Fredskoalitionen Göteborg

- av Carsten Jensen om Afghanistankrigets nio dogmer Aftonbladet Kultur 14 juni

 I åtta år har vi befunnit oss i krig i Afghanistan och de senaste två åren har varit blodiga. Kriget har kostat 31 danska soldaters liv och allvarligt invalidiserat över hundra. Ändå talar vi nästan inte om det. Är kriget i Afghanistan ett obekvämt krig och det är därför vi inte vill ta ställning till det i annan form än opinionsundersökningarnas anonyma, till intet förpliktande handuppräckning?

Är det så att det mesta som sägs och skrivs om kriget inte har ambitionen att göra oss medvetna om det, utan i stället förhindra dess brutala verklighet från att kollidera med vår egen självbild? Och om det förhåller sig så, vilka dogmer är det då som styr vår uppfattning om kriget?

Den viktigaste dogmen om kriget i Afghanistan bottnar i vår historia. I 150 år har vi inte varit i krig, och vi har kompenserat för vår känsla av militär underlägsenhet med en motsvarande känsla av moralisk överlägsenhet. Vi är egentligen inte svaga. Vi är bara goda, och därför ger vi oss inte hän åt krigiskt poserande och stora kanoner.

Det är inte i vapenförråd som en nations storhet kan beskådas, det är i folkets hjärtan och det är som representanter för denna illusoriska självuppfattning som våra pojkar befinner sig i Afghanistan. Innanför uniformerna är de pacifister och skjuter bara i nödvärn. De är i första hand där för att hjälpa. De är öppna, vänliga, tillmötesgående, förstående, känsliga, toleranta, kort sagt en inkarnation av alla de danska dygder som här koncentreras under en och samma stålhjälm.

Våra pojkar är dessutom alla förkämpar för kvinnofrigörelse och älskar barn. Denna uppfattning får under inga omständigheter bli ifrågasatt, då det skulle kränka såväl soldaternas självbild som nationens. Den andra dogmen hänger tätt samman med den första. Soldaterna vet alltid bäst. Journalisterna är oftast bara utsända en vecka åt gången i högst fjorton dagar. Soldaterna är där i sex månader och förberett sig grundligt månader i förväg.

Om en journalist därför känner skepsis inför soldatens uttalanden eller till och med konstaterar motsägelser mellan det han hör berättas om och det hans ögon berättar för honom, är det soldaten som har rätt. Soldaten befinner sig konstant i farozonen och står för sina ord med sitt liv. Att soldaten alltid vet bäst är den naturliga slutsatsen. Den tredje dogmen är också den starkt knuten till en dansk självuppfattning.

När det gäller Nato-styrkornas krigföring i Afghanistan är danska trupper det stora undantaget i den mening, att ingen kritik av krigföringen kan ha dessa som adressat. Det händer att brittiska och amerikanska officerare tecknar en mycket mörk bild av situationen i Afghanistan och riktar hård kritik mot de utländska styrkornas insats. Ingen dansk officer eller soldat, ingen försvars- eller utrikesminister känner sig träffad av den kritiken och ingen dansk journalist konfronterar dom med det.

I området danskarna har ansvar för, är talibanerna alltid trängda, på knä, på flykt, nära att slutgiltigt kapitulera, medan de danska pojkarna backas upp av en entusiastisk lokalbefolkning. Varje antydan om att det skulle förhålla sig på annat sätt är tabu. Hösten 2009 riktade den nyutnämnde överbefälhavaren för Nato-styrkorna i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McCrystal, en förintande kritik mot den dittillsvarande krigsinsatsen.

Han pekade på hur Natostyrkorna brutit mot alla de regler som gäller, då en professionell armé ska bekämpa ett folkligt uppror. Nato-styrkorna hade ingen egentlig kontakt med befolkningen, som därför inte kände att de främmande soldaterna var på deras sida eller kämpade för något mål som de kunde identifiera sig med. Soldaterna måste därför leva med befolkningen, dela dess villkor, ta sig ur de bepansrade fordonen och framför allt upphöra med de ständiga angreppen från luften.

Men McCrystals kritik gav inte upphov till vare sig självrannsakan eller kritiska frågor i den danska debatten. Alla från försvarsminister till press förteg till synes självbelåtet hela saken. Den fjärde dogm som präglar vår uppfattning är att Afghanistan varken äger någon historia eller kultur. Det är självklart en polemisk formulering, men den bottnar i det enkla faktum, att det man väljer att inte veta om på sätt och vis inte finns.

Det dör inga människor i Afghanistan. Det är den femte dogmen. Hur många människor som de danska styrkorna slår ihjäl vet vi inte, dels på grund av att talibanerna alltid för bort sina döda och att det därför är svårt att klargöra antalet, dels för att truppen aldrig skulle drömma om att berätta det. Ett någorlunda rimligt antagande är, att varje ny grupp soldater som sänds till Afghanistan för sex månader, dödar mellan 50 och 100 talibaner och lokala bönder. Därtill kommer ett mindre antal kvinnor och barn.

Räknar man lite på afghanska familjers storlek och de lokala klanförhållandena, betyder det förmodligen att talibanerna varje år kan räkna med någonstans mellan 500 och 1000 nya, starkt motiverade rekryter som tar geväret i hand då de har dödade familjemedlemmar att hämnas. Och så kan det fortgå, soldat efter soldat, år efter år i ett utsiktslöst evighetskrig. Det är detta försvarsministern och den danska pressen beskriver som att ”det går framåt i Afghanistan”. Talibanerna är bara mördare. Så lyder den sjätte dogmen.

Det finns bara ett skäl till talibanernas krig mot oss: talibanerna är besatta av mordiska impulser. De dödar för att de är mördare. Eller i en lite mer politisk version: de är besatta av fanatism. Sådana är islamska fundamentalister: likgiltiga inför såväl sina egna som andras liv. I vart fall ligger deras eventuella motiv bortom vår horisont, och varje försök att tillerkänna dom begripliga grunder för sina handlingar är en förnekelse av det uppenbara: De är inte människor som vi och det är därför legitimt, kanske till och med en moralisk plikt, att döda dom.

Är det bara för att det i Afghanistans krigshärjade provinser är livsfarligt att befinna sig någon annanstans än i ett bepansrat fordon, som vi aldrig får några rapporter om kriget sett från lokalbefolkningens perspektiv? Är det inte också för att deras levnadsvillkor och tankar helt enkelt inte intresserar oss, och att vi genom att stämpla talibanerna som ondskans agenter tror att vi redan vet allt det vi behöver veta?

Den sjunde dogmen lyder så här: Vi är här för att skapa demokrati och Afghanistans största problem är korruption. Så här lyder tankegången: Om bara afghanska ämbetsmän kunde låta bli att ta emot mutor och Karzai kunde hålla sina fingrar borta från rösträkningen vid val, så skulle det vara i hamn och en demokrati efter dansk förebild vara född mitt i Centralasien. Korruption är ett problem endast där det rent faktiskt existerar en lag som alla är tvingade att följa. I Afghanistan finns emellertid ingen central statsmakt som med hjälp av polis och armé kan garantera att lagarna i landet respekteras.

I stället existerar runt 2 700 miliser, som med över 180 000 beväpnade män åtlyder ungefär lika många olika krigsherrar. I denna situation där godtycke härskar är det absurt att tala om korruption. Det finns helt enkelt ingen centralmakt, eller ens något system av allmänt gällande lagar som kan överträdas. Så länge krigsherrarna har sina egna privata arméer är det konstitutionellt omöjligt för Karzai att bygga upp en fungerande statsapparat.

Om vi inte skjuter dom där, så kommer de hit, lyder den åttonde dogmen. Påståendet dyker upp när alla andra argument för kriget kommit på skam och vi inte längre kan tro på godnattsagor om kvinnofrigörelse och demokrati. Det handlar om att skydda oss själva. Det man säger är, att kriget i Afghanistan ger en legal möjlighet att skjuta på muslimer och hålla beståndet av kamelknullare, dadelplockare och klitorisskärare samt incestuösa fäder, bröder och farbröder nere på en passande nivå.

 Vi är helt enkelt där för att slå ihjäl. Se på de fem dödade talibanerna i en bergsklyfta i Helman, utslitna, magra bönder, som med stor säkerhet också är analfabeter. De skulle inte ens kunna finna Europa på en världskarta om man bad dom. Att de en dag skulle stå på Nörreport station med en ryggsäck full med dynamit är lika sannolikt som att det ut ur deras döda kroppar ska växa vingar som skulle bära dom direkt upp till Paradiset.

OK, men bilbomben på Times Square i New York då? Faisal Shahzad som bombmannen heter fick inte utbildning i ett träningsläger i Afghanistan. Det var i ett träningsläger i Pakistan som han lärde sig sin fumliga fingerfärdighet med explosivt material. Men det var inte där han fann sin motivation. Han var en välanpassad medlem av den amerikanska medelklassen som plötsligt föll i tankar framför teven, då han såg hur hans trosfränder behandlades i ett krig långt borta.

Den bombman som kanske en dag står på Nörreport station är inte en afghansk analfabet och bonde, som i mörkret på en underjordisk perrong avslutar sin långa resa tvärs över två kontinenter. Han kommer i stället att vara född i Danmark och uppvuxen i en av Köpenhamns förorter, Glostrup, Husum eller Nörrebro. Han är en ung man, som plötsligt fallit i tankar framför ett nyhetsinslag på teve. Ska vi också bomba Glostrup, Husum och Nörrebro?

Här är den mänskligt sett svåraste frågan av alla, som vi därför helt enkelt inte vågar ställa: om vi drar oss ur Afghanistan, betyder då inte det, att de soldater som redan mist livet dött förgäves? Det är Afghanistankrigets nionde dogm, det absoluta tabut. Frågan ställs emellanåt av de drabbades anhöriga. Andra gånger ställs den å deras vägnar, utan att de själva har fått komma till tals.

Jag vill inte hävda att människor som frivilligt väljer soldatgärningen måste vara klara över att döden är en risk i arbetet. Jag tänker heller inte fråga efter exakt vilka av de många skiftande mål i Afghanistan vi strävat efter, som soldaterna dött för: kvinnofrigörelse, demokrati eller bara de något mer svävande begreppen stabilitet eller säkerhet. Jag tänker heller inte hävda att döden aldrig kan vara meningslös, bara man dör för något man tror på, för det förefaller mig inte enbart vara ett undvikande svar, utan också en billig tröst.

Men jag vill ändå säga, att frågan om huruvida soldaternas död är meningslös eller inte, för oss mot en rad tabun i diskussionen om kriget, vilka inte är acceptabla i en demokrati. Om vi anser att varje tal om ett tillbakadragande är ett hån mot de döda och deras stora offer, betyder det att alla krig måste föras fram till den slutliga segern eller det fullständiga nederlaget. Konfronterat med det absoluta som döden är, verkar kompromisserna både tarvliga och oacceptabla. Så kan vi inte tänka.

De drabbade själva riskerar med denna argumentation att åsamka andra samma förlust som de själva lidit, då nya soldater tvingas dö i ett krig med tvivelaktiga mål det inte får ställas frågor kring, för att de dödas minne inte får kränkas. De döda kan inte utnyttjas som argument för kriget. Så enkelt och så hårt är det.

Det är inte de berördas sorg eller förlust som ska styra de beslut vi till slut måste fatta. Men de ödesmättade val som ett krig för med sig får heller inte tas med slutna ögon, på svaga och manipulativa grunder. Det är här mediers stora, fortsatt ouppfyllda förpliktelse ligger…