David MacMichaels kunskaper bygger på en lång karriär inom USAs försvarsmakt, underrättelsetjänst (både som konsult och CIA-funktionär) och inom den akademiska världen. Eftersom han var krigsveteran sedan Koreakriget, studerade han till fil doktor i USAs utrikespolitiska historia.

Med flera år bakom sig som lärare i ämnet, arbetade han på Stanfords forskningsinstitut (”SRI”) där han i första hand analyserade USAs militära relationer med olika regeringar i Latinamerika, för att senare år 1966, då Vietnamkriget hade börjat trappas upp, blev skickad till Bangkok för att där arbeta på ännu ett av Försvarsdepartementets projekt.

Där inom USAs ambassad sysslade han med militära motaktioner. Uppgiften var att samordna alla USAs-CIAs thailändska säkerhetsorgan. Efter hemkomsten till USA 1969 arbetade MacMichael fram till 1975 med olika studier som socialvetare men slutade då och blev privatkonsult, för att senare anställas som analytiker vid CIAs underrättelseråd, som del av försöket att återupprätta CIAs trovärdighet efter Vietnamkriget.

Men som huvudansvarig för analysgruppens bedömningar beträffande den västra hemisfären, kom han snart att upptäcka ett massivt missbruk av ‘underrättelser’ för att stödja Reagans regerings sk kontrakrigföring mot Nicaragua, bland andra ingrepp i Latinamerika. Han lämnade CIA 1983 efter att ha vägra delta i allt detta.

Därefter blev han en ledande kritiker av USAs utrikespolitik, i synnerhet den i Latinamerika. Dessutom förenade han sig med andra fd underrättelse- och säkerhetsofficerare för att motverka en destruktiv USA-politik och stödja världsfreden. Han var med om att starta Nationella Säkerhetsvetares Förbund samt ‘Professionella Underrättelseveteraner för Förnuft’. Han var också ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften ‘Unclassified’ samt författare till talrika artiklar i besläktade frågor i olika publikationer.

Detta som en illustration till vad den afghanske presidenten sagt enligt det Sam Stein skrev i ”Huffington Post” den 23 augusti. USAs skattebetalare har indirekt kommit att stödja maffialiknande grupper och terroristaktioner genom den amerikanska regeringens stöd till privata kontraktsanställda i landet.

Men detta återskapar också bilden av 9/11 och hur världen efter det blev förändrad med Bush Cheneys ‘Kriget mot terrorismen -Ett krig utan slut’. Och så har det varit sedan dess.

Men äntligen börjar förlåten falla, då fler underrättelsefolk börjat träda fram om 9/11 även om vanligt folk, vilket också varit meningen, inte för sitt liv skulle kunna trott något sådant…

Ingrid Ternert

Ta del av denna kusliga historia om vad Eric Prince och hans beryktade privata legoknektar inom Blackwater har för sig runtom i världen, där de deltar i USAs krig som de i Irak och Afghanistan.

Vad gäller frågan om att dra sig ur Irak blev för övrigt svaret från general Petraeus – ‘Nåja, först av allt vill jag säga att vi inte drar oss ur. Det kommer att bli 50 000 USAtrupper kvar i Irak i form av en ’stödfunktion’ snarare än en ledande roll. Men även detta ger en enorm möjlighet till utveckling.’

Också med tanke på USAs ekonomiska nedgång och den kris som råder både där och i övriga världen, kan man spekulera om varför USA satsar så mycket på krigen i Irak och Afghanistan, vilka hittills kostat 1 triljon dollar (tusen miljarder) tillsammans. Samtidigt har tillvaron för någon miljon människor i dessa länder blivit totalt raserad med ett enormt lidande som följd.

Medan stater i övriga världen knappt vågar säga någonting alls till kritik…

I.T

Inspectors miss the flight to Kirgistan
av M K Bhadrakumar 2 sept Asia Times

Nollställningen av USAs relationer med Ryssland blir för första gången satt på prov. Kirgistan utgör en tuff utmaning: Kan nollställningen verkligen fungera, då spelets insatser är så höga att båda sidors vitala intressen skiljer sig åt så starkt?

Till skillnad från sanktionerna mot Iran, finns där inget utrymme för förställning. Samarbete i realtid krävs för att lindra de sår som öppnades i juni månad i södra Kirgistan och som nu riskerar vara sig till kallbrand.

 USAs dristiga CentralAsien politik hade vackert kryssat omkring under föregående månader, men plötsligt träffat ett gupp i Kirgistan. Vare sig det orsakats av ett farthinder – eller en bogserlina av nylon – betyder i realiteten detta att USAs diplomati hunnit vända om helt och inte kunnat mobilisera.

De tredagars konsultationerna i Moskva av USAs biträdande utrikesminister Robert Blake har alltsedan i onsdags understrukit att den amerikanska politiken enbart kan räddas med hjälp av uppriktig rysk hjälp.

‘Nollställning ‘ innebär allt annat än ingenting
Men Ryssland ligger och ruvar. Utrikesminister Sergei Lavrov mumlade om den USA-ryska nollställningen samma dag som Blake hade landat i Moskva.

Bland de anmärkningar han gjorde var: att Moskva förväntar sig klarhet i sina relationer med ‘North Atlantic Treaty Organization’, NATO. ”Jag tycker denna organisation har balanserat mellan det förflutna och framtiden alldeles för länge.”

NATOs nya Strategiska koncept, som ersätter 1999 års koncept, ”kan knappast ses som ett strategiskt svar på ryska säkerhetsinitiativ.”

NATO skulle ”ta del av ett ömsesidigt samarbete inom ett nätverk med andra spelare, inklusive Ryssland, och den Kollektiva SäkerhetsAvtals Organisationen (CSTO).”

”Problemet med Iran är systembetingat. Det har att göra med en brist i den nuvarande ickespridningspolitiken. Icke-spridning bör baseras på internationell lag.”

”Sanktioner mot Iran ska vara effektiva. Vi kommer att nå en kompromiss, det spelar ingen roll hur svårt det än blir. Det är omöjligt att isolera Iran utan konsekvenser för hela regionen.”

USAs Nationella SäkerhetStrategi släpptes i maj och ”innehåller en hel del gamla, traditionella element av USAs utrikespolitik, som är allt annat än förlegade”.

Lavrov sammanfattade genom en presentation av de ryska förväntningarna om en nollställning: Världens största makter kommer inte alltid att vara överens om allting.

Men man är villig att lyssna på varandra och att komma fram till gemensam förståelse på det nuvarande stadiet i vår globala utveckling, vilket är den sorts värld vi önskar få leva i och vart än den går, hade det kunnat hjälpa oss att insupa mer harmoni på en nivå av praktisk politik och dessutom kunna lösa våra särskilda internationella problem.

Berättelsen hittills har varit att Kirgistan är ett bra exampel på nollställning; om hur Washington och Moskva har koordinerat projektet för stabilisering av ett känsligt land i Centralasien. Moskva har aldrig ifrågasatt historien.

Så, USA har pressat på för idén om en observatörsmission – kombinerat med politiska rådgivare – för Organisationen För Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, till Kirgistans södra regioner som Osh och Jalalabad till att ha kvar freden mellan de etniska uzbekiska och kirgisiska kommuniteterna.

Trots att minskningen av OSSEs Balkanmission fortfarande lever kvar i minnet, och givet att OSSE inte riktigt passat in, kunde det handla om en ren tidsfråga, innan NATO uppenbarat sig i södra Kirgistan i en fredsbevarande roll, men ändå kunde Moskva hålla sig lugn.

Det är inte svårt att förstå att en kirgisisk kris och en afghansk slutstrid hör ihop. Förresten biffar USA upp sina militärbaser i Afghanistan, bygger en ny bas i Mazar-i-Sharif och knyter upp militära utposter i de Centralasiatiska länder, som har en roll framför sig att spela för NATO i regionen. 

Ryssland utmanövrerad
Men sedan kom ”Steppe Eagle 2010″, den största internationella övning som någonsin involverat NATOs länder och Kazakstan och slutade i Kazakstan förra söndagen. NATO envoyén Robert Simmons har sedan dess annonserat att ”alla nödvändiga dokument rivits upp” för en kontingent från Kazakstan vid sidan av NATOs i Afghanistan.

Under tiden planerar man ”Exercise Peace Mission 2010″ under översyn av ShanghaiSamarbetsOrganisationen (SCO) i Kazakstan 9-25 september med ett rejält ryskt deltagande (över 1000 trupper, omkring 130 bepansrade fordon, 10 flygplan och helikoptrar). Med syfte att testa SCOs ”interoperabilitet i väpnade styrkor. Med syfte att ställa upp för en medlemsstat involverad i en intern väpnad konflikt”.

I onsdags  kommenterade den inflytelserika ‘Nezavisimaya Gazeta’ torrt att Ryssland skulle ”gå in i en period av geopolitisk kamp med NATO och Förenta Staterna för kontroll av det som tidigare varit SovjetUnionen och närliggande länder… Rysslands geopolitiska intressen är nu i fara.

Utmanövrerad vid varje drag, då de internationella strukturerna etablerade sig i regionen – varför CIS, CSTO och SCO har blivit överflödiga… Det verkar inte ha funnits någon särskild anledning att rusa till en [Exercise Peace Mission 2010] övning som ska sparas till det blir nödvändigt att visa upp, att SCO fortfarande finns kvar.”

För att vara säker, talade USAs diplomati med stora bokstäver om CSTOs oförmåga att intervenera i Kirgistan. Tashkent har blockerat CSTOs intervention, men i dessa dagar är Tashkent starkt ”pro-västlig”. Den uzbekska presidenten Islam Karimov har inte dykt upp vid CSTO-mötet i Yerevan i förra månaden, där man satt Kirgisistan högt på agendan.

Ryske presidenten Dmitry Medvedev gav offentligt luft åt Moskvas frustration. Han sa att Ryssland ska försöka få till en ändring i alliansens styrdokument – ”så organisationen kan få en mer effektiv inverkan på den [kirgisiska] krisen”.
——-
Moskva, som är värd för nästa CSTO möte i december, såg med beredvillighet på då USA med OSSEprojekt stigit in i det kirgisiska tomrummet, och bestämt sig för att inte gå emot det.

I en uppvisning i taktfullhet erbjöd sig Kreml att gå in i OSSEs mission i Kirgistan genom att sätta in sju ryska poliser till att tjänstgöra med personal från Turkiet, Serbien, Lettland, Bulgarien, Slovakien, Litauen, Sverige och Finland.

I vilket fall kunde Moskva  medan man gjort detta, inte vara omedveten om att en väldig våg av den allmänna opinionen kommit att byggas upp i Kirgistan mot OSSEs mission. Intressant nog fanns bland de kirgisiska ‘anti-OSSE’ kampanjmakarna prominenta polititiker kända för att stå Moskva nära.

Vad gäller balansen, misslyckades i första hand USAs diplomati. Den har allvarligt felat då man gett efter för uzbekiska etniska intressen i södra Kirgistan. Washington har kalkylerat att samarbetet med Uzbekistan över den kirgisiska krisen kunde ha varit användbart då det gäller att riva upp sitt strategiska partnerskap med Tashkent.

USA samarbetade med Tashkent under kriget i Afghanistan genom att förse dessa med lukrativa möjligheter till affärer och framhålla utsikten till uppbygge av Navoi som transit-transportpunkt och att sammanknyta Asien med Europa.

Men USA underskattade denna hemska backlash av kirgisisk nationalism. Amosfären inom lägre ansvariga politiker under kirgisiska parlamentvalen i oktober, var sådan att starka politiker funnit det lönande att rida på den nationalistiska våg som uppkommit i samband med de etniska upploppen i juni.

Dörren kanske aldrig öppnas
 Nationalisterna började spy galla på OSCE missionen och agitatorerna identifierade USA som orättfärdig ”pro-Uzbek”. Skuggor av serbisk nationalism..

I själva verket har USAmedia redan börjat demonisera borgmästaren i Osh, Melis Myrzakmatov, som förutsåg vågen av nationalism genom att trotsa president Roza Otunbayevas önskan att sparka honom som en kirgisisk variant av Radovan Karadzic.

Det är inte svårt att se varför där finns skyttegravar av opposition bland kirgiserna gentemot idén om en internationell utredning (som Karimov från början först tystat ner och fått direkt stöd av Washington).

Kirgiserna ser detta som en ploj av Washington och Tashkent för att sätta den uzbekiska separatismen i södra Kirgistan i brand, vilket skulle ha resulterat i en delning av deras land.

Då USA insisterar på en internationell utredning har det också fått alarmklockorna att ringa hos det kirgisiska säkerhets-etablissimanget. Sett som ett listigt försök att diskreditera och paralysera dessa. Där  inom det kirgisiska säkerhets-etablissimanget finns en vida spridd sympati för den nationalistiska saken. 
 

En expert vid det Ryska Strategiska forskningsinstitutet, Vladimir Karyakin, skrev i den prestigfyllda militära tidskriften Nezavisimoye Voyennoye Obozrenie: Pentagon tänker placera ut sina specialstyrkor i Centralasiatiska länder under förevändning av att bekämpa terrorismen …

Den 3e SpecialOperationsGruppen baserad i Fort Bragg (Nord Carolina) ska utföra den missionen. Alltedan 2002 hade gruppen deltagit i militäroperationer i Afghanistan. För närvarande består den 3e Gruppen av fyra bataljoner som ersätter varandra i Centralasien samtidigt med USAs rotation av sina amerikanska styrkor i Afghanistan.

Karyakin hade förmodligen tillgång till militära underrättelser:
ett annat steg till utvidgning av USAs militära närvaro i Central Asien är USAs planer för sitt militärflyg som försöker sig på att utföra flighter till Afghanistan via NordPolen och Kazakstan.

USA väntar sig att Almaty flygplats erbjuder mark för nödlandning för militärflygplan. Ur säkerhetssympunkt, erbjuder den Norra Rutten för USAs militärflyg ett möjligt hot mot både Ryssland och Kina, eftersom detta skulle göra det möjligt för USAs militär att genomföra flygspaning över de båda ländernas territorium, särskilt för att övervaka ‘’skjutande på marken” lokaliserat i Kazakstan och västra Kina.

Dessutom, om USA beslutar leverera en attack mot ryska militärindustriella anläggningar från USAs arktiska korridorer, kommer USAs militärflyg att kunna skicka upp sina bevingade raketer mot mål i Uralbergen, Västra Sibirien, Kazakstan och Kina.

Kommer Washington att lyckas implementera sina planer för att skapa en zon av militär-politisk och ekonomisk påverkan i CentralAsien? Det beror i stora drag på Ryssland som till sitt förfogande har sådana kraftfulla instrument för regional politisk integration som SCO och CSTO.

Lavrov kom inte ifrån sammanhanget. PremiärministerVladimir Putin valde att också ta chansen att passa bedömningen om USA-Rysslands nollställning i en intervju med dagstidningen Kommersant på måndagen. Enligt hans berömda tal för fyra år sedan vid säkerhetkonferensen i Munchen februari 2007, där han hade läxat upp USAsglobala hegemoni, då Putin hade påmint om att Väst ”bedragit” Moskva genom att dra sig ur en tidigare utfästelse om icke-expansion österut.

Putin tillade: ”Jag tror verkligen att tesen om Munchentalet återfår sin betydelse idag … Jag förstår verkligen att USAs administration försöker öka sina relationer med Ryssland, men där finns också andra nyanser … Det intryck jag får är att [USAs president Barack] Obama menar allvar. Jag vet inte vad det är han kan åtstadkomma och vad som ligger över honom …”

Det kirgisiska kapitlet om en USA-rysk återställning ska bli en absorberande historia om rysk pragmatism. Ifall ”provästliga” Tashkent hade hindrat det ryska draget om intervention  av CSTO i den kirgisiska krisen, skulle de ”pro-ryska” kirgisiska nationalisterna ha omintetgjort USAs projekt att sätta in OSSE missionen.

Det kanske kan se ut som ett nederlag. Men det behöver inte vara så. Moskva kommer att fortsätta, och har sett att dess inflytande fortfarande räknas som ett helvete i de långväga regioner som man en gång själv har styrt. Vad är inflytandet värt då det inte kan inkasseras?

OSSE inspektörer skulle kanske bara behöva hänga i kaffebarerna lite längre i Wiens Schwechat flygplats före man går ombord på flighten till Bishkek – vilken går via Moskva, till skillnad från direktflyget till Sarajevo och Pristina.
 

övers Ingrid Ternert

The Audacity of Cynicism
By Elise Hendrick
Barack Obama’s Iraktal – är en imponerande ingång i krigspropagandan. In it, he glosses over a criminal war as ‘a remarkable chapter’ in US history, och creates the false impression that the occupation of Iraq is over. Han placerar ansvaret för återupbyggnaden av ett samhälle ut ur de spillror som vi lagt uppå det irakiska folkets axlar.

John Pilger 2 sept

utdrag
False reality The last US combat troops have left Irak”as promised, on schedule”, according to President Barack Obama. The TV news has blivit filled with cinematic images of the ”last US soldiers”, silhouetted against the dawn light, crossing the gräns into Kuwait.

Fact They have not left. At least 50,000 troops will continue to operate from 94 bases. American air assaults are unchanged, as are special forces’ assassinations. The number of ”military contractors” is 100,000 och rising. Most irakiska oil is now under direct utrikes kontroll.

False reality BBC presenters have described the departing US troops as a ”sort of victorious army” that has achieved ”a remarkable change in [Iraq's] fortunes”. Their commander, General David Petraeus, is a ”celebrity”,”charming”, ”savvy” och ”remarkable”.

Fact There is no victory of any sort. There is a catastrophic disaster, och attempts to present it as otherwise are a model of Bernays’s campaign to ”rebrand” the slaughter of the First World War as ”necessary” och ”noble”.

In 1980, Ronald Reagan, running for president, rebranded the invasion of Vietnam, in which up to three million people died, as a ”noble cause”, a theme taken up enthusiastically by Hollywood. Today’s Irakwar movies have a similar purging theme: the invader as both idealist och victim.

False reality It is not known how mångairakiskas have died. They are ”countless”, or maybe ”in the tens of thousands”.

Fact As a direct consequence of the Anglo-American-led invasion, a million irakiers have died. This figure, from Opinion forskning Business, follows peer-reviewed forskning av Johns Hopkins University in Washington, DC, whose methods were i hemlighet fastställded som ”best practice” och ”robust” by the Blair government’s chief scientific rådgivare. This is rarely reported or presented to ”charming” American generals.

Neither is the dispossession of four million irakiers, the malnourishment of most irakiska children, the epidemic of mental illness, or the poisoning of the environment. False reality The British economy has a deficit of billions which must be reduced with cuts in public services och regressive taxation, in a spirit of ”we’re all in this together”.

Fact We are not in this together. What is remarkable about this PR triumph is that only 18 months ago, the diametric opposite filled TV screens och front pages. Then, in a state of shock, truth became unavoidable, if briefly. The Wall Street och City of London trough was on full view for the first time, along with the venality of once-celebrated snouts. Billions in public money went to inept och crooked organisations known som banks, which were spared debt liability by their Labour government sponsors.

Within a year, record profits och personal bonuses were posted och the ”svart hål” was no longer the responsibility of the banks, whose debt is to be paid by those not in any way ansvarig: the public. The received media wisdom of this ”nödvändighet” är nu en korus, frånthe BBC to the Sun. A masterstroke, Bernays would surely say.

Falsk reality Ed Miliband offers a ”genuint alternativ” som ledare för Labour partiet. Fact Miliband, som sin bror och nästan alla dessa standing for the Labour leadership, is immersed in the effluent of New Labour. som a New Labour MP och minister, he did not refuse to serve under Blair or to speak out against Labour’s ihärdiga krigmongering. He now calls the invasion of Irak som ett ”profoundmistake”.

Calling it a mistake insults the memory och the dead. It var a crime, of which the evidence is voluminous. He has nothing new to say about the other colonial krigs, none of them mistakes. Neither has he demanded basic social justice – that those who caused the recession clear up the mess och that Britain’s fabulously rich corporate minority be taxed seriously, starting with Rupert Murdoch.

The good news is that false realities often fail when the public trusts its own critical intelligence. Two classified documents recently released by WikiLeaks express the CIA’s concern that the populations of European countries, which oppose their regerings’ krig policies, are not succumbing to the usual propaganda spun through the media.

