Fredskoalitionen Göteborg

5 juli, 2013

Putin öppnar Benghazis dörr för Obama

av M K Bhadrakumar från 15 sept 2012                        

Vid en tid då en ‘reset’ mellan Förenta Staterna och Rysslands ligger i limbo, kom det inte precis som nÃ¥gon överraskning, att president Vladimir Putin gjorde ett av sina viktigaste uttalanden under sin fyra mÃ¥naders presidentperiod och drog uppmärksamheten till  gemensamma intressen mellan de bägge stora världsmakterna, i synnerhet Ryssland och Väst om en av de hetaste frÃ¥gorna i dagens världspolitik

- MellanÖstern . Putins uttalande pÃ¥ torsdagen kom  i samband med hans reaktion pÃ¥ terroristattacken mot Usas konsulat i Benghazi, Libyen, och dödandet av den amerikanska ambassadören. Utan tvekan var det ett balanserat uttalande - om än framlagt som ex tempore, anmärkningar till media – för att framföra en dramatisk uppmaning till Ryssland och Väst att tillsammans fÃ¥ den Arabiska VÃ¥ren i rätt riktning.

Kremls uttalande utgjorde, bortsett frÃ¥n hÃ¥rda kinesiska kommentarer, till sin natur att mer kritiskt peka finger och ”Vad var det jag sa” vardagligheter. Var säker pÃ¥ att Moskva ser en möjlighet till öppning för att överbrygga det avbrott, som  öppnat sig i respektive Rysslands och Västs positioner i dylika svÃ¥ra frÃ¥gor som Syrien och Afghanistan - och Iran.

Putin talade en viss tid. Han ”fördömde” den libyska attacken i exeptionellt starka ordalag, kallade den ett ”fruktansvärt  brott” som ligger ”utanför en modern civilisation”. Den vÃ¥ldsamma anklagelsen gjorde klart att Moskva inte strävar efter att dra fördel av Usas predikament i Libyen, men har djupa skillnader i synen ¨på  Natos intervention i det landet.”

Intressant nog har Putin helt ignorerat denna grundläggande realitet, att det bara var västliga interventioner som lett till Libyens radikala islamistgrupper, något som nu kommit att slå tillbaka mot Västs Usa-intressen. Uppenbart beräknade Moskva vid detta tragiska ögonblick det inte vara opportunt att yttra eller komma med med några hårfina hullingar.

‘Vi är alla amerikaner’
Putin fortsatte sedan sitt tal om de ”mÃ¥nga Ã¥siktsskillnader” Moskva haft med Washington under senare Ã¥r, vad gäller ”vägar till att lösa problem i oroliga länder.” Han sa ocksÃ¥ att Ryssland delar denna demokratiska princip om frihet med Usa och kunde hÃ¥lla med Usa, att det finns ett demokratiskt underskott inom ”otaliga politiska regimer”.

Men skillnaden ligger i det respektive ryska och amerikanska närmandet till skapande av en bättre värld. Moskva tror dessa problem behöver lösas med fredliga överläggningar, sÃ¥ att de auktoritära regimerna ska kunna utvecklas i en positiv riktning, en som säkrar social harmoni dÃ¥ det gäller trosuppfattning, religion och etnicitet. Det medges att detta kan bli en ”svÃ¥r och plÃ¥gsam process, som kräver tÃ¥lamod och professionalism”, men där finns inga verkliga alternativ.

Det närmaste Putin indirekt kommit att snudda vid, var den syriska krisen, när han sa att Moskva inte med vÃ¥ld kunde stödja regimens alternativa kurs och yttre intervention. Om beväpnade grupper, sk ”frihetskämpar”, fÃ¥r stöd utifrÃ¥n, kan  det komma att  resultera i ett ‘absolut dödläge’ och ‘regionen sjunker ner i kaos, vilket egentligen är det som händer’.

Putin hade ocksÃ¥ ett indirekt budskap till Egypten. Utan att nämna president Mohammed Morsi vid namn underströk Putin att ledare som Morsi, som lett de efterföljande regimerna, bar på ett”personligt ansvar för det som hänt”. Putin verkade upprepa känslan av oro i Washington, vilket gjort att det tagit Morsi över 24 timmar för att komma med sin första reaktion – och dessutom via Facebook – om mobbens attacker mot den amerikanska ambassaden i Kairo.

I historiska termer har Putin ännu en gÃ¥ng ställt upp och lÃ¥tit sig betraktas som vän – och potentiell allierad – till Usa vid en tid av oro och emotionellt trauma i Washington. Tidigare tillfällen av detta slag var för 11 Ã¥r sedan i efterdyningarna till 9/11 attackerna mot New York och Washington.

Detta sätter än en gÃ¥ng sökarljuset pÃ¥ Putins politiska agenda, att integrera Ryssland med Väst, men som en jämbördig part med ömsesidig respekt och erkännande av varandras legitima intressen i egenskap av stormakter – och efterföljande amerikanska administrations misstag att erkänna de ryska ledarnas rÃ¥dande politik.

Faktum är, att Putins uppsummering av torsdagens uttalande var en känsla av total solidaritet med president Barack Obama: ‘Jag har verkligen väntat mig att denna tragedi – för jag vill betona att det verkligen är en tragedi,  en stress som skapar oro hos oss alla, dÃ¥ vi och vÃ¥ra västliga partner, inklusive Usa, tillsammans bekämpar terrorism – Jag väntar mig verkligen att denna tragedi kommer motivera oss alla till att intensifiera vÃ¥r gemensamma – och jag vill betona ordet gemensamma – kamp mot terrorismen och terroristiska hot.’

Helt klart gick Moskva ut med en viktig signal till Väst, och i synnerhet då till Obama. Det man kan notera är, att  Putin verkligen dragit fördel av attacken mot Obama, av dennes republikanska opponent Mitt Romney över Benghazi-krisen och incidenten, och då avstod från varje slag av direkt kritik mot amerikansk politik i Mellanöstern.

övers Ingrid Ternert

 

2 juli, 2013

Kina beskyller syriska rebeller för tidigara veckas våld i Xinjiang

                                                   

Kina beskyller syriska rebeller för förra veckans våld i Xinjiang av Jason Ditz 1 juli 2013

Kina insisterar, att uigurer får träning av syriska islamister och man har länge haft svårt att hålla den etniska Uigur-befolkningen i schack i den östra Xinjiang-regionen, så förra veckas knivattack mot en polisstation var inte särskilt oväntad. Ändå har kinesiska tjänstemän känt sig nödgade att skylla på någon, och det är då syriska rebeller. Otroligt som det verkar, så  hävdar Kinas statliga media, att krigare från de långvariga utbrytarfraktionerna i Östra Turkestan har lyckats resa hela vägen till Turkiet och ansluta sig till syriska rebeller, där de fått träning och skickats tillbaka till Kina för att utföra attacker.

Utomlands kallar uigurer uppmaningen orealistisk, och noterar att det är näst intill omöjligt för uigurer att ens få ett pass, för att säga över huvud taget komma in i Turkiet och Syrien. Även om det för östturkestanska krigare inte var något oväntat att dyka upp utomlands, så gäller det i vanliga fall det närliggande Afghanistan eller Pakistan, och det är svårt att föreställa sig, hur de alls har kunnat komma hela vägen fram till Turkiet utan dokument.

En envägs proposition för uigurer och även de illegalt kidnappade och släpade över gränsen, likt vissa som sålts till USA efter 2001 års invasion av Afghanistan. Att komma tillbaka till Kina efter att ha varit utomlands är otroligt hårt, och de flesta slutar med att få politisk asyl utomlands.

Detta är inte precis ett helt nytt påstående, då Kina förut anklagat Turkiet för att “rekrytera” uigurer att sälla sig till syriska islamist-rebeller och anklagade al-Qaida för att underlätta deras resa. Det är då svårt förstå, hur sådana kämpar efteråt alls kunnat komma tillbaka till Kina och utföra en attack.

Ändå saknar det inte precis motstycke för östturkestanska krigare att dyka upp utomlands, då dessa vanligtvis befinner sig i närliggande Afghanistan eller Pakistan och det är svårt föreställa sig, hur de alls har kunnat komma hela vägen till Turkiet utan dokument.

Och detta är just hälften av problemet. Att lämna Kina är i grunden ett envägsförslag för uigurer, och även de illegalt kidnappade och släpade över gränsen, i likhet med vissa som blivit sålda till Usa efter invasionen av Afghanistan år 2001, för att komma tillbaka till Kina efter att ha befunnit sig utomlands är oerhört svårt och slutar mestadels med att bli tvingad till politisk asyl utomlands.

Det är inte precis ett helt nytt påstående, då Kina tidigare anklagat Turkiet för att “rekrytera” uigurer för att sälla sig till syriska islamist-rebeller och al-Qaida, till att underlätta deras resa. Då är det svårt förstå, hur sådana kämpar efteråt alls kunnat komma tillbaka till Kina och utföra en attack.

 

övers Ingrid Ternert

28 juni, 2013

Iraks premiärminister Maliki tackar FNs Säkerhetsråd för att ha lyft sanktionerna mot landet. Och ilskan kokar över Turkiets hållning mot Syrien

Ilskan kokar över Turkiets hållning mot Syrien

Iraqi Prime Minister Nouri al-Maliki

 Shejkdömen ökar pÃ¥ sekterismen i Irak 27 juni 2013 ‘Iraks premiärminister Nouri al-Maliki tackar FNs SäkerhetsrÃ¥d’ . Iraks premiärminister Nouri al-Maliki tackar FNs SäkerhetsrÃ¥d, att för mer än tvÃ¥ decennier sedan ha lättat pÃ¥ de fientliga sanktionerna mot Bagdad.

På torsdagen röstade Iraks 15-mannaråd enhälligt för att avlägsna en del av dessa sanktioner, som man lagt på Irak efter att Saddam Husseins styrkor invaderat närliggande Kuwait aug 1990. Efter invasionen och ockupationen av Kuwait deklarerade Saddam, att Persiska Vikens Emirat är Iraks 19e provins.

I ett tal efter Säkerhetsrådets omröstning förklarade Maliki, att “Irak nu är fri från de bindningar man fått av diktaturregimens handgångna.” Han underströk Iraks goda intentioner för bilaterala relationer med alla länder och manade till samtal och bättre relationer mellan regionala stater, för att få ett slut på de växande spänningarna.

”Vi sätter all vÃ¥r förmÃ¥ga till stöd för moderation i regionen och samarbete med alla stater”, sa den irakiska premiär-ministern och tillade-”Irak kan inte engagera sig i politik och polarisering.” Maliki uppmanade ocksÃ¥ FN att fÃ¥ slut på de terroristaktioner som ägt rum i Irak. Han sa att terroristerna dödar folk för att fÃ¥ politisk tyngd. Maliki prisade det irakiska folket för sitt tÃ¥lamod inför sanktionerna och terrorismen.

Tidigare den dagen godkände Säkerhetsrådets medlemmar frågan om saknade kapitel 7-människor. Kapitel 6 i FNstadgan uppmanar till en fredlig lösning på konflikter mellan dessa länder, medan kapitel 7 ger Säkerhetsrådet auktorisation till  sanktioner eller militära interventioner, såvida det är länder som inte möter FNs krav.

Säkerhetsrådets resolution erkände “vikten av att Irak uppnår internationell standard jämlikt den man haft (1990).” Beslutet ses som en större politisk uppgradering av Irak, i och med att landet kämpar för att återställa sin internationella status, efter det Usa-ledda kriget störtat Saddam Hussein i mars 2003.

Irakiska utrikesministern Hoshyar Zebari prisade FNs omröstning och säger att utdraget uttrycker nystart för banden mellan Irak och Kuwait. “Detta är en ny början på relationerna mellan våra båda grannar och broderländer. Det är också ett exempel för andra länder att lösa sina dispyter och skillnader med fredliga medel,” förklarade han.

 Mot ett nytt Irak

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 anklagade president George W Bush Irak för att stödja internationell terrorism och fortsätta utveckla massförstörelsevapen.

USA utarbetade tillsammans med Storbritannien planer på ett militärt anfall med syfte att störta Saddam Hussein och bana väg för en Västvänlig, demokratisk regim i Bagdad. De amerikansk-brittiska planerna mötte motstånd från de flesta av ländernas allierade i Europa och i Mellanöstern. 

 Redan några år före det av FN sanktionerade kriget mot al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, hade kretsar i USAs försvarshögkvarter Pentagon och akademiker och politiker ur det så kallade nykonservativa lägret börjat umgås med planer på kontroll över Irak. De ville installera en regim, som kunde garantera en säker tillgång till irakiska oljan och inte bli ett orosmoment i regionen eller något hot mot Israel.

 Irakiska oppositionsledare i exil uppmuntrade dessa idéer och försåg USA med överdrivna eller oriktiga uppgifter om läget. Vidare pressade Vita Huset sin underrättelsetjänst att ta fram ”önskvärda” bedömningar. I de amerikanska planerna skulle en framtida irakisk regering domineras av dessa exilpolitiker.

 Militär uppladdning
Under andra halvåret 2002 inledde USA, och senare Storbritannien, en stor militär uppladdning kring Persiska Viken. Amerikanska specialförband gick också in i de kurdiska provinserna i norr, där de samverkade med de erfarna kurdiska milisgrupperna. Samtidigt krävde FN att vapeninspektionerna skulle återupptas. USA kände sig tvingad att avvakta med anfall tills dess att krisen behandlats av FN.

FNs säkerhetsråd beslöt den 8 november att Irak skulle få en tidsfrist på 30 dagar för att redovisa alla fakta om massförstörelsevapen och vapeninspektörerna, vilka nu ingick i kommissionen UNMOVIC, fick fria händer. Irak blev varnad för ”allvarliga konsekvenser”, såvida landet skulle vägra samarbete. Inspektörerna leddes av svensken Hans Blix.

 I januari och februari 2003 meddelade IAEA och UNMOVIC att vapeninspektörerna behövde mera tid. De flesta länder i Säkerhetsrådet var beredda att förlänga tidsfristen. Samtidigt försökte USA och Storbritannien, nu tillsammans med Spanien, få igenom en skarpare FN-resolution, att Irak måste uppfylla alla krav före den 17 mars.

 Frankrike och Ryssland var emot ett sådant slutdatum, och Säkerhetsrådet kom inte längre. Den 17 mars gav president Bush ett ultimatum: Saddam Hussein och hans närmaste män måste lämna Irak inom 48 timmar, annars blir det krig. FN kallade snabbt hem sin personal från Irak. Enligt andra uppgifter var det Saddam Hussein, som erbjudit sig att gå i exil, men på villkor som USA inte accepterade.

 Ett kort krig, utan fred

Den 20 mars hade USAs tidsfrist gÃ¥tt ut, och det första anfallet med flyg och missiler gjordes mot Bagdad (dÃ¥ även IT var där som ‘mänsklig sköld’)  Ett par dagar senare gick amerikanska och brittiska markstyrkor in frÃ¥n söder, och den 9 april hade amerikanska styrkor kontroll över Bagdad.

USAs försvarsminister Donald Rumsfeld och hans generaler beslutade anfalla med relativt små markstyrkor från söder,  vilka gjorde framstötar mot Bagdad längs två anfallsvägar. De ursprungliga planerna hade ändrats, eftersom inga större förband kunde anfalla från det kurdiska området – Turkiet hade motsatt sig amerikanska trupptransporter genom landet.

USA-koalitionen mötte hårt motstånd på några platser i söder, medan det starka försvar av Bagdad man hade räknat med, inte märktes så mycket av. De stora förband som funnits i försvarsställningar runt Bagdad hade till största delen skingrats, och även om deserteringar förekommit, handlade det främst om förberedda planer på att ”gå under jorden”, för fortsatt kamp i form av gerillakrig.

 Efter ytterligare några dagars strider i norra Irak intogs Saddams hemstad Tikrit, och president Bush förklarade 1 maj 2003, att de egentliga krigshandlingarna avslutats. Snart uppenbarades ett misstag i den amerikansk-brittiska krigsplane-ringen; avsaknaden av lämpliga styrkor till att upprätthålla ordning i ett land, där det mesta upphört att fungera.

 Alliansens styrkor var inte utbildade att bemöta den omfattande våg av plundring, sabotage, mord och annan kriminalitet som utbröt på flera håll i landet. Vad de amerikanska soldaterna dessutom fått höra av sina ledare var, att de skulle mötas av jublande irakier efter ”befrielsen”.

Iraks armé upplöst – ett växande motstånd

FNs säkerhetsråd antog i slutet av maj en resolution som erkände USA och Storbritannien som ockupationsmakter med rätt att leda övergång till en självständig irakisk regering. USA fattade därefter ett beslut som blev mycket omstritt. Alliansens chefsadministratör Paul Bremer (ledare av CPA – Koalitionens provisoriska myndighet) beslöt att upplösa den irakiska armén. En ny armé skulle istället rekryteras och utbildas under amerikansk ledning.

 Beslutet innebar att tiotusentals tidigare soldater, av vilka många hade kvar sina vapen, inte längre fick ut någon lön. Deras missnöje ledde till våldsamma demonstrationer och sabotage. Men framför allt bidrog upplösningen av armén – istället för att enbart avlägsna de högre befälen och utreda deras förflutna – till ett växande väpnat motstånd och fortsatta kaotiska förhållanden.

En stor andel av Iraks sunniaraber hade varit medlemmar i Baathpartiet. De hade gynnats av Saddamregimen och innehaft flesta statliga och kommunala tjänster. De upplevde nu, hur de helt ställdes åt sidan och ett allt starkare motstånd växte fram med centrum i Falluja och andra städer i den så kallade sunnitriangeln nordväst om Bagdad.

Ledande personer inom Baathpartiet och den upplösta armén drog nytta av sunniarabernas missnöje och samtidigt växte en islamistisk motståndsrörelse fram.

 Över hela landet ökade också besvikelsen över att månaderna gick, utan att den dagliga tillvaron hade förbättrats; och av den utlovade återuppbyggnaden märktes inte mycket. Alltför många irakier tvingades leva utan fungerande vatten, avlopp eller elektricitet. Detta berodde i hög grad på de ständiga sabotagen, där reparerade ledningar snart sprängas eller viktig utrustning stals.

Självmordsattentat och terror

Det mest fruktade inslaget i konflikten för den vanlige medborgaren var de blodiga självmordsattentat, som under de kommande åren allt oftare drabbade oskyldiga civila. I augusti 2003 skedde ett första attentat i större skala, då en lastbil med sprängämnen hade exploderat utanför Jordaniens ambassad. Samma månad angreps FNs högkvarter i Bagdad med en bilbomb, vilket lett till att FN avbröt det mesta av sitt arbete i Irak.

 När Saddam Hussein den 13 dec 2003 hittats i en jordhåla  nära Tikrit, jublade amerikanerna – men det bidrog inte till någon lösning. Det fredliga och demokratiska Irak, vilket USA sa sig vilja skapa, tycktes under följande kaotiska år bli allt svårare att förverkliga. Vilka ska då styra landet?

USAs planer om det som skulle ske efter kriget, har i efterhand visat sig vara bristfälliga, främst på grund av oenighet inom regeringen i Washington och dåliga kunskaper om lokala förhållanden. Försvarsdepartementet Pentagon hade bildat det civila organet CPA (Coalition Provisional Authority), vilket skulle samarbeta med politiker från exilgrupperna, som senare skulle ingå i en irakisk övergångsregim. Några av dessa hade länge befunnit sig i exil och saknade stöd i hemlandet.

 Året före kriget hade USA och delvis Storbritannien, uppmuntrat och finansierat de Västvänliga exilpolitiker, som i sin tur gav USA information om Irak, av det slag amerikanerna nog ville höra, men som ofta inte hade stämt med verkligheten. Pentagon stödde främst Ahmad Chalabi, en sekulär shiamuslim, som USA betraktat som en framtida ledare i Bagdad.

 Chalabi var en omstridd person. Bland annat var han efterlyst i Jordanien för ekonomiska brott. Han ledde Irakiska Nationalkongressen (Iraqi National Congress, INC), en paraplyorganisation som bildats i London 1992 av flera irakiska oppositionsgrupper.

 Amerikanska UD och underrättelsetjänsten CIA satte större tilltro till Iyad Allawi, läkare och shiaarab, som hoppat av från Baathpartiet redan 1975, då han bodde i London. Han deltog 1990 i bildandet av Irakiska Nationella Samförståndet (Iraqi National Accord, INA), som till stor del bestod av före detta officerare inom Iraks militär och säkerhetstjänst, de flesta  sunniaraber. Med stöd från CIA planerade år 1996 INA att störta Saddam Hussein. Kuppförsöket kom att avslöjas och flera INA-anhängare avrättas.

 Kurdiska och shiamuslimska ledare – ocksÃ¥ de bÃ¥da ledande partierna inom det kurdiska självstyret – som stärkts 1992 – skulle delta i utformningen av det framtida Irak: det konservativa Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) och den mer vänsterinriktade Kurdiska Patriotiska Unionen (PUK). I spetsen för KDP stod Massoud Barzani och PUKs ledare var Jalal Talabani. Efter nÃ¥gra Ã¥r av oro och inbördes strider hade de Ã¥r 1998 enats om att dela upp de tre kurdiska provinserna och styra varsin del. KDP hade sitt högkvarter i Erbil, medan PUKs ledning fanns i Suleymania. Efter Saddam-regimens fall började man bygga upp en gemensam administration, bland annat ett regionalt parlament.

 De religiösa shiaaraberna hade två dominerande politiska rörelser. Äldst är al-Dawah al-Islamiyah (Den islamska kallelsen). Under kriget mellan Irak och Iran förföljdes rörelsen hårt, och många medlemmar flydde till Iran, där partiet senare splittrats i en fraktion som ville följa Ayatolla Khomeinis ledning och en mer självständig irakisk gren.

 Medan högsta ledningen var i exil bedrev andra Dawa-medlemmar en underjordisk kamp mot Saddamregimen. Då Nouri al-Maliki blev premiärminister år 2006, blev han också ledare för den dominerande grenen av Dawapartiet.  I iransk exil bildades under 1980-talet också Högsta Rådet för Islamska Revolutionen i Irak (SCIRI). Gruppen byggde upp en stark milis, Badr-brigaderna, med stöd av iranska revolutionsgardet. SCIRIs högste ledare dödades år 2003 av en bilbomb i Najaf och efterträddes av brodern Abdul Aziz al-Hakim. Rörelsen, som 2007 bytte namn till Islamska Högsta Rådet i Irak (ISCI), anses mer pro-iransk än Dawa-partiet.

Oenighet om politiska processen

Det fanns olika uppfattningar om hur den politiska processen skulle hanteras. I juli 2003 tillsatte USA en i huvudsak rådgivande administration, Iraks Styrande Råd (IGC, Iraq Governing Council), som var underställd CPA. Rådet dominerades av de tidigare exilgrupperna, men där satt också fem sunniaraber som inte hade tillhört Baathpartiet.

 Även i FNs säkerhetsråd diskuterades utvecklingen, och enligt en FN-resolution i oktober skulle IGC lägga fram en tidtabell för ny författning och demokratiska val. USAs regering ville ha en snabbare övergång till irakiskt styre genom att först tillsätta en övergångsregering och sedan vänta med parlamentsvalen till december 2005.

 Inga viktiga beslut kunde emellertid fattas mot Ali al-Sistanis vilja. Han står högst i rang bland den shiamuslimska majoritetens fyra storayatollor i Najaf. I motsats till de styrande iranska ayatollorna anser al-Sistani, att de religiösa ledarna inte ska vara del av den politiska makten, men däremot genom uttalanden i viktiga frågor, fatwor, vägleda politikerna.

 Nu lät han meddela att ett parlamentsval borde hållas mycket tidigare, vilket dock hsr blivit svårt mot bakgrund av de tilltagande oroligheterna i landet. Efter samtal med FN-representanter godtog feb 2004 al-Sistani  argumentet, att det var omöjligt organisera rättvisa val, innan övergångsregeringen hade tillträtt i slutet av juni.

 Irak får en ”självständig” regering

Enligt FN kunde ett väl fungerande val hållas tidigast i slutet av 2004. I mars godkände IGC och USAs ”ståthållare” Paul Bremer texten till en provisorisk grundlag (TAL), som bland annat lade fast principerna för de kommande valen till det nationella parlamentet och provinsernas lagstiftande råd. Nu sattes senaste valdatum till den 31 januari 2005.

 Veckorna innan övergångsregeringen skulle tillträda, intensifierades det väpnade motståndet och terrorhandlingarna. Bland annat skedde de första morden på kidnappade utlänningar, förevisade i TV. Den 28 juni upplöstes Styrande Rådet och CPA. Paul Bremer lämnade landet och istället öppnade USA formellt sin ambassad i Bagdad.

 I övergÃ¥ngsregeringen ingick i huvudsak samma personer som suttit i Styrande RÃ¥det samt andra som IGC och USA sÃ¥g som samarbetsvilliga. USAs förtrogne Iyad Allawi blev premiärminister. Det Irak som USA nu förklarade ‘självständigt’ fick ocksÃ¥ en president och tvÃ¥ vicepresidenter, som främst hade ceremoniella uppgifter. FN antog en ny resolution som erkände övergÃ¥ngsregeringen.

 Ayatolla Sistani hade vissa invändningar mot den provisoriska grundlagen, och på hans begäran omnämndes den inte i FN-resolutionen. Detta kritiserades av de kurdiska ledarna, som såg grundlagen som garant för fortsatt kurdiskt självstyre. Den så kallade mannen på gatan var i bästa fall bara skeptisk till Allawis regering, medan motståndsgrupperna och terroristerna betraktade honom som de amerikanska ockupanternas marionett.

 Muqtada al-Sadr – orosstiftare och hjälte.

USAs krigsmakt hade tre mÃ¥nader tidigare – i slutet av mars – varit engagerade i de mest omfattande striderna efter kriget. I den sk sunnitriangeln, väster om Bagdad, avbröt amerikanerna efter en tid försöken att inta staden Falluja, som blivit ett centrum för motstÃ¥ndet.

 Ett uppror bland shiamuslimerna blossade samtidigt upp i Bagdad och i flera städer söderut. Unga män, många arbetslösa från slumområdena, vilka med främst handeldvapen attackerade amerikanerna, ingick i en milis som senare blev känd som Mahdi-armén. Milisen fick sitt namn efter de shiatrognas tolfte imam, som enligt de troende försvunnit, men en dag ska komma åter.

 Ledare för Mahdi-armén var den unge, radikale Muqtada al-Sadr, som tillhör en familj med framstående ”martyrer” – både hans far och farbroder var storayatollor, som hade mördats av Baathregimen. Själv har Muqtada, som aldrig levt i exil, ingen hög religiös utbildning, men han kom att utnyttja det maktvakuum som uppstått efter invasionen och i Sadr-familjens namn utnämnt en rad präster och därmed fått en maktbas i flera moskéer.

 Till skillnad från de flesta andra shialedare var Muqtada öppen motståndare till både ockupationen och den politiska processen. Ali al-Sistani och andra shialedare manade däremot sina trosfränder till lugn, medvetna om att den tidigare förtryckta majoriteten skulle få sina rättigheter tillgodosedda tack vare demokratiska processen. Efter några veckor lyckades de övertala Muqtada att avbryta striderna, men bland shiatrogna hade han vunnit en ökad prestige.

 Anfall mot Falluja – ett stort misstag

Redan i augusti flammade Mahdi-arméns uppror åter upp, och den direkta orsaken var, att den väpnade milisen inte uppfyllt kravet efter mars/april-revolten, att lämna den heliga staden Najaf. Men där fanns också andra skäl.

 Under en lång tid trakasserade amerikanerna Sadr-anhängarna, stängde rörelsens tidning och grep flera predikanter. Muqtada själv riskerade gripas, anklagad för mord. Najafs myndigheter kallade in USAs marinkår. Striderna avbröts inte förrän Mahdi-armén, förskansad i Imam Ali-moskén, accepterat en fredsplan framlagd av Storayatolla Sistani.

 Det södra Irak var nu lugnt inför januarivalen år 2005. Men för att valen skulle kunna genomföras i sunni-triangeln, hade USAmilitären och de nya irakiska säkerhetsstyrkorna planerat en rad offensiver mot städer, där motståndsrörelsen tagit kontroll – vilket visade sig vara ett allvarligt misstag.

 Den jordanske terroristledaren Abu Musab al-Zarqawi antogs befinna sig i Falluja, vilket stadens lokala ledare förnekat, under de förhandlingar som pågick. Regeringen varnade för att den omringade staden kunde intas, och i början av novem-ber, då alla stadsbor förutom ca 25000 hade flytt – inleddes ett storanfall. Resultat: en nästan helt sönderbombad stad, inga ledande terrorister påträffade, men istället flammade oroligheter upp i andra städer. Sunniaraberna upplevde sig nu som än mer marginaliserade.

 Det politiska resultatet: Ledarna i Förbundet för Muslimska Prästerskapet (AMS), som representerar cirka 3 000 sunni-moskéer, uppmanade till bojkott av valen, såvida Falluja skulle angripas. Några av de få sunniarabiska medlemmarna i regeringen avgick i protest.

Sunniaraberna bojkottar första valet- Ett tillfälligt parlament skulle utses vid valen 30 jan, och dess främsta uppgift var att skriva en ny författning för Irak. Den skulle godkännas i en folkomröstning och därefter bli val i slutet av året till ordinarie parlament. Omkring 53 procent av de röstberättigade deltog, men nästan inga sunniaraber. Bojkotten efter Falluja var effektiv, förstärkt av terrorgruppers hotelser att spränga vallokaler.

 Ett stort antal partier gick samman i breda allianser (mer om detta nedan), och som väntat fick den religiösa shiaalliansen egen majoritet, trots att också Muqtada al-Sadr bojkottat valet. De kurdiska partiernas allians tog 1/4 av rösterna och premiärminister Iyad Allawis sekulära allians fick knappa 14 procent.

 Shiaalliansen och kurderna inledde ett samarbete i parlamentet, vilket valde PUK-ledaren Jalal Talabani till president, och senare utsåg man Dawapartiets ledare Ibrahim Jaafari till premiärminister. Hans nya interimsregering gav plats åt sex sunniaraber, trots val-bojkotten.

 Efter långdragna förhandlingar fick sunniaraberna även 15 medlemmar i den kommitté på 70 personer som skulle skriva författningen. Shiamuslimerna och kurderna drev ändå igenom sina krav i texten, och då författningen med ett nödrop var klar strax före folkomröstningen den 15 okt, hade parlamentet gett sunniaraberna löften om, att delar av författningen kunde ändras efter det ordinarie parlamentsvalet den 15 dec.

 Ny författning och nytt val

Trots en del eftergifter till sunniaraberna var deras ledare missnöjda med texten, och de uppmanade sina anhängare att delta i omröstningen och rösta nej. Grundlagstexten kunde avvisas om två tredjedelar av väljarna i tre provinser hade röstat nej – men så skedde enbart i sunniprovinserna Anbar och Salahuddin.

 Det sågs som en positiv utveckling, att sunniarabernas ledande partier och grupper valt att delta också i decembervalet. Även om författningen inte formellt trätt i kraft, skulle Irak nu få ett riktigt parlament (Representanternas Råd med 275 platser) och en regering med fyra års mandatperiod. Även den stridbare shiapredikanten Muqtada al-Sadr valde denna gång att delta.

Över 300 partier och oberoende kandidater var anmälda till valet, och de flesta ingick i någon av de 19 koalitionerna eller partilistorna. De ledande partiallianserna var i stort desamma som vid föregående val, och inom UIA fick Sadr-rörelsen lika stort inflytande som SCIRI och Dawah. UIA (Förenade Irakiska Alliansen) blev åter största grupp, men inte fått någon egen majoritet.

Sunniaraberna var splittrade mellan två stora och några mindre listor, men var jämnstarka med kurderna i parlamentet. Största sunniarabiska allians var Nationella Enhetsfronten (Al-Tawafuq), som består av både nationella och islamska krafter, bl.a Iraks Islamska Parti med band till det pan-arabiska Muslimska Brödraskapet. Enhetsfrontens ledare var sunniprästen Adnan al-Dulaymi.

 Den andra stora sunniarabiska alliansen var Fronten för Nationell Dialog, ledd av Salih al-Mutlaq. I hans allians ingår nationalistiska grupper och den har av vissa betecknats som ”Ny-Baathistisk”. De sekulära partierna inom Iyad Allawis lista fick bara 25 mandat.

Ett sekteristiskt blodbad

Utvecklingen hade under längre tid pendlat mellan å ena sidan mödosamma framsteg med den politiska processen och å andra sidan de gerillaaktioner som försökte sabotera återuppbyggnad av landet och ekonomisk utveckling. De extrema jihadisterna lyckades med sina ständiga terrordåd mot shiamuslimer förvärra splittringen – sekterismen – och trots StorAyatolla al-Sistanis vädjan om lugn, började en shiamuslimsk milis, både Mahdi-armén och Badr-brigaderna, att svara med samma mynt.

 Våldet nådde nya nivåer och började allt oftare kallas inbördeskrig, sedan terrorister – från irakiska al-Qaida eller Baathpartiet – feb 2006 i Samarra sprängde en av shiamuslimernas viktigaste moskéer.

 De hämndaktioner som följde, vilka i sin tur hade vedergällts, orsakade var månad resten av året omkr 2 500 dödsoffer. Med mordvågen inleddes etnisk rensning; särskilt i blandade stadsdelar i Bagdad, där sunniaraber tvingats fly undan väpnade shiagrupper. I juni 2007 utsattes moskén för ännu ett attentat, men vid denna tid hade ändå den omfattande våldsvågen börjat avta.

Politiskt dödläge

De politiska framstegen var begränsade och osäkra, men valet dec 2005 sågs som ett viktigt steg. Sunniaraberna fick en politisk representation i parlamentet, vilken motsvarade deras andel av befolkningen. Optimismen efter decembervalet försvann gradvis, alltmedan oeniga politiker stred om maktens positioner. Först i april 2006 enades man om att utnämna Nouri al-Maliki från Dawa-partiet till premiärminister.

Många ministrar i samlingsregeringen styrde sina departement som egna privata ”shejkdömen” och några hade egna väpnade grupper till skydd. Maliki kunde inte överbrygga sekteristiska motsättningar inom regeringen eller parlamentet, och lagstiftningsarbetet förlamades.

 Under denna tid fick två händelser en stor internationell uppmärksamhet, men de bidrog inte till att minska det oförsonliga motståndet mot USA och regeringen: I juni 2006 dödades Abu Musab al-Zarqawi, ledaren för de framför allt utländska jihadisterna i gruppen ”al-Qaida i Mesopotamien”. Rörelsen som blev alltmer avskydd av den sunniarabiska befolkningen, levde vidare som del av gruppen ”Islamska Staten Irak”.

 I nov 2006 dömdes Saddam Hussein till döden efter en rättegång om morden på 148 shiamuslimer 1982. Saddam hängdes den 30 dec under förnedrande former. Tre av hans nära medarbetare hängdes en tid därefter. Saddams död kom inte att försvaga hans anhängares motståndskamp, under han som antogs vara Baathpartiets nye ledare, förre vicepresidenten  Izzat Ibrahim al-Duri.

 Nya initiativ från USA

I USA hade kraven på en amerikansk reträtt från Irak blivit så starka, att Vita huset blev tvingad att pröva nya initiativ. Den opinion i USA som ville se en tidtabell för en gradvis hemtagning av styrkorna, och föreslagit att grannländer som Syrien och Iran skulle engageras i arbetet för en politisk lösning, vann inte stort gehör hos president Bush.

