Fredskoalitionen Göteborg

28 mars, 2012

Att hänga runt med terrorister – Swedish Style

Filed under: Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Palestina,religion,Sverige,terrorism — ingrid @ 23:40

 
Nyligen vägrades den israeliske politikern Michael Ben-Ari inresevisum i USA. Motiveringen var att han, som idag är representant i det israeliska parlamentet Knesset för partiet Nationella Unionen, beslagits för samröre med den högerextrema rörelsen Kach,  terrorstämplad av både USA och EU.

Åtgärden att stoppa inresa i USA för en israelisk terrorist är i sig en ovanlig och uppseendeväckande handling som fått Knessets talman Reuven Rivlin att protestera till USAs israelambassadör Daniel Shapiro och Ben-Ari själv attkonstatera, att USAs syfte varit att hindra honom från ”att besöka judiska församlingar i USA”.

Israelernas irritation är förståelig. Avdankade terrorister är normalt på ledande poster i Israel, och i den israeliska politiken kantas av ostraffade förbrytare som för dessa gärningar blir belönade med höga ämbeten i den israeliska staten – och i sin nya egenskap tagits emot med stor värme och välvilja av Västs regeringar.

Menachem Begin, i ungdomen ledare för den judiska terrorgruppen Irgun och ansvarig för bland annat attentatet mot hotell King David iJerusalem (91 döda, 46 sårade), blev med tiden premiärminister i Israel och grundare av det parti, Likud, som nu är innehavare av makten i landet. En annan terrorgrupp, Sternligan, ledd av den likaledes sedemera premiärministern Yitzhak Shamir, låg bakom massakern i byn Deir Yassin i april 1948, där 107 bybor mördades.

De som inte omedelbart blev mördade tillfångatogs och fick paradera på gatorna i Jerusalem innan de skulle avrättas, en händelse som  ledde till att 700.000 palestinier i panik lämnade sina hem och därefter aldrig fick något tillfälle att återvända.

Sternligan låg också bakom morden på den brittiske ministern Lord Moyne, och den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte, gudfar till vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf. Mordet på Folke Bernadotte har trots upprepade löften aldrig blivit ordentligt uppklarat, ingen har blivit dömd för brottet och den sannolika mördaren har istället blivit hjälte i Israel och livvakt till Israels förste premiärminister David Ben-Gurion.

Och därför har aldrig det svenska kungaparet  besökt Israel. Valet av namnet Estelle för den nya tronarvingen kan ses som ännu enmarkering i denna fråga. Folke Bernadottes hustru hette Estelle. Den svenska regeringen som i varje läge är noga med att avkrävapalestinierna ett ordentligt avståndstagande från terrorism ‘och därmed i sin iver terrorstämplat den demokratiskt valda palestinska regeringen, och då indirekt hela det palestinska folket!’ har inte gjort mycket för att stötta det svenska kungahusets berättigade krav på
utredning av Folke Bernadottes död.

Vapensamarbetet och handelsavtalet med Israel består, liksom utbyten inom områden som vetenskap, idrott och kultur. Inte heller svenska samhällsaktörer som Ingenjörsvetenskapsakademin, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Fotbollsförbundet verkar ha något emot att hänga runt med israeliska terrorister. Förra året genomförde SFS utan tvekan ett möte på kontroversiell mark i Jerusalem med israeliska representanter, som själva är illegala bosättare på ockuperad palestinsk mark.

Och det svenska U21-landslaget i fotboll spelade landskamp mot Israel endast dagar efter det brutala överfallet på fredsflottiljen Ship to Gaza i en terroraktion som krävt nio internationella fredsaktivisters liv och skadat många tiotals. Affärsrörelser som ICA och COOP säljer gärna ockupationsprodukter tillverkade av det palestinska folkets blod och IKEA levererar gärna varor till illegala israeliska bosättningar, men inte till palestinska byar.

När israeliska politiker, som utrikesministern Avigdor Lieberman, framför krav på ‘transfer’, det vill säga fördrivning av palestinier från Israel, trohetsed mot Israel som ‘judisk stat’ och dödsstraff för kontakter med palestinska organisationer utanför Israel ‘det vill säga ungefär samma ståndpunkter som terrorstämplade Kach!’ reagerar ingen svensk politiker längre på allvar mot förslagen.

Den israeliska terrorismen har normaliserats och dess förvridna världsbild alltmer integrerats i Västs politiska tänkande. Terroristernaär i denna orwellska kontext fortfarande palestinierna. Så när den israeliska regimen den senaste tiden åter givit sig på Gaza med flera tiotals dödsoffer som följd, ligger ansvaret för terrorn som vanligt hos de drabbade, och givetvis har protesterna uteblivit.

Men en förändring kan vara på väg. Då den tidigare israeliska utrikesministern Tzipi Livni tvingades ställa in ett besök i Storbritannien av rädsla för att bli arresterad för folkrättsbrott i Gaza, var det en viktig markering att inte heller israeliska terrorister kan räkna med att undgå rättvisan hur länge som helst.  Och Interpol har sedan länge en efterlysning ute på 26 personer  misstänkta för inblandning i mordet på en hög Hamasledare i Dubai – en terroraktion planerad av den nuvarande israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu.

Näten dras långsamt åt, och nya internationella regelverk gör det möjligt att sakföra personer misstänkta för folkrättsbrott även i andraländer än de där brotten begåtts. I längden duger det inte att Sverige står utanför det här. Alla aktörer, från regeringen till domstolar, företag och folkrörelser, har ett ansvar att sluta upp med stödet tillinternationell terrorism. Att gulla runt med terrorister, om än aldrig så västvänliga, är inte förenligt med god standard för ett modernt och civiliserat samhälle år 2012.

Gunnar Olofsson
Debattör och medlem av Palestinagrupperna

27 mars, 2012

”Jag arbetar inte för er längre – Jag är nu inte det monster jag en gång varit”

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 16:14

Jon Turner relaterar sina erfarenheter i Irak under 2008 års event med filmen ‘Winter Soldier’. ”Skälet till att jag gör det”, sa förre marinkårssoldaten Jon Turner, ”är inte för mig själv och resten av samhället utan att höra, men det är för dessa som inte kan vara här… Tills folk hör vad som äger rum i detta krig, kommer det bara att fortsätta och folk fortsätter att dö. Jag är ledsen för det jag gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.”

Se också www.ivaw.org och www.snowshoefilms.com

Om inte för den lilla blå örringen i hans vänstra öra – och den tatuering han visat senare – kunde han lätt tas för en rakt igenom vanlig amerikansk pojke.