For the rulers of the world, this is a conundrum tankenötter, because their unaccountable oansvariga makt vilar på en falsk verklighetsbild reality that no popular resistance works. och it does.
…….

USA tillåter de rättsvårdande myndigheterna att snoka igenom invånares ägodelar och placera en GPS på taket av bilen skriver Dememocracy  Now ! 2 sept 2010

Xinhua News Agency 29 augusti, 2010
A young U.S. veteran’s story about Iraq-  av Wang Fengfeng

WASHINGTON: Josh Stieber kände sig inte särskilt lättad då han hörde nyheterna om att de sista bland USAs stridstrupper vid slutet av månaden skulle dras bort från Irak.

Trots ”tacksam för varje liten del av framgång”,  säger denna 22-åriga USAarmé veteran att han fortfarande är försiktig så att han inte ”firar och tänker att allt med det är över, när verkligheten är ”rätt långt borta härifrån”.

Stieber, som tjänat i Irak i 14 månader, är alltför familjär med krigets realiteter.

En försäljares äldsta son och friskvårdsarbetare, född och uppvuxen i Marylands del av Washington D.C, kom Stieber ihåg att han sett ett ”stort hål” i marken efter det att ett kapat jetplan hade kraschat i Pentagon under 9/11s terroristattacker mot USA år 2001 (anm IT förlåt, detta är det mest omöjliga i hela 9/11 historien-inget flygplan, bara en välriktad granat kan klara ett så välriktat skott mitt i prick nere i Pentagons vägg- tala med vilken flygare som helst- anm IT).

Stiever slöt sig till armén 2006 vid en ålder av 18 år strax efter gymnasiet för att ”göra så att något liknande 9/11 aldrig skulle komma att hända igen.”

Han skickades till Irak med den 1:a InfanteriDivisionen februari 2007. Men det han upplevde där gav honom desillusion och frustration. Som en del av USAs trupps ’svallvåg’ år 2007, blev han vittne till en av det mest våldsamma sträckorna under Irakkriget.

”Vi gick in i det och tänkte att vi skulle lösa alla dessa problem och göra världen till en bättre plats, men insåg tidigt att vi inte såg ut att kunna hjälpa upp problemen,” sa han.

”För det mesta gjorde vi det värre,” tillade han.

Efter att ha avslutat sin mission i Irak åkte Stieber tillbaka hem år 2008, men han kunde inte låta bli att tänka på vad militären hade gjort mot familjer och grannskap i Irak – sparkat in dörrar och rivit sönder husen för att få tag på ”insurgents,” och fängsla människor, ibland av inga skäl alls. (IT har fått alltför många vittnesmål om detta själv på plats i Irak-fullständigt vansinnigt)

”Hur skulle det vara om en främmande arme´ kommer och tar med sig mig och min pappa?” kom han att fråga sig. ”Jag vet att jag vet att jag inte hade velat det,” sa han, och det ledde in på den väldiga frågan om kriget.

Därefter blev han anti-krigsaktivist.

Under sex månader förra året, med en dylik fråga i huvudet, promenerade och cyklade Stieber runt landet, från Maryland vid Atlanten till Californien vid Stilla Oceanen, och talade om fred och ickevåldsalternativ med de folk och ungdomar han mötte längs vägen, och med sina egna ord, ‘hoppades kunna sprida den läxa han lärt sig i Irak’.

Det skulle ha kunnat bli en känsla av bokslut för Stieber då han tidigt i förra veckan, med 4th Stryker Brigade Combat Team, 2nd Infantry Division, hade lämnat Irak i ett drag som många ansåg symbolisera slutet på USAs stridsoperationer i landet, altmedan det formella slutet på missionen var satt till 1 september.

Stieber säger emellertid att tillbakadragandet av stridande trupper från Irak enbart var en början. ”En hel del soldater kommer antagligen att hamna uppe i Afghanistan, förr eller senare.”

”Det finns fortfarande 50 000 trupper som lämnats kvar där (i Irak), och är kanske särskilda stridstrupper, som definitivt är stridstränade och beredda på att utnyttja denna (träning), och där finns det ökande antalet privata kontraktsanställda, sa han med ett bekymrat uttryck i ansiktet.

Washington säger att 50 000 USA trupper skall vara kvar i Irak för att utöva support och träningsmissioner.

Den sista gruppen USAtrupper skall lämna Irak vid slutet av år 2011.

I vilket fall har den sista USA befälhavaren i Irak Ray Odierno i förra veckan sagt, att Förenta Staterna kunde komma att vara kvar militärt i Irak efter 2011 års deadline ”om Iraks regering efterfrågar någon teknisk assistans.”

När deadline för stridstrupperna närmat sig sa Stieber, att det vore lätt för folk att glömma den påverkan kriget har på de anerikanska soldaterna och dessutom på det irakiska folket. Han ville påminna folk om krigets fasor för att vara säker på att detta inte ska komma att hända igen.

”Något som folk inte tänker på är hur många liv som blivit påverkade på båda sidor,” sa han och drog sig till minnes vänner som slutat på psykologiska institutioner på grund av posttraumatisk stress som resultat av kriget.

”En del av det vi såg där, och det sätt en mängd människor i Irak blev behandlade på, och så många av dom som tvingats bort från sina hem och det som har skett i deras liv,” sa han.

Och så tillade han-”Jag hoppas folk inte tror stridstrupperna är borta och att vi inte behöver bekymra oss om Irak längre”.

övers Ingrid Ternert

av Layla Anwar 2 sept

Ända sedan igår har jag spytt, inifrån och ut…Vilken fasa – om det drabbar oss… är något vi aldrig tänker… Mitt första anfall kom efter att jag hade läst er presidents tal, talet till ”nationen”. Han anser nämligen att ni är en nation?!

Det började med en olustkänsla långt ner i magen, vilken snabbt gick över till en pockande, därefter en illaluktande uppkastning som ur en uppdämd vulkan i våldsamma plågor av ett fullständigt anfall…

Jag har under de gångna 20 åren eller så utvecklat en hög intolerans mot svekfullhet, och med er historia har ni ytterligare lyckats finslipa detta som jag nu är allra mest allergisk mot…Ni bokstavligen talat gör mig sjuk.

Förändring-  Ni bräker som en flock idisslande får, boskap som ruvar på varje ord jag serverar… Svart och Vitt, även dessa efterblivna som kallar sig amerikanska araber och muslimer, vilka glatt sig åt Onkel Toms ankomst till Vita Huset.

O de ”principfasta”, ”moraliska” pryda, puritanska, perverterade som kallar sig amerikaner, de som för omväxlings skull sent visat upp… och alltid slutit upp på den vinnande sidan, då tåget redan har passerat…

Den nya världens krigsmånglare, det är vad ni är. Konstlade och okunniga så in i märgen. Ni stoltserar alltså med att vara ”ett godsint” folk, ett ”medkännande, inkännande, omfamnande” folk, då det inte handlar om något annat än svek.

För 20 år sedan såg jag mitt land, min fars, min mors land, mina förfäders, delas framför mina ögon… 20 jävla år. Tjugo år av ett folk — först vissnande, skrumpnande bort, som blommor som aldrig fått se ljuset, som aldrig fått vända ansikten mot solen och sedan försvinna in i skuggorna.

Stapplande in i en färglös bakgrund… bombad, massakrerad, slaktad till ett intet… samma ingenting som gömmer ert dagliga liv… samma ingenting som gör att ni rusar iväg till er psykdoktor, samma ingenting som göder ert skit, samma ingenting som ni fyller med konsumtion… samma hål av ingenting, av det hål, det djupa hål ni lever i, och en del av detta spyr jag upp från min mages hålrum…

Så ni har ”offrat” er för oss, så ni har befriat oss från vår ”tyrann”, så ni har ”levt upp till ert ansvar”… som ni gjort i Falluja, Haditha, Mahmoudiya, Bagdad, Basra, Mosul, Ramadi… ”döda dom jävlarna” skrek ni… och era fruar skänkte några tårar medan de viftade med er ökända flagga… ett degenererat, nedgående lands flagga, som inte kan erbjuda något annat än mord, förödelse och ofärd…

Ni befriade oss från ”diktaturen” med 5 gånger storleken av en Hiroshima- och en Nagasakibomb… ni befriade oss tills det inte fanns något utrymme kvar i våra bårhus och 7,5 år senare letar vi fortfarande efter våra döda… ni befriade oss tills våra gator blivit blodpölar och moskéerna omvandlade till tortyrhålor, där dessa hajjis (‘araber’) fått sina ögon utstuckna och sina kroppar uppborrade, ni befriade oss så att vi blev våldtagna och mördade för 1000 dollar eller för att ha burit läppstift.

…Ni befriade oss så att våra kroppar flutit upp ur Eufrat och Tigris, förmultnade till oigenkännlighet… ni befriade oss, javisst…  ni stoppade in oss i fängelseceller, ni täckte oss med ert piss och era exkrementer.

Eller så överlämnade ni oss till era soldater eller homo och horor i turbaner, medan ni knullade de prostituerade som ni särskilt tagit in i ert Gröna Fort… medan resten av oss fick leva i muromgärdade getton, dessa som ni byggde upp för oss…

Ni befriade oss alright… och ni levde upp till era principer, era ideal och ert ansvar… Men vad jag verkligen hedrar er för är, att ni datoriserat, digitaliserat döden för oss… ni förstår, tack vare er är idag bårhusen rustade med senaste teknologi, 7 år senare kan vi kanske till slut gå och leta fram en kär väns kropp. Vi har till och med blivit numrerade i serienummer, ni är ett seriemördande folk och vi har fått serienummer.

Vi bär nummer vartän vi går, nummer på våra pass, på våra ID, på våra fängelsehalsband och även på våra döda kroppar… numren följer oss till bårhusen, idag har vi en hel del av dessa… alla återuppbyggnads-pengar har vi byggt bårhus av…  kanske inte helt, men stulit pengarna ni har… miljarder dollar, så vi fick göra trädgårdar och parker till gravplatser… där barnen leker mitt bland lidande mödrar i deras oupphörliga sorg…

Ni är verkligen ett modigt folk… ett nobelt, modigt folk. Se allt vad ni gjort för oss! Er generositet kommer att stå i de historiska annalerna… och ni kommer att betraktas som ett historiskt exempel, en modell för ett land och ett folk med stor integritet… just som den Nya Irakiska Modellen.

De av oss som inte kunnat handskas med denna er ymniga inlevelse, den som er stinkande alternativa press älskar att tro – att amerikanarna är ett empatiskt folk- som flugit sin kos… försvunnit i dimman av denna er mänskliga godhet, med några dokument och minnen, sår och skador stoppade i resväskor… utan någon destination…

En permanent exil har fått bli vår boning… en ny geografisk hemvist, okänd på kartan… bärande på oss själva som en alltför tung börda, kämpande så att ändarna kan mötas, en kamp för att överleva att inte bli galen, att inte uppslukas av er tomhet..

Skrapande humanitet med våra naglar… i försöken att finna den, grävande med bara händerna, ibland med en önskan om att bli begravd där, längs våra älskade… ibland med en önskan om att aldrig blivit födda, ibland gråtande i vår ensamhet, ibland skrikande i våra mardrömmar, ibland avskärmande oss för att matcha er intighet…

Det mesta av tiden förvirrade, borta och förbryllade… fortfarande oförmögna att fatta vad som hänt med oss, i Frihetens namn… andra gånger helt upptagna med historia efter historia av ändlöst lidande och misär som tillfogats av er…

Med historier om släktingar och vänner förlorade i Demokratins hålor, med historier om de monster som fötts i landet Frihet, med historier om smitta och sjukdom nästlande sig in i vårt DNA till att bli del av oss… infiltrerande vårt varande, vår mark, vår luft, vårt vatten…

Berättelse efter berättelse…bild efter bild… rullstolar, amputationer, förlorade lemmar, förlorade ögon, fingrar borta, ett barn som dör, en kvinna som blir våldtagen och dödad, en man som blir torterad till döds… historia efter historia av… fattigdom, sjukdom, nöd, försummelse, övergivenhet… historia efter historia av en evig trötthet som blivit pålagd oss som en filt…

Jag ser i mitt huvud, i min fantasi, i mitt minne, där floden Tigris en sommarnatt flyter rätt in i solnedgången… då luften är kyligare (och då det funnits elektricitet och dricksvatten), ser jag floden flyta, lugnt, tyst, stilla… ingenting som rör den, den bara flyter och jag sluter mina ögon och ser mig själv flyta med, in i den… till en okänd ort… bara under dessa ögonblick kan jag känna av ett verkligt lugn… under dessa sekunder, då jag kunnat flyta med floden, där ingenting hade växt och tagit form… från tidens nedgång…

Jag går tusentals år tillbaka i tiden, då ni inte fanns, då ni inte hade något namn, ingen form och ingen färg… och jag finner mig själv och jag finner Irak. Det är den enda tröst jag kunnat ge mig själv – att även när jag spyr tarmarna ur mig, jag fortfarande kan finna Henne, och mig själv.

Men det kan inte ni.

övers Ingrid Ternert

PS En fantastisk beskrivning av staden och flodenDS

av Ray McGovern 1 september 2010
 
Mina vänner, amerikaner

… Låt mig nu bli ännu klarare. Som jag hoppas är ni medvetna om att jag är kristen, inte muslim, och jag har studerat bibeln noga. Så detta råd kunde få en del varningsklockor att ringa:

“Om en härskare går i strid mot ett annat land, kommer han inte att först sitta ner och överväga, om han med tiotusen man kan stå emot en fiende som kommer emot honom med tiotusen. Om han inte kan det, skickar han en delegation medan fienden fortfarande finns på avstånd och frågar efter villkoren för fred.” (Lukas 14:31-2)

En förståndig tanke, Bibel eller inte, håller ni med? Citatet från Lukas påminde mig om att jag aldrig tycks ha fått ett rakt svar från mina rådgivare om hur många fientliga styrkor som ställt upp mot oss i Afghanistan, hur många som är al-Qaida terrorister villiga att attackera Förenta Staterna, och hur många som är afghaner som helt enkelt vill driva ut vad man betraktar som en utländsk ockupationsarmé.

Och detta är inte en akademisk fråga. Det går till botten med vad jag har sagt alltsedan jag kom till Vita Huset. Till exempel i mars 2009, då jag sa detta- “Jag vill att det amerikanska folket ska förstå att vi har ett klart och fokuserat mål: att hindra, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan, och hindra att de återvänder till vart land i framtiden.”

Det som är särskilt pinsamt är, att CIAs chef Leon Panetta var i TV och sa, utan uppenbar elakhet, att det enbart finns 50, “kanske färre” al-Qaida kvar i Afghanistan. Jag vet; jag vet; det verkar vara lite mycket att ha 100 000 trupper för att jaga 50 av dessa, men så påminner mig Panetta om att inte glömma, talibanerna är hårdhudade, de är hårdingar som våra pakistanska allierade odlat upp för att ta över Afghanistan under1990talet.

Talibanerna har därefter gett al-Qaida en fristad. Hur många talibaner finns det, frågade jag, men Panetta visste inte. Därefter i Washington Post läste jag att den nyligen avgångne afghanska underrättelsechefen, en gentleman vid namn Amarullah Saleh, påstår att han vet. Saleh sa att han uppskattat talibanernas ledares antal till ungefär 200, men många av dessa befinner sig i Karachi, Pakistan.

Den andra ringen med talibanskt ledarskap (omkring 1700 befälhavare i fält) behärskar en styrka på 10 000 till 30 000, beroende på årstid, sa Saleh och tillade att talibanernas befälhavare, fångad eller dödad under general McChrystals översyn, har blivit ersatt med en “ny planta.”

Jag är medveten om det som sägs, att man behöver inse att de flesta av de 33 miljonerna människor som bor i Afghanistan, “motståndsmän” eller – eller mer korrekt – motstånd, därför inte vill ha oss där.

På toppen av detta, tack vare WikiLeaks, är hela världen numera medveten om Pakistans underrättelsetjänsts dubbelspel, då de tar våra pengar och sedan beväpnar (ibland ledande) talibankrigare mot våra egna soldater och marinkårer.

Vid denna punkt tror jag att kanske general McKiernan har haft rätt då allt kommer omkring. Allt är så underligt; så ibland tror jag hela världen skrattar åt oss. Även de snälla barnen vid Sidwell Friends ger Malia och Sasha en hård match om detta. Och jag gillar det inte – inte ett enda dugg.

Men det stoppar här. Så låt mig åter tala klarspråk. Det jag har upplevt med generalerna det gångna året – och vad jag har lärt mig under min tidigare falska instruktion vid Fort Benning – har övertygat mig om att göra det som ambassadör Eikenberry starkt uppmanat mig till den sista november.

Istället för att bara grotta ner sig i klagomål från Cheney om min “störning”– och att ge Petraeus och McChrystal nära alla de trupper de frågar efter – skulle jag ha låtit USAs underrättelsetjänsts alla resurser få ansvaret för de verkliga framtidsutsikterna för Afghanistan.

Så jag har nu bett ambassadör Eikenberry om att återvända till Washington för att bli ordförande för en snabbspårig, multidisciplinär ‘National Intelligence Estimate’ om konflikten i Afghanistan. Den fullt koordinerade NIE, där man antecknat vad som sagts av dessa som reserverat sig, ska lämnas över till mig inte senare än den 15 november.

Jag vill få en frisk syn på hela detta komplex med frågor. Jag väntar mig att de medlemmar av teamet som vid månadsskiftet gett mig råd blir involverade i kritiken av den slutliga utgåvan, efter den blivit färdigställd, men inte före det kunde ge någon påverkan.

Jag har också konfererat per telefon med förre president George W Bush om allt detta. Han hörde på, men fortsatte därefter att hävda att vi inte kan låta så många av våra trupper dö förgäves. Jag sa åt honom så försiktigt jag bara kunde, att det är vad han borde tänkt på från första början; att jag kunde vara uppriktig inför det amerikanska folket och inte dölja den hårda verkligheten, att så många på båda sidor verkligen dött förgäves; och att vår uppgift nu är att få slut på våldet på ett så snabbt och konstruktivt sätt som möjligt.

Medborgare amerikaner, jag kan förstå er otålighet – och för några av er, er sorg och er vrede. Friden är säkrad. Jag delar er otålighet och sympatiserar djupt med dessa som har förlorat sina kära. Men jag lovar er att den här gången kommer vi att göra rätt, och mitt nya beslut om Afghanistan kommer informeras om lika mycket av NIE (den nationella synen på det internationella läget) från Fort Benning, som från de fyrstjärniga generalerna.

Låt Gud bevara Amerika – och Gud bevara resten av världen. God natt.

ursprungligen från ConsortiumNews.com

övers Ingrid Ternert

av Amy Goodman, Democracy Now!
Rapporter visar, att många afghanska tjänstemän finns på CIAas lönelista

Washington Post rapporterar att många afghanska tjänstemän står på CIAs lönelista. Organisationen betalar regelbundet ett antal högre tjänstemän i den afghanska regeringen. En del har utnyttjats som införmatörer, medan andra betalats för att säkra tillgängligheten för USAs tjänstemän.

Betalningarna har fortsatt trots betänkligheter om att USA i och med detta bidrar till att backa upp den korruption som förekommer inom den afghanska regeringen, trots påståenden om motsatsen. Enligt New York Times blev i förra månaden en av tjänstemännen, Mohammed Zia Salehi, arresterad utifrån anklagelser om mutbrott
—–

USA militära strategi har misslyckats, medan oppositionen stärkts ute i världen. Obamas “svallvåg” är sedan juni månad koncentrerad till området runt Kandahar City, vilket alltsedan år 2004 varit det viktigaste området för NATOs operationer i södra Afghanistan. Behovet att koncentrera ’svallvågen’ till själva staden visar på svagheten i USA/NATOs närvaro i landet.

Lika signifikativt är motståndets ökande kraft, det motstånd dessa har som motsätter sig USAs styrkor genom attacker i den afghanska huvudstaden Kabul.

Obamaadministrationen har genom Wikileaks  den 26 juli fått en större blåsning mot sin afghanstrategi  utifrån “Afghan War Diary,” samlingen av 91 000 hemliga rapporter från USAs militär om kriget. Den täcker åren 2004 till 2009 (ännu återstår frisläppning av 15000 dokument). Enligt Wikileaks är dagboken det “mest signifikanta arkivet över krigets verklighet som någonsin blivit offentliggjort under krigstid.”

Wikileaks grundare Julian Assange berättade för Democracy Now i en intervju den 27 juli- “Det allra viktigast är det stora svepet av övergrepp som inträffat under de senaste sex åren, det stora svepet varje dag av krigets snusk och förödelse… det sker flest civila dödsfall, då det inträffat att 1, 2, 10 eller 20 människor blivit dödade, och de har i antal dominerat listan över händelser.”

Dokumenten visar att mycket av kriget i hemlighet genomförts av USAs specialstyrkor, för operationer sådana som numera är väl kända som Task Force 373. Dessa styrkor opererar mestadels på natten, under medias radar, och de dödar skoningslöst.

Antalet afghanska civila offer är mycket högre än vad ockupationsstyrkorna uppger. Enligt en artikel den 6 augusti av den oberoende journalisten Justin Podur, räknar krigsdagboken till 15 219 afghanska dödade i strid.

Det finns varje skäl att tro att många av de afghaner som rapporterats dödade i strid i själva verket är civila. Det finns minst 4 000 civila döda rapporterade, trots att bara 34 av dom förknippas med ockupationsstyrkorna.

Dagbokens avslöjanden äger rum i juni månads efterdyningar till senare i månaden då USAs toppbefälhavare i Afghanistan, general Stanley McCrystal, avpolleterats. McCrystal ersattes av general David Petraeus, alltså arkitekten till Bushadministrationens “svallvåg” 2007  i Irak. McCrystals avsked indikerar en förvirring bland ledande figurer i Pentagon och Obamas administration, vilket visar ett gryende tvivel bland den vanliga allmänheten, om inte militären själva, om möjligheten att vinna kriget.

En undersökning från CBS Nyhetsprogram utförd tidigt i juli visar att 62% av amerikanarna inte gillar kriget, vilket innebär en  ökning av 13 procent sedan maj månads utgång. Samma undersökning pekar på att 54% av amerikanarna vill se USAs regering presentera en tidsplan för bortdragande av USAtrupperna från Afghanistan.

Utan att bry sig om oppositionen godkände den 27 juli USAs Kongress dess krigsbudget. Den är tänkt att finansiera Obamas “svallvåg” till tonerna av $37-miljarder dollar. Kongressens stöd är dock inte längre enhälligt.

Etthundratvå demokrater röstade mot budgeten, och tvingade Obama att förlita sig till republikanska röster för att nå upp till gränsen. Obama påstår att svallvågen ska avslutas år 2011 och att USA då börjar sitt trupptillbakadragande från Afghanistan. Ändå återstår för USA att låta den afghanska regimen i fortsättningen ta hand om “säkerheten” i landet.

Den av USA och andra regeringar uppbackade Karzairegimen har nyligen haft en konferens i Afghanistan, där man löst frågan om militär hjälp till regimen, ända tills man själv kan klara upp den militära situationen. Man tror att det allra tidigast kan äga rum år 2014.

En liknande retorik tillämpar USA på Irak. Den 2 augusti förklarade Obama att USA vid slutet av månaden kommer att avsluta sin stridsmission i Irak. Men 50 000 soldater och 4 500 trupper “specialstyrkor” kommer ändå att bli kvar på marken, tillsammans med oräkneliga luft-och flottbaser. Utrikesminister Hillary Clinton avser öka Specialstyrkornas manskap till 7 500.

Enligt skribenten Jeremy Scahill representerar Obamas politik i Irak en fortsättning på den förre Bush-administrationens politik. I en intervju för Democracy Now! 3 augusti berättade han att- ”President Obama implementerar den politik som legat på George W Bushs bord, då han lämnade Vita Huset”.

Detta är i väsentliga drag Petraeus-Bushs Irakplan. Så idén att Obama gör det bra i sin kampanjuppmaning att avsluta kriget, det är att leka med ord. I realiteten har Obama just infört den politik som USA hade, vid den tid då han kom till Vita Huset.”

Afghansk fångtortyrskandal
Den kanadensiska regeringen har förföljts av en djup kontrovers över de kanadensiska styrkornas behandling av afghanska fångar. Anklagelser om att kanadensisk militär har överlämnat afghanska fångar till landets polismyndigheter för rutinmässig tortyr har först år 2007 dragits fram i ljuset, då juridikprofessorn vid universitetet i Ottawa, Amir Attaran, lagt fram ett starkt censurerat dokument, som uppdagades vid en förfrågan om tillgång till viss information.

Det stod där att afghanska fångar som överlämnats till afghanska tjänstemän av den kanadensiska militären blivit torterade. Anklagelserna fick luft under vingarna november 2009 då Richard Colvin, en tid den näst högst rankade medlemmen av kanadensiska diplomatkåren i Afghanistan, lämnat ett explosivt vittnesmål framför en parlamentskommitte’, vilket bekräftade att de afghanska fångar som hade överlämnats till dom blivit torterade och att kanadensiska tjänstemän, möjligen också själva regeringen, hade blundat.

Premiärminister Harper bad därefter att generalguvernören skulle suspenderas från parlamentet i några månader för att undvika en djupare undersökning av skandalen. Förfrågan blev beviljad.

Då parlamentet i mars gjorde en sammanfattning, godkände oppositionspartierna en motion som förpliktigade regeringen att släppa ocensurerade dokument i frågan. Regeringen vägrade. I juni ingick regeringen ett avtal med liberalerna att utse en tre-mannapanel för att bestämma hur mycket av dokumenten som skulle släppas fria till allmänheten.

övers Ingrid Ternert

Filmen, namngiven efter den danska utposten i Helmandprovinsen, ligger ljusår från Försvarsmaktens i Sydafrika producerade propagandafilmer.

När de unga soldaterna i en nästan overkligt mörkgrön ljussättning flygs till Afghanistan för att landa på vad som verkar vara en främmande planet, påminner Armadillo om James Camerons Avatar.

På färden har de med sig klämkäcka fraser av sina överordnade om ett viktigt uppdrag inför vilket de ska känna stolthet och uppvisa mannamod.

De första månaderna präglas av meningslös tristess i ett starkt befäst fort som åter för tanken till den interplanetariska invasionsstyrkan i Avatar. ”Fucking boring, no Talibans around to kick ass”, lyder den engelska undertexten.

Man lyfter skrot, dricker öl, ser på porrfilm och ringer hem till oroliga anhöriga. Alla afghaner verkar vara potentiella fiender. Kontakten med civilbefolkningen handlar mest om klagomål om dödade släktingar och husdjur, förstörda åkrar och hus. ”Varför är ni här, åk hem”, säger en grupp unga killar. Kulturkrocken är uppenbar.

När det så äntligen blir action, är det i ett högteknologiskt uppdrag att ta sig an fem krypskyttar. Soldaterna fylls av rädsla och adrenalin. Uppdraget slutar i lättnad och glam, de luggslitna fienderna avlivas, några av dem i skadat skick sannolikt oförmögna till vidare motstånd.

Händelsen väckte protester i Danmark men de ansvariga soldaterna, som tog troféer och foton av de döda, blev medaljerade och hyllade som hjältar.

En annan dokumentär, Restrepo, berättar samma historia. Den är gjord av Sebastian Junger och Tim Hetherington som var inbäddade under ett år med B Company i 173:e Airborne Brigade Combat Team i den talibanstarka Korangaldalen.

Filmen vann juryns stora pris vid årets filmfestival i Sundance. Samma möten med klagande bybor, som trots försök till övertalning från amerikansk sida förklarar jihad mot inkräktarna. Samma bunkertillvaro, oförståelse och oförmåga att skilja civila från fiender.

Restrepo visar hur elitsoldaterna till slut lämnar Korangaldalen, efter att generalen McChrystal förklarat kampen där alltför kostsam, farlig och omöjlig att vinna. I senaste New York Review of Books kan man läsa hur Al-Jazeeras fotografer visat hur amerikanerna hade lämnat Korangalbasen och hur talibanerna plockat åt sig övergiven ammunition och drivmedel.

De två filmernas ocensurerade bilder skär sig in som en svetslåga också i vår svenska vardag. De visar, liksom Wikileaks, vad som händer när västerländska soldater försöker betvinga en i nationalism, religion och stamtillhörighet rotad muslimsk befolkning.

Sverige fortsätter i detta krig, trots att Holland den 1 augusti som första Nato-land dragit sig ur kriget. Japan avbröt i våras sitt militära bistånd, och i sommar nästa år kommer de första amerikanska trupperna att dras tillbaka.

Det är svårt att tro att en svensk riksdag i dag skulle rösta för att delta i och utöka ett krig av det slag som nu utspelas i Afghanistan. Förhållandena har drastiskt förändrats sedan 2001. Talibanerna är starkare än någonsin och Wikileaks avslöjade att talibanerna nu har tillgång till samma bärbara, värmesökande missiler som mujahedin hade då de besegrade sovjettrupperna. Och allt styrs av Nato och Pentagon, inte av FN, det finns inte en FN-symbol bland de krigförande västerlänningarna.

Nu skymtar det ett val också i Afghanistanfrågan. Enigheten mellan regering och socialdemokraterna har brutits. De borgerliga partierna har förklarat sig villiga att utöka den nuvarande insatsen på över 500 soldater.

De rödgröna diskuterar en tidshorisont för svenskt militärt tillbakadragande.

Samtidigt har Mona Sahlin och de rödgröna klart deklarerat att de inte vill ha med Sverige i Nato. I regeringen står Folkpartiet och Moderaterna för Nato-medlemskap, Carl Bildt har skrivit att vi är vapenbröder med Nato och USA i Afghanistankriget.

Armadillo har premiär i dag över hela landet. Måtte den bli vida sedd!

Pierre Schori var 2000–2004 svensk FN-ambassadör och utgav i våras boken Vägen ut ur Afghanistan

Det längsta kriget i USAs historia och NATOs första väpnade konflikt utanför Europa. Det som också är dess första markkrig är nu i början av sitt tionde år…

Över 120 000 trupper tjänar under NATOs ISAFstyrka i Afghanistan, förutom de 30 000 under amerikanskt befäl och det västmilitära blocket har nyligen bekräftat, att Malaysia blivit den 47e nation som bidragit med trupp till kriget, på militärspråk kallat TCN.

