Fredskoalitionen Göteborg

30 april, 2013

Saakashvili förberedde ett blodbad år 2012 för att hålla sig kvar vid makten

Filed under: krig,Libyen — ingrid @ 23:35

http://english.ruvr.ru/2012_07_09/Saakashvili-prepares-bloodshed-to-retain-power\/Interfax
9 juli 2012
Saakashvili förbereder ett blodbad för att hålla kvar makten, säger den förre georgiska presidenten, Edward Shevardnadze, som anklagat den makthavande presidenten Mikhail Saakashvili för att förbereda ett blodbad i avsikt att hålla sig kvar vid makten
.
I en interviju med den lokala veckotidningen Asaval-Dasavali slogs starkt fast att utnämningen av en ny regering under förre Inrikesminister Vano Merabishvili ska äga rum sent i juni .

Enligt Shevardnadze kommer Saakashvili gå hur långt som helst för att inte förlora det kommande parlamentsvalet. Shevardnadze har också uppmanat georgierna till att uppvisa enighet för att gå emot diktatorn.

 

övers IT

 

4 november, 2012

MI6 gömda hemligheter äntligen till ytan om t.ex Libyen

<iframe src=”http://player.vimeo.com/video/52526399” width=”200″ height=”150″ frameborder=”0″ webkitAllowFullScreen mozallowfullscreen allowFullScreen></iframe>

<iframe src=”http://player.vimeo.com/video/52613479” width=”200″ height=”150″ frameborder=”0″ webkitAllowFullScreen mozallowfullscreen allowFullScreen></iframe>

15 juli, 2012

Historien faller sönder om “Massakern mot civila” i Syrien

 av Alex Newman ‘The New American Magazine’  (ev dublett)

Ännu en pÃ¥stÃ¥dd ”massaker” pÃ¥ ”civila” av den syriska regimen blev till rubriker i etablerad press denna vecka.

Förmodligen en brutal dödskyss av diktatorn Bashar al-Assads styrkor i byn Tremseh, vilken lämnat upp till 250 döda människor.

Det som blivit vanligt förkommande i Västs regerings- och mainstream utgåva — New York Times, BBC och andra  — tar efter de anonyma “oppositionella aktivisternas” påståenden.

Men inom dagar efter att de utländska makterna försökt få till stånd en regimförändring, medan chansen att slå på krigstrumman varit ändå större, höll redan denna noggrannt konstruerade historia på att falla ihop.

Usas utrikesminister Hillary Clinton, en av de högsta försvararna av den farliga “rebell” koalition, som opererar i Syrien pÃ¥ de amerikanska skattebetalarnas bekostnad, pÃ¥stod omedelbart att det i själva verket funnits ‘odiskutabla bevis pÃ¥ att regimen medvetet  mördat oskyldiga civila — över 200 män, kvinnor och barn’.

Hon vare sig presenterade, eller citerade, någon av de påstådda bevisen, men gått ed på att straffa de ansvariga tillsammans med fler uppmaningar till omedelbar regimförändring. Andra ledare i Väst och finansiärer av våldet i Syrien hade kommit med liknande anklagelser och flera hot. 

Trots en hysterisk rapportering och vilda uttalanden av politiska ledare, medgav tidigt emellertid ocksÃ¥ ‘oppositionens aktivister’ , att de flesta döda i själva verket var beväpnade kombatanter, som utfört attacker mot regimens militära styrkor. Senare rapporter, även de som baserats pÃ¥ anonyma “oppositionella aktivister”, kom ocksÃ¥ med att närmare 100 människor hade dött. Nästan alla döda var dessutom män i militär Ã¥lder— lÃ¥ngt ifrÃ¥n Clintons ”över 200 män, kvinnor och barn”.

”PÃ¥ det här stadiet, även om man ännu inte räknat färdigt, är antalet dödade civila genom bombning inte mer än sju”, sa en anti-Assad “aktivist” känd som “Jaafar” vid Sham News Network (SNN) till pressbyrÃ¥n AFP.

”Resten var medlemmar i den [av Väst uppbackade] Fria Syriska Armén”. Hur kan Clinton och den etablerade pressen Ã¥terigen ha rört till historien pÃ¥ dettavis?

Ett problem är enligt analytiker, att den Fria Syriska Armén (FSA) ständigt ifrågasätts med vilseledande terminologi. “Från USAs Statsdepartement och utåt, genom sina tentakler om korporativa media, blir den så-kallade ‘Fria Syriska Armén’ ständigt refererad till ‘civila’ och ‘aktivister’, noterade analytikern Tony Cartalucci.

Han hade noggrannt följt konflikten. “I realiteten är dom tungt beväpnade och backas upp från utlandet samt inbegriper i sina skaror ett ansenligt antal utländska krigare — vilket förråder själva namnet Fria ’Syriska’ Armén.”

Cartalucci kallade den förrädiska mainstream-medias rapporteringen och det farliga krigs-månglandet från Väst gentemot Syrien ett exempel på “Goebbelsk propaganda”. Otaliga andra analytiker har kritiserat lögnerna och dessutom propagandan. Och detta är knappast första anklagelsen om “massaker” genomförd av den syriska regimen, som faller sönder vid närmaste granskning.

Naturligtvis pågick verkligen dödande i området, och många unga män — möjligen uppemot 100 — har verkligen dött.. Båda sidor har erkänt detta. Och Assads tyranniska regim införde tunga vapen inkl tanks och helikoptrar, i och med att båda sidor fortsatte bryta mot den internationella överenskommelsen om vapenstillestånd.

Vad som exakt hände förblir däremot oklart. Medlemmar av FNs mission i Syrien är avsedda att undersöka och rapportera sina fynd så snart det är möjligt. “BBCs Jim Muir i Beirut, som har sagt det långt ifrån är klart vad som hände i Tremseh”, har erkänt i den statliga brittiska nyhetsbyrån, dagar efter man vitt och brett framhållit påståenden för oppositionen tillsammans med det mesta av den etablerade pressen. Och inte långt därefter blev han gripen för att ha använt ett gammalt foto från Irak för att illustrera en tidigare “civil massaker” i Syrien.

Efter att ha tagit efter och gått ut med anonyma påståenden om den senaste “civila massakern” i Tremseh utförd av regimen, har andra nyhetsbyråer och “oppositionella aktivister” motvilligt anpassat sig och medgett att fakta inte hade stämt med de ursprungliga anklagelsena.

Clinton och andra Västförespråkare av “regimförändring” har emellertid själva ännu inte rättat sig. Och då krigs-månglarna fortsätter kräva internationell militär intervention för störtande av den syriska despoten, är det inte troligt man kommer att göra detta.  

Assad-diktaturen hävdar att det var stridande “väpnade terrorist” -grupper uppbackade av utländska makter på begäran av oskyldiga lokala bybor i området, som blivit terroriserats och slaktade av “oppositionella” inom av etablissimanget understödda krigare. 

I pressrapporteringen påstod man också  att “terroristerna”summariskt avrättat människor inklusive kvinnor och barn. Det har inte getts någon oberoende bekräftelse på dessa påståenden. “Syrien har under mer än 16 månader blivit utsatt för terroristattacker och gillrade självmordsattacker från utlandsstödda väpnade terroristgrupper,  vilka till viss del koordinerar sina attacker med vissa mediautgåvor.

 Särskilt då väl FN sessionen om Syrien blivit  inkallad, ”rapporterade den diktatur-ledda Syriens Arabiska NyhetsByrå (SANA). Och det kom att medföra bekymmer för analytiker runt världen, efter att stora nyhetsutgåver som CNN och Al Jazeera hade överraskats med att ha sänt ut  rebellernas iscensatta propaganda.

Rapporten erkände ocksÃ¥ att regimens styrkor verkligen hade dödat och infÃ¥ngat “högar” med “terrorister”. ”Hade armén eller säkerhetspersonalen funnits i byn, skulle inte terroristerna kunnat köra över byn och utföra sin massaker”, hävdade bybon Abo Arif al-Khalid, ett förmodat “vittne” till av rebeller pÃ¥stÃ¥dda grymheter i intervjun med denna statsägda media.

Mannen som tydligen gråter i intervjun, hävdade också att av Väst uppbackade oppositionella krigare hade dödat kvinnor och barn inklusive hans egen kusin.

Enligt regimen dog åtminstone tre syriska soldater i konflikten. Å andra sidan citerades från början, vad anonyma “demokrati-aktivister” i tidigt etablerad pressrapportering påstått, liksom Clinton, att den syriska militären urskiljningslöst slaktat oskyldiga bybor med tanks och helikoptrar. I vilket fall—då man inte kunnat erbjuda några bevis till att bekräfta detta— låt vara bilder på döda kvinnor och barn — ändrades långsamt historien.

De få videos som verkligen dök upp, visade som mest 17 döda eller blodtörstiga män i sin militära ålder, vilka skulle ha varit offer i striden.

I en rapport den 12 juli, menade New York Times underförstÃ¥tt — och vilseledande — att det skulle finnas färska bevis. “Aktivister i Hama postade en video pÃ¥ YouTube och anklagade regeringen för ‘etnisk rensning i Hama’, och sa att dödandet i Tremseh var ‘olikt varje massaker som tidigare inträffat i Syrien”, rapporterade tidningen.

Istället för en video som visar någon “etnisk rensning” eller “massaker”, ser man emellertid på det klipp the Times citerat en man som talar arabiska med ett bandage om huvudet och kommer i filmen med diverse anklagelser.

Emellertid köpte inte kommentatorerna pÃ¥ nätet  detta. “Denna revolution av Syriens Fria Armé är inget annat än betalda banditer, som ränner runt för att skapa terrorism”, noterade den översta kommentaren pÃ¥ YouTube videon den 14 juli. ”När de dödas eller sÃ¥ras börjar er idiotiska media att skrika ‘oh min Gud vad Bashar är grym’.”

The Times har ocksÃ¥ citerat ett uttalande frÃ¥n det Assadfientliga Muslimska Brödraskapet. “Syriens Muslimska Brödraskap ser inte ‘Bashar Besten’ som den ende ansvarige för den hemska massakern”, pÃ¥pekade denna radikala islamska socialistgrupp. “Ansvaret för detta och för tidigare massaker ligger ocksÃ¥ hos Annan, med ryssarna och iranerna, och alla de stater som hävdar att man försvarar fred och stabilitet men ändÃ¥ hÃ¥ller tyst och smiter iväg frÃ¥n allt ansvar”.

Uppenbarligen vill extremistgruppen att världen ska intervenera militärt på deras sida. 

En del analytiker försökte hävda att Assads diktatur inte över huvud taget hade ansvarat för någon massaker, och menade att det skulle ha blivit kontraproduktivt under hans kampanj för att återfå makten. Så är säkert inte fallet, då tusentals redan dött på båda sidor, där vissa av Assads styrkor verkat vara inblandade i många dödsfall.

Men tidpunkten för den senast påstådda massakern ser verkligen misstänkt ut — liksom att de flesta rapporter om Assads grymheter perfekt infallit med de höga internationella förhandlingarna om Syrien.

Då han blev tillfrågad om varför de påstådda stora missförhållanden, som Assad skulle ha utfört mot sina opponenter, ofta ser ut att komma precis innan några större möten i FNs Säkerhetsråd, undvek en talesman för Bilderberg-länkade “Syriens Nationella Råd” frågan - som inbegrep radikala Muslimska Brödraskapet och  var av etablissimanget betraktad som den syriska oppositionens huvudsakliga “representant”.

“Assad bryr sig egentligen inte om det Internationella Samfundet”, sa till slut SNCs talesman  i det man kunnat förmoda var frÃ¥gans enda relevanta kommentar…  BÃ¥da sidor — den barbariska Assadregimen och utländska anti-Assad styrkor uppbackade av rebellerna — använder tvivelsutan propaganda för att framföra sina budskap.

I vilket fall har under det sista året ett besvärande mönster uppstått: otaliga massaker som diktaturens styrkor blivit beskylld för var i själva verket utförda av rebeller understödda av Väst.

Särskilt kristna, som i Syrien under Assad funnit något i Mellanöstern av en sista kristen fristad, och därmed i högsta grad hade gett sitt stöd till denna regim, som utplånas av den utifrån finansierade islamist-oppositionen, i vad observatörer kallat ett verkligt exempel på “etnisk rensning”. 

Naturligtvis är inget av den information som här presenteras menat till försvar för den barbariska tyrann som regerar Syrien. Poängen är, att där finns mycket mer som pågår än vad regeringar i Väst och vår vanliga press skulle gilla, att dess medborgare skulle komma underfund med — och folk ligger och dör på grund av denna stora illusion, som den högsta nivån inom etablissimanget har kommit med.

Tvivelsutan är det fler som dör under kommande månader.  Istället för att peka ut sanningen, utnyttjar mäktiga styrkor inom etablissimanget lögn och bedrägeri såväl som skattepengar i sina försök att införa en ny regim gentemot det syriska folket, med väpnat våld om det så skulle anses nödvändigt.

Och oturligt nog står Syriens befolkning och möjligen också Irans på tur, mer än några analytiker oroat sig över, att de nya härskarna — när och om blodbadet någonsin slutar — också blir värre än i nuvarande situation.

NÃ¥got bara tiden kan utvisa.

 

övers Ingrid Ternert

10 juli, 2012

Det blir ett helvete att betala Natos Heliga Krig

 

 

 

 

av Pepe Escobar Asia Times 10 juli 2012 
USas utrikesminister Hillary Clinton har slut på retorisk ammunition i USAs Heliga Krig mot Syrien. Kanske är det NATOs krig som passerar FN Säkerhetsråd. Kanske är det det jobbiga med att rutinmässigt varje dag bli uppäten till frukost av ryska utrikesministern Sergei Lavrov.

Hillary har just uppmanat ”Väst Makterna” och deras arabiska undersÃ¥tar – NATOs GCC grupp som passar för det ”internationella samfundet” – till att ”göra klart för Ryssland och Kina, att de ska fÃ¥ betala priset, dÃ¥ de  hÃ¥ller inne framstegen” vad gäller väpnad regimförändring i Syrien.

I icke-nyhetsmeddelande betyder detta, ”Blockerar ni vÃ¥rt nya krig, kommer vi ge igen”. VrÃ¥lande av skratt i Kremls korridorer och inte desto mindre Zhongnanhais, visar detta hur desperat NATO GCC gruppen är om att tvinga fram en regimförändring i Syrien som en hÃ¥llplats för att skära av Irans privilegierade band till arabvärlden. Och detta medan Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan – som leder NATOs östra flank – gÃ¥r försiktigt fram med att attackera Syrien, men finner ingen väg att sälja in det till det turkiska folket.

I denna upplysande kontext slänger WikiLeaks – ut en samling generande email för systemet Assad och NATOs rebeller likasÃ¥. En möjlig sidoeffekt blir att inspirera vÃ¥gor av sk progressiva över hela Västvärlden att börja ge sitt stöd till det heliga kriget mot Syrien. En realistisk effekt blir att visa hur osmakliga bÃ¥da sidor verkligen är- Assadsystemets polisstat och den väpnade oppositionens.

Bilbombsturism, någon?
Det är nyttigt att undersöka vilket pris Washington själv, för att inte nämna NATOsubjektet, skulle fÃ¥ betala för sin strid med denna del av heligt krig-branschen – vem annars – samma bunt ”terrorister” som fram till igÃ¥r höll pÃ¥ att förstöra Västs civilisation och göra det till ett ofantligt Kalifat.

Washington, London och Paris har – tvÃ¥ gÃ¥nger -  försökt förmÃ¥ FNs SäkerhetsrÃ¥d till ännu ett krig. De blocke-rades av Ryssland och Kina. SÃ¥ plan B var att fÃ¥ igenom det i FN och starta ett NATOkrig. Problemet är, att NATO inte har nÃ¥gon mage – och inga fonder – för ett mycket riskabelt krig med ett land som i själva verket kan försvara sig.

I och med det är plan C att satsa på ett förlängt inbördeskrig och utnyttja den långt ifrån fria Fria Syriska Armén (FSA), packad med legoknektar,jihadister och ett band opportunistiska exilpersonligheter kända som Syriens Nationella Råd (SNC).

SNC har i själva verket uppmanat till en flygförbudszon över Syrien som i Libyen  – förkortningen för NATOkrig. Turkiet har ocksÃ¥ formellt bett NATO om en flygförbudszon. NATOs befälhavare mÃ¥ vara klumpiga – men de har en särskild mängd erfarenhet av stora pinsamheter (se Afghanistan). Utan vidare vägrade man detta.

SNC – och FSA – kunde inte vara mer orepresentativa. ”Syriens Vänner” – som i Hillary och arabspringpojkarna – erkände knappast existensen av Nationella Koordinationen för en Demokratisk Förändring (NCB), den största inhemska oppositionen i Syrien bestÃ¥ende av 13 politiska partier, till största delen frÃ¥n Vänstern, ArabNationa- lister och dessutom ett kurdiskt parti. NCB avvisar med kraft varje form av militarisering och avvisar fullständigt FSA.

Iraks Utrikesminister Hoshyar Zebari – en kurd – varnade för att Salafi-jihadister tillhörande al Qaida-grenen rör sig i drivor in i Syrien. Uppenbarligen lyssnar denna skara fortfarande mycket pÃ¥ den till ”osynliga” al-Qaida ideologen Dr Ayman al-Zawahiri; för fem mÃ¥nader sedan, dÃ¥ han gav dem marschorder till att vara jihadister i Irak, Jordanien, Libanon och Turkiet. Det hjälper ocksÃ¥ att mÃ¥nga av dom är beväpnade- genom olika nätverk-  av  Huset Saud och Khatar.

I mÃ¥nader har alla vetat om att Abdul Hakim Belhadens al-Qaida-länkade Libyens Islamska Stridsgrupp (LIFG)  varit aktiva i Syrien – sÃ¥väl som rester av al-Qaida i Irak, vilka nu ansvarar för bilbombningar även i Damaskus. I händelse av ett post-Assad Syrien dominerat av hÃ¥rdföra sunnimuslimer infiltrerade av Wahabbister och Salafi-jihadister, som ett garanterat bakslag kommer lämna Afghanistan efter 1980talets anti-sovjetiska jihad, vilket liknar en ritt pÃ¥ Disneylands Hong Kong.

Vi accepterar yuan och rubel
Som Kina, skrattar man åt Hillarys desperation ända till banken. Då Huset Saud blir ännu mer paranoid vad gäller det som verkar vara Obama-administrationens flirtande med demokratin i arabvärlden. Peking tog upp handels- förbindelser genom att leverera ett antal nya missiler till den saudiska härskaren i Riyad.

Och alltmedan ”Väst” flirtar med det Heliga kriget,har Pekings statssponsrade bolag köpt dagligvaror som galna över hela Mellanöstern, Nordafrika och Sydamerika – liksom man lagrar sällsynta dagligvaror till strategiska reserver. Kina producerar inte mindre än 97% av världens sällsynta jordmetaller – som utnyttjas för allt frÃ¥n iPads till dessa skinande nya missiler, vilka nu stÃ¥r och steks i den arabiska öknen.

Andra sidoeffekter blir oundvikliga som ”det pris man fÃ¥r betala” för att kringgÃ¥ FN och fixeringen pÃ¥ NATO som global Robocop. Man fÃ¥r inte glömma, att det Heliga Kriget mot Syrien är ett uppehÃ¥ll pÃ¥ vägen till Teheran. Till exempel ett nytt system för maritim försäkring, sÃ¥väl en ny internationell växlingsmekanism – som gÃ¥r igenom Västs diktat – kommer mÃ¥hända till världen.

ÄndÃ¥ kan den viktigaste faktorn vara ett gemensamt drag av Ryssland, Iran och Kina att organisera om den globala energimarknaden genom att utanför petrodollarn göra upp. DÃ¥ Washington skär av Iran frÃ¥n SWIFT internationella Bankens clearingsystem – slÃ¥r Irans centralbank tillbaka; om man vill göra affärer med oss, gÃ¥r det att betala i varje valuta förutom USdollarn, eller kan man betala i guld.

Detta är det Heliga Krigets Heliga Gral – inte Syrien; en sak är att Iran mÃ¥ste acceptera Euron som betalningsmedel för sin olja och gas; en annan är att acceptera guld. PÃ¥ toppen av det hela, med fullt stöd av bÃ¥de Ryssland och Kina.

Som i ett nötskal accelererar hela det Heliga Krigssyndromet ett slut pÃ¥ Usa-dollarn som global reservvaluta. Och dÃ¥ det händer, blir det en amerikansk vÃ¥r? Eller kommer USAs eliter – som Mobben – att ha tillräckligt med stake och muskler för att tvinga Ryssland och Kina att fÃ¥ betala priset?

 
övers Ingrid Ternert

9 juli, 2012

Dags för djupare frågor om drönare

Time for deeper questions about drones – Drone Wars – UK BAE’s Mantis drone on display

8 juli 2012  Denna veckas Farnborough Airshow – med sitt tillägnade obemannade system till åskådan – kommer utan tvekan framkalla fler media-historier om den ökande användningen av både civila och militära drönare.

I sanning har BAE Systems gett vinkar om att fler kontrakt kommer signeras vid Farnborough för att gå vidare med detgemensamma Engelsk-Franska Telemos drönare och företagen ser också åt de brittiska och franska regeringarna att bekosta vidare utveckling av drönare.

Tom Fillingham hos BAE Systems förklarade för journalisterna vid vid en briefing nyligen: ”PÃ¥ Farnborough ska vi ocksÃ¥ leta efter en positiva indikationer frÃ¥n regeringarna, att de villigt lovar BAE, Dassault och maskinleverantörer [Rolls-Royce och Snecma] arbete med 18-mÃ¥naders FCAS [Framtida StridsFlygplan Combat Air System] förberedande demonstrations-program.”

Händelsevis ska under veckan ocksÃ¥ försvarsminister Philip Hammond stÃ¥ inför Försvarets Särskilda Kommitté  12j(12/7 ) i en session som undersöker ”särskilda frÃ¥gor som har med Försvarsministeriet och de Väpnade Styrkorna” att göra  och mycket väl hade kunnat säga nÃ¥got om antingen särskilda Telemos programmet eller en mer generell utveckling av obemannade system.  

Medan försvarskommittén utan tvekan tänker resa vissa frågor, om man över huvud taget har råd med de kostnader som rör dessa särskilda program, något parlamentsledamöter verkligen krävt, såvida kommittén handlar om att med båda händerna hålla fast vid sin ansvarsroll och undersöka det ökande utnyttjandet av drönare utrustade med vapen, vilket gör att Storbritannien – och den övriga världen – blir mindre säker. 

I och med att detta är viktigt, ska kommittén diskutera tekniska och finansiella frågor om framstegen för det särskilda drönar-programmet, så är det lika viktigt att bredare etiska och filosofiska frågor uppmärksammas. Kanske, som många föreslår, är det dags att få med de stora skjutjärns-filosoferna till frågan om drönare?

I en nylig opinionyttring i Financial Times, citerar Michael Ignatieff Immanuel Kants argument frÃ¥n 1795- ”SÃ¥vida medborgarnas samtycke hade krävts för beslut om krigsförklaring, skulle ingenting vara mer naturligt än att vara mycket försiktig med att starta ett dylikt eländigt spel”.  

Problemet nu, som Ignatieff pÃ¥pekar, (och Försvarskommittén behöver utveckla) är att ny teknologi i stil med drönare och cyberkrig, ”gör det lättare för demokratier att starta krig, eftersom de eliminerar risken att fÃ¥ offra blod, vilket en gÃ¥ng tvingade demokratiska människor att ta det försiktigt.”  

Och om det är lättare att starta krig med drönare – vilka globala implikationer skulle det då kunna bli? Enligt Sigmund Freud hade en annan filosof från det 18e århundratet  – Rousseau – kunnat erbjuda en ledtråd:

 ”I sin essä ‘Reflektioner om Krig och Död’ frÃ¥gar den franska filosofen Jean-Jacques Rousseau ”läsaren vad han skulle göra, ifall han kunnat döda utan att lämna Paris, till stor vinning för sig själv, som en gammal mandarin i Peking genom en ren viljeakt. Rousseau gjorde dÃ¥ gällande, att han inte gav mycket för den dignitärens liv”.

Tänk om stora skaror hade kunnat göra som de ville på det här viset. Vilket våld skulle det då inte kunna utlösa. Hur många sargade kroppar runt globen hade då aldrig kunnat få veta, vad som hade träffat dom. Tänk bara.

Det är inte alltför svårt att föreställa sig Rousseaus mardröm redan förkroppsligad i Warizistan och Jemen. Särskilda Försvarskommittén – ytterligare frågor

Dessa aktuella frågor behöver också skärskådas, om det fysiska och psykologiska avståndet mellan de som drabbas av en sådan farkost och dess operatör. Tjugonde århundradets filosof Heidegger hade stångats med konceptet, att modern teknologi hjälper oss distanseras från världens realiteter och, som vi redan påpekat, borde denna analys också ingå i frågan.

Under veckan i Farnborough kommer utan tvekan än en gång försvarsindustrin utlova, att deras nya militär- teknologi ska göra världen till en säkrare plats. I och med att det är lätt för press och politiker att imponeras av denna skinande nya vapenteknologi, borde vi fundera djupare och mer omsorgsfullt på moral, etik och globala följder av  krig med obemannade flygfarkoster och krig på distans. 

Som Michael Ignatieff sa i sin artikel, om den tidigare har nämnts, ”Dessa nya teknologier sägs kunna skada utan pÃ¥följd. DÃ¥ förklarar filosofen Kant för oss, att nÃ¥got dylikt inte existerar”.

 
övers Ingrid Ternert

 

24 juni, 2012

Bilder frÃ¥n tidigare Amerika – Är Barack Obama omvandlad till Dick Cheney?

 <iframe width=”210″ height=”160″ src=”http://www.youtube.com/embed/chXjCtkymRQ” frameborder=”0″allowfullscreen> </iframe> av Michael T Klare
Medan detaljer av hans administrations globala krig mot terrorister, motstÃ¥ndsmän och fientliga krigsherrar blivit mer känt – ett krig som innehÃ¥ller en rad drönarattacker, hemliga operationer och presidentens utvalda avrättningar – har kommit att  jämföra Obama med president George W Bush i sin aptit efter militära aktioner. ”Som man pÃ¥visat genom upptrappningen av hans drönar kampanjer,” skrev Aaron David Miller, rÃ¥dgivare Ã¥t sex utrikesministrar, i Foreign Politcy, ”har Barack Obama blivit George W Bush pÃ¥ steroider”.

Vad gäller internationell energipolitik, är det emellertid inte Bush utan hans vicepresident Dick Cheney, som blivit erbjuden modellrollen som president. Vad nyliga händelser har demonstrerat, bär Obamas energipolitik globalt en spöklik likhet med Cheneys, särskilt på det sätt han engagerat sig i den geopolitiska oljan som del av en amerikansk global kamp för framtida dominans bland stormakterna.

Mer än nÃ¥gon av de andra högre tjämstemännen inom Bushadministrationen – mÃ¥nga med oljebolag som bakgrund – fokuserade Cheney pÃ¥ energirollen i global maktpolitik. From 1995 till 2000, tjänade han som ordförande och verkställande direktör i Halliburton, en stor tjänsteleverantör till oljeindustrin. Strax efter han kom till makten som vicepresident tillfrÃ¥gades han av Bush att devise en ny nationell energistrategi, som  sedan dess i stora drag styrt Usas politik.

Tidigare kom Cheney fram till att det globala energiförrÃ¥det inte hade ökat fort nog för att tillfredsställa världens växande efterfrÃ¥gan och säkra en kontroll över världens Ã¥terstÃ¥ende olje- och naturgasförsörjning och skulle därmed bli en verklig uppgift för varje stat som globalt sett vill fÃ¥ eller behÃ¥lla en ledande position. Han tog samtidigt upp att en nations uppgÃ¥ng till att bli ledande kunde hindras av att förnekas tillgÃ¥ng till essentiella energileveranser. Som kolet utgjorde för det brittiska imperiets arkitekter, var oljan för Cheney – en kritisk resurs för vilken det ibland vore nödvändigt att gÃ¥ ut i krig.

Mer än nÃ¥gon av sina företrädare visade Cheney sÃ¥dana synpunkter om betydelsen av energi för en nations makt och välstÃ¥nd. ”Oljan är unik, eftersom den till sin natur är strategisk”, sa han Ã¥r 1999 till en Ã¥hörarskara vid en industrikonferens i London. ”Vi talar nu inte om tvättmedel eller fritidsprylar. Energi är i själva verket nÃ¥got i grunden fundamentalt för världsekonomin. Gulfkriget är en reflektion av denna realitet.”

Cheneys referens till 1990-1991 års Gulfkrig är alldeles särskilt avslöjande. Han var under den konflikten  försvarsminister och ledde de amerikanska krigsansträngningarna. Men då hans boss, president George H W Bush, minskat ner oljans betydelse i kampen mot Irak, gjorde Cheney ingen hemlighet av sin uppfattning, att i botten av själva frågan ligger energins geopolitik.

Cheney förklarade för Senatens Kommitté för de väpnade styrkorna, som bett honom rätta administrationens beslut om intervention av Irak, att ”dÃ¥ väl den irakiska autokraten Saddam Hussein har tillägnat sig Kuwait och stationerat en armé lika stor som den han förfogar över”, att ”Saddam helt klart befann sig i ett läge där han kunde diktera framtiden för världens energipolitik och med det skulle ge honom ett strupgrepp pÃ¥ vÃ¥r ekonomi.”

Det skulle bli exakt det budskap han levererade under Ã¥r 2002, medan president Bush2 band sig för en invasion av Irak. DÃ¥ Saddam Hussein framgÃ¥ngsrikt sades tillägnat sig massförstörelsevapen, sa Cheney till en grupp veteraner 25 augusti, att denne ”kan förväntas vilja dominera hela Mellanöstern och ta kontroll över en stor portion av världens energileverantörer”.

För Cheney var oljans geopolitik kärnan i internationella relationer, vilka i stort bestämde nationers uppgång och fall. Därifrån följde att man kunde rättfärdiga alla steg, inklusive krig och miljömässig förödelse, så länge de skulle utsträcka Amerikas makt på bekostnad av sina rivalers.

Cheneys värld
Genom sina tal, löften i Kongressen och utfästelser vid makten, var det möjligt att rekonstruera den geopolitiska blÃ¥kopia som Cheney följt i sin karriär som Vita Husets högsta strateg – en blÃ¥kopia som president Obama, ivrigt nog nu verkar genomföra, trots de mÃ¥nga risker som är inblandade. Denna blÃ¥kopia bestÃ¥r av fyra viktiga drag:

1. Att företräda inhemsk olja- och gasproduktion till vilket pris som helst för att minska Amerikas beroende av ovänliga utländska leverantörer och därigenom öka Washingtons handlingsfrihet.

2. Ta kontroll över oljeflödet frÃ¥n Persiska Viken (även om Usa fÃ¥r en minskande del av de egna leverantörerna av olja frÃ¥n regionen) för att upprätthÃ¥lla ett ”ekonomiskt strupgrepp” över andra stora oljeimportörer.

3. Dominera Asiens havsrutter med avsikt att kontrollera oljeflödet och annat råmaterial till Amerikas potentiella ekonomiska rivaler, Kina och Japan.

4. Företräda energi ”diversitet” i Europa, särskilt genom att mer förlita sig till olja och naturgasleveranser frÃ¥n de förra Sovjetrepublikerna vid Kaspiska Havet, för att minska Europas starka beroende av rysk olja och gas,  tillsammans med det politiska inflytande detta ger Moskva.

Det första är att man mer förlitat sig till inhemsk olja och gas, vilket uppmärksammats i Nationella Energipolitiken, den energistrategi som Cheney förevisat för presidenten maj 2001 i nära konsultation med representanter för oljegiganterna.  Trots de för det mesta är kända för att föresprÃ¥ka en ökad oljeborrning pÃ¥ federala landomrÃ¥den, inklusive Arkti, har Nationella Viltreservat, Cheney Rapporten (dÃ¥ det blev känt) i stort fokuserat pÃ¥ hotet om ett växande amerikanskt beroende av utländska oljeleverantörer och behov av större ”energi säkerhet”.

Genom ett program som ‘förbannar-denna-torped-full-fart-framÃ¥t’ om allt större exploatering av inhemska energileveran-törer. ”Ett primärt mÃ¥l i den nationella energipolitiken är att lägga till leveranser frÃ¥n diverse källor”, förklarade rapporten.

”Detta betyder inhemsk olja, gas och kol. Det gäller ocksÃ¥ vattenkraft och kärnkraft”. Planen uppmanade ocksÃ¥ till att gemensamt öka Usas förlitan till västra hemisfärenss miljövänliga energikällor, särskilt de i Brasilien, Kanada och Mexiko.

