Fredskoalitionen Göteborg

1 februari, 2012

Imperiemisstag kostar Usa Mellanöstern

Filed under: Afghanistan,Irak,Iran,krig,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 18:07

 

1 feb 2012  av Dmitry Shlapentokh bitr historieprofessor
Förenta Staternas invasion av Irak 2003 var en viktig händelse i historien efter det Kalla Kriget och är noga utmärkt i en serie andra sammanhang om ”förebyggande” krig; mot Serbien 1999, Afghanistan 2001 och senast i Libyen.

De genomfördes alla under varierande ursäkter, men de underliggande geopolitiska motiven var klara.

Å ena sidan är man i Väst alltmer pressad och särskilt då i Usa, av Asiens ekonomiska tillväxt – framförallt i Kina. Å andra sidan har särskilt Usa försökt dra fördel av sin militära överlägsenhet, som framträtt efter Sovjetunionens kollaps.  Attacken mot Irak utformades inte enbart som en demonstration av Usas överlägsna militära makt och föraktet för internationell lag och europeiska allierade, utan också för att säkra Usas grepp om strategiska resurser i MellanÖstern som olja och gas.

Planen misslyckades. Ändå skulle Usa ha kunnat vända nederlaget, om än inte till seger, men till något slags framsteg.

För det första var Usas stora misstag i Irak – i stark kontrast till Storbritannien under dess koloniala storhetstid – att man försökt engagera sig i ”regimförändring”, då hela den gamla regimens statliga struktur blev utplånad och inte ersatt. Senare försökte Usa att återställa detta, men förödelsen gick inte att få ogjord.

För det andra, då Washington följde mönstret om hur demokrati skulle spridas i alla delar av världen, genomförde man dessa som de friaste valen i Iraks historia. Båda beslut var grava misstag och kom att leda till katastrof, åtminstone ur Washingtons perspektiv.

Nedmonteringen av staten släppte loss anarki och en miljö där jihadister och andra extremister frodades. Valet ledde till att en shia-majoritet – med sina starka pro-iranska sympatier – tog makten. Den enda styrka som hade kunnat stabilisera Irak och hindra det från att bli Irans proxy,  Usas trupper – hade lämnat. I själva verket borde Washington ha stannat kvar i Bagdad, som britterna gjorde under sina glans imperie dagar.

Trots allt hade Washington inga resurser till detta. Till att börja med gjorde Försvarsdepartementet – en väldig och ineffektiv kassako – soldaternas uppehälle otroligt dyrt. Som resultat uppgick kostnaderna för konflikterna i Afghanistan och Irak under några år till att bli lika stora som kapprustningen med det mäktiga ”Ondskans Imperium”.

Med en industriell bas i en process av erosion och ett skuldberg och budgetnedskärningar, var Washingtons händer bundna; och det vore naivt att lägga till det nyliga tillbakadragandet från Irak som formats av president Barack Obamas okunskap.

Med Usas tillbakadragande förstärktes trenden av Bagdads närmande till Teheran, och Irak stöder dessutom den syriska regimen – och är alltså Teherans proxy. Samtidigt har sunnivåldet ökat, sannolikt med deltagande av jihadister. Man skulle kunna säga att också detta gällde kurderna, fast i lägre grad, vilka inte hade förlorat hoppet om att bygga en egen oberoende stat.

Processen gav sunni-jihadisterna en möjlighet att inte bara slå till mot premiärminister Nuri al-Malikis shia-regering utan också mot dess överhet i iranska Teheran. De kunde dessutom mycket väl stärka talibanrörelsen i Afghanistan, som inte bara är Usas fiende utan också Irans. Det är ingen överraskning att Iran engagerat sig i rörelser, inte enbart för att förbereda ett möjligt krig med Usa/Israel, utan också för att starta upp manövrer nära gränsen till Afghanistan.

Det kurdiska problemet kunde vara till hjälp för Washington, för det skapar ett permanent tryck på Ankara och skulle åtminstone kunna sakta ner Turkiets glidning mot Iran. Usas nederlag i Mellanöstern kan fortfarande ge en del fördelar för Washington och Bryssel; och det hade inte varit någon överraskning, om Väst redan arbetade med denna plan. Ändå arbetar andra makter på sina egna planer; och situationen i regionen och globalt sett har blivit instabil och därmed osäker.

 

övers Ingrid Ternert

Hur Israel provocerar fram sanktioner och terrorbombning till att få krig med Iran

Filed under: ekonomi,EU,Iran,Israel,kärnkraft,krig,mellanöstern,nya,olja,terrorism,USA — ingrid @ 02:19

 

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

 

övers Ingrid Ternert

31 januari, 2012

Är världen verkligen säkrare utan Sovjetunionen? Del 2

Filed under: dollar,ekonomi,Europa,finansmarknader,FN,Fred,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 16:55

av Michael Gorbatjov del 2
Att i vår tid utnyttja ett sådant tänkande, det är självbedrägeri. Inte undra på då att det imperialistiska projektet har misslyckats, och snart stod det klart, att detta var en omöjlig uppgift även för Förenta Staterna. Militära interventioner i Irak och Afghanistan baserade på tanken att  makt är rätt, har kommit att allvarligt underminera den amerikanska ekonomin, förutom att förorsaka tiotusentals dödsfall. Idag inser många i Väst att detta var fel väg att gå , så den tid som kunde ha använts till att bygga en sann ny världsordning var förlorad.

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

 

övers Ingrid Ternert

Är världen verkligen säkrare utan SovjetUnionen? del 1

Filed under: Europa,FN,Fred,Kärnvapen,kärnvapen,krig,nedrustning,Ryssland,USA — ingrid @ 01:58

 

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

 

övers Ingrid Ternert

30 januari, 2012

Democracy Now! Om övergrepp inom själva militären

Filed under: krig,kvinnor,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 17:50

21 januari, 2012

Rysk oro över Usas koncept att ‘i bakgrunden’ leda operationer

Filed under: Afrika,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,Ryssland,USA — ingrid @ 03:07

Usa tar full kontroll över Natos operation i Libyen – Rysslands utrikesminiater Lavrov
18 jan (Itar-Tass)

Förenta Staterna har inte stått och sett på händelserna i Libyen utan att ta full kontroll över Natos operation, sa ryske utrikesministern Sergei Lavrov.

På onsdagen vid ett tal under en presskonferens sa Lavrov- “Nu då de amerikanska politiska vetenskapsmännen företräder konceptet ”ledning ifrån bakgrunden”, som ett andra klassens ledarskap bakifrån”.

”Första gång konceptet nämndes, det var under Libyen-händelserna. Termen tänktes första gången ut för att beskriva Europas och Natos medlemmars mer aktiva roll än Usas.” “Men Usa var inte någon åskådare, för under de första anfallsdagarna utnyttjade man sin fulla potential, när Libyens luftförsvar blev ställt ur funktion, genom att leverera underrättelse- information till sina europeiska allierade och erbjuda eldunderstöd, inklusive från obemannade flygplan.

Helt klart tog amerikanarna full kontroll – vi har analyserat detta. Jag tror den amerikanska reaktionen på vårt förslag att i Fn göra en undersökning av civila dödade inklusive barn under Natos anfall, blev villkorat av detta faktum”, poängterade Lavrov.

“Vi är bekymrade över försöken att upprepa Libyenscenariot i Syrien. Vi påpekar allvarligt för våra amerikanska och europeiska partner om detta, genom att varna för en upprepning av varje försök att utnyttja våld, vare sig från vem eller varifrån det kommer”, sa han.

“Ifall vi talar om arabvärlden i allmänhet, förstår vi naturligtvis att Usa liksom andra stora stater har vidsträckta intressen… Våra gemensamma intressen är att bidra till genomförande av framgångsrika reformer och förhindra störningar. Det är därför vi föredrar en bred nationsöverskridande dialog utan några yttre störningar”, påpekade den ryske ministern.

 

övers Ingrid Ternert

18 januari, 2012

Förre CIA underrättelseofficeren Michael Scheuer om bin Laden och muslimska världens syn på Usa

Filed under: Afghanistan,Iran,Israel,krig,nya,religion,USA — ingrid @ 20:46

För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,Irak,Kina,krig,mellanöstern,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 01:55

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

9 januari, 2012

Fyra år på Guantánamo som helt oskyldig

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,terrorism,USA — ingrid @ 01:11

 

7 jan 2012 av Murat Kurnaz
Jag lämnade Guantánamo Bay ungefär i samma skick som då jag anlände för nära fyra år sedan — med bojor från händerna till midjan, från midjan till anklarna och från anklarna till en bult i flygplansgolvet.

Öronen och ögonen stod vidöppna, huvudet var övertäckt och trots jag var den ende fången på   flighten, blev jag drogad och vaktad av åtminstone 10 soldater. Vid den tiden var emellertid overallen gjord av amerikansk denim snarare än Guantánamo-orange.

Senare fick jag veta att flygturen med detta C-17 militärflygplan från Guantánamo till Ramsteins flygbas i Tyskland, mitt hemland, kostade mer än en miljon dollar.

Då vi landade tog amerikanarna och låste upp handklovarna innan de överlämnade mig till en delegation av tyska tjänstemän. Den ansvarige amerikanen erbjöd sig att ersätta kedjorna runt mina vrister med ett nytt par av plast. Men den ansvarige tyska officeren vägrade starkt: ”Han har inte utfört något brott; här är han en fri man”.

I Bremen var jag ingen bra gymnasiestudent, men jag minns att jag lärde mig att amerikanarna efter det andra världskriget insisterade på rättegång för krigsbrott vid Nurnberg, och det hade hjälpt Tyskland att bli ett demokratiskt land. Märkligt nog trodde jag när jag stod där att tyskarna hade gett amerikanarna en grundläggande lektion i lagrätt.

Hur jag hade kommit fram till det? Nu är det 10-årsjubileum för öppnandet av fånglägren i den amerikanska flottbasen vid Guantánamo Bay på Cuba. Jag är ingen terrorist. Jag har aldrig varit medlem i Al Qaida eller gett dom något stöd. Jag har inte ens begripit mig  på deras idéer.

Jag är son till en turkisk immigrant som kom till Tyskland för att söka arbete. Min far arbetade i åratal på en Mercedes fabrik. År 2001 då jag var 18 år, gifte jag mig med en gudfruktig turkisk kvinna och ville lära mig mer om Islam och få ett bättre liv.

Jag hade inte mycket pengar. En del av de äldre i min hemstad föreslog att jag skulle resa till Pakistan för att på plats lära mig studera Koranen tillsammans med en religiös grupp. Jag lade upp mina planer precis före 9/11. Då jag var 19 år och naiv, tänkte jag inte på att kriget i Afghanistan skulle kunna ha något att göra med Pakistan eller resan dit. Så jag stack iväg dit på resa.

I Pakistan satt jag i en buss för allmänheten på min väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland, då polisen stoppade bussen som jag åkte med. Jag var den ende på bussen som inte var pakistanier — en del människor skämtar om att mitt röda hår får mig att likna en irländare — så polisen bad mig stiga av för att titta på mina papper och ställa en del frågor.

Tyska journalister sa till mig att samma sak hade hänt dom. Jag var ingen journalist utan en turist förklarade jag. Polisen satte mig i fängelse men lovade att de snart skulle låta mig åka iväg till flygplatsen. Efter några dagar överlämnade pakistanerna mig till de Usa-anställda.

Vid det laget var jag lättad över att ha blivit omhändertagen av amerikaner. Jag trodde de skulle ge mig en rättvis behandling. Senare visade det sig att Förenta Staterna hade betalat $3000 i skottpengar för mig.

Jag visste inte att amerikaner uppenbarligen hade slängt ut tusentals flygblad över hela Afghanistan och lovat folk, att de som överlämnade taliban- eller al Qaidamisstänkta skulle enligt flygbladet få ”tillräckligt med pengar för att kunna ta hand om er familj, er by och er klan under resten av livet”.

Detta resulterade i att ett stort antal män kom att hamna i Guantánamo.

De tog mig till Kandahar i Afghanistan, där amerikanska förhörsledare ställde samma frågor under flera veckors tid: Var är Osama bin Laden? Var jag med Al Qaida? Nej, sa jag till dem, jag var inte med Al Qaida. Nej, jag hade ingen aning om var bin Laden befann sig.

Jag bad förhörsledarna att vara snälla och ringa till Tyskland och reda ut vem jag är. Under dessa förhör dunkade de mig i huvudet, de stoppade mitt huvud under vatten och slog till mig i magen; detta kallar de inte ‘waterboarding’, men det innebär samma sak. Jag var helt säker på att drunkna.

Vid ett tillfälle blev jag fastkedjad vid innertaket på en byggnad och hängde i mina händer i dagar. En doktor kollade ibland att jag var Ok; sedan hängdes jag upp igen. Smärtan var outhärdlig.

Efter omkring två månader i Kandahar, fördes jag över till Guantánamo. Där var det mycket prygel, ändlös inspärrning i ensamcell, temperatur på fryspunkten och extrem hetta, dagar av framtvingad sömnlöshet. Förhören fortsatte alltid med samma frågor. Jag berättade min historia om och om igen — mitt namn, min familj, varför jag var i Pakistan. Inget av det jag sa kunde få dom nöjda.

Jag insåg att mina förhörsledare inte var intresserade av att höra sanningen.

Trots allt detta sökte jag vägar till att känna mig mänsklig. Jag har alltid älskat djur. Jag startade med att gömma en bit bröd från mina mål och mata iguaner som kom till staketet. Då de anställda upptäckte detta, blev jag straffad med 30 dagar i isolering och mörker.

Jag blev förundrad över dessa vanliga frågor: Varför var jag här? Med alla dessa pengar och underrättelser, så kunde väl inte Förenta Staterna ärligt talat tro att jag tillhörde Al Qaida, …eller?

År 2004 efter två och ett halvt år i Guantánamo blev jag ställd inför något som dom kallade en ‘Combatant Status Review Tribunal’, där en militärofficer sa att jag var en ”fientlig kombattant”, eftersom en tysk vän till mig år 2003 hade deltagit i en självmordsbombning — då jag redan befann mig på Guantánamo.

Jag kunde inte tro att min vän hade gjort något så vansinnigt, men om det var så, att han hade gjort detta, så kände inte jag till det. Det fanns tribunaler för att ta reda på det, huruvida fångar som Förenta Staterna höll fängslade vid Guantanamo Bays interneringsanläggning blivit korrekt beskrivna som ”fientliga kombattanter”.

Några veckor senare skulle jag få besök av en advokat. De tog mig till en särskild cell och in stegade en amerikansk professor i juridik, Baher Azmy. Jag trodde först inte att han var en riktig advokat; förhörsledarna ljög ofta för oss och försökte lura oss.

Men herr Azmy hade ett meddelande skrivet på turkiska som han hade fått från min mor, och det fick mig att lita på honom. (Min mor hade funnit en advokat i sin hemstad i Tyskland  och hade hört att advokater vid ‘Centret för Konstitutionella Rättigheter’ representerade Guantánamofångar; där centret gav Azmy mitt fall som offentligt biträde.) Han trodde inte på bevisen mot mig och upptäckte snabbt att min ”självmordsbombar” vän i själva verket levde och hade det bra i Tyskland.

Azmy, min mamma och min tyska advokat hjälpte till att trycka på den tyska regeringen för att säkra mitt frisläppande. Nyligen offentliggjorde Azmy ett antal amerikanska och tyska underrättelsedokument från 2002 till 2004, som visade att båda länder hade misstänkt att jag var oskyldig. En av dokumenten sa att amerikanska militärgardet trodde jag var farlig, eftersom jag hade bett en bön under den amerikanska nationalhymnen.

Nu fem år efter mitt frisläppande försöker jag lämna dessa hemska minnen bakom mig. Jag har gift om mig och har en underbar liten flicka. Ändå är det svårt att inte tänka på min tid i Guantánamo och fundera över hur det är möjligt att en demokratisk regering kan spärra in folk under oacceptabla förhållanden, utan någon verklig rättegång.

 

Murat Kurnaz, författare till ”Five Years of My Life: An Innocent Man in Guantánamo”, satt fängslad under åren 2001- 2006

övers Ingrid Ternert

8 januari, 2012

Vad kriget fört med sig för Iraks folk och Usas soldater

Filed under: Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 18:02

 17 dec av Sami Moubayed

Krigets officiella prislapp ligger på ungefär en triljon dollar för åtta års krig, och de vida större indirekta kostnaderna ökar. Joseph Stiglitz, vinnare av Nobelpriset i ekonomi, har beräknat Usas totala krigskostnader för Irakkriget, inklusive veteranernas hälsovårdskostnader, till mer än tre triljoner dollar, en väsentlig summa som visar på de svårigheter som tynger ner den amerikanska ekonomin.

Dessutom har USA lidit en omåttlig förlust av förtroende internationellt sett. De uppställda orsakerna till att gå ut i strid - Saddam Husseins band till al-Qaida, massförstörelsevapnen, den snabba utvecklingen av ett kärnvapenprogram, visade sig vara ytterst ogrundade, tillsammans med, att den mäktigaste högteknologiska krigsmaskinen i historien kunnat misslyckas med att hålla nere ett antal olika mer eller mindre skumma motståndsgrupper.

Större förluster för irakierna

Materialla USAförluster bleknar i jämförelse med irakiernas - som uppskattats till väl över 100 000 döda och oräkneliga andra, inklusive hundratusentals barn, sårade eller traumatiserade på grund av vad de varit med om.
Inte heller har man kunnat förbise de sociala kostnaderna: Förenta Nationerna beräknade det antal människor som sedan invasionen har flytt från sina hem till nära fem miljoner, lika stora del internt omflyttade personer i Irak och flyktingar som har flytt till närbelägna länder, inklusive en stor del av Iraks tidigare kristna församlingar och därutöver.

Dessutom, det fortsatta sekteristiska våldet mellan Shia-ledda regeringsstyrkor och miliser och deras Sunnireligiösa rivaler, tillika olösta spänningar mellan den kurdiska befolkningen i norr och araber över de territoriala anspråken i och omkring Kirkuk har inte bara förändrat landets demografi och politik. Dessa har också lämnat kvar stora olösta och därmed potentiella källor till en större framtida konflikt, då även inbördeskrig.

”Svallvågen” på ytterligare 33000 USA trupper till Irak under 2007 och 2008 och införandet av en kontra-motstånds (COIN) strategi har bidragit till att dra bort Sunni-Shia konflikten från att bli ett fullständigt inbördeskrig. Men detta har samtidigt kommit långt ifrån sitt egentliga politiska mål att få till stånd en ”nationell försoning” mellan alla de ingående partier som svallvågens nykonservativa och COIN champions definierat som sitt strategiska mål.

En osäker framtid

Det är anmärkningsvärt få historiker som gått igenom situationen i Irak under denna avskedsperiod, men man verkar dock hålla med om att sekteristiska spänningar ¨återigen är på uppgång, särskilt i bakvattnet av de svepande räderna mot Sunni- ledare förknippade med den USA-uppbackade ‘vakna’ rörelsen som varit så viktig för ‘svallvågen’ för att nå framgång.

Den uppenbara sköra freden på både Shia-Sunni och Kurd-Arabiska fronter och sannolikheten för ett förnyat inbördeskrig - eller ett utökat iranskt inflytande - har stått i fokus för kritikernas attack mot Obamas beslut att dra tillbaka alla USAs stridskrafter vid slutet av denna månad.

Republikanska Senatorerna John McCain och Lindsay Graham, såväl som ny-konservativa som Fred Kagan och andra hökar, som Förenta Nationernas förra ambassador John Bolton, har klagat bittert under den gångna veckan.

De sa att Obama hade misslyckats med att följa sina befälhavares råd om att utverka ett starkt tryck på Maliki att gå med på att hålla kvar åtminstone 14 000 USA trupper i Irak, vilka skulle fortsätta agera som en buffert mellan kurder och araber i norr, ha kvar trycket mot regeringen om en ”nationell försoning”, hålla nere det iranska inflytandet och se till att snabbt ta itu med det möjliga hotet av en återvändande al-Qaida i Irak.

Planen avvisades, då irakierna vägrat att ge alla återstående trupper en legal immunitet från irakiskt åtal. Skepticismen rörande Iraks framtida stabilitet anses vara mycket hög enligt en NBC News/Wall Street Journals opinionsundersökning som blivit släppt i veckan. En majoritet av de som svarat sa att de ansåg ett ”fullständigt inbördeskrig” antingen var ”mycket” (21%) eller ”på något sätt troligt” (39%) i väntan på att Usa skulle dra sig tillbaka. En liknande majoritet ansåg chanserna att Irak skulle uppnå en ”stabil demokrati” som antingen ”till viss del” (32%) eller ”mycket osannolika” (28%).

Icke desto mindre fann förra månaden vissa opinionsinstitut att det höga 71% av de svarande trodde Obamas beslut att dra tillbaka alla stridande trupper i dagsläget var det rätta beslutet; medan endast 24% inte höll med. Det ser ut som om allmänheten i Usa fått nog av Irakkriget.

av Inter Press Service

övers IT

Older Posts »

Powered by WordPress