Fredskoalitionen Göteborg

31 januari, 2012

Är världen verkligen säkrare utan Sovjetunionen? Del 2

Filed under: dollar,ekonomi,Europa,finansmarknader,FN,Fred,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 16:55

av Michael Gorbatjov del 2
Att i vår tid utnyttja ett sådant tänkande, det är självbedrägeri. Inte undra på då att det imperialistiska projektet har misslyckats, och snart stod det klart, att detta var en omöjlig uppgift även för Förenta Staterna. Militära interventioner i Irak och Afghanistan baserade på tanken att  makt är rätt, har kommit att allvarligt underminera den amerikanska ekonomin, förutom att förorsaka tiotusentals dödsfall. Idag inser många i Väst att detta var fel väg att gå , så den tid som kunde ha använts till att bygga en sann ny världsordning var förlorad.

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

 

övers Ingrid Ternert

Är världen verkligen säkrare utan SovjetUnionen? del 1

Filed under: Europa,FN,Fred,Kärnvapen,kärnvapen,krig,nedrustning,Ryssland,USA — ingrid @ 01:58

 

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

 

övers Ingrid Ternert

8 februari, 2011

Vapenexport – Sverige på moralisk efterkälke

Filed under: Egypten,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Tunisien,vapen — ingrid @ 09:52

4 feb 2011 av Petra Tötterman Andorff – IKFF 

Det är vid vägskäl som dessa, när kvinnor och män i Egypten och Tunisien med risk för sina liv kämpar för demokrati och frihet, som de etiska följderna av vår krigsmaterielexport och otydliga utrikespolitik blir påtaglig.

Ofta är det vi som kallas naiva i vårt fredsarbete, men politikers och myndigheters påstående att Sveriges vapenexport är kontrollerad är om något naivt.

Det är i princip omöjligt att kontrollera slutgiltig användning av ammunition och vapen, framförallt lätta vapen. På sistone har svenska vapen dykt upp i Irak, Colombia och nu kanske i Egypten.

Vapens och krigmateriels spridning leder ofrånkomligt till en ökad militarisering av samhällen och skapar stor osäkerhet för både kvinnor och män.

Kvinnors utsatthet är extra tydlig; vapen underlättar våldtäkter och gör många gånger våld i hemmet till ett dödligt våld. Vapen är också mycket effektiva i att hindra kvinnor och män som inte vill delta i ett samhälle byggt på våldsmonopol.

Det har blivit tydligt i och med händelseutvecklingen i Nordafrika, där vi de senaste dagarna kunnat läsa om svensk ammunition riktad mot civilbefolkningen i Egypten.

Svenska regler för krigsmaterielexport är tydliga med att svensk vapenexport ska ha försvars- och säkerhetspolitiska skäl och enbart ske till länder som inte bryter mot mänskliga rättigheter eller befinner sig i krig. 

Trots att Mellanöstern och Nordafrika är regioner där mycket finns att önska gällande demokrati och mänskliga rättigheter finns ändå ett flertal av regionernas länder med på mottagarlistan. Praxis har så sakteliga drivit långt från lagar och retorik.

Vi lever i ett land som ligger i topp när det gäller att rusta upp världen. Under 2009 exporterades försvarsmateriel för 13.5 miljarder kronor. Sverige är numera världens näst största krigsmaterielsleverantör per capita och enligt fredsforsknings- institutet SIPRI hamnar Sverige på 10e plats på en lista över världens exportörer av större vapensystem under perioden 2005 till 2009.

2010 skapade dessutom svenska regeringen en ny myndighet i syfte att, som försvarsminister Tolgfors själv beskrev det, ”driva på den svenska vapenexporten” . Myndigheten har en budget på cirka 80 miljoner kronor per år. Sverige är en av de allra största vapenexportörerna, med en tydlig målsättning om att bli större.

I en globaliserad värld måste alla Sveriges politikområden samverka. Sveriges förhållningssätt i kärnvapenförhandlingar påverkar nedrustningen i Mellanöstern, som påverkar maktbalansen i det område där människor nu kämpar för sin frihet. Sveriges bistånd till kvinnoorganisationer i Kongo blir halvhjärtat när vi samtidigt bidrar med vapen till en ökat militariserad värld.

Vår försvars- och handelspolitik påverkar vår vapenexport som i sin tur påverkar människor som kämpar för demokrati på andra sidan jorden. Sverige talar i princip aldrig för egen sak i FN längre.

I stället talar vi som en del av EU, ofta tillsammans med många av de länder vi tidigare brukade kritisera och mana på. Detta tillsammans med vår anmärkningsvärda vapenexport gör att vi inte kan fortsätta med hög svansföring här hemma i tron att vi fortfarande är moraliskt världsledande, för internationellt har vi i realiteten hamnat på efterkälken.

Det stora problemet är att vår utrikespolitik i dag saknar folklig förankring och det tystar debatten. Vi efterlyser en bred diskussion om Sveriges utrikespolitik i relation till andra politikområden, inte minst svensk vapenexport. Till dess är risken stor att den politik som bedrivs bortom retoriken är fjärran från vi svenskars självbild.

2 januari, 2011

Fredspristagare som krigshetsare

Filed under: ekonomi,FN,Fred,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,USA — ingrid @ 19:26

Fredspristagare krigshetsar
Johan Galtungs kommentar om att årets mottagare av Nobels fredspris, Liu Xiaobo, inte har gjort någonting för freden, har nogsamt tigits ihjäl av politiker, medier och västliga kulturpersonligheter. Vi är vana vid att Norge alltid får kritik om sitt val av fredspristagare, som Obama till exempel. Galtung kunde ha gått längre. Liu har nämligen visat sig vara en krigshetsare. Fast frågan är om inte tigandet då blivit än mer öronbedövande. 

Som Barry Sautman och Yun Hairong rapporterade i The Guardian (15/12 2010), har Liu helhjärtat slutit upp kring angreppen på Afghanistan och Irak, och i en essä från 2001, där han retrospektivt applåderade USA:s agerande i Vietnam och Korea. 

Alla dessa krigsinsatser har, som författarna påpekar, innefattat ”massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna” – vilket gör själva prisförläningen i hög grad originell, eftersom mottagaren ansetts ha förtjänat den på grund av att han motsatt sig sådant, ehuru märk väl i Kina. 

 ”Den fria världen under USAs ledning bekämpade nästan alla regimer som kränkte mänskliga rättigheter”, har Liu sagt och ansett att de ”viktigare krig som Förenta Staterna invecklats i har alla varit etiskt försvarbara”. 

 Under 2004 års presidentvalskampanj hyllade han således den sittande George W. Bush och angrep utmanaren John Kerry på ett förnedrande sätt för att inte med tillräcklig kraft ha stött USA:s krig. 

 Han har också ensidigt stött och prisat den israeliska ståndpunkten i Palestina-konflikten och betecknat palestinierna som ”provokatörer”, enligt Sautman och Yun. 

 Liu har allmänt sett framträtt som en stenhård ”västerniserare” av det kinesiska samhället, och i denna strävan har han ansett alla medel tillåtna. Den kinesiska kulturen står enligt honom i vägen för framsteg och måste därför röjas undan. ”Medan hans anhängare ursäktar Lius pro-kolonialism som en provokation, går den hand i han med total västernisering och USA-ledda krig för regimförändring”, skriver Sautman och Yun. 

 Oavsett vad man anser om Kinas nuvarande regim, kan man inte gärna påstå att den äventyrar freden vare sig där eller någon annanstans i världen. Lius politiska program skulle emellertid – om man tog det på blodigt allvar – helt säkert göra det. Det man också konkluder, är att inse behovet av demokrati och en rättighetsbaserad politisk kultur i Kina liksom annorstädes. 

 Charta 08, Liu Xiaobos politiska projekt, för vilket han sitter fängslad, helt i onödan om man utgår från regimen, menar Guardian, eftersom det har så bräckligt stöd i det kinesiska samhället), så stöds ekonomin med statliga medel från Washington och syftar primärt till privatisering av landets hela företagsamhet. 

Detta kallas ibland marknadsekonom, ibland äganderätt. Vad Liu och andra blundar för, fortsätter Sautman och Yun, är att privatisering av produktionsmedlen överallt i tidigare socialistiska länder kommit att föra tjuvar till makten och bli något högst impopulärt bland folkens breda massor. 

 Även detta har en rättighetsaspekt, som Hans Ebbing nyligen understrukit (Klassekampen 2/12 2010). Charta 08 slår vakt om det privata ägandet som universell rättighet men nämner inte med ett ord arbetarnas rätt att organisera sig fackligt och använda strejken som vapen. 

Kina har världens största arbetarklass som oavbrutet protesterat mot den kapitalistiska (eller statskapitalets) ordning i landet. Inte heller makthavarna i Peking gillar följaktligen strejker och oberoende fackföreningar. 

 Västernisering på många plan alltså. 

 PS. Det bör understrykas att resonemanget inte enbart eller främst har med Kina att skaffa. Fredfrågan är – faktiskt – universell. Hösten 1954, när Albert Schweitzer tilldelades Nobels fredpris, skrev den aktade norske vänsteraktivisten Georg Johannesen ett motupprop (som samlade inalles sju – 7! – undertecknare). Han resonerade principiellt: 

 ”VI GÅR IKKE I FAKKELTOG FOR ALBERT SCHWEITZER 

 Albert Schweitzer er en fin og edel mann. En av de bedre. Fakkeltog er morsomt. Vi har intet mot fakkeltog. Når vi, undertegnede studenter ved Oslo Universitet, likevel ikke kan hylle Albert Schweitzer som fredsprisvinner, begrunner vi slik: Vi har i dag nog ressurser til å løfte Afrikas og Asias folk opp til et menneskeverdig liv. Dette kan gjøres. Dette blir ikke gjort. 

 Vi har i dag nok ressurser til å utrydde oss alle. Dette kan gjøres. Det må ikke bli gjort. 

 Schweitzers helhjertede innsats i Afrika har her ingen relevans. Den berører overhodet ikke spørsmålet om fred eller krig. Derfor är den kun rosverdig på samme måte som vi roser en sliten distriktslege eller en strevsom mor. 

Fakkeltog for fredsprisvinneren Albert Schweitzer tilslører altså de problemer som må løses for å skape en varig fred. Han er en hodepute for vår samvittighet og lar se bruke il det. Derfor kan vi ikke hylle ham uten å hylle vår feighet.” 

hänvisning från Anders Björnsson 

Georg Johannesen, Om den norske tenkemåten. Artikler of innlegg om kultur- og samfunnsspørsmål 1954–1974. Oslo: Cappelen Damm 2008, s. 11

6 november, 2010

Bedräglig antikrigsaktivism:”Den humanitära vägen”mot ett fullständigt kärnvapenkrig?

Filed under: Fred,Iran,Israel,Jugoslavien,Kärnvapen,krig,nedrustning,nya,terrorism,USA — ingrid @ 07:16

 Michel Chossudovsky Global Research 4 nov 2010 En modern version av teorin om ”Rättvisa Krig” togs in i USAs militärdoktrin ”Kriget mot terrorismen” och ”Förebyggande krig” låg till grund för ”Rätten till självförsvar”.  Dessa definierar ”vad som är tillåtet för att starta krig”.’Jus ad bellum’ utnyttjades till att uppnå consensus i de väpnade styrkornas kommando-strukturer. 

De utnyttjas dessutom för att övertyga trupperna om att man kämpar för en ”rättvis sak”.

Mer generellt är denna moderna version av krigsteori en integrerad del av krigspropaganda och media-desinformation, som tillämpas för att uppnå ett allmänt stöd för den egna krigsagendan.

Nu under Obamas tid som Nobelpristagare gör man ‘det rättvisa kriget’ allmänt accepterat och det så kallade Internationella Samfundet ska upprätthålla det hela. Det ultimata målet vore att hålla nere invånarna till att totalt avpolitisera Amerika och hindra folk från att tänka själva.

Men genom att analysera fakta kunde man sätta sig in i och utmana det USA/NATO ledda krigets legitimitet. Krig blir fred och en angelägen ”humanitär uppgift” och fredliga åsikter snedvrids. Krigsutbrottet mot Jugoslavien i mars 1999 blev på många sätt en vattendelare, en brytpunkt i utvecklingen av ett ”Rättvist Krig” utkämpat på ”humanitär grund”.

Många delar av vänstern, både i Nordamerika och i Västeuropa, hade tagit till sig konceptet om ett ”Rättvist Krig”. Många ”progressiva” organisationer upprätthöll vad man ansåg vara ett ”humanitärt krig” till försvar för Kosovoalbanerna. Kriget beskrevs som ett inbördeskrig snarare än en USA/NATO-ledd bombning och invasion.

Under NATObombningarnas höjdpunkt beskrev flera ”progressiva” författare Kosovos befrielsearmé KLA som en regelrätt nationalistisk befrielsearmé, avsedd till stöd för Kosovoalbanernas civila rättigheter. KLA var en CIAstödd terrorist-organisation med kopplingar till organiserad brottslighet. Den jugoslaviska regeringen blev förklarad ansvarig för en humanitär kris i Kosovo utan några som helst bevis.

Med professor Richard Falks ord:”Kriget i Kosovo var ett ‘rättvist krig’, för detta fall av ”etnisk rensning” genomfördes av det tidigare serbiska ledarskapet i det forna Jugoslavien, och man ville ge folket i Kosovo chansen till en fredlig och demokratisk framtid.

Det var ett ‘rättvist krig’ trots att det utförts illegalt, utan FNlegitimitet, trots en humanitär strävan, trots att det genomförts på ett sådant sätt, att man otillbörligt förorsakat Kosovo och Serbien civila offer. 

Ett flertal progressiva media hade förenat sig på bandvagnen och fördömt ”Milosevic regim” utan bevis, alltmedan man understödde det NATOledda kriget och uttryckt en mild sympati för KLA. Som Stephen Shalom skriver i sin artikel i ZNet:
”Jag är sympatiskt inställd till det argument som säger, att om människor [KLA] vill kämpa för sina rättigheter, om de bara inte ber andra göra det, borde man förse dom med vapen för att de ska lyckas. Ett sådant argument verkar övertygande på mig med tanke på Bosnien.”

Human Rights Watch (HRW), känd för att ge sitt stöd till USAs utrikespolitik ”krävde regimförändring i Jugoslavien, antingen genom åtal mot president Slobodan Milosevic eller ett USA-krig för att uppnå samma sak.” HRWs Fred Abrahams har  publicerat följande inlägg i New York Herald Tribune:

Den internationella kommunitetens misslyckande att straffa Milosevic för brott i Kroatien och Bosnien sände iväg ett budskap, att han åter kunde undkomma dylika brott. Det är uppenbart att den man som startat dessa konflikter inte fått förtroende att stoppa dom. Att straffa statschefen genom att starta krig mot hans land?

År 1999 porträtterades Milosevic av ”progressiva” British Weekly The Observer som ”Belgrads slaktare”. Man la fram samma resonemang i relation till Saddam Hussein under de månader i mars 2003 som ledde fram till bombning och invasion av Irak. Saddam Hussein beskrevs av samma författare i tidningen LondonObserver som ”Bagdads slaktare”:

”Saddams ensamma barndom, blodiga väg till makten och slutliga, dödliga misskalkylering av sina utrikes fiender har Peter Beaumont, utrikesskribent, beskrivit” (Se Peter Beaumont. The death of Saddam Hussein, the Observer 31 dec 2006)

Samtidigt nämns knappt namnen på ”Washingtons, Londons och Bryssels slaktare”, de som startat ett ”Rättvist Krig” mot Jugoslaviens folk, samtidigt som Afghanistans, Palestinas och Iraks befolkning knappast ens nämndes.

Bluffartad antikrigsaktivism: Att hålla fram Iran som ett Kärnvapenhot

Många människor i antikrigsrörelsen fördömer USAs administration, samtidigt som de också fördömer president Ahmadinejads regering för en krigisk hållning gentemot Israel. Resonemanget om rätten att starta krig har utnyttjats som inledning till bombning av Jugoslavien utifrån humanitära skäl och tillämpas numera mot Iran.

President Ahmadinejad påstås ha velat få Israel att ”sopas bort från kartan” vilket New York Times först rapporterat om i oktober 2005: ”Irans konservativa nya president Mahmoud Ahmadinejad sa i onsdags att Israel måste ”sopas bort från kartan” och att palestinska attacker kommer att förgöra det, rapporterar ISNApress.

Ahmadinejad talade till en församling på omkring 4000 studenter i ett program kallat ”Världen utan Sionism”. Hans ton liknade den under Irans islamska revolutions tidiga dagar 1979. Iran och Israel har sedan dess blivit bittra fiender, och anti-Israeliska slagord förekommer ofta vid demonstrationer.”

Den iranska presidentens uttalande ”bortsopad från kartan” har aldrig blivit sagt. Ryktet var fabricerat. Den 25 oktober 2005 … höll den nyvalde iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad ett tal i ett program med titeln ”Världen utan sionism”…

Innan vi kommer till denna ökända anmärkning, är det viktigt att notera, att ”citatet” i sig var ett citat. Det är de ord som den framlidne Ayatollah Khomeini uttalade, den islamska revolutionens fader. Trots att Khomeini sa detta för att försäkra sin egen inställning till sionismen, tillhör de aktuella orden Khomeini och inte Ahmadinejad.

Därmed har Ahmadinejad i realiteten hedrats av (eller beskyllts för) ett citat som inte ens är i original, utan representerar ett synsett som förekom redan innan han kom till makten. I det verkliga uttalandet har Ahmadinejad  inte ens nämnt Israel vid namn. De exakta orden i farsi var: ”Imam ghoft een rezhim-e ishghalgar-e qods bayad az safheh-ye ruzgar mahv shavad”, där rezhim-e betyder regim. Han refererade inte till själva landet Israel, utan till dess regim.

Så vad menade han då exakt med detta att sopa bort Israel från kartan? Svar ingenting. För ordet karta har  aldrig använts. Det står ingenstans i citatet på farsi och över huvud taget inte i talet. Inte heller har  frasen ”sopas bort”, då den aldrig uttalats. Ändå har man fått oss att tro att Irans president hotat med att ‘sopa bort Israel från kartan’, trots att orden karta, sopa bort eller ens namnet Israel nämndes.

Det som sas var ”Imamen sa att denna regim som ockuperar Jerusalem måste försvinna från tidens blad” Se  www.president.ir/farsi/ahmadinejad/speeches/1384/aban-84/840804sahyonizm.htm” Det president Ahmadinjad i realiteten sa var ”regimförändring” i Tel Aviv.

Detta ”Wiped of the Map”-uttalande skulle inte bara ha tjänat till att rättfärdiga en förebyggande attack mot Iran utan också till att hålla nere antikrigsrörelsen. Trots att ett krig mot Iran är farligt överhängande, är det på intet sätt någon prioritet för USAs, Canadas och de europeiska antikrigsrörelserna. I USA finns mycket lite fokus på USAs-Israels hot mot Iran.

Å andra sidan finns där en pågående kampanj ledd av ‘United Against Nuclear Iran’, som uppmanar president Obama och USAs Kongress att hindra Iran från att utveckla kärnvapen. UANI grundades av Obamas Richard Holbrooke och Gary Samore, vilka påstår sig vara integrerade med ”mänskliga rättigheters- och humanitära grupper, arbetarrörelsen, politiska förespråkare och gräsrotsorganisationer”.

Icke desto mindre har många i antikrigsrörelsen fortsatt tro att Iran utgör ett hot och att lösningen är ‘regimförändring’. Det ekonomiska stödet till NGOs (som medlemmar av ett större antikrigskollektiv) har genom skattelättnader också kommit att bidra till en försvagning av biståndsorganisationer och antikrigsaktivism i relation till Iran.

Iran har också av många inom antikrigsrörelsen betraktats som en möjlig krigshetsare. Dess icke existerande kärnvapen anses utgöra ett hot mot vår globala säkerhet. Ett förebyggande krig där man utnyttjar USAs taktiska kärnvapen mot Iran har legat på Pentagons ritbord sedan mitten av år 2003.

Både president Obama och utrikesminister Hillary Clinton har sagt att ”alla valmöjligheter ligger på bordet” inklusive utnyttjandet av kärnvapen mot Iran, utan att inse att dessa kärnvapen kunde leda in mänskligheten i ett globalt kärnvapen-krig, som Fidel Castro beskrivit i sitt senaste tal:

”Idag finns en överhängande krigsrisk genom användning av detta slag av vapen, och jag hyser inte det minsta tvivel om att en attack av Förenta Staterna och Israel mot Iranska Republiken kunde utveckla sig till en global kärnvapenkonflikt.”

Kriget och ekonomin

Krigsekonomin presenteras som jobbskapande. Under den ekonomiska krisens höjdpunkt uppmanar inte bara fackföreningar till jobbskapande i försvarsindustrin utan mjukar också upp den egna inställning till krig. Med en skruvad ironi skulle enligt Washington Post ett krig mot Iran kunna ge en ytterligare fördel, genom att lösa den ekonomiska krisen och trigga fram ett ”tillfrisknande”:

”Vad annars kunde påverka ekonomin? Svaret är uppenbart, men implikationerna skrämmande. Krig och fred påverkar ekonomin. Se tillbaka på FDR och den Stora Depressionen. Vad var det då som till slut kom att lösa den ekonomiska krisen? Svar: Andra Världskriget. Det är här Obama tycks befinna sig.

 Med ett starkt republikanskt stöd i Kongressen för att utmana Irans ambition att bli en kärnvapenmakt, kunde han tillbringa mycket av åren 2011 och 2012 till att orkestrera en kraftmätning med mullorna. Det hjälper honom politiskt sett, eftersom oppositionspartiet ligger på honom.

Och när spänningarna ökar och man accelererar krigsförberedelserna, då förbättras ekonomin. Naturligtvis, detta att föreslå presidenten krig för att bli återvald är inte något att rekommendera. Men nationen kommer att kampanja för Obama, eftersom Iran är världens största hot under detta tidiga århundrade.

Hade han kunnat konfrontera hotet och omslutit Irans kärnenergiambition, ja då hade han gjort världen säkrare. Och hade kanske räknats till en av de mest framgångsrika presidenterna i historien.”

övers Ingrid Ternert

1 september, 2010

Putin ser hur Väst lurat Ryssland

Filed under: Kärnvapen,nedrustning,nya,Ryssland,USA — ingrid @ 00:21

Ryska Informationsbyrån Novosti
30 augusti 2010

Putin smiskar till Väst för att ha lurat Ryssland

Moskva- Den ryska premiärministern Vladimir Putin anklagade länder i Väst för att utnyttja orättfärdiga politiska metoder inklusive bedrägeri och brutna löften i avsikt att lägga hinder i vägen för den process som ska ”nollställa” relationerna mellan Ryssland och Väst.

I en intervju i dagstidningen Kommersant sa Putin i sitt tal vid 2007 års Säkerhetskonferens i Munchen, där flera västpolitiker ansåg att en deklaration om att återuppliva det Kalla Kriget fortfarande kunde vara relevant, i och med att många Västländer spelar ojust då de har att göra med Ryssland.

”NATOs generalsekreterare har vid tiden för bortdragandet från Östeuropa lovat att Sovjetunionen kunde känna sig tryggt förvissad om, att NATO inte skulle komma att expandera över sina nuvarande gränser,” sa Putin.

”Och var är dom? Jag har frågat dom om det [NATOtjänstemän]. Och de hade inget att säga. De har lurat oss på det oförskämdaste vis.”

Ryssland-USAs relationer står inför en mängd problem, sa Putin. ”Vi hade just kommit överens om att det inte skulle vara några missiler där i Polen [NATOs missilförsvarssystem] … så plötsligt förklarade man att samma utplacering som detta missilförsvarssystem hade planerats för andra europeiska länder.”

”Jag tror det [Munchentalet] var nyttigt. För jag sa sanningen… De [Västländerna] sa en sak till oss men gjorde något helt annat. De lurade oss i denna världs fulla mening,” sa premiärministern.

Putin hänvisade till fallet med Konstantin Yaroshenko, en rysk pilot arresterad i Liberia anklagad för drogsmuggling, och citerade ett utdrag från Förenta Staterna i maj 2010.

”Hans [Yaroshenkos]advokat gick ut med ett skarpt uttalande- En rysk medborgare i ett afrikanskt land har anklagats för drogsmuggling. Var är kommer USAs statsintressen in i bilden? Ingen har kunnat säga det exakt!

De tog en utländsk medborgare och flyttade  i hemlighet ut honom. Vad är nu detta?”

”I det avseendet är allt som jag talade om i Munchen relevant,” sa Putin. USAs president Barack Obama gav ett intryck av att mena allvar med sina intentioner att öka våra relationer, sa Putin. ”Jag skulle vilja se om han ska klara det eller ej, men det gör han. Jag har en känsla av att det är hans verkliga ståndpunkt,” sa Putin.

De rysk-amerikanska relationerna förbättrades efter att Obama år 2009 kom till makten och därefter besökt Ryssland i april 2010, då Obama och den ryske president Dmitry Medvedev hade undertecknat ett START 1-avtal,´Nedrustningsavtalet för begränsning av strategiska vapen´, det som gick ut den 5 december 2009. Det nya avtalet anses vara en viktig del i ansträngningarna att nollställa relationerna mellan de båda länderna….

The Gathering Storm
How NATO’s ever expanding reach threatens global security

Den upptornande stormen
Hur NATOs ständigt expanderande grepp hotar global säkerhet
av Antony C. Black
29 aug 2010

Det sker en illavarslande uppbyggnad av militär makt runt globen, och det äger rum nästan helt bortanför allmänhetens kännedom.

Ändå verkar det ultimata strategiska målet för denna massiva uppbyggnad av militär makt, då man lagt alla rosafärgade glasögon åt sidan, att ‘inringa’ Kina, världens spirande nya ekonomiska makt, där det mer omedelbara taktiska målet helt klart är Iran.

Alltsedan år 2005 har man åstadkommit en storskalig upplagring och utplacering av avancerade vapensystem över de territorier och hav som omger Ryssland, Kina och Iran. Dessa inkluderar, som en ren uppräkning: större amerikanska vapentransporter till Israel, SaudiArabien, Gulf Staterna och Indien; USAs Patriotmissiler i Polen; ett tidigt missil-varningssystem i Tjeckiska Republiken; nya amerikanska miliärbaser och trupplaceringar i Georgien, Balkanstaterna, Östeuropa och CentralAsien; USAs flottutplacering i Svarta Havet; nya USA och NATO vapensystem placerade i Japan, Taiwan, Filippinerna, Thailand, Indonesien och Australien; en formidabel ny flottarmada, inklusive kärnvapen-bärande israeliska U-båtar i Persiska Viken;

Och slutligen en grupp nya amerikanska luft- och fartygs-baserade anti-ballistiska missilsystem utplacerade på USAs flottor i Medelhavet, Japanska Sjön, Taiwan och Sydkinesiska Sjön.

Förutom dessa förordade utplaceringar, har Förenta Staterna och NATO inte bara ingått otaliga bilaterala och multilaterala militära uppgörelser och allianser runt globen, utan även de gångna två åren dramatiskt trappat upp sina krigsspel och militärövningar i FjärranÖsten.

Just lika signifikanta som uppladdningarna och de strategiska manövrarna är de nya, helt integrerade och ‘interoperabla kommandostrukturer och vapensystem, som de 28 NATOnationerna och deras 47 NATO‘partner’ ingår i. Då är detta den största, den mest sofistikerade, den bäst organiserade krigsmaskin världen någonsin sett. Och naturligtvis är allt till din fördel… Allt handlar ju om global säkerhet. Så du kan sova lugnare i natt.

Världen är nu en säkrare plats.

Eller?

övers Ingrid Ternert

27 maj, 2010

Kärnvapen- Obamas krigsmaskin och Pentagons strategiplan

Filed under: Kärnvapen,krig,Miljö,nedrustning,nya,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 23:52

       av Jack A. Smith
NPR är den mycket viktiga rapport om kärnvapen, Nuclear Posture Review Report, som Usa publicerat.

Där redogör man för de dödligaste vapnen i världen. Men rapporten är tvetydigt skriven.
För det första säger texten att president Obama kämpar för ”en värld fri från kärnvapen”, samtidigt som han inser, att det nog inte kommer att bli verklighet ”under hans livstid”.

Därefter säger man i rapporten, att sedan det kalla krigets dagar har ”hotet om ett globalt kärnvapenkrig blivit alltmer avlägset, medan risken för en kärnvapenattack ökar”, då terrorister kan komma att föra in kärnvapen till Förenta Staterna.

Nu antar vi att situationen idag inte är farligare än vad den var under det Kalla Krigets dagar, men eftersom det inte framgår klart av texten, är det bara ett antagande. Förmodligen innebär det att en operativ Al-Qaida kan komma in i USA med ett kärnvapen och detonera det.

Om så skulle vara fallet, är det märkligt att NPR inte har förklarat, att i händelse av detta osannolika, att ett vapen hamnar i fel händer, är chanserna för en lyckad nukleär terrorattack exceptionellt liten. Detta på grund av många komplexa tekniska orsaker, förutom det faktum att ett sådant vapen består av flera invecklade skyddsmekanismer.

Istället får det amerikanska folket ännu ett överdrivet och tärande orosmoment att skärra upp sig inför. Dagstidningen The New York Times och många webbplatser har skrivit följande kommentarer om nuklär terrorism-’Mika Zeno, en man vid Council of Foreign Relations som skrivit om kärnteknikhistoria, har sagt att ‘Rädslan för en hemlig nukleär attack på amerikans mark funnits ända sedan begynnelsen av den nukleära eran.

Här finns inte något nytt, även om man  på 50-talet inte kallade det för terrorism…Om man anser att hotet har funnits i mer än 60 år, låter man sig inte förvirras av rädsla.’

En av de många minnesvärda beskrivningarna i Posture Review är den Robert Haddick skrivit den 9 april, redaktör för The Small Wars Journal-”Författarna till… NPR försöker ge oss två budskap. Det första ska visa att den amerikanska regeringen gör vissa betydande förändringar i sin kärnvapendoktrin och under processens genomförande, alltså förändringar som för oss närmare en värld fri från kärnvapen.

Det andra budskapet hävdar att USA inte alls gör något av detta utan kommer att förbli en fullt modern och excellent nukleär stormakt.”

NPR listar upp de ”fem viktigaste målen för kärnvapnen och deras positionering.”

De är 1) Att förebygga spridning av kärnvapen och terrorism. 2) Att minska den roll USAs kärnvapen har i dess nationella säkerhetsstrategi. 3) Att upprätthålla en strategisk avskräckning och stabilitet på en lägre kärnvapennivå. 4) Att stärka en regional avskräckning samt lugna amerikanerna, de allierade och sina partner. 5) Att upprätthålla en säker, trygg och effektiv kärnvapenarsenal.

Vi kommer att diskutera de båda första– och viktigaste nedan.
1.     Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism  är ett värdigt mål, men Obamaadministrationens sätt att gå tillväga är otillräckligt och politiskt omotiverat. Dokumentet anstränger sig inte att förklara varför en fullständig kärnvapennedrustning – vilket är det enda sättet att hindra en kärnvapenspridning, nukleär terrorism och kärnvapenkrig– inte ens blir möjlig inom de närmsta 35 åren (Obamas återstående statistiska livslängd), om ens någonsin.
USA utgjorde det främsta hindret för en fullständig kärnvapennedrustning under och efter det kalla kriget. Det gamla Sovjetunionen uppmanade vid ett flertal tillfällen till en sådan nedrustning och föreslog till och med en allmän och total kärnvapennedrustning.

I januari 1986, flera år innan Sovjetunionen hade kollapsat av inrikespolitiska skäl och ekonomiska svårigheter, kom Gorbatjov att införa en annan plan – där han uppmanade till en fullständig kärnvapen-nedrustning fram till år 2000.

Även om många amerikanska regeringsinstitutioner vid denna tid ansåg förslaget vara positivt, fanns det alltid fler invändningar. Som idag. Om Washington bara kunnat föreslå en total kärnvapennedrustning under strikt överseende av FN, då hade det förmodligen inom några år kunnat resultera i ett fördrag om avskaffande av kärnvapen.

Då icke-spridningsavtalet blev undertecknat år 1970, var flera kärnvapennationer på gång att undan för undan minska sina kärnvapenarsenaler till en fullständig nedrustning. Även om det har blivit en minskning i de ryska och amerikanska kärnvapenlagren, är slutmålet väldigt långt borta och skulle ha varit uppnått för flera år sedan.

President Obamas försök att stoppa kärnvapenspridningen kan omöjligen vara uppriktigt menad, eftersom han vägrar att fördöma tre av de fyra länder som har tillverkat ett stort antal kärnvapen. Det går helt emot Ickespridningsavtalet, eftersom dessa är Usaallierade –och endast har några små kärnvapen.

Mest talande är dock NPRavtalets underförstådda hot om att straffa Iran med kärnvapen. Även om man där i landet inte äger några kärnvapen och vid upprepade tillfällen har lovat att inte producera några sådana. Detta uttalande är från Iran- ”USA kommer inte att använda eller hota med användning av kärnvapen mot ickekärnvapenstater, som har undertecknat Ickespridningsavtalet NPT och följt dess förpliktelser om icke-spridning.” Tekniskt sett utgör denna kränkning av fördraget några mindre incidenter som Iran skulle ha gjort .

Så här utvecklar försvarsminister Gates det hela vidare -”NPR går ut med ett mycket starkt budskap till både Iran och Nordkorea. Oavsett om det står i den deklarerade policyn eller i andra delar av avtalet, har vi tagit bort stater som Iran och Nordkorea, då dessa inte befinner sig i linje med NPR. Och i princip ligger idag alla alternativ på bordet, då det gäller denna kategori stater, vilka tillsammans med icke-statliga aktörer skulle kunna skaffa sig kärnvapen.”

Uttrycket ”alla alternativ ligger på bordet”, vilket Gates upprepar och i nästa punkt betonar, är standard för Bush- och Obamaadministrationens yttrande för att hota små och svaga länder som misshagat Vita huset. En sådan mobbning skulle exempelvis aldrig ha kunnat riktats mot ett väl rustat land som Ryssland.

Enligt vad Robert Parry skriver 18 april, redaktören för webbsidan Consortium News, är -”Vad som eventuellt är mer märkligt är Obamas kommentarer – och den nonchalans de amerikanska nyhetsmedia visar – att presidenten tycks utnyttja tekniska tvister för att stjälpa den bredare princip som säger, att kärnvapenmakter inte ska hota ickekärnvapenstater med förintelse.”

Irans president Mahmoud Ahmadinejad svarade med dessa ord- ”Inte ens Bush har sagt det Obama säger.” Enligt en iransk UDtalesman lämnar Teheran nu in ett formellt klagomål till FN och konstaterar samtidigt att ”Sådana kommentarer visar, att de länder som har kärnvapen utgör det största hotet mot vår globala säkerhet.” Iran stöder starkt en fullständig kärnvapennedrustning.

Vid Arabförbundets toppmöte i Libyen den 28e mars efterlyste dess delegater ett Mellanöstern fritt från kärnvapen. De begärde också att Internationella Atomenergikommissionen avslutar sitt program för tekniskt bistånd till Israel, såvida Tel Aviv fortsätter att stänga dörren för FNs inspektioner.

2.     NPRs andra mål är att ”minska de amerikanska kärnvapnens roll.” Detta innebär inte att minska det antal man utnyttjar eller har på lager. Målet handlar istället om dessa vapens ”roll”. Och det finns en mycket god anledning till detta att låta den rollen klinga av. USA håller nämligen idag på att utveckla ett stor antal icke-nukleära alternativ vid namn ‘Prompt Global Strike och ibland med ‘Conventional’ framför, CPGS.

Den amerikanska regeringen inser att det finns ett allvarliga  problem med användandet av kärnvapen. Dylika vapen kan motiveras i avskräckande syfte för att undvika ett nukleärt krig, eftersom attacker, eller svaret på dessa, kan leda till en ömsesidigt garanterad förstörelse (Mutually assured destruction – MAD). Men hela världen skulle gå emot en enstaka attack mot en kärnvapenfri stat.

Så hade till exempel Bush-administrationens ”shock and awe” terrorbombning av Bagdad kunnat se annorlunda ut, ifall Irak hade haft kärnvapen. De globala protesterna – som till en början var omfattande, skulle ha dubblats hundrafalt, och aldrig att stora delar av världen skulle förlåtit handlingen.

Sannerligen hade denna gnista kunnat skapa en världsbrand, där var och en av dessa länder bygger egna kärnvapen i avskräckande syfte. Som Nordkorea, för att hindra en eventuell kärnvapenattack mot landet.

Dokumentet nämner knappast Prompt Global Strike, vilket endast avslöjar att Pentagon ”studerar en lämplig blandning av attack från långt avstånd med tunga bombplan och icke-nukleära globala attackvapen.” Med Global Attack/Avslut brukar man för det mesta mena kärnvapen och missilstridsspetsar. PGS och CPGS innebär en konventionell ickenukleär krigföring.

PGS är beroende av höghastighetsmissiler, satellitkartläggning och annan ledande militär teknik för att fyra av en förödande icke-nukleär ”nytto-last” från en amerikansk militärbas i syfte att förstöra ett mål ute i världen på mindre än en timma. Syftet är att lösa problem i samband med ett starkt motstånd mot användning av kärnvapen mot stater fria från dessa vapen.

”Lösningen” stärker avsevärt Obama-administrationens tankar om en total militär dominans, ”full spectrum military dominance” – video http://www.defense.gov/news/newsarticle.aspx?id=45289   http://www.youtube.com/watch?v=frw87_Fbc8g

Försvarsminister Robert Gates, en gång ledande hök under kalla kriget, hade PGS i tankarna med sin artikel jan-feb 2009 i Foreign Affairs ”A Balanced Strategy – Reprogramming the Pentagon for a New Age”. När han skrev om behovet av att balansera en kärnvapenarsenal med icke-kärnvapen förklarade han att ‘Förenta Staterna inte kan ta sin nuvarande dominans för given, varför vi behöver investera i program, plattformar och personal som kan säkerställa vår dominerande ställning.’

PGS är en icke-kärnvapenstat som tagit steroider. Tillsammans med befintliga kärnvapenmissiler och antimissilsystem, där det nya fortfarande är på försöksstadiet, kommer detta att ge Förenta Staterna ett avgörande övertag över Kina och Ryssland, vilket gör det överflödigt att provocera till kapprustning, en defensiv såväl som offensiv sådan. Det är ett helt nytt slags vapen.

Enligt en artikel 15 mars i ‘Global Security Newswire’ av Elaine M. Grossman, skulle flygvapnets konventionella missil ”inledningsvis lyfta till rymden som en ballistisk missil och sedan skicka ut ett testfordon som glider fritt i överljudshastighet och kan uppdateras på distans och manövreras till vald ändringsbar destination”.

Slutligen skall den kunna skjuta ut en precisionsstyrd ammunition mot mål. Med en marschfart på mer än överljuds mach 5 halvvägs runt jordklotet, skulle vapnet ha förmåga att förstöra sitt mål på mindre än en timme från uppskjutning till mål.”

”En amerikansk president skulle vara mer benägen att godkänna lanseringen av en konventionell attack/avslut missil. Eftersom detta skulle medföra färre negativa konsekvenser och mindre stigma än kärnvapen”, hävdar regringstjänstemän. För närvarande är detta mycket dyrt. Den uppskattade kostnaden per vapen beräknas till drygt 100 miljoner USD. Obamas adminstration har äskat 240 miljoner USD för forskning och utveckling år 2011. Denna forskning väntas bli färdig inom fem till sju år för att kunna utnyttjas i krig.

För att försäkra högern om att en minskning av vapenarsenalen inte behöver vara ett tecken på svaghet, har Vita Huset sänt tv-nyheter med både utrikesminister Clinton och försvarsminister Gates för att lovorda Pentagons styrka.

Den 11 april visade tv-nyheterna This Week en hökaktig Clinton läsa upp- ”Jag tror att om man verkligen läser Nuclear Posture Review, skulle man förstå att vår avsikt är att bibehålla en robust kärnvapenavskräckning. Låt ingen missförstå det hela. Förenta Staterna kommer att försvara sig själv, sina allierade och partner. Vi tänker stödja en modernisering av våra befintliga lager, för kärnvapen avskräcker användande av kärnvapen. Fakta är, att vi har har avsatt fem miljarder USD i årets budget för detta ändamål.

Vi tror att då vi har denna typ av avskräckande effekt behöver vi modernisera våra lager, men inte nödvändigtvis byta ut eller tillverka några nya kärnvapen. Men om det under resans gång skulle visa sig att något beslut behöver fattas eller ersättas av ett annat, kommer presidenten att ta detta beslut…Vi ser inte på något sätt detta som att förringa det vi kan göra.”

Gates stämde in- ”Vi har en mer robust avskräckning idag, eftersom vi lagt till ett avskräckande nukleärt missilförsvar.

Och med den stegvisa adaptiva strategi presidenten godkänt, kommer vi att förfoga över en betydligt större förmåga till avskräckning gentemot Iran, eftersom vi får ett betydligt större missilförsvar. Vi utvecklar också detta konventionella snabba globala attack/avslut system, vilket verkligen inte kommit någonvart under Bushadministrationen, men som nu den nya administrationen anammat. Med detta kan vi utnyttja långdistansraketer med konventionella stridsspetsar.

Vi har fler verktyg om ni så vill - i denna avskräckande verktygslåda – än tidigare.”

Allt detta uttrycks som om det utgör en defensiv avskräckning – vilket nästan alltid är detta angriparen går ut med. PGS, Prompt Global Strike,  är ett särskilt offensivt verktyg. Kärnvapen är avskräckande – både i defensivt och offensivt syfte – särskilt i kombination med ett AntiBallistiskt Missilnätverk.

Hans M. Kristensen, projektledare för Nuclear Information Project vid Federation of American Scientists FAS, skrev 7 april för FAS webbsida- ”Den nya NPR-rapporten framstår som ett förvånansvärt försiktigt dokument…för i detta bevaras många av de viktigaste, kraftfulla kärnvapentekniska strukturer och policydelar från den föregående administrationen…

För de av oss som sett fram mot ett NPR i stånd att reducera både kärnvapnens roll och antal, innebär dock rapporten en besvikelse. President Obama har varnat för att hans vision om en kärnvapenfri värld möjligen inte skulle kunna bli verklighet under vår livstid och NPR visar nu varför han kan ha rätt.”

Förenta Staterna och Ryssland innehar över 90% av världens kärnvapen och kärnvapenbärare, framför allt tillverkade under det kalla kriget (1945-90). Tidigare har betydande minskningar ägt rum. Den senaste i raden är USA-Rysslands START II-avtal, som kommit att minska antalet kärnvapenstridsspetsar i bruk och deras uppskjutningssystem med ca 30% till totalt över 3 000 strategiska stridsspetsar och 1600 bärraketer.

De vapen man drar in och lagrar för eventuellt framtida bruk, kommer inte att förstöras. Inga nya stridsspetsar kommer att bli byggda, eftersom befintliga stridsspetsar kommer att uppgraderas vid behov för framtida bruk. Fördraget berör inte de 200 amerikanska medeldistansstridspetsar och -bärare som finns i Västeuropa. Något till stort förtret för flera europeiska regeringar.

START II kommer att bli avgörande för om Senaten godkänner avtalet med två tredjedels majoritet. Det skulle kunna bli rejält urvattnat för att få de 67 röster som hade krävs för ett godkännande.

Senatens majoritetsledare Harry Reid sa den 12 april, att det hade kunnat gå, men att det skulle ha tagit flera månader. Kongressen har ännu inte godkänt Provstoppsavtalet, som har antagits av FNs Generalförsamling för nära 14 år sedan.

I en analys av START-avtalet för webbsidan Truthout den 19e april förklarade Joseph Gerson, chef för New England American Friends Service Committee programprojekt, kväkarna, att detta ”som bekant är ett mycket litet steg, som i bästa fall hjälper till att stabilisera relationerna mellan världens två nukleära stormakter”.

Han noterar också att minskningen forfarande lämnar kvar två stater ”med så pass mycket destruktiv vapenkraft, att den ligger i storleksordningen 60 000 Hiroshimabomber”.

Han blir ytterliggare citerad i ‘The Bullertine of Atomic Scientists’ då det gäller effekten av de mystiska räknemetoder man utnyttjar i samband med vapenkontroll. Som att ett fullt beväpnat B-52 bombplan räknas som en stridsspets. Vilket visar, att det kommer att bli en ännu mindre kärnvapennedrustning än vad de flesta har räknat med. Då har man inte räknat in de ryska och amerikanska nedskärningarna av lagren med  20 000 kärnstridspetsar.

State Department har den 8 april skrivit en särskild punkt om att ”det nya START-avtalet inte innehåller några begränsningar i USAs pågående eller planerade förmåga till snabba konventionella attacker/avslut.” Vi har inga bevis men antar att ryssarna måste ha tagit upp denna punkt och förlorat, eftersom Moskva har nämnts i handlingarna om att ha starkt motsatt sig PGS.

Tanken med QDR och NPR var en följd av Obama-administrationens 47 nationers toppmöte i New York 12-13 april, om att faställa scenen för att framlägga den amerikanska agendan vid FNs viktiga toppmöte den 3-28 maj (kärnvapenparternas översynskonferens av Icke-spridningsavtalet 2010).

Washington ville pröva sina viktigaste prioriteringar – nämligen att stärka Ickespridningsavtalet och intensifiera insatserna mot nukleär terrorism. Syftet är att straffa Iran och Nordkorea. Och man vill få det att se ut som om det ligger i linje med Ickespridningsavtalet ifråga om arbetet för en fullständig kärnvapennedrustning.

Framför allt försökte Obama-administrationen att ge folk i USA och världen intryck av, att man flitigt strävar efter att reducera antalet kärnvapen och minska de politiska spänningarna ute i världen samt att minska riskerna för nya krig.

I själva verket utvidgar den amerikanska regeringen krigen, man ökar på militärutgifterna och inför en helt ny och omvälvande vapentyp. Samtidigt förhindrar man den nedrustning av kärnvapen som man skulle ha kunnat uppnå inom en snar framtid.

Jack A. Smith är redaktör för Hudson Valley aktivistnyhetsbrev i New York och före detta redaktör för The Guardian News weekly

övers Ingrid Ternert

25 maj, 2010

USAs kärnvapenrapport – där nerdragningen inte gäller Västeuropa

Filed under: Kärnvapen,Kina,NATO,nedrustning,USA — ingrid @ 06:49

 

Iran kommer inte att anta erbjudandet om att sända en del av sitt uranlager utomlands, såvida Förenta Staterna ålägger dom nya sanktioner, sa parlamentets talman i söndags.

av Jack A. Smith

Västeuropa

 Nuclear Posture Review Report NPR är mycket viktig att läsa, eftersom den redogör för de dödligaste vapnen i världen. Rapporten är tvetydigt skriven. För det första säger texten att president Obama strävar mot ”en värld utan kärnvapen”; samtidigt som han inser, att detta kanske inte blir verklighet ”under hans livstid”.

Därefter konstaterar rapporten att sedan det Kalla Kriget har ”hotet om ett globalt kärnvapenkrig blivit än mer avlägset, alltmedan risken för kärnvapenattacker ökat”, eftersom en terrorist kan försöka föra in kärnvapen till Förenta staterna. Vi antar här att situationen inte är farligare idag än den varit under det kalla kriget, men eftersom det inte klart framgår av texten, är det bara ett antagande. Det innebär förmodligen att en operativ Al-Qaida kunde komma in i USA med ett kärnvapen och detonera det där.

Om så skulle vara fallet är det märkligt att NPR inte har förklarat, att om denna osannolika händelse skulle inträffa, att ett vapen hade hamnat i fel händer, då är chanserna för en lyckad nukleär terrorattack exceptionellt liten. På grund av många komplexa tekniska orsaker och det faktum att ett sådant vapen har ett flertal invecklade skyddsmekanismer.  Istället ger man det amerikanska folket ännu ett överdrivet och tärande orosmoment för att skärra upp sig.     

Dagstidningen The New York Times samt många webbplatser skriver följande kommentarer om nuklär terrorism: ”Mika Zeno, en man vid Council of Foreign Relations som skrivit om kärnteknisk historia, sa att ‘Rädslan för en hemlig nukleär attack på amerikans mark funnits ända sedan begynnelsen av den nukleära eran . Det finns här inget nytt, även om man på 50-talet inte kallade det för terrorism… Om man inser att hotet funnits i mer än 60 år, då låter man sig inte förvirras av rädsla.’”

En av de många minnesvärda beskrivningar i Posture Review har skrivits av Robert Haddick, redaktör på ‘The Small Wars Journal’ 9 april- ”Författarna till … NPR försöker lämna två meddelanden. Det första budskapet vill visar att den amerikanska regeringen gör vissa betydande ändringar i sin kärnvapendoktrin och denna genomförandeprocess innebär förändringar. Det för oss närmare en värld fri från kärnvapen.

Det andra budskapet hävdar att USA inte alls gör något av detta, utan kommer att fortsätta vara en fullt modern och utomordentligt nukleär stormakt.”     

NPR listar de ”fem viktigaste målen för våra kärnvapen och dess positionering.” Dessa är

1) Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism. 2) Att minska den roll som USAs kärnvapen har i landets nationella säkerhetsstrategi.

3) Att underhålla en strategisk avskräckning och stabilitet av lägre grad i kärnvapensystemen.

4) Att stärka den regionala avskräckningen samt lugna amerikaner, allierade och sina partner.

5) Att upprätthålla en säker, trygg och effektiv kärnvapenarseal.

Nedan diskuterar vi nummer ett och två – vilka är de viktigaste.

1. Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism  är ett värdigt mål, men Obama-administrationens tillvägagångssätt är otillräcklig och inte politiskt motiverat. Inga ansträgningar görs i dokumentet för att förklara varför en fullständig kärnvapennedrustning – det enda sättet att eliminera kärnvapenspidning, nukleär terrorism, och kärnvapenkrig – inte ens varit möjlig inom de närmsta 35 åren (Obamas återstående livslängd statistiskt sett), om ens någonsin.

USA har blivit det främsta hindret för en fullständig kärnvapennedrustning, under och efter det Kalla Kriget. Sovjetunionen har vid ett flertal tillfällen uppmanat till nedrustning av kärnvapen och till och med föreslagit en allmän och fullständig nedrustning av varje lands militära rustningar och kärnvapen. I januari 1986, flera år före Sovjetunionens kollaps av inrepolitiska och ekonomiska motsättningar, införde Gorbatjov en annan plan.

 Denna gång med uppmaning om en fullständig kärnvapennedrustning år 2000. Även om många amerikanska styrande institutioner på den här tiden såg positivt på förslaget, hade alltid en majoritet invändningar. På samma sätt som det sker idag.   

Om Washington djärvt hade föreslagit en total kärnvapennedrustning av alla nio stationer och under strikt överseende av FN, då skulle det förmodligen inom några år resulterat i ett fördrag om att undanröja dessa vapen.

I detta sammanhang, då Ickespridningsavtalet blev undertecknat 1970, var flera nationer med kärnvapen på väg att gradvis minska sina arsenaler, tills man hade nått en fullständig kärnvapennedrustning. Även om det hade ägt rum minskningar i ryska och amerikanska lager, skulle det slutliga målet varit absurt långt borta. Målet borde ha blivit nått redan flera år tidigare.  

President Obamas ansträngning att stoppa kärnvapenspridningen kan omöjligt vara allvarligt menad, då han vägrar att fördöma och bestraffa tre av de fyra länder som producerat ett stort antal kärnvapen. Olagligheten går helt emot Ickespridningsavtalet, då det handlar om allierade till USA – Indien, Pakistan och Israel. Istället ventilerar Obama raseri, sanktioner och hot om angrepp mot Nordkorea, som enbart har ett par relativt små kärnvapen. 

Mest talande ´för allt detta är dock NPRs underförstådda hot om att straffa Iran med en kärnvapenattack, även om landet inte har några kärnvapen och vid upprepade tillfällen lovat att inte producera några. Detta är den mening som gäller för Iran: ”USA kommer inte att använda eller hota med att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater som är partners i NPT, Nuclear Non-Proliferatrion Treaty, i överenstämmelse med deras förpliktelser om icke-spridning.” Iran kränker fördraget tekniskt sett på grund av några mindre incidenter.

Så här utvecklar försvarsminister Gates meningen vidare-”NPT har ett mycket starkt budskap till både Iran och Nordkorea. Således oavsett om det står i den deklarerade policyn eller andra delar av NPT-dokumentet, har vi väsentligen skurit bort sådana stater som Iran och Nordkorea, då de inte är i överenstämmelse med NPT. Och i princip är alla alternativ lagda på bordet vad gäller denna kategori länder, tillsammans med icke-statliga aktörer som kan skaffa sig kärnvapen.” 

Uttrycket ”alla alternativ på bordet”,  vilket Gates upprepar och betonar i sin nästa punkt, är ett standardsvar för ett Bush/Obama yttande, vilket man säger för att hota vissa små och svagare länder, vilka misshagat Vita huset. En sådan mobbning skulle exemplevis aldrig rikta sig mot det väl skyddade Ryssland.

Enligt Robert Parry, redaktör för webbsidan Consortium News (18e april)- ”Vad som kanske är ännu märkligare är Obamas kommentar – och den nonchalans som de amerikanska nyhetsmedia visar – att presidenten tycks utnyttja tekniska tvister för att stjälpa den bredare princip som säger att kärnvapen inte bör hota icke-kärnvapenstater med förstörelse via kärnvapen.”

Irans president Mahmoud Ahmadinejad svarade med dessa ord- ”Inte ens Bush har sagt det Obama säger.” Tehran lämnar nu in ett formellt klagomål till FN, rapporterar en iransk UDtalesman och konstaterar samtidigt att ”Sådana kommentarer visar, att de länder som har kärnvapen är det största hotet mot den globala säkerheten.” Iran stödjer starkt en fullständig kärnvapennedrustning.

Vid Arabförbundets toppmöte i Libyen den 28e mars, efterlyste delegater ett Mellanöstern fritt från kärnvapen. Man begärde också att det Internationella Atomenergiorganet IAEA ska avsluta programmet för tekniskt bistånd till Israel, såvida Tel Aviv tänker fortsätta avvisa FNs inspektioner.     

2.  NPRs andra mål är att ”minska de amerikanska kärnvapnens roll.” Detta innebär inte att minska det antal man utnyttjar eller dom i lager. För detta andra mål handlar om den ”roll” dessa spelar. Och det finns en mycket god anledning till att låta denna roll klinga av. USA sysslar med att utveckla  Prompt Global Strike – PGS, där en konventionell sådant kallas Conventional Prompt Global Strike – CPGS.    

Den amerikanska regeringen inser att det finns allvarliga  problem med att använda kärnvapen. Sådana vapen kan motiveras i avskräckande syfte för att undvika nukleära strider, eftersom attacken eller en svarsattack skulle kunna leda till en ömsesidigt garanterad förstörelse (Mutually assured destruction – MAD). Men hela världen skulle ha gått emot ett ensidigt föregripande på en kärnvapenfri stat.

Så hade till exempel Bush-administrationens ”Shock and awe”-terrorbombning av Bagdad sett annorlunda ut, om Irak hade haft kärnvapen. De globala protesterna – som till en början var stora– skulle i så fall ha fördubblats hundrafalt och handlingen aldrig blivit förlåten av stora delar av världen. Den gnistan skulle sannerligen ha skapat en spridningsreaktion, som då var och en av länderna i avskräckande syfte skulle ha byggt kärnvapen. Som Nordkorea, i avsikt att förhindra en eventuell kärnvapenattack.      

Dokumentet nämner knappast Rapid Global Strike, vilket endast avslöjar att Pentagon ”studerar en lämplig blandning av metoder för långväga attacker/avslut med tunga bombplan och icke-nukleära globala vapen.” Med termen Global Attack/Avslut är det oftast kärnvapen och missilstridsspetsar som man menar. PGS och CPGS ovan innebär en konventionell krigföring och en icke-nukleär sådan.

Denna snabba globala attack/avslut, PGS, är beroende av höghastighetsmissiler, satellitkartläggning och annan ledande militärteknik för avfyrning av en förödande icke-nukleär ”nytto-last” från någon militärbas i USA i syfte att förstöra ett mål någonstans ute i världen på mindre än en timma.

Syftet med punkt två är att lösa gåtan som orsakar det globala motståndet till att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater. Denna ”lösning” stärker avsevärt Obama-administrationens tanke om den totala militära dominansen Full spectrum military dominance, 

Försvarsminister Robert Gates, en gång ledande Kalla Krigshök, hade PGS i åtanke i sin artikel ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon for a New Age” jan/feb 2009 Foreign Affairs.

När han skrev om behovet av att balansera en kärnvapenarsenal gentemot icke-kärnvapen, förklarade han- att ”Förenta staterna kan inte ta sin nuvarande dominans för given, därför behöver vi investera i program, plattformar och personal som ska säkerställa att vår dominans kvarstår.”  

PGS innebär en icke-kärnvapenstat på steroider. Tillsammans med befintliga kärnvapen-missiler och anti-missilsystem är detta nya fortfarande på försöksstadiet och kommer att ge Förenta Staterna det avgörande övertaget mot Kina och Ryssland, vilket gör det onödigt att provocera till kapprustning, defensiv såväl som offensiv. Det innebär en helt ny sorts vapen.  

Enligt en artikel 15 mars i tidningen Global Security Newswire av Elaine M. Grossman, skulle denna konventionella attack/avslutmissil (the Air Force´s Conventional Strike Missile), ”inledningsvis lyfta till rymden som en ballistisk missil och sedan skicka ut en hypersonisk testraket som glider omkring fritt och går att manövrera till en vald destination, som kan uppdateras på distans eller byta färdväg under flygningen”.

Slutligen skulle den kunna skjuta iväg precisionsstyrd ammunition mot mål. Med en marschfart på mer än hypersonisk mac 5, halvvägs runt jordklotet, skulle vapnet kunna förstöra sitt mål på mindre än en timme, från uppskjutning till mål.”       

”En amerikansk president kan vara mer benägen att godkänna lanseringen av en konventionell attack/avslut-missil. Eftersom det skulle kunna medföra färre negativa konsekvenser och mindre stigma än kärnvapen”, hävdar regringstjänstemän.

För närvarande är den här möjligheten mycket dyr. Det uppskattade beloppet per vapen beräknas till 100 miljoner USD eller mer. Obama-adminstrationen har begärt 239.9 miljoner USD för denna forskning- och utveckling inom det militära verksamhetsåret 2011. Den här forskningen beräknas bli färdig för strid inom 5-7 år.  För att försäkra högern om att reducering av vapen inte behöver vara tecken på svaghet, sände Vita Huset ut tv-nyheter med både utrikesminister Hillary Clinton och försvarsminister Gates för att lovorda Pentagons styrka.

Den 11e april visade tv-nyheterna ‘This Week’ en hökaktig Clinton som läste upp- ”Jag tror att om man faktiskt skulle  läsa ‘Nuclear Posture Review’, hade man förstått, att vår avsikt är att bibehålla en robust kärnvapen-avskräckning.

Låt ingen missförstå detta. Förenta staterna kommer att försvara sig, våra allierade och partners. Vi avser att stödja en modernisering av våra befintliga vapenlager genom att kärnvapen kan avskräcka användningen av kärnvapen. Fakta är att vi har 5 miljarder US Dollar avsatta i årets budget för detta ändamål.
 
Vi tror att vi har denna typ av avskräckande effekt, så att vi behöver modernisera våra lager, men inte nödvändigtvis byta ut eller tillverka nya kärnvapen. Men om det under resans gång skulle visa sig att ett beslut behöver tas om detta, eller ersättas av något annat, kommer beslutet fattas av presidenten. Vi ser inte på något sätt detta som att vi förringar det vi kan göra.”            
 

Gates stämde sedan in- ”Vi har idag en mer robust avskräckning, därför att vi lagt till den nukleära avskräckningen-missilförsvaret. Och med denna stegvisa adaptiva strategi som presidenten godkänt, kommer vi att få en betydligt större förmåga till avskräckning gentemot iranierna, då vi har ett betydligt större missilförsvar.

Vi utvecklar också det konventionella snabba globala försvaret för attack/avslut, vilket verkligen inte kommit någonstans under tiden med Bush-administrationen, men som nu har anammats av den nya administrationen.

Det tillåter oss att använda långdistansraketer med konventionella stridsspetsar. Så vi har fler verktyg än tidigare, om ni så vill, i avskräckande syfte.” 

Allt uttrycks som vore det en defensiv avskräckning – vilket nästan alltid är angriparens sätt. PGS, ett snabbbt globalt anfall/avslutvapen, är ett offensivt vapen. Kärnvapen är avskräckande, både i defensivt och offensivt avseende – särskilt i kombination med ett ABM-nätverk.

Hans M Kristensen, projektledare för Nuclear Information Project vid Federation of American Scientists, FAS, har den 7 april skrivit för FAS webbsida- ”Den nya NPR-rapporten framstår som ett förvånansvärt försiktigt dokument…för  nu bevaras många av de viktigaste, kraftfulla kärnvapenstrukturer och delar av den tidigare administrationens policy.

För dessa av oss som sett fram emot ett NPRavtal, som borde kunna reducera både kärnvapnens roll och antal, blev denna rapport en besvikelse. President Obama, som varnat för att NPR och hans vision om en kärnvapenfri värld kanske inte blivit verklighet under vår livstid, demonstrerar varför han kan ha rätt.”

Förenta Staterna och Ryssland förfogar över 90% av världens kärnvapen och kärnvapenbärare, främst dessa som tillverkats under det Kalla Kriget (1945-1990). Tidigare har betydande minskningar ägt rum.

START II-fördraget mellan USA och Ryssland har dragit ner antalet fungerande kärnvapenstridsspetsar- och kärnvapenbärare- med ca 30% till sammanlagt över 3 000 strategiska stridsspetsar och 1 600 raketer.

De indragna vapnen ska lagras för ett eventuellt framtida bruk och inte skrotas. Man ska inte bygga några nya stridsspetsar, eftersom de befintliga kommer att graderas upp för en eventuell framtida användning. Fördraget inbegrep inte de 200 amerikanska medeldistans-stridsspetsar och -bärare som finns lagrade i Västeuropa. Vilket är till stort förtret för flera av Europas regeringar.

START II avtalet kommer att vara beroende av om det blivit godkänt i Senaten med två tredjedels majoritet. Det riskerar att bli så urvattnat, att man kan få de 67 röster som krävs för att få igenom det. Senatens majoritetsledare Harry Reid sa den 12 april att det skulle kunna gå, men att det ännu kan ta flera månader. Kongressen har ännu inte godkänt Provstoppsavtalet, vilket FNs Generalförsamling antog för snart 14 år sedan.

I en analys av START-avtalet för webbsidan Truthout den 19e april förklarade Joseph Gerson, chef för AFSC dvs de amerikanska kväkarnas programprojekt, att det ”är ett väl känt mycket litet steg som i bästa fall hjälper till att bringa stabilitet i relationerna mellan världens två stora kärnvapenmakter”.

 Där man med minskningen forfarande har dessa båda stater, som fortfarande förfogar över ”så många destruktiva vapen, att de ligger i storleksordningen 60 000 Hiroshimabomber”. Han citerar tidskriften ‘The Bullertine of Atomic Scientists’ om den ytterliggare effekt som genom de mystiska räknemetoder man använder gör, att en fullt beväpnad B-52bombare kunnat räknas till en enda stridsspets. Vilket resulterar i ett ännu mindre antal av dessa, vilka de flesta andra skulle ha räknat in. Några nedskärningar av de amerikanska och ryska kärntekniska lagren på 20 000 stridspetsar kommer alltså inte med.

Den 8 april skrev State Department en särskild punkt om att ”det nya START-avtalet inte innehåller några begränsningar om pågående eller planerade amerikanska konventionella attackmöjligheter.” Det finns inga bevis, men man antar att ryssarna måste ha tagit upp denna fråga men misslyckats, eftersom Moskva nämns i handlingarna om att ha starkt motsatt sig PGS.

Tanken med QDR, Quadrennial Defense Review, är att staka ut kursen för DoD, Försvarsdepartementet, då det gäller att bedöma de hot och utmaningar som nationen står inför och att balansera upp DoDs strategier, förmågor och styrkor för att möta dagens konflikter och morgondagens hot. Efter Obama-administrationens 47- nations-toppmöte i New York den 12 april, skulle NPR lägga fast scenen för att gynna USAs agenda vid FNs viktiga toppmöte den 3-28 maj 2010, dvs Ickespridningsavtalets översynskonferens om kärnvapen.

Washington vill pröva som sina viktigaste prioriteringar– att stärka IckeSpridningsAvtalet och intensifiera insatserna mot nukleär terrorism. Det hela syftar till att straffa Iran och Nordkorea. Och man vill få det till att överenstämma med Icke-Spridningsavtalet i fråga om insatser för en fullständig kärnvapennedrustning.

Framför allt försöker Obama-administrationen ge USA och andra folk runtom i världen intrycket, att man flitigt försöker skära ner antalet vapen, minska de politiska spänningarna och risken för nya krig i världen. I verkligheten utvidgar den amerikanska regeringen krigen, ger snålskjuts till militärutgifterna och inför en helt ny och omvälvande vapentyp.

Alltmedan man på samma gång förhindrar den kärnvapennedrustning man inom en snar framtid annars skulle ha genomgått.

övers

Ingrid Ternert

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Filed under: dollar,Kina,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,nya,USA — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade  för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS  och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet.  Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att  avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.


Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

 

 

övers Ingrid Terner

7 augusti, 2009

Martin Smedjebackes tal i Fredslunden på Hiroshimadagen Göteborg

Filed under: Fred,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Sverige — ingrid @ 03:59

carabollan-farman

…Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider.

De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.

Sverige ses ofta båda av oss själva och av omvärlden som en fredsnation, som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än  att bidra till krig.

Under det senaste året har jag på heltid arbetat med Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport.

Under året har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag.

Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.

I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré.

Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa.

Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:

”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.

Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.

I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog att utföra en fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem.

Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra Saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken.

På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt Riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.

Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer.

Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta, om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.

Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industrin. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet.

Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.

Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum.

Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga.

För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen.

Detta ger hopp om framtiden.

Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig.

Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?

Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern.

”Because you’re worth it”, För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är rädda att förlora dem vi har.

Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet ”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: ”Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle.

När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism”. Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009.

Den globala fattigdomen är det största beviset för detta faktum. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor.

Tv-programmet Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren.

Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.

 Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt.

 Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag.

Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor

Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.

Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia. Vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen.

Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.

L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkkrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri värld – en värld i fred.

Older Posts »

Powered by WordPress