av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

övers Ingrid Ternert

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

övers Ingrid Ternert

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

övers Ingrid Ternert

 I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa

av Jordan Michael Smith

30 nov 2011 ”Salon” – -  Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.

RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”

Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.

Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.

Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han   vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.

Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.

För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.

Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.

“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.

Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.

För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.

Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.

Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.

Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.

Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.

“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.

De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.

I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet.  Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.

I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.

“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.

Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.

Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.

Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].

Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.

Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
 

av Michael Smith

som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post

övers Ingrid Ternert

‘Returnees fear Fukushima’s invisible touch’
av Donald Kirk 9 dec 2011

Minamisoma, Japan – Den dämpade musiken från Stilla Natt ljöd genom nejden på den nästan tomma huvudgatan till stationen i denna kuststad på norra udden av den 20-kilometer långa ”förbjudna zonen” runt Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Den dova refrängen satte tonen för det samhälle som existerar med ett ändlöst tvivel om tillfrisknande från en radioaktiv strålning under nära nio månader efter tsunamin den 11 mars.

Den tsunami som fyllt anläggningen med havsvattenflöden.

Vid en fabrik som bärgar förlorade och skadade bilar just på utsidan av barriärerna längs vägen ner mot kusten till anläggningen. En digital display på kontoret visade numren -0.10 och 0.22 – från lågt till högt antal micro-siewerts.”Det är OK inom säkerhetsmarginalen”, försäkrade en ung kvinna i fabrikens utländska marknadsavdelning. ”Vi är säkra här”.

För då alla sådana försäkringar, eftersom ingen verkligen tror på dåliga nyheter, inte längre flyter omkring genom den kalla tunga luften eller skvalpar upp på de synbart oskyldiga stränderna över cementbarriären, över vilken 10 meter höga vågor den dagen svallat och svept ut ett helt distrikt ifrån vågbrytaren nerför sluttningen från fabriken.

”Det är osynliga substanser”, sa Sumiko Goto, chef över ett hotell fullt med ingenjörer, tjänstemän och byggnadsarbetare, som funnits där i månader för att rensa upp i bråten och skölja över allt inom en kilometer från kustlinjen.

”Det ligger i luften, i floden, på väggarna”, sa han. ”Folk är väldigt ängsliga över situationen. Radioaktiva substanser kommer ur marken, från flodens botten.”

Osäkra rapporter bygger på den rädslan. Ena dagen hör folk talas om en läcka genom vilken radioaktivt vatten strömmar ut i havet och förgiftar fiskarna som är stapelföda i allas diet. Nästa gång kommer historier om utsläpp av radioaktiv xenon-gas och sedan står det om radioaktivt cesium i torrmjölk – nog för att få Meiji Company att kalla tillbaka 400 000 kannor av mjölken, ”så folk kan känna att deras telningar är säkra”.

Plötsligt talar tjänstemän om en ”kall nedstängning” av reaktorerna, det stadium vid vilket till slut kylvattnet för reaktorns bränslestavar inte längre kokar – och därför inte är kapabla att hålla igång bränslestavarna. Allt är mycket förbryllande, så mycket att bara 40 000 av de 70 000 människor som en gång befolkat denna stad har återvänt. Omkring 13 000 av dessa har levt i ett område inom en 20-kilometers zon, vilket betyder att de inte kan stanna i sina gamla hem och behöver permission för att åka tillbaka och återfå sina tillhörigheter.

Vid Stadshuset delade en ung skatteanställd, Koshin Ogai, deras fruktan. Ogai, som ursprungligen kommer från Osaka i västra Japan, flyttade hit för några år sedan efter att ha gift sig med en kvinna från trakten, men skickade iväg sin fru och deras två barn till hans föräldrar, efter att explosionerna vid Fukushima främst hade spridit rädsla för strålning. ”Jag tänker inte låta dom komma tillbaka”, sa han. ”Jag tycker inte registreringen här är säker.”

Men jag frågade honom om alla dessa försäkringar, att de olika nivåernas radioaktivitet hade utfallit väl inom säkerhets-marginalerna. Hans svar kom plötsligt. ”Regeringen är lögnare”. Och hur, fortsatte jag, kunde han som regeringsanställd tala så frankt? ”Jag arbetar för lokala regeringen”, sa han, ”inte den nationella regeringen”.

