Den NATOkontingent som deltog i offensiven innehöll trupper från Storbritannien, Canada, Danmark, Estland och Usa.
I början av denna massiva attack, ”det största luftburna anfall som koalitionsstyrkorna någonsin företagit sig i landet”, slog två raketer från Natos snabbrörliga artilleriraketsystem ner i ett hus utanför Marja och dödade tolv civila. General Stanley McChrystal, Usas- och Natostyrkornas överkommando i landet, beskrev händelsen som ”beklaglig.”
En brittisk dagstidning förklarade i sin tur situationen i staden efter angreppets början som- ”I det tättbefolkade talibanska fästet i Marja säger invånarna att den blivit en spökstad. Butikerna har stängt, gatorna ligger öde och övergivna och de flesta av invånarna håller sig gömda inne i sina lerhus, undrande över när deras ‘domedag’ skall komma.”
Operationen är en av de största som de Usa- och Natoallierade satt upp sedan början av krigets i Afghanistan under oktober månad 2001. Den är en öppningsfanfar för starten på kriget mot terrorismen, förklarade Usas president Barack Obama den 3 december vid West Points militärakademi.
Obamas strategi baserar sig på den ursprungliga plan som general McChrystal COMISAF utfärdade den 30 aug 2009. Han är fd befälhavare för det amerikanska gemensamma militärkommandot för specialoperationer. Dokumentet presenterades i samband med att han övertog befälet för Usas och Natos trupper i Afghanistan och utgjorde förlagan till vad som idag övergick från att vara en strategi för kontraterrorism till en kontramotståndsstrategi.
Det finns inget krig utan en motståndare och McChrystal identifierade kampanjmålen för vad 150 000 Usa- och Nato trupper inom kort kommer att genomföra- ”Missionens huvud-motståndsrörelse är talibanernas Quetta Shura, Haqqanis Nätverk och Gulbuddins Hezb-e Islami.” De sista två grupperna är uppkallade efter sina grundare och ledare, Jalaluddin Haqqani och Gulbuddin Hekmatyar.
Haqqani och Hekmatyar förlorade den 10 februari 2010 en gammal vän och kollega, den förre 12-termins amerikanska kongressmannen Charlie Wilson. Hjälten i en av 2007-2008 års mest framgångsrika amerikanska filmer, Charlie Wilson’s War, då han blev hyllad av sina fd kollegor i beväpning och träning av Haqqanis och Hekmatyars likar – och Osama bin Laden – om vilken försvarsminister Robert Gates, CIAs biträdande chef 1986 -1998, har sagt -”CIA har i honom fått en betydande efterföljare i hemliga operationer”.
Den kanske mest konsekventa av dem alla utspelade sig i Afghanistan, dit CIA via sina styrande fört över miljarder dollar i vapen och utrustning till mujahedeen, motståndsrörelsen….” Gates refererade till ‘Operation Cyclone’, som var den största hemliga operation CIA eller någon annan organisation någonsin genomfört.
Titeln på George Criles film ‘Charlie Wilson’s War’ är baserad på boken ‘Charlie Wilson’s War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History’. Alltså den fantastiska historien om den största hemliga operation någonsin i historien.
Huvuddelen av de miljarde som Gates skrutit om att ha utnyttjat till att beväpna det Pakistan-baserade Mujahedeen, motståndet, var riktat till Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani. Dessa båda upptäcktes av samma Pentagon som Gates chefar över, i egenskap av att utgöra två eller tre av världens största mål i världens största och längsta krig.
Den dag Charlie Wilson dog, hyllade Gates honom som en ”extraordinär patriot” som ”befriat Afghanistan från Sovjets ockupation.” Denna dag 23 februari äger på Arlingtons Nationella Kyrkogård rum en ceremoni vid Wilsons grav med fulla militära hedersbetygelser.
Då prisar Gates sin forna kollega för att ha spelat en avgörande roll i beväpningen och träningen av Hekmatyars och Haqqanis styrkor, där Wilson varit översvallande i sina lovord över dessa båda.
Under det första afghankriget 1979-1992 var Wilson 1987 Jalaluddin Haqqanis gäst i östra Afghanistan och hänvisade till sin värd som ”godheten personifierad.” Då Haqqani efter 11 September 2001 blev nummer 3 på listan över Usas mest efterspanade personer efter Osama bin Laden och Mullah Muhammad Omar, sa Wilson- ”Det gav mig en stunds verklig eftertanke. Men Haqqani tog hand om mig och det glömmer jag aldrig. Jag skulle verkligen vilja träffa honom igen. Jag hade velat övertyga honom om att talibanerna är en destruktiv kraft – vilket han definitivt inte var.”
Den 13 februari ledde USA och NATO ett anfall med 15 000 västliga och afghanska regeringstrupper mot staden Marja i Helmandprovinsen med en befolkning på 75 000. En soldat för varje civil. Den NATOledda kontingent som blivit inlemmad i offensiven innehöll trupper från Storbritannien, Canada, Danmark, Estland och Usa.
I början av denna massiva attack. ”det största luftburna anfall som koalitionsstyrkor någonsin företagit sig i landet, när ”två avfyrade raketer från Natos snabbrörliga artillerisystem hade slagit ner i ett hus utanför Marja och dödat tolv civila. Då beskrev General Stanley McChrystal, Usas- och Natostyrkornas överkommando i landet, händelsen som ”beklaglig.”
En beräkning från en brittisk dagstidning målade upp situationen i staden efter angreppet- ”Det tättbefolkade talibanska fästet i Marjhar har enligt invånarna blivit en spökstad. Butiker är stängda, gator har legat öde och de flesta invånare hållit sig gömda inuti sina lerhus och undrat när deras ‘domedag’ skall komma.”
Operationen är den största som Usa och de Natoallierade satt upp sedan kriget i Afghanistan börjat i oktober 2001. Detta är öppningsfanfaren i starten på nationens krig mot terrorismen, som Usas president Barack Obama sa vid West Points militärakademi den 3 december.
Obamas strategi baseras på den ursprungliga plan General McChrystal COMISAF (Commander International Assistance Security Force) utfärdade den 30 aug 2009. Den fd befälhavaren presenterade detta dokument för det gemensamma militärkommandot för specialoperationer, varifrån han övertagit befälet för Usas och Natos trupper i Afghanistan, och han beskrev förlagan till vad som övergått från att vara en kontraterrorismstrategi till en kontramotståndsstrategi.
Det finns inget krig utan en motståndare och McChrystal identifierade kampanjmålen för det som 150 000 Usa- och Nato trupper inom kort skulle utföra- ”Missionens huvudmotståndsrörelse är talibanernas Quetta Shura (05T), Haqqanis Nätverk (HQN), och Gulbuddins Hezb-e Islami (HiG).”
De sista två grupperna är uppkallade efter sina grundare och ledare, resp Jalaluddin Haqqani och Gulbuddin Hekmatyar.
Haqqani och Hekmatyar förlorade den 10 februari en gammal vän och kollega, den förre 12-terminers amerikanska kongressmannen Charlie Wilson. Hjälten i en av den 2007-2008 års mest framgångsrika amerikanska filmerna, Charlie Wilson’s War, då han hyllades i pressen och av sina fd kollegor för att ha beväpnat och tränat Haqqanis och Hekmatyars likar – och Osama bin Ladens – om vilken försvarsminister Robert Gates, 1986 – CIAs biträdande chef , sagt att ”CIA hade en betydande efterföljare i hemliga operationer”.
Kanske den mest konsekventa av dem alla var Afghanistan, där CIA via sina styrande mer än någonsin fört över miljarder dollar i vapen och utrustning till mujahedeen, motståndsrörelsen….”
Gates refererade till ‘Operation Cyclone’, den största hemliga operation som CIA eller någon annan organisation någonsin genomfört. Titeln på George Criles film ‘Charlie Wilson’s War’ baseras på boken ‘Charlie Wilson’s War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History’.
Huvuddelen av de miljarder som Gates skrutit om att ha använt till beväpning av det Pakistan-baserade Mujahedeen, motståndet, var riktat till Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani. Dessa båda hade utpekats av samma Pentagon som Gates chefar över, att vara två eller tre av världens största mål i detta största och längsta krig.
Den dag Charlie Wilson dog hyllade Gates honom som en ”extraordinär patriot” som ”befriat Afghanistan från Sovjets
ockupation.” Den 23 februari skedde på Arlingtons Nationella Kyrkogård en ceremoni vid Wilsons grav med fulla militära
hedersbetygelser.
Då Gates prisade sin forna kollega för att ha spelat en avgörande roll i beväpning och träning av Hekmatyars och Haqqanis styrkor, hade Wilson varit översvallande i sina lovord över dessa båda.
Under det första afghankriget 1979-1992 var Wilson Jalaluddin Haqqanis gäst i östra Afghanistan under 1987 och hänvisade till sin värd som ”godheten personifierad.” Då Haqqani efter 11 September 2001 blev nummer 3 på listan över Usas mest efterspanade personer efter Osama bin Laden och Mullah Muhammad Omar, sa Wilson- ”Det gav mig verkligen en stunds eftertanke. Men Haqqani tog hand om mig och det kommer jag aldrig att glömma. Jag skulle verkligen vilja träffa honom igen. Jag skulle vilja övertyga honom om att talibanerna varit en destruktiv kraft – vilket han definitvt inte varit.”
Gammal vänskap är starkast.
Två dagar efter Wilsons död var en ledare i The Times of London mer övertänkt än de unisont prisande dödsrunor och tribut som funnits i amerikansk media. Och Storbritannien har idag förlorat fler soldater i Afghanistan än i varje annan konflikt alltsedan Korea och Malaysia under 1950talet – och borde då påpeka för läsarna att ”Genom att hjälpa till att besegra den sovjetiska motståndaren, släppte Charlie Wilson lös ett monster.
Kongressmannen påminner sig vänligt om ledarna för den jihad som stred med hjälp av de medel han hade försett dessa med i Afghanistan. Hans landsmän utkämpar nu ett gerrillakrig som han hjälpt till att beväpna. Och de civila som lidit under kriget på grund av honom, de skulle kunna vara än mer reserverade ifråga om hans rätt.”
Stycket tillade
”Wilson beskrev en gång krigsherren Jalaluddin Haqqani som ‘godheten personifierad’. Idag är denna äldre befälhavare en av Amerikas mest eftersökta terrorister. Under 1980-talet fick denna självutnämnda heliga krigare med sina nära kontakter till Osama bin Laden miljontals dollar av amerikanska skattepengar för att skicka arabiska och afghanska frivilliga in i striden mot de sovjetiska trupperna.
CIA var hans allierade. Gulbuddin Hekmatyar var en annan islamistisk befälhavare som Wilson överöste med pengar. Idag är båda ansvariga för militanta attacker mot Usas nätverk och för ett oräkneligt antal anfall mot amerikanska, afghanska och internationella styrkor.”
The Times citerade en fd kollega till Hekmatyar, som hade berättat att “Charlie Wilson verkligen har hjälpt motståndet -Mujaheddin.” En annan brittisk tidning, The Telegraph, har också kommenterat Wilsons död den 12 februari- ”Charlie Wilsons krig fick Osama bin Laden att först anlända till Peshawar i Pakistan och sedan till Afghanistan med sina arabiska jihadister. Den vars viktiga förtjänst detta är, var Gulbuddin Hekmatyar, vars Hezb-i-Islami-krigare utgör en av de mest dödsbringande fraktioner som finns i dagens talibanledda motstånd…”
Det amerikanska Statsdepartementet betecknade år 2003 Hekmatyar som Amerikas största militära underrättelse-operation någonsin, en ”Specialdesignad global internationell terrorist.” Haqqani, fortfarande vid liv i Afghanistan, har av Charlie Wilson och Robert Gates skänkts miljarder dollar och försetts med vapen till ”befrielsen”.
En indisk nyhetsbyrå skrev i början av året att ”Nu har det chockerande beskedet kommit ut, att den självmordsbombning som dödade sju CIAanställda i östra Afghanistan denna vecka var mästerligt utförd av krigsherren och den en gång betydelsefulla CIAallierade Jalaluddin Haqqani.”
”Under 1980talet var Haqqani en respekterad befälhavare som med stöd av Väst kämpat mot Sovjetunionen i Afghanistan. Efter att man där dragit sig tillbaka blev han medlem i den Usa-godkända koalition, i vilken den regering som kommit efter kriget formades.”
Gulbuddin Hekmatyar var premiärminister i det som blev kvar av Afghanistan 1993-1994, omedelbart efter att Usa 1992 gett sitt stöd till sina motståndsvänner att ta över landet. Hekmatyars och Haqqani hade roller som ringledare åt det för alla parter förödande blodbad och den våldsamma anarki som följt på nederlaget för Afghanistans Demokratiska Republiks, något värt att hålla i minnet- på grund av de upprepade referenser Hillary Clinton nyligen gjort till Charlie Wilson, att det enda misstag Usa gjorde i Afghanistan de senaste 30 åren är – en grov parafras på
- ”att inte ha stannat kvar för att slutföra jobbet.”
Det är denna lapsus och ingenting annat som nu Washington tänker ”snygga till.” Den uppföljning som Wilson såg för sitt inre var att fortsätta beväpna och betala sådana som Hekmatyar och Haqqani, vilka efter 1992 blivit ledare för Afghanistans styrande regim.
Wilsons främsta partner i uppbygget av styrkorna var Gust Avrakotos, vilken tillhörde två av dagens tre stora militära motståndsgrupper mot vilka Usa och Nato genomför det nu drygt åtta år långa kriget, också han hyllad i 2007 års film ‘Charlie Wilson’s War’ som en modern amerikan, hjälte/anti-hjälte, en ”fläckad men älskvärd ensamvarg”.
Avrakotos, som dog 2005 var den som ”drivit den största hemliga operation någonsin i organisationens hela historia, blev döpt till ‘Dr Dirty’ för sin beredvillighet att ta hand om etiskt tvivelaktiga uppgifter….Under arbetet med demokraten och Representanthus- ledamoten Charles Wilson i Texas råkade Avrakotos händelsevis kontrollera mer än 70 procent av CIAs årliga utgifter till hemliga operationer och lät dessa via mellanhänder gå till mujaheddin.”
Med tanke på vad han och Wilson hade lagt ut för sina allierade mellanhänder i Pakistan, ”utnyttjade man dem i det afghanska inbördeskriget innan talibanerna tagit kontroll. ”Kritiker noterade att dessa vapen förmodligen fortfarande var i bruk, både till understöd och år 2001 mot Usas trupper då Förenta Staterna gått in i Afghanistan.”
Även om George Criles bok dokumenterar att Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani varit de stora mottagarna av det amerikanska militära stöd, som Wilson och hans motparter inom Cia hade säkrat- inklusive Robert Gates – vilket inte nämndes i den filmade versionen.
En kritiker av filmversionen pekar på att ”Producenterna…visar att allt kaos i Afghanistan efter kriget var ett resultat av vissa gynnare som tagit över landet – och ignorerade den påverkan som CIA hade haft i stil med vad dess träning i terroristmetoder åstadkommit (inklusive specialisering av högexplosiva sådana).”
En utgåva av News & World Report från 2008 erbjöd detaljer om Wilsons relationer med både Hekmatyar och Haqqani och deras aktiviteter.”Under nuvarande veckor har Hekmatyar uppmanat pakistanska militanter att attackera amerikanska mål, alltmedan Haqqanis nätverk blivit anklagat för tre stora bombningar av fordon tillsammans med mordförsök på president Hamid Karzai i april…Dessa båda krigsherrar – för närvarande överst på Amerikas lista över de mest efterlysta männen i Afghanistan - har en gång varit Amerikas viktigaste allierade.”
”Under 1980talet levererade CIA vapen och ammunition för hundratals miljoner dollar till stöd i kampen mot Sovjetarmén. Hekmatyar ansågs vid denna tid vara en trovärdig antisovjetisk allierad rebell och ”den mest radikala av radikaler,” minns den förre Kongressledamoten Charlie Wilson… ”Usas tjänstemän hade en ännu högre uppfattning om Haqqani, vilken ansågs vara den mest effektivt rebelliska krigsherren. ‘Jag avgudade Haqqani. Under den tid jag var i Afghanistan var Haqqani killen som såg till att jag tog mig ut,’ säger Wilson. ‘Han var en fantastisk ledare och väldigt älskad inom sitt område.’
”Haqqani var också en av de ledande förespråkarna för de så kallade arab-afghanerna, vilka skickligt organiserade arabiska frivilliga stridande, som bedrev jihad mot Sovjetunionen och hjälpte till att skydda den framtida al Qaidaledaren Osama bin Laden.” Som man har förstått älskade Wilson Jalaluddin Haqqani, denna till sin dödsdag ”otroliga patriot”. Som The Times i sin dödsruna över denne slog fast, ”är det möjligt att Wilsons vänner snart åter kan bli Amerikas vänner.”
Wilsons andra partner, Gulbuddin Hekmatyar, ”var…en beryktad opiumsmugglare och krigsherre, som ansågs ha sprutat syra över de kvinnors ansikten som inte bar slöja. En av Hekmatyars kolleger refererade till honom som ‘ett veritabelt monster’, fast han skulle ha imponerat på CIA (vilket avslöjar något om hans karaktär) genom att driva kriget mot sovjetryssarna till Centralasien och mota tillbaka kommunismen i Kazakhstan, Azerbaijan och Uzbekistan.
En CIAofficer hade sagt- ‘Vi ville döda så många ryssar vi bara kunde och Hekmatyar verkade vara killen som kunde göra detta.” En annan aspekt av Usas afghanska krig avslöjas av den andra till sista paragrafen. Att det inte enbart var avsett att driva bort de sovjetiska styrkorna ur landet, störta regeringen och installera CIAs mujaheddinvänner, utan också för att utsträcka kriget in i själva Sovjetunionen.
Efter att filmen ‘Charlie Wilsons krig’ hade släppts under slutet av 2007, dök andra amerikanska tjänstemän upp, som varit inblandade i att beväpna Amerikas nuvarande motståndare i Afghanistan. Boken ‘the Jury: William P Clark, Ronald Reagans Top Hand’, av Paul Kengor och Patricia Clark Doerner, beskriver president Ronald Reagans Nationella säkerhetsrådgivares roll under 1982-1983 och ”hans arbete med allt från afghanska och polska rebeller, till rebeller i Nicaragua och mycket, mycket annat.”
En översikt av volumen avslöjar att ”Clark och Reagan i tysthet godkänt att [mujaheddin]rebellerna korsade floden Amu Darja, den som markerar gränsen mellan Afghanistan och den uzbekska sovjetrepubliken, där rebeller stod mot Sovjetunionen på dess eget territorium… Inne i USSR opererade särskilt tränade rebellenheter, som Cia utrustat med högteknologiskt explosivt material för sabotage mot sovjetiska mål. De fick tåg att spåra ur, attackerade gränsposteringar och placerade ut minor.”
Ett citat ur boken säger- ”Dessa var frapperande modiga, riskfyllda företag – något av de farligaste aktioner som existerat under hela det 40-åriga Kalla Kriget..” En annan uppskattning av Wilsons aktiviteter kom att nämna att ”Mujaheddin i de pakistanska lägren har tränats i att genomföra terrorkrig i tätorter med instruktion i bilbombning, cykelbombning kamelbombning och avrättningar. Enligt Charlie Wilson var detta ett icke dubbelbottnat moraliskt korståg under vår tid.
”Att Wilson i samma mening både kunde nämna och anspela på en moralitet är förbluffande. Det räcker att återknyta honom till sitt fattiga Kongressdistrikt i Texas, där han ändå kunnat spendera miljontals dollar på en ständig skara missbrukande älskarinnor, alkohol, kokain och det mesta i sedeslöshet. Denna Wilson, en extraordinär amerikansk patriot och filmhjälte, har beskrivit sina göranden under 1980-talet som “Det här är enda chansen att skicka iväg sovjetisk ungdom i bodybags på samma sätt som dessa skickat våra pojkar i bodybags. Låt oss göra detta till ett Sovjetunionens Vietnam.”
Inom veckor efter Hollywoods idolisering av Wilson, skrev Paul Fitzgerald och Elizabeth Gould ett brev till Boston Globe för att säga sanningen om den allt större Wilsonmyten. 1981 var dessa de första amerikanska journalister som tillåtits komma tillbaka in i den afghanska huvudstaden och var de framtida författarna till ‘Invisible History: Afghanistan’s Untold Story’. Författarna sa -”Vi fortsätter att häpnas över den amerikanska desinformations-kampanj, som har byggts upp som om den sovjetiska invasionen av Afghanistan fortfarande pågår.
”Faktum är att en hemlig finansiering av mujaheddin hade startat långt innan den sovjetiska invasionen -inte efter den. Fakta säger också att denna hemliga operation var avsedd att locka in Sovjetunionen i den afghanska fällan och hålla kvar dom där, inte att driva ut dom, vilket Wilson påståod.” Det är ett väldokumenterat faktum att ‘Wilsons war’ har förlängt Afghanistans dödskamp med sex år och erbjudit en säker multimiljarddollar teknologisk träningsbas för islamsk terrorism och banat väg för en privatiserad heroinindustri av historiska mått.
”Problemet låg i den begreppsmässiga inramning som i första hand hade skapats av Amerikas kallakrigspolitik-makare, vilka gjort Afghanistan till den blödande mark den förblivit upp till denna dag.” En översikt av parets bok från 2009- ‘Afghanistan’s Untold Story’ innehöll dessa detaljer.
Efter att till slut ha dragit in dessa i Afghanistan (redan så tidigt som 1973), ville Usa att ryssarna skulle stanna kvar så länge som möjligt, så att deras mujahedin-ställföreträdare kunde leverera en dödlig attack mot detta ‘Ondskans imperium’. Alltmedan Kalla Kriget djupnat och afghanerna dragit sig allt närmare ryssarna, ökade Usas intressen i landet. Afghanistan skulle snart bli det slagfält på vilket planerna på Washington’s Kalla Krigsfantasier kom att utspela sig.
‘Den osynliga historien’ visar också hur en hemlig amerikansk inblandning hade startat så tidigt som 1973 under president Nixon och följt på utdrivningen av Kung Zahir Shah genom Mohammad Daoud. Usa hade inte ens befriat sig själv från sitt eget Vietnamkrig, förrän sådana planer låg klara, så att den ‘kinesisk-iransk-pakistansk-arabiska axeln’ skulle kunna ge Sovjetunionen sitt.”
