Förenta Staterna har inte stått och sett på händelserna i Libyen utan att ta full kontroll över Natos operation, sa ryske utrikesministern Sergei Lavrov.

På onsdagen vid ett tal under en presskonferens sa Lavrov- “Nu då de amerikanska politiska vetenskapsmännen företräder konceptet ”ledning ifrån bakgrunden”, som ett andra klassens ledarskap bakifrån”.

”Första gång konceptet nämndes, det var under Libyen-händelserna. Termen tänktes första gången ut för att beskriva Europas och Natos medlemmars mer aktiva roll än Usas.” “Men Usa var inte någon åskådare, för under de första anfallsdagarna utnyttjade man sin fulla potential, när Libyens luftförsvar blev ställt ur funktion, genom att leverera underrättelse- information till sina europeiska allierade och erbjuda eldunderstöd, inklusive från obemannade flygplan.

Helt klart tog amerikanarna full kontroll – vi har analyserat detta. Jag tror den amerikanska reaktionen på vårt förslag att i Fn göra en undersökning av civila dödade inklusive barn under Natos anfall, blev villkorat av detta faktum”, poängterade Lavrov.

“Vi är bekymrade över försöken att upprepa Libyenscenariot i Syrien. Vi påpekar allvarligt för våra amerikanska och europeiska partner om detta, genom att varna för en upprepning av varje försök att utnyttja våld, vare sig från vem eller varifrån det kommer”, sa han.

“Ifall vi talar om arabvärlden i allmänhet, förstår vi naturligtvis att Usa liksom andra stora stater har vidsträckta intressen… Våra gemensamma intressen är att bidra till genomförande av framgångsrika reformer och förhindra störningar. Det är därför vi föredrar en bred nationsöverskridande dialog utan några yttre störningar”, påpekade den ryske ministern.

övers Ingrid Ternert

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

 Layla Anwar at 23.10.11
Jag måste medge jag letat efter denna enda detalj, den enda bild som hade kunnat förklara detta…
Och jag fann den.

Bilderna var för mig bekanta på något sätt, det var som om jag sett dom förut, som ett déjà vu. Ja det hade skett i Libyen, men med den kusliga likheten med vad som hänt i Irak.

Det är som om filmen återigen spelas upp med en otrevlig taktisk precision och nästan kuslig att se med dess slående paralleller.

Även orden som använts – råtthål, avfall, avlopp, rör, spindelhål… överlagringen av liknande bilder – Saddam Husseins söners nakna kroppar, bilden på Muhammed Khadaffis söner som visas offentligt, genom sökningen.

Khadaffis och Saddam Husseins torterade kroppar, före och efter deras död, märkta av skador, rivsår, blåmärken, sparkar, blod… också tillgängliga för offentlighetens blickar, som ett sista foto taget som souvenir för familjealbumet.

Det finns också någon slags infångning – amerikanerna bombade och fångade in Saddam i en ”spindelhåla”, NATO bombade staden Sirte och Khadaffi blev kvar i ett ”råtthål”.

Det har kommi en annan version – där NATOtrupper fångat in Khadaffi på två dagar och förhört/ torterat honom och  därefter lämnat över honom till klan-rebellerna. USAs trupper hade fångat in Saddam Hussein och förhört/ torterat honom och sedan lämnat över honom till shia-miliserna.

Det verkar som om Hillary Clinton på sitt fina besök i Libyen gett order om att Khadaffi skulle dödas. Två dagar senare lynchades han. Försäkrad om att inte ha haft ”lyxen” av mobbens tribun som Saddam hade. Det här var mer av en expeditions-domstol, mer brådska i mordet på Khadaffi. Kanske hade hemligheterna en större tyngd och måste snabbt bli begravda.

Bilder på nakna kroppar med kläderna borttagna sin värdighet är också ett vanligt tema hos Saddam Hussein och Khadaffi. Kroppar undersöks, munnar, ögon, bröst, lägre delar… Ett annat vanligt tema är förolämpningar och den ”islamska”smaken för just detta.

Shiamiliser ropande Allah Akbar – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Saddams fall. Rebellmiliser skanderande ‘Allah Akbar’ – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Khadaffis fall.

Samma reaktion vid båda ledarna. Den ena sa ”Vet ni vad ridderlighet och manlighet är?!” och den andre sa ‘Vet ni vad rätt och fel är?’ Sedan naturligtvis – dansandet, festandet runt kroppen både i Saddams och Khadaffis fall, poserande för foton och ha undan kroppen som en trofé och med det fördröja en laglig begravning.

Men det kommer mera. På ytan hade man kunnat säga- det är normala reaktioner av firande från ett folk som varit ”förtryckt under en så lång tid inför de mest känslokalla tyrannier”. Och det kan ligga en viss sanning i det. I vilket fall utgör det långt ifrån den sanna och fullständiga bilden.

Detta är kött för er egen personliga konsumtion, för att ge er ett gott, rent samvete, att ni gjort ert jobb vad gäller en Humanitär ImperialistFrälsare för Frihetens sak, ‘Värdighet och Frihet’. Bilden är vida större än dessa slagord och clichéer som man håller så kära till sitt hjärta och kostat oss förstörelsen av självständiga länder och förlusten av tusentals liv.

Bilden rör inte enbart Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi som sådana. Bilden har funnits på andra ställen… i de små detaljer som brukar saknas eller förbises, de små detaljer som man vägrar erkänna…

Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi har med alla sina svagheter delat samma öde – inte för att de varit tyranner, utan för att de sa NEJ till er. Ja, ja, jag vet de sa JA då och då, men deras långsiktiga plan var ett NEJ och det vet också ni.

Så därför måste de gå.

De var inte några plågande Mubaraks från Egypten eller Alis från Tunisien. Lätt ersatta av en annan klick, som ni skulle garantera makten.

Saddam Hussein och Muammed Khadaffi måste få en våldsam död, eftersom de visste allt om ERT våld och de kände till  hur man behärskade det och slog tillbaka.

På sina egna sätt, var de Motståndare till er. De visste det, ni visste det. Därför måste de inte bara lynchas utan också  nedvärderas, förödmjukas, finnas gömda i rått-och spindelhålor. Ni gjorde förresten samma sak med Che Guevara. Gå och se efter i er historia.

Men historien slutar inte heller här …för planen är bra mycket mer diabolisk än så att bara demonisera och baktala två självständiga ledare. Symboliken och budskapet glittrar alltför mycket och går inte att förbise.

Förutom rått- och spindelhålen, där suveräna ledare skall ha tagit skydd för att undkomma er dödliga makt uppe från luften, elden från himlen, den vite gudens vrede, från Bush till Obama till Sarkozy till Berlusconi till Cameron …den vite gudens vrede från dessa rena himlar sänder sin dödsängel Hillary Clinton med order att döda – ”Vi kom, vi såg, han dog ”vred hon sig i skratt…men då ni är en vit Gud och inte smutsar era händer… gör ni det annorlunda… banar väg för det.

Ni banar inte bara väg till att döda våra självständiga ledare, som inte har förblivit vid er bibel, men så banar ni också väg för de många Sodom och Gomorras förstörelse, era sinnes babylonier … ni måste se dom bli slitna i stycken, hur skulle ni annars försvara er existens som en mäktig, allsmäktig vit Gud på jorden – ni inkarnationen av er Goliats gudainspirerade dråpare.

Lik en Gud söker ni elden från ovan, åska och blixtar….era jetplans överlägsenhet gentemot små nationers … så i den sista bilden före gardinen sluts, ger ni den ett slutligt slag, det ack så nödvändiga slaget — ni kastar en oformlig del kött till de skällande rabiessmittade hundarna, till gamar och hyenor att frossa på till sin sista suck — till åkallan av Allah Akbar och recitationer ur Koranen.

Ni hoppas slå ner fler fåglar med ett enda klot av eld. För det första, att förgöra dom som går emot er. För det andra, att lämna de nergjorda, förödmjukade, avklädda sin makt till sina miliser och rebeller som verkat älska att ropa på Allah. För det tredje, att bereda mark för mer blodspillan genom sekteristisk strid, som överlämnade Saddam Hussein till att lynchas av shia-miliser, som då ni överlämnade Khadaffi till att lynchas av Misratas klaner.

Condi Rice, en annan av era dödsänglar med namnet ‘Konceptet för ett Kreativt Kaos’. Och just som i Irak, går Libyen igenom samma helvete… Men inte heller här stoppar bilden.

För att inte smutsa era fina vita händer lämnar ni över detta smutsiga jobb till den brune mannen, medan ni själva glor på porrfilm på era smartphones och säkrar så vissa av klippen blir som ett virus, som kan ses av miljoner. Det tjänar också ett syfte.

Se på dessa skäggiga män, kolla de här muslimerna, se hur vilda de är, se vilket barbari, det här är deras Gud, deras religion, deras Allah. Och det här är budskapet ni söker, det ultimata budskap ni vill förmedla, som den enda sanna vita Guden vill ni vare sig bli förknippad med dessa partner eller att de tillskrivs er. För en verklig Inkarnation av Helvetet, det är vad ni är.

övers Ingrid Ternert

 I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa

av Jordan Michael Smith

30 nov 2011 ”Salon” – -  Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.

RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”

Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.

Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.

Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han   vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.

Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.

För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.

Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.

“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.

Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.

För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.

Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.

Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.

Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.

Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.

“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.

De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.

I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet.  Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.

I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.

“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.

Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.

Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.

Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].

Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.

Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
 

av Michael Smith

som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post

övers Ingrid Ternert

7 dec Asia Times av M K Bhadrakumar
Tisdagens båda terroristanfall mot shiatroende i den afghanska huvudstaden Kabul och staden Mazar-i-Shairf i norr, som kom att döda 58 människor, är en extraordinär händelse. Även vid våldets mörkaste dagar det gångna decenniet, har aldrig Afghanistan kunnat sjunka ner i sekteristiskt våld.

Det är lätt att skylla på talibanerna. Men deras talesman Zabiullah Mujahid fördömde snabbt  den ”vilda och inhumana attacken av våra fiender, vilka försöker skylla på och splittra afghanerna genom att göra sådana attacker mot muslimer”. Talibanerna skyllde attackerna på ”invasionsarmén” och refererade till utländska trupper.

Den spöklika akten behöver ”rekonstrueras” för att komma någonstans i närheten. Den stora frågan är varför -och varför just nu? Dagen för Ashura i mars 2004 ägde en liknande attack rum kopplad till alQaida i Karbala och Bagdad i Irak, vilka kom att döda 170 människor (Ashura-dagen är en dag av sorg i Shia Islam.)

Vem kommer att förlora?
Så mysteriet djupnar. Idag på det afghanska shackbrädet är det omöjligt att acceptera händelserna som tillfälliga. Den part som riskerar förlora mest är talibanerna. De har hjärtskärande byggt upp ett fall de närmaste åren för att övertyga andra afghanska grupper, att man är beredd att samarbeta med dom i en anda av försoning.

Det budskap som talibanernas ledare Mullah Omar erbjöd under högtiden Eid, är att alla etniska grupper i Afghanistan ska få sin rättmätiga plats i en framtida maktstruktur. Talibanerna skulle befinna sig miltals ifrån att bli ihopkopplade med något som kan liknas vid wahabbism och skulle ha förstört deras självbild av flexibilitet och moderation.

Iran och Pakistan är också stora ”förlorare”. För båda skulle inte bara denna afghanska sekteristiska strid distrahera dom från sina huvudsakliga uppgifter, utan den hade också kunnat komplicera deras ömsesidiga förståelse.

För Iran är dagens huvudsakliga fokus att bli fri från USAs ockupation under 2014 och man är redo att samarbeta även med talibangrupper. Också som regional makt ligger det inte i Irans intresse att bli porträtterad som en ren champion vad gäller shiareligiösa sekteristiska intressen. Dylika strider i Afghanistan skulle dessutom inneburit säkerhetshot för Iran.

Iran har ingen direkt tillgång till Afghanistans shia-regioner förutom genom ”sunni-regioner”. Sekteristiska  strider hade kunnat avskilja Irans tillgång till shiaregioner. För Pakistans del innebär sekteristiska strider en stor fara för isolering av talibaner, såvida syftet är att få större acceptans för sina ”strategiska tillgångar” i det afghanska slutspelet.

