Fredskoalitionen Göteborg

28 februari, 2010

21e århundradets strategi – Militariserat Europa, globaliserat NATO – del 1

Sparat under: Afghanistan, FN, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA — ingrid @ 3:30

Stop NATO 26 februari 2010 (del 1)

av Rick Rozoff

Det Strategiska nedrustningsavtalet (Start) om minskning och begränsning av strategiska offensiva vapen har gått ut redan den 5 december 2009.

Efterföljaren fick vänta i nära tre månader, till stor del på grund av  de missilskölds-provokationer som Usa bedrev under de närmaste veckorna medan Nato höll på att formulera och även implementera ett nytt Strategiskt Koncept.

Idag kommer Nato med en nyformulering av detta Startavtal, eftersom det gamla redan gått ut. Så presenterade Ryssland en en ny militärdoktrin den 5 februari , vilken betecknar en fortsatt Natoexpansion österut som det “stora krigshotet”.

Den 23 februari höll Nato sitt fjärde seminarium om detta– 21e århundradets – Strategiska Koncept, vilket blev beslutat på dess 16e möte i april 2009 i Strasbourg, Frankrike och i Kiel, Tyskland. Efter tidigare möten i Luxenburg, Slovenien och Norge, höll man det slutliga och långt viktigare mötet i Washington DC. Denna komferens hölls i det Nationella Försvars-universitetet i huvudstaden som ett seminarium om det strategiska konceptet för transformation och kapacitet.

Det Strategiska Konceptet omfattade Natoblockets expansion djupare in mot Balkan och det fd Sovjetunionen för utvidgning av ett globalt partnerskap utanför den Euro-Atlantiska zonen och att fastställa ett missilförsvarssystem som skulle täcka hela Europa i ett gemensamt Usa- och Nato-projekt.

Ryska bekymmer och Natos utveckling innebär en verklig huvudvärk,vilken bland många andra problem gäller ett nytt Startavtal som dittills legat i träda och gäller Rysslands militärdoktrin.

Resultaten från fyra rådgivande seminarier och allmänna informationsfora i de här viktiga frågorna, hade beslutats år i förväg och skulle presenteras för Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen under första maj och formellt antas vid Natos möte i november i Lissabon.

De möten som betyder något i den amerikanska huvudstaden där Vita Huset och Pentagon ligger, kontrollerades av förre utrikesminister Madeleine Albright och förre chefen för ‘Royal Dutch Shell’ Jeroen van der Veer och deras expertgrupp, alternativt Vise Män. Talarna på seminariet i Washington inkluderade det utrikespolitiska triumviratet försvarsminister Robert Gates, utrikesminister Hillary Clinton och den Nationella Säkerhetsrådgivaren James Jones, som det sista av Natos överkommando 2003-2006.

Samma huvudfigurer skulle hålla andra tal under kvällens möte.

Usas permanenta representant i Nato, Ivo Daalder, och Natos generalsekreterare Rasmussen höll också presentationer. Försvarsminister Gates framhöll att världens enda sanna militärblock och det i realiteten enda militära block som idag är involverat i krig “sedan länge bär ansvaret för att Nato är historiens mest framstående militärallians.”

Alla amerikanska talare betonade särskilt Natos artikel 5, vilken betyder ömsesidigt stöd vid väpnad konflikt. Robert Gates-“Få har förstått att den första tillämpning av artikel 5 i alliansens historia följde på en attack mot det amerikanska hemlandet av en ickestatlig enhet baserad i en nation långt bortanför Natos traditionella gränser…”

“Det Strategiska Konceptet måste slå fast att artikel 5 betyder vad den säger att den ska göra -en attack mot någon av oss är en attack mot alla. Konceptet behöver också gå längre för att kunna stärka trovärdigheten i artikel 5 med ett fast åtagande att utvidga sin avskräckning genom en lämplig förberedande planering, militär övning och utveckling av sina styrkor.”

Hillary Clinton- “Jag försäkrar så starkt jag bara kan Förenta Staternas engagemang i respekt för Natofördragets artikel 5. Ingen allierad – eller motståndare– skall någonsin kunna ifrågasätta vår beslutsamhet på den punkten. Den är alliansens grundsten och förpliktelse, vilken aldrig kan vittra sönder”.

Ivo Daalder. “Artikel 5 i Natostadgan säger att en attack mot en, är en attack mot alla, något som förblir Alliansens grundsten. Och för att få artikel 5 att effektivt fungera runtom i dagens värld, kan vi behöva sätta in styrkor, förflytta styrkor från olika platser runt territoriet, vi behöver också öva och planera för att visa och säkra Natos beredvillighet att konfrontera de hot man möter…”

James Jones gick ännu längre då ha sa- “Nato måste bli smalare, mer lättrörlig och flexibel för att effektivt kunna möta de utmaningar man står inför när det gäller säkerheten. Nato måste röra sig utöver sin doktrin om ett statiskt försvar under det 20e århundradet och bli en mer proaktiv allians under vår moderna era. Nato måste vara beredd att identifiera, gå emot och avskräcka hela detta spektrum av hot, vare sig det kommer inifrån Europa, vid Natos gränser eller långt utanför Natos gränser.” Nato och amerikanska tjänstemän har samtidigt varit tvetydiga vad gäller utplaceringen av globala anläggningar för missilförsvar i Europa och därutöver. Natochefen Anders Fogh Rasmussen förklarade- “Helt klart vore en utveckling av missilförsvarsförmågan mer effektiv och kostnadseffektiv, om man var istånd att utveckla den gemensamt.”

Han var mer specifik då han sa-“Missilförsvaret har blivit ett strategiskt imperativ. Enligt vad jag förstår, är ett missilförsvar mer rimligt i förhållande till Nato. I så fall kunde man skaffa framtidsinriktada sensorer och infrastrukturer. Våra allierades försvarssystem kunde fylla gapet med täckningen av Usas system.”

Daalder kopplade detta projekt med Natos artikel 5. Enligt honom är det nödvändigt att “för Natoalliansen utverka ett landbaserat missilförsvar, en mission för försvaret mot en ny form av väpnad attack från ballistiska missiler vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller NordKorea mot Nordamerika. I båda fall skulle dessa enligt artikel 5 efter ett anfall mot en av nationerna betraktas som anfall mot dem alla, vara skyldiga att ta hand om detta.”

Det gäller särskilt de “120-tusen trupper eller något ditåt” från femtio nationer som tjänar under Natos kommando i Afghanistan och pågående marina Natooperationer i Adenviken och Afrikas Horn, tillade han- “Dessa är den sortens operationer vi är engagerade i och troligast kommer att fortsätta vara, med vissa som ligger under artikel 5. Och en ballistisk missilförsvarsattack – även de ballistiska missiler som kommer långtifrån skulle vid attacker mot Natos territorium – kunna vara en fråga för artikel 5.”

Daalder fick sin nuvarande post som Usas Natoambassadör efter att ha varit BrookingsInstitutets ständige medarbetare och före detta chef för Europa-affärer vid det Nationella Säkerhetsrådet 1995-1996, då han ansvarade för Clinton-administrationens Bosnienpolitik.

Han hade också ansvar för informationen under Jugoslavienkriget 1999 och var medförfattare till boken år 2000 med titeln ‘Winning Ugly- Natos krig för att rädda Kosovo – mot Irak 2003 och Afghanistan 2001- upp till idag. Under hans år i Brookingsinstitutet var han medförfattare till en mängd artiklar med James Goldgeier, en ‘Senior Fellow’ vid rådet för utrikes relationer, inklusive ett stycke från 2006 kallat “För global säkerhet, utvidga alliansen”, och förklarade då- “Eftersom de utmaningar Nato möter är globala, borde dess medlemmar också vara det.”

Författarna tillade “Nato måste bli större och mer global och godkänna varje demokratisk stat som önskar fullgöra alliansens nya förpliktelser.

Natos förmåga att samla stater med liknande värderingar och intressen för bekämpning av globala problem, begränsas av medlemmarna exklusivt transatlantiska karaktär. Andra demokratiska länder delar Natos värderingar och många gemensamma intressen – som Australien, Brasilien, Japan, Indien, Nya Zeeland, Sydafrika och Sydkorea – och de kan alla i hög grad bidra till Natos ansträngningar genom att tillföra fler militära styrkor eller ge logistisk support som svar på globala behov och hot.”

Under samma år skrev Daalder och Goldgeier en artikel för ‘Foreign Affairs’, en publikation som ‘Council on Foreign Relations’ gav ut med titeln “Globalt Nato”, i vilken man framförde åsikten att “Nato blivit global”, och att dess föregivna “framåtsyftande försvar ofta kräver en global räckvidd.”

Detta Nya Strategiska Koncept kommer fullt ut att införa ett globalt Nato, förutom att kodifiera 2000-talet och expediera Nato (dessa termer är de som deras förespråkare och tjänstemän använder), världens första internationella militära axel. Det projekt som Daalder och hans kollegor har drivit alltsedan tidigt 1990tal är avsedda att ge resultat. Förra året fick han posten som ansvarig  för att målen blev uppfyllda.