William Blums översättning av intervjun i 1999 års ‘Le Nouvel Observateur’ med arkitekten för Usas intervention i Afghanistan, Carteradministrationens Nationella Säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, bekräftar Fitzgeralds och Goulds påståenden. Vid sitt erkännande tillade han- ”Enligt historiens officiella version började CIAs sitt stöd till Mujahedin under 1980talet, det vill säga efter att sovjetarmén invaderat Afghanistan den 24 dec 1979. Men i realiteten är verkligheten en helt annan och har tills nu vaktats i hemlighet.
Visst var det 3 juli 1979 som president Carter undertecknade det första direktivet till ett hemligt stöd för motståndarna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Och just den dagen skrev jag en not till presidenten i vilken jag förklarade för honom, att enligt min uppfattning skulle hjälpen kunna framkalla en sovjetisk militärintervention. ‘Denna hemliga operation var en excellent ide’. Den skulle få effekten att dra in ryssarna i den afghanska fällan och ni vill att jag ska ångra det? Den dag Sovjetunionen officiellt korsar gränsen, skrev jag till president Carter- ‘Nu har vi möjlighet att ge ryssarna deras Vietnam.’
”Vad är det viktigaste i världshistorien? Talibanerna eller Sovjetimperiets kollaps? Några uppskärrade muslimer eller Centraleuropas befrielse och slutet på det Kalla kriget?” Några månader efter att filmen gjort Charlie Wilson till en celebritet, en film flera tiotals miljoner amerikaner hade sett och de flesta till en viss grad gillat, sa Wilson att han inte kunde ”tänka sig något han skulle ha gjort annorlunda.”
Den tidning som intervjuade honom och fått detta citat skrev- ”Det spelar ingen roll att denna fd Usa-representant från Texas varit behjälplig med att beväpna mujaheddin-gerillan…hetsat upp talibanledare som skapat den våldsamma och radikala islamistiska fundamentalism som kom att dominera Afghanistan. Bry er inte om uppgången för talibanerna och al-Qaida.”
En nyhetsnotis 2006 meddelade att bokrättigheterna för ‘Charlie Wilson’s War’ hade köpts in av ‘Universal Pictures’, och att man i sammanhanget hade nämnt, att ”många av de män som CIA beväpnat blivit talibanernas och Osama bin Ladens beskyddare.” Wilson liksom Brzezinski kände ingen ånger inför det han gjort mot Afghanistan och dess folk. Ingen ånger för den brutala gerilla, vars träning och beväpning han under 1980talet organiserat i Pakistan. Ingen ånger då de utländska krigarna bland dessa kom att spridas till Centralasien, Kaukasus, Balkan, Nordafrika, Mellanöstern och Sydostasien.
Imperiebyggare har vare sig tid eller fallenhet för ånger. Terrorism/kontraterrorism-strategi, tunt och självcentrerat kopplat till massförstörelsevapen, droger och nu även pirater, har under det sista decenniet också tjänat sin egen och sina Natoallierades militärbaser och läger i Afghanistan, Pakistan, Kirgistan, Tajikistan, Uzbekistan, Filippinerna, Irak, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Jemen, Djibouti, Seychellerna, Uganda, Mali, Bulgarien, Rumänien och Colombia.
Snart kommer fler Usa- och Natotrupper till Afghanistan – 150 000 från femtio nationer – fler än någonsin tidigare under 1980talets sovjetiska truppstyrkor. Dessa västliga militärstyrkor har inte blivit inbjudna av någon regering i landet, inte ens någon politisk fraktion.
Det finns ingen Charlie Wilson i den amerikanska Kongressen som borde kunnat påkalla de utländska ockupationsstyrkornas bortdragande, knappast ens någon som begär dett fredligt bortdragande. Men Wilsons projekt för ett andra Vietnamliknande krig kan mycket väl komma att realiseras – som Amerikas andra Vietnam.
övers Ingrid Ternert
