Ryska Informationsbyrån Novosti
30 augusti 2010

Putin smiskar till Väst för att ha lurat Ryssland

Moskva- Den ryska premiärministern Vladimir Putin anklagade länder i Väst för att utnyttja orättfärdiga politiska metoder inklusive bedrägeri och brutna löften i avsikt att lägga hinder i vägen för den process som ska ”nollställa” relationerna mellan Ryssland och Väst.

I en intervju i dagstidningen Kommersant sa Putin i sitt tal vid 2007 års Säkerhetskonferens i Munchen, där flera västpolitiker ansåg att en deklaration om att återuppliva det Kalla Kriget fortfarande kunde vara relevant, i och med att många Västländer spelar ojust då de har att göra med Ryssland.

”NATOs generalsekreterare har vid tiden för bortdragandet från Östeuropa lovat att Sovjetunionen kunde känna sig tryggt förvissad om, att NATO inte skulle komma att expandera över sina nuvarande gränser,” sa Putin.

”Och var är dom? Jag har frågat dom om det [NATOtjänstemän]. Och de hade inget att säga. De har lurat oss på det oförskämdaste vis.”

Ryssland-USAs relationer står inför en mängd problem, sa Putin. ”Vi hade just kommit överens om att det inte skulle vara några missiler där i Polen [NATOs missilförsvarssystem] … så plötsligt förklarade man att samma utplacering som detta missilförsvarssystem hade planerats för andra europeiska länder.”

”Jag tror det [Munchentalet] var nyttigt. För jag sa sanningen… De [Västländerna] sa en sak till oss men gjorde något helt annat. De lurade oss i denna världs fulla mening,” sa premiärministern.

Putin hänvisade till fallet med Konstantin Yaroshenko, en rysk pilot arresterad i Liberia anklagad för drogsmuggling, och citerade ett utdrag från Förenta Staterna i maj 2010.

”Hans [Yaroshenkos]advokat gick ut med ett skarpt uttalande- En rysk medborgare i ett afrikanskt land har anklagats för drogsmuggling. Var är kommer USAs statsintressen in i bilden? Ingen har kunnat säga det exakt!

De tog en utländsk medborgare och flyttade  i hemlighet ut honom. Vad är nu detta?”

”I det avseendet är allt som jag talade om i Munchen relevant,” sa Putin. USAs president Barack Obama gav ett intryck av att mena allvar med sina intentioner att öka våra relationer, sa Putin. ”Jag skulle vilja se om han ska klara det eller ej, men det gör han. Jag har en känsla av att det är hans verkliga ståndpunkt,” sa Putin.

De rysk-amerikanska relationerna förbättrades efter att Obama år 2009 kom till makten och därefter besökt Ryssland i april 2010, då Obama och den ryske president Dmitry Medvedev hade undertecknat ett START 1-avtal,´Nedrustningsavtalet för begränsning av strategiska vapen´, det som gick ut den 5 december 2009. Det nya avtalet anses vara en viktig del i ansträngningarna att nollställa relationerna mellan de båda länderna….

The Gathering Storm
How NATO’s ever expanding reach threatens global security

Den upptornande stormen
Hur NATOs ständigt expanderande grepp hotar global säkerhet
av Antony C. Black
29 aug 2010

Det sker en illavarslande uppbyggnad av militär makt runt globen, och det äger rum nästan helt bortanför allmänhetens kännedom.

Ändå verkar det ultimata strategiska målet för denna massiva uppbyggnad av militär makt, då man lagt alla rosafärgade glasögon åt sidan, att ‘inringa’ Kina, världens spirande nya ekonomiska makt, där det mer omedelbara taktiska målet helt klart är Iran.

Alltsedan år 2005 har man åstadkommit en storskalig upplagring och utplacering av avancerade vapensystem över de territorier och hav som omger Ryssland, Kina och Iran. Dessa inkluderar, som en ren uppräkning: större amerikanska vapentransporter till Israel, SaudiArabien, Gulf Staterna och Indien; USAs Patriotmissiler i Polen; ett tidigt missil-varningssystem i Tjeckiska Republiken; nya amerikanska miliärbaser och trupplaceringar i Georgien, Balkanstaterna, Östeuropa och CentralAsien; USAs flottutplacering i Svarta Havet; nya USA och NATO vapensystem placerade i Japan, Taiwan, Filippinerna, Thailand, Indonesien och Australien; en formidabel ny flottarmada, inklusive kärnvapen-bärande israeliska U-båtar i Persiska Viken;

Och slutligen en grupp nya amerikanska luft- och fartygs-baserade anti-ballistiska missilsystem utplacerade på USAs flottor i Medelhavet, Japanska Sjön, Taiwan och Sydkinesiska Sjön.

Förutom dessa förordade utplaceringar, har Förenta Staterna och NATO inte bara ingått otaliga bilaterala och multilaterala militära uppgörelser och allianser runt globen, utan även de gångna två åren dramatiskt trappat upp sina krigsspel och militärövningar i FjärranÖsten.

Just lika signifikanta som uppladdningarna och de strategiska manövrarna är de nya, helt integrerade och ‘interoperabla kommandostrukturer och vapensystem, som de 28 NATOnationerna och deras 47 NATO‘partner’ ingår i. Då är detta den största, den mest sofistikerade, den bäst organiserade krigsmaskin världen någonsin sett. Och naturligtvis är allt till din fördel… Allt handlar ju om global säkerhet. Så du kan sova lugnare i natt.

Världen är nu en säkrare plats.

Eller?

övers Ingrid Ternert

Där redogör man för de dödligaste vapnen i världen. Men rapporten är tvetydigt skriven.
För det första säger texten att president Obama kämpar för ”en värld fri från kärnvapen”, samtidigt som han inser, att det nog inte kommer att bli verklighet ”under hans livstid”.

Därefter säger man i rapporten, att sedan det kalla krigets dagar har ”hotet om ett globalt kärnvapenkrig blivit alltmer avlägset, medan risken för en kärnvapenattack ökar”, då terrorister kan komma att föra in kärnvapen till Förenta Staterna.

Nu antar vi att situationen idag inte är farligare än vad den var under det Kalla Krigets dagar, men eftersom det inte framgår klart av texten, är det bara ett antagande. Förmodligen innebär det att en operativ Al-Qaida kan komma in i USA med ett kärnvapen och detonera det.

Om så skulle vara fallet, är det märkligt att NPR inte har förklarat, att i händelse av detta osannolika, att ett vapen hamnar i fel händer, är chanserna för en lyckad nukleär terrorattack exceptionellt liten. Detta på grund av många komplexa tekniska orsaker, förutom det faktum att ett sådant vapen består av flera invecklade skyddsmekanismer.

Istället får det amerikanska folket ännu ett överdrivet och tärande orosmoment att skärra upp sig inför. Dagstidningen The New York Times och många webbplatser har skrivit följande kommentarer om nuklär terrorism-’Mika Zeno, en man vid Council of Foreign Relations som skrivit om kärnteknikhistoria, har sagt att ‘Rädslan för en hemlig nukleär attack på amerikans mark funnits ända sedan begynnelsen av den nukleära eran.

Här finns inte något nytt, även om man  på 50-talet inte kallade det för terrorism…Om man anser att hotet har funnits i mer än 60 år, låter man sig inte förvirras av rädsla.’

En av de många minnesvärda beskrivningarna i Posture Review är den Robert Haddick skrivit den 9 april, redaktör för The Small Wars Journal-”Författarna till… NPR försöker ge oss två budskap. Det första ska visa att den amerikanska regeringen gör vissa betydande förändringar i sin kärnvapendoktrin och under processens genomförande, alltså förändringar som för oss närmare en värld fri från kärnvapen.

Det andra budskapet hävdar att USA inte alls gör något av detta utan kommer att förbli en fullt modern och excellent nukleär stormakt.”

NPR listar upp de ”fem viktigaste målen för kärnvapnen och deras positionering.”

De är 1) Att förebygga spridning av kärnvapen och terrorism. 2) Att minska den roll USAs kärnvapen har i dess nationella säkerhetsstrategi. 3) Att upprätthålla en strategisk avskräckning och stabilitet på en lägre kärnvapennivå. 4) Att stärka en regional avskräckning samt lugna amerikanerna, de allierade och sina partner. 5) Att upprätthålla en säker, trygg och effektiv kärnvapenarsenal.

Vi kommer att diskutera de båda första– och viktigaste nedan.
1.     Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism  är ett värdigt mål, men Obamaadministrationens sätt att gå tillväga är otillräckligt och politiskt omotiverat. Dokumentet anstränger sig inte att förklara varför en fullständig kärnvapennedrustning – vilket är det enda sättet att hindra en kärnvapenspridning, nukleär terrorism och kärnvapenkrig– inte ens blir möjlig inom de närmsta 35 åren (Obamas återstående statistiska livslängd), om ens någonsin.
USA utgjorde det främsta hindret för en fullständig kärnvapennedrustning under och efter det kalla kriget. Det gamla Sovjetunionen uppmanade vid ett flertal tillfällen till en sådan nedrustning och föreslog till och med en allmän och total kärnvapennedrustning.

I januari 1986, flera år innan Sovjetunionen hade kollapsat av inrikespolitiska skäl och ekonomiska svårigheter, kom Gorbatjov att införa en annan plan – där han uppmanade till en fullständig kärnvapen-nedrustning fram till år 2000.

Även om många amerikanska regeringsinstitutioner vid denna tid ansåg förslaget vara positivt, fanns det alltid fler invändningar. Som idag. Om Washington bara kunnat föreslå en total kärnvapennedrustning under strikt överseende av FN, då hade det förmodligen inom några år kunnat resultera i ett fördrag om avskaffande av kärnvapen.

Då icke-spridningsavtalet blev undertecknat år 1970, var flera kärnvapennationer på gång att undan för undan minska sina kärnvapenarsenaler till en fullständig nedrustning. Även om det har blivit en minskning i de ryska och amerikanska kärnvapenlagren, är slutmålet väldigt långt borta och skulle ha varit uppnått för flera år sedan.

President Obamas försök att stoppa kärnvapenspridningen kan omöjligen vara uppriktigt menad, eftersom han vägrar att fördöma tre av de fyra länder som har tillverkat ett stort antal kärnvapen. Det går helt emot Ickespridningsavtalet, eftersom dessa är Usaallierade –och endast har några små kärnvapen.

Mest talande är dock NPRavtalets underförstådda hot om att straffa Iran med kärnvapen. Även om man där i landet inte äger några kärnvapen och vid upprepade tillfällen har lovat att inte producera några sådana. Detta uttalande är från Iran- ”USA kommer inte att använda eller hota med användning av kärnvapen mot ickekärnvapenstater, som har undertecknat Ickespridningsavtalet NPT och följt dess förpliktelser om icke-spridning.” Tekniskt sett utgör denna kränkning av fördraget några mindre incidenter som Iran skulle ha gjort .

Så här utvecklar försvarsminister Gates det hela vidare -”NPR går ut med ett mycket starkt budskap till både Iran och Nordkorea. Oavsett om det står i den deklarerade policyn eller i andra delar av avtalet, har vi tagit bort stater som Iran och Nordkorea, då dessa inte befinner sig i linje med NPR. Och i princip ligger idag alla alternativ på bordet, då det gäller denna kategori stater, vilka tillsammans med icke-statliga aktörer skulle kunna skaffa sig kärnvapen.”

Uttrycket ”alla alternativ ligger på bordet”, vilket Gates upprepar och i nästa punkt betonar, är standard för Bush- och Obamaadministrationens yttrande för att hota små och svaga länder som misshagat Vita huset. En sådan mobbning skulle exempelvis aldrig ha kunnat riktats mot ett väl rustat land som Ryssland.

Enligt vad Robert Parry skriver 18 april, redaktören för webbsidan Consortium News, är -”Vad som eventuellt är mer märkligt är Obamas kommentarer – och den nonchalans de amerikanska nyhetsmedia visar – att presidenten tycks utnyttja tekniska tvister för att stjälpa den bredare princip som säger, att kärnvapenmakter inte ska hota ickekärnvapenstater med förintelse.”

Irans president Mahmoud Ahmadinejad svarade med dessa ord- ”Inte ens Bush har sagt det Obama säger.” Enligt en iransk UDtalesman lämnar Teheran nu in ett formellt klagomål till FN och konstaterar samtidigt att ”Sådana kommentarer visar, att de länder som har kärnvapen utgör det största hotet mot vår globala säkerhet.” Iran stöder starkt en fullständig kärnvapennedrustning.

Vid Arabförbundets toppmöte i Libyen den 28e mars efterlyste dess delegater ett Mellanöstern fritt från kärnvapen. De begärde också att Internationella Atomenergikommissionen avslutar sitt program för tekniskt bistånd till Israel, såvida Tel Aviv fortsätter att stänga dörren för FNs inspektioner.

2.     NPRs andra mål är att ”minska de amerikanska kärnvapnens roll.” Detta innebär inte att minska det antal man utnyttjar eller har på lager. Målet handlar istället om dessa vapens ”roll”. Och det finns en mycket god anledning till detta att låta den rollen klinga av. USA håller nämligen idag på att utveckla ett stor antal icke-nukleära alternativ vid namn ‘Prompt Global Strike och ibland med ‘Conventional’ framför, CPGS.

Den amerikanska regeringen inser att det finns ett allvarliga  problem med användandet av kärnvapen. Dylika vapen kan motiveras i avskräckande syfte för att undvika ett nukleärt krig, eftersom attacker, eller svaret på dessa, kan leda till en ömsesidigt garanterad förstörelse (Mutually assured destruction – MAD). Men hela världen skulle gå emot en enstaka attack mot en kärnvapenfri stat.

Så hade till exempel Bush-administrationens ”shock and awe” terrorbombning av Bagdad kunnat se annorlunda ut, ifall Irak hade haft kärnvapen. De globala protesterna – som till en början var omfattande, skulle ha dubblats hundrafalt, och aldrig att stora delar av världen skulle förlåtit handlingen.

Sannerligen hade denna gnista kunnat skapa en världsbrand, där var och en av dessa länder bygger egna kärnvapen i avskräckande syfte. Som Nordkorea, för att hindra en eventuell kärnvapenattack mot landet.

Dokumentet nämner knappast Prompt Global Strike, vilket endast avslöjar att Pentagon ”studerar en lämplig blandning av attack från långt avstånd med tunga bombplan och icke-nukleära globala attackvapen.” Med Global Attack/Avslut brukar man för det mesta mena kärnvapen och missilstridsspetsar. PGS och CPGS innebär en konventionell ickenukleär krigföring.

PGS är beroende av höghastighetsmissiler, satellitkartläggning och annan ledande militär teknik för att fyra av en förödande icke-nukleär ”nytto-last” från en amerikansk militärbas i syfte att förstöra ett mål ute i världen på mindre än en timma. Syftet är att lösa problem i samband med ett starkt motstånd mot användning av kärnvapen mot stater fria från dessa vapen.

”Lösningen” stärker avsevärt Obama-administrationens tankar om en total militär dominans, ”full spectrum military dominance” – video http://www.defense.gov/news/newsarticle.aspx?id=45289   http://www.youtube.com/watch?v=frw87_Fbc8g

Försvarsminister Robert Gates, en gång ledande hök under kalla kriget, hade PGS i tankarna med sin artikel jan-feb 2009 i Foreign Affairs ”A Balanced Strategy – Reprogramming the Pentagon for a New Age”. När han skrev om behovet av att balansera en kärnvapenarsenal med icke-kärnvapen förklarade han att ‘Förenta Staterna inte kan ta sin nuvarande dominans för given, varför vi behöver investera i program, plattformar och personal som kan säkerställa vår dominerande ställning.’

PGS är en icke-kärnvapenstat som tagit steroider. Tillsammans med befintliga kärnvapenmissiler och antimissilsystem, där det nya fortfarande är på försöksstadiet, kommer detta att ge Förenta Staterna ett avgörande övertag över Kina och Ryssland, vilket gör det överflödigt att provocera till kapprustning, en defensiv såväl som offensiv sådan. Det är ett helt nytt slags vapen.

Enligt en artikel 15 mars i ‘Global Security Newswire’ av Elaine M. Grossman, skulle flygvapnets konventionella missil ”inledningsvis lyfta till rymden som en ballistisk missil och sedan skicka ut ett testfordon som glider fritt i överljudshastighet och kan uppdateras på distans och manövreras till vald ändringsbar destination”.

Slutligen skall den kunna skjuta ut en precisionsstyrd ammunition mot mål. Med en marschfart på mer än överljuds mach 5 halvvägs runt jordklotet, skulle vapnet ha förmåga att förstöra sitt mål på mindre än en timme från uppskjutning till mål.”

”En amerikansk president skulle vara mer benägen att godkänna lanseringen av en konventionell attack/avslut missil. Eftersom detta skulle medföra färre negativa konsekvenser och mindre stigma än kärnvapen”, hävdar regringstjänstemän. För närvarande är detta mycket dyrt. Den uppskattade kostnaden per vapen beräknas till drygt 100 miljoner USD. Obamas adminstration har äskat 240 miljoner USD för forskning och utveckling år 2011. Denna forskning väntas bli färdig inom fem till sju år för att kunna utnyttjas i krig.

För att försäkra högern om att en minskning av vapenarsenalen inte behöver vara ett tecken på svaghet, har Vita Huset sänt tv-nyheter med både utrikesminister Clinton och försvarsminister Gates för att lovorda Pentagons styrka.

Den 11 april visade tv-nyheterna This Week en hökaktig Clinton läsa upp- ”Jag tror att om man verkligen läser Nuclear Posture Review, skulle man förstå att vår avsikt är att bibehålla en robust kärnvapenavskräckning. Låt ingen missförstå det hela. Förenta Staterna kommer att försvara sig själv, sina allierade och partner. Vi tänker stödja en modernisering av våra befintliga lager, för kärnvapen avskräcker användande av kärnvapen. Fakta är, att vi har har avsatt fem miljarder USD i årets budget för detta ändamål.

Vi tror att då vi har denna typ av avskräckande effekt behöver vi modernisera våra lager, men inte nödvändigtvis byta ut eller tillverka några nya kärnvapen. Men om det under resans gång skulle visa sig att något beslut behöver fattas eller ersättas av ett annat, kommer presidenten att ta detta beslut…Vi ser inte på något sätt detta som att förringa det vi kan göra.”

Gates stämde in- ”Vi har en mer robust avskräckning idag, eftersom vi lagt till ett avskräckande nukleärt missilförsvar.

Och med den stegvisa adaptiva strategi presidenten godkänt, kommer vi att förfoga över en betydligt större förmåga till avskräckning gentemot Iran, eftersom vi får ett betydligt större missilförsvar. Vi utvecklar också detta konventionella snabba globala attack/avslut system, vilket verkligen inte kommit någonvart under Bushadministrationen, men som nu den nya administrationen anammat. Med detta kan vi utnyttja långdistansraketer med konventionella stridsspetsar.

Vi har fler verktyg om ni så vill - i denna avskräckande verktygslåda – än tidigare.”

Allt detta uttrycks som om det utgör en defensiv avskräckning – vilket nästan alltid är detta angriparen går ut med. PGS, Prompt Global Strike,  är ett särskilt offensivt verktyg. Kärnvapen är avskräckande – både i defensivt och offensivt syfte – särskilt i kombination med ett AntiBallistiskt Missilnätverk.

Hans M. Kristensen, projektledare för Nuclear Information Project vid Federation of American Scientists FAS, skrev 7 april för FAS webbsida- ”Den nya NPR-rapporten framstår som ett förvånansvärt försiktigt dokument…för i detta bevaras många av de viktigaste, kraftfulla kärnvapentekniska strukturer och policydelar från den föregående administrationen…

För de av oss som sett fram mot ett NPR i stånd att reducera både kärnvapnens roll och antal, innebär dock rapporten en besvikelse. President Obama har varnat för att hans vision om en kärnvapenfri värld möjligen inte skulle kunna bli verklighet under vår livstid och NPR visar nu varför han kan ha rätt.”

Förenta Staterna och Ryssland innehar över 90% av världens kärnvapen och kärnvapenbärare, framför allt tillverkade under det kalla kriget (1945-90). Tidigare har betydande minskningar ägt rum. Den senaste i raden är USA-Rysslands START II-avtal, som kommit att minska antalet kärnvapenstridsspetsar i bruk och deras uppskjutningssystem med ca 30% till totalt över 3 000 strategiska stridsspetsar och 1600 bärraketer.

De vapen man drar in och lagrar för eventuellt framtida bruk, kommer inte att förstöras. Inga nya stridsspetsar kommer att bli byggda, eftersom befintliga stridsspetsar kommer att uppgraderas vid behov för framtida bruk. Fördraget berör inte de 200 amerikanska medeldistansstridspetsar och -bärare som finns i Västeuropa. Något till stort förtret för flera europeiska regeringar.

START II kommer att bli avgörande för om Senaten godkänner avtalet med två tredjedels majoritet. Det skulle kunna bli rejält urvattnat för att få de 67 röster som hade krävs för ett godkännande.

Senatens majoritetsledare Harry Reid sa den 12 april, att det hade kunnat gå, men att det skulle ha tagit flera månader. Kongressen har ännu inte godkänt Provstoppsavtalet, som har antagits av FNs Generalförsamling för nära 14 år sedan.

I en analys av START-avtalet för webbsidan Truthout den 19e april förklarade Joseph Gerson, chef för New England American Friends Service Committee programprojekt, kväkarna, att detta ”som bekant är ett mycket litet steg, som i bästa fall hjälper till att stabilisera relationerna mellan världens två nukleära stormakter”.

Han noterar också att minskningen forfarande lämnar kvar två stater ”med så pass mycket destruktiv vapenkraft, att den ligger i storleksordningen 60 000 Hiroshimabomber”.

Han blir ytterliggare citerad i ‘The Bullertine of Atomic Scientists’ då det gäller effekten av de mystiska räknemetoder man utnyttjar i samband med vapenkontroll. Som att ett fullt beväpnat B-52 bombplan räknas som en stridsspets. Vilket visar, att det kommer att bli en ännu mindre kärnvapennedrustning än vad de flesta har räknat med. Då har man inte räknat in de ryska och amerikanska nedskärningarna av lagren med  20 000 kärnstridspetsar.

State Department har den 8 april skrivit en särskild punkt om att ”det nya START-avtalet inte innehåller några begränsningar i USAs pågående eller planerade förmåga till snabba konventionella attacker/avslut.” Vi har inga bevis men antar att ryssarna måste ha tagit upp denna punkt och förlorat, eftersom Moskva har nämnts i handlingarna om att ha starkt motsatt sig PGS.

Tanken med QDR och NPR var en följd av Obama-administrationens 47 nationers toppmöte i New York 12-13 april, om att faställa scenen för att framlägga den amerikanska agendan vid FNs viktiga toppmöte den 3-28 maj (kärnvapenparternas översynskonferens av Icke-spridningsavtalet 2010).

Washington ville pröva sina viktigaste prioriteringar – nämligen att stärka Ickespridningsavtalet och intensifiera insatserna mot nukleär terrorism. Syftet är att straffa Iran och Nordkorea. Och man vill få det att se ut som om det ligger i linje med Ickespridningsavtalet ifråga om arbetet för en fullständig kärnvapennedrustning.

Framför allt försökte Obama-administrationen att ge folk i USA och världen intryck av, att man flitigt strävar efter att reducera antalet kärnvapen och minska de politiska spänningarna ute i världen samt att minska riskerna för nya krig.

I själva verket utvidgar den amerikanska regeringen krigen, man ökar på militärutgifterna och inför en helt ny och omvälvande vapentyp. Samtidigt förhindrar man den nedrustning av kärnvapen som man skulle ha kunnat uppnå inom en snar framtid.

Jack A. Smith är redaktör för Hudson Valley aktivistnyhetsbrev i New York och före detta redaktör för The Guardian News weekly

övers Ingrid Ternert

Iran kommer inte att anta erbjudandet om att sända en del av sitt uranlager utomlands, såvida Förenta Staterna ålägger dom nya sanktioner, sa parlamentets talman i söndags.

av Jack A. Smith

Västeuropa

 Nuclear Posture Review Report NPR är mycket viktig att läsa, eftersom den redogör för de dödligaste vapnen i världen. Rapporten är tvetydigt skriven. För det första säger texten att president Obama strävar mot ”en värld utan kärnvapen”; samtidigt som han inser, att detta kanske inte blir verklighet ”under hans livstid”.

Därefter konstaterar rapporten att sedan det Kalla Kriget har ”hotet om ett globalt kärnvapenkrig blivit än mer avlägset, alltmedan risken för kärnvapenattacker ökat”, eftersom en terrorist kan försöka föra in kärnvapen till Förenta staterna. Vi antar här att situationen inte är farligare idag än den varit under det kalla kriget, men eftersom det inte klart framgår av texten, är det bara ett antagande. Det innebär förmodligen att en operativ Al-Qaida kunde komma in i USA med ett kärnvapen och detonera det där.

Om så skulle vara fallet är det märkligt att NPR inte har förklarat, att om denna osannolika händelse skulle inträffa, att ett vapen hade hamnat i fel händer, då är chanserna för en lyckad nukleär terrorattack exceptionellt liten. På grund av många komplexa tekniska orsaker och det faktum att ett sådant vapen har ett flertal invecklade skyddsmekanismer.  Istället ger man det amerikanska folket ännu ett överdrivet och tärande orosmoment för att skärra upp sig.     

Dagstidningen The New York Times samt många webbplatser skriver följande kommentarer om nuklär terrorism: ”Mika Zeno, en man vid Council of Foreign Relations som skrivit om kärnteknisk historia, sa att ‘Rädslan för en hemlig nukleär attack på amerikans mark funnits ända sedan begynnelsen av den nukleära eran . Det finns här inget nytt, även om man på 50-talet inte kallade det för terrorism… Om man inser att hotet funnits i mer än 60 år, då låter man sig inte förvirras av rädsla.’”

En av de många minnesvärda beskrivningar i Posture Review har skrivits av Robert Haddick, redaktör på ‘The Small Wars Journal’ 9 april- ”Författarna till … NPR försöker lämna två meddelanden. Det första budskapet vill visar att den amerikanska regeringen gör vissa betydande ändringar i sin kärnvapendoktrin och denna genomförandeprocess innebär förändringar. Det för oss närmare en värld fri från kärnvapen.

Det andra budskapet hävdar att USA inte alls gör något av detta, utan kommer att fortsätta vara en fullt modern och utomordentligt nukleär stormakt.”     

NPR listar de ”fem viktigaste målen för våra kärnvapen och dess positionering.” Dessa är

1) Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism. 2) Att minska den roll som USAs kärnvapen har i landets nationella säkerhetsstrategi.

3) Att underhålla en strategisk avskräckning och stabilitet av lägre grad i kärnvapensystemen.

4) Att stärka den regionala avskräckningen samt lugna amerikaner, allierade och sina partner.

5) Att upprätthålla en säker, trygg och effektiv kärnvapenarseal.

Nedan diskuterar vi nummer ett och två – vilka är de viktigaste.

1. Att förebygga kärnvapenspridning och terrorism  är ett värdigt mål, men Obama-administrationens tillvägagångssätt är otillräcklig och inte politiskt motiverat. Inga ansträgningar görs i dokumentet för att förklara varför en fullständig kärnvapennedrustning – det enda sättet att eliminera kärnvapenspidning, nukleär terrorism, och kärnvapenkrig – inte ens varit möjlig inom de närmsta 35 åren (Obamas återstående livslängd statistiskt sett), om ens någonsin.

USA har blivit det främsta hindret för en fullständig kärnvapennedrustning, under och efter det Kalla Kriget. Sovjetunionen har vid ett flertal tillfällen uppmanat till nedrustning av kärnvapen och till och med föreslagit en allmän och fullständig nedrustning av varje lands militära rustningar och kärnvapen. I januari 1986, flera år före Sovjetunionens kollaps av inrepolitiska och ekonomiska motsättningar, införde Gorbatjov en annan plan.

 Denna gång med uppmaning om en fullständig kärnvapennedrustning år 2000. Även om många amerikanska styrande institutioner på den här tiden såg positivt på förslaget, hade alltid en majoritet invändningar. På samma sätt som det sker idag.   

Om Washington djärvt hade föreslagit en total kärnvapennedrustning av alla nio stationer och under strikt överseende av FN, då skulle det förmodligen inom några år resulterat i ett fördrag om att undanröja dessa vapen.

I detta sammanhang, då Ickespridningsavtalet blev undertecknat 1970, var flera nationer med kärnvapen på väg att gradvis minska sina arsenaler, tills man hade nått en fullständig kärnvapennedrustning. Även om det hade ägt rum minskningar i ryska och amerikanska lager, skulle det slutliga målet varit absurt långt borta. Målet borde ha blivit nått redan flera år tidigare.  

President Obamas ansträngning att stoppa kärnvapenspridningen kan omöjligt vara allvarligt menad, då han vägrar att fördöma och bestraffa tre av de fyra länder som producerat ett stort antal kärnvapen. Olagligheten går helt emot Ickespridningsavtalet, då det handlar om allierade till USA – Indien, Pakistan och Israel. Istället ventilerar Obama raseri, sanktioner och hot om angrepp mot Nordkorea, som enbart har ett par relativt små kärnvapen. 

Mest talande ´för allt detta är dock NPRs underförstådda hot om att straffa Iran med en kärnvapenattack, även om landet inte har några kärnvapen och vid upprepade tillfällen lovat att inte producera några. Detta är den mening som gäller för Iran: ”USA kommer inte att använda eller hota med att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater som är partners i NPT, Nuclear Non-Proliferatrion Treaty, i överenstämmelse med deras förpliktelser om icke-spridning.” Iran kränker fördraget tekniskt sett på grund av några mindre incidenter.

Så här utvecklar försvarsminister Gates meningen vidare-”NPT har ett mycket starkt budskap till både Iran och Nordkorea. Således oavsett om det står i den deklarerade policyn eller andra delar av NPT-dokumentet, har vi väsentligen skurit bort sådana stater som Iran och Nordkorea, då de inte är i överenstämmelse med NPT. Och i princip är alla alternativ lagda på bordet vad gäller denna kategori länder, tillsammans med icke-statliga aktörer som kan skaffa sig kärnvapen.” 

Uttrycket ”alla alternativ på bordet”,  vilket Gates upprepar och betonar i sin nästa punkt, är ett standardsvar för ett Bush/Obama yttande, vilket man säger för att hota vissa små och svagare länder, vilka misshagat Vita huset. En sådan mobbning skulle exemplevis aldrig rikta sig mot det väl skyddade Ryssland.

Enligt Robert Parry, redaktör för webbsidan Consortium News (18e april)- ”Vad som kanske är ännu märkligare är Obamas kommentar – och den nonchalans som de amerikanska nyhetsmedia visar – att presidenten tycks utnyttja tekniska tvister för att stjälpa den bredare princip som säger att kärnvapen inte bör hota icke-kärnvapenstater med förstörelse via kärnvapen.”

Irans president Mahmoud Ahmadinejad svarade med dessa ord- ”Inte ens Bush har sagt det Obama säger.” Tehran lämnar nu in ett formellt klagomål till FN, rapporterar en iransk UDtalesman och konstaterar samtidigt att ”Sådana kommentarer visar, att de länder som har kärnvapen är det största hotet mot den globala säkerheten.” Iran stödjer starkt en fullständig kärnvapennedrustning.

Vid Arabförbundets toppmöte i Libyen den 28e mars, efterlyste delegater ett Mellanöstern fritt från kärnvapen. Man begärde också att det Internationella Atomenergiorganet IAEA ska avsluta programmet för tekniskt bistånd till Israel, såvida Tel Aviv tänker fortsätta avvisa FNs inspektioner.     

2.  NPRs andra mål är att ”minska de amerikanska kärnvapnens roll.” Detta innebär inte att minska det antal man utnyttjar eller dom i lager. För detta andra mål handlar om den ”roll” dessa spelar. Och det finns en mycket god anledning till att låta denna roll klinga av. USA sysslar med att utveckla  Prompt Global Strike – PGS, där en konventionell sådant kallas Conventional Prompt Global Strike – CPGS.    

Den amerikanska regeringen inser att det finns allvarliga  problem med att använda kärnvapen. Sådana vapen kan motiveras i avskräckande syfte för att undvika nukleära strider, eftersom attacken eller en svarsattack skulle kunna leda till en ömsesidigt garanterad förstörelse (Mutually assured destruction – MAD). Men hela världen skulle ha gått emot ett ensidigt föregripande på en kärnvapenfri stat.

Så hade till exempel Bush-administrationens ”Shock and awe”-terrorbombning av Bagdad sett annorlunda ut, om Irak hade haft kärnvapen. De globala protesterna – som till en början var stora– skulle i så fall ha fördubblats hundrafalt och handlingen aldrig blivit förlåten av stora delar av världen. Den gnistan skulle sannerligen ha skapat en spridningsreaktion, som då var och en av länderna i avskräckande syfte skulle ha byggt kärnvapen. Som Nordkorea, i avsikt att förhindra en eventuell kärnvapenattack.      

Dokumentet nämner knappast Rapid Global Strike, vilket endast avslöjar att Pentagon ”studerar en lämplig blandning av metoder för långväga attacker/avslut med tunga bombplan och icke-nukleära globala vapen.” Med termen Global Attack/Avslut är det oftast kärnvapen och missilstridsspetsar som man menar. PGS och CPGS ovan innebär en konventionell krigföring och en icke-nukleär sådan.

Denna snabba globala attack/avslut, PGS, är beroende av höghastighetsmissiler, satellitkartläggning och annan ledande militärteknik för avfyrning av en förödande icke-nukleär ”nytto-last” från någon militärbas i USA i syfte att förstöra ett mål någonstans ute i världen på mindre än en timma.

Syftet med punkt två är att lösa gåtan som orsakar det globala motståndet till att använda kärnvapen mot kärnvapenfria stater. Denna ”lösning” stärker avsevärt Obama-administrationens tanke om den totala militära dominansen Full spectrum military dominance, 

Försvarsminister Robert Gates, en gång ledande Kalla Krigshök, hade PGS i åtanke i sin artikel ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon for a New Age” jan/feb 2009 Foreign Affairs.

När han skrev om behovet av att balansera en kärnvapenarsenal gentemot icke-kärnvapen, förklarade han- att ”Förenta staterna kan inte ta sin nuvarande dominans för given, därför behöver vi investera i program, plattformar och personal som ska säkerställa att vår dominans kvarstår.”  

PGS innebär en icke-kärnvapenstat på steroider. Tillsammans med befintliga kärnvapen-missiler och anti-missilsystem är detta nya fortfarande på försöksstadiet och kommer att ge Förenta Staterna det avgörande övertaget mot Kina och Ryssland, vilket gör det onödigt att provocera till kapprustning, defensiv såväl som offensiv. Det innebär en helt ny sorts vapen.  

Enligt en artikel 15 mars i tidningen Global Security Newswire av Elaine M. Grossman, skulle denna konventionella attack/avslutmissil (the Air Force´s Conventional Strike Missile), ”inledningsvis lyfta till rymden som en ballistisk missil och sedan skicka ut en hypersonisk testraket som glider omkring fritt och går att manövrera till en vald destination, som kan uppdateras på distans eller byta färdväg under flygningen”.

Slutligen skulle den kunna skjuta iväg precisionsstyrd ammunition mot mål. Med en marschfart på mer än hypersonisk mac 5, halvvägs runt jordklotet, skulle vapnet kunna förstöra sitt mål på mindre än en timme, från uppskjutning till mål.”       

”En amerikansk president kan vara mer benägen att godkänna lanseringen av en konventionell attack/avslut-missil. Eftersom det skulle kunna medföra färre negativa konsekvenser och mindre stigma än kärnvapen”, hävdar regringstjänstemän.

För närvarande är den här möjligheten mycket dyr. Det uppskattade beloppet per vapen beräknas till 100 miljoner USD eller mer. Obama-adminstrationen har begärt 239.9 miljoner USD för denna forskning- och utveckling inom det militära verksamhetsåret 2011. Den här forskningen beräknas bli färdig för strid inom 5-7 år.  För att försäkra högern om att reducering av vapen inte behöver vara tecken på svaghet, sände Vita Huset ut tv-nyheter med både utrikesminister Hillary Clinton och försvarsminister Gates för att lovorda Pentagons styrka.

Den 11e april visade tv-nyheterna ‘This Week’ en hökaktig Clinton som läste upp- ”Jag tror att om man faktiskt skulle  läsa ‘Nuclear Posture Review’, hade man förstått, att vår avsikt är att bibehålla en robust kärnvapen-avskräckning.

Låt ingen missförstå detta. Förenta staterna kommer att försvara sig, våra allierade och partners. Vi avser att stödja en modernisering av våra befintliga vapenlager genom att kärnvapen kan avskräcka användningen av kärnvapen. Fakta är att vi har 5 miljarder US Dollar avsatta i årets budget för detta ändamål.
 
Vi tror att vi har denna typ av avskräckande effekt, så att vi behöver modernisera våra lager, men inte nödvändigtvis byta ut eller tillverka nya kärnvapen. Men om det under resans gång skulle visa sig att ett beslut behöver tas om detta, eller ersättas av något annat, kommer beslutet fattas av presidenten. Vi ser inte på något sätt detta som att vi förringar det vi kan göra.”            
 

Gates stämde sedan in- ”Vi har idag en mer robust avskräckning, därför att vi lagt till den nukleära avskräckningen-missilförsvaret. Och med denna stegvisa adaptiva strategi som presidenten godkänt, kommer vi att få en betydligt större förmåga till avskräckning gentemot iranierna, då vi har ett betydligt större missilförsvar.

Vi utvecklar också det konventionella snabba globala försvaret för attack/avslut, vilket verkligen inte kommit någonstans under tiden med Bush-administrationen, men som nu har anammats av den nya administrationen.

Det tillåter oss att använda långdistansraketer med konventionella stridsspetsar. Så vi har fler verktyg än tidigare, om ni så vill, i avskräckande syfte.” 

Allt uttrycks som vore det en defensiv avskräckning – vilket nästan alltid är angriparens sätt. PGS, ett snabbbt globalt anfall/avslutvapen, är ett offensivt vapen. Kärnvapen är avskräckande, både i defensivt och offensivt avseende – särskilt i kombination med ett ABM-nätverk.

Hans M Kristensen, projektledare för Nuclear Information Project vid Federation of American Scientists, FAS, har den 7 april skrivit för FAS webbsida- ”Den nya NPR-rapporten framstår som ett förvånansvärt försiktigt dokument…för  nu bevaras många av de viktigaste, kraftfulla kärnvapenstrukturer och delar av den tidigare administrationens policy.

För dessa av oss som sett fram emot ett NPRavtal, som borde kunna reducera både kärnvapnens roll och antal, blev denna rapport en besvikelse. President Obama, som varnat för att NPR och hans vision om en kärnvapenfri värld kanske inte blivit verklighet under vår livstid, demonstrerar varför han kan ha rätt.”

Förenta Staterna och Ryssland förfogar över 90% av världens kärnvapen och kärnvapenbärare, främst dessa som tillverkats under det Kalla Kriget (1945-1990). Tidigare har betydande minskningar ägt rum.

START II-fördraget mellan USA och Ryssland har dragit ner antalet fungerande kärnvapenstridsspetsar- och kärnvapenbärare- med ca 30% till sammanlagt över 3 000 strategiska stridsspetsar och 1 600 raketer.

De indragna vapnen ska lagras för ett eventuellt framtida bruk och inte skrotas. Man ska inte bygga några nya stridsspetsar, eftersom de befintliga kommer att graderas upp för en eventuell framtida användning. Fördraget inbegrep inte de 200 amerikanska medeldistans-stridsspetsar och -bärare som finns lagrade i Västeuropa. Vilket är till stort förtret för flera av Europas regeringar.

START II avtalet kommer att vara beroende av om det blivit godkänt i Senaten med två tredjedels majoritet. Det riskerar att bli så urvattnat, att man kan få de 67 röster som krävs för att få igenom det. Senatens majoritetsledare Harry Reid sa den 12 april att det skulle kunna gå, men att det ännu kan ta flera månader. Kongressen har ännu inte godkänt Provstoppsavtalet, vilket FNs Generalförsamling antog för snart 14 år sedan.

I en analys av START-avtalet för webbsidan Truthout den 19e april förklarade Joseph Gerson, chef för AFSC dvs de amerikanska kväkarnas programprojekt, att det ”är ett väl känt mycket litet steg som i bästa fall hjälper till att bringa stabilitet i relationerna mellan världens två stora kärnvapenmakter”.

 Där man med minskningen forfarande har dessa båda stater, som fortfarande förfogar över ”så många destruktiva vapen, att de ligger i storleksordningen 60 000 Hiroshimabomber”. Han citerar tidskriften ‘The Bullertine of Atomic Scientists’ om den ytterliggare effekt som genom de mystiska räknemetoder man använder gör, att en fullt beväpnad B-52bombare kunnat räknas till en enda stridsspets. Vilket resulterar i ett ännu mindre antal av dessa, vilka de flesta andra skulle ha räknat in. Några nedskärningar av de amerikanska och ryska kärntekniska lagren på 20 000 stridspetsar kommer alltså inte med.

Den 8 april skrev State Department en särskild punkt om att ”det nya START-avtalet inte innehåller några begränsningar om pågående eller planerade amerikanska konventionella attackmöjligheter.” Det finns inga bevis, men man antar att ryssarna måste ha tagit upp denna fråga men misslyckats, eftersom Moskva nämns i handlingarna om att ha starkt motsatt sig PGS.

Tanken med QDR, Quadrennial Defense Review, är att staka ut kursen för DoD, Försvarsdepartementet, då det gäller att bedöma de hot och utmaningar som nationen står inför och att balansera upp DoDs strategier, förmågor och styrkor för att möta dagens konflikter och morgondagens hot. Efter Obama-administrationens 47- nations-toppmöte i New York den 12 april, skulle NPR lägga fast scenen för att gynna USAs agenda vid FNs viktiga toppmöte den 3-28 maj 2010, dvs Ickespridningsavtalets översynskonferens om kärnvapen.

Washington vill pröva som sina viktigaste prioriteringar– att stärka IckeSpridningsAvtalet och intensifiera insatserna mot nukleär terrorism. Det hela syftar till att straffa Iran och Nordkorea. Och man vill få det till att överenstämma med Icke-Spridningsavtalet i fråga om insatser för en fullständig kärnvapennedrustning.

Framför allt försöker Obama-administrationen ge USA och andra folk runtom i världen intrycket, att man flitigt försöker skära ner antalet vapen, minska de politiska spänningarna och risken för nya krig i världen. I verkligheten utvidgar den amerikanska regeringen krigen, ger snålskjuts till militärutgifterna och inför en helt ny och omvälvande vapentyp.

Alltmedan man på samma gång förhindrar den kärnvapennedrustning man inom en snar framtid annars skulle ha genomgått.

övers

Ingrid Ternert

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade  för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS  och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet.  Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att  avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.

Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

övers Ingrid Terner

…Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider.

De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.

Sverige ses ofta båda av oss själva och av omvärlden som en fredsnation, som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än  att bidra till krig.

Under det senaste året har jag på heltid arbetat med Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport.

Under året har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag.

Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.

I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré.

Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa.

Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:

”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.

Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.

I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog att utföra en fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem.

Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra Saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken.

På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt Riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.

Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer.

Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta, om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.

Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industrin. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet.

Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.

Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum.

Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga.

För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen.

Detta ger hopp om framtiden.

Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig.

Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?

Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern.

”Because you’re worth it”, För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är rädda att förlora dem vi har.

Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet ”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: ”Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle.

När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism”. Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009.

Den globala fattigdomen är det största beviset för detta faktum. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor.

Tv-programmet Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren.

Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.

 Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt.

 Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag.

Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor

Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.

Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia. Vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen.

Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.

L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkkrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri värld – en värld i fred.

av Bhadrakumar 4 juli 2009 – Asia Times Moskva har aldrig tidigare i sina annaler haft en sådan välkomstceremoni för en amerikansk president på besök som den dramatiska finalen inför USApresidenten Obamas besök i Moskva i måndags.

Detta understryker komplexiteten i de händelser som de båda länderna skall gå igenom på mötet. Ryssland har rullat ut välkomstmattan som har lett hela vägen från det vilda Kaukasus med sina skeenden.

De är i högsta grad intressanta för relationerna mellan USA och Ryssland, till den ryska huvudstaden och mottagningen där av Obama.

Med mer material-Det finns även en matta med intriger och framtvingade legender vid konfliktens rötter, vilka fungerat som barriärer mot en fredlig samexistens mellan de båda stormakterna. Då med visdomen och styrkan att ta till vapen säsongsmässigt utan någon enighet om själva syftet.

Obama har bara en gång tidigare varit i Ryssland på resa med USAs Kongress dominerad av Richard Luger. Ändå kommer en statsman som Obama med påtaglig känsla för historien inte att gå miste om att lära av den utflykt som väntar honom i nästa vecka. Washington är inte road. Vicepresident Joe Biden har planerat in ett besök i Ukraina och Georgien strax efter mötet mellan USA och Ryssland i Moskva.

Spänning i Kaukasus-Ryssland har i måndags startat en massiv militärövning ‘Kaukasus 2009′ i norra Kaukasus på gränsen till Georgien. Den veckolånga övningen var tänkt att sluta dagen innan Obamas ankomst till Moskva. Itar-Tass citerar den ryska vice försvarsministern Alexander Kalmykov om att övningen genomförs i samma skala som liknande övningar under Sovjeteran.

Genom att omfatta 8 500 soldater, 450 bepansrade personfordon och 250 artillerivapen, där enheter från flygförsvars-styrkan, luftburna trupper, kaspiska flottiljen och Svarta Havsflottan, täcker manövrarna ett brett område inklusive Krasnodar och Rostovregionen såväl som Nordossetien Tjetjenien.

Medan växande signaler om islamsk militans i Nordkaukasus i viss mån kan förklara logiken i övningarna, är ett uppenbart mål att demonstrera rysk eldkraft för att hindra varje äventyrlighet då det gäller Georgien gentemot utbrytarregionen Abkhazien och Sydossetien.

Helt klart lämnar inte Moskva något åt slumpen och svarar upp mot Natoövningarna i Georgien i maj, den som president Medvevev kallat en provokation. ”Ryssland har inte bjudit in Natos observatörer till Kaukasus-2009 års krigsspel. Det är inte nödvändigt att nämna den massiva skepsis som råder bland västliga analytiker, vare sig det gäller ‘den nollställda’ USA-ryska relation som Obama lovat och i april båda presidenter skrev under, då de möttes i London vid sidan av grupp20 mötet

Tänk att under rådande omständigheter detta ändå kunnat inledas. Ryska politiska analytiker är ännu mer skeptiska. Sergei Kasaganov, inflytelserik ordförande för det ryska Utrikes- och Försvarsrådet, känner av hur underströmmen av ‘nollställning’ är ‘extremt känslig’.

På den ryska sidan finns ännu mer skepsis, eftersom Ryssland inte kunnat se några verkliga steg i USAs politik och tror det mesta är av kosmetisk natur. Karagav tillade att den ryska känslan är, att ‘USA inte är villig att göra någon verklig förändring i sin politik’ i frågor om NATOs expansion eller Pan-europeisk säkerhet. En rapport som släpptes under veckoslutet i Moskva underströk just, att en enda återställning inte hjälper i det USA-ryska sammanghanget, utan det krävs en fullständig ‘omkonfigurering’.

En lek med ord? Inte direkt. Under tiden har amerikanska analytiker sina egna klagolåtar om Ryssland-i denna återupplevda känsla av rysk stolthet och ihållande tuppig självsäkerhet, också aggressivitet, som samtidigt under mer än åtta år varit kombinerad med paranoia, osäkerhet och USAs Statsdepartement. Det som utan tvekan kommer fram nu är, att man inte väntar sig något genombrott utifrån detta Moskvamöte. Men varför i så fall, genomför då Obama detta ‘arbetsmöte’?

Kollektivt engagemang
Washington har ett pressande behov av att särskilt engagera Ryssland i selektiva frågor. Man håller fram en morot så att Moskva skall kunna gå med på vissa steg som Washington har på sin checklista. Då finns en möjlighet att genomföra överenskommelser så att bekantskapen kan röra sig i en mer positiv riktning under kommande perioder.

Kort sagt, Obamas knapptryckning under Moskvamötet är i sig tveksam, medan löftet att göra detta finns kvar på bordet. Som en ovanligt tuff dörröppnare under Obamas besök, gjorde Michel Mac Faul klart, att USAs president inte hade några illusioner om den gäspiga delade meningen ‘mellan de båda länderna’.

Han sa att ryska officiella ser världen som ett nollsummespel. USA betraktas som motståndare…och man tror att det första målet för Väst är att ‘försvaga Ryssland, omringa Ryssland, göra handlingar som gör dem själva starkare och Ryssland svagare.’

Och han tillade att Obama mycket explicit kommer att uttrycka USAs nationella intressen i sådana frågor som NATOs expansion. ‘Vi kommer mycket uppriktigt att tala om det… och därefter ser vi om det finns något sätt att få Ryssland att samarbeta om saker vi definierar som egna nationella intressen.’

De ’saker’ Mc Faul nämnde var av huvudsakliga amerikanska nationella intressen kan i stort sett betraktas som tre huvudfrågor i Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll med Ryssland, den iranska situationen och kriget i Afghanistan. Men det är heller inte säkert att dessa är särskilt möjliga att genomdriva.

De ”ting” som McFaul nämnde som viktiga för USAs nationella intressen är i grunden tre prioriterade områden inom Obamas utrikespolitik: strategisk vapenkontroll med Ryssland, situationen runt Iran och kriget i Afghanistan. Det är emellertid inte säkert att dessa heller är helt ”dubbla” frågor. Det förklarar till viss del förmötets imponerande karaktär från båda sidor.

Vid det här laget är det helt klart så att allvarliga blockeringar kan uppstå på vägen mot förhandling om ett nytt kärnvapenkontroll-avtal som ersättning för STARTavtalet som går ut den 5 december.

Ryssland motsätter sig kraftigt det planerade uppbygget av ett missilförsvarssystem inne i Centraleuropa och USAs långsiktiga planer på att bygga ett globalt system. Frågan är då inte vad Missilförsvarssystemet egentligen handlar om från ett tekniskt perspektiv, utan vad det kan komma att bli, då USA uppgraderar teknologin till nära 100% noggrannhet.

Ett effektivt missilförsvarsystem underminerar i grunden kärnvapenpariteten mellan de båda stormakterna och tippar över den strategiska balans som har varit kvar under mer än sex årtionden och klämt in den till USAs favör. Men det är omöjligt för Obama att helt och hållet göra sig av med USAs  missilförsvarsprogram.

Som bäst kan han fördröja det i två, tre år (som i vilket fall nu är garanterat på grund av USAs finansiella kris). På samma gång har en fnurra nått upp till ytan om det som kallas ‘returpotential’. Något som USA önskar behålla, även då man kommit överens om att reducera antalet kärnvapen. Det betyder, att USA vill behålla de säkrade omkring 4000 kärnvapen man lagrar och dessutom ha kvar sina 1200 uppskjutningsramper (markbaserade och från U-båt, ballistiska missiler och strategiska bomber) som del av sina konventionella styrkor för att utnyttjas i krig.

Ej oväntat håller Ryssland inte med. Man fruktar helt enkelt en stor dubbel nackdel i form av egna mycket mindre kärnvapenlager och missiler, eftersom deras ‘returpotential’ är mycket svagare. Det betyder att den föreslagna kärnvapenreduktionen kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. Med USAs väldiga fördel i sina konventionella styrkor, är det i den nukleära arsenalen som Ryssland räknar med att kunna upprätthålla en övergripande militär strategi.

Detta betyder, att den föreslagna kärnvapenminskningen endast kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. På samma gång saknar Ryssland  resurser att själv bygga upp ett kärnvapen-missilförsvar. Ändå har man där dragit en röd linje både till USAs installation av missilförsvarssystem i Europa och till NATOs expansion. Rysslands Nationella SäkerhetsStrategi till år 2020, som den 12 maj avslöjats för världen, säger att: Potentialen att upprätthålla en global och regional stabilitet kommer att kraftigt begränsa placeringen av delar av USAs globala missilförsvar i Europa…

Det som inte är acceptabelt för Ryssland i dessa planer, är att NATO-alliansen avancerar sin militärinfrastruktur till Rysslands gränser och försöker lägga till globala funktioner, något som helt går emot internationell lag, vilken förblir dess definierande faktor i relationerna med NATO.

Det är inget tvivel om att Moskvamötet i nästa vecka kommer att föra fram någon slags ‘framgång’ -troligast en ‘rapport’ – i förhandlingar som skall leda till en ny kärnvapenkontrollpakt. Möjligen, kan även ett ramverk för nytt avtal komma att kungöras, då det är brukligt för de USA-ryska mötena, att nya avtal kungörs, eftersom man brukar producera vissa resultat. Men ett slutligt avtal kan ändå bli fördröjt.

Fredsrörelsen på Orust seminarium 16 maj om det religiösa våldets rötter i sammandrag- Ingrid Ternert

Det finns inga eviga heliga skrifter. Allt förändras – även tolkningen av dessa. Och i våra religiösa traditioner finns både plus och minus – i förutsättningen för religionen och tolkningen av skrifterna, också av deras destruktivitet. För både plus och minus finns i våra religiösa traditioner. Det har också funnits våldsliga inslag.

 
Risken är att vi ser våra ideal som ‘oföränderliga’. Våld mot kvinnor är t.ex ett strukturellt våld inom patriarkatet och hierarkin. Vi ser dessa våldsamma metaforer för manlig dominans och det vårdande, barnafödande som kvinnligt. Detta har inom kristendomen verkligen avslöjat den mänskliga historiska traditionen.

 
Men vi skall inte tro att våra bilder av Gud är detsamma som Gud. Vi översätter och ansvarar för vår egen översättning av metaforen för Gud. Som Paulus i Bibeln då han säger ‘ni skall älska era fruar som ert eget kött’. Samma gäller sexualiteten. 1700 talet under slaveriet, ‘älska era slavar som era egna’. Under 1850talet började tvivlet.

 
Nu gäller det vapenproduktion och vapenhandel. Det är idag det viktigaste. Under 300 år har den kristna traditionen varit pascifistisk. Men under Konstantinopels statliga dominans med sin armé blev det plötsligt komplicerat. Idén om ett rättvist krig började utvecklas. Så kom detta med en rättvis plats. Vi måste alltså också ta med religionen, och detta är något som politikerna inte förstår.
 

Dualismen ont-gott utesluter dialog. Det gäller istället att gå utöver dialog till en dialog-praktik. Före kristendomen rådde tillhörighet – inte uteslutning och detta gällde från Egypten till Indien. Tidigare i förhistorisk tid före kristendomen under kvinnlig hegemoni, rådde i Indien tillhörighet och tolerans. Varje grupp hade ett objekt för avgudning. Idag står hinduer mot muslimer och det råder samtidig uteslutning.

 
Idag är religionen enda ‘hoppet’ för utvecklingsländer. Men man måste fortsätta diskutera förutsättningarna för en fred som gäller oss alla. Religion utnyttjas idag för våld, som en ursäkt för att utnyttja och kontrollera folk. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats frambringa likhet för alla medborgare. ‘Not just fellow humans but also fellow living things’.

 
Hur är människan ansvarig för att med fortsatt andlighet kunna säga att det gäller att vårda jorden ELLER dominera? Discovery OR destruction? Hur kan det annars bli fred mellan människor? Miljökrisen där Himalayas isar smälter och får till följd att källorna sinar och två miljarder människor tvingas på flykt? Då miljoner människor tvingas röra på sig?  Äga, eller annat tänkande? Gud eller Mammon? No future without a future for everybody.

 
Nu är religionen det enda ‘hoppet’ för utvecklingsländerna och man måste fortsätta diskutera förutsättningar för fred för oss alla. Religion kan utnyttjas i våld, som ursäkt för att utnyttja och kontrollera folket. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats producera likhet för alla. ‘Not just fellow humans but fellow living things.’ Hur är t.ex människor ansvariga för miljökrisen?

 
Att dominera över ELLER vårda jorden? ‘Peace with everything living’ innebär fred med allt levande – relationen mellan oss och världen. Hur blir det annars fred mellan människor? Miljökrisen – två miljarder människor utan vatten från Himalaya? Tiotals miljoner människor som måste sätta sig i rörelse? Äga? Eller annat tänkande? Gud eller Mammon. No future without a future for everyone.

SvD Brännpunkt Thage G och Anders Ferm 17 maj 2009

Om att dra bort de svenska trupperna från Afghanistan, ett fattigt land och djupt religiöst land som heller aldrig blivit besegrat

Efter åtta års krig reses nu frågan om Afghanistan är förlorat. Uppgivet konstateras att Afghanistan är långt från fred och demokrati, att talibanerna fortfarande är obesegrade och att det är tveksamt om kriget kan vinnas. Äntligen ställs också frågan om Sverige ska dra sig ur kriget. En opinionsundersökning nyligen visade ett klent stöd för deltagande i kriget.

Om Afghanistan ska gå förlorat eller ej avgörs av vilken väg de väljer som för kriget. Väljer de fortsatt krig eller ansträngningar för fred? Det går inte att bortse från Afghanistans historia. Mot inkräktare och utländska trupper har afghanerna alltid hållit samman. Misstron mot den utländska militära närvaron i landet är stor idag.

Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Kriget har inte löst några problem, bara skapat nya. Läget i landet är nu värre än när kriget började. En ny väg måste väljas för att hjälpa landets befolkning till fred och nationell försoning. Allt fler börjar inse detta.

I det läget borde det vara ett självklart beslut av Sverige att dra sig ur kriget och ersätta det militära engagemanget med stora insatser för återbyggnad och välfärd. Men det har gått prestige i de politiska partiernas inställning i frågan. Det är svårt att ändra uppfattning.

En möjlighet att hjälpa riksdagspartierna ur dilemmat vore att i en folkomröstning fråga folket direkt om Sverige ska föra krig i Afghanistan. Vem skulle kunna vara emot att svenska folket finge avgöra en så viktig fråga som krig i ett annat land? Vilka skäl framförs idag för att fortsätta Sveriges militära engagemang i Afghanistan?

Man säger att vi bör stanna för att ge USA:s nye president en chans. Det är inget bra argument om man vill välja en ny väg efter krigets misslyckande. Obama har fattat beslut om 21000 fler soldater och han har utlovat ytterligare 13000. Han har av inrikespolitiska skäl svårt att lägga om kursen. Det är tragiskt att USA har förlorat anseende i världen till följd av krigen i Irak och Afghanistan. Sprickan mellan USA och stora delar av världen har ökat dramatiskt till följd av dessa krig.

Den omfattande misstron och fientligheten mot USA har skadat det internationella samtalet och försvårat arbetet att lösa konflikter på fredlig väg. Utan USA går det internationella samarbetet i stå. En del tycker att vi bör stanna i Afghanistan av humanitära skäl.

Men Sverige är i Afghanistan av rent militära skäl. Sverige deltar i en krigsinsats. Vi har inga fredsbevarande trupper i Afghanistan. De svenska soldaterna är fredsframtvingande stridsutrustade soldater för strid. De är beredda att döda.

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och behöver gigantiska humanitära insatser. Men borde vi då inte använda svenska folkets pengar till sådana? I år bränner Sverige över en miljard kronor på den rent militära insatsen.

Till detta kommer ytterligare miljarder för de så kallade C-17-planen, som ska transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till kriget. Tänk vilka möjligheter att hjälpa Afghanistans lidande folk som Sverige försitter.

Efter åtta år av meningslöst krig krävs andra lösningar än våld. Allt fler länder, dess generaler och politiker, börjar inse att det inte finns några militära lösningar. Lösningarna måste vara fredliga och politiska. Afghanistan behöver enorma civila insatser i form av infrastruktur, skolor, sjukhus, vägar, brunnar. Det behövs humanitär hjälp, sociala program och utbildningsinsatser, inte minst för landets kvinnor. Här skulle Sverige kunna spela en roll.

Det finns inte någon lösning på Afghanistankonflikten om man inte talar också med talibanerna. När man för fram den uppfattningen blir man ofta beskylld för att vara naiv, okunnig, ointernationell.

Men talibanerna tycks nu vinna fler anhängare i Afghanistan, troligen inte därför att folket tycker om talibanerna utan för att man tycker ännu sämre om de utländska trupperna och deras vapen.

Vi måste inse verkligheten. Den som inte vill förhandla om fred med sin motståndare dömer sig själv till krig.En svartvit bild odlas i Sverige om Afghanistan. Den svenska opinionen serveras påståenden om att det är talibanerna som orsakar alla eller de flesta civila dödsoffer. Man talar om talibaner som mördar kvinnor och barn. Men USA:s och Natos bombningar dödar också.

Det har vi nyligen fått hemska bevis på i byn Gervani med många döda.USA:s och Natos bomber dödade förra året över 2000 civila. Vid ett enda tillfälle i Azizabad dödades 91 oskyldiga afghaner av amerikanskt bombflyg. Av dem var 76 kvinnor och barn.

Vem är den verklige fienden i Afghanistan? Vem och vad ska USA, Nato och Sverige besegra? Fattigdom och nöd, okunskap och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare och deras landsmän genom att bomba deras byar och hem.

Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter för generationer framåt. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste ges en framtid. Det är de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna som ska angripas. Inte de människor som är de drabbade.

Sverige har dragits allt längre in i detta krig. Den svenska truppnärvaron var år 2005 under 100. Nu är det 500 med fullmakt för regeringen att öka till närmare 900! Det har skett en förskjutning i värderingarna i Sverige under de senaste årtiondena. Om någon under Vietnamåren på 70-talet hade sagt att Sverige i början på 2000- talet skulle föra krig tillsammans med USA och Nato i ett asiatiskt land hade den personen fått beteckningen galen.

Men nu är vi där i galenskapen. Det har gått ordentligt utför med Sveriges internationella fredsarbete. Sverige måste nu på nytt bli ett land som är känt för sitt envisa värnande om en internationell rättsordning, om freden och den fredliga konfliktlösningen. Det är nedbrytande att tro att krig och militära operationer är lösningen på konflikter. Några måste ha modet att säga att fred går före krig. Det är där Sverige hör hemma

THAGE G PETERSON

riksdagens talman 1988–1991, försvarsminister 1994–1997

ANDERS FERM

Sveriges FN-ambassadör 1983–1988

Fattigdomsbekämpning har varit ett prioriterat svenskt biståndsmål, det är det inte längre. Istället talas det om en ny inriktning för biståndet och svenska regeringsrepresentanter agerar internationellt för att göra det möjligt att föra över biståndsmedel till militära insatser för att dessa ska kunna bekostas ur biståndsbudgeten

Sverige deltar i fredsfrämjande insatser under Natobefäl i till exempel Afghanistan. Där har svenskt biståndsarbete sedan decennier rönt stor uppskattning. Den fråga man ställer sig är hur bilden av Sverige påverkas genom vårt deltagande i den Nato-ledda militära insatsen.

Det var utgångspunkten för det projekt som genomfördes 2008. Inbjudna experter belyste frågan ur olika perspektiv till två olika seminarier. ”Det svenska insatsförsvaret – en insats mot världsfattigdomen?” och ”Svenska insatsstyrkor och bistånd – komplement eller på kollisionskurs”. Intrycken därifrån är samlade i denna skrift, men materialet har också kompletterats utifrån de frågor som väcktes

Projektet ”Svenskt insatsförsvar och bistånd” utgick från frågan hur och om det gick att se det nya insatsförsvaret i relation till en reformerad biståndspolitik. Vad är det som förändrats och hur går det att förstå förändringarna på dessa områden om man sätter dem i ett internationellt perspektiv, det vill säga vilka strömningar som råder inom sammanslutningar som FN, Nato och EU?

Krishantering

I och med det kalla krigets slut förändrades det säkerhetspolitiska läget i världen. Det har lett till att försvarsalliansen Nato omdefinierat sitt uppdrag. Från att ha varit en försvarsallians begränsad till medlems-ländernas territorier är nu krishantering ett av de viktigaste uppdragen vid sidan av kriget mot terrorismen.

På USA:s initiativ beslöt Nato i november 2002 att skapa en Nato Response Force (NRF) för att kunna gripa in i olika konflikter var som helst i världen. Styrkan sågs också som en driv-kraft i Natos militära omvandling.

År 1991 antog Europeiska Unionen Maastrichtfördraget med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Västeuropeiska unionen, VEU, pekades ut som EU:s militära dimension, som skulle försvara unionens värden och intressen internationellt. VEU skulle verkställa EU:s militära krishantering. 1997 införlivades VEU i EU:s ramverk.

Mellan VEU och Nato fanns redan då täta band, de betecknades som ”separerbara men inte separata”.I likhet med Nato beslöt EU 2003 att skaffa stridsgrupper (13 battlegroups) som med kort varsel skulle kunna sättas in i olika konflikthärdar.

Sverige ledde en sådan stridsgrupp, den nordiska bataljonen, under första halvåret 2008. I Sverige omorienterades gradvis försvaret efter Sovjetunionens kollaps – från att ha varit ett invasionsförsvar, det vill säga uppbyggt för att kunna möta en militär invasion från Sovjetunionen, till att bli ett insatsförsvar mer inriktat på internationella insatser.

Regeringen antog i mars 2008 en ”Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet”. Där står bland annat att det i förlängningen hand-lar om att främja vår nationella säkerhet och svenska intressen. ”Den övergripande målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser.”

I strategin ingår att ha ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar. Sverige följer således Natos och EU:s prioriteringar av krishantering och poängterar i den nationella strategin, liksom i utrikespolitiska deklarationer i riksdagen, samarbetet med USA, Nato och EU.

”Sverige ska vara en internationell aktör och fullt ut ta vara på det multilaterala systemets möjligheter.”Militariserat bistånds-samarbete mellan militära och civila aktörer i fredsfrämjande insatser har alltid funnits. Men den civil-militära samverkan som nu utvecklas är något helt annat.

av Patrick J. Buchanan
”Federal Reserve utgör den enskilt största orsaken till den kris vi idag har framför oss,” skriver Woods,  och ”mer dollar har skapats mellan åren 2000 och 2007 än under republikens hela livstid.”

…Hoover gjorde det Obama gör idag. 1932 slet Franklin D Roosevelt, FDR, president Hoover i stycken för att han regerat över ”den största spender-administrationen i fredstid under hela vår historia.” Medarbetaren John Nance Garner anklagade Hoover för att ”leda landet nerför vägen till socialism.” 

‘Cactus Jack’ hade rätt.
Förskräckt över det monster som nu ger Ben Bernanke sömnlösa nätter–deflation, fallande priser- -beslutade FDR att förstöra skördarna, slakta svinen och affärskartellerna, sänka produktionen och stabilisera priserna.

FDR hade misstagit sig på följderna av depressionen–fallande priser–för att utgöra dess orsak. Priserna har helt enkelt återvänt dit de hör hemma, i en fri marknad som ett första steg i sitt tillfrisknande.

Obama återupprepar Hoover och FDRs misslyckade politik, med att vägra låta prisena falla. Obama försöker få upp huspriserna och Bernanke går in med sitt pengaflöde för att rädda bankrutta banker och företag. Detta skapar i sin tur en ännu större spekulationsbubbla, vilken kommer att brista.

Den största myten är, skriver Woods, att andra världskriget kom att avsluta den stora depressionen. Han citerar i sammanhanget Paul Krugman:”Det som räddade ekonomin och ‘the New Deal’ var projektet för enorma offentliga arbeten, känt som det andra världskriget, vilket till slut kom att stimulera ekonomin i överensstämmelse med behoven.”

Denna Nobelpristagares analys, skriver Woods, är ett ”fördummande och bisarrt missförstånd av vad som verkligen hände.” Utan tvekan minskar arbetslösheten då 29 procent av arbetsstyrkan befinner sig i de väpnade styrkorna och deras jobb tas över av äldre män, kvinnor och tonåringar med liten arbetserfarenhet.

 
Men hur kan en ekonomi växa 13 procent, som ekonomerna påstått, om det finns ransonering, brist överallt, fallande produktkvalitet och ingen möjlighet att köpa hus och bilar, dessutom med en lägre arbetsvecka? Då gräddan av arbetsstyrkan befinner sig i läger eller militärbaser eller stormar stränder, seglar skepp, flyger plan och marcherar med gevär, hur kan då den verkliga ekonomin blomstra?

 
Däremot 1946, året som ekonomerna förutspått skulle hamna i en efterkrigsdepression genom fallande regeringsutgifter med två tredje delar. 1946 visade sig istället ge den största uppgång i USAs hela historia.

 
Varför? Därför att den riktiga ekonomin producerade vad folk verkligen behövde: bilar, TVapparater och bostäder. Affärerna svarade upp mot vad konsumenterna ville ha, inte regeringens larmande styrt av män i egenskapen årets dollarnän, vilka själva önskar sig flygplan, tanks, gevär och skepp att spränga saker i luften med.

”Federal Reserve utgjortde den enskilt största orsaken till den kris som öppnades inför våra ögon. Och mer dollar skapades mellan åren 2000 och 2007 än under resten av republikens historia”, skriver Woods idag.

Efter 9-11, behöll Federal Reserve sina låga räntor — på ett år så låga som 1%. Pengar flödade in i hus-och aktiemarknaden. Och bubblan brast 2008. Idag expanderar åter penningmängden, nu för att rädda oss från den kris som uppstod på grund av den förra expansionen.
 

Övers

Ingrid Ternert

Vad vi behöver är en ny svensk fredsrörelse, inte upprustning skriver Ann Charlott Altstadt i Flamman

Nato firade 60-årsjubileum förra veckan och protesterna blev våldsamma utanför Strasbourg. Det svenska Nato-motståndet har dock minskat från 48 till 41 procent det senaste året, enligt SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. Statsvetare Ulf Bjereld tolkade svenskarnas attitydförskjutning som en effekt av kriget i Georgien. (DN debatt 09-04-04)

Men bakom det mer positiva förhållningssättet döljer sig inte bara rysskräck, utan ett allvarligt demokratiproblem. Den svenska Nato-debatten är inte bara stendöd, den har aldrig funnits. Den svenska militära alliansfriheten ligger fast skriver Bjereld, och det tror också det svenska folket, trots att begreppet försvunnit ur försvarspropositionen och trots att Sverige spelar en alltmer aktiv roll i Kalla kriget II.

Zbigniew Brzezinski, säkerhetspolitisk rådgivare åt både Jimmy Carter och Barack Obama, formulerade 1997 den amerikanska strategin för världsherravälde i The Gran Chessboard – American Primacy and Its Geografic Imperatives, det innebär bland annat kontroll över Eurasien och dess naturtillgångar genom omringning.

Under 2009 kommer Nato och amerikanska militära styrkor (EUCOM) också att genomföra övningar för att etablera ett järnstaket runt den ryska intressesfären. Linda Åkerström, politisk sakkunnig på Svenska Freds, visar i Säkerhetspolitik för en ny tid att denna strategi inte är främmande för svenska militärer.

I Försvarets perspektivplanering (2007) finns i hemliga bilagor scenarion beskrivna,  där svenska soldater strider med EU och USA för att säkra Mellanösterns oljetillgångar och där Norge och Ryssland hamnar i väpnad konflikt om Arktis.

Nato-övningen Loyal Arrow utanför Luleå i juni är inte bara exempel på omringningsstrategin utan på vår försvarsmakts dolda agenda.

Det är inte Partnerskap för fred utan en riktig Natostyrka som ska träna interoperabilitet i Arktisområdet, det utan att ens vår riksdag blivit informerad i förväg. I operationen ingår antagligen att öva lastning av kärnvapen på amerikanska stridsflygplan.

Men hur många svenskar tänker på att Nato har ett kärnvapenparaply utspänt över Europa?

Och hur många har hört talas om NEAT, Norheuropean Airspace Testrange? Ett jättelikt luftområde över Norrland, i storlek jämförbart med Danmark. Där bland annat UAVsystem testas, satellitstyrda obemannade stridsplan.

År 2002 utvärderades exempelvis i en Nato-rapport testflygningar av ett UVA-system som svenska försvaret genomförde tillsammans med israelisk militär och dess statliga försvarsindustri, kanske samma typ av förarlösa bombplan som spridit terror och död över Gaza (eller de USA utnyttjar när de bombar afghanska byar på gränsen till Pakistan anm IT)

Trots Zbigniew Brzezinskis nya paroll – att USA ska leda istället för att dominera – får vi inte glömma att målet fortfarande är geopolitisk kontroll. Det är lätt att ryckas med när Barack Obama agerar karismatisk fredsduva, men en av hans sponsorer genom familjen Crown var General Dynamics, en av världens största vapentillverkare.

Han vill trappa upp kriget i Afghanistan, men om talibanerna ska desarmeras borde USA och Nato istället skicka arméer av sjukvårdspersonal, jordbrukstekniker, lärare och andra biståndsarbetare. Om militärbudgetarnas astronomiska summor istället användes för konfliktförebyggande åtgärder skulle vi leva i Utopia redan i morgon.

I Tjeckien föll regeringen bland annat på grund av det massiva protesterna mot att landet skulle bli en del av Natos missilförsvar.

I en motion förra veckan krävde Vänsterpartiet, att Sverige ska lämna det djupgående militära samarbetet med Nato. På 1950-talet stoppade fredsrörelsen en svensk atombomb, på 1980-talet demonstrerade tusentals människor för ett kärnvapenfritt Europa.

Vi behöver inte upprustning utan en ny svensk fredsrörelse, en som återigen är på marsch