Det gjorde han utifrån den tendentiösa journalistik som han under 1998-2009 praktiserat i Usas större dagstidningar och journaler, medan seniora deltagare inom institutet oupphörligt kritiserat Förenta Nationernas brist på effektivitet. Och hans program för ett globalt Nato– den exakta term han använder – är inte avsedd till komplettering utan för att ersätta FN.

Madeleine Albright, som hade levererat öppnings-och avslutningsorden på seminariet den 23 februari om det Strategiska Konceptet, har på liknande sätt förringat FNs roll; hon var Usas ambassadör i denna organisation mellan åren 1993 och 1997, då hon ledde det framgångsrika försöket att tillsätta Fns generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali 1997, efter att ha konspirerat bakom ryggen med Kofi Annan för Fns godkännande av Natos bombning av Bosnienserbiska positioner under augusti och september månad 1995.

(Följande månad blev Annan utnämnd som Fns särskilda sändebud i Nato.)

Den 22 feb i Washington talade hon om “vår vision för att vitalisera alliansen inför det 21e århundradet” , där Hillary Clinton hyllade Albrights ansträngningar efter Kallakrigsåren- “Hon har hjälpt till att under 1990talets senare hälft få in några av de länder som nu finns representerade inom Nato – något som många vid denna tid har kommit att ifrågasätta, men jag tror har visat sig vara en stor succé. Hon spelade en central roll i utvecklingen av Natos senaste Strategiska Koncept för elva år sedan.”

Visionen om vad Nato skulle kunna bli under det nya millenniet avslöjades officiellt av dess generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen den 7 februari vid den årliga säkerhetskonferensen i Munchen. Där efterlyste han ogenerat ett globalt Nato. Utöver mötet om det Strategiska Konceptet i Washington framhöll han att “Nato kan bli det ställe där synpunkter, farhågor och den bästa erfarenheten av säkerhetsfrågor kan delas av Natos globala partners. Och där…kan vi utarbeta hur vi tillsammans ska tackla de globala utmaningarna.”

Hans synpunkter fick stöd av Madeleine Albright, som sa- “Jag tror vi pratar om hur vi kan få till en koordineringsmekanism för de olika organisationer som finns i världen.” Genom att resa den retoriska frågan om “vilken organisation kan göra den största skillnaden,” svarade hon med- “Emedan jag är en stor beundrare av Förenta Nationerna, vet jag vad den kan och inte kan göra.”

En rysk nyhetskälla svarade elva dagar senare med avslöjandet att- “Natos nya strategi som tillåter alliansen att utnyttja våld i varje del av världen, reser djupa farhågor i Moskva. ‘Utrikesminister Sergei Lavrov har sagt att en sådan strategi går emot Fn-stadgan.’ Rysslands Lavrov varnade för att alliansens nya Strategiska Koncept “kan få Natos intressesfär att täcka hela världen.”

Det är precis vad den nya doktrinen och politiken är avsedd att göra och det Rasmussen, Albright et al helt helt kort slår fast också är deras avsikt. Förenta Nationerna och internationell lag får sitta i baksätet på detta globala Nato. Nato “arbetar på en ny militär strategi som skall låta alliansen…utnyttja sin globala styrka,”om vilken den ryske utrikesministern Lavrov har sagt- “Detta överensstämmer inte helt med FNstadgan och, det reser naturligtvis betänkligheter.”

Det västliga militära blocket planerar att underminera, ersätta och till slut kassera hela den diplomatiska och säkerhetsmässiga ordning som kom efter det andra världskriget, att nu “inte fullt ut foga sig i Fn-stadgan”, vilket innebär en direkt attack mot den.

Usas nya konceptet återupprepar dessutom och intensifierar Europas fullständiga militarisering och  kvarhållande av Usas kärnvapen och utstationering av missilsköldskomponenter och trupper i utländska krigszoner. 35 av 41 europeiska nationer har t.ex trupper i Afghanistan på Natos begäran.

Det framför också rätten för det Nordatlantiska militära blocket att intervenera var som helst i världen och alltmer återta sina diskussioner om aktivering av artikel 5-villkoret för konfrontation av Ryssland i Europa och södra Kaukasus. (i egenskap av ömsesidig försvarsförpliktelse)

Tidigare denna månad förklarade den belgiska premiärministern Yves Leterme att hans nation och Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Norge ska presentera en gemensam deklaration som påkallar avlägsnandet av Usas kärnvapenstyrkor i  Europa.

Belgien, Tyskland och Nederländerna är bland de fem Natostater som äger dessa vapen, de andra är Italien och Turkiet. Icke desto mindre är Natos ställning ett fortsatt härbärgerande av amerikanska kärnvapen och man kommer inom Natoblocket att skjuta upp sin översyn av inställningen till kärnvapen i förhållande till Usa, vilken i december blev överlämnad till Kongressen, men har försenats i åtskilliga månader .

Nato är Pentagons trojanska kärnvapenhäst i Europa. Efter att ha grundat Nato i april 1949 – fyra månader innan Usa under tidigt 1970tal påbörjat sin upp till 7300 stycken utstationerade kärnvapen i Europa. Pentagon bibehåller 350 kärnvapen i de ovan nämnda fem nationerna, och detta tjugo år efter Kalla Kriget.

Vid ett seminarium om det Kalla Krigets Strategiska Koncept 23 februari i Washington återupptog Ivo Daalder denna sextioåriga Natoposition om kärnvapen, då han förklarade- “Vi borde fortsätta förlita oss på avskräckning baserad på en mix av konventionella och kärnvapenstyrkor.”

Han kopplade också ihop tre sammanhängande komponenter av Natos nya globala strategi – hotet om utplacering av kärnvapen, ett globalt missilförsvarssystem och Natos krigsparagraf artikel 5 om ömsesidig stöd – genom att föra fram “i vår nya miljö behöver vi göra territoriella missilförsvarssystem till alliansens mission, som försvar mot en ny sorts väpnad attack  från ballistiska missiler, vare sig dessa vapen kommer från Iran och träffar Västeuropa eller från Nordkorea och riktas mot Nordamerika. I båda fall ansvarar de inför artikel 5.”

För att understryka denna punkt – att Nato skulle vakta sin kombinerade militära makt från de 28 medlemsstaterna i Europa och Nordamerika i föregivet försvar av var annan medlem som efterfrågar detta – tillade han – “Ett försvar mot en ballistisk missilattack – även de ballistiska missiler som kommer från mycket långt avstånd – om dessa attackerar Natos territorier, kandet bli en fråga för artikel 5.”

“Vi önskar att alliansen omfattar detta att vårt territoriella försvar – territoriellt missilförsvar, är en Natomission och därför bör utgöra en fundamental del av det Nato gör på en dag-för-dag-basis. Det är mindre viktigt huruvida det ligger inom sitt strategiska koncept eller kan utgöra ett separat beslut vid Lissabonmötet. Artikel 5 kommer att vara kvar i detta strategiska koncept. Ballistiska missiler riktade mot en Natostats territorium är en väpnad attack som ingår i definitionen av artikel fem.

“Vi tror att Nato skall syssla med missilförsvar. Förenta Staterna erbjöd ett missilförsvar som sitt eget sponsrade bidrag till Natos system. Och vi hoppas att Lissabonfördraget kommer att bidra till att hela alliansen omfattar denna mission och vi tillsammans närmar oss försvaret mot det som skulle kunna finnas där ute under detta 20e århundrade.”

(forts följer i del 2)

övers Ingrid Ternert

8 februari, 2010

USA startar Fallujaliknande anfall i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, ekonomi, krig, olja — ingrid @ 5:25

 

Afghanistan-Another forgotten people 
US to launch Fallujah-style attack in Afghanistan
Bill Van Auken WSWS 6 feb 2010
Då amerikanska och brittiska trupper förbereder en attack i staden Marjah i Afghanistans Helmandprovins, jämför militära ledare och media öppet denna operation med den belägring 2004 som riktades mot Falluja i ett av Irakkrigets blodigaste krigsbrott.

Operationen i den centrala Helmandprovinsen, som länge stått för ett intensivt motstånd mot den USAledda ockupationen, innebär den största militära offensiv som ägt rum alltsedan Washington invaderade landet i oktober 2001. Åtminstone 15 000 trupper ska starta en belägring av denna stad med sina 80 000 invånare i Helmandfloddalen, vilken USAmilitären betecknar som ett starkt fäste för talibanerna.

Totalt 125 000 människor bor i Marjahdistriktet, detta jordbrukscentrum 120 mil väst om Kabul. Befolkningen har har blivit utökad med de afghanska bybor som förra sommaren flydde, då de hade  ockuperats av amerikanska marinkårssoldater genom president Barack Obamas order, kort efter att han blivit president, om att sända 21000 fler trupper till Afghanistan.

USAs marinkårssoldater släpptes lösa i en våldsam militär attack med förväntat resultat, frustrerade och arga över de dödsoffer som man lidit genom denna osynliga fiende, vilken var i stånd till attack och därefter smälta in i lokalbefolkningen.

