Fredskoalitionen Göteborg

14 augusti, 2010

Kriget mot Irak- fem USApresidenter, fem brittiska premiärministrar, 30 år av falskhet och beräkning

Sparat under: FN, Irak, Storbritannien, USA, krig, olja — ingrid @ 04:02

av Felicity Arbuthnot

 ”Ut genom spegeln stirrar dom, imperialismens ansikte och internationella illdåd.” (W.H. Auden in 1939.) Nu i augusti för tjugo år sedan och med grönt ljus från Amerika, invaderade Saddam Hussein Kuwait.

Han hade trampat i den kanske största fällan i modern tid, som banat väg för två decenniers decimering av Irak och de okända, illegala bombningar med tidigare utrotade sjukdomar, vilka samtidigt betecknades som FN-sponsrat barnamord.
Anledningen till invasionen av Kuwait har av Storbritannien och Amerika sopats bort från faktaböckerna och serverats som en akt utförd av en grym och irrationell tyrann, som utgjort ett hot mot sina grannar.

För han har, poängterade de nådigt, attackerat och därefter kämpat ett åttaårigt krig mot Iran och exakt på månaden två år efter 1988 års eld upphör den 20e augusti, blev Kuwait invaderat den andre augusti 1990. 
Så  helt enkelt var det naturligtvis inte. Efter att USA fick den demokratiska Mossadegh-regimen i Iran att falla, något som föranletts av hans nationalisering  år 1953 av det Anglo-Iranska Oljebolaget (numera BP).

Efter två år av ekonomiskt härjande sanktioner, installerade USA istället Shah Reza Pahvlavi (vars grymma statspolis, SAVAK, hade tränats upp av general Norman Schwartzkopf senior, fader till ”Stormtrupps”general Norman Schwartzopf från 1991 års Gulfkrig, känd för att vid tiden för vapenstilleståndet ha deklarerat ” …Ingen enda kvar att döda…”
De för USA  fördelaktiga oljeavtalen från shahens tid kom naturligtvis åter att tas upp. Fem år senare, över gränsen till Irak, hade den brittisk-installerade monarkin blivit kastad över ända och den populära ledaren för det anti-brittiska upproret, Abdel Karim Kassem, börjat nationalisera landets västliga tillgångar. Det tog CIA just bara fem mer år att få honom avsatt.

Man plockade ut fel irakiska samarbetsmän, som det växande Baathpartiet med Saddam Hussein som vicepresident och växlade in på att nationalisera oljeindustrin. 

President Nixon och Nationella SäkerhetsRådgivaren Henry Kissinger la upp en plan tillsammans med Iran om att beväpna kurderna och genom dom försvaga den irakiska regeringen. Irak sattes upp på en lista med sponsorer av terrorism. Intressant nog kom Saddam i hemlighet med Iran, USA förutan, fram till en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse – och stödet till kurderna avbröts.
År 1980, året efter det att shahen hade blivit avsatt till de iranska gräsrötternas stora jubel, förklarade president Jimmy Carter i sin ”Carterdoktrin”, med andlös politisk arrogans, att USA äger ensamrätten till att intervenera i området kring Persiska Viken för att skydda de amerikanska oljeintressena.

Med (i stort sett) en politisk nick och blinkning från USA, invaderades Iran av Irak – där USA hjälpte båda sidor i ett krig, där ungefär en miljon liv gick till spillo, på samma nivå som Rwanda och Armenien, vilka var och en fått benämningen folkmord 

 
Irak upplevdes då mer som en sekulär buffert mot fundamentalistiska tendenser i Iran under Ayatollah Khomeni. Ironiskt nog är Irak idag i hög grad politiskt dominerat av  fundamentalistiska Iran-uppbackade fraktioner, vilka kommit dit med invasionen, förmodligen genom blind okunnighet om regionen från britters och amerikaners sida, från deras värdelösa ”diplomater”och ”MellanÖsternexperter”.

 
År 2002 vann Carter Nobels FredsPris. Hans CarterCenter slänger sig med- ”President Carter har varit engagerad för fred i MellanÖstern alltsedan hans tid i Vita Huset och i regionen företrätt mänskliga rättigheter, lag och ordning”, hängiven ”fred och rättvisa” och ”Kampen för fred.”

1984 gav president Reagan order om att dela hemliga underrättelser med Irak – och samtidigt Iran. Följande år hade överste Oliver North, han med Iran-Contras-affären,  informerat de iranska myndigheterna om att USA skulle hjälpa dem att störta Saddam Hussein.
Då följaktligen Irak hade verkat svagt i Amerikas ställföreträdares blodbad, ökade USAs militära hårdvara och annat understöd. Ett otroligt dubbelspel blev under decenniet ordningen för dagen. General Norman Schwartzkopf, Centcoms befälhavare på den tiden, intervenerade stillsamt med USAflaggade Kuwait-tankers. Även om man attackerade, skulle det se ut som en attack mot Förenta Staterna. USA började bomba iranska oljeplattformar.

 
Framgången vände för Irak och ett vapenstillestånd blev undertecknat i augusti 1988 – och USAs Center för Strategiska och Internationella Studier började omedelbart en två års studie om vad som kommit ut av kriget mellan Förenta Staterna och Irak.

Följande år, med mycket av Iraks unga ’stendöda…’ fruktansvärt sårade eller fängslade i Iran, och med dess flygstyrka nära bortsopad och landet finansiellt på knä, gjorde USA om sin KrigsPlan 1002 – uttänkt för att kunna stå emot en sovjetisk konfrontation. Krigsplan 1002-90 var riktad mot Irak som hade utsetts till det nya hotet.

 
Irak som behövt fylla på de miljarder dollar kriget hade kostat, tog nu upp problemet med Kuwaits påstådda systematiska ”glidborrning” under Irak/Kuwait-gränsen, in i Iraks Rumeilla oljefält, som enligt Irak hade tappats på olja värd miljontals dollar. Irak ville ha – och var i desparat behov av – reparationer.
Utan tvekan hade Kuwait under det åttaåriga kriget kommit att avsevärt flytta upp sina gränser norrut in i Irak och hade inkräktat med att uppföra sina egna bosättningar. Irak ville ta tillbaka sitt territorium. Dessutom hade Kuwait och Gulfstaterna, med viss uppbackning från Washington, manipulerat priserna på olja -till nackdel för ett hårt pressat Irak.

Irak ville dessutom förhandla med Kuwait om hyra för två öar, Warbah och Bubiyan, för att kunna få större tillgång till Gulfen, vilket också kunnat minska dess spänningar med Iran. Den lilla befolkningens i Kuwait uppbackning, med sitt befolkningstal mindre än det i Washington, vägrade man förhandling- ungefär som skedde 1975 och 1980.

 
Efter två års försök att lösa problemet med Kuwait, mötte Saddam Hussein USAs ambassadör i Irak, April Glaspie, sent i juli 1990. Eftersom spänningarna hade hårdnat vid gränserna , sa hon till honom-”Jag har en direkta instruktion från president (Bush den äldre) att söka bättre relationer med Irak.”

Hon uttryckte även Förenta Staternas ursäkt för en kritisk artikel om Irak av ‘American Information Agency’, med radiokommentarer som betecknats som ”…billiga och orättvisa.” Och hon tillade- ”President Bush …kommer inte att förklara ekonomiskt krig mot Irak.”

 
Hon fortsatte- ”Jag beundrar era extraordinära ansträngningar för att återuppbygga ert land. Jag vet ni behöver medel. Vi förstår det och vår mening är, att ni borde kunna få möjlighet att återuppbygga ert land.” (lite arrogant, typ patroniserande) Därefter- ”Men vi har inga åsikter om konflikter araber emellan, som er gränsdispyt med Kuwait.”
Hennes samtal följde på ett möte i april mellan Glaspie och president Saddam Hussein med fem USAsenatorer, Robert Dole, Alan Simpson, Howard Metzenbaum, James McClure och Frank Murkowski, vilka hade rest till Irak med president Bushs välsignelser, skenbart för att skapa bättre relationer och handelsförbindelser med Irak och en försäkran om att president Bush skulle gå emot varje förslag om sanktioner gentemot Irak.

 
President Hussein kommenterade senare till Glaspie att i vilket fall- ”Finns det inget kvar för oss att köpa ifrån Amerika förutom vete. Var gång vi vill köpa något säger de, det är förbjudet. Jag är rädd att ni en dag säger ‘Ni kan komma att tillverka krut av vetet.’ ” Svaret på invasionen av Kuwait var naturligtvis ett embargo,  unikt allvarligt,  utverkat på Hiroshimadagen den 6 aug 1990.

 (UNSCR 661). Alla tillgångar utomlands frös inne, oljeförsäljningen likaså, praktiskt taget all import i ett land, som hade importerat två tredjedelar av absolut allting (enligt råd från Förenta Nationerna (!) via deras FAO, Mat- och JordbruksOrganisation). Irak stod inför hungersnöd. Vid 1990 års utgång hade barnadödligheten fördubblats på bara fyra månader.

Dagen innan embargot hade införts förklarade president HW Bush ”Det som nu har visat sig är, att ingen verkar villig att acceptera någonting annat än ett totalt bortdragande av de irakiska styrkorna från Kuwait, och ingen nickedocksregim. Ingen av länderna hade intentionen att acceptera en nickedocks-regering i Irak, och den signalen går nu ut högt och klart till Irak.

Jag kommer inte diskutera med er vad jag tänker göra eller vad jag skulle kunna tänka mig göra, men dessa öron är vidöppna, det försäkrar jag .”

Artikeln fortsätter

övers Ingrid Ternert

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

7 augusti, 2010

USAs dolda specialstyrkor

Sparat under: Afghanistan, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, droger, krig, olja, terrorism — ingrid @ 21:19

3 aug Democrcy Now 
Amy Goodman- President Obama har lovat stora förändringar i det USA-ledda kriget i Irak.

Men den irakiska regeringen bemöter Obamas uttalande om att våldet i Irak skulle varit det lägsta på över ett år och säger att över 500 har dödats bara förra månaden.

Alltmedan Usas militär avfärdar dessa siffror och säger att 200 människor dödades under juli månad.

För vad som fortsättningsvis kommer att bli den utlovade truppneddragningen och det officiella slutet på USAs stridsuppgift i Irak har jag här i New York kontaktat Jeremy Scahill, Puffin Foundation, undersökande journalist som skriver för the Nation Institute och författare till ‘Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army’. Han bloggar för thenation.com

JEREMY SCAHILL Först av allt, vad president Obama gör är att införa den politik som redan legat på George Bushs bord då han lämnade Vita Huset. Detta är i realiteten Petraeus-Bushs plan för Irak. Så påståendet att Obama gör det bra i sin kampanj för löftet om att avsluta kriget, det är en slags lek med ord. I realiteten har han bara infört det som redan var USAs politik då han kom till Vita Huset.

Vad som är viktigare för folk att förstå, det är att när president Obama talar om hur kriget ska skiftas över till diplomaterna, då betyder det inte att han helt plötsligt lägger över förhandlingarna till pennfäktarna. Faktum är att utrikesminister Hillary Clinton förra månaden la fram en förfrågan till Pentagon om en otrolig ökning av Statsdepartmentets egen paramilitära styrka.

Vad Statsdepartmentet säger är, att om man tar bort alla dessa stridstrupper, då vill vi ha ersättare för dom. Clinton som går in istället för presidenten har alltså sagt att hon vill bannlysa Blackwater och andra privatarméer. Hon förfogar nu över vad som blir en radikal ökning av dessa privata militära styrkor och soldater i Irak.

USAs ambassadområde är i storleksordning åttio fotbollsplaner; det är lika stort som hela VatikanStaten. Vatikanen har ambassader runt hela världen. Vår ambassad är i Vatikanens storlek, men i Irak. Världens största USAambassad?

JEREMY SCAHILL: Det är den största ambassad som något land i historien har haft. Den är alltså en stad i sig. Och enligt Hillary Clinton kräver den mellan 6000 och 7000 privata säkerhetsvakter. För att nu sätta det i sitt sammanhang finns 4000 olika specialstyrkor förlagda i 75 länder runtom i världen. Det är Obamaregimens utplacering av USAs specialstyrkor. Hillary Clinton vill att 7000 stycken av dessa ska vakta USAs ambassad i Bagdad.

Statsdepartementet har också planer på att förändra en del USA baser till vad man kallar ‘evigt bestående placering’, EPPs.  Man ska alltså ha sådana utposter runtom i landet, och det viktiga är —ja det som är viktigt här är en nerskalad och uppborrad ockupation, Obamastilen, vilket gör det nödvändigt att ha ett ökat antal privatstyrkor.

Statsdepartementet frågar efter MRAPfordon, armerade fordon för Black Hawk-helikoptrar och dess paramilitära styrkor. Så ja, visst kan man säga att det officiella kriget är avslutat, men i själva verket fortsätter det så att säga genom bakdörren, då man tar in dessa paramilitära styrkor och klassar dom som säkerhetsstyrkor för diplomatändamål.

Vilket är vad Bush spelat med från allra första stund.

AG-  Och då det gällde nivån på våldet?

JEREMY SCAHILL: Det nuvarande våldet i Irak? Som du sa i introduktionen till detta avsnitt, hörde vi president Obama säga att våldet ligger på allra lägsta nivå. Iraks regering säger att det ligger på den allra högsta nivån sedan juli 2008, då 500 människor blev dödade. Faktum är att situationen i Irak just nu är lika osäker som den någonsin varit.

Man kan inte bilda en regering. Man har Ayad Allawi som har kontakt med CIA och anklagas för att ha dödat obeväpnade fångar. Tidigt i sin politiska karriär var han Baathparti-anhängare och en av Saddams toppersoner.  Och så har man Nouri al-Maliki, som varit en sorts nickedocka för USA. Dessa två, CIA-killen gentemot Vita Huset-killen, bedriver nu ett slags krig om kontrollen över Irak.

Den största majoriteten människor saknar en jämn tillgång till dricksvatten, till electricitet, till bensin, i ett av de rikaste, oljerikaste länderna i världen. Nivån på oljeproduktionen ligger just nu under Saddam-erans nivå. Och under Saddams Irak förekom USAledda försvagande sanktioner, vilka gick under beteckningen FNsanktioner.

Jag menar att Irak idag är rena katastrofen. Där förekommer ytterlig förödelse och en humanitär katastrof. Miljoner människor har förflyttats inom landet eller flytt till Syrien eller Jordanien. De flesta människor i Irak anser numera att det var bättre förr på Saddam Husseins tid. Du förstår—

AMY GOODMAN: Trots att dom inte gillade honom.

JEREMY SCAHILL: Nej naturligtvis inte. Men poängen då det gäller Irak är, att alla som varit i Irak under Saddams tid och sett människor få sina tungor avskurna för att ha sagt något, ni vet, negativt om Saddam Hussein, att om Irak säger man att det var bättre under Saddam, vilket är en förödande kommentar om USAs misslyckande med att göra något annat än att göra det värre i Irak.

AMY GOODMAN: Även tillgången till elektricitet i staden?

JEREMY SCAHILL: Javisst- alltså jag har tillbringat mycket tid i Saddams Irak, och du vet, det fanns föråldrade elledningar, men elektriciteten var rätt jämn. Nu i Irak fruktar alltså folk för sina liv hela tiden, om de så måste ut för att få tag på rent dricksvatten, att få tag på gas. Det har alltså förekommit en etnisk rensning i Bagdad, där sunnis och andra minoriteter drevs ut från staden. Alltså har det blivit en ytterst skamlig operation, en ytterligt skamlig operation.

AMY GOODMAN: De mer än $9 miljarderna i pengar…

JEREMY SCAHILL: O ja, väskor med miljontals dollar.

AMY GOODMAN: —borta

JEREMY SCAHILL: Ja ja, alltså—kom ihåg att på något sätt är detta en gammal historia— Irak har från allra första stund varit en pengagruva. Tonvis med människor gjorde sig genom detta till miljonärer. De fick all denna cash för att betala mutor. Vi kan också se det i Afghanistan. USAs skattebetalare ger ut massvis med pengar som ingen är ansvarig för över huvud taget. Jag tror det handlar om mycket större summor än vad vi ser just nu i Irak. Och där i Afghanistan betalar vi båda sidor i kriget.

Vi betalar alltså USAs styrkor—och ”vi” det vill säga Förenta Staternas skattebetalare —betalar alltså talibanerna, för man måste betala mutor i Pakistan och i Afghanistan för att få dit USAs militära leveranser till bekämpning av talibanerna.

Alltså, detta är otroligt. Irak och  Afghanistan, de är mycket lika på det sättet. Vi kan få kris i det här landet—alltså utbildning, hälsovård, alla dessa problem vi brottas med just nu i Förenta Staterna—och så fattas $9 miljarder dollar i Irak. Och vem vet hur många miljoner som fattas varje månad i Afghanistan?

Ni har sett beskrivningen om alla dessa pengar som åker i lådor ut från Kabuls flygplats. Vad är det som händer? Hur kan det komma sig att Demokraterna inte reser frågan, inte gör det till en av de viktiga frågorna? Ungefär ett hundra av dessa—röstade mot att ge pengar till kriget. Varför röstar inte längre de andra demokraterna för det? Vilka är det som de här människorna representerar?

Då det gäller USAs specialtrupper som WikiLeaks avslöjat, så opererar också de i Afghanistan, Pakistan. De opererar i Afrikas Horn, Etiopien, Eritrea, Somalia. Task Force 373 var en styrka som framför allt jagade människor som var klassade som viktiga mål.

Man hade en lista på ungefär 2000 människor att jaga. Det har legat under Task Force 714 och nu under något annat, idag hemligt. Och dessa specialstyrkor har porträtterats av New York Times och andra media som någon slags permanent styrka, alltså Task Force 373. Det finns högar av liknande styrkor runtom i världen bestående av olika element ur USAs special-styrkor.

De kommer från särskilda paramilitära piloter ur 160th Aviation Night Stalkers. De kommer från Navy SEAL Team 6 eller från Delta Force. Och de agerar utifrån särskilda uppdrag. Vad vi nu har sett är att det i Afghanistan finns två krig som USA bedriver. Dels det som inbäddade journalister skriver om. Så finns det krig som specialstyrkorna för, vilket är det verkliga kriget—nattliga räder, insparkning av dörrar, mängder av dödade civila.

Mycket liten hänsyn till offren där dessa Specialstyrkor befinner sig, och mot vad man anser vara ett viktigt mål. Studier visar att för varje civil som USA dödat i Afghanistan, följer sex attacker månaderna efter denna attack. Vi ser retoriken om att spara civila liv – så jagar dessa specialstyrkor människor, dödar dom och bryr sig inte om några civila liv och döljer det i själva verket aktivt och utger falska pressreleaser. Man skyller på andra styrkor, då det i själva verket är de amerikanska specialstyrkorna.

Jeremy Scahill skriver för thenation.com

övers Ingrid Ternert

28 juli, 2010

USAs beslag av $ 9 miljarder från irakiska fonder

Sparat under: FN, Irak, Irak, Iran, USA, olja — ingrid @ 20:44

Revision visar att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar, som funnits i irakiska fonder. 

27 juli Washington Times

Revisorer fann att USAs Försvarsdepartement har rekord i fusk, då Pentagon inte helt kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar,  vilka man åren 2004 till 2007 tagit ur den särskilda fond som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Försvarsdepartementet har alltså inte kunnat redovisa 95 procent av de $9.1 miljarder i irakiska oljepengar, som USA tagit ut till återuppbyggnad av den krigshärjade nationen, enligt den utfrågning som släpptes i tisdags.

Rapporten kommer från USAs särskilda utredning om Iraks återuppbyggnad och ger en framtvingad insyn i det fortsatta släpphänta utnyttjandet av dessa fonder, inom ett land där människor klagar över bristen på basala nyttigheter som elektricitet och rent vatten sju år efter den USAledda invasion som störtat Saddam Hussein.

Revisionen fann att Försvarsministeriets släpphänta dokumentation gjort att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar man gjort av med åren 2004 till 2007 från den särskilda fond, som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Av denna summa på $8.7 miljarder dollar ”kunde Pentagon inte erbjuda någon som helst dokumentation, som skulle kunna underbygga vad man gjort av de $2.6 miljarderna.”

Fonderna är skilda från de $53 miljarder dollar som Kongressen avsatt till Iraks återuppbyggnad. Rapporten kommer vid en kritisk tidpunkt för Irak.

Trots de förbättringar i säkerheten som genomförts sedan år 2008, förekommer fortfarande bombningar på daglig basis, vilket ökar irakiernas frustration och rädsla och deras allt större trötthet på den nuvarande politiska kris — som många menar reflekterar att politikerna i landet är mer intresserade av sina egna intressen än av nationens.

Politikerna har efter de splittrande parlamentsvalen den 7 mars mött ett dödläge, där man inte varit i stånd att bilda en ny regering efter att premiärminister Nourial-Maliki, shiareligiös, tycks ha beslutat sig för att sitta kvar vid makten, alltmedan inflytelserika shia-partier helst skulle ha sett honom avgå.

Granskaren citerade ett antal faktorer som bidragit till att man inte har kunnat redovisa det mesta av de pengar Pentagon tagit ur Utvecklingsfonden för Irak, DFI. Man menar att de flesta av de organisationer som fått pengar från Försvarsdepartementet till de irakiska styrkorna, misslyckats med att redovisa sina pengar på det sätt som Finansdepartementet krävde.

Dessutom sa man, att ingen organisation inom Försvarsdepartementet har utsetts till att granska hur fonderna har redovisat sina medel.”Bristen på kontroll har gjort att dessa fonder varit utlämnade till ett felaktigt utnyttjande, där man upptäckt förluster,” fortsatte rapporten.

Översynen visar, att USA fortsätter att själv ta hand om cirka $34.3 miljarder dollar ur fonden, trots att den irakiska regeringen krävde, att man betalar tillbaka detta. Revisionen indikerar inte, att man har ansett det finnas belägg för att  bedrägeri skulle ha förekommit i utnyttjandet av fonderna.

Dessa DFI fonder inkluderar vinster från Iraks olje- och gasexport, tillika med infrusen irakisk egendom och överskottsfonder från det idag avslutade olja- mot- mat-programmet, som funnits under Saddam Husseins tid. Genom upprättandet av den provisoriska koalitionsmyndighet som kort efter USAs invasion år 2003 styrde Irak till mitten av 2004, kom ungefär $20 miljarder dollar att placeras på kontot.

Den irakiska regeringen gick med på att låta USA få en fortsatt tillgång till fonderna efter att CPA, den provisoriska koalitionsregeringen, blivit upplöst år 2004, men upphörde inte förrän december 2007.
 

övers Ingrid Ternert

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Sparat under: Afghanistan, Iran, Kina, Ryssland, USA, dollar, nya, olja — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran  i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett  slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog  fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det  gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

20 juli, 2010

Usa-ryska relationer i sladd – del 1

Sparat under: NATO, USA, ekonomi, nya, olja — ingrid @ 01:55


 10 juli 2010   

US-Russia reset on the skids
av M K Bhadrakumar

Med en lätt vändning av frasen fångade USAs utrikesminister Hillary Clinton kvintessansen av Förenta Staternas ”återställning” av sina förbindelser med Ryssland.

Under hennes vistelse i  Georgiens huvudstad Tbilis på måndagen under hennes femdagars, fem-nationers tur i östra Europa och södra Kaukasus, försäkrade hon för Georgiens ledarskap att USA ”kan promenera och tugga tuggummi samtidigt”.

Vad Clinton menat under det som kommentatorer beskrivit som en ”återförsäkringsresa”  till Rysslands grannar Polen, Ukraina, Azerbaijan, Georgien och Armenien- var att USA kunde fullfölja sin ”reset” med Ryssland och samtidigt ha kvar sitt partnerskap med dom.

Clintons hade under resan tre återkommande teman. För det första, Obama- administrationen offrar inte sitt inflytande över eller sin politik under denna post-sovjetiska era, för att förbättra sina relationer med Ryssland.

Philip Gordon, USAs biträdande utrikesminister i europeiska och euroasiatiska frågor,  sa att Clinton gett sig iväg för att ”återupprätta och visa att bättre relationer med Ryssland inte kommer på bekostnad av våra relationer med oberoende, självständiga länder som ligger nära Ryssland”.

För det andra, Clinton förklarade i närvaro av Georgiens president Mikhail Saakashvili iTblisi, att ”med respekt för Rysslands åberopande av en inflytelsesfär, avvisar Förenta Staterna detta rakt av. Vi lever i en tid då oberoende suveräna stater har rätt att fatta egna beslut om de organisationer man önskar ingå i, besluta vad som ligger i det egna folkets intresse och hur man betraktar sin egen framtid.”

För det tredje, USA kommer att fortsätta hävda sig i regionen, särskilt i Polen, Ukraina och Azerbaijan, som står mitt i ovanligt värmande band till Ryssland. Clinton tryckte också på pedalen om en politisk pluralism och ett demokratiskt överlämnande av makten under den postsovjetiska eran och inkluderade Ryssland i listan över länder där ”regeringar sakta krossar det civila samhället och den mänskliga andan”.

Clinton betonade att Washington skulle fortsätta finansiera icke-regeringsorganisationer i de post-sovjetiska republikerna (och Ryssland) i sin ansträngning att utvidga ‘demokratiseringen’ – något som kommit att starkt irritera Moskva.

Fränheten går igen
Den onsdagen gick det ryska utrikesministeriet ut mot USAs politik, dvs att under sken av demokrati ”ligga på gränsen till inblandning i andra länders inre angelägenheter: att finansiera och träna andra länders ‘oberoende  valobservervatörer’, försöka finansiera sk lokalt självstyre, lobba för rätten till ‘legala’ initiativ inom lagstiftningen etc.”

Detta långa uttalande slutade i befallande ton: De subjektiva domarna i Ryssland, som enskilda ledare inom USAadministrationen uttryckt saken, är grundade i en slags dubbelstandard som knappast är korrekt…Dessutom vore det ingen dålig idé att mer konkret sortera ut USAs egna problem inom fältet mänskliga rättigheter, inklusive de universella normerna inom området internationell lagstiftning…

Som väntat sparade Clinton sin stora knock tills hon kom till avsnittet om Georgien- där Tiblis militära närvaro i utbrytarrepublikerna Abkhaziens och Sydossetiens regioner betraktades som ”invasion och ockupation”. Det är första gången alltsedan konflikten augusti 2008 i Kaukasus, som Washington uttryckt sig så fördömande.  

Clinton försäkrade Georgiens ledarskap att USA ville fortsätta ”uppmana Ryssland att hålla sig till det vapenstillestånd 2008 som presidenterna Saakashvili och Medvedev undertecknade, inklusive avslutning och tillbakadragande av de ryska trupperna från SydOssetien och Abkhazien till de gränser som gällt före konflikten.”

Men Moskva kunde ändå känna sig rätt nöjd med att USA fortfarande håller sig borta från att följa Tblisis uppmaning att förse Georgien med antiluftvärn och antitankvapen och upprätta militärposter vid gränsen till utbrytarenklaverna. Från ryskt perspektiv har det som hittills spelat störst roll att USA-Georgiens relationer inte är lika varma som tidigare under George W Bushs administration.

Samtidigt har Moskva gjort ett undantag för Clintons anmärkning.Det ryska utrikesministeriet la i onsdags fram ett uttalande, där man avvisade Clintons referens till Rysslands ”invasion” och ”ockupation” av Georgien och krävde att Washington skulle ”ta hänsyn till den objektiva verkligheten i [Abchazien och SydOssetien som suveräna stater] i sin offentliga och reella verksamhet”.

Kamp om Ukraina
Under resan gick Clinton tillbaka till sin mest brännande fråga om de USA-ryska relationerna då det gäller expansionen av NATO och USAs missilförsvarssystem i Polen och de uppflammande lågorna av rivalitet över det kaspiska områdets energitillgångar, vilket nyligen  lugnat ner sig.

Både i Ukraina och Georgien kom Clinton att uttrycka sig positivt ifråga om staternas framtida NATOmedlemskap. Hon lockade med Viktor Yanukovichs pro-ryska ukrainska ledarskap med den fantasieggande tanken, att ”det finns så många tillfällen för Ukraina att bli framträdande och inflytelserik i regionen, i Europa och även utanför”.

Clinton talade om försvarsmöjligheter och säkerhetssamarbete med Ukraina. Clinton anmärkte: Jag tror att det Ukraina gör, då man försöker balansera sina relationer mellan Förenta Staterna, Europeiska Unionen och Ryssland, är mycket klokt. För det ni vill göra är att försvara er territoriella integritet, er oavhängighet och ert oberoende… vi tror att denna balans Ukraina bygger upp med sitt mycket strategiska läge ligger i Ukrainas långsiktiga intresse och kommer att bidra till en bättre atmosfär i relationerna mellan och inom Ryssland, Europa och Förenta Staterna.

Ryssland kommer att med viss oro betrakta att Ukraina har godkänt att tacka ja till att hålla gemensamma militärövningar USA-Ukraina ‘Sjö Bris’ i slutet av månaden. Clintons hela budskap gick ut på att Ukraina inte borde låta sig föras runt av Moskvas tvångsdiplomati i förhållande till NATO medlemskap och hon påminde återigen det ukrainska ledarskapet, att ”dörrarna står öppna till NATOmedlemskap”.

Utan tvekan har USA gjort klart att man vill utmana varje försök från Moskvas sida att ta tillbaka inflytandet i Ukraina. Hittills har Clinton spelat på ett försök rakt igenom från USAs sida att få igenom Ukrainas ”energioberoende”. Hon menade att USA skulle hjälpa till i frågor om modernisering av Ukrainas energisektor för att ”lägga om Ukraina till energiproducent och att bli mer energieffektiv” såväl som skapa en ”reformerad och fungerande energimarknad, vilken attraherar investeringar från hela världen”.

Clinton försäkrade det ukrainska ledarskapet att USAföretag visat särskilt intresse i Ukrainas kärnenergi-industri (som Ryssland har övervakat), potentialen oljeskiffer och metangas i Ukraina och djupvattenborrningen i Svarta Havet.

Clinton efterlyste kritik av Rysslands affärspraktik i Ukraina inklusive de sk oligarkerna,  förändring i ”det sätt energisektorn opererar i Ukraina för att säkra transparanta, tillförlitliga processer för investing i de möjligheter som finns tillgängliga”. Hon betonade upprepade gånger att energisektorn ”i framtiden var livsviktig för Ukraina” – som det område där Ukraina hamnar under Rysslands maximala tryck.

Hon sa att USAs närmat sig för att uppmuntra processer som ”ger Ukraina mer kontroll över sin egen energiframtid, skapar en stark, oberoende, öppen energisektor rotad i Ukrainas egna resurser …vi vet att investering i denna energisektor är ett av de bästa sätt där USA och andra länder kan hjälpa Ukraina.”

Detta centrala tema kokade ner till Ukrainas autonomi och oberoende från Ryssland. ”Landet står vid en väldigt viktig vändpunkt i historien… Och vi vill arbeta med er i detta strategiska partnerskap för att hjälpa er dra nytta av fördelarna med de uppoffringar, det ukrainska folket gjort under så många decennier .”

övers IT

July 10, 2010
Page2 av 2 US-Russia reset on the skids
By M K Bhadrakumar

The fact that the International Monetary Fund (IMF) announced the dispersal of a US$14.9 billion loan for Ukraine the very same day Clinton landed in Kiev carried a compelling message for the Ukrainian leadership. Washington has virtually slammed shut the door that Moscow held open for Ukraine to join a customs union with Ryssland, Kazakhstan and Belarus. In a sign of US diplomacy shifting gear, Clinton will be co-chairing another meeting of the Strategic Partnership Commission – for the second time this year – in Washington.

Energy rivalries resurface
Clinton’s tour has revived the US-Rysslandn rivalry over Caspian energy. The Nabucco gas pipeline project (connecting the Azeri and Turkmen gas fields with the European market via a route bypassing Ryssland) has reappeared as a frontrunner among the proposed Trans-Caspian projects. Clinton arrived in Baku within weeks of the Turkey-Azerbaijan gas transit agreement of June 7.

Vistas are opening up for the transportation of Azeri gas via Georgia and Turkey as well as a range of other routes. Nabucco tops the Azeri priorities. Upstream gas field development projects in Azerbaijan, including Shah Deniz and Aphsheron offshore gas projects, also offer huge business opportunities. Nabucco will rely heavily on Azeri gas for the first phase but the US also counts on supplies from Turkmenistan. The managing director of the Nabucco consortium, Reinhard Mitschek, has voiced optimism that with the Turkish-Azeri transit agreement in place, the project can materialize by 2014.

Nabucco presents Ryssland with a big challenge to its rival South Stream project. As things stand, South Stream is very expensive and everything now depends on gaining access to Turkmen gas. A period of acute struggle lies ahead to win hearts and minds in the Turkmen leadership. Clearly, from the US perspective, the reset doesn’t include the geopolitics of Caspian energy. Washington has simply dusted up its brief to reduce Ryssland’s dominance in the energy sector.

But Azerbaijan’s importance to the US goes well beyond its pivotal status in Caspian energy politics. The US sees Azerbaijan as a vital link in the supply chain to Afghanistan along a new transit route known as the ”Caucasus spur” that bypasses russian territory. Clinton’s tour has been carefully timed to arrest the signs of Baku moving closer to Moscow.

An estimated quarter of all supplies for Afghanistan already pass through the ”Caucasus spur”. The crisis situation in Kyrgyzstan and the question marks over Manas air base potentially make Azerbaijan a strategic partner for the US for providing a transit route for troops and supplies flowing into Afghanistan. Simply put, the route via Caucasus will reduce the US’s dependence on the Rysslandn route.

Missile defense near the Rysslandn border
However, all this might appear to Moscow as shadowboxing in comparison with the US’s unilateral move to deploy the anti-missile defense system in Poland. During Clinton’s visit to Poland, Washington and Warsaw signed a document in the nature of an amendment to the earlier agreement on missile defense.

Last year, in the spirit of ”reset” of ties with Ryssland, Obama announced a new missile defense system, which in the first phase will be completed by 2011 and will involve sea-based SM-3 interceptor missiles and in the second phase (sometime around 2015) will see upgraded SM-3s put on the ground in Southern and Central Europe. Obama and Rysslandn President Dmitry Medvedev also agreed to hold consultations on the matter.

Now, Poland has received a Patriot missile battery, situated at the military base at Morag, some 250 kilometers north of Warsaw and just 60 kilometers from the border with Ryssland’s Kaliningrad territory. Around 150 US troops will be stationed in Poland to service the ground-to-air installation and to train Polish personnel to operate it.

Curiously, the US has forced the pace of the Polish-Rysslandn relationship in the bargain, which was looking up lately and seemed promising with the election last week of Bronislaw Komorowski as the new Polish president, whom Moscow viewed as someone it could do business with. The development led one Rysslandn commentator to say that ”Moscow and Warsaw may be on the verge of truly significant changes”, just at the time the US struck.

Indeed, Moscow was cruising toward a ”reset” in its ties with the two biggest players on its western periphery – with Yanukovich in power Kiev and Komorowski now in Warsaw – when Clinton appeared to apply the brake. The Rysslandn Foreign Ministry came out with a lengthy statement on Tuesday alleging that the US had unilaterally gone back on the ”guidelines” regarding missile defense (which Obama and Medvedev agreed on in July last year) and instead of seeking a ”jointly worked out solution”, had begun to deploy elements of the missile defense system, ”which fails to take into account Ryssland’s legitimate interests and concerns”.

The statement called for ”more objectivity and sincerity” on Washington’s part and questioned the need of the deployment in Poland since ”there are currently no missile threats for Europe, nor are they likely in the future, to counter which it is necessary to mdeploy a missile defense system near Rysslandn borders.”

The statement reiterated Moscow’s readiness to work with the US and NATO on an ”equal footing” in creating a future European missile defense architecture, but warned that if ”as under the previous [Bush] administration, attempts continue to ‘fasten’ us to a model already approved in Washington and endorsed in Brussels [by NATO], this option won’t work.”

Is ‘reset’ over?
Three statements have been crafted by the Rysslandn Foreign Ministry within the space of two days criticizing Washington’s policies towards Moscow. What has gone so suddenly wrong with the US-Ryssland ”reset”? Obama treated Medvedev in ”Ray’s Hell Burger” to the “spirit of America” hardly a fortnight ago – a cheeseburger and fries plus a ride in the limo. But no sooner had Medvedev got back home, the ridiculous ”spy scandal” broke and Ryssland’s image has ever since been comprehensively rubbished in Western opinion.

The Kremlin nonetheless put on a brave face and insisted the ”reset” remained unaffected. But Moscow would have estimated by now that with the image of Cold War spies embedded so deep in US opinion, there is no hope on earth that the US would revoke the Jackson-Vanik amendment that denies Ryssland “most favored nation” status.

Yet, Medvedev had banked on the MFN as a cornerstone of his grand design regarding the Rysslandn economy’s ”innovation”. Even the passage of START II through the US Congress seems problematic after Ryssland’s image received such a battering. Just as well that Moscow is going ahead with the customs union with Kazakhstan and Belarus as prospects seem to recede that Ryssland will be admitted into the World Trade Organization by the September 30 target.

On top of it all comes Clinton’s provocative tour of Ryssland’s western neighborhood where she single-mindedly kept exhorting the leaders to assert their independence from Ryssland and promised all-out US support in the enterprise. In Poland and Ukraine, in particular, the US is actually preparing to play the spoiler’s role, frustrating Moscow’s  hopes to launch a predictable relationship with its two most important neighbors.

Intriguing questions arise. Was Uncle Sam really as intense as he seemed about the ”reset”? Was its real purpose merely to extract Ryssland’s cooperation in isolating Iran? What is the balance sheet of the ”reset” so far for Ryssland? With all the happenings of the past fortnight, does the ”reset” hold out the prospect of putting the US-Ryssland relationship on a sure footing, let alone a real partnership? If not, what next?

The track opened by the Prague Treaty in April on arms control seems to be meandering already. Equally, the Iran sanctions route on which Obama and Medvedev held hands for a determined walk seems to have reached a T-junction and the two must now part ways, with the US imposing sanctions unilaterally.

Meanwhile, Moscow’s capacity to influence Iran has sharply declined with the dramatic worsening of Rysslandn-Iranian ties. Washington may not even feel inclined to see much utility in the Kremlin’s stance on the Iran nuclear issue anymore. (Moscow announced on Thursday that the Bushehr nuclear power plant was now set to become operational.)

In any case, the US might as well turn to Turkey or Brazil to influence Tehran. Yet, Iran was a major focus of the US-Ryssland ”reset”. Washington now has a convenient excuse in the hugely odd spy story, which popped up from nowhere at the right moment, to relegate the ”reset” to the backburner. It seems highly probable that Uncle Sam was chewing gum all through the walk.

20 april, 2010

Mullen mullrar om sanktioner-krig mot Iran

Sparat under: Irak, Iran, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, ekonomi, krig, nya, olja — ingrid @ 06:12

av Juan Cole/Laura Rosen 19 april
Varför ekonomiska sanktioner mot Iran kommer att misslyckas

Den amerikanska stabschefen amiral Mike Mullen sa vid ett tillfälle på Colombiauniversitetet, att ett militärt slag mot Irans kärnanläggning skulle bli hans ’sistaval’. Det påpekandet är bra, för det är något man alltför ofta förbiser.

I vissa fall blir priset för det man gör, lika högt som då man inte gör något alls. Ett amerikanskt anfall mot Iran riskerar kasta Irak och Afghanistan ut i kaos och med USAs trupper mitt uppe i det hela..

Obamaadministrationen driver idag på för starkare sanktioner mot Iran som alternativ till ett direkt militärt närmande. Målen och stegen man ska ta innebär att pressa länder och företag att inte köpa Irans olja och bensin, att pressa dom att  inte sälja bensin till Iran; att göra det svårt för iranska banker att vara kvar inom det världsekonomiska systemet.

Alltmedan dessa steg kunnat innebära kostnader för Iran, skulle landet lätt kunna bära dessa och särskilt regimen. ‘Dessutom är det oklart om Obama någonsin fortsätter med sanktioner mot iransk olja och bensin. Dylika hårda metoder går det sk BRICblocket emot-Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Dessa är de växande diplomatiska och ekonomiska spelare som befinner sig utanför de Usadominerade G-7 länderna.

Under BRIC-mötet i Brasilien för någon vecka sedan tog man ett enhälligt beslut mot nya starka sanktioner gentemot Iran. Brasilien sitter för närvarande i FNs Säkerhetsråd och i maj kommer Libanon att överta den roterande stolen inom FN. Givet är att Turkiet för närvarande har en plats och starkt motsätter sig nya sanktioner mot Iran, vilket gör det svårt för Obama att få till en kännbar ny resolution.

Finansiella sanktioner blir inte alltid vad de varit avsedda till. Irans olja-och gasrapporter från mars 2009 till mars 2010 visar att Iran växlat 450 000 ton oljeprodukter. Ungefär 90% av dessa gällde nationer i det fd Sovjetunionen (CIS) och 10% gällde Irak. Vi talar alltså då om Azerbaian, Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan.

Detta är ett exempel på hur Iran kunnat importera raffinerad bensin (med en tillfällig brist på raffinaderier) utan att behöva gå igenom det internationella banksystemet, även om USA med sina CIS-länder och Irak kunnat ordna en viss sorts officiell sanktion med förbud mot handel med Iran. Privata handlare och korrupta regeringstjänstemän har ändå lätt kunnat gå in i resterande svarta marknad och lagrat upp ett förråd.

Att smuggla oljeprodukter ur Irak via lastbilar var under 1990-talet en jordansk och turkisk specialitet. Och den sortens svarta marknad hade kunnat operera ganska effektivt, såvida Iran skulle bli utsatt för sanktioner som dessa under Saddam Husseins tid.

Få varor än bensin kan så lätt transporteras och utbytas mot annat gods eller kontanter. Och planerna på ett oljeembargo mot Iran (populärt i Kongressen) kunde ha varit en lycklig dröm. Men vi lever knappast i detta stadium av svarta marknader.

Hellre då direkta uppgörelser med större spelare trots man dragit bort vissa som Lukoil från exporten av bensin till Iran. Kinaoil sålde direkt 600 000 fat bensin till Iran och Sinopec, en annan kinesisk oljegigant, förbereder nu att gå över till direkta bensinförsäljningar till Iran.

En svag bensinefterfrågan i Asien pga den globala ekonomiska nedgången har lämnat oljeföretagen kvar med stora lager, som de är måna om att bli av med varhelst de kan. Och Iran som mottagare passar fint. Reuters skriver- ‘att så länge det finns pengar att göra och ekonomiska förtjänster att få, då kommer Iran alltid att kunna möta färdiga säljare av bensin från internationella marknader som denna’.

”Politikerna förstår inte marknader…sanktioner är kosmetika. Och om en direkt försäljning är svår, kan en indirekt sådan sättas in och ersätta denna. Och om det skulle bli svårare, ja då kan smugglare gå in. Och en massa irakier bli rika. Och medan man betalar extra till smugglare, skadar detta vanliga iranier, eftersom regimen kan utnyttja det till att ‘mjuka upp’ eliterna och göra dom glada. Denna uppmjukning gjorde att allvarliga sanktioner mot Irak aldrig fick en chans att skaka Baathregimen.”

Mannen sa allt, sanktioner är kosmetika och gjorda för att det skall se ut som om politikerna i Usa vidtagit några dramatiska och effektiva åtgärder. Det är märkligt att politiker i Washington som proklamerar sin tro på marknaden inbillar sig att deras egna marknadslagar skulle kunna åsidosättas genom en simpel röst från deras sida.

En annan utveckling tas som intäkt för att mer effektiva sanktioner visat sig vara fel. Malaysias premiärminister Najeb Razak klargjorde i de kommentarer han gjorde om krypande sanktioner mot Iran. Han blev missförstådd för att ha sagt att Petronas, detta oljebolag från Malaysia, lagt bensinförsäljningen på is till Iran. Men han sa aldrig det och det har heller aldrig hänt. Han refererade till en annulerad trepartiuppgörelse på spotmarknaden, som kollapsat av rent ekonomiska skäl.

Vad mera är, Irans bensinimport är antagligen temporär. Landet måste under tiden bygga upp nya raffinaderier. Tysklands Abb Lummus har en uppgörelse på 512 miljoner dollar med Irans nationella oljebolag och ett med ett iranskt konsortium för att höja bensinproduktionen vid Bundar Abbas raffinaderi till omkring 3,5 miljoner fat om dagen från nuvarande 1,3 miljoner fat.

Faktum är att det finns tio sådana projekt för att utvidga existerande raffinaderier, vilka kunnat få Iran att nära fördubbla sin produktion av bensin till år 2012. Dessutom investerar Iran nära 40 miljarder dollar i att bygga sju nya raffinaderier. Så även en framgångsrik åtstramning av Irans bensinimport, om det kunde införas direkt på stunden, hade det inte kunnat ge någon större effekt förrän efter två år.

Men en dylik åtstramning kunde ändå knappast lyckas . Inte heller har Iran brist på kunder. Ett schweitziskt bolag undertecknade nyligen ett kontrakt värt 13 miljarder dollar för import av iransk naturgas under de närmaste 25 åren.

Då det gäller finansiella sanktioner har Iran hittills värderats genom sina bankpartner i Förenade Arabemiraten och Iran och Venezuela har två gemensamma banker. Dessa åtgärder förser Iran med en bakdörr och tillåter den att mildra effekterna av de finansiella sanktionerna.

Det är väldigt få sanktioner mot regimer där man i realiteten kunnat få till en regimförändring eller kunnat ändra ett uppförande från regimens sida. Usa kunde inte ens genomföra en sådan målsättning med hänsyn till en liten ö 90 miles från sina stränder på Cuba.

Att en oljegigant runt halva jorden med en befolkning på 70 milj, dvs  lika stor som Spaniens, Frankrikes och Tysklands tillsammans, att den effektivt skulle kunna åläggas sanktioner är föga troligt. Usa borde börja med omfattande säkerhetssamtal med Iran i hopp om att kunna nå ett stort avtal. Det är som amiral Muller helt riktigt säger, det finns inga bra militära val.

Amiral Mike Mullens kommenterar den 18 april ‘att Iran uppnår kärnvapenkapacitet får avsedda konsekvenser’ inklusive att ‘andra länder i regionen då kommer att söka …kärnvapen på samma sätt. Att det blir en spiral i denna riktning utgör ett mycket dåligt resultat, Mullen sa i december till sina planerare att han inte trodde att de tog detta tillräckligt på allvar, alltså behovet av ett nytt tänkande om hur man skall kunna attackera Irans kärnanläggningar, ifall presidenten gav order om ett sådant anfall´enligt Cnn.

Mullen ”ville skapa en större känsla av angelägenhet och en robust planering för att förse presidenten med valmöjligheter, ifall han skulle välja ett militärt bruk,” svarade han. Usas militär och CentCom har under ett bra tag nu uppdaterat sina planer på ett anfall mot Irans kärnenergianläggningar .

övers Ingrid Ternert

14 april, 2010

Geopolitik på hög nivå i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Kina, NATO, Ryssland, USA, droger, krig, olja — ingrid @ 04:31

 av Ron Moreau och Sami Yousafzai i Kabul

I förra veckan kom Nato att tillstå hur deras styrkor under februari månad bar ansvar för tre kvinnors död under en nattlig hafsigt utförd  räd i östra Afghanistan. Och man undersöker samtidigt om dessa styrkor tidigt under april månad hade dödat fyra civila i en luftstrid i södra Helmandprovinsen

Undersökningen fortsätter
Bussen attackerades då den körde från Kandahar till västra Heratprovinsen, meddelade tjänstemännen. Ungefär 200 män tog sig därefter ut på Kandahars gator för att protestera mot dödandet och skrek, ”död åt Amerika, död åt Karzai, död åt denna regering”.

Nato fortsätter då att undersöka händelsen. I ett uttalande säger man att dess vägpatrull med blinkande ljus varnat bilen då den närmade sig. ”Eftersom man ännnu mer kom att uppleva det som ett hot, då bilen kom närmare och ökade farten, försökte patrullen varna fordonet med handsignaler innan man börjat skjuta,” stod det i uttalandet.

Natos och afghanska styrkor är för närvarande engagerade i en massiv anti-talibanoperation för att få bort militanterna från delar av södra Helmandprovinsen..Natoofficiella har indikerat att offensiven ska ändra fokus till Kandahar kommande månader.

Alltsedan han uppnått positionen som högsta befälhavare i Afghanistan har general Stanley McChrystal sagt att en av Natos viktigaste uppgifter är att minska antalet civila offer. Han har därför infört förändringar i den taktik Nato utnyttjar för att kunna minska riskerna för de civila. I det ingår ett minskat antal luftanfall under de nattliga räderna.

Det kan verka överraskande, men givet Afghanistans historia som slagfält under det Kalla Kriget, är det amerikanarna som bjudit in ryssarna tillbaka igen. Men var så säkra på att president Barack Obama och hans ryska motpart Dmitry Medvedev upprättat en serie kontaktgrupper för de ömsesidiga säkerhetsintressen som finns i regionen.

Ivanov och hans amerikanska motpart, Gil Kerlikowske, har sedan dess vid skilda tillfällen suttit ner för att fundera ut sätt för Ryssland att hjälpa Nato att minska talibanernas drogaffärer. Nu har ju ryssarna goda skäl till att vilja hjälpa. Mer än 130 000 ryssar dör varje år av heroinmissbruk med sina sidoeffekter och 120 000 ytterligare sitter fängslade för drogrelaterade brott.

Varje år strömmar heroin för 18 miljarder dollar genom Ryssland, vilket gör landet till den största heroinförbrukaren och största transitrutten i världen. ”Det är meningslöst att bekämpa detta inom våra gränser,” säger Ivanov. ”Vi behöver tackla problemen nerifrån rötterna.”

Till skillnad från det man gjorde 1979, syftar man inte på att sända trupper till Afghanistan. Men Moskva arbetar för att erbjuda något nästan lika potent: viktiga underrättelser om drogtrafiken genom Centralasien, där Rysslands Federala SäkerhetsService fortfarande upprätthåller ett utmärkt nätverk av ögon och öron. Ryssland är också drivande bland Afghanistans grannar för att öka takten i kampen mot droghandeln.

Moskva tillsammans med Peking leder ‘Shanghai Cooperation Organization’ (SSO), ett regionalt säkerhetsblock som inkluderar alla Centralasiens stater. Att förbättra gränssäkerheten har blivit ett av SCOs toppprioriterade områden, där Ryssland bidrar med pengar, utrustning och träning.

SCO kommer inte att kunna skära av talibanernas drogvägar via Iran och Pakistan. Och Kabul kommer fortfarande att bli tvingad till att tackla problemet med en skenande korruption inom Inrikesministeriet och polisen, vilka ansvarar för mer opiumhandel än vad talibanerna gör.

Men Chris Chamber, talesman för Nato, säger att inför denna strid blir den ryska säkerhetstjänsten och det regionala trycket betydelsefullt. Fortfarande sträcker sig Rysslands ambitioner i Afghanistan långt utöver drogkriget och inkluderar att inom landets elit bygga upp en pro-rysk författning och att dominera Afghanistans multimiljarddollars infrastruktur bland landets elit, samt att utvinna den rikedom som ligger under jorden.

”Det är inte för sent. Vi har beslutat aktivera vårt affärssamarbete med Afghanistan. Först av allt är Ryssland intresserat av att exploatera afghanska gas- och mineralresurser,” säger den ryske ambassadören Avetisyan. För att komma åt dessa rikedomar har Ryssland uppvaktat Afghanistans vicepresident Karim Khalili—en av ledarna för landets förföljda hazarer, vilken Moskva hoppas på ska kunna fungera som Rysslands främste lobbyist i Kabul.

Vid ett möte med  Khalili i mars månad erbjöd sig Ivanov att hjälpa de japanska ansträngningarna med att återuppbygga den väldiga Buddhastaty i Banyan, vilken talibanerna förstörde år 1999, Khalilis maktbas, och att där utveckla turismen. Det gäller även att återuppbygga en kraftstation och en närbelägen tunnel, vilken förbinder det norra och södra Afghanistan.

Ryssland har också ett stort antal potentiella allierade bland Afghanistans förra kommunister, där många av dessa under 1980talet studerat och bott i Ryssland. En del av dem, ungefär 100 000 utbildade afghaner, har förenat sig med motståndsrörelsen efter att Moskvas nickedocka Mohammad Najibullah störtades år 1992. Dessa är nu mäktiga män i president Hamid Karzais administration.

General Abdul Rashid Dostum till exampel, han var en gång officer i Najibullahs militär och styr idag sitt eget ‘furstendöme’ i det norra Afghanistan. Han fungerar nu som rådgivare åt stabschefen i den afghanska armén.

Andra kommunister som flydde efter att Najibullah hade störtats återvände efter talibanernas fall. Många fick betydelsefulla jobb i den resurshungrande regeringen, eftersom de varit bättre tränade och utbildade än det islamistiska motståndet. En tidigare äldre europeisk diplomat i Kabul säger att även om kommunister först varit ovälkomna, blev de snabbt Karzai-regimens uppbyggande block. ”Tack gode God att vi till slut har några professionella, även om de är utbildade i Moskva,” säger han.

Statistik är svår att förstå, men enligt en hög afghansk polisofficer och fd kommunist och ledare för den afghanska armén, är det idag mellan 50 och 70 procent av de anställda inom Inrikes-och Försvarsministeriet som är fd kommunister. Ryssland planerar att nå ut till dessa människor genom att sponsra kulturprogram i Kabul och få  in några av de 100 000 afghaner, som idag bor i exil i Ryssland att hjälpa till att lobba för dom.

Ryssar i Kabul är angelägna om att dra fördel av dylika kontakter—som då en rysk diplomat klagade över att han hade tröttnat på att se utlänningar rada upp sig, ”för att få en bit av den afghanska kakan, när det kunnat vara vi..” För att vända på det hela kommer 19 ryska affärsledare till Kabul tidigt i maj för att diskutera energi, återuppbyggnad, transport och logistik.

Ryssarna säger att deras mål helt enkelt är att hjälpa Afghanistan att bli rikt. ”Sovjeterna har inte bara kämpat. Sovjetiska vetenskapsmän har också ritat kartor över alla Afghanistans resurser,” säger Avetisyan. Under sin senaste resa tog Ivanov med sig dylika kartor, då han under ett möte hade talat med Karzai om gas, koppar och aluminumexploatering.

Ivanov gjorde också klart för Khalil att Ryssland var berett att ingå överenskommelser på ”gynnsamma villkor”. Ryssarna kommer att få uppleva en strid i uppförsbacke med kineserna, vilka kommit in i landet före dem —då för två år sedan Kinas Metallurgiska Grupp hade köpt en av världens största koppargruvor i Logar, söder om Kabul, och man hade lovat investera $3 miljarder i projektet.

Medan Moskva anses ha ögonen på Hajigak järngruva, som för närvarande är till salu för omkring $1.8 miljarder. Och ryssarna säger att det nog vore dags att teckna en uppgörelse under det rysk-afghanska forum som äger rum i juli i Kabul. Hittills har sådana drag verkat ge mer avlastning än bekymmer i Washington.

Obamaadministrationen startade ett stort spel med sin svallvåg, och allt sker med öga på juli 2011, då administrationen lovat börja sitt tillbakadragande. För att det ska kunna ske, kommer Afghanistans grannar att tvingas ta upp mer och mer av den börda som det innebär att ta itu med drogproblemen och infrastrukturen. Ifall det betyder att man rör sig allt närmare den ryska sfären, verkar Washington åtminstone idag tycka det är ett pris värt kostnaden.

”Förenta Staterna bekymrar sig inte för att Ryssland är tillbaka,” sägerAnthony Cordesman, respekterad analytiker vid Centret för Strategiska och Internationella Studier. Om historien kunnat ge någon vägledning, är detta med att Afghanistan ingår i den ryska inflytelsesfären långt ifrån perfekt—men ändå att föredra framför att låta landet ensamt sprida en våldsam förödelse över regionen och runt världen.”

övers Ingrid Ternert

13 april, 2010

Inte alla glada över Usas kärnenergistrategi

Sparat under: Arktis, Iran, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, Sverige, USA, nya, olja, terrorism — ingrid @ 17:20

13 april 2010 ‘Stop Nato’

Iran är idag ursinnig över USAs kärnenergistrategi

Amerikas nya kärnvapenstrategi tillåter dem att använda sina egna  atomvapen enbart mot de stater som bryter mot Ickespridningsavtalet.

Iran har tolkat Obamas kommentar som ett hot mot sin egen säkerhet och betraktar detta som en form av terrorism och avser klaga hos Fn.

Man menar att USAs strategi sätter Teheran i skottgluggen och att USA verkligen tänker attackera landet.

222 av Irans 290 parlamentariker har röstat för att Iran ska skriva ett formellt klagomål till Fn om att Usas president Barack Obamas kommentarer skulle kunna tolkas som ett hot mot den globala säkerheten.

Irans ledare insisterar på att dess nationella uran-anriknings-program enbart är till för fredligt ändamål, att generera electricitet till landet och till medicinsk forskning, vilket USA och dess Västallierade inte tror på, eftersom Iran tidigare hållit frågan hemlig.

 kommentar IT- Detta har har ändå varit en stor fråga i många år nu- före Iran ens kommit upp i någon nämnvärd procentuell anrikning som kunde räcka till kärnkraftändamål!  

———-

av Rick Rozoff ‘Stop Nato’

Efter nära ett år av förhandlingar har USA och den ryska regeringen slutligen kunnat nå en överenskommelse om vidare minskning  och begränsning av kärnvapen, vilket blev undertecknat den 8 april. Det totala antalet kärnvapen är numera mindre än 1550 stycken. Avtalet är i stort sett bra för fred och stabilitet runtom i världen, såväl som då det gäller att förhindra kärnvapenspridning.

Men trots allt kan man idag inte vara överoptimistisk. Rick Rozoff skriver mer om detta i sitt ‘Stop Nato!’ Här ett utdrag.

Skälet till fördraget är uppenbart. Ryssland opponerar sig mot det missilförsvarsystem som ska utplaceras i Östeuropa. Usa fortsätter nämligen att expandera sitt missilförsvarssystem, något som för Östeuropas del innebär ett verkligt hot gentemot Ryssland.

Usa och Ryssland står idag för 95 procent av världens totala kärnvapenarsenal. Ryssland äger 14 000 och Usa står för mer än 9 000. Detta utgör ett område där Usas kärnvapenstyrka är lika stor som den någonsin tidigare varit. Usa arbetar därför emot en kompromiss inom området.

Ändå har avtalet sina problem. I existerande överenskommelser har antalet kärnvapen begränsats till mellan 1500 och 2200. Det nya avtalet har i sig inte mött det internationella samfundets alla förväntningar. För ett halvår sedan föreslog man  gränsen till 1500 stycken, men i slutändan kom det att bli 1550. Inget trendbrott där inte.

Det mest grundläggande problemet är att att kärnvapnen inte har eliminerats, istället har beredskapsnivån blivit ändrad. Kärnvapen har tre avfyringsnivåer 1. fullt utrustade och i beredskap 2. i beredskap men med kärnvapenspetsen och övriga delar separerade 3. i lager men med stridsspetsen borttagen.

Det här avtalet reducerar alltså antalet fullt utrustade kärnvapen till 1550 stycken, men resten av missilerna kommer inte att förstöras… De har bara flyttats till ett annat stadium av beredskap. De kan alltså aktiveras och återbeväpnas under en mycket kort tidsrymd.

Trots överenskommelsen har samtidigt Usa själv fortsatt att arbeta på att utveckla nya kärnvapen. Medan vissa blivit förflyttade från stridszonen, har man utvecklat lättare och mer precisa vapen, såväl som sk ‘bunker-busters’ framtagna för att penetrera djupt ner i jorden.

Den Usa-ryska överenskommelsen begränsar enbart deras bilaterala utveckling, men det verkliga bekymret är spridningen av kärnvapen över hela jorden. Usa planerar ett kärnsäkerhetsmöte den 13 april, där huvudfrågan ska vara  icke-kärnvapenspridning..

När väl kärnteknologin fått spridning och särskilt om några terroristorganisationer lägger beslag på kärnenergi-material, då blir följderna oförutsägbara, och det borde vara i varje lands intresse att förhindra detta.

USAs standard om kärnvapenspridning är inte heller konsekvent. Den ger ett taktfullt godkännande av Israels kärnvapenprogram och man gör inga ansträngningar för att få med Japan att avstå från lagring av det råmaterial som i teorin skulle kunna producera tusentals kärnvapen. Detta till skillnad från Usa, som varit särskilt känslig gentemot Iran och NordKorea.

Ändå har Iran ännu inte testat några kärnvapen, men säger att man utvecklar civila kärnanläggningar. Usa har emellertid till följd av detta kommit att arbeta kraftigt för att införa sanktioner mot det och överväger också att ta till militära medel.

Utifrån det egna politiska hänsynstagandet, har Usa antagit två helt olika synsätt i förhållande till olika länders utnyttjande av kärnteknologin . För att utgöra ett övertygande fall av ickespridning, borde nu Usa istället anta samma standard i förhållande till varje enskilt land.

övers Ingrid Ternert

Kommentar -Idag är det som om om Usa har en självklara rätt att utnyttja Sverige , nu i egenskap av stridsramp inför ett eventuellt anfall österut. Hur skulle i så fall det kunna drabba oss?  Växthuseffektens med sina öppnade sjöfartsleder  uppe i norra farlederna och kampen om oljan vid Nordpolen gör, att även Norden har blivit extra intressant område ur Usa-Natos perspektiv.

9 april, 2010

Manipulation och färgrevolution

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, ekonomi, nya, olja — ingrid @ 01:37

Demokratisk manipulation genom färgrevolution och en notorisk CIA!
Den så kallade ‘färgrevolutionen’ är den ”mjuka kupp” som skickligt manipulerar val och demokratiska procedurer.

Dessa utnyttjas för att skapa regimförändringar i fd USSRstater i Centralasien. Den här sortens ”revolution” har särskilt använt sig av skinande och iögonfallande emblem i sina aktioner. Georgien hade sin ”rosa revolution”, Ukraina sin ”Orange revolution ” och Kirgistan en ”Gul/ Citron /Tulpan revolution”.

Det finns ett nära samband och likhet mellan dem … alla färgrevolutioners kandidater håller en pro-västlig politik jämfört med sina opponenter i de val, vilka önskar nära relationer med Ryssland. De åtnjuter också USAs stöd, där många av dem ingår i en notorisk CIA front. Vissa av dem och deras bakgrund är

1. US Aid- En USA finansierad ”civil organisation” som undervisar vissa politiska partier i världen i propaganda, nyhetsrapportering, apeller, massdemonstrationer och folklig revolt.

2. IRI (International Republican Institute, Republikanernas) leds av John McCain, en republikansk presidentkandidat.En av de mest signifikanta operationer man någonsin fullföljt var att med våld slänga ut den haitiske presidenten Aristide och att aktivt föra fram och stödja en pro-amerikansk irakisk riksdagskandidat.

3. NDI (National Democratic Institute for International affairs, Demokraternas) leds av den förre utrikesministern Medeleine Albright. Den mest signifikanta operationen samarbetade med NED (USas biståndsorganisation) för att stödja Chavez motståndare inför valen i Venezuela. Finansiärer av operationen- Chevron, Exxon, Texaco och Enron

(allt handlar om olja).

4. NED (National Endowment for Democracy)- leds av Vin Weber, den förre Senatsmedlemmen och nuvarande medlemmen av hökaktiga nykoservativa. Han är grundaren av ”Empower America” med en enkel politisk syn, att Amerika måste äga en absolut överlägsenhet i militär hårdvara för att ”lösa” konflikter.

Man leder andra organisationer som International Republican Institute, National Democratic Institute for International Affairs, Centrum för Privat Företagsamhet och Amerikanska Centret för ArbetsSolidaritet. Alla har förbindelse med varierande världsomspännande frivilligorganisationer, NGOs.

Deras operationer sträcker sig från Vietnam, Malaysia, Kambodja, Kina etc etc. Under 1980talet la de sig till och med i det franska valet, finansierade ultra-högerns ‘National Inter-university Union’ och utnyttjade dessa för att attackera vänsteranhängare. En av NEDs ledare Allen Weinstein sa- ”En hel del av det vi inom NED gör idag, är vad som i hemlighet gjordes för 25 år sedan av CIA”. Dåvarande president Bush föreslog en dubblering av NEDs budget i sitt tal 2004.

5. Freedom House- ledd av förre CIA direktören James Woolsey, nykonservativ… det här behöver alltså inte mycket till introduktion.

6. Till slut… Open Society – lett av George Soros. Han startade upp flera organisationer för att finansiera liberala akademiker, reportrar, högskolestudenter och organisera demonstrationer, seminarier etc etc. Han gav ut runt 2.5 till 3 miljoner dollar i dessa 3 länder. Hans bakgrund från förföljd jude fick honom att ägna sig mycket åt den östeuropeiska regionen.

Amerikanska Centret för Media och Demokrati anklagade honom för att vara en ‘DEMOKRATIMANIPULERARE’ alltså en organisation som försöker påverka resultaten av politiska processer eller ett annat lands processer med hjälp av dolda eller hemliga medel.

Amerikanska Kongressmannen Ron Paul har anklagat dessa organisationer för att deras görande inte borde vara tillåtet på USAs mark, men dessa arbetar aktivt utanför.

Det så kallade ”demokratiprästerskapet” är bara en propagandamaskin finansierad av fd underrättelseofficerare eller blodtörstiga övermänniskor i Washington. Endast Open Society är relativt fritt från Washingtons inflytande, men man har samma agenda, som alltså är att sprida pro-USA budskap med otrevliga, listiga metoder. Så mycket då för USAs demokrati.

övers Ingrid Ternert

 
Colour-Coded Revolutions and the Origins of World War III

http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=15767

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress