Ann Jones tomdispatch.com
Kontramotståndet är nere för räkning i Afghanistan men krigsmaskinen går på och går på och går på och president Obamas Afghanistanstrategi fungerar inte.
Det säger en rad Afghanistankännare angående krigs -överbefälhavaren general Stanley McChrystals avsked. Men vad betyder egentligen denna fras som vi så ofta ser i dagens media?
Och att strategin verkligen inte fungerar, hur kan man säga det?
Svaret på dessa leder till ännu viktigare frågor, inklusive: Om nu president Obama har sparkat en icke underordnad general som misslyckats, varför håller han då fast vid denna misslyckade krigspolitik? Om strategin inte fungerar- men fiendens? Om inte särskilt mycket fungerar, varför kör man då på nonstop på samma vis?
Låt oss ta ett steg i taget
1. Vad menar man med “fungerar inte”?
“Den” betyder kontramotståndsstrategin eller COIN, som är något mycket mindre än en strategi, egentligen inget annat än en uppsättning taktik som går över i strategi.
Kontramotståndsdoktrinen blev från början upprättad av de imperier som ville härska för evigt över sina kolonier och lyfta upp principen om att till varje pris “skydda befolkningen” mot de dåliga gossarna. Att införa en dylik strategi blev snabbt en knepig , till och med schizofred, balansakt som jag nyligen blivit påmind om.
Jag har just en tid varit inbäddad med USAs armé vid en bas nära den pakistanska gränsen där man, trots dagliga “sig acts”
– beteckningen för aktiviteter då man står inför en fientlig företeelse — synbarligen varje “dödsbringande” amerikansk soldat blir matchad med en “icke dödsbringande” motpart, vars jobb är att på ett eller annat sätt mjuka upp civila till “skydd”. General McChrystal skall själv ha spelat bägge rollerna.
Som amerikansk befälhavare var han ansvarig för att döda, vilka han vid ett tillfälle sa bestod av en förvånansvärd mängd med människor“, som inte hade utgjort något hot, men han brukade också regelbundet dyka upp i den afghanske president Hamid Karzais palats för att säga, “förlåt.”
Karzai prisade honom offentligt för hans regelbundna ursäkter (där naturligtvis varje sådan reflekterade ett amerikanskt dåd eller flera dåd, där civila blivit dödade), även om arga afghaner varit mindre imponerade.
Den del av den dödliga aktiviteten som ofta går snett, är tänkt att kunna balanseras av “förlåt”delen, som kan vara något så simpelt som att skicka USAsoldater till att dricka te med lokala ledare i form av “nyckelfigurer”. Även tillräckligt ofta i form av stora gåvor, som inte har räckt till. Knepet, lika lätt som COINstrategin, var ungefär detta: Om det dödas några civila i jakten på ‘bad guys’ får man sona det genom att bygga en väg.
Denna affärsuppgörelse kan förklara varför man kan se dessa vägar då man korsar delar av svart asfalt (och ofta tomma sådana) som går tvärs igenom Afghanistans väldiga vidder av sand och sten, men det förklarar trots allt inte varför afghaner, trots kompensation, är argare nu än vad man någonsin varit.
Många afghaner är naturligtvis förbittrade över att de inte blivit ett dugg kompenserade, inte ens genom att få en väg som leder ingenstans. Än värre är, mer än ofta, att de blivit lovade saker som aldrig har förverkligats.
(Om man ska sammanfatta landets historia i sin helhet under dessa sista år kan det vara detta: stora män — både afghaner och amerikaner — gör upp tillsammans som Beltway Bandites, vilket många av dem är, medan vanliga afghaner på landsbygden fortfarande önskar att deras barn kunde få skor.)
Och glöm inte att majoriteten afghanska kvinnor på landsbygden knappast alls är tillfrågade.
För att skydda afghanska kvinnor mot utländska krigare stänger afghanska män in dem — alltså kvinnorna. Amerikanska militära ledare glider lätt in i den alltigenom manliga komfortzonen, förmodligen för att det eventuellt är lättade att vinna över “hjärtan och sinnen” från några som utgör mindre än hälften av “befolkningen”.
Det är bara de sista två åren som marinkåren och armén börjat dra in en del amerikanska kvinnor från sina ickestridande heltidsjobb och skickat ut dom för att besöka kvinnorna i byarna.
Female Engagement Teams (FET) Som med så många andra innovativa planer i vårt kontra-terrorism-krig, bakades det hela ihop på ett ogenomtänkt sätt, så att det kunde riskera livet och nästan garanterat skulle misslyckas.
Befälhavare sände vanligtvis iväg ickestridande amerikanska kvinnliga soldater — av typ kontorsanställda och
radiooperatörer — som stod utanför en ledande roll, för det mesta med liten träning, inget klart uppdrag och ingen uppföljning. Som sina manliga motsvarigheter förutspås de också ha lämnat en bunt goda intentioner och brutna löften bakom sig.
Så när jag veckan innan gav mig iväg för att möta bykvinnor nära den pakistanska gränsen med en splitter ny armétränings-utrustning, mötte vi de pashtunska kvinnornas raseri, då de fortfarande satt och väntade på ett utlovat parti grönsaksfrön.
”government in a box”vilket general McChrystal lovat och tänk er.
Detta är knappast någon stor sak att leverera i Marja. Det är bara utsäde. Hur svårt är det? Dock kom vårt besök att öppna fönstret mot den värld som militära och politiska policymakare alltför länge ignorerat.
Det visar sig att dessa Afghanistans kvinnor, vilka George W Bush påstod sig ha befriat för så många år sedan, fortfarande är förtryckta, utarmade, undernärda, outbildade, lider brist på utsäde och är helvetes vansinniga.
Räkna dessa till den grupp arga afghaner, vilka är ett levande bevis på att ‘det’ inte alls har fungerat. Det verkar som om afghanerna känner skillnad på genuina ursäkter och mutor, sanna utfästelser eller falska löften, generositet eller självintresse.
Och eftersom hela poängen med COIN-strategin är att vinna hjärtan och sinnen bland “befolkningen”, innebär dessa arga afghaner ett dåligt omen för USAs militär och president Obama.
Dessutom fungerar det heller inte för en särskild undergrupp amerikaner i Afghanistan: stridande soldater. Jag har hört hur män inom infanteriet skyller en kompis’ skador eller dödsfall på de strikta regler som gäller för insatsens modiga återhållsamhet, som det kallas. Infört av general McChrystal som hans version av COINstrategin.
För att därifrån ta upp en sida under Vietnam, säger man sig ha bakbundna händer, medan fienden spelar efter egna regler. Rätt eller fel, den åsikten sprider sig fort bland bedrövade soldater medan dödsfallen stiger.
Det är också klart att även den dödliga delen av kontramotståndet inte fungerar. Betrakta alla dessa civila dödsfall och skador, som så ofta utgör resultatet av falsk information till amerikanarna för att fresta dessa till att få lokala poäng. Bara ett exempel: Amerikanska trupper kastade nyligen in handgranater i ett hus i Logar provinsen, som man hört skulle ha använts av terrorister.
Ett annat fall av falsk information. Den innehöll en ung afghan, släkting till en afghansk jordbruksexpert, som råkar vara en släkting till mig. Den unge mannen hade just avslutat sina religiösa studier och återvänt till sin by för att bli dess ende skriftlärde, eller religiösa lärare.
Då byborna var mycket upprörda, vände de sig till honom, något som kom armén att få denne till sängliggande, med djupa urskuldanden. Turligt nog överlevde han, men sådana rutinartade misstag brukar efterlämna döda eller skadade civila och ett oerhört raseri bakom sig.
Rapporterna från observatörer och kollegor i den pashtunska södern är vanligtvis dystra, detta område blir kvar, vilket en gång skulle ha blivit ett mönster för general McChrystals utrensningsstrategi, till att bli kvar för en uppbyggnads-strategi, förutom ett bättre regerat Afghanistan.
Redan före hans avsked refererade generalen själv till Marja — jordbruksområdet — som hade trumpetats ut som en stad med “80 000 invånare”, där han startat sin första offensiv “som ett blödande sår”.
Han fördröjde också den vida omtalade framryckningen till Kandahar, landets näst största stad, förmodligen för att få mer tid på sig att komma runt den upproriska befolkningen, inklusive president Karzai.
Under tiden klagade humanitära NGO-organisationer baserade i Kandahar över att de inte kunde utföra sitt rutinarbete och bistå stadens invånare, då området befinner sig under stridshot. Utan hjälp utifrån har Kandahars invånarna kommit att bli — rätt gissat — allt argare.
Från Kandaharprovinsen, dit amerikanska soldater beger sig inför sin välannonserade mission att säkra Kandahar, kommer rapporter om Afghanistans Nationella Armé (ANA), att den stjäl utrustning — ända ner till dricksvattnet — från USAs militär och säljer det till talibanerna. USAs befälhavare kan inte göra mycket åt detta, för det officiella amerikanska budskapet uppmanar ANA att ta över ansvaret för det nationella försvaret.