Brigadgeneral Larry Nicholson, ledare för den amerikanska marinkåren i södra Afghanistan, har beskrivit den karaktären på den stundande offensiven. I staden Marjah hade man tre val. ”Ett var att stanna och kämpa och förmodlingen dö,” sa han. ”Det andra var att skipa fred med regeringen och återigen inlemmas i samhället.” Det tredje skulle vara försök att undkomma, ”i vilket fall har vi ändå en del folk där ute som väntar på dom.”

”Vi kommer att gå in brett,” sa Nicholson, befälhavare för andra marinkårsbrigaden. ”Jag väntar mig ingen jysst match,” tillade han.

Det är i högsta grad ett ovanligt drag, då USAs befälhavare offentligt gått ut med sina planer för offensiven. ”Det är lite okonventionellt att göra det på det här sättet, men det ger alla en chans att tänka igenom vad de gör, innan man plötsligt under svarta natten drabbas av vår offensiv,” sa general Stanley McChrystal, USAs överbefälhavare i Afghanistan.

Intentionen med att avslöja målet för den kommande offensiven är att låta civila fly innan marinkåren går in. Den erbjuder också ett förebyggande alibi för offensiven, genom att utmåla de som inte lyckas beakta varningen som stenhårda talibaner vilka förtjänar döden.

Stratfor, en militär webbsida för underrättelser med nära band till USAs statsapparat, rapporterade i torsdags att ”anfallet verkar innebära att man spärrar av området, vilket gör att många av de krigare som är avsedda till försvar antagligen kommer att kämpa fram tills de stupar eller ger sig.”

Artikeln fortsätter: ”Med anfallet i kroppen mot irakiska Falluja och Ramadi, är marinkåren van vid denna typ av stormning av tätorter.” Vad är ‘rekordet’ för överfall av ‘detta slag’?

Marinkårens överfall på Falluja i november 2004 förvandlade det mesta av denna stad med sina 300 000 invånare till ruiner, medan stridsflyget fällde tusentals ton av sin explosiva last och stridshelikoptrar och tanks avfyrade missiler in i byggnader och pepprade området med stridsvagnseld..

Det amerikanska militärkommandot påstod sig ha dödat 2 000 ”motståndsmän”, men det verkliga dödstalet förblir okänt. De civila som blev kvar i staden utsattes för samma bombningar.

En del blev skjutna till döds under de räder som följde och andra dödades under flykt. Sårade krigare avrättades summariskt och sjukvårdsanläggningar utsattes för militärattacker. Alla de som bodde i staden nekades mat, vatten och elektricitet under mer än 10 dagar.

Operationen mot Fallujas befolkning var en grym uppvisning i kollektiv bestraffning för morden på fyra legosoldater från Blackwater och stadens segdragna motstånd mot ockupationen.

Den förkroppsligade hela krigets kriminella natur och karaktäriserades av oupphörliga och stora krigsbrott. Om USAs militära ledare förbereder en liknande operation i Afghanistan och av liknande skäl, kommer staden Marjah att övergå till ett dödsläger.

Som i Falluja spelar hämnden roll. USAs militära styrkor har fått uppleva en upptrappning av antalet stupade det gångna året, alltmedan CIA blev föremål för en förödmjukande attack under slutet av december, vilken kom att lämna sju av dess agenter döda vid den afghanska gränsen.

I Afghanistan liksom i Irak betraktar det amerikanska militärkommandot det som viktigt, att i de tättbefolkade områden, betraktade som välkända centrum för motståndet, sända ut budskapet till hela landet om att det är lönlöst med motstånd och att det kommer att bemötas med slakt och förödelse.

Denna blodspillan rättfärdigar man officiellt i namn av ett evigt krig mot terrorismen. Bakom denna proganda, vilken liksom i Irak driver kriget, ligger försöket av Amerikas styrande elit att motverka USAkapitalismens kris genom denna styrkedemonstration och intagande av strategiska positioner i Persiska Viken och CentralAsien, båda centrum för väldiga energireserver.

För ett år sedan då Barack Obama kom in i Vita Huset, fanns bland breda lager inom det amerikanska folket hopp om att hans installation skulle kunna vända sådana ord som Falluja, Abu Ghraib, Guantánamo, Blackwater, tortyr och illegala flygtransporter i detta det mörka, skamliga och samtidigt slutna kapitlet i USAs historia.

Förberedelsen för Marjahoffensiven understryker endast att långt ifrån att avslutas, Bushregimens kriminalitet istället fortsätter och en eskalering äger rum under denna demokratiska president.

Idag finns fler USAtrupper utplacerade utomlands i koloniala krig och ockupationer än under Busheran och dödandet har spritt sig från Irak och Afghanistan till Pakistan och Jemen. Obama-administrationen begär nu $322 miljarder för de båda pågående krigen och ockupationerna, en siffra som utan tvekan kommer att öka i och med kommande äskande om ”tilläggs”anslag.

Denna förväntade förespråkare för ”hopp” och ”förändring” har nu alltmer övergått till att utgöra en del av det det politiska etablissimangets och den militära underrättelsetjänstens handplockade kandidat. Denna kandidat  som velat få igång vissa taktiska politiska förändringar, men samtidigt fortsätter med militarismen utomlands och ett hänsynslöst angrepp mot landets egen arbetarklass.

Det vanliga amerikanska folket kan inte i fortsättningen acceptera en ny omgång krigsbrott begångna i sitt eget namn. Kravet på ett omedelbart och villkorslöst bortdragande av de amerikanska och andra utländska trupperna från Afghanistan måste kopplas till en politisk offensiv mot Obamaadministrationen och den finansoligarki som han försvarar.

 

 

övers Ingrid Ternert

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, krig, nedrustning, nya — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade  för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS  och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet.  Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att  avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.


Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

 

 

övers Ingrid Terner

2 februari, 2010

Brittiska protester mot Trident-ubåtarnas nya kärnvapensystem

Sparat under: Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Storbritannien — ingrid @ 6:33

block'n roll i Skottland

 Alternativpristagaren Angie Zelter: ‘Stor chans att stoppa Storbritanniens kärnvapen’

2010-02-02 av Petter Joelson
 
Nu håller Storbritannien på att byta ut hela sin kärnvapenarsenal till ett nytt system som man beräknar kan vara aktivt fram till år 2050. Idag mobiliserar den brittiska fredsrörelsen stort för att vända den utvecklingen.

Den 15 februari håller man en massblockad mot kärnvapenfabriken Aldermaston.

Zitzer frågade Angie Zelter vad som händer. Hon är fredsaktivist och 2001 mottagare av Alternativa Nobelpriset  för sin kamp mot kärnvapen.

Vad händer nu med utvecklingen av nya kärnvapen i Storbritannien?

– Det finns idag ett system som heter Trident. Det bygger på fyra kärnvapenubåtar och upp till 192 stridsspetsar – där var och en av dem är ungefär åtta gånger mer förödande än den bomb som jämnade Hiroshima med marken och dödade fler än 100 000 civila.

Trots massiva protester inom Labourpartiet och motstånd från majoriteten av britter röstade parlamentet i mars 2007  för att ersätta systemet med ett nytt, eftersom man beräknade att Trident runt 2025 eller 2030 blivit utgånget .

Omröstningen gällde bara ubåtarna och missilerna, inte stridsspetsarna. Ändå har Atom Weapons Establishment (AWE) i Aldermaston inlett ett omfattande byggnadsarbete för att slutföra anläggningar för test, utveckling och konstruktion av nya kärnvapenstridsspetsar, innan parlamentet gett sitt godkännande. Och i juli 2008 hade CND kommit över dokument som visade. att regeringen redan hade beslutat att bygga nya kärnvapen.

– Ingen vet vad det nya systemet kommer att kosta. Det handlar antagligen om uppskattningar på mellan 25 miljarder pund (290 miljarder kr) och 40 miljarder pund (470 miljarder kr).

Det mostvarar 120 000 nyutexaminerade sjuksköterskor varje år i tio års tid eller 60 000 nyutexaminerade lärare varje år under tjugo år. Det kunde ha gett alla pensionärer en bonus på 2500 pund eller gratis kollektivtrafik i flera generationer framöver.

Hur reagerar den allmänna opinionen på detta?

– Det finns en utbredd motvilja mot att ersätta Trident och veteraner inom militärväsendet har nyligen sagt att Trident är irrelevant för vårt behov av säkerhet. Majoriteten av britterna är idag emot kärnvapen och det finns en tilltagande medvetenhet om farorna med kärnvapenspridning och behovet av nedrustning.

Fredsrörelsen i Storbritannien riktar en större uppmärksamhet, inklusive fredlig direkt aktion, mot Aldermaston. Det finns goda möjligheter att detta beslut om Trident kunde dras tillbaka.

– Vi har redan ett uttalande från regeringen, där de skjuter upp det första steget att ersätta Trident-ubåtarna för att invänta översynskonferensen för Ickespridningsavtalet i maj 2010.

Regeringens ursprungliga plan var att inleda nästa steg i processen under parlamentsuppehållet i september. Denna  fördröjning kommer förhoppningsvis att ge regeringen möjlighet att ge ett bidrag till den globala nedrustningen i de kommande internationella diskussionerna och kunna ompröva Storbritanniens kärnvapeninnehav.

Finns det några kopplingar mellan Storbritanniens kärnvapenprogram och USA och Nato?

– Atom Weapons Establishment har ett omfattande samarbete med kärnvapenlaboratorier i USA kring forskning, utveckling och underhåll av Storbritanniens nuvarande Trident-stridsspetsar och kring den grundforskning som kan leda till utveckling av nya kärnvapen.

– Den nuvarande stridsspetsen som används av Tridentubåtarna anses bygga på den W76-stridsspets som USA använder till sitt Tridentsystem. Den brittiska stridsspetsen kommer att utrustas med ett nytt detoneringssystem utvecklat i USA (MK4A), som ger större verkan mot hårda mål.

– I enlighet med den Ömsesidiga Försvarsöverenskommelsen(2) från 1958, vilken nyligen förnyades, deltar forskare från Aldermaston regelbundet i utbyten och experiment med sina kollegor vid USAs kärnvapenanläggningar, där det också pågår nya forsknings- utvecklings- och konstruktionsprogram.

– Aldermaston ägs av Försvarsministeriet (MoD), men verksamheten drivs sedan tidigt 1990-tal av privata aktörer. Sedan april 2000 har AWE skötts av British Nuclear Fuels Limited (BNFL), Lockheed Martin och Serco. Lockheed Martin är ett amerikanskt bolag och ett av de största vapenföretagen i världen, ansvarigt för Tridentmissiler, B2 Stealthbombplan och drift av flera av USAs kärnvapenanläggningar.

Vad gör fredsrörelsen för att stoppa denna utveckling?

– Andra helgen i var månad hålls ett kvinnofredsläger (AWPC), vilket övervakar och protesterar mot utvecklingen av nya anläggningar i Aldermaston. Nukewatchers håller ett öga på de kärnvapenkonvojer som fraktar vapen mellan Coulport, där kärnvapenstridsspetsarna lagras, och Burghfield, där explosiva ämnen till detoneringen packas in i stridsspetsarna.

– CND, Trident Ploughshares, Block the Builders och AWPC har tidigare organiserat vakor, marcher, demonstrationer och blockader mot Aldermaston och dessa ökar nu i intensitet.

Hur organiserar ni er för protesterna i Aldermaston under februari?

– Vi bjuder in grupper från hela Europa till att 15 februari komma och blockera Aldermaston. Vi kommer att ge hjälp vid arrestering, ordna hämtning vid polisstationer, mat och möjligheter till övernattning.

Och de som inte har möjlighet att komma till Aldermaston?

– De kan skriva till sin brittiska ambassad eller organisera protester utanför ambassaden för att Storbritannien ska respektera internationell lag och uppfylla de åtaganden som de enligt Ickespridningsavtalet har om avrustning av sina kärnvapen.

Vad tror du om era chanser att få Storbritannien kärnvapenfritt?

– Vi har väldigt bra chanser om vi trappar upp protesterna i Aldermaston de kommande ett eller två åren.

 

av Petter Joelson

 1) CND, Campaign for Nuclear Disarmament bildades 1957 och är Storbritanniens största fredsorganisation

2) US–UK Mutual Defence Agreement är ett avtal från 1958 om kärnvapensamarbete mellan USA och Storbritannien .

3) Aldermaston Womens Peace Camp(aign) AWPC, har sedan 1985 hållit regelbundna läger utanför Aldermaston-basen

1 februari, 2010

Ryssland ‘kommer inte bara se på’ USAs utplacering av Patriotmissiler i Polen

Sparat under: EU, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA, krig — ingrid @ 7:35

 

200px-Nagasakibomb

av Rick Rozoff  29 jan 2010
l Kommentatorsfabriken, Radio Polen 29 januari, 2010

Ryssland kommer inte stillatigande betrakta  utplaceringen av Patriotmissiler.

Rysslands NATOambassadör Dmitry Rogozin varnade i fredags att hans land inte stillatigande kommer att betrakta utplaceringen av amerikanska Patriotmissiler i Polen.

I år ska USA placera ut Patriotmissiler och 100 trupper inte långt från den ryska gränsen i Kaliningrad och Polen . ”Tror de verkligen att vi lugnt kommer att titta på, medan de placerar ut raketsystem 60 km från Kaliningrad?”, sa i fredags den ryske diplomaten. Rogozin har vägrat klargöra vad den ryska sidans svar kommer att bli i samband med utplaceringen. ”Det är en fråga för militären”, är allt han sa.

Enligt ambassadören är beslutet om utplacering av Patriotmissiler i Polen ”vansinnigt”.

Rogozin sa att Moskva befinner sig i konsultation med Warsawa och Washington i frågan och både utnyttjar diplomatiska och militära kanaler. ”Vi hoppas beslutet tas upp på nytt,” påpekade han.

Förra fredagen sa den ryske utrikesministern Sergei Lavrov att han inte kunde förstå planen på utplacering av Patriotmissiler i Polen. “Varför ge intryck av att Polen stärker sina försvarsstyrkor mot Ryssland?”

Tidigare har en rysk marintalesman förklarat att den ryska flottan i Baltikum kommer att stärkas, trots att Kreml inte bekräftat detta.

Obama klargör att kärnmissilskölden handlar om Ryssland och inte om Iran
av Alastair Kocho-Williams

”Jag har tagit till mig John F Kennedys och Ronald Reagans vision om en strategi ’att avlägsna spridningen av dessa vapen och försöka uppnå en värld utan dessa’. För att reducera våra förråd och uppskjutningsramper och samtidigt säkra vår förmåga till avskräckning, håller USA och Ryssland på och slutför sina överläggningar. Det handlar om det mest långtgående vapenavtal som förekommit mellan USA och Ryssland  under nära två decennier.”

Med dessa ord i sitt ‘State of the Uniontal’, gjorde för ett par dagar sedan Obama klart vad missilskölden i ÖstEuropa i realiteten handlar om. Medan Bushadministrationen framhållit att missilskölden handlade om ett hot från Iran, gjorde Obama klart att det istället gällde ett hot från Ryssland, eller åtminstone ett upplevt sådant.

Efter att  i september ha skrotat planen på en missilsköld i Östeuropa är den idag tillbaka på bordet med missiler avsedda för utplacering i Polen så tidigt som under mars eller april i år.

Missilerna ska finnas inom fyra mil från den ryska enklaven i Kaliningrad, vilket klargör att det hela geografiskt sett snarare handlar om att bemästra ett upplevt ryskt hot mot östra Europa hellre än ett hot från Iran. Det rör sig alltså inte om Iran utan om Ryssland och att Kalla Kriget fortsätter.

Obama driver Kalla Krigsarvet från sin föregångare, vilka inte bara kommit att påverka frågan om vapenkontroll, utan också utvecklat dessa missilförsvarsprogram. Man skall heller inte glömma Kennedys framsteg vad gäller vapenkontroll efter 1962 i bakvattnet av missilkrisen på Kuba.

Då det gäller de överenskommelser om vapenkontroll som Reagan utfärdat under1980talet, borde man erinra sig att båda dessa män även kom att implementera ett missilförsvarsprogram i avsikt att ta itu med ett upplevt hot från SovjetUnionen.

Kennedyadministrationen installerade Jupitermissiler i Turkiet som avskräckning mot sovjeterna i efterdyningarna av den kubanska kärnvapenkrisen. Reagan var den som utvecklade det berömda Star Wars, eller Stjärnornas Krig, och även om det blev skrotat, var batongen upplockad i hans senare plan på en missilsköld i Europa.

Obama utvecklade den plan Kennedy och Reagan hade då de regerade, och fastän han idag inte försöker ta upp planen som fanns med i diskussionerna med Sovjetunionen under det Kalla Kriget, ingår ändå hans företrädares inriktning  på denna avskräckning.

Obama talar förståeligt nog tyst om saken, men vi vore naiva om vi köpte hans kommentar om att de här initiativen enbart handlade om traktat eller frågan om kärnvapenavskräckning.

Man bör alltså inte tro att det handlat om Iran eller NordKorea. Men för dem kan det utgöra ett avskräckande politiskt hot, med Ryssland som nyckeln till det hela. Det är dessa partner som Obama nämnt i sina tal om nedrustning, och det är i första hand dessa, som missilskölden är tänkt att avskräcka.

 

* Alastair Kocho-Williams fick sin fil dr i rysk historia från Universitetet i Manchester år 2006. Han har undervisat vid Universitet i Leeds och det i Västra England.

 

övers

Ingrid Ternert

31 januari, 2010

Rädsla för mörkret i Afghanistan – Tomgram

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, krig, terrorism — ingrid @ 2:59

 

_afghfamilytältNär Tyskland, Frankrike och Storbritannien tagit initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London, hade man samma syfte. Afghanistankriget har blivit alltmer impopulärt i Europa.

Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska bli början på en avveckling.

Förutsättningarna är allt annat än goda. Under det år som gått, försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.

Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den ska utöka sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.

Enligt ett utkast till konferensdokument, som har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska användas till att locka talibaner att byta sida.

http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619

Afghanska människorättsaktivister oroar sig för att USAstyrkorna kan ha utnyttjat hemliga fängelser som Rish Khor för att bedriva förhör borta ifrån vakande ögon. Emellertid förnekar amerikanarna till på köpet  kunskap om anläggningen.

Det svarta fängelset

Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa dagar illavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna interneringsprocessens bästa förhållanden.

Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från framförallt hela Asien blev internerade där på sin odysse’, som slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev emellertid under årens lopp det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under krigets utvidgning.

År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiska hangarer består fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, varifrån de bevakar fångarna som finns nedanför.

Som regel kom även sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelset att utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som hade lett ett väpnat uppror mot talibanerna då dessa var försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.

“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkade somna.

Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från kedjor som släpades över golvet.

Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan raden av burar började de fängslade ropa “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!”

Han fick då veta, att han var anklagad för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (där i realiteten en annan person med samma namn varit i ledningen men dött 2006). USA kom sedan att släppa honom och skickade honom tillbaka till Afghanistan.

Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.

USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda Korset ännu inte fått komma. I första hand utnyttjas det till förhör och är så fruktat av fångar, att det blev kallat “det svarta fängelset.”

Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars  handklovförsedda kropp, uppenbarligen skjuten..

Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. De visste inte när det var natt och när det var dag. Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering.

Soldater släpade regelbundet ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från  regeringen.”

Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte behöver utstå detta helvete.”

Rädsla för mörker

Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden.

Någon gång under årets första månader planerar tjänstemän att öppna ett splitter nytt fängelse — vilket så småningom kommer att ersätta Bagram — med stora luftiga celler, senaste medicinska utrustning och rum för pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året att överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.

Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men detta förbjöds gälla för Bagram. (USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila rättigheter).

Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också att de inte har en aning om varför de blivit fängslade.

Inte heller kommer fångarna var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap. Och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.

Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden den frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’ krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal lovade denna sommar: Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.

De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare regelverk: Man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de blir överlämnade till afghanska myndigheter eller frias, och afghanska styrkor måste leda husundersökningarna.

Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har möjligheter att kringgå dem. “Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “Man river upp dom en aning inför oss och skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”

Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler. Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på “högrankade misstänkta.”

Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt flyttat över till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna och de små fältfängelserna.

Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga och bär turban. De ber ständigt.

I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov. “Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd till nordöstra delen av Kunarprovinsen. “Jag har nästan dödats i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast vanligtvis vet de något.”

Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”

För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det hela.”

Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, så är också den förbittring som det skapar. “Vi var först alla glada då amerikanarna kom.

Vi trodde att de skulle föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade släppts fri, blev hans brorson tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.

Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.

Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16 männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt byborna själva. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.

Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”

 

Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas på www.anandgopal.com. Ovanstående har stått att läsa i Nation Magazine.

övers

Ingrid Ternert

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Tyskland, Frankrike och Storbritannien tog initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London har de samma syfte. Afghanistankriget är alltmer impopulärt i Europa.

Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska vara början på en avvecklingsfas.

Förutsättningarna är allt annat än goda. Under året som gått försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.

Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den utökar sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och med en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.

Enligt ett utkast till konferensdokument, vilket har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska utnyttjas till att locka talibaner att byta sida. http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619

 av Anand Gopal 28 januari, 2010.
I slutet på Obamaseran har mycket diskussioner förekommit om kontramotstånd, eller COIN.  Vida mindre har man diskuterat kriget mot kontramotståndet i Afghanistan som uppenbarligen skjutits upp.  Sanningen är att kontramotstånd,  (även om man sällan ser det uttalat) är att som strategi har det ingen chans såvida inte det finns ett robust kontraterror-program.

You don’t know what counterterror is?  Not so surprising.  The truth is, if you’re not a complete news

jockey, you probably don’t know much about targeted assassinations, night raids, secret detention

centers, disappearances, and other acts of counterterror (which is really terror in uniform or at least

under state orders).  Of course, the Afghans know well enough.  For them, it’s not a secret war,

particularly in the southern parts of the country, where the Taliban is strongest; it’s but one

particularly frightening aspect of everyday life.

It’s just we Americans who are ignorant.  Our secret war is essentially kept secret from us.  Our

Special Forces operatives, along with the CIA (and possibly private contractors), have long been

involved in the “night raids” that Anand Gopal describes below.  And regularly enough, if you’re

reading closely, you’ll see news bubbling to the surface about their results — like those eight students

in grades 6-10, who were taken from their beds by “Americans” in a night raid in Kunar Province,

handcuffed, and then evidently executed. (A statement from Afghan President Hamid Karzai says that

they were “martyred” and the UN has confirmed that they were students.)  Or consider the recent

night raid in Ghazni Province that killed at least four Afghan villagers, including an 11-year-old.  Both

incidents led to angry protests; both resulted in denials by the U.S. military that the dead were

anything but “insurgents” or “bomb-makers.”  

In this country, the night raids and the secret U.S. military detention centers that go with them have

received next to no coverage — until now.  I’m proud to say that Anand Gopal, who has been

reporting for the Wall Street Journal from Kabul, produces here the single most extensive report so far

on American night raids in Afghanistan and the military holding areas that are the“black sites” of this

moment.  (His investigation, a shared project of TomDispatch.com and theNation magazine, appears in

print in the latest issue of the Nation.  To catch him in an audio interview with TomDispatch’s

Timothy MacBain discussing how he got this story, click here.)

Even if inherited from the Bush administration, the Afghan night raids, the accompanying killings,

disappearances, incarcerations, and abuses, as well as the secret military detention centers are now,

after a full year in office, Obama’s.  Tom

Obama’s Secret Prisons
Night Raids, Hidden Detention Centers, the “Black Jail,” and the Dogs of War in Afghanistan
By Anand Gopal

[The research for this story was supported by the Fund for Investigative Journalism.]

One quiet, wintry night last year in the eastern Afghan town of Khost, a young government employee

named Ismatullah simply vanished.  He had last been seen in the town’s bazaar with a group of

friends. Family members scoured Khost’s dust-doused streets for days. Village elders contacted

Taliban commanders in the area who were wont to kidnap government workers, but they had never

heard of the young man. Even the governor got involved, ordering his police to round up nettlesome

criminal gangs that sometimes preyed on young bazaar-goers for ransom.

But the hunt turned up nothing. Spring and summer came and went with no sign of Ismatullah. Then

one day, long after the police and village elders had abandoned their search, a courier delivered a neat,

handwritten note on Red Cross stationary to the family.  In it, Ismatullah informed them that he was in

Bagram, an American prison more than 200 miles away. U.S. forces had picked him up while he was

on his way home from the bazaar, the terse letter stated, and he didn’t know when he would be freed.

Sometime in the last few years, Pashtun villagers in Afghanistan’s rugged heartland began to lose faith

in the American project. Many of them can point to the precise moment of this transformation, and it

usually took place in the dead of the night, when most of the country was fast asleep. In the secretive

U.S. detentions process, suspects are usually nabbed in the darkness and then sent to one of a number

of detention areas on military bases, often on the slightest suspicion and without the knowledge of

their families.
This process has become even more feared and hated in Afghanistan than coalition airstrikes. The

night raids and detentions, little known or understood outside of these Pashtun villages, are slowly

turning Afghans against the very forces they greeted as liberators just a few years ago.

One Dark Night in November

It was the 19th of November 2009, at 3:15 am. A loud blast awoke the villagers of a leafy

neighborhood outside Ghazni city, a town of ancient provenance in the country’s south. A team of

U.S. soldiers burst through the front gate of the home of Majidullah Qarar, the spokesman for the

Minister of Agriculture. Qarar was in Kabul at the time, but his relatives were home, four of whom

were sleeping in the family’s one-room guesthouse. One of them, Hamidullah, who sold carrots at the

local bazaar, ran towards the door of the guesthouse. He was immediately shot, but managed to crawl

back inside, leaving a trail of blood behind him. Then Azim, a baker, darted towards his injured cousin.

 He, too, was shot and crumpled to the floor. The fallen men cried out to the two relatives remaining in

the room, but they — both children — refused to move, glued to their beds in silent horror.

The foreign soldiers, most of them tattooed and bearded, then went on to the main compound. They

threw clothes on the floor, smashed dinner plates, and forced open closets. Finally, they found the

man they were looking for: Habib-ur-Rahman, a computer programmer and government employee.

Rahman was responsible for converting Microsoft Windows from English to the local Pashto language

so that government offices could use the software. He had spent time in Kuwait, and the Afghan

translator accompanying the soldiers said they were acting on a tip that Rahman was a member of

al-Qaeda.

They took the barefoot Rahman and a cousin of his to a helicopter some distance away and

transported them to a small American base in a neighboring province for interrogation. After two days,

U.S. forces released Rahman’s cousin. But Rahman has not been seen or heard from since.

“We’ve called his phone, but it doesn’t answer,” says his cousin Qarar, the spokesman for the

agriculture minister. Using his powerful connections, Qarar enlisted local police, parliamentarians, the

governor, and even the agriculture minister himself in the search for his cousin, but they turned up

nothing. Government officials who independently investigated the scene in the aftermath of the raid

and corroborated the claims of the family also pressed for an answer as to why two of Qarar’s family

members were killed. American forces issued a statement saying that the dead were “enemy militants

[that] demonstrated hostile intent.” 

Weeks after the raid, the family remains bitter. “Everyone in the area knew we were a family that

worked for the government,” Qarar says. “Rahman couldn’t even leave the city because if the Taliban

caught him in the countryside they would have killed him.”

Beyond the question of Rahman’s guilt or innocence, however, it’s how he was taken that has left

such a residue of hate and anger among his family. “Did they have to kill my cousins? Did they have

to destroy our house?” Qarar asks. “They knew where Rahman worked. Couldn’t they have at least

tried to come with a warrant in the daytime? We would have forced Rahman to comply.”

“I used to go on TV and argue that people should support this government and the foreigners,” he

adds. “But I was wrong. Why should anyone do so? I don’t care if I get fired for saying it, but that’s

the truth.”

The Dogs of War

Night raids are only the first step in the American detention process in Afghanistan. Suspects are

usually sent to one among a series of prisons on U.S. military bases around the country. There are

officially nine such jails, called Field Detention Sites in military parlance. They are small holding

areas, often just a clutch grupp of cells divided by plywood, and are mainly used for prisoner

interrogation.

In the early years of the war, these were but way stations for those en route to Bagram prison, a

facility with a notorious reputation for abusive behavior. As a spotlight of international attention fell

on Bagram in recent years, wardens there cleaned up their act and the mistreatment of prisoners began

to shift to the little-noticed Field Detention Sites.

Of the 24 former detainees interviewed for this story, 17 claim to have been abused at or en route to

these sites. Doctors, government officials, and the Afghan Independent Human Rights Commission, a

body tasked with investigating abuse claims, corroborate bekräftar 12 of these claims yrkanden.

One of these former detainees is Noor Agha Sher Khan, who used to be a police officer in Gardez, a

mud-caked gyttjig town in the eastern part of the country. According to Sher Khan, U.S. forces

detained him in a night raid in 2003 and brought him to a Field Detention Site at a nearby U.S. base. 

“They interrogated me the whole night,” he recalls, “but I had nothing to tell them.” Sher Khan

worked for a police commander whom U.S. forces had detained on suspicion of having ties to the

insurgency. He had occasionally acted as a driver for this commander, which made him suspicious in

American eyes.

The interrogators förhörsledarna blindfolded him, taped his mouth shut, and chained him to the ceiling,

he alleges säger han. Occasionally they unleashed släppte de lös en hund a dog, which repeatedly bit

him. At one point, they removed the blindfold ögonbindeln and forced him to knäböja kneel on a long

trästång trästång. “They tied my hands to a talja and pushed me back and forth medan stången rullade

across my skenben. I screamed and screamed.”  They then pushed him to the ground and forced him

to swallow 12 bottles worth of water. “Two people held my mouth open and they poured water down

my throat until my stomach was full and I became unconscious. It was as if someone had blåst upp

mig.” he says. After he was väckts till liv från dvalan, spydde han bara upp vattnet the water

uncontrollably.

Detta fortsatte ett antal dagar, sometimes he was hung upside down from the ceiling, and other times

hade ögonbindel under längre perioder. Eventually, he was sent on to Bagram where the torture

ceased. Four months later, he was quietly released, with a letter of apology from U.S. authorities for

wrongfully imprisoning him.

An investigation of Sher Khan’s case by the Afghan Independent Human Rights Commission and an

independent doctor found that he hade skador som överensstämmer med  den grova behandling som

han åberopar. Amerikanska styrkor har avböjt att kommentera on the specifics of his case, but a

spokesman said that some soldiers involved in detentions in this part of the country had been given

unspecified “administrative punishments.” He added that “all detainees are treated humanely,” except

for isolerade fall.

The Disappeared

Some of those taken to the Field Detention Sites never make it to Bagram, but instead are simply

released after authorities bedömt them to be ofarliga. Even then, en del föreger missförhållanden. Such

was the case with Hajji Ehsanullah, som en vinternatt 2008 blev gripen från sitt hem in the southern

province of Zabul. He was taken to a fångläger i Khome 200 miles därifrån. He returned home 13 days

later, hans hud ärrat av hundbett och med minnesstörningar som, according to his doktor, resulted

from ett slag mot huvudet. U.S. forces had droppede släppt av honom vid en bensinstation i Khost

efter tre dagars förhör.  It took him ten more days to find his way home.

Others taken to these sites never end up in Bagram for an entirely different reason. I de knappt

odlingsbara byarna i den pashtunska södern, where rumors grow mer frikostigt än i den vackraste

grödan, locals whisper berättelser om people who were captured and executed. Most have no

evidence. But occasionally, a body turns up. Such was the case at a detention site on an American

military base in Helmand province, where in 2003 a U.S. military utredaren skrev i fångens döds report

of a detainee who died in U.S. custody (later made available through the Freedom of Information Act):

“Death caused by the multiple trubbig burdus force injuries to the lower torso and legs complicated by

rhabdomyolysis (release of toxic byproducts into the system due to destruction of muscle). Manner of

death is homicide.”

In the dust-swept province of Khost one day this past December, U.S. forces launched a night raid on

the village of Motai, killing six people and capturing nine, according to nearly a dozen local

government authorities and witnesses. Two days later, the bodies of two of those detained — plastic

rep binding their hands — were found more than a mile from the largest U.S. base in the area. A U.S.

military spokesman denies any involvement in the deaths and avböjer att kommentera on the details of

the raid. Local Afghan officials and tribal elders, however, håller fast vid att de två blivit dödade

medan de var i amerikanskt fängelse. American authorities released four other villagers in följande

dagar. De tre återstående fångarnas öde är okänt.

The matter might be cleared up if the U.S. military were less secretive about its detention process. But

secrecy has been the order of the day. The nio fältfånglägren är insvepta i ett täcke avofficiell

hemlighet, but at least the Red Cross and other humanitarian organizations are aware of them. There

may, however, be others whose existences on the scoresantalet militärbaser som täcker området har

inte blivit avslöjat. One example, according to former detainees, is the detention facility at Rish Khor,

an Afghan army base längst uppe på ett berg med huvudstaden Kabul under sig.

One night last year, U.S. forces raided Zaiwalat, a tiny village that fits trivsamt passar in

mellanWardak provinsens bergmassiv, a few dozen miles west of Kabul, och fångade in nio bybor.

They brought the captives to Rish Khor and interrogated them for three days. “They kept us in a

container,” recalls Rehmatullah Muhammad, one of the nine. “It was made of steel. I tre da’r fick vi

bära handbojor hela tiden.

Vi kunde knappast sova under de dagarna.” The plain-clothed interrogators accused Rehmatullah and

the others of giving food and shelter to the Taliban. The suspects were then sent on to Bagram and

released after four months.  (A number of former detainees said they were interrogated by enkelt

klädda anställda, but they did not know if these officials belonged to the military, the CIA, eller

privata kontraktsanställda.)

Afghan human rights campaigners worry that U.S. forces may be using secret detention sites like Rish

Khor to carry out interrogations borta ifrån vakande ögon. The U.S. military, however, till på köpet

förnekar kunskap om anläggningen.

The Black Jail

Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa

dagarillavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna

interneringsprocessens bästa förhållanden.

Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från i första hand hela Asien

internerades där på sin odysse’, vilken slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev

emellertid under åren som gick, det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under utvidgningen
av kriget.

År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiskahangarer består

fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs

plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, vaifrån de bevakar fångarna nedanför.

Som regel kom till och med sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelse att

utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra

Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som lett ett väpnat uppror mot talibanerna, då de var

försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.

“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte

sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkat somna.

Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från

kedjor som släpades över golvet.

Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle

hän. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan

raden av burar började de fängslade ropa, “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!” Han fick

då veta, att han anklagades för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (som i

realiteten leddes av en annan person med samma namn och som hade dött 2006). USA släppa honom

sedan och skickade honom tillbaka till Afghanistan.

Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om

dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress

positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.

USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda

Korset ännu inte fått komma in. I första hand utnyttjar man det till förhör och det är så fruktat av

fångar, att det har blivit kallat “det svarta fängelset.”

Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i

Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även

talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två

patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars 

handklovförsedda kropp, uppenbarlig skjuten..

Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av

celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. Vi visste inte när det var natt och när det var

dag.” Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering. Soldater släpade regelbundet

ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän

med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda

vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från

regeringen.”

Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är

rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte

behöver utstå detta helvete.”

Rädsla för mörker

Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra

huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att

den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden. Någon gång under årets första

månader planerar tjänstemän att öppna ett splitternytt fängelse — vilket så småningom kommer att

ersätta Bagram — med stora luftiga celler, den senaste medicinska utrustningen och rum för

pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten

av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.

Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller

interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli

fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men det förbjöds gälla för Bagram.

(USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila

rättigheter). Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också

att de inte har en aning om om varför de har fängslats.

Den fängslade kommer heller inte var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap

och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte

förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.

Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’

krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal denna sommar lovat:

Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.

De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare

regelverk: man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de

blir överlämnade till afghanska myndigheter eller blir friade, och afghanska styrkor mäste leda

husundersökningarna.

Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har sätt att kringgå dem.

“Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk

marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “De river upp dom en aning inför oss och

skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”

Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna

Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler.

Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på

“högrankade misstänkta.”

Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet

räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt

flyttat till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna

och de små fältfängelserna.

Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan

bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon

är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga med turbaner. De ber ständigt.

I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov.

“Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd i nordöstra delen

av Kunarprovinsen. “Jag har nästan blivit dödad i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast

vanligtvis vet de något.”

Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en

användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om

armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”

För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop

folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget

är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det.”

Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, är också

den förbittring som det skapar. “Vi var alla glada först då amerikanarna kom. Vi trodde att de skulle

föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta

människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade frisläppts, blev hans brorson

tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.

Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa

passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.

Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16

männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt

byborna. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.

Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag

nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han

tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för

det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”

 

Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas

på www.anandgopal.com. Ovanstående har kunnat läsas i Nation Magazine.

28 januari, 2010

Inte har vi glömt det irakiska folket? An Arab Woman Blues

Sparat under: Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, krig, nya — ingrid @ 22:44

väntande från_IRAQ-BOMB

av Layla Anwar 28 jan

Det är lätt att se hur tillvaron för människor har förvärrats från 2003 och till idag. * 1.5 miljoner döda (Lancets rapport)
* 200 000 rapporterat saknade
* 2 miljoner/minst handikappade
* 5 miljoner i exil och internt omflyttade
* 2 miljoner änkor
* 4.5 – 5 miljoner föräldralösa barnhemsbarn

Jag har i ovanstående siffror INTE tagit med antalet tusentals fängslade, inte heller det antal som har/har blivit torterade…och ingen vet om de överlevt eller vid det här laget är döda …Observera att jag INTE täcker perioden före 2003 - med sina 13 år av sanktioner, embargon och därmed 1.5 milj döda irakier varav 0.5 milj irakiska barn.

Jag tar heller inte med andra långdragna dödsfall, ångesten hos tusentals offer för utarmat uran, bristen på medicinsk hjälp, sjukhus i spillror på grund av korruption och de sk rekonstruktionspengar som blivit stulna, fattigdom och en ca 50% arbetslöshet, om inte mer alltsedan 2003…

Om jag tar vilken analfabet som helst och visar honom dessa siffror och frågar, vad tror du man skulle kunna kalla detta, då säger han—folkmord. Under 7 år har USA och den Iranuppbackade regeringen lyckats döda och lemlästa fler än vad Israel gjort under 60 år…Detta är den sanning ingen vill se. Ingen vill se, vare sig från den sk antisionistiska skaran eller dessa som sjungit till tonerna av ‘Frihet och Demokrati’.

Jag kom att tänka på det, att det är ytterst skamligt att jag fått tillbringa så mycket tid med att upprepa mig, som någon slags oskyldig människa i en domstolssal, som försöker bevisa sin oskuld…och måste repetera fakta sju år tillbaka…man skulle ha kunnat tro att åtminstone i dessa kända media det kunnat bli någon slags massmobilisering, en cyberrevolution av indignation om Irak (åtminstone det).

Men inget händer. Trots det dagligen DAGLIGEN förekommer explosioner, bomber, dödade irakier, lemlästade irakier, torterade irakier, internerade irakier, avrättade irakier, kidnappade irakier….

DAGLIGEN alltsedan år 2003 – sedan ”Befrielsen från Tyrannen”

Den PÅGÅENDE TYSTNADEN, denna tystnad är VÄRRE än själva brottet…Låt mig inte rusa iväg nu alltför mycket ”känslomässigt”, för det är ni som besitter de logiska rösterna, bevis, belägg, och motiv…

Så tillbaka till siffrorna däruppe. Vad kan man alltså kalla det? Det är precis vad som hänt alltsedan 2003, alltsedan dagen för den amerikanarna invasionen och ockupationen av Irak. Vad kallar ni det?

Och vad är nu den amerikanska planen för Irak? Tills jag fått höra ert svar fortsätter jag förhoppningsvis med del 3, även om jag tidigare har sagt…ställ den rätta frågan, så kommer omedelbart det rätta svaret.

 

övers Ingrid Ternert

27 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och IMF – Huffington Post

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, ekonomi — ingrid @ 2:48

 Vulkanflygbild-CALIFORNIA-FIRES

 Som svar på vågen av kritik, IMF  har uttalat att man ska söka omvandla Haitis 100 miljoner dollarlån till bidrag. Enligt min erfarenhet saknar detta motstycke.

Det finns inte i min erfarenhet, och visar hur offentliga påtryckningar vid katastrofartade tillfällen allvarligt kan undergräva ‘Chocktaktiken’.

Nu säger man dessutom, att de inte kommer att ställa några lånevillkor i samband med olyckan – ännu en populär seger, eftersom detta inte är vad man sagt veckan innan. Naturligtvis måste människor fortsätta att trycka på, se till att Haitis skulder verkligen blir strukna vilket IMF säger att de blir. Här är en fullständig rapport om denna märkliga omsvängning- av Kleins ‘the Nation’-kollega Richard Kim.

IMF klargör Haitis lånevillkor

I förra fredagen skrev jag om IMFs nya $100 miljonlån till Haiti. Jag citerade skuldlättnadsaktivister som förklarade att det nya lånet skulle vara en utökning av IMFs befintliga lån på $165 miljoner Euro. Detta bev bekräftat av IMFs pressrelease, som sa att ”katastrof-finansiering skulle ges som förstärkning till befintliga IMF-stödda arrangemang med Haiti under den ‘Utvidgade kredithjälpen’, Extended Credit Facility [ECF].

IMF’s meddelande erbjöd därefter ingen annan information om eventuella villkor som kunnat tillfogas lånet och säger heller inget om några framtida skuldlättnader för Haiti, vilka eventuellt hade kunnat fästas till lånet.  Mitt inlägg byggde till största delen på en analys av Sören Ambrose, finansutvecklingssamordnare för ActionAid International. Han konstaterade då att

 

en utökning av befintliga ECF lån till Haiti skulle inneburit samma villkor som det ursprungliga lånet. Alltså höjda elpriser, vägran att betala höjda löner inom den offentliga sektorn förutom de med minimilön och att hålla nere inflationen så mycket som möjligt.

 

Ambrose säger att han inte känner till några fastställda rutiner med undantag för ökningar i de befintliga programvillkoren. (Hans analys har också noterat att Haitis existerande IMFprogram skulle komma att upphöra i slutet av månaden och att förhandlingar om dess lånevillkor redan såg ut att vara på väg.)

 

Alltmedan IMF gick ut med sitt 100 miljondollarlån under vaga och förmodligen betungande villkor, krävde redan aktivister som de inom ‘Jubilee US’ skuldlättnader och annan form av global lösning. De krävde också att hjälpen till Haiti blir en form av statsbidrag, inte lån.

 

Men givet krisens storlek och det faktum att IMF inte ger några bidrag, välkomnade man IMFs lån i hopp om att dess villkor skulle ändras i framtiden och att Haitis hela skuld kunde komma att avskrivas. Men med tanke på den omfattning krisen har, och det faktum att IMF inte tagit upp frågan om bidrag, välkomnade man IMF-lånen i hopp om att villkoren kunde ändras i framtiden och Haitis hela skuld skrivas av.

 

Samtidigt varnade Naomi Klein och andra om möjligheten att jordbävningen skulle kunna utnyttjas som inledning till en större form av ‘Chockdoktrinen’ för Haiti. Aktivister startade en Facebook grupp, ‘No Shock Doctrine for Haiti’ , och under loppet av mindre än en vecka, drog den till sig nästan18 000 medlemmar. Man skrev uppmaningar till Obamaadministrationen om skuldlättnader och erkännande av Haitis ekonomiska suveränitet liksom till IMF, Världsbanken och vem som helst som betydde något i Haitis återuppbyggnad. 

 

Idag tillkännager IMF ett förtydligande av villkoren för sitt nya lån till Haiti – det är ”ett räntefritt lån på 100 miljoner dollar i katastroffonder.” En talesman för IMF sa till mig att ”USAs $100 miljonlån inte äger några villkor. Det är ett katastroflån för att få Haitis ekonomi på fötter igen…” IMFs chef Dominique Strauss-Kahn sa i ett uttalande att IMF omedelbart skulle arbeta för att skriva av hela den skuld Haiti hade till fonden ($265 miljoner).

 

”Det viktigaste är att IMF nu arbetar med alla sina donatorer för att eliminera Haitis skulder, inklusive vårt nya lån. Om vi lyckas–och det är jag säker på att vi gör–kommer till slut också detta lån att övergå till anslag, eftersom alla skulder till slut måste bort.” Med andra ord, då IMF utger ett lån, utfärdar man också ett offentligt löfte om att avsluta det. Klein säger att ”detta är utan motstycke i min erfarenhet och visar att offentligt tryck vid tillfälle av katastrof allvarligt förmår undergräva Chockdoktrinens taktik.”

 

Neil Watkins, verkställande direktör för Jubilee USA, välkomnar också IMFs svar. ”Efter att IMF i förra veckan uttalat sin avsikt att förse Haiti med ett $100 miljoner lån, har Jubilee USA och våra partners efterlyst bidrag och skuldavskrivning – inte nya lån – för Haiti. Vi är glada att VD Strauss – Kahn har svarat på denna uppmaning.” Watkins och andra fortsätter att följa upp frågan och ser till att IMF håller fast vid sitt åtagande om skuldlättnader och icke-villkor. . Man pressar också på om Haitis andra utestående skulder.

 

De största utländska innehavarna av Haitis skulder är Interamerikanska Utvecklingsbanken ($ 447 miljoner), IMF ($ 165 miljoner, plus 100 miljoner dollar i nya lån), Världsbankens Internationella Utvecklingsfond ($ 39 milj) och Internationella JordbruksUtvecklingsfonden ($ 13 milj). De största bilaterala lånen kommer från Venezuela ($295 milj) och Taiwan ($92 milj). Lärdomar- allmänna påtryckningar fungerar, särskilt opinionsbildning, framförallt i lägen av sådana akuta och synliga mänskliga behov. Fortsätt mobilisera på Facebook – och i det verkliga livet!

 övers Ingrid Ternert

24 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och katastrofkapitalismen

Sparat under: FN, Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 4:57

 68-Vietnam-dödsk                                                                                                     

Kan ni verkligen se kontrakt delas ut just nu? Det är tidigt
Naomi Klein

Det finns redan så mycket lobbying i görningen. Men det som är den verkliga kärnfrågan är hur Haiti skall se ut. Och hur efterskalvsekonomin på ön borde vara.

Textilsektorn vill t.ex att den nya ekonomin ska ge dem splitter nya exportzoner, skattestopp, offentliga medel till uppbygget av sina fabriker—Men då borde man också veta att Haitis offentliga sektor inte kan bidra med skatt, vilket är en del i det som fördjupar katastrofen.

För att få dessa stora beslut att i grunden representera haiternas vilja, skulle det då inte behöva ske efter en demokratisk omröstming? Givet all förstörelse verkar det ligga långt borta i framtiden. Det borde vara delar i en återuppbyggnad. Vi är många månader från en verklig återuppbyggnad, så idag är det ingen brådska att dela ut kontrakt.

Faktum är att jag tror de måste vänta med kontrakten tills mekanismerna finns på plats, sådana som låter haitierna delta i en nationell återuppbyggnadsplan. Det handlar om att bygga upp ett land. Det är inte precis en vanlig återuppbyggnad. Då skulle alla kunna hålla med om att det inte kunde gå.

Hur ska en uppbyggnad kunna ske, utan att behöva kopiera den rådande maktstrukturen, något som under en lång tid varit  problemet? Det borde finnas uppslag till samhällsplanering och man borde också kunna genomföra omröstningar.

Och inga kontrakt borde signeras utan garantier för att haitierna skall kunna utföra arbetet till en lön som går att leva på. Folk som nu donerar pengar borde ställa en mängd frågor om hur deras pengar skall komma till nytta.

Har ni sett något exempel på ett land som har klarat en katastrof ekonomiskt? Samhällets svar på tsunamin i Thailand var förvånansvärt. De satte upp beslutande organ, arbetade sedan tillsammans med arkitekter och planerare, vilka verkligen frågade hur de ville att deras samhällen skulle se ut. Det är ofta man tror att en 22-åring från Kennedy School vet mer om vad som är bäst för landet, än någon 60-åring som har levt där i hela sitt liv.

Men det är en infantilisering av landet. Ni har sett hur räddningsinsatsen hittills varit alltför militariserad. Givet militären är ansvarig för koordinering av en hel del av hjälpen, varför tycker ni då att det är så olämpligt? Det blir till en självuppfyllande profetia. För var dag som går  då människor inte fått något att äta, blir allting svårare att upprätthålla. Det vi hör från FN och hjälporganisationerna är hur rädd man är för att gå ut utan militär eskort.

Och vi har precis sett under denna jordbävning, hur vissa utländska investerare parallellt haft en egen privat katastrof-infrastruktur. Citigroup sände ett privat SWATsäkerhetsteam med medicinsk utrustning och satellittelefoner för att rädda sitt eget folk, men inte grannarna. Det är inhumant.

Hjälp måste prioriteras framför säkerhet. Är fallet det, att man vill införa en räcka fria marknadsreformer som flyttar fram sina egna intressen snarare än offrens? Är det nu fallet på Haiti, medan räddningsexpeditioner fortfarande pågår?

Newsweeks Katie Paul chattade med Klein om vad hon—och de 20 000 människor som redan gått med i ‘No Shock Doctrine for Haiti’ gruppen på Facebook—har tittat runt under tiden.

Fråga- Man har sett i ‘Chock Doktrinen’ hur förödelser som jordbävningen är perfekta tillfällen för så kallade katastrofkapitalister att flytta in och profitera. Har du Naomi hittills sett några bevis för detta på Haiti?

Klein- ’Chock Doktrinenen’ innebär att utnyttja katastrofer för att undvika demokrati—att utnyttja den omflyttning som följer på en katastrof och säga att människor inte är kapabla att fatta egna beslut, att någon annan skall behöva göra det för dem. Men detta betyder att besluten tvingas fram mycket snabbt—en impopulär politik, som ändå ofta varit på elitens önskelista för att plötsligt kunna sättas in, då folk antingen är traumatiserade eller bokstavligt talat utraderade.

I fallet Haiti väntade Heritage Foundation inte ens i mer än 24 timmar innan man bad Obamaadministrationen att reformera ekonomin på Haiti. Man föreslog också att George W Bush skulle utses och beskådas, han blev utnämnd nästa dag. Så de tycks ha publik. Men, är det inte så det brukar gå till?— Visst, men idén har först flutit upp på ‘Heritage Foundation Webbsida — detta att Bush skulle utnämnas tillsammans med Bill Clinton?

Det är oklart vem Bill Clinton arbetar för. Är det FN, Obamaadministrationen eller hans egen fond? Vi har redan hört om en Marshall Plan för Haiti—av Haitis största utländska investerare, ett mobilföretag, på ett möte i Florida med Bill Clinton. Nu tycks de ha några mycket bra planer. Men saken är den, att haiterna själva inte blivit inkluderade i denna planering.

Skulle inte mobil-service vara viktig just nu? Brist på kommunikation är ett stort problem i räddningsarbetet. Absolut. Då det handlar om att distribuera nödhjälp är det viktigt att vara snabb. Men det är helt olämpligt att prioritera, för haitierna ska behöva leva i decennier med denna Marshallplan. Då det kommer till återuppbyggnad kan för övrigt snabbhet bli mycket förödande—som en ursäkt för att undvika medborgarnas deltagande.

Om det är något vi vet från New Orleans och Irak, så är att det krävs transparens. Jag brukar inte göra det, men nu vill jag gärna citera John McCain. Tidigt då det gällde Irak, sa han att Irak är en stor skål honung, där det finns många flugor. Just nu är Haiti honungsburken. Miljarder dollar sätts undan till rekonstruktion. Om vi vill vara säkra på att vad som än blir byggt, så är det haitierna som önskat detta. Låt oss hålla fast nu vid denna princip. När väl kontrakten delats ut, då kan man inte ångra sig.

Vill ni verkligen att kontrakten fördelas redan nu? Det är tidigt. Det finns redan en enorm mängd lobbying. Men handlar verkligen kärnfrågorna om hur Haitis ekonomi ska se ut? Så vill till exempel, textilsektorn att den nya ekonomin ger dem skinande nya export-zoner, skattelindring, allmänna medel till återuppbyggnad av sina fabriker—men vi vet också att de inte betalar någon skatt till uppbygget av Haitis offentliga sektor, vilket är en del av detta som fördjupar katastrofen… 

 

 övers Ingrid Ternert

 

Exploitation Nation?
Naomi Klein worries Haitians won’t have a role shaping their future
av Katie Paul – January 22nd, 2010 Newsweek.com

19 januari, 2010

USA anklagad för militarisering av hjälpinsatserna till Tahiti

Sparat under: Haiti, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar — ingrid @ 20:08

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress