Fredskoalitionen Göteborg

7 augusti, 2009

Martin Smedjebackes tal i Fredslunden på Hiroshimadagen Göteborg

Filed under: Fred,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Sverige — ingrid @ 03:59

carabollan-farman

…Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider.

De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.

Sverige ses ofta båda av oss själva och av omvärlden som en fredsnation, som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än  att bidra till krig.

Under det senaste året har jag på heltid arbetat med Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport.

Under året har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag.

Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.

I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré.

Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa.

Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:

”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.

Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.

I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog att utföra en fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem.

Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra Saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken.

På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt Riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.

Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer.

Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta, om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.

Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industrin. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet.

Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.

Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum.

Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga.

För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen.

Detta ger hopp om framtiden.

Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig.

Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?

Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern.

”Because you’re worth it”, För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är rädda att förlora dem vi har.

Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet ”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: ”Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle.

När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism”. Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009.

Den globala fattigdomen är det största beviset för detta faktum. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor.

Tv-programmet Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren.

Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.

 Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt.

 Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag.

Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor

Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.

Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia. Vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen.

Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.

L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkkrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri värld – en värld i fred.

6 juli, 2009

Sanningens ögonblick för Obama i Moskva

persepolis

av Bhadrakumar 4 juli 2009 – Asia Times Moskva har aldrig tidigare i sina annaler haft en sådan välkomstceremoni för en amerikansk president på besök som den dramatiska finalen inför USApresidenten Obamas besök i Moskva i måndags.

Detta understryker komplexiteten i de händelser som de båda länderna skall gå igenom på mötet. Ryssland har rullat ut välkomstmattan som har lett hela vägen från det vilda Kaukasus med sina skeenden.

De är i högsta grad intressanta för relationerna mellan USA och Ryssland, till den ryska huvudstaden och mottagningen där av Obama.

Med mer material-Det finns även en matta med intriger och framtvingade legender vid konfliktens rötter, vilka fungerat som barriärer mot en fredlig samexistens mellan de båda stormakterna. Då med visdomen och styrkan att ta till vapen säsongsmässigt utan någon enighet om själva syftet.

Obama har bara en gång tidigare varit i Ryssland på resa med USAs Kongress dominerad av Richard Luger. Ändå kommer en statsman som Obama med påtaglig känsla för historien inte att gå miste om att lära av den utflykt som väntar honom i nästa vecka. Washington är inte road. Vicepresident Joe Biden har planerat in ett besök i Ukraina och Georgien strax efter mötet mellan USA och Ryssland i Moskva.

Spänning i Kaukasus-Ryssland har i måndags startat en massiv militärövning ‘Kaukasus 2009′ i norra Kaukasus på gränsen till Georgien. Den veckolånga övningen var tänkt att sluta dagen innan Obamas ankomst till Moskva. Itar-Tass citerar den ryska vice försvarsministern Alexander Kalmykov om att övningen genomförs i samma skala som liknande övningar under Sovjeteran.

Genom att omfatta 8 500 soldater, 450 bepansrade personfordon och 250 artillerivapen, där enheter från flygförsvars-styrkan, luftburna trupper, kaspiska flottiljen och Svarta Havsflottan, täcker manövrarna ett brett område inklusive Krasnodar och Rostovregionen såväl som Nordossetien Tjetjenien.

Medan växande signaler om islamsk militans i Nordkaukasus i viss mån kan förklara logiken i övningarna, är ett uppenbart mål att demonstrera rysk eldkraft för att hindra varje äventyrlighet då det gäller Georgien gentemot utbrytarregionen Abkhazien och Sydossetien.

Helt klart lämnar inte Moskva något åt slumpen och svarar upp mot Natoövningarna i Georgien i maj, den som president Medvevev kallat en provokation. ”Ryssland har inte bjudit in Natos observatörer till Kaukasus-2009 års krigsspel. Det är inte nödvändigt att nämna den massiva skepsis som råder bland västliga analytiker, vare sig det gäller ‘den nollställda’ USA-ryska relation som Obama lovat och i april båda presidenter skrev under, då de möttes i London vid sidan av grupp20 mötet

Tänk att under rådande omständigheter detta ändå kunnat inledas. Ryska politiska analytiker är ännu mer skeptiska. Sergei Kasaganov, inflytelserik ordförande för det ryska Utrikes- och Försvarsrådet, känner av hur underströmmen av ‘nollställning’ är ‘extremt känslig’.

På den ryska sidan finns ännu mer skepsis, eftersom Ryssland inte kunnat se några verkliga steg i USAs politik och tror det mesta är av kosmetisk natur. Karagav tillade att den ryska känslan är, att ‘USA inte är villig att göra någon verklig förändring i sin politik’ i frågor om NATOs expansion eller Pan-europeisk säkerhet. En rapport som släpptes under veckoslutet i Moskva underströk just, att en enda återställning inte hjälper i det USA-ryska sammanghanget, utan det krävs en fullständig ‘omkonfigurering’.

En lek med ord? Inte direkt. Under tiden har amerikanska analytiker sina egna klagolåtar om Ryssland-i denna återupplevda känsla av rysk stolthet och ihållande tuppig självsäkerhet, också aggressivitet, som samtidigt under mer än åtta år varit kombinerad med paranoia, osäkerhet och USAs Statsdepartement. Det som utan tvekan kommer fram nu är, att man inte väntar sig något genombrott utifrån detta Moskvamöte. Men varför i så fall, genomför då Obama detta ‘arbetsmöte’?

Kollektivt engagemang
Washington har ett pressande behov av att särskilt engagera Ryssland i selektiva frågor. Man håller fram en morot så att Moskva skall kunna gå med på vissa steg som Washington har på sin checklista. Då finns en möjlighet att genomföra överenskommelser så att bekantskapen kan röra sig i en mer positiv riktning under kommande perioder.

Kort sagt, Obamas knapptryckning under Moskvamötet är i sig tveksam, medan löftet att göra detta finns kvar på bordet. Som en ovanligt tuff dörröppnare under Obamas besök, gjorde Michel Mac Faul klart, att USAs president inte hade några illusioner om den gäspiga delade meningen ‘mellan de båda länderna’.

Han sa att ryska officiella ser världen som ett nollsummespel. USA betraktas som motståndare…och man tror att det första målet för Väst är att ‘försvaga Ryssland, omringa Ryssland, göra handlingar som gör dem själva starkare och Ryssland svagare.’

Och han tillade att Obama mycket explicit kommer att uttrycka USAs nationella intressen i sådana frågor som NATOs expansion. ‘Vi kommer mycket uppriktigt att tala om det… och därefter ser vi om det finns något sätt att få Ryssland att samarbeta om saker vi definierar som egna nationella intressen.’

De ‘saker’ Mc Faul nämnde var av huvudsakliga amerikanska nationella intressen kan i stort sett betraktas som tre huvudfrågor i Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll med Ryssland, den iranska situationen och kriget i Afghanistan. Men det är heller inte säkert att dessa är särskilt möjliga att genomdriva.

De ”ting” som McFaul nämnde som viktiga för USAs nationella intressen är i grunden tre prioriterade områden inom Obamas utrikespolitik: strategisk vapenkontroll med Ryssland, situationen runt Iran och kriget i Afghanistan. Det är emellertid inte säkert att dessa heller är helt ”dubbla” frågor. Det förklarar till viss del förmötets imponerande karaktär från båda sidor.

Vid det här laget är det helt klart så att allvarliga blockeringar kan uppstå på vägen mot förhandling om ett nytt kärnvapenkontroll-avtal som ersättning för STARTavtalet som går ut den 5 december.

Ryssland motsätter sig kraftigt det planerade uppbygget av ett missilförsvarssystem inne i Centraleuropa och USAs långsiktiga planer på att bygga ett globalt system. Frågan är då inte vad Missilförsvarssystemet egentligen handlar om från ett tekniskt perspektiv, utan vad det kan komma att bli, då USA uppgraderar teknologin till nära 100% noggrannhet.

Ett effektivt missilförsvarsystem underminerar i grunden kärnvapenpariteten mellan de båda stormakterna och tippar över den strategiska balans som har varit kvar under mer än sex årtionden och klämt in den till USAs favör. Men det är omöjligt för Obama att helt och hållet göra sig av med USAs  missilförsvarsprogram.

Som bäst kan han fördröja det i två, tre år (som i vilket fall nu är garanterat på grund av USAs finansiella kris). På samma gång har en fnurra nått upp till ytan om det som kallas ‘returpotential’. Något som USA önskar behålla, även då man kommit överens om att reducera antalet kärnvapen. Det betyder, att USA vill behålla de säkrade omkring 4000 kärnvapen man lagrar och dessutom ha kvar sina 1200 uppskjutningsramper (markbaserade och från U-båt, ballistiska missiler och strategiska bomber) som del av sina konventionella styrkor för att utnyttjas i krig.

Ej oväntat håller Ryssland inte med. Man fruktar helt enkelt en stor dubbel nackdel i form av egna mycket mindre kärnvapenlager och missiler, eftersom deras ‘returpotential’ är mycket svagare. Det betyder att den föreslagna kärnvapenreduktionen kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. Med USAs väldiga fördel i sina konventionella styrkor, är det i den nukleära arsenalen som Ryssland räknar med att kunna upprätthålla en övergripande militär strategi.

Detta betyder, att den föreslagna kärnvapenminskningen endast kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. På samma gång saknar Ryssland  resurser att själv bygga upp ett kärnvapen-missilförsvar. Ändå har man där dragit en röd linje både till USAs installation av missilförsvarssystem i Europa och till NATOs expansion. Rysslands Nationella SäkerhetsStrategi till år 2020, som den 12 maj avslöjats för världen, säger att: Potentialen att upprätthålla en global och regional stabilitet kommer att kraftigt begränsa placeringen av delar av USAs globala missilförsvar i Europa…

Det som inte är acceptabelt för Ryssland i dessa planer, är att NATO-alliansen avancerar sin militärinfrastruktur till Rysslands gränser och försöker lägga till globala funktioner, något som helt går emot internationell lag, vilken förblir dess definierande faktor i relationerna med NATO.

Det är inget tvivel om att Moskvamötet i nästa vecka kommer att föra fram någon slags ‘framgång’ -troligast en ‘rapport’ – i förhandlingar som skall leda till en ny kärnvapenkontrollpakt. Möjligen, kan även ett ramverk för nytt avtal komma att kungöras, då det är brukligt för de USA-ryska mötena, att nya avtal kungörs, eftersom man brukar producera vissa resultat. Men ett slutligt avtal kan ändå bli fördröjt.

18 maj, 2009

Ärkebiskop Hammar om ‘Det religiösa våldets rötter’ – Thage G och Anders F om Afghanistan

 

 

 

Fredsrörelsen på Orust seminarium 16 maj om det religiösa våldets rötter i sammandrag- Ingrid Ternert

 

Det finns inga eviga heliga skrifter. Allt förändras – även tolkningen av dessa. Och i våra religiösa traditioner finns både plus och minus – i förutsättningen för religionen och tolkningen av skrifterna, också av deras destruktivitet. För både plus och minus finns i våra religiösa traditioner. Det har också funnits våldsliga inslag.

 
Risken är att vi ser våra ideal som ‘oföränderliga’. Våld mot kvinnor är t.ex ett strukturellt våld inom patriarkatet och hierarkin. Vi ser dessa våldsamma metaforer för manlig dominans och det vårdande, barnafödande som kvinnligt. Detta har inom kristendomen verkligen avslöjat den mänskliga historiska traditionen.

 
Men vi skall inte tro att våra bilder av Gud är detsamma som Gud. Vi översätter och ansvarar för vår egen översättning av metaforen för Gud. Som Paulus i Bibeln då han säger ‘ni skall älska era fruar som ert eget kött’. Samma gäller sexualiteten. 1700 talet under slaveriet, ‘älska era slavar som era egna’. Under 1850talet började tvivlet.

 
Nu gäller det vapenproduktion och vapenhandel. Det är idag det viktigaste. Under 300 år har den kristna traditionen varit pascifistisk. Men under Konstantinopels statliga dominans med sin armé blev det plötsligt komplicerat. Idén om ett rättvist krig började utvecklas. Så kom detta med en rättvis plats. Vi måste alltså också ta med religionen, och detta är något som politikerna inte förstår.
 

Dualismen ont-gott utesluter dialog. Det gäller istället att gå utöver dialog till en dialog-praktik. Före kristendomen rådde tillhörighet – inte uteslutning och detta gällde från Egypten till Indien. Tidigare i förhistorisk tid före kristendomen under kvinnlig hegemoni, rådde i Indien tillhörighet och tolerans. Varje grupp hade ett objekt för avgudning. Idag står hinduer mot muslimer och det råder samtidig uteslutning.

 
Idag är religionen enda ‘hoppet’ för utvecklingsländer. Men man måste fortsätta diskutera förutsättningarna för en fred som gäller oss alla. Religion utnyttjas idag för våld, som en ursäkt för att utnyttja och kontrollera folk. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats frambringa likhet för alla medborgare. ‘Not just fellow humans but also fellow living things’.

 
Hur är människan ansvarig för att med fortsatt andlighet kunna säga att det gäller att vårda jorden ELLER dominera? Discovery OR destruction? Hur kan det annars bli fred mellan människor? Miljökrisen där Himalayas isar smälter och får till följd att källorna sinar och två miljarder människor tvingas på flykt? Då miljoner människor tvingas röra på sig?  Äga, eller annat tänkande? Gud eller Mammon? No future without a future for everybody.

 
Nu är religionen det enda ‘hoppet’ för utvecklingsländerna och man måste fortsätta diskutera förutsättningar för fred för oss alla. Religion kan utnyttjas i våld, som ursäkt för att utnyttja och kontrollera folket. Ett religiöst samhälle har aldrig lyckats producera likhet för alla. ‘Not just fellow humans but fellow living things.’ Hur är t.ex människor ansvariga för miljökrisen?

 
Att dominera över ELLER vårda jorden? ‘Peace with everything living’ innebär fred med allt levande – relationen mellan oss och världen. Hur blir det annars fred mellan människor? Miljökrisen – två miljarder människor utan vatten från Himalaya? Tiotals miljoner människor som måste sätta sig i rörelse? Äga? Eller annat tänkande? Gud eller Mammon. No future without a future for everyone.

 

SvD Brännpunkt Thage G och Anders Ferm 17 maj 2009

Om att dra bort de svenska trupperna från Afghanistan, ett fattigt land och djupt religiöst land som heller aldrig blivit besegrat

 

Efter åtta års krig reses nu frågan om Afghanistan är förlorat. Uppgivet konstateras att Afghanistan är långt från fred och demokrati, att talibanerna fortfarande är obesegrade och att det är tveksamt om kriget kan vinnas. Äntligen ställs också frågan om Sverige ska dra sig ur kriget. En opinionsundersökning nyligen visade ett klent stöd för deltagande i kriget.

 

Om Afghanistan ska gå förlorat eller ej avgörs av vilken väg de väljer som för kriget. Väljer de fortsatt krig eller ansträngningar för fred? Det går inte att bortse från Afghanistans historia. Mot inkräktare och utländska trupper har afghanerna alltid hållit samman. Misstron mot den utländska militära närvaron i landet är stor idag.

 

Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Kriget har inte löst några problem, bara skapat nya. Läget i landet är nu värre än när kriget började. En ny väg måste väljas för att hjälpa landets befolkning till fred och nationell försoning. Allt fler börjar inse detta.

 

I det läget borde det vara ett självklart beslut av Sverige att dra sig ur kriget och ersätta det militära engagemanget med stora insatser för återbyggnad och välfärd. Men det har gått prestige i de politiska partiernas inställning i frågan. Det är svårt att ändra uppfattning.

 

En möjlighet att hjälpa riksdagspartierna ur dilemmat vore att i en folkomröstning fråga folket direkt om Sverige ska föra krig i Afghanistan. Vem skulle kunna vara emot att svenska folket finge avgöra en så viktig fråga som krig i ett annat land? Vilka skäl framförs idag för att fortsätta Sveriges militära engagemang i Afghanistan?

 

Man säger att vi bör stanna för att ge USA:s nye president en chans. Det är inget bra argument om man vill välja en ny väg efter krigets misslyckande. Obama har fattat beslut om 21000 fler soldater och han har utlovat ytterligare 13000. Han har av inrikespolitiska skäl svårt att lägga om kursen. Det är tragiskt att USA har förlorat anseende i världen till följd av krigen i Irak och Afghanistan. Sprickan mellan USA och stora delar av världen har ökat dramatiskt till följd av dessa krig.

 

Den omfattande misstron och fientligheten mot USA har skadat det internationella samtalet och försvårat arbetet att lösa konflikter på fredlig väg. Utan USA går det internationella samarbetet i stå. En del tycker att vi bör stanna i Afghanistan av humanitära skäl.

 

Men Sverige är i Afghanistan av rent militära skäl. Sverige deltar i en krigsinsats. Vi har inga fredsbevarande trupper i Afghanistan. De svenska soldaterna är fredsframtvingande stridsutrustade soldater för strid. De är beredda att döda.

 

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och behöver gigantiska humanitära insatser. Men borde vi då inte använda svenska folkets pengar till sådana? I år bränner Sverige över en miljard kronor på den rent militära insatsen.

 

Till detta kommer ytterligare miljarder för de så kallade C-17-planen, som ska transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till kriget. Tänk vilka möjligheter att hjälpa Afghanistans lidande folk som Sverige försitter.

 

Efter åtta år av meningslöst krig krävs andra lösningar än våld. Allt fler länder, dess generaler och politiker, börjar inse att det inte finns några militära lösningar. Lösningarna måste vara fredliga och politiska. Afghanistan behöver enorma civila insatser i form av infrastruktur, skolor, sjukhus, vägar, brunnar. Det behövs humanitär hjälp, sociala program och utbildningsinsatser, inte minst för landets kvinnor. Här skulle Sverige kunna spela en roll.

 

Det finns inte någon lösning på Afghanistankonflikten om man inte talar också med talibanerna. När man för fram den uppfattningen blir man ofta beskylld för att vara naiv, okunnig, ointernationell.

 

Men talibanerna tycks nu vinna fler anhängare i Afghanistan, troligen inte därför att folket tycker om talibanerna utan för att man tycker ännu sämre om de utländska trupperna och deras vapen.

 

Vi måste inse verkligheten. Den som inte vill förhandla om fred med sin motståndare dömer sig själv till krig.En svartvit bild odlas i Sverige om Afghanistan. Den svenska opinionen serveras påståenden om att det är talibanerna som orsakar alla eller de flesta civila dödsoffer. Man talar om talibaner som mördar kvinnor och barn. Men USA:s och Natos bombningar dödar också.

 

Det har vi nyligen fått hemska bevis på i byn Gervani med många döda.USA:s och Natos bomber dödade förra året över 2000 civila. Vid ett enda tillfälle i Azizabad dödades 91 oskyldiga afghaner av amerikanskt bombflyg. Av dem var 76 kvinnor och barn.

 

Vem är den verklige fienden i Afghanistan? Vem och vad ska USA, Nato och Sverige besegra? Fattigdom och nöd, okunskap och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare och deras landsmän genom att bomba deras byar och hem.

 

Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter för generationer framåt. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste ges en framtid. Det är de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna som ska angripas. Inte de människor som är de drabbade.

 

Sverige har dragits allt längre in i detta krig. Den svenska truppnärvaron var år 2005 under 100. Nu är det 500 med fullmakt för regeringen att öka till närmare 900! Det har skett en förskjutning i värderingarna i Sverige under de senaste årtiondena. Om någon under Vietnamåren på 70-talet hade sagt att Sverige i början på 2000- talet skulle föra krig tillsammans med USA och Nato i ett asiatiskt land hade den personen fått beteckningen galen.

 

Men nu är vi där i galenskapen. Det har gått ordentligt utför med Sveriges internationella fredsarbete. Sverige måste nu på nytt bli ett land som är känt för sitt envisa värnande om en internationell rättsordning, om freden och den fredliga konfliktlösningen. Det är nedbrytande att tro att krig och militära operationer är lösningen på konflikter. Några måste ha modet att säga att fred går före krig. Det är där Sverige hör hemma

 

THAGE G PETERSON

riksdagens talman 1988–1991, försvarsminister 1994–1997

ANDERS FERM

Sveriges FN-ambassadör 1983–1988

30 april, 2009

Bistånd till krig? De nya svenska insatsstyrkorna och biståndet

 

 

Fattigdomsbekämpning har varit ett prioriterat svenskt biståndsmål, det är det inte längre. Istället talas det om en ny inriktning för biståndet och svenska regeringsrepresentanter agerar internationellt för att göra det möjligt att föra över biståndsmedel till militära insatser för att dessa ska kunna bekostas ur biståndsbudgeten

 

 

Sverige deltar i fredsfrämjande insatser under Natobefäl i till exempel Afghanistan. Där har svenskt biståndsarbete sedan decennier rönt stor uppskattning. Den fråga man ställer sig är hur bilden av Sverige påverkas genom vårt deltagande i den Nato-ledda militära insatsen.

 

 

Det var utgångspunkten för det projekt som genomfördes 2008. Inbjudna experter belyste frågan ur olika perspektiv till två olika seminarier. ”Det svenska insatsförsvaret – en insats mot världsfattigdomen?” och ”Svenska insatsstyrkor och bistånd – komplement eller på kollisionskurs”. Intrycken därifrån är samlade i denna skrift, men materialet har också kompletterats utifrån de frågor som väcktes

 

 

Projektet ”Svenskt insatsförsvar och bistånd” utgick från frågan hur och om det gick att se det nya insatsförsvaret i relation till en reformerad biståndspolitik. Vad är det som förändrats och hur går det att förstå förändringarna på dessa områden om man sätter dem i ett internationellt perspektiv, det vill säga vilka strömningar som råder inom sammanslutningar som FN, Nato och EU?

 

Krishantering

I och med det kalla krigets slut förändrades det säkerhetspolitiska läget i världen. Det har lett till att försvarsalliansen Nato omdefinierat sitt uppdrag. Från att ha varit en försvarsallians begränsad till medlems-ländernas territorier är nu krishantering ett av de viktigaste uppdragen vid sidan av kriget mot terrorismen.

 

 

På USA:s initiativ beslöt Nato i november 2002 att skapa en Nato Response Force (NRF) för att kunna gripa in i olika konflikter var som helst i världen. Styrkan sågs också som en driv-kraft i Natos militära omvandling.

 

 

År 1991 antog Europeiska Unionen Maastrichtfördraget med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

 

 

Västeuropeiska unionen, VEU, pekades ut som EU:s militära dimension, som skulle försvara unionens värden och intressen internationellt. VEU skulle verkställa EU:s militära krishantering. 1997 införlivades VEU i EU:s ramverk.

 

 

Mellan VEU och Nato fanns redan då täta band, de betecknades som ”separerbara men inte separata”.I likhet med Nato beslöt EU 2003 att skaffa stridsgrupper (13 battlegroups) som med kort varsel skulle kunna sättas in i olika konflikthärdar.

 

 

Sverige ledde en sådan stridsgrupp, den nordiska bataljonen, under första halvåret 2008. I Sverige omorienterades gradvis försvaret efter Sovjetunionens kollaps – från att ha varit ett invasionsförsvar, det vill säga uppbyggt för att kunna möta en militär invasion från Sovjetunionen, till att bli ett insatsförsvar mer inriktat på internationella insatser.

 

 

Regeringen antog i mars 2008 en ”Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet”. Där står bland annat att det i förlängningen hand-lar om att främja vår nationella säkerhet och svenska intressen. ”Den övergripande målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser.”

 

 

I strategin ingår att ha ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar. Sverige följer således Natos och EU:s prioriteringar av krishantering och poängterar i den nationella strategin, liksom i utrikespolitiska deklarationer i riksdagen, samarbetet med USA, Nato och EU.

 

 

”Sverige ska vara en internationell aktör och fullt ut ta vara på det multilaterala systemets möjligheter.”Militariserat bistånds-samarbete mellan militära och civila aktörer i fredsfrämjande insatser har alltid funnits. Men den civil-militära samverkan som nu utvecklas är något helt annat.

  

 

28 april, 2009

Skulle inte Federal Reserve skrotas?

Filed under: ekonomi,nedrustning,nya,USA — ingrid @ 00:02

 

 

 

 

av Patrick J. Buchanan
”Federal Reserve utgör den enskilt största orsaken till den kris vi idag har framför oss,” skriver Woods,  och ”mer dollar har skapats mellan åren 2000 och 2007 än under republikens hela livstid.”

 

…Hoover gjorde det Obama gör idag. 1932 slet Franklin D Roosevelt, FDR, president Hoover i stycken för att han regerat över ”den största spender-administrationen i fredstid under hela vår historia.” Medarbetaren John Nance Garner anklagade Hoover för att ”leda landet nerför vägen till socialism.” 

 

‘Cactus Jack’ hade rätt.
Förskräckt över det monster som nu ger Ben Bernanke sömnlösa nätter–deflation, fallande priser- -beslutade FDR att förstöra skördarna, slakta svinen och affärskartellerna, sänka produktionen och stabilisera priserna.

 

FDR hade misstagit sig på följderna av depressionen–fallande priser–för att utgöra dess orsak. Priserna har helt enkelt återvänt dit de hör hemma, i en fri marknad som ett första steg i sitt tillfrisknande.

 

Obama återupprepar Hoover och FDRs misslyckade politik, med att vägra låta prisena falla. Obama försöker få upp huspriserna och Bernanke går in med sitt pengaflöde för att rädda bankrutta banker och företag. Detta skapar i sin tur en ännu större spekulationsbubbla, vilken kommer att brista.

 

Den största myten är, skriver Woods, att andra världskriget kom att avsluta den stora depressionen. Han citerar i sammanhanget Paul Krugman:”Det som räddade ekonomin och ‘the New Deal’ var projektet för enorma offentliga arbeten, känt som det andra världskriget, vilket till slut kom att stimulera ekonomin i överensstämmelse med behoven.”

 

Denna Nobelpristagares analys, skriver Woods, är ett ”fördummande och bisarrt missförstånd av vad som verkligen hände.” Utan tvekan minskar arbetslösheten då 29 procent av arbetsstyrkan befinner sig i de väpnade styrkorna och deras jobb tas över av äldre män, kvinnor och tonåringar med liten arbetserfarenhet.

 
Men hur kan en ekonomi växa 13 procent, som ekonomerna påstått, om det finns ransonering, brist överallt, fallande produktkvalitet och ingen möjlighet att köpa hus och bilar, dessutom med en lägre arbetsvecka? Då gräddan av arbetsstyrkan befinner sig i läger eller militärbaser eller stormar stränder, seglar skepp, flyger plan och marcherar med gevär, hur kan då den verkliga ekonomin blomstra?

 
Däremot 1946, året som ekonomerna förutspått skulle hamna i en efterkrigsdepression genom fallande regeringsutgifter med två tredje delar. 1946 visade sig istället ge den största uppgång i USAs hela historia.

 
Varför? Därför att den riktiga ekonomin producerade vad folk verkligen behövde: bilar, TVapparater och bostäder. Affärerna svarade upp mot vad konsumenterna ville ha, inte regeringens larmande styrt av män i egenskapen årets dollarnän, vilka själva önskar sig flygplan, tanks, gevär och skepp att spränga saker i luften med.

 

”Federal Reserve utgjortde den enskilt största orsaken till den kris som öppnades inför våra ögon. Och mer dollar skapades mellan åren 2000 och 2007 än under resten av republikens historia”, skriver Woods idag.

 

Efter 9-11, behöll Federal Reserve sina låga räntor — på ett år så låga som 1%. Pengar flödade in i hus-och aktiemarknaden. Och bubblan brast 2008. Idag expanderar åter penningmängden, nu för att rädda oss från den kris som uppstod på grund av den förra expansionen.
 

 

 

Övers

Ingrid Ternert

14 april, 2009

Vad vi behöver är en ny svensk fredsrörelse, en som återigen är på marsch!

Filed under: Fred,Kärnvapen,NATO,nedrustning,nya,Ryssland,Sverige,USA — ingrid @ 23:48

 

 

 

Vad vi behöver är en ny svensk fredsrörelse, inte upprustning skriver Ann Charlott Altstadt i Flamman

 

Nato firade 60-årsjubileum förra veckan och protesterna blev våldsamma utanför Strasbourg. Det svenska Nato-motståndet har dock minskat från 48 till 41 procent det senaste året, enligt SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. Statsvetare Ulf Bjereld tolkade svenskarnas attitydförskjutning som en effekt av kriget i Georgien. (DN debatt 09-04-04)

 

Men bakom det mer positiva förhållningssättet döljer sig inte bara rysskräck, utan ett allvarligt demokratiproblem. Den svenska Nato-debatten är inte bara stendöd, den har aldrig funnits. Den svenska militära alliansfriheten ligger fast skriver Bjereld, och det tror också det svenska folket, trots att begreppet försvunnit ur försvarspropositionen och trots att Sverige spelar en alltmer aktiv roll i Kalla kriget II.

 

Zbigniew Brzezinski, säkerhetspolitisk rådgivare åt både Jimmy Carter och Barack Obama, formulerade 1997 den amerikanska strategin för världsherravälde i The Gran Chessboard – American Primacy and Its Geografic Imperatives, det innebär bland annat kontroll över Eurasien och dess naturtillgångar genom omringning.

 

Under 2009 kommer Nato och amerikanska militära styrkor (EUCOM) också att genomföra övningar för att etablera ett järnstaket runt den ryska intressesfären. Linda Åkerström, politisk sakkunnig på Svenska Freds, visar i Säkerhetspolitik för en ny tid att denna strategi inte är främmande för svenska militärer.

 

I Försvarets perspektivplanering (2007) finns i hemliga bilagor scenarion beskrivna,  där svenska soldater strider med EU och USA för att säkra Mellanösterns oljetillgångar och där Norge och Ryssland hamnar i väpnad konflikt om Arktis.

 

Nato-övningen Loyal Arrow utanför Luleå i juni är inte bara exempel på omringningsstrategin utan på vår försvarsmakts dolda agenda.

 

Det är inte Partnerskap för fred utan en riktig Natostyrka som ska träna interoperabilitet i Arktisområdet, det utan att ens vår riksdag blivit informerad i förväg. I operationen ingår antagligen att öva lastning av kärnvapen på amerikanska stridsflygplan.

 

Men hur många svenskar tänker på att Nato har ett kärnvapenparaply utspänt över Europa?

Och hur många har hört talas om NEAT, Norheuropean Airspace Testrange? Ett jättelikt luftområde över Norrland, i storlek jämförbart med Danmark. Där bland annat UAVsystem testas, satellitstyrda obemannade stridsplan.

 

År 2002 utvärderades exempelvis i en Nato-rapport testflygningar av ett UVA-system som svenska försvaret genomförde tillsammans med israelisk militär och dess statliga försvarsindustri, kanske samma typ av förarlösa bombplan som spridit terror och död över Gaza (eller de USA utnyttjar när de bombar afghanska byar på gränsen till Pakistan anm IT)

 

Trots Zbigniew Brzezinskis nya paroll – att USA ska leda istället för att dominera – får vi inte glömma att målet fortfarande är geopolitisk kontroll. Det är lätt att ryckas med när Barack Obama agerar karismatisk fredsduva, men en av hans sponsorer genom familjen Crown var General Dynamics, en av världens största vapentillverkare.

 

Han vill trappa upp kriget i Afghanistan, men om talibanerna ska desarmeras borde USA och Nato istället skicka arméer av sjukvårdspersonal, jordbrukstekniker, lärare och andra biståndsarbetare. Om militärbudgetarnas astronomiska summor istället användes för konfliktförebyggande åtgärder skulle vi leva i Utopia redan i morgon.

 

I Tjeckien föll regeringen bland annat på grund av det massiva protesterna mot att landet skulle bli en del av Natos missilförsvar.

 

I en motion förra veckan krävde Vänsterpartiet, att Sverige ska lämna det djupgående militära samarbetet med Nato. På 1950-talet stoppade fredsrörelsen en svensk atombomb, på 1980-talet demonstrerade tusentals människor för ett kärnvapenfritt Europa.

Vi behöver inte upprustning utan en ny svensk fredsrörelse, en som återigen är på marsch

6 april, 2009

A:et i NATO står inte för Afghanistan

Filed under: Fred,Kärnvapen,NATO,nedrustning,nya,Ryssland,USA — ingrid @ 17:21

 

 

 

 

av Laura Flanders

Det är en märklig tanke att framtiden för NATO, North Atlantic Treaty Organization, är förlagd till Afghanistans bergstrakter.

 

Men den amerikanska presidenten och den brittiska försvarsministern fick på detta viset till det under NATOs 60-årsdag under veckohelgen i Strasbourg.

 

Den brittiska försvarsministern John Hutton, liksom Obama, försöker övertyga sina motparter i NATO om att de skall skicka mer trupper till Afghanistan. Faktum är att han talade om för BBC kvällen innan mötet skulle äga rum, att kriget i Afghanistan är en konflikt ämnad för NATO under denna del av 2000-talet. Samma budskap levererade Obama.

 

Kommer man att ta till sig det? Det beror på hur mycket historiens vingslag blandar sig med festligheterna..

 

Då NATO bildades för 60 är sedan, kunde man då inte tänka sig att ett halvsekel senare en definierad konflikt för NATOs del skulle kunna äga rum i Centralasien. NATO bildades 1949 för att försvara de västliga demokratierna mot ‘det skrämmande stalinistiska Sovjetunionen’.

 

Andrew Bacevich kommenterade nyligen i LosAngeles Times, att den bästa gåva som någon amerikansk president skulle kunna ha givit det amerikanska folket just nu, är ett riktat meddelande som säger att hans avsikt är att dra bort USA från denna allians.

 

”USA har gjort sitt jobb. Det är dags för Europa att ta sitt fulla ansvar för den egna säkerheten”. USA gör inte de europeiska staterna någon tjänst med att hjälpa dem att nå ut längre och överge sin försvarspolitiska hållning till att bli ett instrument för intervention.”

 

När det gäller försvarsfrågan satte förra året NATO igång med den verkliga fajten på den här kontinenten, och då gällde det den mellan Ryssland och Georgien, vilken resulterat i ett större bakslag än det i Afghanistan.

 

Fredsaktivister samlades i mängder utanför mötet i Strausberg och krävde USA bort från alliansen. De ville få slut på den helt och hållet. De största hoten mot Europa, menar de, är hoten mot ekonomin och miljön, där då den militära uppbyggnaden bara blir en otäck penningsugare. 

 

Vare sig man anser att organisationen borde försvinna eller USA borde det, finns det ingen mening med ett NATO i Asien. A:et står för Atlanten inte för Afghanistan.

 

Obamaadministrationens upprepade betoning på att förhandla fram ett nytt vapenreduktionsavtal med Ryssland har hälsats med entusiasm i Prag, liksom löftet han gav om att vilja arbeta för att övertyga länderna runtom i världen att gå ifrån sina kärnvapen i egenskap av att vara redskap för säkerhet och styrka.

 
”Som den enda kärnvapenmakt som utnyttjat kärnvapen, äger USA en moralisk förpliktelse att agera”, förklarade Obama i ett tal som åtminstone retoriskt kom att bryta med Bushadministrationens hårdföra ståndpunkter i kärnvapenfrågor.”Vi kan inte ensamma lyckas i denna ansträngning, men vi kan påbörja den.”

 

Olyckligtvis satte Obama sordin på jubiléet då han avslöjade att detta kunde ta lång tid: ”Målet kommer inte att snabbt kunna uppnås — kanske sker det inte under min livstid,” förklarade Obama. ”Det kommer att kräva tålamod och ståndaktighet. Men vi måste också komma ifrån de röster som säger att världen inte kan förändras.”

 

Och presidenten fick därmed festen att rätt mycket ta slut, då han sa att Förenta staterna kommer att ”gå vidare” med det centraleuropeiska missilförsvaret, vilket har framkallat en så stor opposition i Tjeckien och Polen.

 

Obama påstod att systemet är designat för försvar av Europa från en attack från Iran. ”Så länge hotet kvarstår från Iran, kommer vi att fortsätta med missilsystemet,” framhöll han. ”Om hotet från Iran elimineras, kommer vi att uppnå en starkare bas för vår säkerhet, och orsaken till det europeiska missilförsvarets kommer att avlägsnas.”

 

Men den linjen gick inte särskilt väl hem i Prag, där opinionsmätningar visar att ungefär 70 procent av de tjeckiska medborgarna är i opposition till missilskölden medan nyckelkomponenter har placerats ut i republiken.

 

Det tjeckiska parlamentet har vägrat att ratifiera en överenskommelse för att bygga denna missilsköld utanför Prag. Alltmedan Obama höll sitt tal, demonstrerade i närheten mängder av demonstranter klädda i vit skyddsutrustning, 

 

Från USA kom en blandad översikt av Obamas tal via Kevin Martin, ledare för Peace Action, den freds-och nedrustningsorganisation som spårar sina rötter till den gamla SANE kärnvapenkommittén och 1980talets rörelser för frysning av kärnvapen.

 

”President Obamas tal i Prag var viktigt så till vida att det kom att försäkra ledarskapet i USA i frågor om nedrustning av kärnvapen, frågor om USA-Senatens ratificering av Provstoppsavtalet, förhandlingar med Ryssland om traktat för förbud mot kärnmaterial och att stärka politiken för Ickespridning av kärnvapen,  vilka alla är nödvändiga för att avancera till en kärnvapenfri värld,” sa Martin.

 

Men, tillade han, ”President Obamas uttalande att den världen kanske inte kommer att uppnås under hans livstid är mycket nedslående. Obama både kan och måste initiera förhandlingar för att i global skala eliminera kärnvapnen.

 

Samtidigt innebär hans stöd till kärnvapenmissilförsvarsbaser i Polen och Tjeckien och en truppökning i Afghanistan att i samtliga fall röra sig i fel riktning.”

 

 

övers

Ingrid Ternert

10 december, 2008

Ofog med avrustakampanjen ett föredöme för Democracy Now!

Filed under: Fred,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,nya,Sverige — Etiketter:, — ingrid @ 03:09

     

 

 

 

AMY GOODMAN: We move on now to the peace protests that are taking place, yes, right here in Sweden. Institutions like the Nobel Prize have helped link Sweden’s international reputation to peace and reconciliation. But few people know Sweden is also one of the world’s top exporters of weapons. Sweden is among the world’s top arms exporters in per capita terms. Its clients include the United States and Britain, with shipments more than doubling since 2000.

 

Annika Spalde is an activist with Avrusta, which is called “disarm” in Swedish. It aims to stop Swedish arms exports to countries violating human rights. The group is part of the Swedish Christian peace network, Ofog. Annika joins me here in Stockholm. And we are also joined by another activist who will talk about her work, as well. Why don’t you introduce yourself? CATTIS LASKA: Well, my name is Cattis Laska, and I’m also part of the anti-militaristic peace movement Ofog. AMY GOODMAN: And “Ofog” means…? CATTIS LASKA: It’s an old word for “mischief” in Swedish, and it’s also meaning “disobedience” to power structures and, yeah, not obeying laws that we think are unjust.

 

AMY GOODMAN: I’d like to talk to both of you about your protest in October. Annika, why don’t you begin? What did you do? ANNIKA SPALDE: Well, since we feel that the peace movement has been working for so many years to stop these arms sales, which also violate our own guidelines, for example, that we sell weapons to countries at war and to countries who seriously violate human rights, and still these sales just grow bigger and bigger, so we feel that we, as ordinary citizens, have a responsibility to act then and to physically try to stop these weapons from being shipped off.

 

And so, apart from more traditional political methods, we also then use disarmament actions, which means that we, with an ordinary hammer, starts the disarmaments by disabling parts of weapons or weapons, so that they can’t be used to kill or hurt anybody. So then, in October, we went into two different factories in Sweden, both part of the old Bofors Company, which is now, one of them, owned by BAE Systems.

 

AMY GOODMAN: BAE meaning British Aerospace. ANNIKA SPALDE: Yes, Europe’s biggest weapons company. AMY GOODMAN: And Bofors is where Alfred Nobel actually established the weapons industry. ANNIKA SPALDE: It was, yes, in Karlskoga. AMY GOODMAN: Bofors, for our audience around the world, is spelled B-o-f-o-r-s, if you’re looking for it on a map. ANNIKA SPALDE: Mm-hmm. AMY GOODMAN: Yes? ANNIKA SPALDE: And the other group went into Saab, Bofors Dynamics, which is another company owned by—Swedish-owned, by Saab.

 

AMY GOODMAN: Well, Saab is interesting, because we think of Saab—well, General Motors owns Saab in the United States, the automaker, and Ford owns Volvo, another Swedish company. Both, they are trying to sell. But Saab here is not the automaker, because it was bought by General Motors, but just the weapons manufacturer? ANNIKA SPALDE: Yes. Saab now is Sweden’s biggest weapons manufacturer. And not all Swedes know that either. They do, among other things, the fighter jet, the Gripen, and also grenade launchers that we sell now to US, used in Iraq—

 

AMY GOODMAN: What are these grenade launchers called? ANNIKA SPALDE: —like the Carl-Gustaf and the AT4. And also a GPS-guided newly developed grenade called Excalibur. AMY GOODMAN: And these are used in Iraq. ANNIKA SPALDE: Yes. AMY GOODMAN: Are there soldiers in Iraq from Sweden? ANNIKA SPALDE: No, no. Sweden is not part of the war in Iraq. And most Swedes strongly—we’re strongly against the invasion of Iraq. AMY GOODMAN: But soldiers are part of the war in Afghanistan. ANNIKA SPALDE: Yes, in Afghanistan, they are.

 

AMY GOODMAN: So, specifically, I’d like you to talk about your actions. Cattis Laska, talk about what happened in October. What did you do? CATTIS LASKA: Well, we were an action group, a part of Ofog. And we went into two weapon factories at the same night. Two persons went into Saab Bofors Dynamics in Eskilstuna, where they make, for example, the AT4 and the Carl-Gustaf grenade launchers, and they disarmed about twenty Carl-Gustaf grenade launchers.

 

AMY GOODMAN: And when you say “disarmed twenty Carl-Gustaf grenade launchers,” what do you mean , “disarmed”? CATTIS LASKA: They disabled them so—well, to prevent them to being used in wars, so they can’t be used now. AMY GOODMAN: And what do you mean, “disabled”? How did they do this? CATTIS LASKA: They did it by using a hammer, making scraps inside the grenade launchers. AMY GOODMAN: They scraped inside of the grenade launcher?

 

CATTIS LASKA: Yeah, yeah. And so, it’s very important that—well, there’s very much details in those launchers, so they have to be perfect. So it’s enough just to scrape it to disable them. And then, me and another person went into the BAE Systems Bofors factory in Karlskoga. AMY GOODMAN: British Aerospace. CATTIS LASKA: Yes, and where we disabled some parts for Howitzers going to India. AMY GOODMAN: How did you do disable them?  CATTIS LASKA: We also used hammers to scrape and to, yeah, hammer them.

 

AMY GOODMAN: Have you gone to trial for this? CATTIS LASKA: Yes, the two of us going into British Aerospace Bofors had a trial in the beginning of November. But now it’s on appeal for another trial. AMY GOODMAN: And were you sentenced for that action? CATTIS LASKA: Yeah, we were sentenced to three months in prison and— AMY GOODMAN: Will you be going to prison soon? CATTIS LASKA: Well, first we will have the other trial and then probably we’ll be sentenced to prison again.

 

AMY GOODMAN: Annika, your role in all of this? ANNIKA SPALDE: Yes. We decided that I’d be outside at this night and having phone contact with both the groups and also receiving material that they filmed in Eskilstuna, which you can actually see on YouTube, for example, where they are disabling these grenade launchers, put that on our website. And then I met some journalists the day after, then later tried to go in myself—or I went in myself at BAE Systems, so to try and continue the disarmaments, but I was then arrested before I disarmed anything.

 

AMY GOODMAN: Did you tell the authorities yourself what you had done? This seems to be a tradition of Ploughshares activists in other countries, from the United States to Britain, is telling them, calling them up and saying you’ve done this. ANNIKA SPALDE: Yes, yes. I mean, we feel very strongly about nonviolence and openness, and we always tell exactly, yeah, what we have done and take responsibility for that. And those in Eskilstuna had the time, actually, to call the police when they felt they were ready with the disarmament work. And Cattis and Pelle were discovered before they had that opportunity. But that’s important for us, to take responsibility and also, in the following trials, to be able to argue our case, and with the goal of sometime having these laws changed that permit this exportation going on.

 

AMY GOODMAN: What is the response of the Swedish population? I think many people must be surprised listening to or watching you both today. I mean, we are going to see the celebration of the Nobel Peace Prize in honor of Alfred Nobel here in Sweden. And here you are, peace activists taking on what may surprise people to be the second-largest weapons exporter per capita in the world, Sweden.

 

CATTIS LASKA: Yeah, I think many people just doesn’t know about it, not—well, Swedish citizens doesn’t know about Sweden being one of the top ten largest arms producers in the world. But then, yeah, there’s also these laws that—yeah, that permit the weapons export and, yeah, stop people from protesting against it, because then they will get fines and be put into prison.

 

ANNIKA SPALDE: We have received a lot of support. We have this webpage where you can also sign an appeal, where it says that “I support these kind of nonviolent disarmament actions, and I see them as necessary in this situation.” And we have at least a couple of hundred people and several organizations who have signed that. And so, I think it’s—a lot of people feel that quite radical action needs to be taken, also with this government, because there will be, next year probably, a new proposal for new regulations, guidelines for the weapons export, which then risks to be much more liberal than those that we have today. So it’s important to act, we feel, also at this moment.

 

AMY GOODMAN: Your website? ANNIKA SPALDE: That’s http://www.Ofog.org. AMY GOODMAN: Spell it. ANNIKA SPALDE: Or it’s Avrusta.se, a-v-r-u-s-t-a-dot-s-e. AMY GOODMAN: And we will link to it at http://www.democracynow.org Annika Spalde, I want to thank you very much for being with us. And, Cattis Laska, thank you. We will follow your case and see what happens on appeal.

« Newer Posts

Powered by WordPress