Men de historier han relaterade till, och de videos och disketter han visade under fyra dagar av utfrågningar med namnet ”Vinter Soldat Irak och Afghanistan”, var en miljon miles bort från Norman Rockwells Amerika.

Under den sista månadens utfrågningar hölls just utanför Washington D.C. en grupp vid namn Irak Veteraner mot krig med 55 närvarande veteraner, inklusive Turner, vilka gav ett personligt vittnesmål om vad man sett och gjort i Irak. Det var den ena helvetestorien efter den andra.

Turner vars enhet förlorat 18 soldater i Irak, hade rutinmässigt rapporterat och skjutit iväg salvor in i moskéer av ren ilska; ”hade sparkat in dörrar och terroriserat familjer”; av misstag skjutit in i bilar fyllda med civila, vars förare helt enkelt varit förvirrad eller inte förstått de engelska kommandoropen att stoppa; och dussintals andra brutaliteter som var dag riktats mot det irakiska folket.

Andra veteraner vittnade om liknande händelser, men två av Turners historier var bland de tyngsta vi hört under dessa fyra dagar. Den första handlade om Turners ”första dödade” – en ”fet man” till fots som han dödat för att ha vägrat stanna på kommandot halt. Den ”fete mannen” dog inte av den första kulan som Turner satt in i hans nacke, så medan han skrek och tittade vädjande in i Turners ögon, skickade Turner medvetet iväg honom med ett skott från ett nära avstånd.

Den andra historien var ännu värre. Turner och hans män hade en dålig dag – och dåliga dagar är uppenbart inte svårt att ha i Irak – Så Turner och två andra soldater ”tog bort en del individer” som inte hade utgjort något som helst hot mot dom. Turner sköt en man som kom förbi på en cykel, kastade sedan kroppen över en mur och som toppen på det hela skickade över hans cykel.

Under utfrågningen vände sig min vän Anthony Swofford, författare till ”Jarhead” och själv en före detta marinkårssoldat, till mig och sa, ”Jag tror att Turner just erkänt ett mord”. Men genom att sätta anmärkningen i sitt perspektiv skulle senare Swofford också berätta för mig, ”Jag vet att för varje kille där uppe som vittnar idag, finns förmodligen ett tusen andra därute som håller tyst”.

En del av demonstranterna utanför, inklusive gruppen Eagles Up!, påstod att de som vittnat inte var riktiga veteraner, men alla hade de fått gå igenom ett verifierings-team från ‘Irakveteraner Mot Krig. Dessutom skulle ingen ha kunnat – såvida inte de genomgått några års skådespelarutbildning – spela de känslor som dessa veteraner visade närde vittnade: spruckna röster som stockade sig i halsen, tårar som spontant vällde fram.

Trots de skräckhistorier som hade vällt fram under fyra dagar, innehöll inte alla någon personlig ondska. Marinkårsskytten James Gilligan snyftade då han berättade hur i Afghanistan under 2004, han hade placerat en obekant kompass alltför nära pipan på ett maskingevär, och fått den att ge en falsk fiendeposition. Istället för att ta bort talibanartilleriet, blev trupperna ansvariga för ett omfattande civilt dödande i en afghansk by i närheten.

Namnet ‘VinterSoldat’ togs från en liknande serie utfrågningar som hållits av ‘VietnamVeteraner Mot Krig’ i Detroit under 1971. Termen kom ursprungligen från revolutionära krigspatrioten Thomas Paines beskrivning av Washingtons soldater i Förfalskardalen, vilka stått emot en fruktansvärd vinter med svältransoner, för att ännu en gång komma tillbaka och kämpa för sin nation – och till slut vinna. Helt klart såg dessa Irakveteraner, precis som sina motparter Vietnamveteraner, fortfarande sig själva som kämpar för sitt land, och sökte få fram den sanning man varit med om till ett allmänt forum.

De talade utan någon skönjbar fientlighet eller partiskhet, med mindre vrede än vad man hade kunnat vänta sig. Mest uttryckte de sina skäl för att ha varit där längs samma linjer som förre marinkårssoldaten Sergio Kochergin, som sagt att han förväntat sig att hans vittnesmål skulle höras i Kongressen och kunna bidra till ett snabbt slut på kriget.

En sak är säker: Frågorna och problemen som togs upp i ‘Winter Soldier’ Irak och Afghanistan, var alla av de slag so borde ha diskuterats och debatterats av Kongressen, pressen och det amerikanska folket långt innan vi gått in i detta krig.

 

av Gerald Nicosia som är författare till ”Hem till kriget: En redovisning av Vietnamveteranrörelsen”.

övers Ingrid Ternert

23 mars, 2012

Aggression föder bara aggression

Filed under: CIA,Fred,IMF,krig,Mänskliga Rättigheter,Miljö,terrorism,USA — ingrid @ 23:00

21 mars 2002 av John Perkins  med  ‘Confessions of an economic hitman’

Under vårt nuvarande stadium och utifrån världens tidigaret historia vet vi att aggression bara skapar mer aggression.

Krig skapar mera krig. Terrorister drömde inte som barn om att bli terrorister. Då vi hör trumslagen från våra nuvarande Usaledare efter mer “intervention”, går det inte att låta bli att tänka på Catch-22 – den satiriska krigsromanen – ‘Öppna era ögon. Det gör inte ett dugg någon skillnad, vem som vinner kriget åt någon som är död.” sid 133-134

Och jag tänker på min vän Kiman Lucas, verkställande direktör i ‘Clear Path International’, som är icke vinstdrivande och arbetar för att återställa värdighet och självtillit hos överlevare i många länders konflikter.

Kiman reste tidigare till Vietnam och Kambodja; hon skrev- “Jag anser att varje framtida värld måste grundas på lagenlighet, respekt och empati för varandra och att tolerera och uppskatta våra skillnader.

Men i grunden behöver vi sluta upp med att glorifiera vårt klanmässiga förflutna — vare sig det är som du tänker dig ett kolonialt mästerstycke, eller det jag tänker mig som en klanmässig åtskillnad. Jag vill inte längre ha världen tillbaka till de gyllene dagarna med koloniala erövringståg, än jag vill tillbaka till världen med Shuarfolkets huvudjakt.

Det kan vara bra för våra egon att erinra oss vårt egets folks triumfer under de gamla goda tiderna, men det tjänar också till att föreviga myten om aggression som värdigt. Kanske blir det “kvinnliga” tänkande – baserat på födande snarare än dödande – vilket kan få folken i världen att tillsammans stå upp för vad som är rätt och erkänna att “fiende” alltid varit de idéer vi har mot andra, inte den andre.”