Aldrig tidigare har styrkor från så många länder tjänat under ett gemensamt kommando i ett enda land, krigsskådeplats eller i krig.

Alla NATOs 28 medlemmar har bidragit med soldater i Afghanistan. NATO har över 20 medlemmar i Europa, i södra Kaukasus, SydPassaden, i Afrika och Sydamerika. Inklusive de  kontingenter som satts in av nationer sådana som Bahrain, Egypten, Jordanien, Colombia och Tonga liksom de 47 som officiellt bidrar med trupp, alltså militär personal från varje befolkad kontinent som deltagit i Västs krig i Afghanistan.

Europeiska nationer som varit neutrala alltsedan slutet av andra Världskriget har under en del år försett NATO med trupp till dess Internationella Säkerhetsstyrka ISAF, Australien, Irland och Schweiz och har skickat symboliska kontingenter under Partnerskap för Fred, där Finland har ungefär 150 trupper inom NATOs afghanska kommando och Sverige har 500. Den svenska kontingenten är tills nyligen den näst största av alla icke-NATO medlemmar, endast överträffad av Australien.

Detta var tills ytterligare 750 USA-marinkårstränade georgiska trupper hade anlänt till denna södra asiatiska nation i april. (Förra månaden sa den georgiske ledaren Mikheil Saakashvili att de 1000 man starka trupper som han satt in var inskolade i ”afghansk krigföring” för att utnyttjas i framtida konflikter som de under femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland för över två år sedan.

Huvudfunktionen för Partnerskap för Fred-programmet – vars namn inte ligger intuitivt rätt, utan Orwelliskt och irrevelant givet det faktum att man låtit 12 östeuropeiska nationer få fullvärdigt medlemskap i världens enda militära block. Och man har förberett dessa för förläggning i Afghanistan och Irak. Detta är för att integrera nationer i Europa, Kaukasus och Centralasien för NATO operationer utomlands. Den som har mest att vinna på denna process är Pentagon.

Över tjugo nationer som för närvarande ligger i kategorin att ha orienterat sina väpnade styrkor, militära doktriner, vapenarsenaler och sin utrikespolitik till interoperabilitet med Västalliansen och då särskilt dess ledande medlem, Förenta Staterna.

PFP, Partnerskap För Fred, tränar arméerna i Armenien, Azerbaijan, Österrike, Bosnien, Finland, Georgien, Irland, Makedonien, Montenegro och Sverige för kriget i Afghanistan och har som komplettering igång kriget för att erbjuda militärerna bland dessa stridserfarenhet och bygga en global insatsstyrka för framtida NATOoperationer, inklusive de som befinner sig närmare respektive länders gränser.

Andra komponenter i strategin inkluderar att mer frekvent leda storskaliga krigspel och annan stridsträning i partnerskapsnationer med Afghanistan som gemensam stridsplats. Men allmänt tillämpad på andra ställen och med utvidgade styrkor tillsammans med PFP medlemmar – och NATOs interoperativa– obemannade luftfarkoster (drones), armerade stridsfordon, artilleri, attackhelikoptrar, avancerade krigsflygplan och annan krigsutrustning.

Al Burke och hans dedikerade kollegor med ‘Stoppa smyganslutningen till NATO’-initiativet i Sverige leder en oförtruten kampanj att larma om den förstulna och accelererade satsning på att integrera nationen i NATOs – och Pentagons – globala militära sfär.

I över ett år har svenska trupper varit verksamma inom ISAF-opererationer i fyra av de norra afghanska provinserna, och blivit indragna i regelbunden skottlossning. De är de första stridsoperationer som nationen haft på nära tvåhundra år. Två svenska officerare dödades i februari, vilket är de första trupper som har blivit dödade.

Den första juli avslutade den svenska regeringen 109 år av värnplikt och gjorde landets väpnade styrkor helt frivilliga, vilket betyder att Stockholm – för att ange den tillåtna termen– professionaliserat militären enligt NATOs riktlinjer och krav.

Som resultat ”ska alla svenska soldater vara skyldiga att även mot sin vilja skickas på missioner utomlands . Varje soldat som vägrar kan förlora sitt jobb….”De fyra fackföreningar som representerar nationens militära personal går alla emot föreskriften om utlandsförläggning.

Som en pressagentur dagen för kungörelsen rapporterade, ”Samtidigt beslutade man att lätta på  landets traditionellt strikta neutralitet och tillåta deltagande i mer internationella militära operationer som den NATO-ledda missionen i Afghanistan.”

Förra året var Sverige värd för en tio dagars NATOövning, ‘Loyal Arrow 2009′ norröver. Krigsspelen var en del av ”den största flygövning någonsin i den finsk-svenska Bottenviken” och innebar att 2000 trupper från tio nationer deltog, 50 krigsflygplan och ett brittiskt hangarfartyg.

En beskrivning av krigsspelet var att ”Övningen är baserad på ett fiktivt scenario. I scenariot med element av NATO Response Force (NRF)…ska dessa grupperas till operationsområdet.” Den påstått fiktiva situationen ifråga var en som mycket väl kunnat appliceras på Baltstater som Estland och Lettland, SydKaukasus, Transsylvanien och andra ställen där NATOstyrkor och krigsmaskiner kunnat komma i direktkontakt med ett antal ryska grupper.

Sent i maj gjorde NATOs toppmilitära befälhavare en inspektionstur till Sverige, berömde dess regering för att ha placerat ut och hållit 500 trupper i Afghanistan. Den amerikanske amiralen James Stavridis, NATO-alliansens överbefälhavare i Europa, kom att besöka landet efter rekommendationer från den svenska överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Sverker Göranson. Han träffade också statsministerns sekreterare, Gustav Lind, och utrikessekreterare Frank Belfrage.

Några få dagar senare möttes flera särskilda representanter för ”NATOs Partnerskap-nationer Österrike, Finland, Sverige och Schweiz,” där bland dem som mött upp fanns den svenska NATOambassadören Veronika Woch-Danielsson, den franske flyggeneralen Stephane Abrial, som är befälhavare för det allierade kommandot ACT vid den senares högkvarter i Norfolk, Virginia.

De europeiska envoyerna ”blev också informerade av USAs flottgeneral amiral Lawrence Rice i USAs gemensamma kommando (USJFCOM) om detta kommandos mission och vad man uppnått ochACT-USJFCOMs framtida samarbete.” NATO rekryterar nationer och har alltid velat göra detta till ett militärblock, så att Pentagon också skall kunna integrera dessa i sitt eget nätverk. Där NATO avancerar följer USAs trupper och baser efter, som Bulgarien, Romänien, Ungern och Polen, där Washington under de gångna fem åren tillskansat sig flygträning, militära jaktplan och missiler förutom strategiska flygbaser.

I juni var svenskar med bland de 3000  trupper från 12 länder som deltagit i den årliga USA-ledda baltiska  operationerna (BALTOPS), som är NATOs Partnerskap för fred manöver, ”den största multinationella flottmanöver som ägt rum i Östersjön,” där 500 av USAs marinstyrkor ingått, av vilka 130 stormat en strand i Estland, vilket var USAs marinkårs ”första amfibilövning utomlands i ett territorium som en gång varit en del av Sovjetunionen ,” cirka tjugo mil bort från ryska gränsen.

Samtidigt kom Europas förenade flygstyrkor att ingå i ett ”krigsspel” designat för att utforska framtida koncept och förmågor inom Estlands krigföring. Förra årets version genomfördes i Sverige. Den amerikanska delegationen leddes av befälhavaren för de förenade flygstyrkorna i Europa, general Roger Brady i samarbete med ”motparter från Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige för att stärka relationerna och förbättra interoperabiliteten och det framtida samarbetet.”

De gemensamma medlemmarnas flygstyrkor på Europas webbsida har beskrivit händelsen som ett ”transformations-krigsspel till att utforska ett kombinerat framtida krigsspelskoncept och dess förmågor.” Genom träningsseminarier som ‘Unified Engagement’ blir enligt Brady USAs flygstyrkor och deras partners över världen bättre preparerade i framtida operationella utmaningar.” 

I mitten av juni annonserade man, att ”De svenska väpnade styrkor opererar i Afghanistan som del av NATOs internationella styrkor (ISAF) ska utrustas med obemannade miniflygplan UAV och sedan ha med dessa i kriget…”Shadow 200 obemannat flygsystem (drones), ”redan använt av USAs armé och marinkår i Afghanistan och Irak” kommer inom månader att sättas in av svenska luftstyrkor.

Under samma vecka annonserade den finska regeringen ett förslag till nationens parlament att gå med i NATO Response Force, som uppföljning till ett beslut för tre år sedan att bli ”en del av ett gemensamt beslut av samtidigt medlemskap med Sverige.”

USA ledde under den första halvan av juli den årliga multinationella NATOs Partnerskap För Fred ‘Sjö Bris’  militärövning i Ukraina  – vid Krim, där den ryska Svarta Havsflottans högkvarter ligger i Sevsomtopol –med alliansmedlemmar och partner som Sverige, Österrike, Azerbaijan, Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Moldavien, Polen och Ukraina.

Sent i juli och tidigt i augusti tillbringade USAs 555e Jaktskvadron två veckor i Sverige, där 250 man har tillbringat och genomfört luft-till-luft och luft-till-mark övningar med värdlandets luftstyrka under vilken ”USAs luftstyrka arbetat sida-vid-sida med sina svenska allierade både i skyn och på marken, genomfört mer än 180 flygövningar som test för deras stridsförmågor i luften såväl som precisionsvapen ock klarat…”

Den biträdande ledaren för den svenska enhet som deltagit, överstelöjtnant Harri Larsson, förklarade vid tillfälle- ”Vi uppskattar verkligen att arbeta med USAs luftstyrka för det ger oss en dimension… av träning med någon annan, en annan utrustning, annan taktik, arbete med det engelska språket, vilket inte är vårt ursprungliga språk…Jag tror det ger oss en hel del goda erfarenheter, som vi kan utnyttja i framtiden.”

Han tillade att luftstridsövningen var viktig för att integrera den egna nationens Gripenpiloters krigföring  med motparten USAs F-16 Falcon stridsflygplan. ”De kan förbättra sin träning och vi blir mer interoperabla.” Larsson avslöjade också målet med de förenade manövrarna- ”Vår regering vill att vi ska bli mer  flexibla och efter kort varsel kunna fara utomlands, vi behöver arbeta med andra länder, särskilt USA då USA är den största bidragaren till NATO och FN. Från vår synvinkel är det nödvändigt att arbeta med USA.”

Då den amerikanska skvadronen återvänt till Avianos Flygbas i Italien, sa överlöjtnant Larsson ”att F21 åter hoppas få bli värd för sina amerikanska allierade i den nära framtiden.”F 21 Wing, också känd som Norrbotten Air Force Wing, var värd för de femtio NATO plan som användes i förra årets Loyal Arrow- krigsspel.

Förra veckan anlände Chefen för flottoperationerna amiral Gary Roughead till Sverige för att inspektera vissa av landets krigsfartyg och en U-båt och möta sin motpart amiral Anders Grenstad för att ”diskutera nuvarande och framtida operationer mellan dessa två flottor i regionen och runt globen.”

Sveriges toppmilitära kommandos chef general Sverker Göranson, som i Pentagon den 5 augusti skulle möta amiral Michael Mullen, ordförande för de förenade stabscheferna. Göranson hade tidigare studerat vid USAs Arme´kommando och Generalstabshögskola i Fort Leavenworth, Kansas och flera år som militärattaché mm.

Med elva år av NATOs expansion och NATOalliansens omvandling till världens första internationellt orienterade militärblock, tillåts ingen nation i Europa att stå neutral och ingen kan undvika inblandning i militära missioner, inklusive krig, utomlands. Sverige är inget undantag, utan har förenat sig med en mängd andra tidigare icke-allierade nationer runt världen med att bli indragen i Pentagons sfär i den post-Kalla Krigs-perioden.

För att illustrera hur brett nätverket har blivit, kom militärofficerare från 63 nationer att den 16 juli samlas vid USAs Armékommando och GeneralStabsCollege – den svenska överbefälhavaren Göransons skolhemvist– där man besökte statstjänstemän i Topeka, Kansas.

Officerarna var från Afghanistan, Albanien, Argentina, Armenien, Australien, Bangladesh, Belgien, Bosnien, Botswana, Bulgarien, Burkina Faso, Canada, Colombia, Croatien, Checkiska Republiken, Danmark, El Salvador, Estland, Etiopien, Frankrike, Georgien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Indonesien, Irak, Irland, Israel, Italien, Japan, Jordanien, Kazakstan, Kenya, Kosovo, Kirgistan, Lettland, Litauen, Macedonien, Malaysia, Mexiko, Moldovien, Marocco, Nederländerna, Nigeria, Norge, Pakistan, Philippinerna, Polen, Romänien, Saudi Arabien, Senegal, Serbien, Singapore, Sydkorea, Spanien, Surinam, Sverige, Taiwan, Tanzania, Thailand, Turkiet, Uganda och Ukraina.
 
 

övers Ingrid Ternert

Obamaadministrationen säger att de sista stridsbrigaderna nu lämnat Irak. Skulle det innebära slutet på Irakkriget eller är det bara  ett annat namn på USAs ockupation?

Mer än 50 000 trupper återstår i Irak såväl som 4500 specialstyrkor och tiotusentals inom privatfirmor. USAs ambassad i Bagdad är världens största —med en storlek av 80 fotbollsplaner. Ett perspektiv av det så-kallade tillbakadragandet som vi sällan hör i amerikanska media ger två irakier, Raed Jarrar från Peace Action och Yanar Mohammed från organisationen ‘Womens Freedom in Iraq’

Raed Jarrar, konsult för Kväkarna i USA och medlem av Peace Action.

Yanar Mohammed ordförande i Women´s Freedom in Iraq
 
Irakkriget är allt annat än över. NBCs nyhetsankare Brian Williams ledde den kvällens utsändning med en exklusiv rapportering från Irak.

BRIAN WILLIAMS: Vår främste utrikeskorrespondent Richard Engel, som i så många år bevakat kriget för oss, sänder i natt från en konvoj som färdas över den irakiska öknen. Och Richard,  jag förstår att vid denna timma handlar din rapport om den officiella rapportering som kommer från Pentagon eller hur?

RICHARD ENGEL: Ja, så är det. Just nu är vi med de sista amerikanska stridande trupperna, och de håller just nu på att lämna landet. Vi åker med 4/2 Stryker Brigade. Jag ligger i direktsändning från toppen av ett Stryker stridsfordon. Det finns 440 amerikanska trupper i konvojen. Så fort de har korsat gränsen till Kuwait—inte långt, ungefär trettio amerikanska miles härifrån—så fort alla dessa soldater lämnat Irak kommer Operation Iraqi Freedom – denna stridsuppgift i Irak, att vara över.

…….
Trots att trupptillbakadragandet i Irak blivit hyllat som en stor milstolpe i Irakkriget och som ett slut på stridsoperationerna, kommer 50 000 USA trupper att vara kvar i Irak efter månadsskiftet för att hjälpa till med träning och logistik. Dessutom håller USA 4 500 specialstyrkor i Irak till att utföra kontraterrroismoperationer. Tiotusentals privatkontrakterade blir också kvar i landet.

Statsdepartementets talesperson P.J. Crowley erkände tidigare i veckan att tillbakadragandet av stridsbrigaderna kommer att leda till en fördubbling i antalet av StatsDepartementet privatkontrakterade anställda.

Han säger – Där militären tidigare erbjudit säkerhet kommer vi nu att göra det. Det är här de privatkontrakterade i realiteten kan ge resultat. Med det vi tror på är ett övergångskrav. Vi kan under tiden temporärt stegra våra ansträngningar och därefter minska dom, när vi ser att säkerhetssituationen blivit bättre.

- Så ni började kontakta dom—DynCorp eller Xi security

- Jodå, det gjorde vi—vi har några mycket specifika planer på att öka vår säkerhet—när militären lämnar landet. Det kommer att bli dyrt.

AG-Statsdepartmentet skall utnyttja privatanställda till att vakta USAs otroligt stora ambassad i Bagdad, världens största ambassad, såväl som USAs konsulat i Basra och Erbil och ambassadkontoren i Kirkuk och Mosul.

Tillbakadragandet av USAs stridsbrigader kommer också vid ett centralt ögonblick för Irak. Val ska hållas i mars, men ännu har man inte bildat någon ny regering. Och Bagdad rullas fortfarande upp i media utifrån måndagens självmords-bombning utanför armérekryteringskontoret, vilket kom att döda åtminstone sextio rekryter. Det var årets dödligaste attack i Irak.

För att säga mer om situationen har vi med oss två irakier. Raed Jarrar som är i Washington. Han är Irakkontakt för amerikanska Kväkarna och hedersmedlem i Peace Action. Yanar Mohammed är uppkopplad till oss från Toronto. Hon är ordförande i ‘Organisation of Women’s Freedom in Iraq’.

Raed, låt oss börja med dig. Kan du beskriva hur situationen på marken är just nu?

Raed Jarrar: Jag tror inte att det som hänt denna vecka eller det som händer i slutet på månaden kommer att ha någon egentlig påverkan då det gäller situationen på marken, för de flesta av USAs trupper, stridstrupperna, har lämnat de irakiska städerna och byarna redan i slutet av juni. Så det finns inga verkliga slutsatser att dra av vad som nu händer med situationen

Tillståndet i Irak är extremt dåligt. Det är mycket dåligt. Den service irakierna får fungerar inte. Folk saknar tillgång till varje basal service som vatten, elektricitet, renhållning, utbildning och hälsovård. Det politiska läget försämras. Det är mycket dåligt. Irak har efter nära sex månader sedan valet ingen regering . Och säkerhetssituationen är på liknande sätt extremt dålig.

Men det finns emellertid två skilda spår. Från ett irakiskt perspektiv gäller, trots en majoritet av irakierna kanske hela nationen skulle hålla med om att situationen är extremet dålig i landet, att irakier fortfarande är uppdelade, att det fortfarande finns en majoritet irakier som vill ha slut på ockupationen. Därför är det inte så att irakierna tror att en förlängning av ockupationen kommer att kunna fixa det som ockupationen har brutit ner.

JUAN GONZALEZ: Och Raed Jarrar, vad gäller den fråga som tycks paralysera regeringen —då månader har passerat efter valet, utan att en klar överenskommelse kunnat bestämma vem som ska styra regeringen i Irak?

RAED JARRAR: Det finns en rad skäl till denna försening. Först och främst innebar valet i sig en viktig och positiv utveckling för Irak. Den irakiska befolkningen röstade verkligen på partier med mer nationalistiska tendenser, partier som är för ett slut på ockupationen, partier som är för ett slut på den sekteristiska delningen och sekteristiska fördelningen inom regeringen. Så i sig innebar valet goda nyheter.

Varför det nu tagit en så’n lång tid efter valet för att bilda regering—det har idag gått nära sex månader. Det finns en del yttre skäl till det—det faktum att en del regionala regeringar, inklusive den iranska regeringen, har blandat sig i processen på ett negativt sätt. En del andra ingrepp kom att matta av processen. Och det finns en del inrikes orsaker—en del irakiska ledares oförmåga att sätta sina olikheter åt sidan och gå framåt. Men det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i detta dödläge är att den irakiska regimen inte har någon verklig demokrati.

Man kan inte vänta sig en fungerande demokrati så länge den trycks på en utifrån av en utländsk ockupation. Det är därför miljoner irakier, inklusive jag själv, från första stund har sagt, att denna ockupation över huvud taget inte skulle ha påbörjats, för det finns inget som heter att utifrån plantera in en fungerande demokrati. Något sådant fungerar helt enkelt inte. Det innebär bara en massa problem. Ja som du vet, trots att situationen är mycket dålig, hoppas jag fortfarande på att politiska ledare kan komma att klara av att bilda en ny regering inom de kommande veckorna.

AMY GOODMAN: Då det gäller den fråga Raed, den om Iraks misslyckande att bilda en ny regering efter valet i mars, detta är vad den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki har sagt tidigare denna månad.

PREMIÄRMINISTER NOURI AL-MALIKI: Jag är säker på att nästa premiärminister kommer att vara svag och inte får stöd av  en majoritet politiska block, enheter och parlament. Den stora faran är att det kommer att påverka enheten inom Irak och den situation som gäller säkerheten. Miliser och gäng kommer att återvända.

Al-Qaida kommer att återvända. Det uppstår konflikter. Där finns många som hukar i buskarna och väntar på att få till en delning. Vi behöver någon som kan kartan av rådande skillnader, diplomatiska, externa och interna relationer, nationell enhet, nationell försoning och enhet i Irak.

AMY GOODMAN: Detta är från den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki tidigare denna månad. Raed, ditt svar?

RAED JARRAR: Jag tycker al-Maliki har ett mycket destruktivt sätt att hantera situationen på. Val av nästa premiärminister är inte samma som att få in en nyanställd och där man som nu sätter vissa krav på den nye premiärministern. Existerande regler finns liksom artiklar i konstitutionen, vilka visar på hur valen av nästa premiärminister skall gå till. Premiärministern skall väljas i enlighet med valresultaten. Vem som än vunnit—den som är ledare för det största blocket inom parlamentet skall bli premiärminister.

Oturligt nog har många irakiska politiker, inklusive herr al-Maliki själv, försökt att gå ifrån valresultaten och göra en fråga  om att den som kan väljas skall baseras på kvalifikationer hellre än att gå tillbaka till valresultatet och hålla fast vid det som det irakiska folket har sagt.

AMY GOODMAN: Vår nya gäst Yanar Mohammed är ordförande för Organisationen för Kvinnors Frihet i Irak. Yanar, vanligtvis är du i Irak, men just nu är du i Toronto. Dina tankar, hur viktigt är det? Vad händer idag med kvinnorna i landet?

YANAR MOHAMMED: Sanningen att säga, ifall jag inte hade sett på CNN skulle jag över huvud taget inte vara medveten om detta.  Och det är bara två veckor sedan jag lämnade Bagdad och jag åker tillbaka om några dagar.

Det går inte längre att se några USAtrupper på marken. De är fast i sina baser. Deras egna villkor för sina egna intressens skull. Men de har inte—de behöver inte ha sina trupper på marken.

De har tränat den irakiska armén att göra samma förtryckande handlingar mot folket på marken. Antalet fängslade, förtrycket överallt mot folk, där gör den irakiska armén ett mycket ‘bra’ jobb. Dessa  representerar samma slag av taktik, så USAs trupper behöver inte finnas kvar så länge USAs politik är satt i verket.

Vad jag känner för detta? Vi har tidigare hört i rapporteringen att det har kallats ‘Operation Iraks frihet’ eller Iraqi Freedom. Enligt vår åsikt är vi nu tillbaka till ruta noll. Vid den här punkten finns ingen organisationsfrihet, för jag vet inte hur många människor i USA som hört talas om att arbetare  i Irak inte får organisera sig. Irakiska fackföreningar till att organisera sig har blivit bannlysta inom en del ministerier.

Civilsamhällets organisationer har också trakasserats av vissa delar som regeringen inrättat. Och den demokrati ockupationen skulle ha infört i Irak, den har fört fram en premiärminister som driver fängelser. Nouri al-Maliki driver ett fängelse, och alla känner till det. Human Rights Watch har rapporterat om det.

Han driver ett fängelse där hundratals män blivit torterade. Och jag talar inte om det som gällde för fem, sex år sedan; det här fanns i april 2010. Nouri al-Maliki driver ett fängelse i Bagdad där hundratals människor blivit torterade enligt Abu Ghraib-metoden. Och alla vet vi vilka det är som har lärt oss detta.  anm IT- det gjorde Iran – och USA.

Så det faktum att trupperna ska lämna är i sig bra. Men om man ser till vissa separata fakta om det som händer på marken. Av det som händer på marken finns ingen frihet. Vi är tillbaka till samma diktatur som vi hade under Saddams tid. Arbetarna har ingen organisationsfrihet. Kvinnor vågar inte tala ut. Det finns ingen elektricitet. Vatten har vi några få timmar om dagen. Och för att säga som det är, jag åkte ifrån hettan i Baghdad för jag kunde inte stå ut längre. Och det är därför jag nu är här i Toronto. Det är väldigt svårt att idag leva ett normalt liv för den som bor i Irak.

Alla historier om demokrati—förlåt mig, vi känner inte av det i Irak. Och vi arbetar i organisationer. Vi talar ibland politik. Vi är inget vanligt folk. Vi märker inte av detta. Att premiärministern är fängelsechef, det är då ingen demokrati. Och dödläget i den ickefungerande regeringen, det var väntat.

Nouri al-Maliki som är förberedd på—att ta över de sista fyra åren, kommer inte så lätt att släppa sin post. Och det han sa i sin intervju var den del som inte blev översatt. Han säger att en svag man inte kan ta över. När han säger att en svag man inte kan ta över, då menar han att han själv är en stark man, han säger att en svag man får stöd av den amerikanska politiken. Det är budskapet. Det är hans meddelande till sina kollegor, till Allawi, att han själv är den som är utvald.

JUAN GONZALEZ: Yanar Mohammed, jag skulle vilja fråga—här i Förenta Staterna har uppenbarligen mediabevakningen gått ut med att detta är slutet på det som började med invasionen år 2003. Men uppenbarligen är du medveten om att för miljoner irakier är nu konflikten mellan USA och Irak nära tjugo år- från ‘90, ’91 med Saddams invasion av Kuwait.

Din känsla nu, tjugo år efter, med den påverkan USAs fientligheter har haft på hela livet i Irak—bombkampanjerna, sanktionerna och därefter invasionen?

YANAR MOHAMMED: Man behöver ha med en kameraman att besöka Bagdad och se hur förstörd staden fortfarande är. Alla byggnader ser ut att vara trettio år gamla. Och gatorna är—på den väg jag åker till mitt arbete är alla gator guppiga, och ingen av dom är fixade. Korruptionen, graden av korruption i Irak är en av världens högsta. Den mängd pengar som gått förlorad, och under de sista sju och ett halvt åren kan jag inte ens säga hur mycket det är. Det går inte att föreställa sig. Så att använda falska ord om demokrati, det är bra för media i USA.

Men i verkligheten i våra liv i Bagdad är arbetslösheten så hög. Och om CNN säger att den ligger på runt 60 procents arbetslöshet, nåja, de flesta av dem är inom armén, inom polisen—unga män som måste ha något slags arbete och står och köar och senare bombas medan de står där. Arbetslösheten för kvinnor är, jag skulle säga, 80 procent. Hur vi lever? Brist på electricitet, service och allt är så dyrt.

AMY GOODMAN: Då du säger ”brist på electricitet” Yanar, vad menar du med ”brist på electricitet”? Hur mycket el har ni om dagarna i Baghdad?

YANAR MOHAMMED: I mitt hem som ligger i centrala Bagdad, får jag tre timmars elektricitet om dagen, och jag har betalt något mellan $150 och $250 till en kille som säljer el dörren bredvid. Det betyder att regeringen inte känner sig ansvarig för att förse mig med el. Vid denna tid då temperaturen ligger på 55 grader Celsius, kan man inte befinna sig på gatan, man kan inte sitta i ett rum. Man svettas. Och det dödstal som sker med denna höga temperatur är inget som bekymrar el-ministern. Han som pressar arbetarna som jobbar i hans ministerium.

Han har förbjudit medlemskap i fackföreningar, och han har—han har två ministerier. Så för att göra en lång historia kort, är våra liv så svåra i Irak. Och konfrontationen med USAs politik blir allt hårdare och hårdare för oss för var dag —dag efter dag. Och vi finner att vi måste betala ett mycket högt pris för den olja som kommer ut ur vår egen mark, ett pris som inte var vårt —att den inte står i proportion till den inkomstnivå vi ligger på. Arbetslösheten är så hög. Och det andra är kvinnors organisering…

AMY GOODMAN: Närvaron av USA-ambassaden—80 fotbollsplaner stor—den privata säkerheten, de privata säkerhetsbolagen. Ni känner till att Erik Prince, chefen för Blackwater, just har flyttat till Förenade ArabEmiraten. Där finns inte något utlämningsavtal med Förenta Staterna, eftersom Blackwater har en stor mängd olika anklagelser på sig för sin inblandning i mord och tortyr.

Vad betyder närvaron av dessa privata säkerhetsfirmor—de kommer att fördubblas—och vad betyder fortfarande denna massiva, största USA ambassad i världen för Irak?

YANAR MOHAMMED: I Irak brukade det kallas presidentpalatset, nu finns det en zon som ingen av oss vanliga människor kan nå. Den är omringad av nära fem meter höga cementmurar. Och bland dessa cementmurar tvingas man bli genomsökt nära fem gånger före man kan komma in. Och om man inte har tre ID på sig, kommer man inte att kunna nå zonen ifråga.

Så den amerikanska ambassaden är något vi inte har sett tidigare.

Jag har just läst om denna i tidskrifter. Du kanske vet mer om den än jag, ändå ligger den i vårt land. Som de ni kallar privatkontrakterade. Vi kallar dom faraq al-qadera, vilket betyder det smutsiga gänget eller smutsiga mobben, där jag tror att de flesta av dem arbetar som livvakter för parlamentarikerna och för VIPs i Irak, alltså ‘mycket betydande personer’. Och man måste vara verkligt försiktig då man ser en av deras konvojer framför sig, för de har inga problem med att skjuta ner vem som helst som är i vägen, eller köra på din bil eller riskera ditt liv.

Det är dessa man bör vara försiktig med. Och man kan inte stoppa dom och fråga, ”Var är era IDn? Är du amerikan, eller är du irakier?” för de har anställt ett stort antal irakiska unga män som inte kan hitta några andra jobb. Och de har fått lära sig samma sätt, tyvärr.

Detta får mig till en annan slutsats. Efter 7,5 år har vi en stor befolkning av unga män som bara skulle kunna arbeta som militärer. De är mycket bra på att döda. Och efter 7,5 år har vi blivit mycket medvetna om vem som är sunni och vem som är shia. Vi är mycket medvetna om vilka som är araber, kurder och turkmener och resten av dessa etniska grupper. Vi är mycket medvetna om alla de anledningar som kunde starta en strid-ett inbördeskrig -vid vilket läge som helst.

Vi har fått några mycket starka lektioner i den så kallade demokratin. Det har gett mycket goda skäl till att döda varandra av ingen orsak alls.

övers Ingrid Ternert