NATOs soldater har hela tiden klagat över ANAs illa tränade, ointresserade trupper, medan fientligheten mellan de båda ser ut att växa på ett dödligt sätt här och var. Amerikanska soldater i Kandahar rapporterar, att de för sin egen säkerhets skull inget säger till sina ANA kolleger när eller vart de ska hän på patrull.
Tillbaks till 1980talet, under den anti-sovjetiska jihad som amerikanarna stödde, tränade man de afghanska jihadister som idag har blivit våra värsta fiender och vi kanske gör det igen. Något att räkna med är att det general McChrystal varit bäst på, det var att ta bort ‘the bad guys’.
http://www.nytimes.com/2010/04/26/world/asia/26kandahar.html Det rapporteras att han smidigt hade dirigerat de avrättningar Specialstyrkan gjorde av talibanledare på hög- och mellannivå, för att “skala av” de “goda” talibanerna –vilket betyder dessa utfattiga stridande, som gör det bara för pengars skull.
Enligt hans sätt att se det, kunde de senare vinnas över till regeringssidan via internationellt understödda jobb. Men genom avrättning av ideologiska ledare gör man de sant troende och organisatörerna — eller de vi vi kallar ‘dåliga talibaner’- i realiteten utan ledare- att bli odisciplinerade, beväpnade uthyrda gäng, mer intresserade av att leva på landet än i fattigdom och utanför den befolkning vi ska försvara.
Ur synvinkeln vanliga afghaner på landet är våra “goda talibaner” de värsta av dem alla.
Jag hade kunnat fortsätta. Om man tillbringar sin tid i Afghanistan, då ser man tecken på misslyckanden överallt, inklusive dessa miljoner amerikanska skatte-dollar som betalas ut till afghanska säkerhetskontrakterade (och Karzais släktingar) och därefter lämnas över till motståndsmän för att köpa sig skydd för de USAs konvojer som färdas på USAbyggda men talibankontrollerade vägar.
http://www.thenation.com/article/36493/congressional-investigation-confirms-us-military-funds-afghan-warlords
Strategin är inte mycket värre än så: att finansiera båda sidor och varje stråtrövare däremellan, i förhoppning att en dag komma fram till ett gladare slut.
2. Varför håller då Obama fast vid sin misslyckade politik? Ja, klura ut det ni. Kanske han har någon övertygat honom om Pentagons bluff.
Genom att ersätta general McChrystal med Centralkommandots befälhavare, general David Petraeus, har man kunnat se några gyllene mediarepriser av Petraeus ‘greatest hits’: Hans utgivning av arméns manual i kontraterrorism, en uppdaterad (somliga säger plagierad) upplaga från Vietnamtiden och Bushs 2007 års “svallvåg” i Irak
Alltså- en exercis i sekteristisk rensning, vilken numera rutinmässigt kallas “succé.” Om man kan tillämpa ordet “succé” på någon operation i Irak, då är man säkert i stånd att klänga sig fast vid det hopp som Petreus åter tycker sig finna i Afghanistan.
Men likt David McKiernan, den general som han ställde åt sidan, har McChrystal redan felplacerat sina “lärdomar” från Irak till de bestämt skilda omständigheter som råder i Afghanistan och leder därmed till en slående mängd felsteg.
Uppgörelsen att t.ex köpa Shinwari-pashtunerna fria, en klan som felaktigt tas för att vara motsvarigheten till Iraks sunnireligiösa i Anbar-provinsen, slutade med ett uppror, då de tagit emot pengarna utan att ha avfyrat ett enda skott mot talibanerna. Inte särskilt överraskande med tanke på att de människor man betalat inte är utlämdska invaderare — det kunde varit vi – utan deras pashtunska kusiner.
Vad mera är att ’svallvågen’ i den afghanska södern enbart verkar ha alienerat dessa människor ännu mer, som lever där under ett ökat våld mot de lokala invånarna. Det har också varit på bekostnad av amerikanska trupper österut, de som författaren nyligen varit inbäddad med och som nu står inför en slakt av fientliga trupper som rör sig över gränsen från Pakistan.
3. Hur är det med fiendestrategin? Hur fungerar den?
Det verkar som om talibanerna, al-Qaida och varierande fientliga krigare i Afghanistan har dragit sina egna lärdomar från Petraeus svallvåg i Irak: de lärde sig handskas med en en ‘svallvåg’ av ökat antal utländska trupper, inte att gå upp i rök inför det hela, utan bemöta denna med en egen ‘svallvåg’. En amerikansk befälhavare som försvarade den östra fronten har berättat för mig, att fientliga trupper nyligen svepte bort fem gränsvakter.