Det andra är att kontrollen över oljeflödet genom Persiska Viken för Cheney var det huvudsakliga skälet till både det första Gulfkriget och 2003 års invasion av Irak. Trots presidenten och andra topptjänstemän fokuserat på Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen, hans människorätts dokumentation och behov av demokrati i Irak, tvekade Cheney aldrig i tron att det grundläggande målet vara att säkra Washingtons kontroll över Mellanösterns oljeinkomster.

Efter att Saddam Hussein störtats och ockupationen av Irak börjat, var Cheney särskilt frisprÃ¥kig dÃ¥ han insisterat på att det närliggande Iran skulle skyddas,  om nödvändigt genom styrka eller vapen, frÃ¥n att amerikanskt företräde i Persiska Viken skulle utmanas. ”Vi ska hÃ¥lla vattenvägarna öppna”, deklarerade han frÃ¥n flygplansdäcket pÃ¥ ett hangar|fartyg under manövrer utanför Irans kust maj 2007. ”Vi kommer tillsammans med andra stÃ¥ fast vid att hindra Iran frÃ¥n att fÃ¥ tillgÃ¥ng till kärnvapen och dominera regionen”.

Cheney fokuserade också i hög grad på att säkra kontrollen över fartygslederna från Hormuz Sundet, i början av Persiska Viken (från vilken 35% av världens handelsolja var dag skeppas ut) över Indiska Oceanen, genom MalaccaSundet och till Syd- och Östkinesiska Sjön.

Upp till denna dag, förblir dessa maritima korridorer livsviktiga för Kinas, Japans, SydKoreas och Taiwans ekonomiska överlevnad med sin olja och andra råmaterial till sina industrier och frakter med tillverkat gods till marknader utomlands.

Genom att upprätthålla USAs kontroll över dessa vitala leder, försökte Cheney garantera lojalteten hos Amerikas viktigaste asiatiska allierade och hindra Kinas uppgång. I sin jakt efter de klassiska geopolitiska målsättningarna, övade han påtryckning för utvidgad amerikansk marin närvaro i deOstindiska regionen och att etablera ett nätverk av militära allianser som länkar Japan, Australien och Indien, alla ämnade till inringning av Kina.

Slutligen försökte Cheney få med Amerikas andra stormaktsrivaler som Ryssland. Medan hans boss, George W. Bush, talade om potentialen för samarbete med Moskva, betraktade Cheney, fortfarande KallaKrigs energikrigare, Ryssland som en geopolitisk tävlare och sökte varje tillfälle att förminska dess makt och inflytande. Särskilt fruktade  han att Europas växande beroende av rysk naturgas skulle underminera lösningen att stå emot aggressiva ryska drag i Östeuropa och Kaukasus.

För att gå emot denna trend försökte Cheney övertyga européerna att ta mer av sin energi från Kaspiska HavsBäckenet genom att bygga nya oljeledningar till denna region via Georgien och Turkiet. Tanken var att passera förbi Ryssland genom att övertala Azerbaijan, Kazakhstan och Turkmenistan att exportera sin gas genom dessa ledningar, inte de Gazprom ägde, vilket är det ryska statskontrollerade monopolet.

När Georgien kom under attack från ryska styrkor i augusti 2008, efter att Georgiens trupper hade beskjutit den pro-ryska enklaven SydOssetien, var Cheney den första högre amerikanska tjänsteman som besökte den georgiska huvudstaden Tbilisi, med löfte om US$1 miljard som hjälp till återuppbyggnad, såväl erbjudanden om ett snabbt inträde i Nato. Frankrike och Tyskland blockerade detta drag, i rädsla för att Moskva skulle svara med aktioner, vilka skulle kunna destabilisera Europa.

Obama som Cheney
Denna fyrparts geopolitiska blåkopia, utan vidare genomförd av Cheney då han var vicepresident, vilken nu president Obama implementerar ur varje synvinkel.

DÃ¥ det kommer till ett förlängt energioberoende har Obama tagit till sig den ultra-nationalistiska 2001 Ã¥rs rapport som Cheney i dÃ¥varande regering gett ut med uppmaning till ett ökat beroende av inhemsk och västlig olja och naturgas frÃ¥n västliga hemisfären – utan att bry sig om nÃ¥gra risker med borrning i miljömässigt omtÃ¥liga offshoreomrÃ¥den eller användning av farliga tekniker som hydro-fraktionering (krackning).

I tidigare tal skröt Cheney om sin och administrationens ansträngning att  underlätta en ökad olje-och gasborrning på hemmaplan och lovade snabba på borrning i nya områden, inklusive  offshore i Alaska och Mexikanska Viken.

Under sitt senaste ‘Tal till nationen’ skröt han om, att under dessa tre Ã¥r ”har vi öppnat miljoner ytterligare tunnland för olja och gas exploatering och ikväll leder jag min administration till att öppna mer än 75% av vÃ¥r oljepotential och vÃ¥ra gasresurser offshore ute till havs. Just nu – är amerikansk oljeproduktion den högsta under Ã¥tta Ã¥rs tid. Inte bara detta att vi – förra Ã¥ret förlitat oss mindre pÃ¥ utländsk olja, än vi gjort under de gÃ¥ngna 16 Ã¥ren”.

Han talade med en särskild entusiasm om utvinning av naturgas via krackning frÃ¥n fyndigheter off-shore: ”Vi har amerikanska naturgasresurser som kan räcka under nära 100 Ã¥r. Och min administration kommer vidta varje möjlig teknisk Ã¥tgärd för att säkerställa utveckling av denna energi”.

Obama har också uttryckt vilja att öka Usas beroende av den västra hemisfärens energi och därigenom minska beroendet av opålitliga och icke tillmötesgående leverantörer i Mellanöstern och Afrika. Under mars 2011, då den Arabiska Våren samlade kraft, reste han under fem dagar för affärssamtal i Brasilien, med en geopolitisk energitopp noterad vid denna tidpunkt.

Under ögonen pÃ¥ mÃ¥nga observatörer var Obamas fokus pÃ¥ Brasilien märkligt förknippad med detta lands uppgÃ¥ng som större oljeproducent, tack vare nya upptäckter i dessa ”fd saltgruvor längs kusten i djupet av Atlantiska Oceanen; upptäckter som inte enbart kunde avhjälpa Usas beroende av Mellanösterns olja, utan ocksÃ¥ skulle kunnat bli en mardröm vad gäller föroreningar. Trots miljövännernas varning för risker med borrning i de tidiga saltgruvorna, där en utblÃ¥sning som i djupvattnen alltid utgör en risk, gjorde Obama ingen hemlighet av sina geopolitiska prioriteringar.

”Genom en del beräkningar, skulle den olja man nyligen upptäckt utanför Brasiliens kuster kunna uppgÃ¥ till dubbelt sÃ¥ stora mängder som de man har i Förenta Staterna”, förklarade han för brasilianska affärsledare i landets huvudstad. ”DÃ¥ ni stÃ¥r beredda att sälja, kommer vi att bli en av era bästa kunder. Vid en tid dÃ¥ vi pÃ¥minns om hur lätt osäkerheten i andra delar av världen kan pÃ¥verka oljepriset, skulle Förenta Staterna inte  bli gladare än att fÃ¥ en ny, stabil energikälla.”

Samtidigt har Obama gjort klart, att USA ska ha kvar rollen som ultimat väktare av Persiska Vikens vattenleder. Också då han trumpetade ut att Usas stridande trupper skulle bort från Irak, insisterade han på att Förenta Staterna tänkte underlätta för sina luft, sjö och specialoperations styrkor i Persiska Viken-regionen, genom att där förbli företrädande militär makt.

”Tillbaka till framtiden” är vad general Karl R Horst, USAs CentralKommandos stabschef, beskrev som dess nya inställning med referens till tiden före Irakkriget, dÃ¥ Usa hade visat sin dominerande ställning i regionen, framförallt genom sin flyg- och marina överlägsenhet.

Mindre iögonfallande än ”stövlar pÃ¥ marken”, är emellertid den utvidgade flyg- och marina närvaro som är mäktig nog att vara starkare än varje tänkbar motstÃ¥ndare. ”Vi kommer ha en robust och fortsatt närvaro i regionen”, deklarerade utrikesminister Hillary Clinton den sista oktober. En sÃ¥dan uppbyggnad har man i själva verket betonat under förberedelserna för ett anfall, i sÃ¥ fall mot Irans kärnenergianläggningar, där Obama kunde tillägga, att förhandlingar för att minska en iransk anrikning nu nÃ¥tt vägs ände, eller till att säkra Hormuzsundet sÃ¥vida iranierna genomför hotet att dÃ¥ blockera oljeleveranser som hämnd för ännu hÃ¥rdare ekonomiska sanktioner, vilka skulle införas efter den 1 juli.

Likt Cheney söker ocksÃ¥ Obama säkra USAs kontroll av de vitala vattenleder, som sträcker sig frÃ¥n Hormuz- sundet till Sydkinesiska Sjön. I sjäva verket är det hjärtat av Obamas starkt publicerade politiska ”spets” mot Asien och hans nya militärdoktrin, först avslöjad i ett tal till det australiska parlamentet den 17 nov. ”DÃ¥ vi planerar och budgeterar för framtiden”, deklarerade han, ”kommer vi samla nödvändiga resurser till att behÃ¥lla vÃ¥r starka militära närvaro i denna region”. En större prioritet för denna absträngning, menade han,  skulle ge en ökad ”sjösäkerhet”, särskilt i Sydkinesiska Sjön.

Centralt i Obamas plan – som den Dick Cheney drev Ã¥r 2007 – är konstruktionen av ett nätverk av baser och allianser som omringar Kina, jordens växande makt, i en bÃ¥ge som sträcker sig frÃ¥n Japan och Sydkorea i norr till Australien, Vietnam och Filippinerna i sydost och därefter till Indien i sydväst.

Då man beskrev detta i Canberra, avslöjade Obama att han just avslutat en överenskommelse med australiensiska regeringen om att upprätta en ny amerikansk militäranläggning i Darwin vid landets norra kust, nära den Sydkinesiska Sjön.

Han talade ocksÃ¥ om USAs geopolitiska ultimata mÃ¥l: En regionalt omfattande koalition av anti-kinesiska stater, vika skulle inbegripa Indien. ”Vi ser med Amerikas utvidgade närvaro i Sydostasien” bÃ¥de växande band till lokala makter som Australien och ”vÃ¥rt välkomnande av Indien, då man där ’blickar österut’ och spelar en större roll som  asiatisk makt.”

Som var och en vet som följer Asiens affärer, skulle en strategi ämnad att omringa Kina, särskilt en som avser att införliva Indien i Amerikas existerande asiatiska allianssystem – vara säker pÃ¥ att orsaka alarm och reaktion frÃ¥n Peking. ”Jag tror inte de kommer bli särskilt glada,” sa Mark Valencia, högre forskare vid Nationella ByrÃ¥n för Asiatisk Forskning, apropÃ¥ Kinas reaktion.”Jag är i det lÃ¥nga loppet inte optimistisk om hur det ska sluta”.

Till sist har Obama följt i Cheneys fotspÃ¥r i dennes försök att minska Rysslands inflytande i Europa och Centralasien genom att föra fram konstruktionen av nya olje och gasledningar, frÃ¥n Kaspiska havet via Georgien och Turkiet till Europa. Den femte juni, vid Kaspiska Olje och GasKonferensen i Baku, läser president Ilham Aliyev frÃ¥n Azerbaijan ett meddelande frÃ¥n Obama, som lovar Washingtons stöd för en föreslagen TransAnatolisk gasledning, en ledning avsedd för naturgas frÃ¥n Azerbaijan över Georgien och Turkiet till Europa – passerande Ryssland naturligtvis.

Vid samma tidpunkt, reste utrikesminister Clinton till Georgien, just dÃ¥ Cheney skulle ge försäkran om Usas stöd och erbjuda en ökad amerikansk militär hjälp. Som under Bush-Cheney eran, kan man räkna med att detta i Moskva betraktas som en del i ett kalkylerat drag att minska Rysslands inflytande i regionen – och kan därmed vara säker pÃ¥ ett fientligt svar.

Synbart i varje avseende vad gäller energipolitiken  kommer Obamaadministrationen fortsätta sin geopolitik att genomföra den strategiska roll som Dick Cheney infört under de båda Bush-administrationerna. Hur ska man nu förklara detta överraskande uppträdande?

Antag att det inte representerar ett bokstavligt försök att replikera Cheneys tänkande – och det finns inget tecken pÃ¥ – att den klart skulle representera den imperialistiska geopolitikens triumf (och kvarblivna tänkande) över ideologin, principen, eller ocksÃ¥ enkel öppenhet för nya idéer.

När man fÃ¥r tvÃ¥ siffror sÃ¥ olika som dÃ¥ Obama och Cheney genomför samma sak ute i världen – och den första omgÃ¥ngen blivit allt annat än framgÃ¥ngrik – skulle det verkligen vara tecken pÃ¥ hur stängd och fri frÃ¥n syre som Washingtons värld har blivit.

Vid en tid dÃ¥ de flesta amerikaner är trötta pÃ¥ stora ideologiska korstÃ¥g, för att utföra  det som verkar vara ett enkelt nationellt självintresse – i form av säkrade energileveranser – kan verka lÃ¥ngt mer attraktivt som skäl till militär och politisk inblandning utomands.

Dessutom har utan tvekan Obama med  rÃ¥dgivare pÃ¥verkats av samtal om en ny ”guldÃ¥lder” för nordamerikansk- olja och gas, möjliggjord genom exploatering av shale-gas fyndigheter och andra okonventionella – och ofta smutsiga  energiresurser.

Enligt Energidepartementets projektioner, kommer Usas beroende av importerad energi att minska under Ã¥ren framöver (dÃ¥ det är ett inhemskt pris att betala för ett sÃ¥dant ”oberoende”), medan Kinas beroende bara ökar - och ser ut som  geopolitiska framsteg för Förenta Staterna, som Obama verkar Ã¥tnjuta.

Det är lätt nog för Vita Husets strateger att gripa uppmaningen om en sådan energi geopolitik, särskilt med tanke på USAekonomins bedrövliga tillstånd och statsmaktens andra instrument med dess minskande nyttofunktioner.

 Och ifall man förberett sig på att se över de växande miljömässiga risker det innebär med offshore olja, shale gas och andra okonventionella former av energi, då växande amerikansk energiavkastning för med sig särskilda geopolitiska företräden.

Men som historien förtäljer, brukar deltagande i aggressiva, globala geopolitiska konfrontationer tillsammans med andra bestämda, välbeväpnade spelare leda till slitningar, kriser, krig och annan förödelse.

Vad gäller detta har Cheneys geopolitiska manövrar fått in oss i två kostsamma krig i Mellanösterern, medan spänningarna ökar i förhållande till både Kina och Ryssland. President Obama påstår sig  försöka bygga en fredligare värld, men utnyttjar istället Cheneys energiblåkopia till att skapa den exakta motsatsen.
av Michael T Klare som är professor i global fred- och säkerhet med inriktning på miljö
 
övers IT

10 maj, 2012

Vad gäller rättsligt i fallet Libyen?

Filed under: krig,Lag och rätt,Libyen — ingrid @ 23:48

Verkligen en insats av denna grupp som till skillnad från oss andra klart och koncist orkar ta upp och ifrågasätta, om även ett lands befolkning ska anses skyldiga för de brott som dess överhöghet utfört.

Ta Libyen till exempel och dess diktator Khadaffi och hans närmaste. Om då även dess medborgare ska få utsättas för dödande och bombningar.

Samtidigt som Usa ‘omhändertagit’ landets banktillgodohavanden, inklusive dess väldiga guldskatt som ‘betalning’ för ‘befrielsen’, liksom vissa praktiskt taget outnyttjade oljereserver.

Ett land med fyndigheter som nu stormakter i omvärlden satt sina blickar pÃ¥ och velat utnyttja, till mÃ¥ngas förvÃ¥ning i Väst. Inte för att oljeexporten varit särskilt stor, utan för att oljefyndigheterna inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar exploaterats till sin fulla potential, liksom andra rika fyndigheter…

IT

5 maj, 2012

Libyens myndigheter garanterar immunitet för anti Khadaffi rebeller

Filed under: krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 01:29

Sirte, Libyen – 3 maj 2012

TRIPOLI: Libyska myndigheter garanterade på torsdagen immunitet för tidigare rebeller som kämpat för att störta Muhammed Khadaffis regim och avslöjar en lagstiftning som slår ner på denna fallne starka mans supportrar.

”Det finns inget straff  för aktioner ansedda som nödvändiga av 17februari revolutionen”, sa lagen som blev publicerad pÃ¥ Nationella ÖvergÃ¥ngs RÃ¥dets webbsida.

Immuniteten täcker ”militären, säkerheten eller de civila Ã¥tgärder som vidtogs av revolutionärer med mÃ¥l att säkra revolutionens framgÃ¥ng”, tillade NTC.

17 februari markerar uppstarten på ett folkligt uppror, vilket lett till Khadaffiregimens kollaps förra året. Det var inte klart huruvida lagen inbegriper akter utförda efter 23 oktober, då NTC deklarerat befrielsen av Libyen åtföljt av tillfångatagandet och dödandet av starka män som Khadaffi.

Människorättsgrupper sager att krigsbrott utfördes av båda sidor under 2011 års konflikt och varnar för tortyr i fängelse center drivna av miliser bestående av före detta rebeller.

Lagen beordrar också försvar och inrikesministrar att ställa Khadaffi-krigare till ansvar för att ha fängslat före detta rebeller eller släppa dom fram till 12 juli, såvida det inte finns nog av bevis mot dessa.

Ministrarna mÃ¥ste ocksÃ¥ agera mot individer som utgör ett ”hot mot Libyens säkerhet eller stabilitet” pÃ¥ basis av deras roll i den föregÃ¥ende regimen eller deras deltagande i ”officiella och icke officiella organ hos den förra regimen”.

Dessa åtgärder kunde ha inkluderat övervakning, reseförbud eller hinder för dessa att få bo på en särskild plats eller region i landet. I vidare lagstiftning om att styra övergången mot ett nytt Libyen, har NTC kriminaliserat glorifiering av Khadaffi eller hans regim.

”Prisande eller glorifiering av Muhammed Khadaffi, hans regim, hans idéer eller hans söner… betraktas som straffbart med fängelsestraff”, sa texten i lagen uppläst till reportrar av en jurist efter ett betydelsefullt möte.
”Ifall dessa nyhetseportrar, med rykten eller propaganda skapar nÃ¥gon skada mot staten, blir straffet livstid i fängelse” citerade tjänstemannen bokens text. ”I händelse av krig, finns en fängelsedom för varje person som sprider information och rykten, som hade kunnat hindra militära förberedelser till försvar av landet, sprida terror eller försvaga invÃ¥narnas moral”, tillade han.

Enligt lagen är Libyen fortfarande i ett tillstånd av krig efter 2011 års blodiga konflikt, vilken satte Khadaffis lojalister mot NATO-uppbackade rebellstyrkor.

En tredje lag för övergÃ¥ngen stipulerar fängelsestraff för var och en som ”attackerar 17 februari revolutionen, nedgraderar Islam, statens myndighet eller dess institutioner.”

Och en annan lag konfiskerar all egendom och fonder som tillhör figurer inom den förra regimen, inklusive Khadaffis släktingar och placerar dom under domstolens översyn.

Denna hÃ¥rda lagstiftning kommer just veckor före valen till konstituerande församlingen, vilka NTC utfäst sig till att hÃ¥lla i juni. Libyska myndigheter har redan diskvalificerat medlemmar med anknytning till Khadaffiregimen frÃ¥n att styra en offentlig befattning, i reglementen som rättighetsgrupper betraktat som ”vaga”.

övers Ingrid Ternert

26 april, 2012

Syrien emotser en ny islamsk motståndsrörelse

26 april 2012 av  Victor Kotsev - Syriens president Bashar al-Assad kan tidigare under Ã¥ret ha vunnit en kamp (som den Fria Syriska Arméns Ã¥terkomst, vilket den ruinerade staden Homs visar), men vinner inte kriget nÃ¥gonstans. Upproret vändes snabbt till ett fullskaligt motstÃ¥nd – ett motstÃ¥nd som är sponsrat frÃ¥n utlandet, för att vara mer precis, vilket vissa analytiker kallar en ”ny-mujahedin strategi”.

 Efter lördagens enhälliga omröstning, har raderna från Förenta Nationernas SäkerhetsRåd blivit till viss del otydliga: Resolution 2043, införd av Ryssland, med godkännande att sända 300 obeväpnade militära observatörer för att övervaka införandet av senaste fredsplanen övervakad av Förenta Nationernas fredsenvoyé och förre generalsekreterare Kofi Annan.

Emellertid genom de flesta rapporter är detta inget mer än en symbolisk handling, som inte kommer att stoppa blodbadet, men skulle kunna vinna en del tid från alla sidor för att omgruppera och stärka sin strategi. Status quo är klart ohållbart, men en illavarslande tystnad har satt in, åtminstone vad gäller nästa större drag.

PÃ¥ marken har statsgränserna blivit oskarpa – om än inte officiellt, Ã¥tminstone inte ännu. Stormakter som deltar mest i Syrienkonflikten tittar pÃ¥ kartan och verkar alltmer upptäcka etniska och religiösa gruppers nätverk spridda över ett antal länder, snarare än de traditio-nella statsgränser som till namnet definierar omrÃ¥det.

Om en regim är alltför militärt stark för att bli försvarad utifrån, kan den rivas itu inifrån - för trots allt är detta ett spel som kräver stor skicklighet och försiktighet, såväl som ett visst  handhavande av en enormt komplicerad väv av regionala relationer och rivaliteter

Närläggande länder vars befolkningar under många år deltagit i dessa nätverk, brukar uttrycka en del skärpa i detta med avlägsna supermakter, men de har också i det hela taget en massa mer på gång . Ett misstag kunde kosta dom mycket och tända en identitets-konflikt inom sitt eget berömda hus.

Denna logik passar den situation som Turkiet befinner sig i med tanke pÃ¥ Syrien. De bÃ¥da länderna har varit bittra rivaler under decennier, även under senare Ã¥r – fram till föregÃ¥ende Ã¥rs uppror – dÃ¥ Ankara försökte försäkra sig om MellanÖsterns politiska scen, och verkade se Assads regim som sitt prisade instrument för att sprida inflytande i den arabiska världen.

Den Arabiska Våren satsade på detta, men Turkiets premiärministern Recep Tayyip Erdogan ändrade sig snabbt och försökte gå i spetsen för Syriens frihet, skenbart i hopp om att vinna ännu större inflytande bland araberna på det sättet än genom sin relation till Assad, som aldrig någonsin skulle haft råd med honom.

Sedan i somras har turkiska pressen spekulerat om Erdogan tänkte beordra armén att skapa ”buffertzoner” till sin södra granne; detta militära val blev emellertid inte materialiserat, och verkar för närvarande som bäst avlägset. Det hänger bland annat mycket pÃ¥ en del oklart köpslÃ¥ende mellan Förenta Staterna och Turkiet.Enligt ett antal rapporter efterfrÃ¥gar Turkiet stark Usa- och NATO uppbackning av varje militär operation i Syrien.

Medan den precisa meningen av detta ”uppbacka” är oklar, kunde vi tolka dessa rader om den turkiska begäran om $26 miljarder US-dollar i utbyte mot att lÃ¥ta Förenta Staterna invadera Irak frÃ¥n dess territorium under Ã¥r 2003. Under tiden har Turkiet erbjudit ett brett stöd till den syriska oppositionen, inklusive frÃ¥n sitt eget territorium.

Ett annat slag av militärt närmande sägs vara ”uppbackat” av Saudiarabien och Khatar och tar uppenbart form i tysthet och sanktioneras av Förenta Staterna. James Traub skriver för ‘Utrikespolitiskt Magasin’ och kallar det hela för en ”ny mujahedin-strategi”.

En person jag talat med, som verkligen har en plan, är en tidigare regeringstjänsteman med omfattande erfarenhet i Syrien. Oppositionen, säger han, behöver inte bara vapen utan ”en omfattande militär och civil stridsplan”att besegra Assad Han ser fram emot ett multilateralt försök, i vilken Förenta Staterna inte enbart erbjuder kommunikationsteknologi utan militär underrättelse i realtid för att hjälpa rebellerna att svara upp mot regeringstruppernas förflyttningar.

Gulfstater skulle erbjuda huvuddelen av vapen och fonder; jordanier kan erbjuda specialstyrkor för arbete nära milisen; Turkiet skulle själv erbjuda spelplanen såväl som andra former av stöd; och diplomater skulle ge strategisk rådgivning till SNC.

En sådan insats skulle mindre likna bombkampanjen i Libyen och, nåja, mer likna USAs CIA -sponsrade kampanj för beväpning och träning av mujahedin som kämpat mot ryssarna i Afghanistan. Detta är naturligtvis inte en fruktansvärt uppmuntrande analogi, då gårdagens anti-sovjetiska krigare har blivit dagens anti-amerikanska talibaner. Vi behöver ingen bättre påminnelse om de oavsiktliga konsekvenser det kan bli av att stödja utländska upprorsmän.

I vilket fall duckade han inte för jämförelsen. ”Vi behöver göra det vi gjorde under president Ronald Reagans tid”, sa han, ”som är att aktivt stödja dessa motstÃ¥ndsmän”. Men, tillägger han, vi behöver veta vilka vi arbetar med, för att sätta ut klara uppförandekoder och villkora vÃ¥r hjälp, för att upprätthÃ¥lla dessa regler – vilket vi inte hade gjort i Afghanistan.

Och vi behöver vara försiktiga så att den internationella insatsen inte förvärrar problemet: Saudierna t.ex tycks ha med sig en öppet sektaristisk agenda till Syrien. Insatsen skulle tjäna mer på en större roll för turkarna, och en mindre för saudierna. En sådan strategi skulle pröva på att trötta ut Assads styrkor och försvaga hans krigsmotstånd.

Det finns indikationer pÃ¥ att detta redan fungerar: t.ex enligt Reuters nyhetsrapportering har Syrien  övergÃ¥tt till att sälja ut sina guldreserver till kraftigt reducerade priser som ett tecken pÃ¥ desperation. Hans krigsmaskin tycks ocksÃ¥ börja mattas av, och militäranalytiker pekar pÃ¥ att eldupphör – visserligen inte perfekt, som det pÃ¥gÃ¥ende vÃ¥ldet visar – kan bli en välkommen chans för honom att omgruppera sina styrkor.

Enligt vad en expert som citerats i en separat Reuters rapport, ”är det demoraliserande att genomföra kontramotstÃ¥nds-operationer, beskjuta befolkade omrÃ¥den och ha trupper förlagda hemifrÃ¥n… Det ger enorma pÃ¥frestningar pÃ¥ väpnade styrkor. Och han har ett mycket begränsat antal tillgängliga elittrupper. Det innebär alltsÃ¥ fördelar för hans militärstrategi att dra undan trupper frÃ¥n vapenstillestÃ¥ndet.” Medan Assad för närvarande kontrollerar en formidabel styrka,

Utrustade med sofistikerade rysktillverkat luftförsvars- och ballistiska missiler med kemiska vapen, vilka fungerar mäktigt avskräckande mot en utländsk intervention, som gör det troligt att hans grepp om makten i framtiden kommer att försvagas. Enligt den syriska experten Joshua Landis, tvivlar jag på att han skulle haft särskilt mycket mer framgång än vad Usa hade i Irak eller Afghanistan.

Trots att hans armé möjligen kan förstÃ¥ syrier lite bättre än vad befälhavaren för Usas trupper gjorde i förhÃ¥llande till irakier. Men dom kommer troligen att provoceras till en överreaktion mot terrorism, vägbomber och demonstrationer, nÃ¥got man redan sett. Helt enkelt skulle  han bara förlora striden om ‘hjärtan och sinnen’.

Alawiterna kan helt enkelt inte ta tillbaka striden för ‘hearts and minds’. De kan enbart ingjuta skräck och spela pÃ¥ den syriska oron om att bli en ‘failed state’, en sÃ¥dan som finns i Irak. Det är vad som tidigare fungerat för Assads regim. Regimen har inga nya tricks uppe i rockärmen. Den syriska StatsTVn försöker nu demonisera Saudiarabiska monarkin för att härstamma frÃ¥n judar och bakÃ¥tsträvare. Det säger en del om regimens taktik.

Det är värt notera att den fulla omfattningen av regimens våld ännu inte dragits fram i ljuset, men enligt den senaste FN- statistiken har åtminstone 9000 dött sedan upprorets början. Fragmenteringen av Syrien under trycket från motståndsrörelsen över gränsen uppvisar många fler döda; och vad mera är, tar denna strategi bort en del av glittret från stormaktsdiplomatin och skiftar fokus tillbaka på regional microdynamik.

Förenta Staterna – tillsammans med Ryssland, Kina, och europeiska makter – saknar kunskap om och lÃ¥ngvariga relationer till de oräkneliga grupperna och politiska intressena pÃ¥ marken, vilket regionala makter sÃ¥dana som Turkiet, Saudiarabien och Iran har. Denna slags tyngd är viktig för att i mindre drag klara en motstÃ¥ndsrörelse.

Som en gammal cliché säger: Förenta Staterna spelar i MellanÖstern, medan Iran spelar schack. Syriens Assad är på samma sätt den som spelar schack, och dessutom uppbackas av Iran. Det förklarar till viss del varför Turkiet i grunden är för denna strategi. Den innebär också enorma problem för turkarna. Konflikten i Syrien skulle lätt ha kunnat spilla över till Turkiet:
Som Soner Cagaptay pÃ¥pekar kunde turkiska alewiter med omkring 10-15% av befolkningen, sluta stödja Assad. Ett sÃ¥dant stöd hade förmodligen varit politiskt snarare än vÃ¥ldsamt, men som Cagaptay noterar, skulle det ändÃ¥ ha kunnat ”komplicera varje utländsk intervention mot Assads regim”.

Den kurdiska motstÃ¥ndsrörelsen är ett ännu större horn pÃ¥ den turkiska sidan, och den syriska regimes nära band till det Kurdiska ArbetarPartiet (PKK) tjänar som en pÃ¥minnelse för Erdogan, att ocksÃ¥ hans land hade kunnat lida stort av en motstÃ¥ndsrörelse. Som MK Bhadrakumar rapporterat i Asia Times Online, hade Erdogan kunnat försöka neutralisera detta hot genom att utnyttja sin relation till Iraks kurder, men det är ”en lÃ¥ng beordran”.

Ännu bredare, såvida en förlängd motståndsrörelse uppträder i Syrien, skulle den ha representerat en ny evolution för den Arabiska Våren (trots man tidigare sporadiskt utnyttjat en liknande taktik, om ej mer systematiskt av den förre libyske ledaren Muhammed Khadaffis regim). Onödigt påpeka att detta är ett farligt skifte, såvida det utlovar mer blodsutgjutelse och större regional uppdelning.

Det är fullständigt möjligt att Mellanösterns karta i en nära framtid kommer se annorlunda ut; då nya länder mycket väl kan uppstå och vissa minska i storlek. Vi kan vänta oss debatt om denna uppdelning och påföljande blodsutgjutelse på grund av ett supermaktsvacuum (Förenta Staterna minskar sin närvaro i regionen) eller en uppsåtlig inblandning. Om man kunde tro på något av motståndsrörelsens strategi och taktik, skulle man inte minst i vidare demokratiska processer ha föredragit den senare.

 

övers Ingrid Ternert

19 april, 2012

Libyen sÃ¥ här efterÃ¥t – har det blivit bättre?

Filed under: Afrika,krig,Libyen,nya — ingrid @ 15:46

Före detta Khadaffisympatisörer blir alltid tortrade och ingen av de andra fångarna vet vad de anklagas för eller hur länge de ska vara fängslade.

Khadaffisympatisörer torteras och svarta är fångar i celler med 14 i varje liten cell. Dessutom avrättas svarta libyer av rebeller som gör dödsräder ute i byarna. Vad man finner därute är chockerande. Hela samhällen straffas kollektivt och sätts i interna uppsamlingsläger.

FN fÃ¥r rapporter om tortyr och dödande. Att vara svart av Tharwarghanskt ursprung räcker för att tvingas utstÃ¥ tortyr. Till och med ‘Läkare utan gränser’har gett sig iväg. Och befolkningen är rädd för att anklagas av rebellerna.

De torteras nämligen utan att nÃ¥gon ens har frÃ¥gat eller anklagat dom för nÃ¥got. Demonstrationer äger rum, där man uttrycker att ‘Vi accepterar inte federalism’.

Efter sex mÃ¥nader har man sett att ´Det nya Libyen’ inte blir nÃ¥got som är lätt – eftersom hatet kvarstÃ¥r. Och människor vill ha tillbaka sina landomrÃ¥den. ”Hur kan jag vara flykting i mitt eget land?” frÃ¥gar dom.

övers IT

Older Posts »

Powered by WordPress