Ett skäl som gör att Ogai inte tvekar om att uttrycka sådana synpunkter är, att hans högsta chef, borgmästare Katsunobu Sakurai, blivit berömd efter tsunamin för att ha vädjat till regeringen om att hjälpa till med mat och medicin.

”Vi har lämnats isolerade”, sa borgmästare Sakurai i en lång harang på engelska postad i april på You Tube.”Vi möter svårigheten till och med att distribuera nödvändigt gods … var snäll och hjälp oss. Vi ber om er hjälp, frivilliga till att transportera förnödenheter”. Folk höll på att ”bli uttorkade som vid svält”, sa han. ”Vi ville få tag på gas och bensin likaså”.

Mest alarmerande för stadens långsiktiga framtid var rädslan för det okända, för sjukdomar som kan slå till åratal därefter. ”Lokala tjänstemän kämpar nu mot hotet av strålning”, sa en borgmästare vid tillfället. ”Var snäll och ge oss er hjälp för att klara av denna extrema svårighet tillsammans”.

Vid det här laget är staden på väg mot ett partiellt tillfrisknande. Affärer har långsamt kommit till liv, skolor har under oktober åter öppnat och skickat hjälp som är tänkt att den månaden gå norrut. Även om sådana tecken  är uppmuntrande, visar de bara på ett partiellt tillfrisknande. Affärer går långsamt. Bara några få människor driver ut och in i livsmedels-affärer. Ett antal restauranter förblir stängda eller har ett begränsat öppethållande.

Då det gäller spårbunden trafik väntas ännu på många år inte tågen gå söderut till Tokyo, utan sveper var tredje timma  genom en tättbefolkad region. ”Järnvägen fruktar radioaktiva substanser, då man passerar genom Fukushimaanläggning- ningen”, sa en person som jag talade med. ”De kan inte åka genom området”.

Då de åker norrut, går tågen bara upp till Soma, omkring 30 miles upp till kusten. Utöver det, på väg till den viktiga hamnstaden Sendai, vräkte tsunamin upp spåren, slängde iväg bilarna på ett fyra-bils-tåg vars passagerare turligt nog hunnit evakueras efter jordbävningen, men innan vågorna hunnit fullfölja förödelsen.

Borgmästare Sakurai ber fortfarande frivilliga om hjälp, medan han anklagar centralregeringens tjänstemän och kontrakte- rade för att arbeta för långsamt. Folk säger att TEPCO, Tokyos Electricitetsverk, är långsam då det gäller erbjuda kompensation.

Under cykling genom ett härjat platt landskap upp till muren mot havet, kunde jag se kvinnor som bar vinylväskor, som om de letade efter vad som än kunnat ha det minsta lilla värde. Bulldozer och kranar tryckte upp högar av bråte, vridna delar av fordon och sönderslagna hem. Vid basen av muren mot havet såg jag sönderslitna fotbollar och sönderbrutna barnstolar. Jag plockade upp en baseball vars hölje på något sätt helt dragits bort.

”Tänk om ens hus legat vid Oceanen, då skulle man ha velat hitta något”, sa Sumiko Goto, hotelldirektören som hade hyrt ut cykeln till mig, men jag undrade hur mycket värde det fortfarande kunde finnas där. Omkring 40 människor i detta distrikt den 11 mars – ett microkosmos av de 20 000 döda eller saknade som gällde hela katastrofen, inklusive 1200 döda eller saknade enbart från denna stad.

Hos Kommunstyrelsen sa Ogai att ingen kommer att kunna bygga så nära havet, även om en tsunami bara händer någon gång vart hundrade år. ”Det är omöjligt”, sa han. ”Ingen vet om en tsunami attackerar igen”. City Hall lobbyn är nu full med folk som söker pengar till hjälp, medan Ogai avfärdar klagomålen om skatter, vilka staden fortfarande uttaxerar från medborgarna. ”Många människor ringer och frågar varför vi inför skatter”, sa han.

”Mitt svar är att kärnkraftsolyckan och skattefrågan är skilda åt”. Som eftergift tillade han, ”Vi har en politik att sänka skatterna”. Ogai kommer oroa sig mer för utgiften till de månatliga flygturerna från Sendai till Osaka för att träffa sin familj.

”Jag begär kompensation från TEPCO. Jag ringer ofta till TEPCOs call center”. Operatorn säger, ”Jag är inte säker”, sa Ogai. ”Det svaret kommer alltid” – och är ungefär lika vagt som svaret på när TEPCO kommer avsluta upprensningen av kärnkraftverket, eller vilken påverkan strålningen kommer att få på människor om 10, 20 eller 30 år framöver.

 övers Ingrid Ternert

 Ändå ansåg ingen av IAEAs inspektörer att detta varit något annat än Irans förberedelser för att införa kärnkraft i landet och på så sätt skynda på industrialiseringen  och då kunna ge sina egna välutbildade unga möjligheten till jobb i framtiden.

Internatonella AtomEnergiOrganisationen IAEAs inspektörers chef elBaradei var från början misstänksam gentemot Iran, men blev efter sina inspektioner lugnad. Han byttes ut av en ny person, som inte alls uttrycker sig på samma sätt utan är skeptisk och gör mindre tekniska analyser men för däremot ut mer av egna misstankar.

 Som ett program för att starta krig mot Iran. Och han följer därmed den sedan gammalt av Israel fabricerade linjen om Iran. Denna IAEAs nya chef har alltså förändrat allt vad gäller misstanke mot Iran.

Obama är dock väldigt orolig för bombning av anläggningen och ser Israel som angripare av allt.  Ändå har man som alltid installerat mätappa- ratur och gör de mest intelligenta inspektioner IAEAs experter kunde utföra. Men man fann ändå nada, ingenting, och allt uran som Iran anrikat fanns för inspektion.

Det hade också varit svårt att få in en bomb utifrån. Och ändå håller man på och går emot Iran, på samma sätt som man gjort mot Saddam Hussein i Irak och långt före det mot Cuba.

Israels svar på IAEAs rapport är sanktioner för att få stopp på det som Iran hållit på med. Vad Netanua i Israel säger är väldigt oroande, och att han åter tagit upp sin sedan 21 år tillbaka jakt på Iran, ’6 år innan man själv hade gjort en bomb’.

Iran säger att Irak försökt få en bomb under Saddams regim, men stoppat det år 2003. Och Israel håller med, att Irak inte har någon bomb. 16 av dess organ håller med. Det finns inga atomfysiker, inga farliga försök i Irak. Det är ett faktum, även från USAs underrättelsetjänst och IAEAs sida, för det hela var en politisk och inte någon vetenskaplig studie.

Se också 21 nov Democracy Now! Seymour Hersh: Propaganda Used Ahead of Iraq War Is Now Being Reused over Iran’s Nuke Program

övers Ingrid Ternert

Missilen som kallas ‘Avancerat Hypersoniskt Vapen’ (AHW), har skjutits upp från Hawaii, rapporterar Pentagon.

 En raket lotsade den till suborbital höjd, efter vilken glidaren hade fortsatt till sitt mål på MarshallÖarna, ungefär 3700 kilometer bort mindre än 30 minuter senare. Vilket betyder att hastigheten åtminstone varit 7400 kilometer i timman, eller omkring mac 6, eftersom ett flygplan alltså måste  kunna flyga snabbare än mac 5 för att kunna kallas hypersoniskt.

Ett mac nummer används för att beskriva ett föremåls hastighet eller något som flyter, jämfört med ljudets hastighet i detta medium. Mach 1 betyder att föremålet färdas med ljudets hastighet. Emellertid kan den hastigheten variera beroende på i vilket tillstånd och temperatur detta färdas i, så den hastighet machnumrets uttrycker kan också variera.

Det nu pensionerade överljudsplanet Concorde har använts till flygning i en hastighet av ungefär mach 2.Testet skulle samla in data om ”aerodynamik, navigation, orientering/kontroll och värmekontroll-teknologi”, sa Pentagon.

Dessa AHW utgör ett av flera projekt inom ‘Prompt Global Strike’ programmet. Målet är att utveckla flera vapen som kan avfyras från amerikanskt territorium och nå sina destinationer inom en timma.

Den 11 augusti testade US Air Force en annan hypersonisk glidare kallad HTV-2. Den är snabbare än AHW, med hastigheter upp till 27 000 kilometer per timme. Men till skillnad från Arméns farkost, fungerar den inte så bra –och testet avbröts med anledning av tekniska problem.

SovjetUnionen utvecklade ramjetmotorer kapabla till hypersonisk rörelse och man har även testat en design som lyckats nå Mach 5.7. Arbetet blev fördröjt genom USSRs kollaps, och inga vapen producerades med denna teknologi.

övers IT

12 nov Japan tog på lördagen för första gången in en grupp journalister i det haltande kärnkraftverket  för att öka sina ansträngningar att visa världen att man ligger på höjden av olyckan.

Mer än 30 medlemmar av pressen, vilka bar skyddsmasker och anti-strålningsdräkter och såg utifrån bussarna de förödda byggnader som innehållit Fukushima Daiichis reaktorer, scenen för planetens värsta atomkatastrof sedan Tjernobyl ett kvarts århundrade tidigare.

Fyra reaktorbyggnader befann sig i varierande stadier av förstörelse, med reaktor nr3 fullständigt kollapsad. Kråkor och drakflygning kunde ses runt reaktorerna, i ett område där reporterns dosimeter mätt en strålning på 50 microsieverts per timma. Närmare reaktorerna ökade det till 300 microsieverts (0.3 millisieverts), den högsta på hela resan.

Den av japanska regeringen satta tröskeln för evakuering från ett normalt område ackumulerad strålning ligger på 20 millisieverts per år. Trots en serie bakslag, inklusive avslöjandet förra veckan att spontan fission (utstrålning) hade uppmätts inuti en reaktor som verkat vara allt annat än slocknad, säger regeringen och verksoperatören TEPCO är på gång med en kall nedstängning vid slutet av året.

Idag kan man enligt media se två reaktorbyggnader, som en gång målats under en jublande blå himmel, torna upp sig över Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Hustaken är bortsprängda, de sönderfallande betongväggarna minskade till stålramar. I skuggan av dessa finns rörmakare, elektriker och truckförare, ibland i tusentals, plikttrogna i sitt arbete och alla kädda i vita skyddsdräkter från topp till tå.

Deras jobb som är att rensa i den värsta kärnkraftskatastrofen sedan Tjernobyl kommer att ta decennier att slutföra.

Reportrar, också bärande strålskyddsdräkter, besökte för första gången en lördag den härjade anläggningen sedan Japans värsta tsunami på hundratals år svämmat över anläggningen den 11 mars 2011 och ställt till med reaktorexplosioner och härdsmältor och vänt hundratals kvadratkilometer av landskapet till ett ingenmansland. 

Åtta månader senare förblir anläggningen i spillror. Manglade lastbilar, som är välta överända av tsunamivågens kraft belamrar fortfarande sina tillfartsvägar. Bråten har förblivit översållad där den fallit ner. Vattenpölar täcker delar av detta en gång obefläckade område.

Tiotusentals av anläggningens tidigare grannar kanske aldrig kommer att ha möjlighet att åka hem. Och  just som Hiroshima och Nagasaki blivit ikoner för kärnvapnens fasa, har Fukushima blivit det nya demonstrationsropet i den globala anti-kärnkraftsrörelsen.

En preleminär regeringsrapport som släpps denna månad, förutspår att det skulle ta 30 år eller mer för att trygga Fukushima Daiichi. Likt Tjernobyl kommer den troligen att byggas i en cement- och stål“sarkofag.”

Hiroaki Koide, en kärnfysiker vid Kyoto universitetet, sa att han tvivlar på att processen kommer att gå lika smidigt som regeringen hoppas på. Han sa att bassänger innehåller utbränt kärnbränsle som är mycket flyktigt, och att rensa upp i de tre reaktorkärnorna, som smält ner genom sina inre kamrar,  blir en väldig utmaning.

“Ingen vet var exakt bränslet finns, eller i vilken form”, sa han. “Reaktorerna måste muras igen i en sakofag med metall plattor inlagda underifrån för att hålla det vattentätt. Men inom 25 till 30 år, då cementen börjar avge strålning, måste den byggas in i ett annat lager av cement. Det är ungefär som de ryska Matryoshka dockorna, den ena inuti den andra.”

Den förbjudna zonen runt anläggningen kommer antagligen vara igång i åratal, om inte decennier, framöver. Tjänstemän medger motvilligt att tiotusentals evakuerade människor kanske aldrig kommer få återvända hem. Nyliga studier antar att Japan fortsätter att märkbart underskatta vidden av katastrofen, som kan få följder för hälsa och säkerhet ända långt in i framtiden.

Underskattade strålningsberäkningar. Enligt en studie ledd av Andreas Stohl vid Norska Institutet för atmosfärforskning, finns det dubbelt så mycket radioaktivt cesium-137, en cancerframkallande del som pumpats in i atmosfären, än vad Japan sa, har nått 40 procent av totalen från Tjernobyl. Det Franska Institutet för Radiologiskt Skydd och KärnSäkerhet fann att 30 gånger mer cesium-137 släppts ut i indiska Oceanen än vad anläggningens ägare kommit fram till.

“Vi har inte studerat innehållet i deras forskning, och är inte i läge att svara”, sa Hiroki Kawamata, TEPCOs talesman. “Vi har vid denna tidpunkt inga planer på att modifiera våra uppskattningar”.

Innan krisen var det resurssvaga Japan beroende av kärnkraft till omkring en tredjedel av sin el. Man planerade öka denna andel till 50 procent till år 2030. Utan kärnenergi kommer Japan att importera mer fossilt bränsle, skära ner dess potential av GDP med 1.2 procent och kostnader på 7.2 triljoner yen ($94 miljarder) årligen, enligt en uppskattning av det Japanska Centret för Ekonomisk Forskning.

Men allmänhetens stöd till kärnkraft och den tilltro industrin bygger på har dalat. Tiotusentals japaner har gått ut och protesterat. Misstro över regeringens och TEPCOs försäkringar, grupper av gräsrötter som korsar landet med stråldetektorer. Flera“hot spots” i och omkring Tokyo undersöks nu av myndigheterna.

På grund av raseriet har Japan i grunden övergett sitt långsiktiga mål att expandera sin kärnenergiproduktion. Status för även existerande anläggningar är ohållbar. I dagsläget har 43 av Japans 54 kärnreaktorer stängts ner, antingen för mekaniska problem eller rutinartade inspektioner, vilka måste genomföras var 13e månad. Lokalt godkännande är ett krav för att åter starta upp kärnkraftsanläggningar, även efter rutininspektioner. Och lokala ledare som fruktar återverkningar vid valen har en avsky för att erbjuda detta.

TEPCO annonserade några veckor senare, att det kunde bli tillräcklingt med kärnkraft för att klara landet under vintern, men efter det kommer följderna av kärnenergikrisen rörande elproduktion att bli än mer akut. Om politiska motståndet förblir så högt som det nu är, då skulle i maj varje kärnreaktor i Japan ställas utanför.

övers Ingrid Ternert

Voice of Russia 11 nov 2011

Ingen-betraktar längre Arktis som en död zon. Dess vidsträckta istäcken döljer 7% av världens olja och 33% av dess gasreserver tillsammans med guld, diamanter och andra mineraler. Global uppvärmning och smältande permafrost i Arktis kan snart öppna upp den arktiska oceanens skatter.

Detta  förändrade perspektiv har fått  ’Arktis Fem’ makter att krångla – Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge, med bara Ryssland som ickemedlem av NATO.  Alliansen uttryckte  klart  vid Lissabonmötet nov 2010 sitt intresse för Arktis. Situationen blir nu alltmer komplicerad beroende på ett internt gräl över territoriella anspråk bland de Fem.

USA och Kanada kan inte nå en överenskommelse om Beaufort havet (ett marginellt hav i Norra Ishavet) medan Kanada dessutom kämpar med Danmark om ‘Hans Island’. Även Kina som ligger långt ifrån Arktis vill delta i regionen. Dess isbrytare ‘Snow Dragon’ har två gånger gått in i haven runt Arktis. SydKorea har också utrustat en isbrytare.

Chefen Igor Korotchenko för ‘Ryska centret för analys av världens vapenhandel’, säger att en rapport från USAs flotta menar, att Amerika är i stort behov av att bygga upp sin militära potential i Arktis. Man säger att flottan har startat en intensiv träning i Arktis och skaffat nya Arktis-klassade fartyg och isbrytare.  Man har dessutom installerat mark-och undervattensbevakning och övervakningsstationer.

USAs kärngeneratordrivna ubåtar för multibruk  upprätthåller en ständig patrullering av Arktiska Oceanen och deras mål är långt ifrån forskningsmässiga, förklarade han i en intervju för ‘Voice of Russia’: Pentagon har permanenta snabba missilförsvarsgrupper på höga latituder, inklusive 3-4 kryssningsmissiler och 4-6 jagare. Man har också 11 stridsflygplan förlagda till Alaska. Medan USAs Stridsflygplan och Ubåtar som patrullerar området i Arktiska Oceanen blivit utrustade med hög-precisionsvapen.

USAs Försvars Departement tränar också marktrupper för operationer i Arktis och planerar bygga två flottbaser i Alaska. Kanada i sin tur har satt undan pengar för att bygga en djupvattenshamn och flottbas i den övergivna staden Nanisivik och börjat förnya och utvidga en militär övningsbas i ‘Resolute Bay’ och beordrat uppbygge av nya patrullfartyg i Arktis. Landets militärkontingent i Arktis har dessutom ökat tiofalt.

Även om Kanada saknar en ständig militär närvaro i Arktis genomför man årliga övningar vid namn Operation Nanook för träning vid katastrofer och olyckor. Sedan år 2007 genomför man egna patrulleringar i Arktis. Under 2010 års kanadensiska krigsspel ingick för första gången trupper från USA och Danmark, och gav Kanada en officiell status som NATO observatör i Arktis.

Under sommaren 2011 ingick USAs och NATOs flygvapen i övningarna, inklusive jetplan, spionplan och fraktflygplan. Norge för sin del öppnade ett nytt hög-teknologiskt PolCirkelCentrum norr om Moirana nära Polcirkeln. Man har också flyttat sin stora militärbas dit och använt den under sommaren som övningsplats för ‘Cold Response’ 2011, där 10 000 NATO och norska trupper ingår.

Ryssland som ingår i en av dessa fem och är beläget nära Arktis, tvingas svara upp mot regionens militarisering. Man avser skapa en separat och särskild division i Arktis för att säkra sina områden däruppe i en förändrad militär och politisk miljö. Ryssland har också utarbetat en strategi för Arktis, då landets SäkerhetsRåd överfört regionen till den Federala SäkerhetsTjänstens jurisdiktion att bli Rysslands ledande resursbas år 2016.

Under våren 2011 förklarade Rysslands försvarsminister att man skulle upprätta en motoriserad infanterienhet i Arktis på Kolahalvön. Trupperna är särskilt utrustade för att operera i regionen. En rysk expert i ämnet, Igor Korotchenko, berättade för VOR att Rysslands militära utrustning överensstämmer med den särskilda standard som krävs för att klara både höga och låga temperaturer.

Marktrupper ska få stöd av isbrytande krigsfartyg kapabla att inte bara lotsa fartyg utan också genomföra militära uppdrag. För oturligt nog har Arktis blivit en militariserad zon, så enda sättet för länder runt Arktis är att fredligt dela in området i ansvarsområden och så snart som möjligt starta ett fredligt utnyttjande av regionen.

Därför gäller att  inte ge stater utanför Arktis en chans att med militära medel göra anspråk på området.

övers Ingrid Ternert