“De öppnade porten,” sa han, men med det amerikanska högsta kommandot fokuserat på en framtida svallvåg i Kandahar, vem bryr sig? Faktum är, sa en annan tjänsteman till mig, att medan striderna blir allt hetare österut börjar man lida brist på helikoptrar för att evakuera amerikanska skadade. På det viset går den sk strategin lätt upp i ett skenspel som i stora drag spelas upp för den amerikanska publiken på bekostnad av amerikanska soldaters liv.
Och alltmedan Amerikas “partner” i denna strategi, den dubiösa president Karzai, konsoliderar sin makt som är alltigenom grundad i den pashtunska södern, vilket är hans ännu mer suspekta halvbror Ahmed Walis område.
I denna process ignorerar han flitigt parlamentet som på sista tiden lagt ner arbetet i protest, då och då i emfas bangande på borden. För tillfället satsar han sina pengar (vilka varit våra) på de amerikanska styrkornas misslyckande och utsträcker sin tro på försoning till Pakistan och talibanerna, de människor han numera kallar sina “arga bröder.”
http://www.juancole.com/2010/06/7-nato-troops-killed-karzai-said-to-dicker-with-insurgents-panetta-skeptical.html
Som med det afghanska folket, även de människor i Kabul har likt Obama lättast att återhämta sig, vilka förblir hoppfulla och säger - “Detta är vårt stora problem.” Naturligtvis pratar de om Karzai och hans regering som amerikanarna installerat, betalar för, blåser upp och låtsas vara ‘partner’ med.
Faktum är, Amerikas stilla acceptans av president Karzais flagranta fuskval förra sommaren, alla dessa preparerade valboxar verkar ha exploderat alla de illusioner som många afghaner fortfarande haft om amerikansk utfästelse om demokrati. De vet nu att den frågan inte kommer att lösas vid valboxarna eller tälten under ett Loya Jirga rådslag.
Det kommer förmodligen inte alls att lösas i Afghanistan, utan på hemliga ställen i Washington, Riyad, Islamabad och andra platser. Förresten kommer det amerikanska folket att ha lite mer att säga till om krigets upplösning än afghanerna — även om det konsumerar vårt välstånd tillika med våra soldater.
Tänk att det som händer i Afghanistanmer allmänt sett är en krypande talibanisering, vilken afghanerna säger arbetar alltför bra. I Marja, i Kandahar, österut, överallt gör talibanerna det vi inte kan och rullar ut sin egen (skugg)regering, redo att lösa dispyter, administrera ett enkelt domstolsväsende, samla in skatt och kräva “andlighet.”
I Herat har den västra samfälligheten utfärdat en fatwa, en lag som inskränker kvinnors frihet att arbeta och röra sig utan ‘förkläde’, eller manlig släkting som eskort.
I Kabul gör polisen räder i butiker som säljer alkohol, och regeringen stänger ner ryktbara, sekulära internationella NGOs, beskyller dem för att skaffa proselyter. Talibanernas påverkan kryper in i parlamentet, in i lagstiftningen, gör inskränk-ningar i de konstitutionella friheterna, in i ministerier och regeringskontrakterade, där korruptionen blomstrar, och in i provinsernas fredsjirga-tält där delegater begär frihet för alla fängslade talibaner.
Ut ur fängelser, in i regeringen, att sitta sida vid sida med krigsherrar och krigsförbrytare, med tidigare fängslade talibaner, med mujahideens bröder under huden. Välkomnade av president Karzai. Kanske en gång även välkomnad av den amerikanska strategen och presidenten Obama själv, som en väg ut.
4. Om det nu är så dåligt, varför kan det då inte stoppas?
Det hotande dystra i den amerikanska politiken utgör aldrig hela historien. Det finns yngre progressiva män och kvinnor som kandiderar till parlamentet under valen i september. Det finns organiserande kvinnor som håller fast vid de blygsamma framsteg man har gjort, även om det förblir ett mysterium hur man kommer att göra, då männen verkar vilja förhandla bort dom, det förblir en gåta.
Det finns modiga ansträngningar av gudfruktiga muslimer som önskar leva i det tjugonde århundradet. Då de ser på mer utvecklade islamska länder förstår de emellertid, att deras hemland är ett muslimskt land som inget annat – och om talibanerna återvänder – blir det värre.
övers Ingrid Ternert