Återigen hade sekteristiska spänningar i Afghanistan lätt kunnat sprida sig in i Pakistan, som äger en blodig historia av sekteristiskt våld. Pakistan har redan fullt upp med bekämpning av terrorismen. Nationell enighet återstår som Pakistans verkliga triumfkort för att mota bort USAs påtryckningar.

Märkligt nog ringde en person som påstod sig föra Lashkar-e-Jhangvis talan , en pakistansk sunnimilitant grupp, upp den amerikanska regerings-understödda Radio Free Europe och påtog sig ansvaret för attacken mot dessa shiareligiösa. Påståendet kan inte verifieras men skadan är redan skedd, då uppmärksamheten vändes mot Pakistans inblandning i Afghanistan.

Varje sektaristisk strid i Afghanistan hade kunnat innebära en tillbakagång till 1990talet. Afghanska Shia, mestadels av hazarernas etnicitet, som utgör 20% av den afghanska befolkningen, dömdes under den talibanska regimen och talibanernas kampanjer för att inta den norra staden Mazar-i-Sharif år 1997 och 1998,

Då dödades hazarer och pashtunska talibaner i tusental och tände en bitter rivalitet mellan Iran och Pakistan. Under gångna decennium lämnades intressant nog shiaregioner i stort sett orörda av talibanmotståndet och detta hjälpte iranska regeringen i Teheran och den pakistanska i Islamabad att harmonisera sin afghanska politik trots robusta försök av USA att skapa spänningar i den iransk-pakistanska relationen.

Ett vänligt inställt Pakistan är ett skriande behov för Iran till att komma ur sin isolering, medan ett vänligt inställt Iran underlättar för Pakistan att koncentrera sin uppmärksamhet på Usa/Pakistans farliga glidning i sina bindningar. Ännu ett kluster av ”förlorare” innehåller de icke-pashtunska grupper som går emot president Hamid Karzai och är alltmer villiga att försona sig med talibanerna.

Dessa innehåller de ”nationalistiska” element som nyligen formade den Nationella Fronten – tungviktare som Ahmed Wali Massoud från Panjshir (broder till den framlidne Norra Alliansens ledare Ahmad Shah Massoud), uzbekiske ledaren Rashid Dostum och Hazarernas Shialedare Haji Mohammed Mohaqiq. Varje polarisering över klanlinjer hade kunnat begrava deras pan-afghanska agenda.

Mohaqiq, som står Teheran nära, har uppmuntrat afghaner att reagera ”noggrannt och intelligent”. Han sa att förövarna ”önskar trigga ett sekteristiskt krig i Afghanistan. Mitt budskap till den afghanska nationen är att erkänna Afghanistans fienders verkliga ansikten och att upprätthålla den civila ordningen.”

Hans anmärkning ekade uttalandet från den iranska utrikesministern Ali Akbar Salehis, som beskrev incidenterna på torsdagen som ett försök att tända på klanmässiga och religiösa spänningar och skapa instabilitet och osäkerhet inom regionens länder. Salehi hävdade att främmande länder försöker störa fred och stabilitet i regionen genom att provocera fram sekteristiska och klanmässiga konflikter.

Vem tjänar på detta?
Genom att ta ovanstående i betraktande, kan pilen peka mot Haqqani nätverket eller al-Qaida som förberedelse för att begå våld. Men inget av detta verkar möjligt. Haqqaniklanen – en viktig del av det talibanledda motståndet i Afghanistan trots man är förlagd till Pakistans gränsområden – har ingen anledning att våldföra sig på pakistanska intressen, medan al-Qaidas kapacitet utgör en allvarlig fara.

Nu, genom att ta ett steg åt sidan en smula, är det också möjligt att sätta terroristanfallet gentemot det breda, afghanska och regionala bakslaget. Det är dags att sammanfatta den strategiska pakten mellan Karzai och Förenta Staterna, vilken banar väg för upprättandet av de amerikanska militärbaser, som följer på det formella trupptillbakadragandet.

Det finns en avsevärd opposition mot Karzais drag inom det afghanska folket, vilket mer eller mindre ser detta som hans amerikanska stöd för en tredje termin som president bortanför 2014.

För det första vore det svårt att få fram en förenad nationell opposition mot USAs strategiska pakt med Karzai i Kabul, ifall sekteristiska skiljelinjer dyker upp.

För det andra skulle varje spirande våld enbart erbjuda en ursäkt för fortsatt amerikansk militär närvaro i Afghanistan, eftersom de afghanska väpnade styrkorna och polisen pressats hårt i situationen.

För det tredje är stilleståndet Usa-Iran  en aspekt, som mycket väl kunnat leda till konfrontation inom en nära framtid. Afghanistan skulle ha varit en mycket vital arena för varje fientlighet mot Iran. Karzais påståenden att han inte skulle låta afghansk mark användas mot sina grannar spelar ingen roll, då enkla sanningen är den, att hans åsikt inte räknas.

Nerskjutningen av ett amerikansk obemannat spaningsflygplan som opererade från USAbaser i Afghanistan, visar att östra Iran utgör en ”aktiv front” under dödläget. Sekteristisk strid försvagar Teherans inflytande inne i västra Afghanistan, vilket är till gagn för USAs beslut i Washington att attackera Iran.

Slutligen, Pakistan skulle bli en stor förlorare ifall Afghanistan hade sjunkit ner i klanmässiga strider och skulle ha försvagat Pakistans position i det afghanska slutspelet till fördel för USA. Allltihop tjänar på det hela taget paradoxalt nog mycket väl  USAs intressen i nuvarande scenarie, om sekteristiska spänningar eskalerar i Afghanistan och Västs trupper blir den enda verkligt tillförlitliga källan till säkerhet.

Detta betyder att hela antalet styrkor skulle vara intresserade av att indirekt klä av USAs regionala strategier.

Ironiskt nog förklarade på tisdagen afghanska gruvministern Wahidullah Shahrani långt borta i London , att Karzais regering för första gången välkomnat ett bud för utveckling av guldgruvor och koppargruvor. The London Times noterade i laga ordning att

”Invaderare har sedan Alexander den Store drömt om att exploatera dess mineralrikedom. Nu söker Afghanistan utländska investerare till hjälp för att tömma sina rika fyndigheter av guld och koppar.”

Följaktligen kan Afghanistan komma att följa Afrikas blodbesudlade förflutna, där ett vansinnigt skrammel efter resurser fått in alla de slag av utländska legotrupper.
övers Ingrid Ternert

 av Craig Murray 5 dec 2011

Afghanistankonferensen i Bonn är en fars. Där finns inga representanter för det afghanska motståndet mot ockupationen, så man ska inte ha någon fredsförhandling.

Karzais korrupta och effektiva presidentskap, upprätthållen genom ett massivt valfusk, går ut år 2014. Det är ingen tillfällighet att omedelbart därefter ska NATOs trupper lämna landet.

Garanterat kommer ingen av Karzai familjen att vara kvar i Afghanistan, utan snarare dra sig tillbaka till Schweitz med de många miljarder dollar som de plundrat från UKs och USAs skattebetalares fonder och från heroinhandeln.

Pakistan är naturligtvis inte närvarande vid konferensen. Efter att omkring 6000 pakistaner sprängts i luften av amerikaner på pakistanskt område, var alla nästa 25 dödade unga soldater, något som inte ens Pakistans självgoda, korrupta regering hade kunnat glänsa med.

Så för tillfället skeppas alla NATOs förnödenheter landvägen genom Uzbekistan – varför den andel av NATO tillförsel som fraktas den vägen redan har ökat nära 50% och nu hastigt ökar som politisk fråga, då turligt nog Hillary har en ny bästa vän i president Karimov.

Vilket allt förklarar varför det inte förekommit ett endaste ord av kritik mot Uzbekistan vad gäller människorätten från Storbritannien. Det har inte kommit ett enda ord om människorätt eller barnarbetsslaveri, om politiska fångar, om fria val och inte förbjuda oppositionen, av församlings-, yttrande- eller religionsfrihet, inte heller ett ord om att den brittiska regeringen förra månaden var värd för officiella uzbekska parlaments- och handelsdelegater.

Det förekom inte heller ett ord antingen offentligt eller privat om något av dessa ämnen. Den nuvarande brittiska regeringen älskar Karimov. Man har aldrig ens kommit med den mildaste kritik. Att koka människor levande och tortera politiska motståndare till döds passar dessa bra.

Vi har även deporterat tillbaka vissa extra dissidenter till att praktisera på. Den brittiska regeringen lyckades också få igenom EUs nya föreskrivna tariffer för den uzbekiska bomull som plockas av åttaåriga barnslavar.

Kärleksaffären med det brittiska etablissimanget gäller fler än just denna regering. Nya Labours chefsfinansiär, deras egen Lord Ashcroft, är en man vid namn Andrew Rosenfeld. Han har sålt ett hus i Schweitz till Karimovs dotter Lola för tre gånger marknadsvärdet.

Sådan väldiga betalning utöver marknadsvärdet betyder mycket ofta ett stycke pengatvätt med extrapengar i ersättning för något annat. Pengar flödar båda vägar – och som tidigare blivit rapporterat, får Karimovs äldre dotter Gulnara en stor del genom transporten av alla dessa NATOförnödenheter genom Uzbekistan.

Men den senaste delen av kärleksaffären med Karimovs familj kommer att göra er förvånad. William Hague ska bekräfta att Gulnara Karimova – den mest hatade personen i Uzbekistan – förmodligen ska komma att bo i London som uzbekisk ambassadör.

Hennes förfrågan om att accepteras som en ”överenskommelse” (på diplomatspråket franska) – har funnits där en viss tid. Det enda hinder som återstår att lösa är, hur många av Gulnaras sju bodyguards som får lov att bära halvautomatiska vapen på Londons gator.

Bland de större politiska partierna tycks detta med moral vara lika dött som det ser ut att vara för familjen Karimov.

övers Ingrid Ternert

Voice of Russia 11 nov 2011

Ingen-betraktar längre Arktis som en död zon. Dess vidsträckta istäcken döljer 7% av världens olja och 33% av dess gasreserver tillsammans med guld, diamanter och andra mineraler. Global uppvärmning och smältande permafrost i Arktis kan snart öppna upp den arktiska oceanens skatter.

Detta  förändrade perspektiv har fått  ’Arktis Fem’ makter att krångla – Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge, med bara Ryssland som ickemedlem av NATO.  Alliansen uttryckte  klart  vid Lissabonmötet nov 2010 sitt intresse för Arktis. Situationen blir nu alltmer komplicerad beroende på ett internt gräl över territoriella anspråk bland de Fem.

USA och Kanada kan inte nå en överenskommelse om Beaufort havet (ett marginellt hav i Norra Ishavet) medan Kanada dessutom kämpar med Danmark om ‘Hans Island’. Även Kina som ligger långt ifrån Arktis vill delta i regionen. Dess isbrytare ‘Snow Dragon’ har två gånger gått in i haven runt Arktis. SydKorea har också utrustat en isbrytare.

Chefen Igor Korotchenko för ‘Ryska centret för analys av världens vapenhandel’, säger att en rapport från USAs flotta menar, att Amerika är i stort behov av att bygga upp sin militära potential i Arktis. Man säger att flottan har startat en intensiv träning i Arktis och skaffat nya Arktis-klassade fartyg och isbrytare.  Man har dessutom installerat mark-och undervattensbevakning och övervakningsstationer.

USAs kärngeneratordrivna ubåtar för multibruk  upprätthåller en ständig patrullering av Arktiska Oceanen och deras mål är långt ifrån forskningsmässiga, förklarade han i en intervju för ‘Voice of Russia’: Pentagon har permanenta snabba missilförsvarsgrupper på höga latituder, inklusive 3-4 kryssningsmissiler och 4-6 jagare. Man har också 11 stridsflygplan förlagda till Alaska. Medan USAs Stridsflygplan och Ubåtar som patrullerar området i Arktiska Oceanen blivit utrustade med hög-precisionsvapen.

USAs Försvars Departement tränar också marktrupper för operationer i Arktis och planerar bygga två flottbaser i Alaska. Kanada i sin tur har satt undan pengar för att bygga en djupvattenshamn och flottbas i den övergivna staden Nanisivik och börjat förnya och utvidga en militär övningsbas i ‘Resolute Bay’ och beordrat uppbygge av nya patrullfartyg i Arktis. Landets militärkontingent i Arktis har dessutom ökat tiofalt.

Även om Kanada saknar en ständig militär närvaro i Arktis genomför man årliga övningar vid namn Operation Nanook för träning vid katastrofer och olyckor. Sedan år 2007 genomför man egna patrulleringar i Arktis. Under 2010 års kanadensiska krigsspel ingick för första gången trupper från USA och Danmark, och gav Kanada en officiell status som NATO observatör i Arktis.

Under sommaren 2011 ingick USAs och NATOs flygvapen i övningarna, inklusive jetplan, spionplan och fraktflygplan. Norge för sin del öppnade ett nytt hög-teknologiskt PolCirkelCentrum norr om Moirana nära Polcirkeln. Man har också flyttat sin stora militärbas dit och använt den under sommaren som övningsplats för ‘Cold Response’ 2011, där 10 000 NATO och norska trupper ingår.

Ryssland som ingår i en av dessa fem och är beläget nära Arktis, tvingas svara upp mot regionens militarisering. Man avser skapa en separat och särskild division i Arktis för att säkra sina områden däruppe i en förändrad militär och politisk miljö. Ryssland har också utarbetat en strategi för Arktis, då landets SäkerhetsRåd överfört regionen till den Federala SäkerhetsTjänstens jurisdiktion att bli Rysslands ledande resursbas år 2016.

Under våren 2011 förklarade Rysslands försvarsminister att man skulle upprätta en motoriserad infanterienhet i Arktis på Kolahalvön. Trupperna är särskilt utrustade för att operera i regionen. En rysk expert i ämnet, Igor Korotchenko, berättade för VOR att Rysslands militära utrustning överensstämmer med den särskilda standard som krävs för att klara både höga och låga temperaturer.

Marktrupper ska få stöd av isbrytande krigsfartyg kapabla att inte bara lotsa fartyg utan också genomföra militära uppdrag. För oturligt nog har Arktis blivit en militariserad zon, så enda sättet för länder runt Arktis är att fredligt dela in området i ansvarsområden och så snart som möjligt starta ett fredligt utnyttjande av regionen.

Därför gäller att  inte ge stater utanför Arktis en chans att med militära medel göra anspråk på området.

övers Ingrid Ternert

av Donna Miles 4 nov 2011

U.S. Department of Defense -Det sätt på vilket missionen hade genomförts underströk NATOs effektivitet och satte standard för framtiden, sa Obama… Han noterade att amerikanska piloter  under operationen flugit franska stridsflygplan från ett franskt hangarfartyg i Medelhavet. “Allierade kan inte samarbeta närmare än så,” sa han.

WASHINGTON: Operation ‘Unified Protector’s mission i Libyen har visat att NATO förblir världens mest effektiva allians, sa president Barack Obama idag då han och franska presidenten Nicolas Sarkozy berömde de män och kvinnor som genomfört allt detta.

Då han tillsammans med Sarkozy talade vid Frankrikes Cannes City Hall som höll 20 Gruppens ekonomi möte, erkände Obama sin solidaritet med de båda länderna och NATO…

“Förenta Staterna har varit stolta över att få en beslutande roll, särskilt i början, och ta ut Libyens luftförsvar och genomföra precisionsattacker, vilket skulle ha stoppat regimen i dess spår,” sa Obama.

Det sätt på vilket missionen blev genomförd underströk NATOs effektivitet och satte standard för framtiden, sa han.

“Vi agerade snabbt, inom dagar,” sa presidenten. “Och vare sig man bidragit med styrkor eller kommandostab, har varenda en av NATOs 28 medlemmar spelat roll.”

Arton nationer, inklusive arabstaterna, har erbjudit styrkor till operationen, sa han.

“Och som först i historien har våra NATO allierade, inklusive Frankrike och då särskilt president Sarkozys extraordinära ledarskap hjälpt oss genomföra 90 procent av våra stridsuppdrag”, sa Obama.

Detta har visat att fler nationer kan bära bördan av och kostnaderna för ***fred och  välstånd***, sa han. “Och det är så vår allians måste fungera under det 21a århundradet”, tillade han.

Obama prisade det sätt som franska och amerikanska styrkor hade tjänat tillsammans – befälhavare som planerat, genomfört och utfört operationen, piloter som…tanker besättningar som  upprätthåller operationen från baser i Frankrike, flygpersonal som levererat livsuppehållande stöd och sjömän och marinkår som tvingat fram vapenembargot till havs.

Han noterade att amerikanska piloter flög franska stridsflygplan från franska hangarfartyg i Medelhavet under operationen. “Allierade kommer inte närmare än så,” sa han.“Varje man och kvinna i uniform som deltagit i denna kraftmätning ska veta att ni genomfört varje målsättning”, sa Obama…

Obama erbjöd en salut till flottamiralen James G Stavridis, NATOs högsta allierade befälhavare för Europa och befälhavare för USAs EuropaKommando; flottamiral Samuel J. Locklear III, kommendör för de Förenade Allierades Flottkommando i Neapel, Italien och USAs flottstyrkor i Europa och Afrika; och flygvapnets generallöjtnant Ralph J. Jodice II, befälhavare över de Allierades Flygstyrkornas KommandoHögkvarter i Izmir, Turkiet, det 16e FlygExpeditionsstyrkan och USAs flygvapen i Europa.

Dessa och tusentals andra i personalen är de som gjort Operation Unified Protector till en succe’ och hjälpt till att visa världen att “efter ett svårt decennium drar sig krigets tidvatten tillbaka”, sa Obama.

“Det långa kriget i Irak kommer äntligen mot sitt slut,” sa han. Under tiden, tillade han, har med Frankrike och andra allierade och partner “vi uppnått stora segrar mot al-Qaida, inklusive Osama bin Laden”.

Presidenten noterade att franska och amerikanska styrkor strider tillsammans i Afghanistan… Obama påminde om de många gånger i historien då Förenta Staterna och Frankrike har stått tillsammans för att försvara sina gemensamma ideal.“Jag är säker på att vi kommer att stå tillsammans, starka och fria, under århundraden framöver,” sa han.

“Länge leve alliansen mellan våra båda stora nationer”.

övers Ingrid Ternert

‘En attack mot Iran drar in hela MellanÖstern i ett totalt kaos’.
Under söndagen sa den israeliska presidenten Shimon Peres att en attack mot Iran kan bli alltmer trolig. Den franska utrikesministern Alain Juppe varnar för att en militär attack mot Iran skulle framkalla en ”total destabilisering” av situationen i MellanÖstern på grund av sitt nukleära program.

Ifråga om Israel gav Baral och Liebermann sitt stöd till Netanyahu för att fortsätta uppmuntra Väst till att utverka mer ekonomiskt och politiskt tryck mot Iran. Han poängterade också att varje aktion mot Iran borde ske i fullt samarbete med Förenta Staterna. Israel, som själv allmänt ansågs äga över 300 atomvapen, anklagar tillsammans med USA iranska regeringen i Teheran för att genomföra ett militärt kärnvapenprogram.

Under tryck från Washington och Tel Aviv, har FNs Säkerhetsråd infört fyra sanktionsrundor gentemot Teheran. Washington och EU har också infört unilaterala åtgärder mot Irans energisektor.

Medan Israel vägrat låta sina kärnanläggningar inspekteras eller själv ansluta sig till IckeSpridningsavtalet, har man nyligen testskjutit en ny långdistansmissil, kapabel nog att bära kärnvapen. Med sina Jeriko-missiler kommer de upp till en räckvidd på 10 000 km.

Paradoxalt nog ser Väst med sina ögon inte den här nya kärnvapenmissilen som ett hot. Trots sin förmåga att träffa många delar av jordklotet.

övers Ingrid Ternert

 
Phyllis Bennis om Usas roll i Libyen