 Istället beslöt i början av 2007 Vita huset att sända ytterligare cirka 30 000 man, främst till Bagdad för att hejda våldet, vilket skulle ge Iraks regering större möjlighet att genomföra de mest akuta reformerna. USA satte samtidigt hård press på al-Maliki och krävde att denne till halvårsskiftet skulle uppfylla en rad krav, av vilka de fyra viktigaste var:

  • TvÃ¥ lagar om oljeutvinning som ska skapa regler för utländska investeringar och fördela inkomsterna till alla provinser. Ännu sommaren 2010 hade inget av de lagförslag som lagts fram godkänts.
  • Förhandlingar om ändringar i författningen, vilket sunniaraberna krävt, bl.a om graden av federalism kontra centralstyre. I detta ingÃ¥r ocksÃ¥ den svÃ¥ra frÃ¥gan om det oljerika Kirkuk-omrÃ¥det.
  • Baathpartiets medlemmar. Den lag som USA infört Ã¥r 2003 om en sÃ¥ kallad avBaathifiering har bidragit till sunni-arabernas marginalisering.
  • Minst 30 000 av partiets medlemmar inom statsförvaltningen avskedades liksom alla inom armén. I januari 2008 antogs en lag om Ã¥teranställning eller rätt till pension, men sunniaraberna protesterade mot, vad de ansÃ¥g vara en alltför urvattnad lagtext.
  • Val i provinserna mÃ¥ste genomföras, eftersom sÃ¥dana bara hÃ¥llits jan 2005, under den sunniarabiska valbojkotten. Denna folkgrupp saknade därför en rimlig politisk representation i sina hemprovinser. Efter flera förseningar hölls valen i januari 2009.

 Fiender blir ”vänner”

Militärt hade USA åren efter invasionen bekämpat både Muqtada al-Sadrs shiamilis och, framför allt, sunniarabiska motståndsgrupper, men under 2006 inledde man närmande till sunniarabiska klanledare. Allt fler av dessa ville bli kvitt de extremister som i al-Qaidas anda bedrev sitt ”heliga krig”, vilket även drabbat sunniaraber. Flera gånger hade jihadisterna dödat sunniarabiska män, som velat ta värvning i den nya armén eller polisen, eller som försökt motarbeta extremisternas våldsdåd.

 Med början i Anbarprovinsen bildade lokala schejker grupper, sk Sahwa, (Råd för uppvaknandet), vars medlemmar – som i flera fall stridit i motståndsrörelsen – avlönats av USA för att bekämpa dessa islamist-extremister. Flera Sahwa-ledare blev dödade i attentat, men under 2007 minskade våldet avsevärt i Anbarprovinsen, och rörelsen spreds till flera provinser med sunniarabisk befolkning. I slutet av 2008 fanns ca 100 000 man i Sahwa-grupper, av USA ofta kallade ”Iraks söner”.

Denna scenförändring återgav marginaliserade sunniaraber mycket förlorad stolthet, då de fick möjlighet att skapa lugn i sina hemtrakter och med USAs bistånd inleda en återuppbyggnad. Men bildande av Sahwa-grupper innebar också en risk: att de var infiltrerade med extremister, mot vem de innerst inne var lojala, utvecklas de till en parallellarmé, som kommer att vända sig mot regeringsstyrkorna?

 USA övertalade under hösten 2008 Bagdads regering att gradvis överta Bagdadregeringens ansvar för Sahwa-milisen och erbjuda dessa plats i armén, polisen eller ge dessa civila arbeten, men premiärminister al-Maliki misstrodde dom, och processen gick långsamt. Myndigheterna har också gripit flera Sahwa-ledare, som anklagats för att tidigare ha begått brott mot staten.

Regeringen krymper

Våldet och regeringens politiska impotens har år 2007  orsakat en rad avhopp. I maj avgick Sadr-rörelsens ministrar i protest mot, att man inte satt någon tidtabell för USAs reträtt. I augusti lämnade Nationella Enhetsfronten (Tawafuq) regeringen, därför att den inte fått igenom sina krav, bl.a frigivning av gripna sunniaraber och upplösning av främst shiamuslimska milisgrupper. Ett nytt avhopp kom i augusti, då fem ministrar från Iyad Allawis sekulära parti Irakiya avgick. Regeringen bestod nu i stort sett bara av shiaaraber och kurder.

 Inte förrän i början av 2008 lyckades parlamentet fatta beslut om några utlovade reformer, samt ett förslag om amnesti till många av de 26 000 fångar, som suttit i Iraks fängelser, de flesta utan att bli dömda. Trots att genomförandet av reformerna gått långsamt, förklarade Tawafuq, att partiet ville återvända till regeringen. Det har dock varit en fortsatt spänning mellan regeringens olika grupper.

 Armén visar musklerna

Muqtada al-Sadr hade i aug 2007 utlyst 6 månaders ensidigt eldupphör, vilket bidrog till att våldet minskat. Ett skäl ansågs vara, att ledaren inte hade full kontroll över den stora Mahdi-milisen, vilken dragit till sig både extrema fraktioner och rent kriminella grupper. I feb 2008 förlängdes vapenvilan ytterligare sex månader, vilket välkomnades av USA och Iraks regering.

 En månad senare inledde omkring 30 000 regeringssoldater en offensiv mot milisgrupper och kriminella för kontroll av hamnstaden Basra, delvis med hjälp av USAs militär. Mahdi-milisen tvingades bryta sin vapenvila, men efter en vecka  kom de hårda striderna att upphöra med hjälp av iransk medling. Först därefter kunde regeringsarmén ha kontroll över staden – men ett tecken på den låga stridsmoralen var, att cirka 1 300 officerare, soldater och poliser hade vägrat strida mot al-Sadrs milis och på grund av det avskedats.

 Vid samma tid inledde USA och regeringsarmén omfattande attacker mot den shiadominerade Sadr-staden i östra Bagdad för att avväpna grupper, vilka under en tid hade beskjutit huvudstadens muromgärdade ambassad-och regeringsdistrikt   (den sk Gröna zonen) med granater. En tid senare gick regeringsarmén in i storstaden Mosul i norr, den som kallades ”al-Qaidas sista starka fäste”. Inga betydande stridshandlingar hade dock ägt rum; jihadisterna antogs ha dragit sig undan och al-Maliki anklagades för att ha iscensatt aktionen främst för att visa sin handlingskraft.

 Den USA-utbildade regeringsarmén visade ändå en bättre förmåga än tidigare att genomföra större operationer, men trots ett stadigt växande antal soldater, hade den ännu brister vad gäller ledning, utrustning och stridsduglighet. Många soldater och poliser har ett förflutet som milismän, och många av deras vapen har ”försvunnit” och hamnat hos upprors-rörelsen. USA-militären fortsatte dock sitt program med att överlämna allt fler provinser till regeringsarmén, och i nov 2008 hade USA det militära ansvaret i endast fem av de 18 provinserna.

Kirkuk en ”krutdurk”

En potentiellt explosiv konflikt handlar om det oljerika Kirkukområdet i norr. Att Kurdistans tre provinser bildat en regional konfederation med ett långtgående självstyre, finns bekräftat i Iraks nya författning. Men kurderna kräver att andra områden, bl.a Tamimprovinsen med staden Kirkuk, ska ingå i Kurdistan.

 Författningen går inte lika långt, men talar om en ”normalisering” av den arabiseringspolitik Saddam Hussein genomfört i provinsen. Man beräknar att sedan 2003, över 200 000 kurder år 2009 flyttat in i provinsen, och ett antal av de tvångsförflyttade shiaaraberna åter flyttat söderut.

 Kirkuk betraktas dock som ett traditionellt centrum, även för turkmenerna, dessutom bor där många sunniaraber. Kirkuk har länge beskrivits som en krutdurk, och spänningarna har lett till en utlovad folkräkning, och folkomröstningen år 2007 om provinsens framtid hade uppskjutits på förslag av FN. Dessutom beslöt parlamentet sept 2008, att Ta’mim inte skall hålla provinsval samtidigt med övriga provinser, utan vid ett senare tillfälle.

 Turkiet, som betraktar sig som turkmenernas beskyddare, motsätter sig bestämt att irakiska Kurdistan ska utvidgas till Kirkuk och därmed får en starkare position. De flesta övriga irakier accepterar inte heller, att kurderna får egen kontroll över nya oljefyndigheter i Ta’mim.

Avgörande beslut om USA-reträtt – I början av Bushadministrationens sista Ã¥r 2008, inledde man hemliga förhandlingar, som dÃ¥ de blivit kända orsakat stor oenighet i Irak. FN hade vart Ã¥r sedan 2004 formellt godkänt USAs närvaro i landet, men frÃ¥n 2009 ville Vita huset ersätta detta FN-mandat med ett säkerhetsavtal mellan länderna, vilket bla skulle lÃ¥ta USAs militär behÃ¥lla ett antal baser under flera Ã¥r. Även regeringen i Bagdad önskade sig ett avtal, men inte pÃ¥ USAs villkor.

 De grupper i Irak som starkast motsatt sig ett direkt avtal med USA, var Sadr-rörelsen och huvuddelen av sunniaraberna. I bakgrunden kom starka påtryckningar från Iran mot USAs förslag till avtal. I hårda förhandlingar under hösten fick en på hemmaplan hårt pressad Bushregerings krav på tidtabell för reträtt, att ge efter på flera punkter.

 Bagdad kunde förhandla ur en styrkeposition, eftersom Bush var så angelägen att nå ett avtal före årets slut, och i den avgörande frågan tvingades Washington gå med på, att all amerikansk militär ska dras bort från alla städer och byar vid halvårsskiftet 2009 och helt lämna Irak före 2011 års utgång.

 I mitten av november godkände de båda regeringarna säkerhetsavtalet (Status of Forces Agreement, SOFA), som irakierna kallade ”avtalet om tillbakadragande”. Det innebar också att Irak skulle få större kontroll över USA-militärens aktioner och irakiska domstolar kunde döma USA-soldater och anställda i privata säkerhetsbolag, såvida de begår allvarliga brott utanför tjänsten och utanför sina baser. USA lovade också frige de närmare 17 000 irakier som hållits häktade eller överlämna dessa till regeringen.

 Efter flera dagars häftig debatt i parlamentet godkändes avtalet. Motståndet från de flesta sunniaraber bröts, efter att de fått igenom ett krav på folkomröstning om avtalet, att den skulle hållas några månader senare. Den genomfördes dock ej.

 2009 – ett självständigt Irak med fortsatt våld. När FN-mandatet upphört vid nyår och avtalet med USA trätt ikraft, kom Irak formellt att bli en helt suverän nation, och de cirka 145 000 amerikanska soldaterna var på papperet ställda under irakiska regeringens kontroll. Ett halvår senare hade USA-militären dragit sig bort från de irakiska städerna och styrkan minskade till 130 000 man.

 ”Vaktombytet” skedde vid en tid, då våldet märkbart minskat. Ett exempel på detta var, att antalet dödade USA-soldater sjunkit från 904 år 2007 till något över 310 året därefter. Redan under våren, och särskilt då efter att USA-armén hade lämnat städerna, kom dock en ny våldsvåg med flera kraftiga bilbomber.

 Provinsvalen den 31 januari 2009 blev en framgång för premiärminister al-Malikis nybildade ”Koalition för en rättsstat”, vilken blev det största partiet i 10 av de 14 provinserna. Den tidigare största shiagruppen ISCI gjorde kraftiga förluster.

I sunniarabiska eller blandade provinser dominerade sekulära och nationalistiska partier över de religiösa grupperna. I Anbarprovinsen var Sahwa-gruppernas parti framgångsrikt och i provinsen Nineveh i norr hade en sunniarabisk partilista med sekulära nationalister och traditionella stamledare vunnit stort över den kurdiska minoritetsalliansen.

I allmänhet kom valet att bli ett lyft för partier som önskar en stark centralmakt, och ett bakslag för islamska partier. Det innebar också en sunniarabisk upprättelse, vilken efter sex år kom att återfå makten i de provinser, där de är i majoritet.

 I juli hölls val i den kurdiska regionen, och de båda styrande partierna behöll sin majoritet, trots framgångar för ett nytt oppositionsparti. Hösten blev en extremt våldsam och blodig period med en rad olika attentat, vilka orsakade flera hundra dödsoffer enbart i Bagdad. Däribland utsattes i augusti tre ministerier i den befästa ”Gröna zonen” för sprängdåd och en fd polisman erkände senare, att han arrangerat attackerna på uppdrag av medlemmar i förbjudna Baathpartiet i exil i Syrien.

Politiskt maktspel – nya allianser

Efter avtalet med USA och regionalvalet ansågs premiärminister al-Maliki avsevärt stärkt sin ställning, vilket inte var  uppskattat av rivaliserande shiagrupper som ISCI och Sadrrörelsen. I augusti, i god tid före parlamentsvalet i början av 2010, sprack den stora islamska alliansen UIA, efter att al-Maliki vägrade delta med sitt parti al-Dawa.

 De andra ledande partierna var i färd med att omvandla UIA till den nya ‘Irakiska Nationella Alliansen’ (INA). Maliki försökte istället inför parlamentsvalet bygga vidare pÃ¥ sin koalition frÃ¥n provinsvalet och i oktober bildade han alliansen Rättsstaten, i vilken flera stamledare och smÃ¥partier ingick.

 Vid samma tid drabbades ISCI av en förlust, då partiets ledare Abdul Aziz al-Hakim avled i Teheran, där han var  behandlad för cancer. Efter USAs invasion år 2003 lyckades han upprätthålla goda förbindelser både med USA och Iran. Han efterträddes av sin son Ammar al-Hakim.

 Valet föregicks av ett delvis smutsigt politiskt maktspel. Först i december kunde parlamentet anta en ny vallag. Vicepresident Tariq al-Hashemi hade stoppat tidigare lagförslag, då han ansåg att alltför få mandat reserverats för sunniaraberna, bland andra dessa som flytt utomlands. Lagen kunde antas, sedan antalet platser i parlamentet utökats från 275 till 325. Förseningen innebar att valet sköts upp från januari till mars.

 En myndighet – ledd av den omstridde shiamuslimen Ahmad Chalabi – som granskar irakiers relationer till det förbjudna Baathpartiet, kom i början av 2010 att underkänna över 500 valkandidater. En domstol har senare bekräftat detta.

Bland de uteslutna fanns den sekuläre sunniaraben Salih al-Mutlaq, partiledare i ‘Fronten för Nationell Dialog’. Mutlak, som redan pÃ¥ 1970-talet lämnat Baathpartiet, hotade med en sunnimuslimsk valbojkott. Mutlaks parti ingÃ¥r i den ickesekteris-tiska (dvs stödd av bÃ¥de sunni- och shia-araber) koalitionen ‘Irakiska Nationella Rörelsen’ (INM), ledd av Iyad Allawi.

Denne beslöt dock delta i valet, trots en stor del av de underkända kandidaterna varit hans allierade. Syftet med aktionen ansågs vara att försvaga INM, och sunniaraber anklagade Iran för att ligga bakom.

 Oväntat valresultat – och dödläge

I valet den 7 mars 2010 blev Allawis koalition överraskande störst med 91 mandat, två fler än al-Malikis Rättsstaten. Den shiaislamiska alliansen INA fick 70 platser. Resultatet orsakade ett dödläge. Ledarna i Teheran försökte förmå Rättsstaten och INA att återförenas och därmed bli största grupp, men det lyckades inte, bl.a för att Sadr-rörelsen inte accepterade, att al-Maliki skulle leda nästa regering.

Al-Maliki har vägrat överge den starka maktbas han byggt upp i ministerier och krigsmakt. Iyad Allawi, som enligt författningen skall bli regeringsbildare, har inte kunnat skapa någon parlamentarisk majoritet.

 Det politiska dödläget anses åter ha bidragit till ett ökat antal svåra våldsdåd, och i början av september var ännu al-Maliki kvar i spetsen på en expeditionsministär. I mitten av augusti hade i enlighet med SOFA-avtalet från 2008 de sista stridande USA-förbandet lämnat Irak. De cirka 50 000 amerikanska soldater som skulle stanna kvar – till slutet av 2011 – skulle utbilda Iraks säkerhetsstyrkor och ge stöd åt regeringen.

 Är USAs ”uppdrag” därmed slutfört? Senaste årens konflikter är inte lösta, och då reträtten  genomförts, gjorde man ett par uttalanden, som väckte ett visst uppseende. Iraks arméchef , en kurd, gick emot sin regering och kritiserade det amerikanska uttåget och sa, att det kan ta tio år innan irakiska armén kan svara helt för säkerheten.

Och Saddam Husseins utrikesminister Tariq Aziz (som tillhör den kristna minoriteten) hade från sin fängelsecell förklarat, att nu ”överlämnar amerikanerna Irak åt vargarna”.(2010-08-17 publicerat i Utrikespolitiska Institutet)

övers Ingrid Ternert

26 juni, 2013

Hemliga operationer ger Usa anledning till krig – Afghanistan, Irak, Iran

Filed under: Afghanistan,CIA,Irak,Iran,krig,mellanöstern,USA — ingrid @ 03:15

‘False flag ops give pretext for US wars’  

 

25 juni 2013 Obama stöder i hemlighet Al-Qaida, förser terrorister med kemiska vapen. Man kan inte ha krig med terrorismen och samtidigt ge stöd åt terrorister: prof Michel Chossudovsky

 25 juni 2013 av Michel Chossudovsky  

‘Obama stöder i hemlighet Al-Qaida och förser terrorister med kemiska vapen’: Michel Chossudovsky

 Mitt i förberedelserna för Geneva II samtalen om Syrien berättar  Chossudovsky för Voice of Russia om den kontroversiella roll Obama administrationen spelar i konflikten i Syrien och möjligheten att USAs statsöverhuvud inte enbart samarbetar med Al-Qaida och andra terroristgrupper, utan också förser dom med  kemiska vapen.

 —-
 Jag garanterar det Chossudovsky skriver är fullständigt riktigt, efter att för tiotals Ã¥r sedan varit i Irak en längre tid nÃ¥gra gÃ¥nger, första gÃ¥ng som ”Human shield”- dvs ”mänsklig sköld” för att stoppa USAs krig mot landet/Ingrid Ternert

En i Irak gift polsk kvinna som jag blev vän med, talade vänligt med de amerikanska soldaterna, som då trodde hon stod pÃ¥ deras sida, men sÃ¥ var inte fallet. Hon var intelligent och ville utröna vilka de ”terrorister” egentligen var, som ‘USA ville bekämpa’.
I egenskap av ”vit” människa frÃ¥n Polen, som varit gift med en irakisk student där och sedan dess hade bott i Irak, höll hon masken och lÃ¥tsades hon stod på Usas sida.
Egentligen ville hon genom frÃ¥gor till de amerikanska soldaterna, fÃ¥ fram vilka syften de i grund och botten hade i landet och där runt omkring. Till slut förstod amerikanarna, att hon egentligen inte stod pÃ¥ deras sida, och de lät en tjetjensk grupp i landet (vilken ryssarna ser som terrorister, och därmed Usa betraktar dom som sina vänner) kidnappa och lÃ¥sa in henne i en lägenhet i Bagdad, där hon fick sitta bunden vid en stol, dag som natt, och serverades mat av tjetjenska kvinnor.Turligt nog var hon mycket sprÃ¥kkunnig och kunde ryska och göra sig förstÃ¥dd och bli vän med dessa kvinnor. Som brukligt är med ‘min fiendes fiende är min vän’, sÃ¥ har amerikanarna kontakter med de ryska tjetjenerna och väninnan förstod, det var amerikanarna själva som stod för ‘terroristdÃ¥den’. Detta för att fÃ¥ ‘anledning att ingripa’ i det oljerika och strategiskt viktiga landet Irak, med sin bland vissa grupper impopulära diktatorn Saddm Hussein  … Amerikanarna var i detta oljerika land alltsÃ¥ själva orsaken till terroristdÃ¥den, som man skulle stoppa. I själva verket var amerikanarna inte ute efter att rädda landet frÃ¥n nÃ¥gra terrorister och klanstridigheter, utan Usa hade själv placerat dit bomberna och de tjetjenska terroristerna, som ju var fiender till Ryssland, och i och med det vänner till Usa.
Allt detta för att kunna landstiga i Irak som räddare i nöden och därmed få tillgång till landets rikhaltiga oljefyndigheter och det strategiskt viktiga läget i Mellanöstern.  

DÃ¥ väl amerikanerna förstod att min väninna i själva verket inte stod pÃ¥ deras sida, placerade de ut en bomb utanför hennes hus, men ‘tyvärr’ för dom rÃ¥kade det bli i porten mittemot, ett hus som inte var bebott, den natt hon själv var uppe sent och kunde se det hela. Och förstod dÃ¥ att det var riktat mot henne själv.

De hade insett att hon inte var pÃ¥ deras sida, trots hennes vänlighet och förmÃ¥ga att hÃ¥lla masken, dÃ¥ hon ställde frÃ¥gor till och hjälpte dom.  Emellertid lyckades de kidnappa henne via ombud, vilka visade sig vara tjetjener, som i en lägenhet i staden band fast henne vid en stol, dag som natt, där tjetjenska kvinnor gav henne mat. (märk ordsprÃ¥ket: min fiendes fiende är min vän…).
Genom att kunna ryska lyckades hon med sina språkkunskaper få kontakt med kvinnorna och förstod då, att det i själva verket var amerikanarna som lät henne kidnappas, då de insåg att hon egentligen inte stod på deras sida. Att det var just tjetjener som höll henne fångad var, att de inte precis är Rysslands utan Usas vänner, vilket senare bekräftats i en bok hon fann hos en av Polens välfyllda bokhandlare. 

————–
 25/6-13 I Afghanistans Ghazni Provins står Usa-ledda soldater vakt vid vägen i Ghazniprovinsen. Fyra Usa-ledda polska soldater har dödats och två andra skadats i en attack i Afghanistans centrala östra provins Ghazni,  enligt säkerhetskällor. 
 
Lokala afghanska tjänstemän säger att de fyra blivit dödade efter att en explosion från en vägbomb träffat fordonet i landets känsliga östra provins. Två andra soldater skadades allvarligt i den svåra explosionen.
I vilket fall säger de Usa-ledda utländska styrkorna att de ännu inte fått någon rapport om händelsen. Militanta talibaner förklarade sig ansvariga för den dödliga attacken.Vägbomber och improviserade explosiva  sprängmedel är utan tvekan de mest dödliga vapen talibanska militanter använder mot afghanska styrkor och utländska trupper.

Attacker mot utländska soldater har nyligen ökat, eftersom talibanska militanter har förklarat att de börjat sin afghanska vÃ¥roffensiv. Den militanta gruppen sa, att man skulle utnyttja ”varje möjlig taktik” för att Ã¥samka skada mot de  afghanska och Usa-ledda styrkorna och nämnde särskilt insider-och bombattacker.

Åtminstone 93 Usa-ledda utländska styrkor har hittills i år blivit dödade i Afghanistan. De flesta avlidna soldater är amerikaner. Enligt webbsidan Icasualties.org har 3342 Usa soldater dödats i Afghanistan sedan det Usa-ledda krigets början år 2001. De Usa-ledda utländska styrkornas växande dödstal i Afghanistan har lett till en växande opposition mot Afghanistankriget i Natos medlemsstater och andra länder som bidragit med trupper till militärockupationen.

Förenta Staterna och dess allierade invaderade Afghanistan oktober 2001 som del av Washingtons så kallade krig mot  terrorn. Offensiven avlägsnade talibanerna från makten, men bristen på säkerhet fortsätter stiga över landet, trots närvaron av tusentals Usa-ledda trupper.

Saudi Arabia and support for terrorism

Iran har fördömt de bÃ¥da bombningar som dödat Ã¥tminstone 11 människor i en region med turkmensk majoritet i Iraks Salahuddin provins som ett ”riktat” brott för att utså splittring inom den irakiska nationen.

De ihållande bombningarna i Irak och dödandet av oskyldiga människor för deras religiösa trosuppfattnings skull är ett brott mot mänskligheten och ämnat att utså sekteristiskt våld i det muslimska landet, förklarade på tisdagen Irans utrikesministeriums talesman, Seyyed Abbas Araqchi.

Den irakiska nationen lyckades gå igenom “Usa-ockupationens och sekterismens mörka år”, noterade Araqchi och uppmanade irakerna att förena sig mot sina “verkliga” fiender och genomskåda deras ränker att vilja drabba landets stabilitet och politiska process. 

Den iranska myndigheten har också uppmanat det internationella samfundet att svara på regionens utveckling, och hjälpa till att upprätthålla lugn och bekämpa terrorism och extremism genom att inta en konstruktiv hållning.

Åtminstone 11 personer, bland dessa en tidigare vice provinsguvernör, blev den 25 juni dödade och 55 andra skadade efter två bombexplosioner, vilka träffade Tuz Khormato, ungefär 210 km norr om huvudstaden Bagdad. 

För övrigt blev shiatroende pilgrimer träffade av en bombexplosion söder om Bagdad, där tre dödats och 15 andra sårats.

Irak genomgår en ökning av antalet bilbomber och andra terroristatacker, mestadels mot shiamuslimer.

Iraks premiärminister Nouri al-Maliki har skyllt den senaste våldsvågen i landet på militanta grupper och rester av den förra Baathparti-regimen.

Förenta Nationerna säger att i maj totalt 1045 människor dödats och nära 2400 skadats i våldsamma incidenter i Irak.

Iraqis inspect the damage outside shops in Baghdad following an explosion that rocked the capital on June 24, 2013.

‘USAs invasion har förstört det afghanska samhället’ ‘False flag operations’ har varit inledningen till Usas krig. (explosioner de amerikanska soldaterna i hemlighet själva gillrat för att utsÃ¥ splittring mellan folkgrupper.)

Saudiarabien och stödet till terrorism: Iran fördömde de bägge bombningar som dödat åtminstone 11 människor i riktade brott mot en turkmensk majoritetsregion i Iraks Salahuddin-provins. De var tänkta att så splittring inom den irakiska  nationen. De ihållande bombingningarna i Irak och dödandet av oskyldiga människor på grund av deras skilda trosuppfatt-ningar, är ett brott mot mänskligheten och ämnat att utså sekteristiskt våld i det muslimska landet, förklarade det iranska utrikesministeriets talesman, Seyyed Abbas Araqchi.

Den irakiska nationen lyckades gå igenom den “mörka tiden under Usa-ockupation och sektaristisk splittring,” noterade Araqchi, och uppmanade irakerna att enas mot sina “verkliga” fiender och avslöja de ränker man lagt ut för att skada  landets stabilitet och politiska process. De iranska tjänstemännen uppmanade den internationella samfälligheten att svara upp till utvecklingen i regionen och hjälpa till att återställa lugn och stabilitet, bekämpa terrorism och extremism genom att inta en konstruktiv hållning.

Åtminstone 11 människor bland dessa en vice provinsguvernör, dödades och 55 andra skadades den 25 juni efter att två bombexplosioner träffat Tuz Khormato, som ligger ungefär 210 kilometer norr om huvudstaden Bagdad. Separat  träffade  en bombexplosion shiatrogna pilgrimer söder om Bagdad, dödade tre och sårade 15 andra.

Irak erfar en uppgång i bilbombningar och andra terroristattacker, mestadels mot shiamuslimer. Iraks premiärminister Nouri al-Maliki skyllde den senaste våldsvågen i landet på militanta grupper och rester av tidigare Baathparti-regim.

 

   

Irakier inspekterar förödelsen utanför affärer i Bagdad efter explosionen 24 juni 2013, som kom att skaka staden.

src=”www.democracynow.org/embed/story/2013/6/21/fbis_use_of_drones_for_us” frameborder=”0″></iframe>

  FN sa i maj att i Irak totalt 1045 personer dödats och nära 2400 skadats i våldsamma incidenter  

  ‘US invasion destroyed Afghan society’ 25/6/13 Usas invasion har förstört det afghanska samhället
 
 
                                        övers Ingrid Ternert

31 maj, 2013

Israel varnar Ryssland för vapenleverans till Syrien

Filed under: CIA,Iran,krig,mellanöstern,Ryssland,Syrien,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 02:17

29 maj 2013  http://en.trend.az/regions/met/arabicr/2155409.html

  
…Ryska S300 anti-luftvärns missiler ‘har levererats till Syrien’. Iran fördömer EU för att lyfta vapenembargot mot syriska militanter.

Iran  avvisade anklagelser om att ha sänt in tränade krigare till Syrien. Syriska oppositions-koalitionen välkomnar planen för överläggningar i Geneve.

Israel har sagt att man kommer agera ifall Ryssland levererar utlovade anti-flygmissiler till sin allierade Syrien, i en uppenbar anspelning på en annan flygräd mot grannlandet, rapporterar  Al-Jazeera.

…Tidigare under mÃ¥naden fyrade Israel av flygattacker inne i Syrien och enligt källor träffade man vapen avsedda för den väpnade libanesiska shiamilisen Hizbollah, vars krigare gÃ¥tt in i konflikten tillsammans med syriska armèn.

Den senaste utvecklingen har skapat spänningar efter att EU pÃ¥ ett möte i Bryssel beslutat lyfta vapenembargot till Syriens rebeller. Syriens regering anslöt sig till det allierade Ryssland, fördömde EUs beslut som ”obstruktion” mot fredsansträngning-arna och anklagade blocket för stöd och uppmuntran till ”terrorister”.

Usa sa emellertid att man stödde EUs drag som en demonstration av ett ”fullt stöd” till rebellerna, trots dess egen vägran att leverera vapen, vilka man fruktar till slut hamnar i, vad man tror, extremisternas händer i Syrien.

Borttagandet av vapenembargot sänder ett budskap till Assad-regimen, att stödet till oppositionen bara kommer öka”, sa Patrick Ventrell, Förenta Staternas Departmenttalesman.

Ryssland sa, man planerat leverera S-300 missiler till Damaskus som del av ett existerande kontrakt. ”Vi betraktar förrÃ¥den som en stabiliserande faktor”, sa vice utrikesminister Sergei Rybakov, och tillade att dom kunde fungera som skydd mot utländsk intervention.

Syrien äger redan ett rysk-tillverkat luftförsvar. Deras S-300 har utvidgat Syriens förmåga, så att man dessutom kan slå tillbaka mot lufträder från utländskt luftrum. Ryssland har varit syriska regimens viktigaste allierad och skyddar den från varje aktion i FNs SäkerhetsRåd, trots att inbördeskriget där skördat över 94 000 döda. Både Ryssland och Iran förblir Syriens största vapen leverantörer.

En uppmaning att fÃ¥ med Iran – I en närliggande utveckling sa samtidigt pÃ¥ tisdagen Ryssland, att det vore ett iranskt imperativ att ansluta sig till den sk Geneva 2 fredskonferensen om Syrien. Den planerade konferensen i den schweiziska staden, uppbackad av bÃ¥de Usa och Ryssland, syftar till att fÃ¥ med bÃ¥de den syriska rgeringen och oppositionen till förhandlingsbordet för att fÃ¥ ett slut pÃ¥ den 26 mÃ¥nader gamla konflikten i landet.

Frankrike har redan avvisat idén om Iran som deltagande part, medan Usa svarat på Rysslands förslag med skepticism. En exakt datum för konferensen har ännu inte bestämts  pga det Ryssland beskrivit som brist på enhet bland den syriska oppositionen.

En veckas samtal inom syriska oppositionen i den turkiska staden Istanbul - avsedd att visa upp en enad front på konferensen - kom att ytterligare demonstrera deras delning. Den syriska oppositionen, Syriens Nationella Koalition, har ännu inte kommit med ett officiellt ställningstagande, huruvida  man ska delta i fredskonferensen eller ej.

Koalitions-medlemmar och andra dissidenter säger, att de framsteg som varit under mötet låg till grund för ett uppehåll pga motsatta ståndpunkter om SaudiArabiens inflytande, att landet vill minska det Muslimska Brödraskapets starka roll i koalitionen, och Khatar som vill skydda denna mäktiga grupps inflytande.

Det som toppar agendan är att oppositionsledare sagt att man enbart deltar i samtal såvida Assad avgår från makten, ett krav Assad och hans ryska uppbackare avvisat.

övers Ingrid Ternert

28 maj, 2013

Dem Now! 27 maj 2013

Filed under: mellanöstern,nya,USA — ingrid @ 00:56

7 maj, 2013

Fem sätt att få Väst att gå in i Syrien

Filed under: CIA,Fred,krig,mellanöstern,Syrien,terrorism,USA — ingrid @ 01:38

av Mahir Zeynalov 6 maj 2013

 - För Washington med sina allierade, är den verkliga röda linjen i Syrien att besegra den syriska oppositionen. DÃ¥ dess krigare börjar förlora pÃ¥ slagfältet  — nÃ¥got dom gör — börjar alarmklockor ringa i Västs huvudstäder.

Förra året drog Washington en linje i sanden och sa, att om den syriska regimen använder kemiska vapen, då kommer utsikterna väsentligt att förändras, något författaren tidigare hade påpekat. Verkliga skälet till att Usa, UK och Turkiet hade  bekräftat användningen av kemiska vapen i Syrien var att förbereda en intervention.

Om vi förutsätter att Syriens president Bashar al-Assad är en rationell man, har han inga skäl till att använda kemiska vapen så länge han tror, det skulle vara som att bjuda in utländska makter till sitt land. Det huvudsakliga motivet till  en möjlig intervention är den syriska regimens nya klara militära fördelar.

Bry er inte om att Assad använde kemiska vapen eller Washington står fast vid sin röda linje. Här kommer fem sätt för syrier att få Västländer att intervenera i Syrien och vända sig emot regimens styrkor.

1 – Förlora slag. Nationer i Väst kommer inte tolerera att Assad får tillbaka sin tidigare makt och besegrar oppositionens krigare. Usa och dess allierade har hittills inte invaderat Syrien, då man velat få oppositionens krigare att göra  jobbet. Under de gångna veckorna har emellertid den syriska oppositionen förlorat viktiga slag i Idlib, Aleppo, Homs, Qusayir och särskilt Damaskus förstäder.

Torsdag morgon intog syriska trupper ännu ett centralt distrikt i Homs, vilket blivit startskottet för upproret i Syrien och ett tydligt psykologiskt värde för de stridande. Dessa Assads svepande kampanjstyrkor har tvingat nationer i Väst att söka vägar att stoppa denna besvärliga trend och lägga anklagelsen mot Assad på hyllan. Det att han använt kemiska vapen till att bereda mark för en intervention.

I Libyen och Bosnien kom Natos intervention när rebellerna börjat förlora kriget. Samma scenarie kan också utspelas i Syrien.

2 – Se till att raka av era skägg. Den syriska oppositionens krigares längd på skäggen har blivit ett större skäl till, varför Ryssland så starkt gått emot en syrisk intervention och vissa politiker i Washington förblivit skeptiska till Syriens framtid. Närvaron av AlQaida-länkade AlNusras front i Syrien komplicerar helt klart vapenflödet in i Syrien, eftersom det tar tid att få in vapen. Med förre syriska oppositionsledaren Moaz al-Khatibs ord- “Många, särskilt i media, verkar bekymra sig mer om längden på krigares skägg än volymen blod som flyter från barnen”.

3 – Att manipulera amerikanarna. En ny opinionsundersökning från Reuters/Ipsos har funnit att det nästan inte finns något stöd för Usas militäraktion mot Syrien. Endast 10 procent av de svarande i undersökningen tyckte att Förenta Staterna borde gå med i striden. Sextioen procent gick emot att bli involverade.

För att ändra pÃ¥ denna likgiltighet gäller för den syriska oppositionens aktivister, att manipulera den amerikanska allmänheten genom att spela pÃ¥ deras känslor. Det finns ett slÃ¥ende exempel: Bara efter videon som aktivister hade gjort, som visade rebelledaren Joseph Konys brutalitet, var slÃ¥ende när Washington hade sänt trupper till Afrika för att bekämpa ‘Herrens MotstÃ¥ndsarmé, sept 2011.

4 – Ta in Hizbollah. Med oro bevakar Israel våldsamheter i Syrien, men Hizbollahs växande roll i konflikten har gjort den israeliska regeringen frustrerad. För vapenleveranser till Hizbollah i Syrien utgör en röd linje för Israel. Då väl Hizbollah får  nytta av konflikten i Syrien har Israel inget annat val än att förmå Usa att gå in. Hizbollahs inblandning i Syrien har hjälpt president Assad att vinna bataljer i städer som gränsar till Libanon, men det blir också ett uppvaknande för Israel och  Washington om behovet. 

5 – Överge Väst. Åtminstone bluffa. En annan faktor som i Syrien fått nationer i Väst att hålla sig på avstånd är landets försäkran om, att Syriens moderata opposition är positiv till Väst. Så länge den syriska oppositionen förklarar trohet till Väst, har Usa med sina allierade få orsaker att oroas över Syriens framtid. Tänk bara, vad skulle hända ifall syriska oppositions-ledare hade börjat resa till Moskva och Teheran, underteckna hemliga överenskommelser och därmed göra Väst oroad.

Det skulle omedelbart sätta fart på saker och ting i Väst, något som kunde vara till hjälp för de stridande inom oppositionen. Då allt kommer omkring är konflikten i Syrien ett proxykrig mellan Väst och Ryssland- tillika Iran.

 

övers Ingrid Ternert

12 april, 2013

Det Islamska Emiratet Syrienstan

Det Islamska Emiratet Syrienstan

av Pepe Escobar 12 april 2013 Paris – Och nu en del ‘Breaking news’ som kommer frÃ¥n det Islamska emiratet Syrienstan. Detta program har ni fÃ¥tt av NATOGCC företaget.  Var ocksÃ¥ snäll och lyssna  in ett ord frÃ¥n vÃ¥ra individuella sponsorer, Förenta Staternas regering, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Huset Saud och Emiratet Khatar.

Allt startade tidigt under veckan med en proklamation frÃ¥n den gäckande ledaren av al-Qaida Centralt, Ayman ”Doktor” al-Zawahiri, gömd nÃ¥gonstans i Pakistans klanomrÃ¥den; hur kommer det sig dÃ¥, att inte Dubbel
O-Bama med sin licens att döda (lista) och det högsta antalet drönare inte kan finna honom?

Al-Zawahiri uppmanade alla islamska brigader i affären ‘Jihad Inc’, som kämpar mot den syriska regeringens president Bashar al-Assad, att upprätta ett islamskt emirat, dagens fripass som leder till ett islamistiskt Kalifat.

TvÃ¥ dagar senare förkunnade den Islamska Staten Irak – av praktiska skäl – al-Qaida i Irak via video – med sin ledare Abu Bakr al-Husseini al-Qurashi al-Baghdadi – om samgÃ¥enden och imponerande förvärv; frÃ¥n och med nu skulle man vara förenad med den syriska jihadistgruppen Jabhat al-Nusra och kopplad till den Islamska Staten Irak, Östra Medelhavet och Syrien.

Men därefter, nästa dag, sa den skumma ledaren för Abu Muhammad al-Joulani till Jabhat al-Nusra, att ja, vi lovar vÃ¥r trohet till al-Qaidaledaren, Dr al-Zawahiri; men det har inte förekommit nÃ¥got som helst utbyte med al-Qaida i Irak. Förundrade ‘otrogna’ frÃ¥n Washington till Peking mÃ¥ tillÃ¥tas tro, att detta ändÃ¥ är frÃ¥n Monty Python – trots det verkligen är dödligt allvar;

Särskilt som Huset Saud, Emiren av Khatar, den ny-Ottomanska Erdogan i Turkiet och Kung Playstation frÃ¥n Jordanien – vida stödda av Washington – fortsätter beväpna de syriska ”rebellerna” till dess man far till himmelen.

Och en av de högsta förmÃ¥nstagarna av denna vapenorgie var – vilka om inte – A-gänget, idag känt som den ‘Islamska Staten Irak och Medelhavet’.

–LÃ¥t oss träffa dom med vÃ¥rt val. Varje sandkorn i den syrisk-irakiska öknen vet, att ”rebeller” som verkligen betyder nÃ¥got i syriska stridstermer är frÃ¥n Jabhat al-Nusra – med hundratals gränsöverskridanden -och gillar halshuggning och självmordsbombningar.

De kontrollerar t.ex en del viktiga förorter till Aleppo och har utfört mängder av kidnappingar, tortyr och summariska avrättningar. Kritiskt nog har de dödat en mängd civila och vill inte ha några kompromisser, Sharialagens hårda kärna. Det är då inget att undra på att medelklassen, de välutbildade syrierna, fruktar dessa mer än den dödsbringande regeringen kan se tillbaka på.

Al-Baghdadi medgav det uppenbara: Syriska jihadister är ett annex till irakiska jihadister, från vilka man kritiskt nog fått erfarenhet i markstrider. Då allt kommer omkring var det dessa hårdhudade irakier som bekämpat amerikaner, särskilt från år 2004 till 2007. Den eftertraktade tomaten i kebaben är, att al-Nusra själv gjutits av syriska sunnitroende, vilka i Irak bekämpat sunnitroende irakier.

Sedan handlar det om vad Huset Saud planerar. Saudierna tävlar i en regional maraton mot al-Qaida, för att se vem som skriver in fler sunni-fanatiker till att bekämpa dessa iranska avfällingar, både i Irak och i norra Medelhavet. Huset Saud älskar varje jihadist, lokal eller transnationell, så länge denne inte skapar ett helvete inne i själva SaudiArabien.

övers Ingrid Ternert

9 april, 2013

USAs Afghanistanpolitik kostar både $miljarder och människoliv

Filed under: Afghanistan,krig,mellanöstern,nya — ingrid @ 21:12

 Stefan Lindgren, Nyhetsbanken:

Enligt en färsk rapport från Harvardekonomen Linda Bilmes har USAs krig i Irak och Afghanistan kostat nationen inte 3 biljoner dollar (tolv nollor) som man tidigare trott utan 4 till 6 biljoner.

”VÃ¥ra barn och barnbarn kommer fÃ¥ betala miljarder pÃ¥ miljarder dollar för George W. Bushs kriminellt missriktade krig och för Barack Obamas okloka upptrappning av kriget i Afghanistan”, kommenterar The Nation.

Irak och Afghanistan kommer tillsammans vara de dyraste krigen i USA:s historia, totalt nÃ¥gonstans mellan 4 och 6 biljoner. Detta inkluderar lÃ¥ngvarig sjukvÃ¥rd och invaliditetsersättning för veteraner och deras familjer, militär rekrytering och sociala och ekonomiska kostnader…Även i Sverige har man systematiskt underskattat krigskostnaderna – och mörkat dom. Jag har gÃ¥tt igenom Sveriges kostnader för ISAF som de framkommer i försvarsmaktens Ã¥rsberättelser. Man har totalt bränt storleksordningen 10 miljarder kr (reservation för penningvärdet).

Men denna statistik täcker inte allt: 1) Riksrevisionen pÃ¥pekar att den redovisade kostnaden endast är särkostnaden, dvs siffrorna omfattar inte kostnader i Sverige för personal, materiel etc vilka finns oberoende av Afghanistankriget. Riksrevisionen är starkt kritisk till hur dessa  kostnader redovisas, men inte ens denna vÃ¥gar sig pÃ¥ nÃ¥gon bedömning av den verkliga kostnaden, eller ”produktkostnaden”, som man kallar den. Försvarsmakten har till riksdagen redovisat kostnaderna i tvÃ¥ helt olika varianter. Enligt den ena, den lägre, var kostnaderna för de tre Ã¥ren 2007-09 5,205 miljarder kr. Enligt den högre varianten 11,519 miljarder dvs 121 % mer.

Och det är ändÃ¥ inte hela ”produktkostnaden”, som enligt riksrevisionens klag0mÃ¥l inte redovisas. 2) Det är bara att jämföra detta med de beräkningar som har gjorts i andra länder. I USA publicerades nyligen siffror om att en soldat i Afghanistan kostar 850 000 – 1 400 000 dollar/Ã¥r. Pentagon som först släppt siffran 850 000 har backat till 815 000 medan den högre siffran kommer frÃ¥n en oberoende källa.

Om man översätter detta till svenska förhÃ¥llanden – och antar att en svensk soldat kostar lika mycket – sÃ¥ är kostnaden för vÃ¥r del av kriget 2013 mellan 21 miljarder kronor och 34 miljarder kronor.

 I USA har detta lett till en stor debatt och en kongressman lagt ett förslag till ”en lag om sanna krigskostnader”. Om inte svenska riksdagsmän och -kvinnor vore sÃ¥dana mähän skulle Ã¥tminstone nÃ¥gon ha krävt pappren pÃ¥ bordet! Dagens Nyheter

29 mars driver indignationsjournalistiken med, att en nybyggd bas för 270 miljoner monteras ner. Skandalen var att den hade byggts! Inte att den rivs. Och sanningen är att det är smÃ¥potatis i förhÃ¥llande till den stora pengarullningen – kanske mindre än en procent! Och ÖB har i DN-intervjun mage att ondgöra sig över de civila bistÃ¥ndsmedel som strömmar in till Afghanistan, vilka fÃ¥tt mindre än en tredjedel av de militära anslagen. Svensk militär har inte gett det svenska folket sanningen om krigskostnaderna! Det är hög tid att dessa redovisas.

Hela artikeln finns på: http://nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1333

Bo Persson presenterar Wilhelm Agrells nya bok om Sverige och kriget i Afghanistan pÃ¥ Nyhetsbanken 27 mars: ”Det som sÃ¥g sÃ¥ bra ut, hur kunde det sluta sÃ¥ illa” kunde ha varit undertiteln pÃ¥ den nya bok som Wilhelm Agrell, specialist pÃ¥ svensk försvars- och säkerhetspolitik och sedan 2006 ocksÃ¥ professor vid Lunds universitet, har kommit med i dagarna. Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan heter den (Atlantis förlag) och det krig som Ã¥syftas är Nato/Isaf-kriget i Afghanistan.

Carl Bildt har kommenterat Agrells bok. Och han pÃ¥pekar att det finns Ã¥tminstone en sak som inte har förändrats över tid. Och det är att Isaf ända frÃ¥n början haft ett krigande mandat. Och det förnekar ju inte Wilhelm Agrell. Vad han däremot säger är, att när vi kom till Afghanistan fanns det där inte nÃ¥got väpnat motstÃ¥nd att kriga mot. Medan det idag – drygt 11 Ã¥r senare – finns ett sÃ¥dant motstÃ¥nd nästan över allt i hela landet. Som Nato inte klarar av att slÃ¥ ned.