Hålla fram freden, plantera frön av harmoni, visdom, samexistens och respekt för alla. Det är enda vägen till skydd för en framtid, vilken ser annorlunda ut för våra barn. Att upprepa det förflutnas misstag och beväpna oss med större och bättre vapen, det erbjuder enbart ny ångest hos dessa som är målen för vapnen –  barn, bybor, kvinnor och män, vilka precis som vi försöker göra det bästa för sina barn.

När vi tar bort alla andra möjligheter till mänsklig existens och enbart förlitar oss på aggression för att lösa våra problem, då är det VI som blir problemet. Tänk dig nu ett sätt att så fred där du bor och som låter det blomma runtom i världen. Gör åtminstone en fredlig handling, var enda dag.

 

övers Ingrid Ternert

 

17 mars, 2012

Om Syrien – ‘Kan amerikanarnas tur hålla’? ‘Svårt att tro’ – Scheuer

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,Israel,Jordanien,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien,USA,vapen — ingrid @ 03:35

 av Michael Scheuer 12 mars 2012
Under nära ett år har Syrien varit scenen för ett alltmer intensivt inbördeskrig mellan Bashir al-Assads regim och en blandning opponenter— islamister, utländska mujahedin, demokrater, sekulära etc På båda sidor har tusentals dödats enligt mönster från prointerventionisternas “sanning”, så som  BBC och CNN fortfarande rapporterar om kriget, ungefär som om oppositionen enbart bar sina bara bringor att uppvisa mot regimens vapen.

Förenta Nationerna har återigen kommit upp på scen som Västs antimuslimska mördare  betalda  för att ställa upp och hjälpa  till att förstöra en regim som man i god tro hade tänkt bli FN-medlem, tills dess Assad försökt upprätthålla en inhemsk ordning.  Allt detta har hänt, och ändå …

USAs militära styrkor hade inte öppet involverats i Syrien, och de dollarutlägg USA skänkte dit har hittills sett ut att vara minimala, förutom  utrikesminister Clintons utlägg till några få framstående så-kallade demokrater och sekularister, vilka klumpats ihop med denna miljonstarka syriska opposition mot Assad, och vad än det kostar, har det införts av den pinsamt halvgalne USA-ambassadören Robert  Ford, då han jäktat runt i Syrien för att sporra fru Clintons idag konsekventa politik att få arabisk ungdom att gå ut på gatorna och bli nerskjutna av sin egen regim.

Högre tjänstemän inom Demokraterna kan naturligtvis inte klart förstå det sättet att försvara genuint amerikanska nationella intressen — som att undvika krig med Iran eller vinna i Afghanistan — men på deras smak att spilla oskyldigt blod går inte att ta miste.

USA undviker en direkt inblandning i Syrien och är ett gott exempel på hur en icke-intervention kan tjäna Amerika. Ett år framöver och tusentals döda syrier begravda, och inte en amerikan har ett jobb som gått förlorat, ett hus man fått stänga eller åsamkat några andra problem här och därhemma.

Amerikaner har hittills inte skadats av problemen i Syrien, i stor utsträckning för att Washington fortfarande måste finna ett sätt att till fullo gå in i den syriska processen för självbestämmande. Och i sanna men hjärtlösa ordalag skulle många ytterligare tusentals syriska döda inte ett dugg kunnat påverka USAs inrikespolitiska intressen.

Detta betyder naturligtvis inte att många amerikanska barns liv detroniseras av Assad. Man känner empati med deras smärta och indignerade känslor, och jag hoppas bara att de är principfasta nog att matcha ord med dåd, sluta sina jobb och köpa AK-47or och åka och kämpa tillsammans med de syriska “demokrater”, som de beundrar så. För att sätta bollen i rullning kunde jag donera tillräckligt med pengar till att köpa AK-47 or för fru Clinton, ambassadör Ford och ambassadör Susan Rice.

Hur länge kommer Amerikas tur att hålla? Troligen inte mycket längre, beklagligt nog. Båda partier är hängivna obeveklig interventionism, och uppmaningar till USA att “göra någonting” i Syrien ökar stadigt bland politiker och media. Den gångna weekenden till exempel lät FOX Charles Krauthammer och senator John McCain propagera för nätverkets tittare till förmån för USAs intervention.

Krauthammer uppmanade ärligt Washington att beväpna den syriska oppositionen, i och med att president Reagan beväpnat de afghanska och angolanska oppositionella, och senator McCain krävt att USAs militärmakt skall användas till att stoppa “massakern” i Syrien. Om detta inte görs, tillade McCain, betyder det att $700 miljarder varje år i utlägg till USAs försvarsförmågor blivit bortslängt.

Det verkar som om Skeppsakademin inte lärt senator McCain att USAs militära styrkor är avsedda till försvar av USAs genuint nationella intressen, inte för att tillfredsställa hans uppriktiga imperialistiska önskan, och vad herr Krauthammer och hans bror och syster interventionister har till att förändra världen — särskilt den muslimska världen —  är enligt amerikansk uppfattning, militär styrka.

Då allt kommer omkring har de här människorna sedan starten av den så kallade Arabiska Våren med våld förespråkat och implementerat denna politik och hittills har man hjälpt till att installera anti-USA islamistregimer i Tunisien, Libyen och Egypten. Enligt vår tränings-terminologi är det tre mot tre. Med Syrien kommer man få det till fyra-mot-fyra och förstärker och accelererar det som pågår genom USAs strategiska katastrof i den muslimska världen.

Förutom den klara skada Washingtons intervention i Syrien skulle förorsaka USAs nationella säkerhet— genom att sätta upp en annan mujahedin-uppbackad islamsk regim till makten — skulle en sådan intervention återigen demonstrera Washingtons tyranniska och/eller oljerika sunniarabiska “vänners” förmåga att få USAadministrationen att spilla amerikanskt blod och pengar på att föra fram sina intressen.

Arabledares upprepade uppmaningar — särskilt från Gulfstater — till en “västlig militärintervention” i Syrien har ingenting  med sympati för den syriska oppositionens lidanden att göra. De vill att USAmilitären lägger ut för dom och dör för dom till att genomföra tre mål:

–För det första, att bli av med Assad och hans hatade och kätterska Alawitsekt som länge styrt Syrien, vilket därmed hjälpt till att bli ersatt av en sunniislamsk regim. De utländska islamistkrigare som nu flugits över till Syrien för att bekämpa Assadregimen betalas helt säkert från Saudiarabiska koffertar, Jordanien, Kuwait, Egypten och Förenade ArabEmiraten.

–För det andra, med Assad och Alawiterna förstörda av arabernas’ amerikanska legotrupper, har sunniarabiska ledare kommot att ha slagit ner något av sin starkaste fruktan, det som Jordaniens Kung Abdullah ofta beskriver som en“Shiabåge som går från Iran genom Irak och Syrien till Libanon.” På grund av USAs katastrofala invasion av Irak och Saddam borttagen är bågen idag komplett, och enda sättet att bryta shiabågen är att förstöra Assads pro-shiaregering och ersätta den med en militant sunni- regering.

–För det tredje, med de sunnireligiösa vid makten i Damaskus, kommer militanta islamister uppbackade av Gulfstater att ha förskansat sig vid Israels gränser till Syrien, Libanon och Egypten. Vid det laget kommer bara Jordaniens gräns till Israel att kontrolleras av en regim som fruktar israelerna. När väl den relativt svaga jordanska regimen förstörts — och det blir den— genom de militanta islamisternas växande makt, som Väst ignorerat då man drömt sin Arabiska-Vårdröm, blir mujahedins instängda inringning av Israel komplett

I denna tidigare kontext uppmanar Krauthammer och McCain till militär intervention — som fru Clinton et al har godkänt och i tysthet uppskattar — till att göra interventionen på det sätt Amerikas båda partiers regeringselit alltid gör: underminerar USAs nationella säkerhet; stärker Amerikas islamistfiender; fördjupar de nära-döden sår som riktas mot vårt land på grund av den federala skulden; och därmed blir det fler av Amerikas soldatbarn som kommer dödas.

All denna smärta och förödelse som en intervention av Syrien innebär, det är naturligtvis bara en liten bråkdel av den förödelse som både hemma och utomlands ökar mot Amerika, när väl interventionisterna startar sitt pro-israeliska krig mot Iran.

 

övers Ingrid Ternert

10 mars, 2012

Irakiska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer

Filed under: droger,Irak,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,nya — ingrid @ 23:30

 Irakiska-iranska tonåringar stenade till döds för ”emo” frisyrer-Al-Akhbar 9 mars
Irakiska aktivister visade en bild av en tonåring som brutalt dödats av religionspolisen för att ha en ”emo” frisyr. Åtminstone 90 irakiska tonåringar med ”emo” utseende har under förra månaden i Bagdad blivit stenade till döds av religiösa extremister efter ett flammande uttalande från Inrikesministeriet, som enligt aktivisterna hade kallat detta djävulsdyrkan”.

Iraks Moralpolis släppte ett frostigt uttalande på Inrikesministeriets webbsida som fördömde ”emo-fenomenet” bland irakisk ungdom och deklarerade en störande avsikt att ”eliminera” trenden. ‘Emo-fenomenet’ eller djävulsdyrkan har följts av Moralpolisen som fått tillåtelse att så snart som möjligt få bort fenomenet, eftersom ”det har en förstörande inverkan på samhället och utgör fara”, enligt uttalandet.

”De bär underliga åtsittande kläder med bilder i stil med skallar vilka används på platser formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och utför andra underliga aktiviteter”, fortsatte man. Religiösa extremister fångades av Inrikesministeriet uttalande och har trakasserat och dödat tonåringar med ”konstig” eller ”emo”stil. En grupp beväpnade civilklädda män ledde för några dagar sedan dussintals tonåringar till avskilda områden, stenade dom till döds och placerade därefter deras kroppar i avfallshögar runt staden enligt aktivister.

De beväpnade männen sägs tillhöra ”en av de mest extrema religösa grupperna” i Irak. ”Först kastar de cementblock mot pojkens armar, sedan mot hans ben, därefter kommer den slutliga sprängningen mot hans huvud,och om han då inte är död startar de allt på nytt”, berättar en person som lyckats fly. Iraks moralpolis har fått tillåtelse av Utbildningsministeriet att gå in i Bagdads skolor och plocka ut studenter med sådan utstyrsel enligt uttalande från Inrikesministeriet.

Det exakta dödstalet förblir oklart, men Hana al-Bayaty inom BrysselTribunalen, en NGO som tar upp irakiska frågor, sa att den nuvarande siffran ligger på ”mellan  90 och 100″. ”Det mest störande med detta är att de är så unga”, sa hon. Al-Bayaty sa att mördandet verkar vara utförts av extrema shiamiliser i framförallt fattiga shiareligiösa områden och sa att hon misstänkte att ”det finns en inblandning av Inrikesministeriet i dödandet”.

Foton på offren släpptes på Facebook och skapade panik och rädsla bland irakiska elever. En ung man med långt hår uttryckte alarm mot regeringsförordnade trakasserier av tonåringar med västligt utseende. ”Jag har långt hår, men det betyder inte att jag är homo. Jag är inte mindre man om jag har långt hår. Det går inte att säga att jag är homosexuell för jag har långt hår, utan jag har långt hår för att det är min stil, detta är jag”, sa han till Iraks Al-Sharqiya TVnätverk.

Detta är Al-Sharqiyas rapport: Safiyyah al-Suhail, parlamentsledamot som på torsdagen sa att ”vissa studenter nyligen har arresterats för att de burit amerikanska jeans eller haft västlig frisyr”. Inrikesministeriet har inte avslöjat antalet tonåriga offer, men lagt ut ett efterföljande uttalande som varning till extremister att ”inte trampa på irakernas individuella frihet.”

Nyheten om de fruktansvärda dödsfallen gav en reaktion från Iraks prominenta shiareligiösa, Storayatollan Ali al-Sistani, som kritiserade steningen av de unga männen som en ”akt av terrorism”. Här nedan full översättning av det irakiska inrikesministeriets flammande uttalande: Direktoratet för Moralpolisen inom Inrikesministeriet släppte ett uttalande som lyder ”‘Emo fenomenet’ eller dyrkande av djävulen följs av Moralpolisen, som tillåtits att eliminera [fenomenet] så snart som möjligt eftersom det har en dålig påverkar på samhället och utgör en fara”.

‘Emo’ kommer ur det engelska ordet ‘emotionell’ och fenomenet är populärt bland tonåringar, inte bara i Irak utan i de flesta samhällen. De nyttjar sin uppenbarelse och skepnad och rörelser som metod att uttrycka sina känslor och förkroppsliga sin vilja och syn på livet i sitt uppträdande. Överste Mushtaq Taleb al-Mahemdawi sa: ”Emo-fenomenet upptäcktes för en tid sedan av medlammar av våra styrkor i Bagdad.

En rapport gjordes och den har överlämnats till Inrikesministeriet för godkännande att fortsätta undersökningen och ta reda på hur man får bort fenomenet”. Han tillade: ”Inrikesministeriet tog denna situation mycket allvarligt och fick godkännande från Utbildningsministeriet att ställa upp en plan under mitt fulla överseende och låta oss gå in i skolor i huvudstaden.

Det finns vissa fall där fenomenet sprids, särskilt bland skolor i Bagdad, men vi står inför stora svårigheter i brist på kvinnor i styrkan, som hade kunnat få oss att göra en mer precis undersökning, eftersom fenomenet är mer populärt bland flickor i åldrarna 14 till 18 år”.

”Dom bär underliga, åtsittande kläder med bilder som dödskallar och på plats formade som skallar. De bär också ringar i näsor och tungor och bedriver andra konstigare aktiviteter”.  (Al-Akhbar)

övers Ingrid Ternert

Hur Island slingrade sig ur krisen

Filed under: ekonomi,finansmarknader,IMF,Island,Mänskliga Rättigheter,valuta — ingrid @ 06:01

 

Tidigare publicerad om Islands  ekonomiska kris

9 mars 2012 the guardian.co.uk av Esther Addley

Island ställer sin förre premiärminister Geir Haarde till ansvar för finanskraschen och börjar sin rättegång , där han som dömd kan få upp till två års fängelse för sitt lands ekonomiska kollaps år 2008.

Geir Haarde hade precis före sitt avsked jan 2009 varit Islands premiärminister. Han har nu blivit dömt för sin påstådda roll i landets finanskollaps.

På en liten kulle ovanför Reykjaviks hamn brottas medlemmar av en liten kameragrupp insvepta i många lager vinterkläder och kämpar med snön som kommer emot dom i ett försök att filma en kort komisk sketch. Innehållet i skiten, säger någon, är ”en luffare som lever i parken och försöker sälja biljetter till showen till vansinnigt höga priser ”.

Showen ifråga äger rum i en vit byggnad bredvid, och skämtet visar det faktum att tre och ett halvt år efter det här som helt enkelt är känt som ‘kraschen’, har islänningarna den hårda vägen lärt sig, att då allt kommer omkring det inte går att värdera något värdelöst bara genom att prissätta det och sedan lägga till nollor.

Nu kan man inte säga att det som händer inne i den vita byggnaden – Reykjaviks Kulturhus – inte på sitt eget sätt är en brännande biljett.

I ett snyggt tidigare bibliotek på första våningen med träpanel samlas för första gången i landets historia en särskild brottsmålsdomstol. Avsikten är att döma Islands förre premiärminister Geir Haarde för den uppseendeväckande ekonomiska kollapsen i oktober 2008, som lett till den lilla önationens katastrofala bankrutt.

Haarde som är 60 år gammal är till dags datum den enda politiker i världen som är anklagad för kriminalitet under finanskrisen. De anklagelser som han förnekar inbegriper ”allvarligt förbiseende av sina skyldigheter … inför de stora risker som tornar upp sig över Islands finansinstitutioner och finansdepartement, en fara han känt till, eller åtminstone vetat om”.

Om han dömts, kunde han få upp till två års fängelse.

Om världen skapats av finanskollapsen, skulle effekten på Island ha framkallat krampryckningar. Som en av de fattigaste länderna i Europa som före år 1990 inte haft någon egen aktiemarknad, satte Island under åren efter millenumskiftet igång att återuppfinna sig själv som globalt finanscentrum, det som beskrivits som ”ett av de renaste experiment som den finansiella avregleringen någonsin genomfört”.

Politiker privatiserade successivt Islands naturresurser och avväpnade landets reglermekanismer, satte fart på en ekonomisk bonanza för sina bankirer och en blandning för sina medborgare till den idag bekanta toxiska cocktailen av enorm kredit, en slapp finansiell kontroll och en outtalad kollektiv överenskommelse om att inte ställa alltför många frågor, utan bara fortsätt spendera.

Under 2007 toppade Island FNs utvecklingsIndex för människor som det mest utvecklade i världen. Dess tre stora banker, kontrollerade av en liten elitgrupp, hade på papperet ett värde av mer än 10 gånger landets GDP. ”Jag hade trott att Island kunde bli ett internationellt finansiellt centrum”, sa Haarde som var premiärminister år 2006 till domstolen. ”Ingen av oss vid den tiden såg att det var något lurt inom banksystemet”.

De tre bankernas kollaps gjorde att landet måste ta ett nödlån av IMF, vilket var ”den mest fruktansvärda chock”, säger Silla Sigursgeirs-dottir, biträdande professor i offentlig rätt vid universitetet på Island.”De första två veckorna i oktober [2008], var som himlen hade fallit över våra huvuden. De flesta människor visste inte någonting om detta.” För att i förväg räkna ut vad som annars skulle hända, tvingades landet att införa starka nedskärningar av offentlig service, och många familjer fann plötsligt att de blivit mycket fattigare.

Det har lämnat en bitter smak, säger hon. ”Känslan av orättvisa är här mycket stark, för folk känner sig lurade. De har hållits i skymundan och blivit lurade.”Vi fick höra att världen aldrig tidigare hade sett några entreprenörer som dessa. Detta predikades av folk i ansvarig ställning, som presidenten.

”När människor plötsligt insåg, vad i helvete pågick här? togs de på sängen. Hur kunde jag någonsin ha trott på detta?” Hon poängterade, som alla jag talat med, att Island är ett litet land – med 320 000 invånare, som bara är lite större än Hull. Bedrägeri känns mycket mer personligt då alla känner alla.

Margre Tryggvadóttir, då litteraturteoretiker och utgivare, bodde utomlands till år 2008 och säger hon hade kliat sig i huvudet över hur ”islänningar kunde åka utomlands och leva som miljonärer. Det fanns många ögonblick då man hade läst något eller upptäckt något och tänkt, så här ska det inte kunna fungera.”

Islands hela politiska elit misslyckades anser hon, i att hålla de exekutiva eller bankerna till ansvar. ”Jag var bara en vanlig person därborta som tog hand om mina barn och arbete, men efter kraschen kände jag precis som hela min existens var grundad på en lögn”.

Arg och uppfordrande stod hon inför Alltinget, Islands gamla parlament och blev vald till parlamentsledamot under 2009 under protestvågen, som såg Haarde sparkad till förmån för nuvarande premiärminister Jóhanna Sigurðardóttir. Det var landets parlamentariker, stärkta av landets konstitution, som tog fram en märklig lag som många trott var föråldrad och försökte åtala fyra av de huvudsakliga politiska spelarna.

Efter en serie legala utmaningar och politiska bekännelser kunde anklagelser göras enbart gentemot Haarde.  Tryggvadóttir röstade för åtal, och blev besviken att detta inte gällt de andra tre. ”Vissa människor har naturligtvis sagt att det är vansinnigt att beskylla en man för detta, och där ligger nu en del sanning.

”Kraschen var naturligtvis resultatet av en massa saker, inte bara en mans fel, som ett tag varit premiärminister.”Ännu anser hon emellertid att det var väl värt. ”Jag anser att det är mycket viktigt att ta fram sanningen, även inför vanliga islänningar som känner att det här inte var OK.”Ingen vill säga, ‘Jag var ansvarig för detta som gått så fel, och jag måste leva med det.’ Varenda en säger, ‘Det var någon annans fel.’”Jag tror inte vi kan leva här och uppfostra våra barn såvida vi inte kan känna att det finns någon slags rättvisa.”

Då ilskan mot bankerna är handgriplig, tror emellertid några få legala observatörer att det fanns stor chans att Haarde ställs inför domstol; många människor säger de inte vill se den förre premiärministern råka i fängelse – ett erkännande om att han var ansvarig skulle räcka.

Kundvagnar och cafékunder trotsade vinden i Reykjavik snörpte stort på munnen eller ryckte på axlarna, när det fick frågan om åtalet. Sunna Magoll är typisk – hon förlorade sitt jobb som biträde i ett hem för äldre på grund av nedskärningarna inom den offentliga sektorn, och säger att hennes mor som är hårfrisörska förlorade 80 000 iskr (£400) av sin inkomst under loppet av en månad.

Och ändå, ”när allt detta var på nyheterna slutade jag titta på dom”. Är hon arg? Hon rycker på axlarna. ”Jag lever ett bra liv även om jag har mindre pengar.” Som många andra är hon mindre villig att skylla på Haarde än på Davíð Oddsson, statsminister i 13 år till år 2004, som ordförande i ‘Islands centralbank vid tiden för kollapsen.

Oddsson är en av de tre mot vilka anklagelserna fallit ihop. Han är nu redaktör på Islands största tidning. Eirikur Bergmann, ledare för ‘Centrum för europeiska studier’ på Bifrostuniversitetet på Island, ser Haardes rättegång som något ”vida signifikant”. Men han betonar att detta är den enda i en serie processer som ”markerar uppståndelsen inte enbart i Islands ekonomi utan i dess samhälle”. De inbegriper kriminella åtal mot ett antal bankdirektörer och fortfarande pendlar debatten över Islands möjliga inträde i EU, och omarbetningen av konstitutionen, en process där han är personligt engagerad och varifrån han gjort ett kort avbrott för vårt möte i ett café i Reykjavik.

Helt säkert kommer ekonomin på Island att kämpa sig tillbaka – den har vuxit med 1.9% bara under det sista kvartalet, medan Fitch ändrade kreditvärdet förra månaden från skräp till investeringsgrad BBB+. Men Bergmann säger landet måste komma ifrån ruinerna av sin kollaps till ”närapå ett nytt samhälle, så det på ett särskilt sätt blir något annat än vad det var förr” – mindre elitistiskt, mer öppet, mer demokratiskt.

I denna kontext känns Haarde-rättegången ”som en verklig cirkus. Ingenting är någons fel. Då den ännu inte gett vad den varit avsedd till, att få något slags avslut och förståelse för vad som skett. ”Inte som straff, men för att en gång för alla säga att detta är vad som hänt, och nu kan vi gå vidare”.

 

övers Ingrid Ternert

2 mars, 2012

Härförare Clinton erövrar världen

Filed under: Afghanistan,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,nya,USA — ingrid @ 21:48

‘Assad kan Klassas som krigskriminell’ – Clinton

28 februari, 2012

‘Jag, Putin’ En blick från insidan på Rysslands åldrande, ensamma ledare

Filed under: ekonomi,Europa,Mänskliga Rättigheter,media,NATO,nya,religion,Ryssland,terrorism,Tyskland,USA — ingrid @ 05:52

‘Jag, Putin’ En blick från insidan på Rysslands åldrande, ensamma ledare
av Markus Brauck och Matthias Schepp NDR/cine centrum

Världen är van vid Vladimir Putins machobilder på björnjakter, valharpunering eller flugfiske.

En tysk dokumentärfilmare fick nyligen oväntat möjlighet att komma i kontakt med den ryske premiärministern. Och han fann en ensam, åldrande och överraskande sympatisk man.

Två män talar för tillfället inte till varandra. En är Vladimir Putin, Russia’s strongman premiärminister, och den andre är Hubert Seipel, en tysk dokumentär-filmare. De har precis haft ett vänligt samtal inför kameror i en mycket kameravänlig scen tagen i en regeringslimousine då man hastar genom avspärrade gator i Moskva.

Putin är på ett glatt humör och skrattar mycket. Men när intervjun sedan minskar och konversationen plötsligt ebbar ut och inte lämnar kvar något annat än tystnad mot bakgrund av de byggnader man hastar förbi i den ryska huvudstaden Moskva.

Putin tittar ut genom fönstret med en spänd blick och pressar samman sina läppar. Seipel rör vid hans kind. Båda män ser inte ut att trivas särskilt mycket. Scenen varar bara några få sekunder, och Seipel använder den enbart till en utsträckt version av sin film.

Men den visar perfekt hur svårt det är för dessa båda män — vilka inte har något gemensamt förutom filmen — att plötsligt tala med varandra om ganska känsliga frågor. Seipels försök att på något sätt närmare sig Putin är tröttande för dom båda.

Det innebär den första av flera längre intervjuer som gjordes med den mäktigaste mannen i Ryssland för hans film ”Jag. Det är den första av flera långa intervjuer som Seipel gjort med Rysslands mäktigaste man som skulle upp på tyska ARD allmänna TVnätverk 27 feb kl 10.45 pm Varenda ett innebär en svår balansakt.

Båda män försöker utnyttja den intima känsla som intervjun har skapat till sin egen fördel, och ändå vet var och en av dem att den andra också gör detsamma.

En sällsynt glimt bakom scenen. Den mäktiga ryske politikern har aldrig på film varit föremål för ett så intimt porträtt, och säkerligen inte ur en Västjournalists synvinkel, som kan redigera fotot som det passar.

Putin låter i normala fall inte journalister komma alltför nära. För honom är journalister inget annat än skumma agenter med sin propaganda, där han ofta visas upp i Formel-1 bilar eller jaktplan.

Kremls mediapool, en grupp av mer än två dussin handplockade journalister, som följt med Putin under hans offentliga framträdanden. Journalisterna tillbringade ofta timmar med att spela biljard i hans residens utanför Moskva medan man inväntade den kroniskt sena Putin.

En del av dom var helt klart avundsjuka, då han hade beslutat ge vissa av dom en sådan oöverträffad tillgång till Seipel och intervjuer, där ingenting legat utanför gränsen förutom Putins privatliv.

Filmmakaren lyckas etablera en avsevärd intimitet med premiärministern, som än en gång siktar in sig på att bli president, men utan att ha blivit tagen av honom. Han lyckas också bryta igenom den fasad som Putin hade kunnat hoppas på att få visa upp. Putin spelar den tuffe killen, medan Seipel visar att där finns en särskild vekhet och sorg om att alltid behöva spela denna roll.

Bild och Verklighet

Det tog Seipel två-och-ett-halvt år att förbereda denna film. Han skickade frågor till Kremls presstjänst, medan man samtidigt använder en andra, privat förbindelse till någon som åtnjuter Putins förtroende. Under två år hände ingenting.

Men därefter inbjöd Putin Seipel på besök.
Seipel är en erfaren politisk filmmakare. Han har gjort dussintals dokumentärer om komplexa frågor, från kriget i Kosovo till mutskandaler och har vunnit prestige-fyllda TVpris.

Även om han först inte tog Seipel på allvar, kom Putin att gradvis acceptera filmens idé. Själva dokumentären är ett avsteg från de officiella bilder, man är alltför bekant med. Istället erbjuder den en titt bakom maktens scen och riktar frågor om hur det exakt är att vara Vladimir Putin.

Scenerna som Seipel framställer erbjuder ett klart svar: Det är ensamt. I en scen ser man Putin öva ishockey ensam under natten i en tom arena. I en annan är han på morgonen vid poolen, bara i sällskap av sin svarta labrador retriever Koni, som slickar premiärministerns ansikte.

Sedan är det Putin som spelar ishockey under natten, den här gången med ett team av sina livvakter som spelar mot Dmitry Medvedevs livvakter, men utan den ryske presidenten.

Under en paus ser man Putin sittande för sig själv, och se gammal och trött ut. Och där finns Putin som går till ett styrelsemöte – också ensam.

Det spelar verkligen ingen roll var han befinner sig — även på en manlig jaktresa med vänner i avlägsna Sibirien — Han har alltid någon slags säkerhetsbuffert runtom-kring sig, vilken lämnar Putin att alltid sitta för sig själv.

Premiärministern försöker visa upp sig som en vältränad 59-årig, topptrimmad och manlig, viril och motsatsen till sin företrädare som president, den flabbige drinkaren Boris Jeltsin. Det är då allt kommer omkring den djupare meningen i
uppvisningen av Putins alla bilder på björnjakter eller flugfiske, som vi är så bekanta med.

Men i Seipels film, kommer detta inte längre som vore det virilt, utan snarare tröttande och glädjelöst. Seipel presenterar en bild av en man som envist håller borta en fysisk nedgång. Det är särskilt tydligt då den visade ansträngningen är en
bluff.
Till exempel, finns det en scen i vilken en yngre kvinna lägger Putin på rygg under en judomatch i hans gamla klubb i St Petersburg.

Putin visar helt klart att han inte kan acceptera detta nederlag och känner sig istället föranledd att ta revanch, genom att genast slänga ner henne våldsamt på mattan.
Vanligen hårdhänt med media

Seipel säger att Putin ”vill bli förstådd,men kan inte förstå varför vi inte förstår honom.” Med sin film är Seipel i första hand intresserad av Putins psykologi.

Där finns ett talande ögonblick då Putin blir tillfrågad om varför han gick in för judo i sin ungdom. Det var ett ”verktyg”, svarade han, ”för att hävda min ställning bland packet”.

I Seipels film är Putin ett gatubarn — smart och brutal om nödvändigt — som banat sig väg upp till toppen och ändå fortfarande inte passar in bland eliten.

På kvällen till galaöppningen av BolchojTeatern i Moskva, ser man Medvedev sittande på czarens balkong, högt ovanför den ryska huvudstadens välbärgade invånare vid orkesterdiket nedanför. Och vad gör då Putin? Han tränar ensam på isrinken för att träffa pucken.

Putin brukar i vanliga fall inte tänka så mycket på journalister. ”Han är förhäxad av konspirationteorier och tror att varje journalist kan köpas”, säger Nikolai Svanidze, en historiker och välkänd rysk TV-journalist.

När för en månad sedan premiärministern samlade de mest inflytelserika chefsredak-törerna till sitt kontor, gav han en reprimand till Alexei Venediktov, chefredaktör för den kritiska men inflytelserika nyhets- och radiostationen ‘Eko Moskva’, för att ”från morgon till kväll hälla skit över mig”.

Tisdagen den 14 februari sparkades stationens högsta ledning, inklusive dess högste chef Venediktov, som svar på Kremls påtryckning.

Lika överraskande låtsas Putin ha ett öppet sinne, i väl medvetande om att han inte skulle kunna ta om hand om tyska televisionens reporter på samma sätt. Men han sa bara helt kort: ”Vi har aldrig talat om det”.

Putin fångade på sitt eget sätt in filmaren och hans kameraman för att gå ur bilen och följa med honom. Trots att han aldrig är gnällig, har han visat han gillade Seipel och ibland spontant bjöd in honom under flera timmar över en middag,dock utan kameror. ”Politiskt sett är han ljusår från mig”, säger Seipel.

”Det har också tagit mig en stund att gradvis förstå vad som får honom att ta fel. Ändå kan jag inte säga att jag inte gillar honom som människa”. Putin sa han ville visa dom något speciellt och ledde dom längs en smal stig till sitt privata kapell, där han berättat för dom om sin tro och hur hans mor i hemlighet fick honom döpt.

Frestelsen att fokusera på dessa bilder på en mycket privat Putin måste ha varit fantastisk. Men Seipel kände att scenen var alltför privat, så han tog helt enkelt inte med den i sin film.

övers Ingrid Ternert

20 februari, 2012

Interventionshot och Al-Qaida inom oppositionen fullkomnar verklighetens Syrien

Filed under: Afghanistan,CIA,Frankrike,Iran,Israel,Jordanien,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,nya,Palestina,Saudiarabien,USA,vapen — ingrid @ 23:11

Det finns redan en pågående invasion i Syrien där Nato har en kommandocentral mycket nära den turkiska gränsen. Rapporter om detta kom för månader sedan.

Minns att Nato har ett kommando-kontrollsystem där i Hataiprovinsen mycket nära gränsen. Det är en kanal för underrättelser tvärs över den turkisk-syriska gränsen, naturligtvis om vapen som finansieras av GCC, Gufstaternas samarbetsorganisation, där saudier och särskilt khatarer också är inblandade med underrättelser. Och dessa har övervakare och tränare på marken. Plus ännu ett samband nära den libanesiska gränsen.

Där finns två vägar. Den ena till Damaskus förstäder och den andra till Homs. Detta har pågått i åtminstone tre, fyra månader. Man startade vid okt-nov förra året. Utländska infiltratörer är redan där. Då det gäller den syriska National-Kongressen fick man stöd av franska Nicolas Sarkozy och av engelska David Cameron, av den turkiska regeringen och av Khatar. Där finns också den fria syriska armén, men trovärdiga analytiker i Europa, inklusive London, säger att den vare sig är fri eller armé.

Det är bunt gerillagrupper infiltrerade av AlQaida som har observatörer och tränare på marken. Så de utländska styrkorna är redan där. Och vad gäller den syriska NationalKongressen har man direkt stöd av Nicolas Sarkozy, David Cameron, av den turkiska regeringen och av Khatar. Där finns också den fria syriska armén. Även om den vare sig är fri eller armé.

Det är en bunt gerillasoldater infiltrerade av folk knutna till AlQaida av salafi-jihadister. Så den utländska inblandningen är redan där, och det kommer bli mycket mer hårdfört framöver. För araberna och GulfsamarbetsGruppen med 6 % monarkier säger att ja, vi kommer beväpna dom mer och mer.

Medan Ryssland och Kina försöker övervaka konflikten, startar Nato och vissa Arabstater vängrupperna ‘Syriens vänner’. Fast med vänner som dessa, se bara listan med Usa, Storbritannien och Frankrike, de tidigare kolonialmakter som verkligen också delat upp Syrien, åtminstone bland sig själva. Den cancer som började för ett århundrade sedan, är fortfarande fast i regionen.

övers IT

14 februari, 2012

En attack mot Iran måste stoppas!

Filed under: Afghanistan,FN,Irak,Irak,Iran,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Miljö,NATO,Storbritannien,Syrien,USA — ingrid @ 04:14

 

 Då US och UK växlar upp för ännu ett sanslöst krig i MellanÖstern, är en sak säker – Det kommer att sluta i katastrof.  av Andrew Murray 4 feb 2012 The Guardian

 –  Det angloamerikanska beroendet av aggression har ännu inte sparkat igång sin vana. Gruppen som fått till en chockartad förödelse och Operation Evig Rättvisa lägger in en högre växel för ännu ett genombrott för att vinna ett sanslöst krig i MellanÖstern.

Denna gång är målet Iran, förevändningen för regimens imminenta innehav av kärnvapen. Men vissa saker är ändå desamma  – de leder till slakt och slutar med förödelse.

En kort rekapitulering av det anglo-amerikanska ”kriget mot terrorn” i MellanÖsternst, 2001 till dags dato: Afghanistan ockuperades för att ”få bort terrorismen” men med många tusentals döda efter det, har terrorn spritts till Pakistan och därutöver, och lämnat Kabul med världens mest korrupta regim.

Irak blev invaderad för att avväpna Saddam Hussein på de vapen han inte hade. USAtrupperna drogs till slut tillbaka och lämnade miljoner döda eller tvångsförflyttade, och ett förött land i en ickefungerande sekteristisk misär.

Libyen, långt ifrån ett krig som har gått bra, blev bombat för att ”skydda civila” med resultatet att 30 000 dött och ytterligare tusentals är kvar i fängelse och rapporteras torteras av den Nato-installerade regimen.

”De kan inte vara så korkade” är därför inte något oresonligt svar på spekulationen om ännu ett krig i Mellanöstern. Men så är vi där igen.

USAs nationella underrättelsechef James Clappers tomma påstående, att Iran förbereder attacker i själva Usa  – även utan en 45-minuters varning, är ett uppenbart – tecken bland många, att den välkända mediakoalitionens spöklika propaganda återigen lagt in högsta växeln, och säljer ännu en tuppaktig konflikt.

En attack mot Iran kommer inte att stoppa regimen från att skaffa kärnvapen, om man så skulle önska. Det hade bara kunnat göra det än mer troligt, att man då beslutat skaffa dom och så småningom helt säkert kommer att lyckas. Längs vägen är det tusentals fler som ska dö, konflikten i regionen utvidgas, oljeleveranserna kommer att avbrytas och den iranska regimen stärkas internt.

Iran är inte någon liberal demokrati. Frågan är bara vilken , då den Arabiska Våren kommer, blir det än mer troligt att det iranska folket själv ägnar sig åt denna, än en utländsk attack sponsrad av SaudiArabien, som på sista tiden varit slaktaren av Bahrains demokrati. Det centrala  skälet för en attack mot Iran besjälas av beslutet att Washington och dess allierade har rätten att dominera vad som ska hända i MellanÖstern.

Det är argumentet som Matthew Kroenig kommer med i en artikel i ‘Foreign Affairs’. Han  som till för sex månader sedan var Pentagons särskilda rådgivare om Iran. Artikeln har helt enkelt titeln ‘Dags att Attackera Iran: ”Ett kärnvapenrustat Iran skulle omedelbart kunna begränsa Usas frihet att agera i MellanÖstern … Iran skulle kunna hota varje amerikanskt politiskt eller militärt initiativ i MellanÖstern med ett kärnvapenkrig och tvinga Washington att  två gånger tänka till, innan man agerar i regionen.”

Det pragmatiska fallet mot krig är överväldigande. Men det principiella fallet är till och med starkare än så. Storbritannien och Usa har startat en serie krig i MellanÖstern för inget bättre skäl än att upprätthålla sin kontroll av en region, vars befolkning de inte vågar låta styra sig själva och vara oberoende.

Skulle man kunnat stoppa en attack? Om Storbritannien hade stått utanför, skulle det ha hjälpt till att komma ifrån krigshetsen. Fem brittiska krigsfartyg seglar längs med Usas flotta i Gulfen, och var så säker på att Diego Garcia blir basen för bombslakten – som den har blivit etniskt rensad av Wilsonregimen för precis den här sortens mål.

William Hague har hittills gett sitt stöd till regeringen för Usas politik. Commons-parlamentarikernas förtjusning över utbytet i den här frågan har lett Jack Straw, vars enda bidrag till diplomatin har varit att marknadsföra det nya konceptet om det ”oresonabla FN vetot” vid tiden för aggressionen mot Irak, då han insisterade på att Storbritannen nu inte skulle agera utan ett klart FNmandat.

Miljoner brittiska människor gick fredligt och demokratiskt emot Irakkriget och blev ignorerade av Tony Blair. Han fick sitt krig men förlorade som result sin politiska tyngd, rykte och jobb, i nu nämnd ordning.

Dagens anti-krigs kampanj behöver ta lärdom av ‘Occupy’-rörelsen och Storbritanniens Uncut likaså, vilket bryter partiernas dubbla parlamentära konsensus för krig, som så katastrofalt har visats under 2003, om nu krigscykeln ska kunna ta slut. En nationell aktionsdag den 11 februari mot att attackera Iran ska bli starten.

 

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress