Karzai utmanar Obamas dristighet

Asia Times 28 augusti, 2010
av M K Bhadrakuma
Offentlig korruption i Afghanistan tar sig mer och mer underliga vändningar.

Ett irriterande val uppkommer: Att bedra  sitt land till en utländsk underrättelsetjänst – är det en akt av korruption?

Enligt moralisk och etisk standard verkar det vara så. Av  legal standard är det ingen tvekan om att detta är den högsta formen av korruption som förtjänar maximalt straff.

De anklagade förgås vanligtvis i en lång, oändlig fångenskap i ensamcell - eller bleknar bort i glömska efter ett spionutbyte. I den senare kategorin fortsätter de ofta som alkoholister, när de väl vandrar in i livets solnedgång och korruptionens skuld börjar äta sig in i det livsviktiga i deras samvete, vilket kunde betraktas som den högsta formen av Guds vrede.

Nåväl, i Afghanistan där det bisarra kan vara ordningen för dagen, upprätthåller Förenta Staterna den yttersta makten med både en korruption som ynglar av sig och går igenom straffets alla vändningar.

Man kan tycka att detta måtte vara en av de högsta former av självspäkning som mänskligheten har känt till – utanför Shiismen (anm- då under en viss shia-högtid halvnakna män marscherar fram under trummors dån  piskande sig själva blodiga på ryggen).

Karzai sporrar tuff kärlek
För att ta det utbrända fallet med Mohammed Zia Salehi, chefen för det Nationella Säkerhetsrådets administration, ledd av president Hamid Karzai.

—Salehi hade som väntat tränats upp av amerikanarna med det upphöjda syftet av det som blivit känt som ”kapacitets-byggande” av den afghanska statens organ. Salehi har under många långa år uppenbarligen arbetat som CIAagent, med att antingen bedra funktionärerna i presidentkontoret eller korrumpera Karzais politik genom att injicera noggranna doser av amerikanskt tänkande i dessa tider, gång efter annan, och på det viset oskadliggöra en ovärderlig service till det USA-ledda kriget samt Washingtons – och regionens strategier.

Inte bara detta. CIA utnyttjade honom också som en sorts kassör, vilken spred sina pengar till andra agenter i Afghanistan. Salehis fall har nu blivit ett celebert exempel i vits-kriget mellan Karzai och Barack Obamas administration, där det närmar sig en ny kvalitativ nivå av blodtörstighet. Det sker i en sådan utsträckning, att man vid en punkt hotat Karzai med att upplösa hela den USA-tränade anti-korruptionsstyrkan och återvändsgränden, vilket riskerat knäcka  ut botten på Obama administra-tionens AfPak-strategi.

Det hela fick till och med Washington att snabbt skicka en av nyckelfigurerna till Kabul. Det var en av USAs utrikes-och säkerhetspolitiska etablisssimangs höjdare, John Kerry, i många långa år ordförande i senatens utrikesrelations-kommitte’.

Washington har låtit meddela genom medialäckor att Kerrys mission i Kabul skulle innebära att ha några ”tuffa samtal” med Karzai, vilket verkligen har skett med alarmerande frekvens under senare år, som en del av USAs ”tuffa-kärleks” närmanden till denna otämjda afghanska ledare. Han som börjat föra sin politik med en allt orubbligare politisk grund, något som riskerar urvattna det amerikanska chefsskapet över själva kriget.

Men tuff kärlek är en komplicerad akt att genomföra. Vad vi inte känner till, det är vad som svettats ut mellan Karzai och Kerry i presidentens palats i förra veckan. Det kunde ha varit mer än en version av detta rendezvous där de båda, också enligt amerikansk mediarapportering, är stora vänner och kommer utmärkt väl överens.

I vilket fall hade Kerry knappt hunnit lämna Kabul vid slutet av missionen, förrän Karzai meddelat media och synbarligen rivit i det amerikanska fallet om Salehi och hela den tarvliga affären om den afghanska korruptionen.

Karzai la fram tre punkter. För det första hade Salehi behandlats sjaskigt av den USA-tränade insatsstyrkan, och deras anklagelser var helt utan proportioner i förhållande till de anklagelser som hade riktats mot honom, nämligen påstås han ha accepterat en gåva av en 10 000 dollarbil till sin son för att utföra vissa tjänster.

Säkerligen var det en blygsam gåva, då den endast kunde varit basmodellen av en mycket liten bil, som den statusmedvetna afghanska eliten inte brukar ha. Kanske en återupprustad Nissan Micra importerad från Dubai?

Det är ett proxykrig, ett ställföreträdande krig, men det är inte vad detta handlar om. Karzai har påpekat att det förmodligen funnits mycket större hajar i den afghanska dammen, så det USA-ledda drevet väljer att statuera ett hemskt exampel utifrån Salehi, för idén var inte så mycket att racka ner på själva korruptionen, som för att diskreditera själva presidentpalatset.

Det verkade som om anti-korruptionsanställda i förra månaden tagit sig in i Salehis hus under morgontimmarna, handfängslat honom och försökt få iväg honom. Det värsta var att han blev behandlad som en småtjuv, handfängslad framför ögonen på sina familjemedlemmar och grannar, något som för var afghan med hög social status är en fruktansvärd förödmjukelse.

För det andra har Karzai utmanat den USA-ledda anti-korruptionscentralen och beordrat den att hålla sig inom de afghanska lagarna och att de borde bli en ”självständig” afghansk enhet. Kort sagt visade Karzai amerikanarna dörren och sa att han avsåg utöva sin rättighet som president och vald ledare av ett självständigt land, och att USA inte kan uppföra sig som om Afghanistan vore en lydstat.

Karzai har under tiden gett ut ett dekret om att afghanska privatmiliser maskerade som ”säkerhetstjänster”, vilka USA och andra västländer finansierat och engagerat genom att ‘out-sourcea’ delar av kriget, vilket under året måste lösas genom att gå ihop med de afghanska säkerhetsstyrkorna under InrikesMinisteriet.

Dessa säkerhetsbyråer står till tjänst med vakter eller eskorttjänster, samlar in underrättelser på fältet och genomför även de kontroversiella ärenden som ligger utöver lagens bokstav.

Karzai träffade effektivt amerikanarna under bältet. Faktum återstår att amerikanarna engagerats i en lustig form av krigande i Hindu Kush genom att utöka krigets underkontrakterade med amerikanska kontraktsanställda. Ingen talar om detta, men det har oundvikligen lett till en massiv korruption som Pentagon överlåter till sin favorit bland de amerikanska kontrakterade, och där råkar allt vara fläsk.

Som i fallet med Irakkriget, stinker också kriget i Afghanistan av korruption och USAs Kongress undersöker till slut hur biljoner dollar lagts ut av USA i Hindu Kush sedan invasionen 2001. Karzai förstår perfekt väl att det nuvarande ”anti-korruptions”drevet av USAs AfPaktjänstemän är ett skickligt drag som serveras den afghanska sidan och beskyller dem för allt det kollossala slöseri med finansiella resurser till kriget, som de amerikanska skattebetalarna har lagt ut.

Då Kongressen kommer med sin rapport får detta håret att resa sig.

Karzai är icke oväntat ovillig att bli det svarta fåret. En tredje punkt som han därför tagit upp, det var att han inte heller hade hand om det saftiga tåg som kör genom Hindu Kush. Afghanska tjänstemän har påpekat att bara en liten del – mindre än 20% -av det internationella flödet av bistånd till Afghanistan går genom Kabuls regering, medan återstående 80% lämnas över direkt av givarländerna.

Denna fränhet som gäller den som håller i trådarna ifråga om biståndet, den är egentligen lika gammalt som gatan. Amerikanarna har aldrig ifrågasatt sanningen i Karzais påstående, vilket också har backats upp av FN- anställda. Men varför for han ut med en sådan vildsinthet?

I själva verket ser Karzai ut att misstänka ett försåtligt försök av USA att ersätta honom. Han har säkert  noterat att New York Times nyligen ägnat en helsidesartikel om Afghanistankriget, där en viktig del var att synbarligen kräva, att Obamaadministrationen borde ha tänkt över Karzais fortsatta ämbetstid. Karzai är en sofistikerad politiker och vet vad USA gjorde i Vietnam, då man väl stod inför nederlaget. USA bytte helt enkelt ut sin sydvietnamesiske allierade i Saigons presidentpalats.

Karzai var själv ett politiskt hinder för USA. Han är alltför självsäker för att kunna bli en trogen allierad och man vet inte säkert, om han skulle kunna mogna till en Nuri al-Maliki, Iraks premiärminister.

Det allra viktigaste det är att sträva efter en politisk uppgörelse och bli mer villig att skapa en regional överenskommelse inbegripet Iran, Ryssland, Indien och andra stater. Med det skulle han ha kunnat hota USAs krigsmonopol och fredsprocess. Kort sagt, Karzai har insett att USA och Pakistan har arbetat tillsammans för att strypa hans initiativ till att skapa kontakt med moderata talibaner, som är öppna för försoning.

New York Times nya avslöjanden om ”tillfångatagandet” av Mullah Baradar i den pakistanska staden Karachi i januari vittnar om det faktum, att det hade varit en förenad CIA och pakistansk ISI-operation (Inter-Service Intelligence). Och det bästa påstående amerikanarna kunde lägga fram om sin uppfattning, det var en befängd förklaring om att de smarta pakistanerna utnyttjat de dumma kreaturen som en dörrmatta.

Och att man inte kunde få någon ledtråd om vad som förelåg, då man slagit till mot Quetta shuras rådslag nr 2 och haffat denne i hans gömställe.

Karzai tror inte att CIA består av sådana imbecilla som inte vet vem de har att göra med, då man kollaborerar med Pakistans formidabla ISI i en större fältoperation. Vad mer olycksbådande är, det hemliga möte som USA-tjänstemän hållit i Bonn förra månaden. Detta hölls med några av Karzais allierade från i första hand den Norra Alliansen, genom dubbelspel att först lirka bort dessa från sina politiska bindningar med den afghanska ledaren.

För att sedan kort sagt riva sönder den väv av politiska överenskommelser som Karzai trotsigt breddat. Och att fördjupa stödet vid det tillfälle, då han själv sitter ner ansikte mot ansikte med talibanerna.

Den högsta ironin är, att USA har sporrat Karzais allierade inom den Norra Alliansen, de som inte tillhör pashtunska etniska grupper, genom att porträttera den afghanska ledaren som en som ställer in sig hos talibanerna och då lyssnar in deras instinktiva rädsla för att talibanerna kunde ta sig över Afghanistan.

Karzai har skäl att misstänka att det spel som USAs AfPakanställda spelat är extremt oärligt, då något sådant har inträffar just innan det afghanska parlamentsvalen 8 september. Karzai sätter sitt hopp till ett parlamentsval som han skulle kunna arbeta i harmoni med, olikt tidigare lagstiftare som stått under inflytande av den amerikanska ambassaden i Kabul.

Kan Obama tygla Pentagon?
Karzai räknar med att han måste få parlamentet med sig att representera det afghanska folkets allmänna opinion i varje politiskt avgörande. Om Karzais plan för parlamentsvalen skulle lyckas, tack vare sin breda allians med icke-pashtunska grupper, och han får ett parlament med vilket han kan arbeta för att uppnå nationell konsensus, då kunde det helt komma att förstöra USAs strategi att kontrollera och fastställa ramarna för varje afghansk uppgörelse.

Kärnfrågan är, vilken New York Times och Washington Post i förra veckan påpekat, att alla indikationer visar, att USA inte har för avsikt att utrymma sin militära närvaro i Afghanistan och CentralAsien under den omedelbara framtiden. Och det är bara genom en smidig regim i Kabul som Pentagon kan hoppas få förhandla fram ett fördelaktigt ’status of forces’ avtal.

Frågan är av fundamental vikt för USAs regionala ‘inringnings strategi’ av Kina, Iran och Ryssland och man tillåter inte något slag av kompromiss.

Selig Harrison som är en välkänd intellektuell, skribent i Foreign Policy och författare till ‘Ut ur Afghanistan’, har snuddat vid detta väldiga politiska dilemma som Obama står inför – hur lämna Afghanistan utan att ”förlora”. Han påpekade att det enbart var genom att USA sluter sig till ett ”neutralt” Afghanistan som kriget skulle kunna komma till sitt slutliga avgörande.

Men Harrison kan framför sig se hur Obama kommer att få en tuff strid å sin sida inom det egna lägret i Washington, då han drar till sig ett politiskt avgörande i Afghanistan. Han har skrivit att det största hindret mot överenskommelsen troligen inte kommer från Pakistan, utan från ett tänkande inom Pentagon där projektionen av USAs makt ses som ett önskvärt slut i sig själv. Några av de 84 USAbaserna i Afghanistan, inklusive flygfälten, utformades enbart för kontramotstånds operationer och skulle kunna utvidgas till en neutraliserande uppgörelse.

Men de enorma flygfälten vid Bagram och Kandahar har projekterats till att växa åren framöver- det är projekt med nya ambitiösa konstruktioner vilka fortsätter växa upp inom baser, trots Obamas uppmaning att till sommaren 2011dra bort trupper från landet. Dessutom överväger Kongressen en finansiering av efterfrågan på nya baser för totalt $300 miljoner dollar, för att etableras vid Camp Dwyer och Shindand, som ligger nära den iranska gränsen och Mazar-i-Sharif, vid CentralAsien och Ryssland.

Väl medveten om den afghanska oppositionen mot ”permanenta baser”, talar Pentagons och Vita Husets tjänstemän idag om ”permanent tillgång”, vilket kunnat garantera utnyttjandet av dessa baser för övervakning.  Med andra ord, fördelen kunde med tvekan ges till Obama för att han vare sig är böjd för Pentagon tänkande eller ”ännu inte beredd att förklara” framtiden vad gäller USAs baser i Afghanistan och CentralAsien. Harrison verkar tro att det senare är fallet.

I vilket fall är det Obama som slutligen ska  bestämma huruvida Pentagon fortfarande ska komma att utnyttja Afghanistan till att ”driva målen för sin globala makt långt efter det att talibanerna och al-Qaida blivit ett avlägset minne”, anser Harrison med sin djupa känsla för den 30-åriga afghanska konflikten.

Som summering kan man säga, att Karzai har en episk strid framför sig. Han vare sig minskar sina afghanska känslor av stolthet, självrespekt och stridbart oberoende och ingår en överenskommelse av Fausts modell, eller trampar på i Pentagons globala strategi. Det vore ett fatalt val, vilken väg han än skulle ha tagit.

Ironiskt nog är det bästa hoppet för Karzai att Obama vägrar bli en ”etablissimangets president” och leva upp till det löfte han gav vid tiden för sin valkampanj. Men retoriken från 2008 är idag historia. Det som spelar roll i det politiska tumultet är ”här” och ”nu”.

Resultatet av USAs Kongressval i november skulle kunna bli en vattendelare i Karzais tumultartade politiska karriär, och då lika mycket som det kunde bli för Obamas meteorlika uppenbarelse på världsscenen – som en fredlig man.
 

övers Ingrid Ternert

Inspectors miss the flight to Kirgistan
av M K Bhadrakumar 2 sept Asia Times

Nollställningen av USAs relationer med Ryssland blir för första gången satt på prov. Kirgistan utgör en tuff utmaning: Kan nollställningen verkligen fungera, då spelets insatser är så höga att båda sidors vitala intressen skiljer sig åt så starkt?

Till skillnad från sanktionerna mot Iran, finns där inget utrymme för förställning. Samarbete i realtid krävs för att lindra de sår som öppnades i juni månad i södra Kirgistan och som nu riskerar vara sig till kallbrand.

 USAs dristiga CentralAsien politik hade vackert kryssat omkring under föregående månader, men plötsligt träffat ett gupp i Kirgistan. Vare sig det orsakats av ett farthinder – eller en bogserlina av nylon – betyder i realiteten detta att USAs diplomati hunnit vända om helt och inte kunnat mobilisera.

De tredagars konsultationerna i Moskva av USAs biträdande utrikesminister Robert Blake har alltsedan i onsdags understrukit att den amerikanska politiken enbart kan räddas med hjälp av uppriktig rysk hjälp.

‘Nollställning ‘ innebär allt annat än ingenting
Men Ryssland ligger och ruvar. Utrikesminister Sergei Lavrov mumlade om den USA-ryska nollställningen samma dag som Blake hade landat i Moskva.

Bland de anmärkningar han gjorde var: att Moskva förväntar sig klarhet i sina relationer med ‘North Atlantic Treaty Organization’, NATO. ”Jag tycker denna organisation har balanserat mellan det förflutna och framtiden alldeles för länge.”

NATOs nya Strategiska koncept, som ersätter 1999 års koncept, ”kan knappast ses som ett strategiskt svar på ryska säkerhetsinitiativ.”

NATO skulle ”ta del av ett ömsesidigt samarbete inom ett nätverk med andra spelare, inklusive Ryssland, och den Kollektiva SäkerhetsAvtals Organisationen (CSTO).”

”Problemet med Iran är systembetingat. Det har att göra med en brist i den nuvarande ickespridningspolitiken. Icke-spridning bör baseras på internationell lag.”

”Sanktioner mot Iran ska vara effektiva. Vi kommer att nå en kompromiss, det spelar ingen roll hur svårt det än blir. Det är omöjligt att isolera Iran utan konsekvenser för hela regionen.”

USAs Nationella SäkerhetStrategi släpptes i maj och ”innehåller en hel del gamla, traditionella element av USAs utrikespolitik, som är allt annat än förlegade”.

Lavrov sammanfattade genom en presentation av de ryska förväntningarna om en nollställning: Världens största makter kommer inte alltid att vara överens om allting.

Men man är villig att lyssna på varandra och att komma fram till gemensam förståelse på det nuvarande stadiet i vår globala utveckling, vilket är den sorts värld vi önskar få leva i och vart än den går, hade det kunnat hjälpa oss att insupa mer harmoni på en nivå av praktisk politik och dessutom kunna lösa våra särskilda internationella problem.

Berättelsen hittills har varit att Kirgistan är ett bra exampel på nollställning; om hur Washington och Moskva har koordinerat projektet för stabilisering av ett känsligt land i Centralasien. Moskva har aldrig ifrågasatt historien.

Så, USA har pressat på för idén om en observatörsmission – kombinerat med politiska rådgivare – för Organisationen För Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, till Kirgistans södra regioner som Osh och Jalalabad till att ha kvar freden mellan de etniska uzbekiska och kirgisiska kommuniteterna.

Trots att minskningen av OSSEs Balkanmission fortfarande lever kvar i minnet, och givet att OSSE inte riktigt passat in, kunde det handla om en ren tidsfråga, innan NATO uppenbarat sig i södra Kirgistan i en fredsbevarande roll, men ändå kunde Moskva hålla sig lugn.

Det är inte svårt att förstå att en kirgisisk kris och en afghansk slutstrid hör ihop. Förresten biffar USA upp sina militärbaser i Afghanistan, bygger en ny bas i Mazar-i-Sharif och knyter upp militära utposter i de Centralasiatiska länder, som har en roll framför sig att spela för NATO i regionen. 

Ryssland utmanövrerad
Men sedan kom ”Steppe Eagle 2010″, den största internationella övning som någonsin involverat NATOs länder och Kazakstan och slutade i Kazakstan förra söndagen. NATO envoyén Robert Simmons har sedan dess annonserat att ”alla nödvändiga dokument rivits upp” för en kontingent från Kazakstan vid sidan av NATOs i Afghanistan.

Under tiden planerar man ”Exercise Peace Mission 2010″ under översyn av ShanghaiSamarbetsOrganisationen (SCO) i Kazakstan 9-25 september med ett rejält ryskt deltagande (över 1000 trupper, omkring 130 bepansrade fordon, 10 flygplan och helikoptrar). Med syfte att testa SCOs ”interoperabilitet i väpnade styrkor. Med syfte att ställa upp för en medlemsstat involverad i en intern väpnad konflikt”.

I onsdags  kommenterade den inflytelserika ‘Nezavisimaya Gazeta’ torrt att Ryssland skulle ”gå in i en period av geopolitisk kamp med NATO och Förenta Staterna för kontroll av det som tidigare varit SovjetUnionen och närliggande länder… Rysslands geopolitiska intressen är nu i fara.

Utmanövrerad vid varje drag, då de internationella strukturerna etablerade sig i regionen – varför CIS, CSTO och SCO har blivit överflödiga… Det verkar inte ha funnits någon särskild anledning att rusa till en [Exercise Peace Mission 2010] övning som ska sparas till det blir nödvändigt att visa upp, att SCO fortfarande finns kvar.”

För att vara säker, talade USAs diplomati med stora bokstäver om CSTOs oförmåga att intervenera i Kirgistan. Tashkent har blockerat CSTOs intervention, men i dessa dagar är Tashkent starkt ”pro-västlig”. Den uzbekska presidenten Islam Karimov har inte dykt upp vid CSTO-mötet i Yerevan i förra månaden, där man satt Kirgisistan högt på agendan.

Ryske presidenten Dmitry Medvedev gav offentligt luft åt Moskvas frustration. Han sa att Ryssland ska försöka få till en ändring i alliansens styrdokument – ”så organisationen kan få en mer effektiv inverkan på den [kirgisiska] krisen”.
——-
Moskva, som är värd för nästa CSTO möte i december, såg med beredvillighet på då USA med OSSEprojekt stigit in i det kirgisiska tomrummet, och bestämt sig för att inte gå emot det.

I en uppvisning i taktfullhet erbjöd sig Kreml att gå in i OSSEs mission i Kirgistan genom att sätta in sju ryska poliser till att tjänstgöra med personal från Turkiet, Serbien, Lettland, Bulgarien, Slovakien, Litauen, Sverige och Finland.

I vilket fall kunde Moskva  medan man gjort detta, inte vara omedveten om att en väldig våg av den allmänna opinionen kommit att byggas upp i Kirgistan mot OSSEs mission. Intressant nog fanns bland de kirgisiska ‘anti-OSSE’ kampanjmakarna prominenta polititiker kända för att stå Moskva nära.

Vad gäller balansen, misslyckades i första hand USAs diplomati. Den har allvarligt felat då man gett efter för uzbekiska etniska intressen i södra Kirgistan. Washington har kalkylerat att samarbetet med Uzbekistan över den kirgisiska krisen kunde ha varit användbart då det gäller att riva upp sitt strategiska partnerskap med Tashkent.

USA samarbetade med Tashkent under kriget i Afghanistan genom att förse dessa med lukrativa möjligheter till affärer och framhålla utsikten till uppbygge av Navoi som transit-transportpunkt och att sammanknyta Asien med Europa.

Men USA underskattade denna hemska backlash av kirgisisk nationalism. Amosfären inom lägre ansvariga politiker under kirgisiska parlamentvalen i oktober, var sådan att starka politiker funnit det lönande att rida på den nationalistiska våg som uppkommit i samband med de etniska upploppen i juni.

Dörren kanske aldrig öppnas
 Nationalisterna började spy galla på OSCE missionen och agitatorerna identifierade USA som orättfärdig ”pro-Uzbek”. Skuggor av serbisk nationalism..

I själva verket har USAmedia redan börjat demonisera borgmästaren i Osh, Melis Myrzakmatov, som förutsåg vågen av nationalism genom att trotsa president Roza Otunbayevas önskan att sparka honom som en kirgisisk variant av Radovan Karadzic.

Det är inte svårt att se varför där finns skyttegravar av opposition bland kirgiserna gentemot idén om en internationell utredning (som Karimov från början först tystat ner och fått direkt stöd av Washington).

Kirgiserna ser detta som en ploj av Washington och Tashkent för att sätta den uzbekiska separatismen i södra Kirgistan i brand, vilket skulle ha resulterat i en delning av deras land.

Då USA insisterar på en internationell utredning har det också fått alarmklockorna att ringa hos det kirgisiska säkerhets-etablissimanget. Sett som ett listigt försök att diskreditera och paralysera dessa. Där  inom det kirgisiska säkerhets-etablissimanget finns en vida spridd sympati för den nationalistiska saken. 
 

En expert vid det Ryska Strategiska forskningsinstitutet, Vladimir Karyakin, skrev i den prestigfyllda militära tidskriften Nezavisimoye Voyennoye Obozrenie: Pentagon tänker placera ut sina specialstyrkor i Centralasiatiska länder under förevändning av att bekämpa terrorismen …

Den 3e SpecialOperationsGruppen baserad i Fort Bragg (Nord Carolina) ska utföra den missionen. Alltedan 2002 hade gruppen deltagit i militäroperationer i Afghanistan. För närvarande består den 3e Gruppen av fyra bataljoner som ersätter varandra i Centralasien samtidigt med USAs rotation av sina amerikanska styrkor i Afghanistan.

Karyakin hade förmodligen tillgång till militära underrättelser:
ett annat steg till utvidgning av USAs militära närvaro i Central Asien är USAs planer för sitt militärflyg som försöker sig på att utföra flighter till Afghanistan via NordPolen och Kazakstan.

USA väntar sig att Almaty flygplats erbjuder mark för nödlandning för militärflygplan. Ur säkerhetssympunkt, erbjuder den Norra Rutten för USAs militärflyg ett möjligt hot mot både Ryssland och Kina, eftersom detta skulle göra det möjligt för USAs militär att genomföra flygspaning över de båda ländernas territorium, särskilt för att övervaka ‘’skjutande på marken” lokaliserat i Kazakstan och västra Kina.

Dessutom, om USA beslutar leverera en attack mot ryska militärindustriella anläggningar från USAs arktiska korridorer, kommer USAs militärflyg att kunna skicka upp sina bevingade raketer mot mål i Uralbergen, Västra Sibirien, Kazakstan och Kina.

Kommer Washington att lyckas implementera sina planer för att skapa en zon av militär-politisk och ekonomisk påverkan i CentralAsien? Det beror i stora drag på Ryssland som till sitt förfogande har sådana kraftfulla instrument för regional politisk integration som SCO och CSTO.

Lavrov kom inte ifrån sammanhanget. PremiärministerVladimir Putin valde att också ta chansen att passa bedömningen om USA-Rysslands nollställning i en intervju med dagstidningen Kommersant på måndagen. Enligt hans berömda tal för fyra år sedan vid säkerhetkonferensen i Munchen februari 2007, där han hade läxat upp USAsglobala hegemoni, då Putin hade påmint om att Väst ”bedragit” Moskva genom att dra sig ur en tidigare utfästelse om icke-expansion österut.

Putin tillade: ”Jag tror verkligen att tesen om Munchentalet återfår sin betydelse idag … Jag förstår verkligen att USAs administration försöker öka sina relationer med Ryssland, men där finns också andra nyanser … Det intryck jag får är att [USAs president Barack] Obama menar allvar. Jag vet inte vad det är han kan åtstadkomma och vad som ligger över honom …”

Det kirgisiska kapitlet om en USA-rysk återställning ska bli en absorberande historia om rysk pragmatism. Ifall ”provästliga” Tashkent hade hindrat det ryska draget om intervention  av CSTO i den kirgisiska krisen, skulle de ”pro-ryska” kirgisiska nationalisterna ha omintetgjort USAs projekt att sätta in OSSE missionen.

Det kanske kan se ut som ett nederlag. Men det behöver inte vara så. Moskva kommer att fortsätta, och har sett att dess inflytande fortfarande räknas som ett helvete i de långväga regioner som man en gång själv har styrt. Vad är inflytandet värt då det inte kan inkasseras?

OSSE inspektörer skulle kanske bara behöva hänga i kaffebarerna lite längre i Wiens Schwechat flygplats före man går ombord på flighten till Bishkek – vilken går via Moskva, till skillnad från direktflyget till Sarajevo och Pristina.
 

övers Ingrid Ternert

The Audacity of Cynicism
By Elise Hendrick
Barack Obama’s Iraktal – är en imponerande ingång i krigspropagandan. In it, he glosses over a criminal war as ‘a remarkable chapter’ in US history, och creates the false impression that the occupation of Iraq is over. Han placerar ansvaret för återupbyggnaden av ett samhälle ut ur de spillror som vi lagt uppå det irakiska folkets axlar.

John Pilger 2 sept

utdrag
False reality The last US combat troops have left Irak”as promised, on schedule”, according to President Barack Obama. The TV news has blivit filled with cinematic images of the ”last US soldiers”, silhouetted against the dawn light, crossing the gräns into Kuwait.

Fact They have not left. At least 50,000 troops will continue to operate from 94 bases. American air assaults are unchanged, as are special forces’ assassinations. The number of ”military contractors” is 100,000 och rising. Most irakiska oil is now under direct utrikes kontroll.

False reality BBC presenters have described the departing US troops as a ”sort of victorious army” that has achieved ”a remarkable change in [Iraq's] fortunes”. Their commander, General David Petraeus, is a ”celebrity”,”charming”, ”savvy” och ”remarkable”.

Fact There is no victory of any sort. There is a catastrophic disaster, och attempts to present it as otherwise are a model of Bernays’s campaign to ”rebrand” the slaughter of the First World War as ”necessary” och ”noble”.

In 1980, Ronald Reagan, running for president, rebranded the invasion of Vietnam, in which up to three million people died, as a ”noble cause”, a theme taken up enthusiastically by Hollywood. Today’s Irakwar movies have a similar purging theme: the invader as both idealist och victim.

False reality It is not known how mångairakiskas have died. They are ”countless”, or maybe ”in the tens of thousands”.

Fact As a direct consequence of the Anglo-American-led invasion, a million irakiers have died. This figure, from Opinion forskning Business, follows peer-reviewed forskning av Johns Hopkins University in Washington, DC, whose methods were i hemlighet fastställded som ”best practice” och ”robust” by the Blair government’s chief scientific rådgivare. This is rarely reported or presented to ”charming” American generals.

Neither is the dispossession of four million irakiers, the malnourishment of most irakiska children, the epidemic of mental illness, or the poisoning of the environment. False reality The British economy has a deficit of billions which must be reduced with cuts in public services och regressive taxation, in a spirit of ”we’re all in this together”.

Fact We are not in this together. What is remarkable about this PR triumph is that only 18 months ago, the diametric opposite filled TV screens och front pages. Then, in a state of shock, truth became unavoidable, if briefly. The Wall Street och City of London trough was on full view for the first time, along with the venality of once-celebrated snouts. Billions in public money went to inept och crooked organisations known som banks, which were spared debt liability by their Labour government sponsors.

Within a year, record profits och personal bonuses were posted och the ”svart hål” was no longer the responsibility of the banks, whose debt is to be paid by those not in any way ansvarig: the public. The received media wisdom of this ”nödvändighet” är nu en korus, frånthe BBC to the Sun. A masterstroke, Bernays would surely say.

Falsk reality Ed Miliband offers a ”genuint alternativ” som ledare för Labour partiet. Fact Miliband, som sin bror och nästan alla dessa standing for the Labour leadership, is immersed in the effluent of New Labour. som a New Labour MP och minister, he did not refuse to serve under Blair or to speak out against Labour’s ihärdiga krigmongering. He now calls the invasion of Irak som ett ”profoundmistake”.

Calling it a mistake insults the memory och the dead. It var a crime, of which the evidence is voluminous. He has nothing new to say about the other colonial krigs, none of them mistakes. Neither has he demanded basic social justice – that those who caused the recession clear up the mess och that Britain’s fabulously rich corporate minority be taxed seriously, starting with Rupert Murdoch.

The good news is that false realities often fail when the public trusts its own critical intelligence. Two classified documents recently released by WikiLeaks express the CIA’s concern that the populations of European countries, which oppose their regerings’ krig policies, are not succumbing to the usual propaganda spun through the media.

For the rulers of the world, this is a conundrum tankenötter, because their unaccountable oansvariga makt vilar på en falsk verklighetsbild reality that no popular resistance works. och it does.
…….

USA tillåter de rättsvårdande myndigheterna att snoka igenom invånares ägodelar och placera en GPS på taket av bilen skriver Dememocracy  Now ! 2 sept 2010

USAs nya missilsköld skall täcka hela Europas yta. Vem har hört talas om det- och hur det kan komma att påverka det alliansfria Sveriges yta? Hur kan det här rimma med vår alliansfria politik och förbud mot kärnvapen? Vill vi uppleva att diverse jaktrobotar och missiler genar över vårt territorium?

Ligger de militära flygövningar som USA hållit i Norrland under några år nu i linje med dessa planer?

Under våren undertecknade nämligen USA och Ryssland ett nytt STARTavtal som gör det lättare för USA att placera ut en ny sorts ballistisk missilsköld i Europa. Den är tänkt att stå färdig inom åtta år tack vare det nya STARTavtalet..
Pentagon har förklarat varför president Obama lämnat de planer som funnits sedan tiden med president Bush om att placera ut delar av missilskölden i Polen och Tjeckoslovakien… Istället ska det nya systemet vara färdiginstallerat inom åtta år och bli ännu mer exakt.

Den första fasen fram till år 2011 gäller en radaranläggning, ett havsbaserat Aegis missilförsvarsystem och standard-missilramper i Sydeuropa.
…
Radarinstallationen i Tjeckien och Polens 10 missilramper kan endast täcka 75% av Europas yta, något som de USAallierade inte anser räcka. Den nya missilskölden ska täcka 100% av Europas yta, förklarar USAs Försvarsdepardement.

Det nya systemet ska vara färdiginstallerat inom åtta år. Den första fasen sträcker sig fram till slutet av år 2011, då man hunnit installerat en radar, ett havsbaserat Aegis missilförsvarssystem och Standard missil-3ramper i Sydeuropa.

Runt 2015 ska fler missilförsvarsdetektorer bli uppförda förutom en första landbaserad SM-3 anläggning i Sydeuropa. De sista två stadierna av missilskölden består av ännu fler sofistikerade versioner av SM-3robotar som kan flyga fortare och längre…

Enligt O’Reilly har det polska systemet kostat $70 miljoner var, där bara en enda SM-3robot har ett pris på $10 till $15 miljoner dollar.

övers och kommentar

Ingrid Ternert

Filmen, namngiven efter den danska utposten i Helmandprovinsen, ligger ljusår från Försvarsmaktens i Sydafrika producerade propagandafilmer.

När de unga soldaterna i en nästan overkligt mörkgrön ljussättning flygs till Afghanistan för att landa på vad som verkar vara en främmande planet, påminner Armadillo om James Camerons Avatar.

På färden har de med sig klämkäcka fraser av sina överordnade om ett viktigt uppdrag inför vilket de ska känna stolthet och uppvisa mannamod.

De första månaderna präglas av meningslös tristess i ett starkt befäst fort som åter för tanken till den interplanetariska invasionsstyrkan i Avatar. ”Fucking boring, no Talibans around to kick ass”, lyder den engelska undertexten.

Man lyfter skrot, dricker öl, ser på porrfilm och ringer hem till oroliga anhöriga. Alla afghaner verkar vara potentiella fiender. Kontakten med civilbefolkningen handlar mest om klagomål om dödade släktingar och husdjur, förstörda åkrar och hus. ”Varför är ni här, åk hem”, säger en grupp unga killar. Kulturkrocken är uppenbar.

När det så äntligen blir action, är det i ett högteknologiskt uppdrag att ta sig an fem krypskyttar. Soldaterna fylls av rädsla och adrenalin. Uppdraget slutar i lättnad och glam, de luggslitna fienderna avlivas, några av dem i skadat skick sannolikt oförmögna till vidare motstånd.

Händelsen väckte protester i Danmark men de ansvariga soldaterna, som tog troféer och foton av de döda, blev medaljerade och hyllade som hjältar.

En annan dokumentär, Restrepo, berättar samma historia. Den är gjord av Sebastian Junger och Tim Hetherington som var inbäddade under ett år med B Company i 173:e Airborne Brigade Combat Team i den talibanstarka Korangaldalen.

Filmen vann juryns stora pris vid årets filmfestival i Sundance. Samma möten med klagande bybor, som trots försök till övertalning från amerikansk sida förklarar jihad mot inkräktarna. Samma bunkertillvaro, oförståelse och oförmåga att skilja civila från fiender.

Restrepo visar hur elitsoldaterna till slut lämnar Korangaldalen, efter att generalen McChrystal förklarat kampen där alltför kostsam, farlig och omöjlig att vinna. I senaste New York Review of Books kan man läsa hur Al-Jazeeras fotografer visat hur amerikanerna hade lämnat Korangalbasen och hur talibanerna plockat åt sig övergiven ammunition och drivmedel.

De två filmernas ocensurerade bilder skär sig in som en svetslåga också i vår svenska vardag. De visar, liksom Wikileaks, vad som händer när västerländska soldater försöker betvinga en i nationalism, religion och stamtillhörighet rotad muslimsk befolkning.

Sverige fortsätter i detta krig, trots att Holland den 1 augusti som första Nato-land dragit sig ur kriget. Japan avbröt i våras sitt militära bistånd, och i sommar nästa år kommer de första amerikanska trupperna att dras tillbaka.

Det är svårt att tro att en svensk riksdag i dag skulle rösta för att delta i och utöka ett krig av det slag som nu utspelas i Afghanistan. Förhållandena har drastiskt förändrats sedan 2001. Talibanerna är starkare än någonsin och Wikileaks avslöjade att talibanerna nu har tillgång till samma bärbara, värmesökande missiler som mujahedin hade då de besegrade sovjettrupperna. Och allt styrs av Nato och Pentagon, inte av FN, det finns inte en FN-symbol bland de krigförande västerlänningarna.

Nu skymtar det ett val också i Afghanistanfrågan. Enigheten mellan regering och socialdemokraterna har brutits. De borgerliga partierna har förklarat sig villiga att utöka den nuvarande insatsen på över 500 soldater.

De rödgröna diskuterar en tidshorisont för svenskt militärt tillbakadragande.

Samtidigt har Mona Sahlin och de rödgröna klart deklarerat att de inte vill ha med Sverige i Nato. I regeringen står Folkpartiet och Moderaterna för Nato-medlemskap, Carl Bildt har skrivit att vi är vapenbröder med Nato och USA i Afghanistankriget.

Armadillo har premiär i dag över hela landet. Måtte den bli vida sedd!

Pierre Schori var 2000–2004 svensk FN-ambassadör och utgav i våras boken Vägen ut ur Afghanistan

Det längsta kriget i USAs historia och NATOs första väpnade konflikt utanför Europa. Det som också är dess första markkrig är nu i början av sitt tionde år…

Över 120 000 trupper tjänar under NATOs ISAFstyrka i Afghanistan, förutom de 30 000 under amerikanskt befäl och det västmilitära blocket har nyligen bekräftat, att Malaysia blivit den 47e nation som bidragit med trupp till kriget, på militärspråk kallat TCN.

Aldrig tidigare har styrkor från så många länder tjänat under ett gemensamt kommando i ett enda land, krigsskådeplats eller i krig.

Alla NATOs 28 medlemmar har bidragit med soldater i Afghanistan. NATO har över 20 medlemmar i Europa, i södra Kaukasus, SydPassaden, i Afrika och Sydamerika. Inklusive de  kontingenter som satts in av nationer sådana som Bahrain, Egypten, Jordanien, Colombia och Tonga liksom de 47 som officiellt bidrar med trupp, alltså militär personal från varje befolkad kontinent som deltagit i Västs krig i Afghanistan.

Europeiska nationer som varit neutrala alltsedan slutet av andra Världskriget har under en del år försett NATO med trupp till dess Internationella Säkerhetsstyrka ISAF, Australien, Irland och Schweiz och har skickat symboliska kontingenter under Partnerskap för Fred, där Finland har ungefär 150 trupper inom NATOs afghanska kommando och Sverige har 500. Den svenska kontingenten är tills nyligen den näst största av alla icke-NATO medlemmar, endast överträffad av Australien.

Detta var tills ytterligare 750 USA-marinkårstränade georgiska trupper hade anlänt till denna södra asiatiska nation i april. (Förra månaden sa den georgiske ledaren Mikheil Saakashvili att de 1000 man starka trupper som han satt in var inskolade i ”afghansk krigföring” för att utnyttjas i framtida konflikter som de under femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland för över två år sedan.

Huvudfunktionen för Partnerskap för Fred-programmet – vars namn inte ligger intuitivt rätt, utan Orwelliskt och irrevelant givet det faktum att man låtit 12 östeuropeiska nationer få fullvärdigt medlemskap i världens enda militära block. Och man har förberett dessa för förläggning i Afghanistan och Irak. Detta är för att integrera nationer i Europa, Kaukasus och Centralasien för NATO operationer utomlands. Den som har mest att vinna på denna process är Pentagon.

Över tjugo nationer som för närvarande ligger i kategorin att ha orienterat sina väpnade styrkor, militära doktriner, vapenarsenaler och sin utrikespolitik till interoperabilitet med Västalliansen och då särskilt dess ledande medlem, Förenta Staterna.

PFP, Partnerskap För Fred, tränar arméerna i Armenien, Azerbaijan, Österrike, Bosnien, Finland, Georgien, Irland, Makedonien, Montenegro och Sverige för kriget i Afghanistan och har som komplettering igång kriget för att erbjuda militärerna bland dessa stridserfarenhet och bygga en global insatsstyrka för framtida NATOoperationer, inklusive de som befinner sig närmare respektive länders gränser.

Andra komponenter i strategin inkluderar att mer frekvent leda storskaliga krigspel och annan stridsträning i partnerskapsnationer med Afghanistan som gemensam stridsplats. Men allmänt tillämpad på andra ställen och med utvidgade styrkor tillsammans med PFP medlemmar – och NATOs interoperativa– obemannade luftfarkoster (drones), armerade stridsfordon, artilleri, attackhelikoptrar, avancerade krigsflygplan och annan krigsutrustning.

Al Burke och hans dedikerade kollegor med ‘Stoppa smyganslutningen till NATO’-initiativet i Sverige leder en oförtruten kampanj att larma om den förstulna och accelererade satsning på att integrera nationen i NATOs – och Pentagons – globala militära sfär.

I över ett år har svenska trupper varit verksamma inom ISAF-opererationer i fyra av de norra afghanska provinserna, och blivit indragna i regelbunden skottlossning. De är de första stridsoperationer som nationen haft på nära tvåhundra år. Två svenska officerare dödades i februari, vilket är de första trupper som har blivit dödade.

Den första juli avslutade den svenska regeringen 109 år av värnplikt och gjorde landets väpnade styrkor helt frivilliga, vilket betyder att Stockholm – för att ange den tillåtna termen– professionaliserat militären enligt NATOs riktlinjer och krav.

Som resultat ”ska alla svenska soldater vara skyldiga att även mot sin vilja skickas på missioner utomlands . Varje soldat som vägrar kan förlora sitt jobb….”De fyra fackföreningar som representerar nationens militära personal går alla emot föreskriften om utlandsförläggning.

Som en pressagentur dagen för kungörelsen rapporterade, ”Samtidigt beslutade man att lätta på  landets traditionellt strikta neutralitet och tillåta deltagande i mer internationella militära operationer som den NATO-ledda missionen i Afghanistan.”

Förra året var Sverige värd för en tio dagars NATOövning, ‘Loyal Arrow 2009′ norröver. Krigsspelen var en del av ”den största flygövning någonsin i den finsk-svenska Bottenviken” och innebar att 2000 trupper från tio nationer deltog, 50 krigsflygplan och ett brittiskt hangarfartyg.

En beskrivning av krigsspelet var att ”Övningen är baserad på ett fiktivt scenario. I scenariot med element av NATO Response Force (NRF)…ska dessa grupperas till operationsområdet.” Den påstått fiktiva situationen ifråga var en som mycket väl kunnat appliceras på Baltstater som Estland och Lettland, SydKaukasus, Transsylvanien och andra ställen där NATOstyrkor och krigsmaskiner kunnat komma i direktkontakt med ett antal ryska grupper.

Sent i maj gjorde NATOs toppmilitära befälhavare en inspektionstur till Sverige, berömde dess regering för att ha placerat ut och hållit 500 trupper i Afghanistan. Den amerikanske amiralen James Stavridis, NATO-alliansens överbefälhavare i Europa, kom att besöka landet efter rekommendationer från den svenska överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Sverker Göranson. Han träffade också statsministerns sekreterare, Gustav Lind, och utrikessekreterare Frank Belfrage.

Några få dagar senare möttes flera särskilda representanter för ”NATOs Partnerskap-nationer Österrike, Finland, Sverige och Schweiz,” där bland dem som mött upp fanns den svenska NATOambassadören Veronika Woch-Danielsson, den franske flyggeneralen Stephane Abrial, som är befälhavare för det allierade kommandot ACT vid den senares högkvarter i Norfolk, Virginia.

De europeiska envoyerna ”blev också informerade av USAs flottgeneral amiral Lawrence Rice i USAs gemensamma kommando (USJFCOM) om detta kommandos mission och vad man uppnått ochACT-USJFCOMs framtida samarbete.” NATO rekryterar nationer och har alltid velat göra detta till ett militärblock, så att Pentagon också skall kunna integrera dessa i sitt eget nätverk. Där NATO avancerar följer USAs trupper och baser efter, som Bulgarien, Romänien, Ungern och Polen, där Washington under de gångna fem åren tillskansat sig flygträning, militära jaktplan och missiler förutom strategiska flygbaser.

I juni var svenskar med bland de 3000  trupper från 12 länder som deltagit i den årliga USA-ledda baltiska  operationerna (BALTOPS), som är NATOs Partnerskap för fred manöver, ”den största multinationella flottmanöver som ägt rum i Östersjön,” där 500 av USAs marinstyrkor ingått, av vilka 130 stormat en strand i Estland, vilket var USAs marinkårs ”första amfibilövning utomlands i ett territorium som en gång varit en del av Sovjetunionen ,” cirka tjugo mil bort från ryska gränsen.

Samtidigt kom Europas förenade flygstyrkor att ingå i ett ”krigsspel” designat för att utforska framtida koncept och förmågor inom Estlands krigföring. Förra årets version genomfördes i Sverige. Den amerikanska delegationen leddes av befälhavaren för de förenade flygstyrkorna i Europa, general Roger Brady i samarbete med ”motparter från Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige för att stärka relationerna och förbättra interoperabiliteten och det framtida samarbetet.”

De gemensamma medlemmarnas flygstyrkor på Europas webbsida har beskrivit händelsen som ett ”transformations-krigsspel till att utforska ett kombinerat framtida krigsspelskoncept och dess förmågor.” Genom träningsseminarier som ‘Unified Engagement’ blir enligt Brady USAs flygstyrkor och deras partners över världen bättre preparerade i framtida operationella utmaningar.” 

I mitten av juni annonserade man, att ”De svenska väpnade styrkor opererar i Afghanistan som del av NATOs internationella styrkor (ISAF) ska utrustas med obemannade miniflygplan UAV och sedan ha med dessa i kriget…”Shadow 200 obemannat flygsystem (drones), ”redan använt av USAs armé och marinkår i Afghanistan och Irak” kommer inom månader att sättas in av svenska luftstyrkor.

Under samma vecka annonserade den finska regeringen ett förslag till nationens parlament att gå med i NATO Response Force, som uppföljning till ett beslut för tre år sedan att bli ”en del av ett gemensamt beslut av samtidigt medlemskap med Sverige.”

USA ledde under den första halvan av juli den årliga multinationella NATOs Partnerskap För Fred ‘Sjö Bris’  militärövning i Ukraina  – vid Krim, där den ryska Svarta Havsflottans högkvarter ligger i Sevsomtopol –med alliansmedlemmar och partner som Sverige, Österrike, Azerbaijan, Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Moldavien, Polen och Ukraina.

Sent i juli och tidigt i augusti tillbringade USAs 555e Jaktskvadron två veckor i Sverige, där 250 man har tillbringat och genomfört luft-till-luft och luft-till-mark övningar med värdlandets luftstyrka under vilken ”USAs luftstyrka arbetat sida-vid-sida med sina svenska allierade både i skyn och på marken, genomfört mer än 180 flygövningar som test för deras stridsförmågor i luften såväl som precisionsvapen ock klarat…”

Den biträdande ledaren för den svenska enhet som deltagit, överstelöjtnant Harri Larsson, förklarade vid tillfälle- ”Vi uppskattar verkligen att arbeta med USAs luftstyrka för det ger oss en dimension… av träning med någon annan, en annan utrustning, annan taktik, arbete med det engelska språket, vilket inte är vårt ursprungliga språk…Jag tror det ger oss en hel del goda erfarenheter, som vi kan utnyttja i framtiden.”

Han tillade att luftstridsövningen var viktig för att integrera den egna nationens Gripenpiloters krigföring  med motparten USAs F-16 Falcon stridsflygplan. ”De kan förbättra sin träning och vi blir mer interoperabla.” Larsson avslöjade också målet med de förenade manövrarna- ”Vår regering vill att vi ska bli mer  flexibla och efter kort varsel kunna fara utomlands, vi behöver arbeta med andra länder, särskilt USA då USA är den största bidragaren till NATO och FN. Från vår synvinkel är det nödvändigt att arbeta med USA.”

Då den amerikanska skvadronen återvänt till Avianos Flygbas i Italien, sa överlöjtnant Larsson ”att F21 åter hoppas få bli värd för sina amerikanska allierade i den nära framtiden.”F 21 Wing, också känd som Norrbotten Air Force Wing, var värd för de femtio NATO plan som användes i förra årets Loyal Arrow- krigsspel.

Förra veckan anlände Chefen för flottoperationerna amiral Gary Roughead till Sverige för att inspektera vissa av landets krigsfartyg och en U-båt och möta sin motpart amiral Anders Grenstad för att ”diskutera nuvarande och framtida operationer mellan dessa två flottor i regionen och runt globen.”

Sveriges toppmilitära kommandos chef general Sverker Göranson, som i Pentagon den 5 augusti skulle möta amiral Michael Mullen, ordförande för de förenade stabscheferna. Göranson hade tidigare studerat vid USAs Arme´kommando och Generalstabshögskola i Fort Leavenworth, Kansas och flera år som militärattaché mm.

Med elva år av NATOs expansion och NATOalliansens omvandling till världens första internationellt orienterade militärblock, tillåts ingen nation i Europa att stå neutral och ingen kan undvika inblandning i militära missioner, inklusive krig, utomlands. Sverige är inget undantag, utan har förenat sig med en mängd andra tidigare icke-allierade nationer runt världen med att bli indragen i Pentagons sfär i den post-Kalla Krigs-perioden.

För att illustrera hur brett nätverket har blivit, kom militärofficerare från 63 nationer att den 16 juli samlas vid USAs Armékommando och GeneralStabsCollege – den svenska överbefälhavaren Göransons skolhemvist– där man besökte statstjänstemän i Topeka, Kansas.

Officerarna var från Afghanistan, Albanien, Argentina, Armenien, Australien, Bangladesh, Belgien, Bosnien, Botswana, Bulgarien, Burkina Faso, Canada, Colombia, Croatien, Checkiska Republiken, Danmark, El Salvador, Estland, Etiopien, Frankrike, Georgien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Indonesien, Irak, Irland, Israel, Italien, Japan, Jordanien, Kazakstan, Kenya, Kosovo, Kirgistan, Lettland, Litauen, Macedonien, Malaysia, Mexiko, Moldovien, Marocco, Nederländerna, Nigeria, Norge, Pakistan, Philippinerna, Polen, Romänien, Saudi Arabien, Senegal, Serbien, Singapore, Sydkorea, Spanien, Surinam, Sverige, Taiwan, Tanzania, Thailand, Turkiet, Uganda och Ukraina.
 
 

övers Ingrid Ternert

 Under britternas senare del av ockupationen av den irakiska staden Basra i söder reste man två frågor: Om de brittiska truppernas höga profil kan utgöra ett mål i sig och förvärra våldet? Om den upptrappade konflikten i området var ett direkt resultat av militärens försök att göra detta säkrare?

Även afghanska soldater har ställt sig dessa frågor. De noterar, att ju mer de ger sig iväg på operationer, desto värre blir de träffade; och med varje upptrappning från USAs och ISAFs sida har konflikten, långt ifrån att dämpas, bara blivit värre.

Kommer då en nerdragning, kanske till punkten för ett bortdragande, att leda till mindre våld? Av alla de idéer som bubblat upp om möjliga alternativa strategier för Afghanistan, är detta den mest radikala– antitesen av den nuvarande kontramotstånds-strategin, framtagen av USAs nya befälhavare, general David Petraeus tillsammans med hans föregångare Stanley McChrystal.

Den senare strategin, kritiserad av en del både inom och utom det militära, var baserad på en ökning på kort sikt av antalet soldater på marken för att förbättra säkerheten i hopp om att detta kommer att följas av politiska framsteg.

Hur skulle det se ut?

Ett omkullkastande av den snabba eskalering som Barack Obama gett order om, kan resultera i trupper som allt mer koncentreras till stora civila centra och baser, vilket är den politik britterna prövade på, vilket ledde till ett gradvis bortdragande.

Hur skulle det gå till?

Strategins förespråkare, som inte är särskilt många, har föreslagit att genom att ställa den afghanska regeringen och dess styrkor i förgrunden, skulle man kunna skapa  möjlighet för en afghansk lösning av ett afghanskt problem, och undvika de dödliga politiska frågor, vilka utländska styrkor som stöder Hamid Karzais regim har ställt.

Man menar också att det är närvaron av utländska styrkor som är katalysatorn både för den konflikt som presenterat sig själv, i stil med krig mot sovjetryssarna, kamp mot ockupationen, såväl som utgöra hinder för en inhemsk etnisk försoning.

Vad är det som är fel?

Som militär strategi baseras den på något av en paradox. Konventionellt tänkande fokuserar på kontroll av det operationella utrymmet. Genom ett tillbakadragande kunde man överlämna utrymmet till talibanerna. Så finns där frågan om al-Qaida.

Konventionell visdom säger att en sådan strategi kunde få al-Qaida att återvända och upprätta nya baser, fast några har påpekat att 2010 års talibaner inte är desamma som talibanerna under slutet av 1990talet och inte lutat åt att upprepa den relation som ledde till deras första nedgång. Precis lika problematisk är hur Afghanistans grannar – bland dem Pakistan– skulle kunna fungera om de hade att göra med ett sådant möjligt tomrum.

Den fördolda möjligheten av krig

Åtskilliga varianter av av detta val har poppa upp under de sista veckorna, i första hand bland deras förespråkare Jack Devine, tidigare ansvarig för CIAs operationer, också som chef för den hemliga afghanska specialstyrkan i landet under Sovjets ockupation.

David Rieff är en annan supporter, internationell affärsanalytiker, författare och medlem av  Rådet för Utländska Relationer. Jack Devine samtycker till några av tankegångarna bakom Basra-förslaget: att den ”stora och synliga ockupationsarmén” i Afghanistan är fel styrka på fel plats.

”Vår närvaro i Afghanistan,” förklarade han, ”borde helst inte synas. De flesta afghaner, även de som kan tänka sig att ha med oss att göra, vill helst se att vi får bort militären från deras land.Ett hemligt program kunde ta upp dessa frågor. Samtidigt borde den militära insatsen kosta mindre i liv och pengar, för att USA ska komma att fortsätta skydda de egna och afghanernas intressen.”

Rieff upprepar några av Devines förbehåll och argumenterar– i en artikel för New Republic – att han hellre vill se mycket mindre av strider i Afghanistan och mer av anfall med drones-obemannade flygfarkoster- i Pakistan, liksom underrättelsearbete hemma i USA mot potentiella terrorhot.

Hur skulle det se ut?

På ett sätt ser det ut som på andra krigsskådeplatser, de man brukar kalla ‘kriget mot terrorn’ med missilanfall och där obemannade små flygplan, drones, utnyttjas för att spåra upp efterlysta misstänkta.

Devines modell är de hemliga CIAaktioner som man utförde under 1980talet och 2001, då de egna tjänstemännen åter byggde upp sina nätverk bland klanledarna för att få hjälp med att störta talibanerna.

Vad är invändningarna?

Nåja, CIAs hemliga interventioner under 1980talet kom knappast att lämna ett stabilt Afghanistan efter sig. Och strategin som baseras på räder med obemannade miniflygplan över gränsen är djupt problematiska, både på grund av attackernas brist på popularitet och att underrättelse-inhämtningen inte hade hindrat ett stort antal civila offer.

Valet att rädda norr

Till skillnad från valet av Basra i södra Irak, har till helt nyligen denna strategi ett synbart stöd hos Robert Blackwill, fd biträdande nationell säkerhetsrådgivare för George Bush och tidigare USAs ambassadör i Indien. Blackwill tillhör den växande grupp som utmanar den rådande kontramotstånds-strategin, vilken som han sa i en kommentar till Financial Times tidigare i månaden, ”knappast borde kunna misslyckas”.

En politik som också kunde kallas ”ge talibanerna södern”, ger ett pessimistiskt intryck och menar, att på den allt kortare politiska tid man har på sig för hitta ett lyckat slut i Afghanistan, är det omöjligt att försvaga talibanerna så pass, att man får dom till förhandlingsbordet.

En annan prominent champion på ett liknande plan är den pakistanska författaren och journalisten Ahmed Rashid, som har föreslagit att man kunde lägga om missionen i Afghanistan till enklare målsättningar: erbjuda säkerhet för det stora antalet afghaner i  provinsen runt Kabul, där talibanerna är svaga och stödet för regeringen är starkt.

Hur skulle det fungera?

Strategin kunde vara att få koalitionstyrkorna att ge upp södern till talibanerna för att hindra de västra och norra delarna av landet från att också falla under dessa. Det skulle kräva ett långvarigt militärt åtagande med eventuellt tiotusentals trupper.

Målet kan vara att hindra talibanernas från vidare spridning, alltmedan man koncentrerar sig på den dubbla uppgiften att stärka en svag centralregering och eventuellt bereda mark för kommande förhandlingar med talibanerna, åt vilka – menar Rashid – man får hålla den södra delen som ett framtida bytesmedel i varje politisk uppgörelse.

Vilka är invändningarna?

Med juni som den värsta månaden sedan år 2001vad gäller dödade koalitions-styrkor, återstår det att bevisa, att talibananerna blivit kraftigt försvagats eller ISAFoperationerna lyckats förbättra säkerheten i söder och öster.

Det riskerar att öppna upp inte bara frågan om delning utan ännu mer farliga frågor som om det skulle finnas ett pashtunskt hemland – Pashtunistan. Då frågan diskuteras, åberopar man de pashtuner som lever på andra sidan gränsen till Pakistan.

Valet att trampa på
Givet de inneboende problemen i de andra strategierna, kunde man kanske tänka att detta är det minst problematiska. De nyliga avslöjanden från WikiLeaks dokument- samling om bristen på framsteg i kriget, bekräftar det fruktlösa i att bara trampa på.

Strategin för kontramotstånd blir alltmer impopular med soldater på marken och brist på snabba framgångar, något som lett till kritik. Allra mest problematiskt är, att den har en sista förbrukningsdatum, då trupperna åtminstone delvis ska dras tillbaka.

Det relativa misslyckandet med operationer kopplade till ’svallvågen’ för att öka säkerheten under mer än korta perioder, och till höga kostnader, har visat sig vara av ungefär samma slag som operationerna i talibanområdet utanför Kandahar, vilka har kommit att drabbas av svårigheter.

Hur verkar det?

Allt för väl känt, blir svaret. Vänta er fler storskaliga operationer. Också ett ökande tryck för träning av de afghanska säkerhetsstyrkornas, i hopp om att de kommer att ta över om cika fyra år.

Den nya betoningen på träning – som offentliggjorts i förra månaden i en USArapport– har kommit efter att man lagt ut miljarder dollar. Inte desto mindre har man lagt liten vikt vid att skapa en armé- och polisstyrka, kapabel nog att ta itu med talibanerna.
 

övers Ingrid Ternert

10 augusti 2010 ”LewRockwell”

Med juli månads dödstal i Afghanistan på 100 döda Natosoldater av 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara antalet stupade.

…Av alla dessa som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljonerna vietnameserna, var dryga en miljon civila – och tusentals har blivit dödade av landminor och Agent Orange, som fortsätter att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.

Förmodligen hade de som dödats och många, många fler blivit rättfärdigade om USAs militär hade stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda dessa 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja.

Frågan som då borde ha ställts är: Vid vilket läge upphör den moralen att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunde ha räddats inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?

Glöm att USAs regering inte gick in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten hade underlättat för denna mordiska regim att komma till makten. Glöm dessutom att USA efter sitt uttåg från Vietnam allierat sig med Pol Pot.

Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi önskar bli deras vänner. De är mordiska banditer, men det skulle inte kunna stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”

Glöm avfärdandet av den misstro som krävs för att kunna acceptera att regeringar engagerar sig i krig av skälen att skydda civilbefolkningen. Särskilt utländska civila. Glöm allt detta, för det hör inte ihop. Saken är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dom som kan stödja krig som medel för att ”skydda oskyldiga.”

Det är den moral, den attityd man har, att sätta en persons liv mot en annan persons liv, eller säga att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra fler döda.

I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än ett intellektuellt spel med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att bli dödade eller inte, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som kommer att bli dödade vid en särskild aktion.

Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter det att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja skulle komma att leda till 1–2 miljoner kambodjaners död i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra information man har till sitt förfogande, rör det sig bara om spekulationer.

Vad mera är, såvida mord med detta hade kunnat rättfärdigas, då skulle det också ha kunnat gällla tusentals. Och därefter en miljon. Snart skulle det ha blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter en viss punkt själva antalet blir meningslöst, där endast en grupp vildar återstår mot en annan grupp, där inget skiljer dem åt, utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.

Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska Planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och föranlett Qayoumis anmärkning, att detta påminde om det Afghanistan han känt som ung man. Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle.

Qayoumi förk larar

-”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning, och en regering som startat upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån.

Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, tron på en ljusnande framtid… Allt detta har blivit raserat genom tre decennier av krig, men det är också så det är.”

Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan som starkt påminner om allt det landet har gått miste om. De visar den lögn som Blackwaters förre chef, Erik Prince, nyligen gått ut med.

-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte orolig för att under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan människor inte kan skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger och inte att det funnits någon konvention.”

Som Qayoumis foton klart visar är Afghanistan inte ett förrött land för att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet har förstörts för att under år ha invaderats och ockuperats av främmande, fientliga styrkor.

Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl bör vara bra medveten om allt detta, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som vållat landet sådana problem.

övers Ingrid Ternert

Kontramotståndet är nere för räkning i Afghanistan men krigsmaskinen går på och går på och går på och president Obamas Afghanistanstrategi fungerar inte.

Det säger en rad Afghanistankännare angående krigs -överbefälhavaren general Stanley McChrystals avsked. Men vad betyder egentligen denna fras som vi så ofta ser i dagens media? 

Och att strategin verkligen inte fungerar, hur kan man säga det?

Svaret på dessa leder till ännu viktigare frågor, inklusive: Om nu president Obama har sparkat en icke underordnad general som misslyckats, varför håller han då fast vid denna misslyckade krigspolitik? Om strategin inte fungerar- men fiendens? Om inte särskilt mycket fungerar, varför kör man då på nonstop på samma vis?

Låt oss ta ett steg i taget
1. Vad menar man med “fungerar inte”?
“Den” betyder kontramotståndsstrategin eller COIN, som är något mycket mindre än en strategi,  egentligen inget annat än en uppsättning taktik som går över i strategi.

Kontramotståndsdoktrinen blev från början upprättad av de imperier som ville härska för evigt över sina kolonier och lyfta upp principen om att till varje pris “skydda befolkningen” mot de dåliga gossarna.  Att införa en dylik strategi blev snabbt en knepig , till och med schizofred, balansakt som jag nyligen blivit påmind om.

Jag har just en tid varit inbäddad med USAs armé vid en bas nära den pakistanska gränsen där man, trots dagliga “sig acts”

– beteckningen för aktiviteter då man står inför en fientlig företeelse — synbarligen varje “dödsbringande” amerikansk soldat blir matchad med en “icke dödsbringande” motpart, vars jobb är att på ett eller annat sätt mjuka upp civila till “skydd”. General McChrystal skall själv ha spelat bägge rollerna.

Som amerikansk befälhavare var han ansvarig för att döda, vilka han vid ett tillfälle sa bestod av en förvånansvärd mängd med människor“, som inte hade utgjort något hot, men han brukade också regelbundet dyka upp i den afghanske president Hamid Karzais palats för att säga, “förlåt.”

Karzai prisade honom offentligt för hans regelbundna ursäkter (där naturligtvis varje sådan reflekterade ett amerikanskt dåd eller flera dåd, där civila blivit dödade), även om arga afghaner varit mindre imponerade.

Den del av den dödliga aktiviteten som ofta går snett, är tänkt att kunna balanseras av “förlåt”delen, som kan vara något så simpelt som att  skicka USAsoldater till att dricka te med lokala ledare i form av “nyckelfigurer”.  Även tillräckligt ofta i form av stora gåvor, som inte har räckt till. Knepet, lika lätt som COINstrategin, var ungefär detta: Om det dödas några civila i jakten på ‘bad guys’ får man sona det genom att bygga en väg.

Denna affärsuppgörelse kan förklara varför man kan se dessa vägar då man korsar delar av svart asfalt (och ofta tomma sådana) som går tvärs igenom Afghanistans väldiga vidder av sand och sten, men det förklarar trots allt inte varför afghaner, trots kompensation, är argare nu än vad man någonsin varit.

Många afghaner är naturligtvis förbittrade över att de inte blivit ett dugg kompenserade, inte ens genom att få en väg som leder ingenstans. Än värre är, mer än ofta, att de blivit lovade saker som aldrig har förverkligats.

(Om man ska sammanfatta landets historia i sin helhet under dessa sista år kan det vara detta: stora män — både afghaner och amerikaner — gör upp tillsammans som Beltway Bandites, vilket många av dem är, medan vanliga afghaner på landsbygden fortfarande önskar att deras barn kunde få skor.)

Och glöm inte att majoriteten afghanska kvinnor på landsbygden knappast alls är tillfrågade.

 För att skydda afghanska kvinnor mot utländska krigare stänger afghanska män in dem — alltså kvinnorna. Amerikanska militära ledare glider lätt in i den alltigenom manliga komfortzonen, förmodligen för att det eventuellt är lättade att vinna över “hjärtan och sinnen” från några som utgör mindre än hälften av “befolkningen”.

Det är bara de sista två åren som marinkåren och armén börjat dra in en del amerikanska kvinnor från sina ickestridande heltidsjobb och skickat ut dom för att besöka kvinnorna i byarna.

Female Engagement Teams (FET) Som med så många andra innovativa planer i vårt kontra-terrorism-krig, bakades det hela ihop på ett ogenomtänkt sätt, så att det kunde riskera livet och nästan garanterat skulle misslyckas.

Befälhavare sände vanligtvis iväg ickestridande amerikanska kvinnliga soldater — av typ kontorsanställda och
radiooperatörer — som stod utanför en ledande roll, för det mesta med liten träning, inget klart uppdrag och ingen uppföljning. Som sina manliga motsvarigheter förutspås de också ha lämnat en bunt goda intentioner och brutna löften bakom sig.

Så när jag veckan innan gav mig iväg för att möta bykvinnor nära den pakistanska gränsen med en splitter ny armétränings-utrustning, mötte vi de pashtunska kvinnornas raseri, då de fortfarande satt och väntade på ett utlovat parti grönsaksfrön.
”government in a box”vilket general McChrystal lovat och tänk er.

 Detta är knappast någon stor sak att leverera i Marja. Det är bara utsäde. Hur svårt är det? Dock kom vårt besök att öppna  fönstret mot den värld som militära och politiska policymakare alltför länge ignorerat.

Det visar sig att dessa Afghanistans kvinnor, vilka George W Bush påstod sig ha befriat för så många år sedan, fortfarande är förtryckta, utarmade, undernärda, outbildade, lider brist på utsäde och är helvetes vansinniga.

Räkna dessa till den grupp arga afghaner, vilka är ett levande bevis på att ‘det’ inte alls har fungerat. Det verkar som om afghanerna känner skillnad på genuina ursäkter och mutor, sanna utfästelser eller falska löften, generositet eller självintresse.

Och eftersom hela poängen med COIN-strategin är att vinna hjärtan och sinnen bland “befolkningen”, innebär dessa arga afghaner ett dåligt omen för USAs militär och president Obama.

Dessutom fungerar det heller inte för en särskild undergrupp amerikaner i Afghanistan: stridande soldater. Jag har hört hur män inom infanteriet skyller en kompis’ skador eller dödsfall på de strikta regler som gäller för insatsens modiga återhållsamhet, som det kallas. Infört av general McChrystal som hans version av COINstrategin. 

För att därifrån ta upp en sida under Vietnam, säger man sig ha bakbundna händer, medan fienden spelar efter egna regler. Rätt eller fel, den åsikten sprider sig fort bland bedrövade soldater medan dödsfallen stiger.

Det är också klart att även den dödliga delen av kontramotståndet inte fungerar. Betrakta alla dessa civila dödsfall och skador, som så ofta utgör resultatet av falsk information till amerikanarna för att fresta dessa till att få lokala poäng. Bara ett exempel: Amerikanska trupper kastade nyligen in handgranater i ett hus i Logar provinsen, som man hört skulle ha använts av terrorister.

Ett annat fall av falsk information. Den innehöll en ung afghan, släkting till en afghansk jordbruksexpert, som råkar vara en släkting till mig. Den unge mannen hade just avslutat sina religiösa studier och återvänt till sin by för att bli dess ende skriftlärde, eller religiösa lärare.

Då byborna var mycket upprörda, vände de sig till honom, något som kom armén att få denne till sängliggande, med djupa urskuldanden. Turligt nog överlevde han, men sådana rutinartade misstag brukar efterlämna döda eller skadade civila och ett oerhört raseri bakom sig.

Rapporterna från observatörer och kollegor i den pashtunska södern är vanligtvis dystra, detta område blir kvar, vilket en gång skulle ha blivit ett mönster för general McChrystals utrensningsstrategi, till att bli kvar för en uppbyggnads-strategi, förutom ett bättre regerat Afghanistan.

Redan före hans avsked refererade generalen själv till Marja — jordbruksområdet — som hade trumpetats ut som en stad med “80 000 invånare”, där han startat sin första offensiv “som ett blödande sår”.

Han fördröjde också den vida omtalade framryckningen till Kandahar, landets näst största stad, förmodligen för att få mer tid på sig att komma runt den upproriska befolkningen, inklusive president Karzai.

Under tiden klagade humanitära NGO-organisationer baserade i Kandahar över att de inte kunde utföra sitt rutinarbete och bistå stadens invånare, då området befinner sig under stridshot. Utan hjälp utifrån har Kandahars invånarna kommit att bli — rätt gissat — allt argare.

Från Kandaharprovinsen, dit amerikanska soldater beger sig inför sin välannonserade mission att säkra Kandahar, kommer rapporter om Afghanistans Nationella Armé (ANA), att den stjäl utrustning — ända ner till dricksvattnet — från USAs militär och säljer det till talibanerna. USAs befälhavare kan inte göra mycket åt detta, för det officiella amerikanska budskapet uppmanar ANA att ta över ansvaret för det nationella försvaret.

NATOs soldater har hela tiden klagat över ANAs illa tränade, ointresserade trupper, medan fientligheten mellan de båda ser ut att växa på ett dödligt sätt här och var.  Amerikanska soldater i Kandahar rapporterar, att de för sin egen säkerhets skull   inget säger till sina ANA kolleger när eller vart de ska hän på patrull.

Tillbaks till 1980talet, under den anti-sovjetiska jihad som amerikanarna stödde, tränade man de afghanska jihadister som idag har blivit våra värsta fiender och vi kanske gör det igen. Något att räkna med är att det general McChrystal varit bäst på, det var att ta bort ‘the bad guys’.

http://www.nytimes.com/2010/04/26/world/asia/26kandahar.html Det rapporteras att han smidigt hade dirigerat de avrättningar Specialstyrkan gjorde av talibanledare på hög- och mellannivå, för att “skala av” de “goda” talibanerna –vilket betyder dessa utfattiga stridande, som gör det bara för pengars skull.

Enligt hans sätt att se det, kunde de senare vinnas över till regeringssidan via internationellt understödda jobb. Men genom avrättning av ideologiska ledare gör man de sant troende och organisatörerna — eller de vi vi kallar ‘dåliga talibaner’- i realiteten utan ledare- att bli odisciplinerade, beväpnade uthyrda gäng, mer intresserade av att leva på landet än i fattigdom och utanför den befolkning vi ska försvara.

Ur synvinkeln vanliga afghaner på landet är våra “goda talibaner” de värsta av dem alla.

Jag hade kunnat fortsätta. Om man tillbringar sin tid i Afghanistan, då ser man tecken på misslyckanden överallt, inklusive dessa miljoner amerikanska skatte-dollar som betalas ut till afghanska säkerhetskontrakterade (och Karzais släktingar) och därefter lämnas över till motståndsmän för att köpa sig skydd för de USAs konvojer som färdas på USAbyggda men talibankontrollerade vägar.

http://www.thenation.com/article/36493/congressional-investigation-confirms-us-military-funds-afghan-warlords
Strategin är inte mycket värre än så: att finansiera båda sidor och varje stråtrövare däremellan, i förhoppning att en dag komma fram till ett gladare slut.

2. Varför håller då Obama fast vid sin misslyckade politik? Ja, klura ut det ni. Kanske han har någon övertygat honom om Pentagons bluff.

Genom att ersätta general McChrystal med Centralkommandots befälhavare, general David Petraeus, har man kunnat se några gyllene mediarepriser av Petraeus ‘greatest hits’: Hans utgivning av arméns manual i kontraterrorism, en uppdaterad (somliga säger plagierad) upplaga från Vietnamtiden och Bushs 2007 års “svallvåg” i Irak

Alltså- en exercis i sekteristisk rensning, vilken numera rutinmässigt kallas “succé.” Om man kan tillämpa ordet “succé” på någon operation i Irak, då är man säkert i stånd att klänga sig fast vid det hopp som Petreus åter tycker sig finna i Afghanistan.

Men likt David McKiernan, den general som han ställde åt sidan, har McChrystal redan felplacerat sina “lärdomar” från Irak till de bestämt skilda omständigheter som råder i Afghanistan och leder därmed till en slående mängd felsteg. 

Uppgörelsen att t.ex köpa Shinwari-pashtunerna fria, en klan som felaktigt tas för att vara motsvarigheten till Iraks sunnireligiösa i Anbar-provinsen, slutade med ett uppror, då de tagit emot pengarna utan att ha avfyrat ett enda skott mot talibanerna. Inte särskilt överraskande med tanke på att de människor man betalat inte är utlämdska invaderare — det kunde varit vi – utan deras pashtunska kusiner.

Vad mera är att  ’svallvågen’ i den afghanska södern enbart verkar ha alienerat dessa människor ännu mer, som lever där under ett ökat våld mot de lokala invånarna. Det har också varit på bekostnad av amerikanska trupper österut, de som författaren nyligen varit inbäddad med och som nu står inför en slakt av fientliga trupper som rör sig över gränsen från Pakistan.

3. Hur är det med fiendestrategin? Hur fungerar den?
Det verkar som om talibanerna, al-Qaida och varierande fientliga krigare i Afghanistan har dragit sina egna lärdomar från Petraeus svallvåg i Irak: de lärde sig handskas med en en ’svallvåg’ av ökat antal utländska trupper, inte att gå upp i rök inför det hela, utan bemöta denna med en egen ’svallvåg’. En amerikansk befälhavare som försvarade den östra fronten har berättat för mig, att fientliga trupper nyligen svepte bort fem gränsvakter.

“De öppnade porten,” sa han, men med det amerikanska högsta kommandot fokuserat på en framtida svallvåg i  Kandahar, vem bryr sig? Faktum är, sa en annan tjänsteman till mig, att medan striderna blir allt hetare österut börjar man lida brist på helikoptrar för att evakuera amerikanska skadade. På det viset går den sk strategin lätt upp i ett skenspel som i stora drag spelas upp för den amerikanska publiken på bekostnad av amerikanska soldaters liv.

Och alltmedan Amerikas “partner” i denna strategi, den dubiösa president Karzai, konsoliderar sin makt som är alltigenom grundad i den pashtunska södern, vilket är hans ännu mer suspekta halvbror Ahmed Walis område.

 I denna process ignorerar han flitigt parlamentet som på sista tiden lagt ner arbetet i protest, då och då i emfas bangande på borden. För tillfället satsar han sina pengar (vilka varit våra) på de amerikanska styrkornas misslyckande och utsträcker sin tro på försoning till Pakistan och talibanerna, de människor han numera kallar sina “arga bröder.”

http://www.juancole.com/2010/06/7-nato-troops-killed-karzai-said-to-dicker-with-insurgents-panetta-skeptical.html 

 Som med det afghanska folket, även de människor i Kabul har likt Obama lättast att återhämta sig, vilka förblir hoppfulla och säger - “Detta är vårt stora problem.” Naturligtvis pratar de om Karzai och hans regering som amerikanarna installerat, betalar för, blåser upp och låtsas vara ‘partner’ med.

Faktum är, Amerikas stilla acceptans av president Karzais flagranta fuskval förra sommaren, alla dessa preparerade valboxar verkar ha exploderat alla de illusioner som många afghaner fortfarande haft om amerikansk utfästelse om demokrati. De vet nu att den frågan inte kommer att lösas vid valboxarna eller tälten under ett Loya Jirga rådslag.

Det kommer förmodligen inte alls att lösas i Afghanistan, utan på hemliga ställen i Washington, Riyad, Islamabad och andra platser. Förresten kommer det amerikanska folket att ha lite mer att säga till om krigets upplösning än afghanerna — även om det konsumerar vårt välstånd tillika med våra soldater.

Tänk att det som händer i Afghanistanmer allmänt sett är en krypande talibanisering, vilken afghanerna säger arbetar alltför bra. I Marja, i Kandahar, österut, överallt gör talibanerna det vi inte kan och rullar ut sin egen (skugg)regering, redo att lösa dispyter, administrera ett enkelt domstolsväsende, samla in skatt och kräva “andlighet.”

I Herat har den västra samfälligheten utfärdat en fatwa, en lag som inskränker kvinnors frihet att arbeta och röra sig utan ‘förkläde’, eller manlig släkting som eskort.

I Kabul gör polisen räder i butiker som säljer alkohol, och regeringen stänger ner ryktbara, sekulära internationella NGOs, beskyller dem för att skaffa proselyter. Talibanernas påverkan kryper in i parlamentet, in i lagstiftningen, gör inskränk-ningar i de konstitutionella friheterna, in i ministerier och regeringskontrakterade, där korruptionen blomstrar, och in i provinsernas fredsjirga-tält där delegater begär frihet för alla fängslade talibaner.

Ut ur fängelser, in i regeringen, att sitta sida vid sida med krigsherrar och krigsförbrytare, med tidigare fängslade talibaner, med mujahideens bröder under huden. Välkomnade av president Karzai. Kanske en gång även välkomnad av den amerikanska strategen  och presidenten Obama själv, som en väg ut.

4. Om det nu är så dåligt, varför kan det då inte stoppas?

Det hotande dystra i den amerikanska politiken utgör aldrig hela historien. Det finns yngre progressiva män och kvinnor som kandiderar till parlamentet under valen i september. Det finns organiserande kvinnor som håller fast vid de blygsamma framsteg man har gjort, även om det förblir ett mysterium hur man kommer att göra, då männen verkar vilja förhandla bort dom, det förblir en gåta.

Det finns modiga ansträngningar av gudfruktiga muslimer som önskar leva i det tjugonde århundradet. Då de ser på mer utvecklade islamska länder förstår de emellertid, att deras hemland är ett muslimskt land som inget annat – och om talibanerna återvänder – blir det värre.

övers Ingrid Ternert

Michael Scheuer

Slutpunkten är då Förenta Staterna och NATO står besegrade i Afghanistan.

Under McChrystal, Petraeus eller Obama själv, har från första stund den strategi för kontraterrorism som nu spöats upp varit intellektuellt bankrutt

…Sedan den 1 juni har den parad av inkompetens som visats upp på den afghanska scenen varit slående: General StanleyMcChrystal, USAs president Barack Obama, general David Petraeus, Afghanistans president Hamid Karzai—listan är lång.

McChrystal, utrustad med en dödsdömd strategi för kontramotstånd som utarbetats av David Kilcullen, John Nagl och andra experter i strategin, upplät sig själv och sin stab till en intervju i tidskriften Rolling Stone, som länge varit en bland de mest anti-militära amerikanska tidskrifterna.

För hans besvärande och indiskreta ord avskedade Obama McChrystal —som, med sina äldre rådgivare, stöder alla de negativa ord som sagts från dessa—och blev utbytt av general Petraeus, han med ormgiftet.

Även om hans entusiam för Iraks ‘svallvågsstrategi’ inte är särskilt stor, tar Petraeus över det afghanska kommandot och säger att allt är okay (inom en vecka talade Pentagons mediamaskin om för Kongressen och publiken i Väst att ‘Afghanistan är på rätt väg.’)

Medan detta klingade av har det rapporterats om att Hamid Karzai haft möte med Sirajuddin Haqqani—en betydande afghansk motståndsledare — och var beredd att ge upp under täckmantel av att sätta ihop en koalitionsregering.

För alla hans misslyckanden och fabulöst korrupta släktingar kan Karzai lätt lösa det dilemma som Väst inte ens kan greppa ordentligt, angående frågan: Vad vill talibanerna och dess allierade? Svar: Ha makt.

Så Karzai talar med Haqqani och troligen talibanledare, för att han ska se om det finns något regeringsbeslut som kan ge honom en roll efter att NATO dragit sig ur Afghanistan, och inte leder till hans avrättning efter det att de sista två NATOtrupperna har lämnat.

Chansen för detta är dock nära noll, så Karzai och hans familj får öka takten i sitt tjuveri och vara beredd på ett tidigt uttåg som lämnar till Väst att hålla i påsen.

Efter nio år är det ytterligt omöjligt att starta om på nytt med västmaktspolitik i Afghanistan. För många döda afghaner; för många afghaner och icke-afghanska muslimer har lierat sig med det taliban-ledda motståndet;

för mycket pro-talibanska pengar har runnit in i Afghanistan från välbeställda donatorer på den arabiska halvön och genom den muslimska världen; för mycket västliga donationer har stulits och skickats utomlands av Karzais kronprinsar; för mycket allmänt stöd till kriget blivit bortslösat i Väst.

För många USA-NATO trupper har blivit dödade eller lemlästade; för mycket gjort av Väst för att få ut Pakistan i ljuset genom krav på att dess militär ska göra Västs smutsiga jobb;

och för mycket tid slösats bort på teorier om kontraterrorism och en politik som kunde undvika att döda fienden och hans civila supportrar. Det enda Väst ‘fullständigt kan starta om ‘ är genomgång av planerna på ett tillbakadragande som riktar mot ett datum för uttåg.

Nåväl, inget sådant har inträffat. Alltmedan dagen för detta närmar sig, har de positiva utsikterna för talibanernas motstånd ökat allt snabbare. Det motstånd som en gång var från södra Afghanistan -har spridit sig över nationen; Talibanerna och deras allierade skulle kunna slå mot Kabul för nöjes skull;

Och det stora militärt/sociala-arbete med operationen att rensa motståndet från Marjadistriktet i Helmandprovinsen—inramad som ett testfall för att undersöka USA-NATOs strategi—har med McChrystals ord blivit ett ändlöst, ‘blödande sår’, där talibanerna undan för undan återtar kontrollen över området.

Kort sagt, ett socialt program för ett mini-New Deal-experiment i Afghanistan hade kunnat vinna med ett minimalt utnyttjande av USA-NATOs militära makt. För afghanerna skulle gladeligen göra sig av med Gud och Fosterlandet bara de får bättre tänder och jämnare vägar.

övers Ingrid Ternert

Europa böjer sig då det gäller att slå uzbekerna skrev M K Bhadrakumar i Asia Times 30 okt 2009

Han menade att talibanerna vid den tiden hade stärkt sin närvaro i norra Afghanistan och att det bara var en tidsfråga innan de hade hotat staterna i Centralasien som hämnd för deras samarbete med USA.

Man såg Tajikistan och Uzbekistan som särskilt sårbara, eftersom deras inblandning i kriget varit mycket mer direkt och omfattande än Turkmenistans, som hållit sig utanför med en diskret, politisk fasad.

Både Tajikistan och Uzbekistan har kunnat betrakta resultatet av sina militära operationer i Centralasien med de hundratals islamististkrigare som dykt upp i Waziristan med starka band till al-Qaida. Krigarna är också de tuffaste och mest krigserfarna ‘utländska krigare’ som varit med i kriget.

Det återstår då att nysta upp huruvida den 28000 man starka pakistanska arméenheten kan besegra de ungefär 10000 -15000 talibanska militanterna i Waziristan. Experter beräknar att Pakistan behöver en 10 gånger större styrka än vad den har för att lyckas med att få kontroll.

Centralasiaterna korsade sina fingrar under några fler oroliga veckor innan vintern satte in, eftersom den pakistanska armén inte ens hade klarat av det dåvarande läget för sina operationer.

Medan man tillsammans med den pakistanska armén driver ut de ”utländska krigarna” ur Waziristan, kan militanterna röra sig norrut. Tajikistan hade tidigare året innan skickat trupper norröver till den dal som gränsar till Afghanistan, enligt de rapporter som säger att militanterna färdats norröver genom Tajikistan mot Ferghandalen, som historiskt sett alltid varit ett stridsområde med radikala islamister och motståndsmän.

General David Petraeus, då chef för CENTCOM, erkände när han besökte den tajikiska huvudstaden Dushanbe, att det fanns så kallade problem och sa- ”Låt mig först av allt säga att vi är mycket känsliga för det extremisterna gör som svar på vår operation. Ett skäl till detta är att vi norr om Afghanistan får hjälp av alla länder vid deras gränser och vid tullen, samt av specialstyrkor för att vara säkra på, att det finns nog kapacitet till att bekämpa extremismen.”

Det stora spelet om Mellanöstern omgav Petraeus’ samtal med den tajikiska presidenten och militären, då USAambassaden sa att diskussionerna hade rört ”ömsesidiga operationer för att förbättra stabiliteten i Afghanistan och bekämpa smuggling av droger, förhinra terrorism och…öka gränssäkerheten”, samt utverka transitavtal för NATOs transporter till Afghanistan.

EU hoppades få spela en aktiv roll i detta scenario. Petraeus’ visit hos den tajikiska presidenten ägde rum under endast f yra dagar efter Rakhmons visit till Moskva, vilken av Kreml betecknats som ett ”särskilt tillfälle”. Den gemensamma Deklaration som Moskva utgav, hade uttryckt att ”Ryssland och Tajikistan uppfattar den svåra situationen i Afghanistan på exakt samma sätt utifrån de hot som det afghanska landskapet utgör.”

Deklarationen identifierade ”specifika steg för att stärka det militära samarbetet mellan de båda länderna inom de militära och militärtekniska sfärerna”.

Vad gäller att få slut på kriget, skulle Washington vara nöjd med att Moskva hade varit beredd att förbättra säkerheten vid den tajik-afghanska gränsen. Men det motsatta verkar dock inträffa. USA tycks föredra att välja bland de de ryska erbjudandena om hjälp- ”En transitrutt för NATOs försörjning genom ryskt territorium?” ”Ja, det skulle passa bra.”

”Att avstå från avgifter för att utnyttja ryskt luftrum [en beräknad avgift på $1.2 miljarder årligen]?” ”Ja naturligtvis.”

”Att Ryssland erbjuder träning och utrustning för den afghanska armén [som är van vid rysk standard och vapen]?” ”Kanske, vi får diskutera det.”

”Men då det gäller ‘Kollektiva SäkerhetsAvtalsOrganisationen’ [CSTO] under kriget?”

Smaka på ordet.

”En koordinerad krigsansträngning mellan NATO och CSTO?” Inte en knappnål hördes falla. Enligt rapporteringen hade USA under tiden placerat ut specialtrupper i CentralAsien.

Rökridå

Centralasiaterna förstår vad som pågår. Man vet att medan USA håller Ryssland ute, kommer NATO aldrig att kunna ha samma förmåga vid placering i Afghanistan som Röda Armén hade under 1980-talet. Man vet väl, att upprättandet av en ”afghaniserad” armé - just bara är tomt prat. Istället ser man för sig en evig västlig militär närvaro i Afghanistan som enda väg ut, men i de europeiska huvudstäderna saknas den politiska vilja som skulle krävas,  för att detta skulle kunna inträffa.

I vilket fall är det ett dilemma för eliten i Tashkent och Dushanbe, samtidigt som man accepterar Moskvas allvarliga bekymmer över det upptrappade hotet från Afghanistan mot säkerheten i regionen.  Då kanske man tvingas söka ryskt skydd, men om de hade fått välja, skulle de helst inte vilja göra det.

Då den afghanska president Hamid Karzai ville märka ut ett ”kulturellt gap till USA”, hade han samtidigt ansett det viktigt att distansera sig från Ryssland och stärka sina positioner som nationell ledare och ”god muslim” till stöd vid en möjlig talibansk seger.

På samma gång skulle vid en verklig analys man också ha sinnesnärvaro nog att se detta som en verklig möjlighet,  på gränsen till troligt, att vare sig USA eller Ryssland, såvida det legat i deras intressen, någonsin skulle ha tvekat att gå med på en uppgörelse med talibanerna och lämna sina medresenärer och vapenbröder åt sidan.

För att citera en av Centralasiens intelligensia- ”Alltmer ber de, eliten i Tashkent eller Dushanbek, att de inte ska lämnas ute i kylan, eller de demonstrerar sitt stöd för oberoende, både av Ryssland och länder i Väst, som för att försäkra sig om stöd inom landet och möjligen bland just de islamister, vilka de antog vara engagerade i kriget.”

Helt klart slutar ingen historia just vid Centralasiens stepper. Det finns för det mesta mer än en underintrig. Det är mot denna komplexa bakgrund som det unika med Uzbekistan behöver förstås – alltså den islamska kulturens och civilisationens vagga. Väst  har lärt sig den hårda vägen, att en nödvändig förutsättning för ett effektivt engagemang i CentralAsien är att ha en fullfjädrad relation med Uzbekistans regim.

övers Ingrid Ternert
 
24 okt 2009 RickRozoff  i Stop Nato

‘President Barack Obama är inte stark nog att stå upp mot militärens krav på att skicka fler soldater till Afghanistan’, säger Pat Buchanan, fd rådgivare till presidenterna Nixon, Ford och Reagan.

Buchanan, numera konservativ politisk analytiker, säger att Obama kommer att gräva ner sig och att Washingtons mål inte längre är att segra, utan att i grunden undvika en utrikespolitisk katastrof.