Och det kan ju Carl Bildt knappast förneka. Men hur kunde vi då överhuvudtaget bli inblandade i detta utsiktslösa krig. Ja, om det skrev Wilhelm Agrell redan 2010 i sin bok Fredens illusioner. Under hela 1900-talet och under större delen av 1800-talet hade vi en krigsmakt vars ändamål var att den inte skulle behöva användas. Men idag har vi faktiskt en krigsmakt vars ändamål tvärtom just är att den skall användas. Och det är detta systembyte, de olika stegen i det skiftet, som Fredens illusioner handlar om. Och vårt deltagande kriget i Afghanistan är sedan bara den första användningen av denna nya offensiva, svenska krigsmakt. Och nu väntar vi på nästa…http://nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1321

•Johanne Hildebrandt, SvD 18 mars, om Wilhelm Agrells bok: Kriget här och nu: Agrell hävdar att regeringen vilseledde riksdagen när den inte informerade om hur USA ändrade ISAF:s insatsregler från fredsoperation till upprorsbekämpning, från patrullering och självförsvar till anfall. Fast om våra folkvalda satt och tryckte på röstknappen som valboskap utan att begripa att läget i Afghanistan

förändrats och att svenska soldater befann sig en krigszon – ja, då har vi ett rejält problem i detta land. För det var ju en självklarhet att läget förändrats från och med juli 2009 då FS17 hamnade i hårda strider. Överste Christer Tistam, chef för FS18, förklarade för medierna att hans soldater skulle hamna i strid oftare – vilket de gjorde. I min reportagebok Krigare om FS19 följer jag soldaterna i Afghanistan in i strid och beskriver den brutala verklighet som de befann sig i. Nej, problemet var nog snarare regeringens brist på tydlighet och att man inte rakryggat förklarade varför soldaterna är i Afghanistan, vad deras uppgift är och vad det innebär.

Om dåvarande försvarsminister Tolgfors sagt som det var, och varför besluten fattats, hade förmodligen diskussionen om kriget varit betydligt sakligare. I stället har vi en regering som kallar Försvarsmakten ett särintresse och inte vill inse det hederliga i att ge asyl till tolkarna i Afghanistan, som nu riskerar sina liv för att de arbetat för Sverige.

Och ansvarsfrågan för insatsen har istället sipprat ner till soldater som Sven, som tvingas förklara regeringens Afghanpolitik vilket är fullständigt vanvettigt. Förhoppningsvis kommer Sverige att vakna till liv efter Agrells bok och gå till botten med hela insatsen. Men kom inte och säg att ni inte visste något, för det gjorde ni allesammans. Det var bara alltför få som ville lyssna och veta mer. Och det är det mest sorgliga av allt.

27 mars, 2013

Usa återställer Mellanösterns kompass

 Usa återställer Melanösterns kompass
Usa återställer MellanÖsterns kompass
av M K Bhadrakumar

Tillståndet av panik genom Förenta Staternas president Barack Obamas Israelbesök i förra veckan var, att det kunde vara en kyss-och-ställa-tillrätta- resa avsedd att öka Obamas personliga kemi med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. I så fall skulle missionen ha lyckats. Överrasknings-elementet kom dramatiskt vid slutet av besöket, då Obama var på gång att stiga in i presidentens jetplanet på Tel Avivs flygplats.

Precis ute pÃ¥ udden frÃ¥n en provisorisk trailer ringde han  upp den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan, och efter ett kort utbyte av artigheter överlämnade han telefonen till Netanyahu, som gick för att göra detta pÃ¥ fläcken, som han de senaste tvÃ¥ Ã¥ren hÃ¥rdnackat vägrat göra – kravet på en formell ursäkt frÃ¥n Israel för dödandet av nio turkar Ã¥r 2010, vilka hade rest med segelflottan pÃ¥ en humanitär mission till Gazaenklaven.

Detta är troligen första gång i Israels historia, som man kommit att be en utländsk stat om ursäkt för att ha begått en synd. Gaza-affären har slitit sönder de turkisk-israeliska relationerna. De brutna banden med Turkiet har lämnat Israel strandsatt och hjälplös i en region fångad i dylika upproriska plågor, som man tidigare aldrig har känt till. Alliansen med Turkiet är av vital vikt för Israel.

I sitt uttalande välkomnades en turkisk-israelisk försoning, som Usas utrikesminister John Kerry noterade med att ”hjälper den Israel att möta de mÃ¥nga utmaningar man stÃ¥r inför i regionen”, och en fullständig normalisering skulle hjälpa regeringen i Israels Tel Aviv och Turkiets Ankara, sÃ¥ att man kan ”arbeta tillsammans och ta upp gemensamma intressen.”

Men telefonsamtalet med Tel Avives flygplats utgjorde en teatralisk akt, som Obama önskade att hela regionen kunde se. Den bar en mycket gammal-testamentlig symbolik, att kaptenen ska ta Usas fartyg i en stor ark ut pÃ¥ nya färdvägar. Den tidigare turkiska utgivaren Murat Yetkin citerade ”hög-rankade källor”, som avslöjat att för nÃ¥gra veckor sedan Washington närmat sig den turkiska regeringen i Ankara med förslaget, att Obama skulle arbeta för att Ã¥teruppta sina vänskapliga förbindelser mellan Turkiets Erdogan och Israels Netanyahu och hoppades använda sitt israeliska besök till detta.

Yetkin skrev: Då Ankara sa, att man kunde acceptera Usas goda plikt att få till en överenskommelse med Israel, vilken baserats på en ursäkt, så startade diplomatin. Innan Obama-besökets start den 20 mars hade diplomatiska förslag gått fram och tillbaka om villkoren för ett möjligt avtal mellan Ankara och Jerusalem under överseende av Usas diplomati.

Varför en turkisk-israelisk normalisering skulle vara sÃ¥ fruktansvärt viktig för Obama, och pÃ¥ samma sätt för Erdogan och Netanyahu? Svaret finns i det vittnesmÃ¥l Usa-chefen för Europakommandot och Natos högsta militärkommando, amiral James Stavridis, som pÃ¥ mÃ¥ndagskvällen svarade i Usa-Senatens Kommitte’ för Väpnade Styrkor  inför Obamas avresa frÃ¥n Washington till Israel.

Stavridis rÃ¥dde Usas parlamentsledamöter att en mer aggressiv hÃ¥llning av Usa och dess allierade kunde ha hjälpt till att bryta uttalandet i Syrien. Han sa att ”min personliga Ã¥sikt är att det kunde hjälpa till att bryta stillestÃ¥ndet och fÃ¥ bort den syriska regimen”.

Den inflytelserika Usa-senatorn John McCain ställde surt en förfrÃ¥gan till Stavridis om Natos roll i en intervention av Syrien. Stavridis replikerade att Nato är beredd pÃ¥ en rad kontakter. ”Vi [Nato] tittar pÃ¥ en vid uppsättning operationer och är beredd att ingÃ¥, ifall vi uppmanas till det som i fallet Libyens”, sa han.

Stavridis fortsatte nu förklara att Natos Patriotmissiler hade utplacerats i Turkiet till synes för sakens skull och som försvar av turkiskt luftrum, ocksÃ¥ med förmÃ¥ga att attackera en syrisk flygstyrka i landets luftrum, dÃ¥ varje sÃ¥dan Natooperation kunde ha blivit en ”väldig hämsko” för den syriska regimen.

Signaler om skvaller
Lika utmärkande är det för Natos krigsfartyg inom Natos Stående Maritima Grupp1 [SNMGI], som i slutet av februari hade anlänt till Östra Medelhavet, för att under sin fjortondagars-rutt besöka den turkiska flottbasen Aksaz. Där håller Turkiets södra specialstyrka  till med enheter som attackdykare) för att ansluta sig till förra veckans amerikanska slagstyrka bestående av hangarfartyget USS Dwight D Eisenhower med följefartyg.

SNMGI utgör en del av Natos ‘Response Force’ , ständigt patrullerande pÃ¥ världshaven liggande i en hög beredskap att svara upp mot dessa utmaningar. ÄndÃ¥ är de bilder som uppstÃ¥r – och läggs till andra nyliga ‘tell-tale tecken’ – att en militär intervention frÃ¥n Väst i Syrien mycket väl kunde vara i görningen.

Obama rör sig försiktigt och de amerikanska truppernas åtaganden på marken i Syrien går inte att ifrågasätta. Men Usa och Nato (och Israel) kunde få en betydande täckning från luften och starta upp förödande missilattacker mot den syriska regeringens kommandocentraler.

Västmakterna fokuserade snarare  på att förgöra president Bashar al-Assad hellre än att fysiskt ockupera landet. Såvida marktrupper vid något stadium sattes in i Syrien, skulle Turkiet ha kunnat ta sig an denna uppgift i sin egenskap som muslimskt land, vilken tillhör Nato. Detta är var den turkisk-israeliska försoningen sätts i verket. Ett nära samarbete mellan Turkiet och Israel på denna operationella nivå kan samtidigt förväntas pulvrisera den syriska regimen från norr och söder.

Men upplivandet av den turkiska-israeliska strategiska axeln fÃ¥r stora implikationer för den regionala säkerheten. Erdogan har i grunden mjölkat ur den sista droppen, politiskt sett, frÃ¥n sin Ã¥skÃ¥darplats mot Israel och sionismen under den gÃ¥ngna tvÃ¥-Ã¥rs perioden för att mjuka upp bilden pÃ¥ den ”Arabiska Gatan”.

Erdogan har inte spillt nÃ¥gon tid med skryt, att den israeliska ursäkten signalerat Turkiets växande regionala inflytande. ”Vi är i början av processen att lyfta Turkiet till den position, där man Ã¥terfÃ¥r sin röst, makt och initiativ, som man har haft i det förflutna”, förklarade han och syftade pÃ¥ Turkiets ambition att medla mellan Israel och palestinerna.

Han förklarade sina planer på att  nästa månad besöka de palestinska områdenna, inklusive Gaza. Men, genom att ha det sagt, kunde också Erdogan klara sig med viss hjälp från Israel. Poängen är att han nu trycker på för en förhandlingslösning med de kurdiska militanter som tillhör PKK.

Förra veckan uppmanade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som hålls fängslad i Turkiet, till att dra bort de kurdiska miliserna från turkiskt område. Under turbulenta tider brukade nämligen Turkiet förlita sig till att Israel förser landet med under-rättelser om kurdiska militanta grupper. Tydligen hoppas nu Turkiets Erdogan, att man återigen kan dela underrättelser med  Israel, vilket  Turkiet skulle tjäna på.

En dåvarande turkisk-israelisk koordinering i Kurdistan hade kunnat köpa fred genom att aväpna turkiska styrkor, vilka nu står inför en uppgång av det kurdisk-afghanska motståndet och Pashas i sin tur koncentrerar sig på syriska fronten. På ett bredare plan hjälper i ett framtida Mellanöstern också Natos roll för en turkisk-israelisk försoning som nettoleverantör av säkerhet i Medelhavsregionen.

På senare tid har man i Medelhavet upptäckt massiva energireserver. Natos ansträngningar de senaste fyra, fem åren att i östra Medelhavet tjäna som Israels partnerland, har stött på patrull genom en turkisk-israelisk brytning. Turkiet har hårdnackat blockerat Natos göranden med Israel och dessutom hindrat Natoalliansen från att ge Israel en inbjudan till galamötet i Chicago.

Man behöver inte säga att den turkisk-israeliska försoningen i sin helhet påverkar en strategisk balans i MellanÖstern. Ett turkiskt-israeliskt samarbete på en säkerhetsmässig och militär nivå, kan ge djupa efterverkningar ifråga om Iran. Turkiet betraktar Iran som en rival i Mellanöstern, medan Israel ser Iran som ett existentiellt hot. Båda betraktar Irans uppgång som en utmaning i förhållande till sina regionala ambitioner. Ändå är den turkisk-israeliska axeln avsedd att spela en viktig roll, såvida Usa någon gång vill attackera Iran.

Summa summarum med Obamas medlaruppdrag för Israel och förbluffande framgångar med hela den turkisk-israeliska brytningen, blir den politiska kompassen i Mellanöstern  återställd. Den amerikanska regionalpolitiken går tillbaka till sin prestigefyllda förtöjningsnit och föregivande sin hegemoni i Mellanöstern, där Turkiet o Israel idag har tjänat som viktiga lokalombud.

Alltmedan Obama i Israel inte visat några som helst tecken på brådska ifråga om MellanÖsterns fredsprocess. Det är helt visst  så, att man i MellanÖstern kan vänta sig turbulenta tider framöver. 
 
 
 övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress