av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

övers Ingrid Ternert

Jag tänker nu inte ge upp idén att Västs blivande makter galvaniserats till aktion BARA på grund av Khadaffis idé om en guldvaluta. Här vid tyska DB, diskuterar vi för jämnan ett brett fält av strategiplaner som eliten verkar ställa iordning för att få fram, det man brukar kalla en ‘Ny VärldsOrdning’. I denna artikel vill jag återigen gå igenom en del av dom.

Helt visst har Khadaffis ide’ sannolikt bidragit till vrede i Västmakternas korridorer. Som jag tidigare skrev var idén enligt Khadaffi, att afrikanska och muslimska nationer skulle sluta sig samman för att skapa denna nya valuta och använda den till att inhandla olja och andra resurser, bortsett från dollarn och andra valutor.

Jag blev intervjuad av nyhetskanalen RT, och de kallade det ”en idé som skulle kunna förändra den ekonomiska balansen i världen”. Var det verkliga skälet till att Khadaffi blev avsatt, att han ville ha en guldvaluta?

Enligt min åsikt skulle det vara en vettig plan. Khadaffi hade ungefär 144 ton guld som han kunde använda till att backa upp en gulddinar, åtminstone delvis. För närvarande känner jag inte till NÅGON ”vanlig” valuta i världen som blir uppbackad av metaller, vare sig silver eller guld. För mindre än 150 år sedan betraktade man pengar som antingen guld eller silver, så vi kan se hur snabbt saker och ting förändras.

Iraks Saddam Hussein kan också ha ådragit sig vreden hos den anglosaxiska makteliten, vilken händelsevis och dessutom uppenbart ligger bakom världens nutida finanssystem. Då han väl meddelade, att den irakiska oljan skulle handlas i euro, inte i dollar, var ödet för honom beseglat enligt många alternativa nyhetsmedia.

I avsikt att ge dessa ovannämnda teorier trovärdighet behöver man förstå, att den anglosaxiska maktsfärens elit är inriktad på att försvara dollardominansen. Faktum är att världen kommer att förbli dollardriven och dollarn att vara en källa till västlig makt. Så tanken att de nuvarande Västmakterna skulle försvara dollarn är inte något svårfångat scenario.

Dollarn anses också vara världens ”reservvaluta”. Och det har inte hänt av sig själv, utan genom den mest utstuderade form av maktpolitik. Saudiarabien är nyckeln till priset på dollarn. Det är den berömda saudiska familjen (Huset Saud), som vägrar att sälja sin olja för något annat än dollar. (anm IT- som gentjänst för Usas gamla löfte om skydd åt den saudiska familjen)

Den saudiska familjen är intimt bunden till den anglo-amerikanska maktsfärseliten; Huset Saud backas upp av Väst – militärt och på annat vis – och är i gengäld världens största producent av olja och den som bestämmer oljans pris i dollar.

Arrangemanget är måhända ett övertygande argument mot PeakOil teorin (att den utvinningsbara oljan i världen vid en viss tid börjat minska anm IT). Vilka är då chanserna att Saudiarabien just råkar vara anglosfärens största producent av olja i Mellanöstern och samtidigt Västs starkaste allierade?

Vore det inte mer klokt att kommande västmakter begränsar sina oljefyndigheter och produktion runt världen? Enligt ett berömt uttalande förra året av en av Forbes bröder, finns det nog med olja i själva Förenta Staterna för att tillhandahålla energi under kommande 1000 år. Detta inbegriper inte ens naturgas (som fortfarande står och brinner) och kol.

Världen verkar drunkna i energi. Den brist som människor fruktar framställs av maktelitens dominerande sociala teman – de skrämselbaserade påståenden, avsedda till att göra folk rädda så de ger upp makt och välstånd till globala organisationer som FN, IMF och VärldsBanken.

Vad emellertid det här kan säga oss, det är att ett större spel pågår. Låt oss nu gå igenom dessa, en efter en för att se ifall vi kan lista ut de verkliga orsakerna till att västliga makter varit så aggressiva, senast i Mellanöstern och
Nordafrika.
————–

Det livsfarliga med oljans prissättning i dollar

Putin om EU- Vem har gett EU rätten att försöka döda Khadaffi? Oljan? Gulddinarer? Med 144 ton guld i hans valv  ville Khadaffi slippa oljans prissättning i dollar och övergå till gulddinarer i stället. Detsamma gällde Saddam Hussein på sin tid i Irak, som framför allt ville övergå till en oljeprissättning i Euro och blev hängd på kuppen.

Samma öde hotade Khadaffi. Före det ville Saddam Hussein slippa oljans prissättning i USAdollar, som bara är en papperslapp USA trycker upp utan täckning i något verkligt värde. Khadaffi i sitt oljeland ville slippa detta och övergå till Euron som världsvaluta.
Även han har kommit att svartmålas av USA. I bägge falle blev de hetsade i massmedia som grymma diktatorer och blev anfallna, invaderade och robbade på sin olja, av samma gärningsman, den som dödade Saddam Hussein och nu ville göra detsamma  med Muhammed Khadaffi.

övers Ingrid Ternert

http://youtu.be/GuqZfaj34nc        http://youtu.be/Iw5Ij_RFJ1Q

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

Voice of Russia 11 nov 2011

Ingen-betraktar längre Arktis som en död zon. Dess vidsträckta istäcken döljer 7% av världens olja och 33% av dess gasreserver tillsammans med guld, diamanter och andra mineraler. Global uppvärmning och smältande permafrost i Arktis kan snart öppna upp den arktiska oceanens skatter.

Detta  förändrade perspektiv har fått  ’Arktis Fem’ makter att krångla – Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge, med bara Ryssland som ickemedlem av NATO.  Alliansen uttryckte  klart  vid Lissabonmötet nov 2010 sitt intresse för Arktis. Situationen blir nu alltmer komplicerad beroende på ett internt gräl över territoriella anspråk bland de Fem.

USA och Kanada kan inte nå en överenskommelse om Beaufort havet (ett marginellt hav i Norra Ishavet) medan Kanada dessutom kämpar med Danmark om ‘Hans Island’. Även Kina som ligger långt ifrån Arktis vill delta i regionen. Dess isbrytare ‘Snow Dragon’ har två gånger gått in i haven runt Arktis. SydKorea har också utrustat en isbrytare.

Chefen Igor Korotchenko för ‘Ryska centret för analys av världens vapenhandel’, säger att en rapport från USAs flotta menar, att Amerika är i stort behov av att bygga upp sin militära potential i Arktis. Man säger att flottan har startat en intensiv träning i Arktis och skaffat nya Arktis-klassade fartyg och isbrytare.  Man har dessutom installerat mark-och undervattensbevakning och övervakningsstationer.

USAs kärngeneratordrivna ubåtar för multibruk  upprätthåller en ständig patrullering av Arktiska Oceanen och deras mål är långt ifrån forskningsmässiga, förklarade han i en intervju för ‘Voice of Russia’: Pentagon har permanenta snabba missilförsvarsgrupper på höga latituder, inklusive 3-4 kryssningsmissiler och 4-6 jagare. Man har också 11 stridsflygplan förlagda till Alaska. Medan USAs Stridsflygplan och Ubåtar som patrullerar området i Arktiska Oceanen blivit utrustade med hög-precisionsvapen.

USAs Försvars Departement tränar också marktrupper för operationer i Arktis och planerar bygga två flottbaser i Alaska. Kanada i sin tur har satt undan pengar för att bygga en djupvattenshamn och flottbas i den övergivna staden Nanisivik och börjat förnya och utvidga en militär övningsbas i ‘Resolute Bay’ och beordrat uppbygge av nya patrullfartyg i Arktis. Landets militärkontingent i Arktis har dessutom ökat tiofalt.

Även om Kanada saknar en ständig militär närvaro i Arktis genomför man årliga övningar vid namn Operation Nanook för träning vid katastrofer och olyckor. Sedan år 2007 genomför man egna patrulleringar i Arktis. Under 2010 års kanadensiska krigsspel ingick för första gången trupper från USA och Danmark, och gav Kanada en officiell status som NATO observatör i Arktis.

Under sommaren 2011 ingick USAs och NATOs flygvapen i övningarna, inklusive jetplan, spionplan och fraktflygplan. Norge för sin del öppnade ett nytt hög-teknologiskt PolCirkelCentrum norr om Moirana nära Polcirkeln. Man har också flyttat sin stora militärbas dit och använt den under sommaren som övningsplats för ‘Cold Response’ 2011, där 10 000 NATO och norska trupper ingår.

Ryssland som ingår i en av dessa fem och är beläget nära Arktis, tvingas svara upp mot regionens militarisering. Man avser skapa en separat och särskild division i Arktis för att säkra sina områden däruppe i en förändrad militär och politisk miljö. Ryssland har också utarbetat en strategi för Arktis, då landets SäkerhetsRåd överfört regionen till den Federala SäkerhetsTjänstens jurisdiktion att bli Rysslands ledande resursbas år 2016.

Under våren 2011 förklarade Rysslands försvarsminister att man skulle upprätta en motoriserad infanterienhet i Arktis på Kolahalvön. Trupperna är särskilt utrustade för att operera i regionen. En rysk expert i ämnet, Igor Korotchenko, berättade för VOR att Rysslands militära utrustning överensstämmer med den särskilda standard som krävs för att klara både höga och låga temperaturer.

Marktrupper ska få stöd av isbrytande krigsfartyg kapabla att inte bara lotsa fartyg utan också genomföra militära uppdrag. För oturligt nog har Arktis blivit en militariserad zon, så enda sättet för länder runt Arktis är att fredligt dela in området i ansvarsområden och så snart som möjligt starta ett fredligt utnyttjande av regionen.

Därför gäller att  inte ge stater utanför Arktis en chans att med militära medel göra anspråk på området.

övers Ingrid Ternert

 av Daya Gamage  27 oktober 2011  Asian Tribune Foreign News Desk 

Efter vapenstilleståndet hade Usa angripit Khaddafis konvoj från luften

Libyens ledare Muhammed Khadaffi reste efter torsdagen med ett förhandlat “Vit Flagg” vapenstillestånd,  efter enöverenskommelse om  att få lämna Libyen. Flera påståenden från källor inne i staden Misrata säger, att Libyens Nationella ÖvergångsRåd i själva verket hade låtit säkra Khadaffis och hans konvojers uttåg ur Libyen.

Förutom att rebellkällor i Misrata hävdar att USAs utrikesminister Hillary Clinton den 19 oktober under ett besök i Libyen blivit informerad om och godkänt “Vit flagg”stilleståndet - med Libyens övergångsregering NTC. Larry Sinclair.org som är en vida läst bloggsida på Internet som har kommit med informationen och påpekat att den är från tillförlitliga källor inne i Libyen.

Den fråga man då reser är huruvida Hillary Clinton och Barack Obama varit inblandade i beskjutningen av den Vit-flaggade konvojen, vilket  skulle ha hjälpt till  att lösa mordet på Libyens ledare Muhammed Khadaffi? Webbsidan LarrySinclair.org ger en vidare rapportering: “Det är vår mening att den information vi fått från våra källor inne i Libyen är riktig.

Det har också rapporterats om att journalister inte omedelbart fått tilllåtelse att rapportera från den plats där USAs obemannade flygfarkoster attackerat Khadaffis konvoj, tills dess rebellerna fick tillfälle att städa upp varje återstående tecken på den “Vitflaggning” som så tydligt var markerad på konvojens fordon”.

Frågan idag är: Visste utrikesmimister Clinton om det “Vit-Flaggade” vapenstillestånd som skulle ha kunnat ge Khadaffi en säker passage ut ur Libyen? Hade Clinton använt denna information till att förbereda en amerikansk fjärrstyrd attack mot Khadaffis “Vitflaggade” konvoj?

Vem hade godkänt denna USAs obemannade ‘flyg’attack mot den vitflaggade konvojen? Kommer Barack Obama att bli ställd till svars för USAs beskjutning av konvojen? Onsdagen den 19 oktober hade Hillary Clinton varit i Libyen för ett möte med dessa väpnade rebeller. Via källor inne i Libyen som webbsidan LarrySinclair.org tagit upp, hade man haft förhandlingar om Khadaffis vitflaggade  konvoj för ett vapenstillestånd.

Såvida informationen om att Khadaffi under vapenstilleståndet haft löfte om att lämna Libyen är sann och kunnat verifieras, och om Förenta Staterna varit inblandad i denna överenskommelse eller blivit informerad om den, då skulle flygangreppet mot konvojen varit ett direkt brott mot GeneveKonventionen och klassats som ett krigsbrott. Asian Tribune har tidigare rapporterat att 

 Det var USA som beskjutit överste Khadaffis konvoj, vilket fick rebellerna att fånga in och brutalt döda Libyens  förre  ledare. Webbsidan dagen efter har bekräftat att det ingåtts en överenskommelse om att låta Khadaffis vitflaggade konvoj fortsätta och det skulle ha nåtts en uppgörelse mellan NTC och Khadaffis representanter.

Källor inne i Misrata i Libyen hävdar att Khadaffis konvoj hade färdats under ett “Vitflaggat” vapenstillestånd och menar också att Khadaffi av rebellerna varit utsatt för sodomi innan han blev skjuten i huvudet. Medan Obama under våren hade sagt att FNs Resolution vare sig uppmanar till eller tillåter jakten på Khadaffi, och förklarat att USA inte skulle komma att  jaga Khadaffi, så refererar Obama nu till tillfångatagandet & mordet på Khadaffi som- “Vi gjorde vad vi gått in för att göra”.

Påståenden om ett förhandlat vapenstillestånd för att låta Khadaffi lämna landet reser nu några allvarliga frågor om vilken roll utrikesminister Hillary Clinton  spelat i överenskommelsen. Frågan är också huruvida Hillary Clinton och ObamasAdministration  gett klartecken till USAs ‘drönar’attack  mot den konvoj som hade färdats under vitflaggat vapenstillestånd? Om så skulle vara fallet, då skulle man kunna resa frågan, att både Clinton och Obama omedelbart bör ställas  inför rätta för krigsbrott och anstiftan till mord.

övers Ingrid Ternert

Vad vi får höra 0m Libyen från våra massmedia, det är att man har hittat Khadaffi gömd i ett avloppsrör med en guldrevolver i handen innan han blev skjuten.

Förlåt, men verkar inte det bekant på något sätt? Visst, naturligtvis, det var ju en annan diktator i ett annat oljerikt land, som också var full med klaner av skilda trosuppfattningar, där heller inte alla var lika pigga på att gå Natos ärenden som i fallet Khadaffi .

Däremot är det tveksamt om Khadaffi varit lika modernt sinnad och drivit på utvecklingen lika mycket  som i Saddams fall. Efter 42 år säger man idag att libyerna själva dödat Khadaffi.

Sirte är en hamnstad men samtidigt en flyktstad.  Det var i Sirte som Khadaffi blev tillfångatagen, eller var det i en fordonskonvoj? Med en guldrevolver i handen? Ryktena är många.

Fredrik Reinfeldt är stolt över att det också är svenskar som varit inblandade där nere under månader med flygfotografering, för att visa till den libyska oppositionen var Khadaffis styrkor befunnit sig… I detta oljerika land som i fyra decennier regerats av en diktator.

Det var alltså oklart om han varit med i den konvoj som bombats …men det tycks förhålla sig så, och Reinfelt säger - ‘Att vara med och ersätta diktatur med demokrati. Vi ska nu vara stolta över de män och kvinnor som varit med om detta’.  Khadaffi själv ska enligt en annan teori ha hittats i ett sk avloppsrör och gömt sig i det tunnelsystem som går under marken från diktatorns palats.

Men det sägs som sagt också att han och hans följe har dödats under Natos flygbombning. För stämningen i grannlandet Egypen är inte längre lika positiv, då  med sin skyhöga arbetslöshet och med arbetstillfällen i Libyen som en utväg. De får bara hoppas på att dessa  mindre styrkor kan lägga vapnen åt sidan.

Nu inne i en andra fas vill man avväpna väpnade grupper, men ännu vet man inte hur de falanger dessa tillhör ska agera. Blir det en sekulär stat eller en muslimsk?

Tunisien är numera utan Ben Ali. Och idag finns där också ett Libyen utan Khadaffi. Stabilitet och säkerhet är vad man nu anser sig behöva. Tunisien äger starka band till Libyen och idag jublar ungdomen där. Tidigare kom många flyktingar därifrån.

 Det finns även flyktingläger i Tunisien och vapenlager i Libyen som har plundrats. Hur kommer då de islamister som finns i rebelledningen och de som kommit tillbaka från Afghanistan att agera? Idag säger man sig stödja Natos ledning. Många tror alltså mer på Turkiet i Libyen än på Saudiarabien.

Khadaffis kropp ska föras till hans hemstad, det ödelagda Sirte, en stad som tidigare var lojal mot honom …

övers och egna kommentarer IT

Den 24 sept meddelade det arab-socialistiska Baathpartiet i Irak lett av den fd irakiska vicepresidenten Izzat Ibrahim al-Douri, att man slutit sig samman med Muhammed Khadaffi och den libyska Jamahiriya i kampen om att befria Libyen. Irakiska motståndskämpar, officerare och säkerhetsmän har tillsammans en stor erfarenhet i stadsgerilla – och landsbygdskrigföring mot angripare som amerikaner, britter och andra ”georgier” såväl som lokala medbrottslingar.

Den 27 sept meddelade Nato att 200 000 libyska civila fortfarande står under hot

Tarhunaklanen har avancerat västerut mot Tripoli, där enligt nya rapporter en del krigare gått in i Tripoli och häftiga sammandrabbningar ägt rum. Det är ännu oklart hur många av NATOs legionärer som har dödats i drabbningen. Tarhuna-klanen har skurit av NATOs försörjningsleder under nästan en vecka, vilket fört med sig multipla misslyckanden vid fronten. Nu tvingas NATO attackera Sirte österifrån, på grund av att deras styrkor sitter kvar i väst och saknar förnödenheter. Men Tuaregsoldater har stött Khadaffi.

Muhammed Khadaffii och hans söner har nämligen satt upp en ny armé bestående av 12 000 Tuaregsoldater.
Föregående dag hade varit den svartaste för rebellerna. Som vanligt hade de hastat iväg till staden Benghazi för att meddela världen att de gått in i Sirte och intagit positioner i staden, något man hört så många gånger förr. Men sanningen är, att gårdagen varit den mest förödande för rebellerna.

Åtminstone ett tusen rebeller hade dödats i Tripoli, Sirte, Bani Walid, Brega och Misurata. Den 24 september har blivit början på ett nytt motstånd mot NATO och rebellerna.

I Tripoli har befolkningen organiserat sig och kommit samman, inte enbart för att förstöra vapengömmorna för NATO och rebellerna, utan också för att fullfölja slaget mot rebellerna. Dessa har åter blivit slagna vid Bani Walid och Sirte. De som säger de är i Sirte ljuger.

Intressant nog hade rebellerna just utlyst en paus i sin aggression på grund av brist på ammunition. Hur kan det vara möjligt att dessa förmodat rika NATOländer fått slut på sina pengar, vapen och ammunition? Tiden verkar stå på det libyska Jamahiriyathes sida.

övers I.T

Strains steadily fray US, Saudi ties
av Jim Lobe Asia Times
Del 1 och 2

- Allt större påfrestningar mellan Förenta Staterna och Saudiarabien har försvagat en av världens längsta och mest effektiva bilaterala förbindelser, enligt de observatörer som finns på plats.

Det senaste åsiktsutbytet var Washingtons opposition mot månadens förväntade anbud från den Palestinska BefrielseOrganisationen PLO om en egen stat – är bara en av de frågor om att möta den ‘Arabiska Våren’s uppror, vilket till priset av olja hotar relationen.

Förre ambassadör Chas Freeman, som under tidigt 1990tal varit anställd som Washingtons toppdiplomat i saudiska Riyad vid tiden för första Gulfkriget, förklarar att ”Vi söker alltmer en affärsuppgörelse”. Redan före 9/11 attackerna märkte Freeman hur saudierna under den andra Intifadan hade noterat, att Israel knappast brydde sig om president George W Bushs uppmaning om att lätta på den repression, palestinierna fick utstå.

Han talade då till ett forum om de amerikansk-saudiska relationerna som hade sponsrats av CarnegieStiftelsen och det Dubai-baserade Gufstaternas Forskningscentrum (GRC). Professor Gregory Gause, prominent saudisk expert vid Vermontuniversitetet, säger detsamma. ‘Relationen är nu mera grundad på gemensamma intressen än en gemensam syn på världen,” sa han. ”Vad som håller den samman är bristen på alternativ’.

Den alltmer spända relationen kom på måndagen ännu en gång  ut till offentligheten, då Prins Turki al-Faisal, fd chef över Saudiarabiens underrättelsetjänst och tidigare ambassadör i Washington, hade publicerat ett stycke i New York Times med titeln ”Veto a State, Lose an Ally”, att sätta upp veto mot en stat och förlora en allierad.

Ifall Washington inte stöder palestiniernas ansökan om FN medlemskap, skulle ”Saudiarabien inte längre kunna samarbeta med Amerika på samma sätt som tidigare”, skrev han. Ett veto, varnade han, skulle inte bara ”få djupa negativa konsekvenser” för USA-Saudiarabiens relationer utan också ”underminera [USAs] relationer med den muslimska världen, öka Irans makt och äventyra säkerheten i regionen”.

Förenta Staternas-Saudiarabiens relationer daterar sig tillbaka till 1930talet, men var mycket starkare under det andra Världskriget då Franklin Roosevelt deklarerade Saudiarabiens försvar som ett ”vitalt” amerikanskt intresse, liksom under det Kalla Krigets dagar. Banden har alltid i första hand vilat på en grundmurad överenskommelse om säkerhet mot olja.
Förutom Riyads deltagande i det arabiska oljeembargot under oktoberkriget 1973, har de båda länderna haft ett nära samarbete i ett antal frågor, särskilt under 1980talet, då Saudiarabien hjälpt till att finansiera den sk ”Reagan Doktrinen” vars syfte var att störta de sk pro-sovjetiska regeringarna i CentralAmerika, södra Afrika och Afghanistan.

Under tidigt 1990tal tjänade Saudiarabien som avstamp för USAs kampanj att få ut Iraks styrkor från Kuwait, och Washington fortsatte till kort efter 9/11 en inte obetydlig militär närvaro i kungadömet. Men relationen ledde till ett antal sprickor under Bushadministrationens första år.

Förutom dåvarande kronprins Abdullahs besvikelse vad gäller Washingtons oförmåga att ha kontroll över Israels aktioner på det palestinska territoriet, det faktum att 15 av de 19 kaparna under 9/11 var av saudisk nationalitet, skapade en storm av negativ publicitet, särskilt vad gäller saudiernas privata uppbackning av al-Qaida och andra våldsamma islamiströrelser.

Förutom bilaterala spänningar kom Bushadministrationens misslyckande med att svara positivt på Abdullahs fredsplan med Israel, vilken ArabFörbundet antagit vid dess möte i Beirut år 2002, och 2003 års USA-ledda invasion av Irak. Saudiska Riyadh opponerade sig starkt mot invasionen, då man fruktade – som det visade sig helt korrekt, att avlägsnandet av Saddam Hussein tydligt kom att  öka Irans regionala makt och inflytande.

Av de tre post-9/11 frågorna, har bara en – samarbete om kontra-terrorism och relaterade ansträngningar att besegra al-Qaida och andra radikala islamiströrelser – upplevt betydande förbättringar i sina bilaterala relationer, enligt båda sidor. ”De dödar inte bara terrorister. Utan de attackerar också terrorismens ideologi,” enligt Freeman. ”Det utgör ett närbeläget område som kommit att blomstra.” De andra frågorna förblir emellertid seriösa debattfrågor.

Medan president Barack Obama upprepade gånger lovordat det arabiska fredsinitiativet, som idag Abdullahs plan kallas, har han inte lyckats övertayga Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att acceptera denna som en grund för förhandlingar med palestinierna. ”Vi var fulla av entusiasm för valet av Obama och hans tidiga politiska uttalanden,” sa Abdulaziz Sager, GRCs ordförande och grundare. ”På något oturligt sätt har det genom att säga, att USA kommer lägga in sitt veto mot Palestina [vid FN], skapat en hel del besvikelse.”

Samtidigt har Obamas planer att vid slutet av detta år dra tillbaka alla utom några få tusen USA trupper från Irak, saudierna sett som att konsolidera Irans inflytande över sin västra granne, vars shia-ledda regim visat ringa intresse av  försoning med sin sunni minoritet, och därutöver.

”Det finns inte längre en irakisk buffertstat,” noterade Mustafa Alani, GRCs chef för Programmet för Säkerhets- och Terrorism-studier, och sa  att Teheran utgjorde både ett ”strategiskt hot och ett internt hot” gentemot saudierna. Till dessa spänningar har nya tillkommit, och det som resultat av detta års Arabiska Vår.

övers Ingrid Ternert

I själva verket hade inte Khadaffis regering kunnat störtas utan Natos bombkampanj, som i huvudsak leddes av amerikanska, brittiska och franska luftstyrkor. Omkring 20 000 uppdrag med mer än 7500 bombanfall hittills har siktat in sig mot mål på Libyens mark, vilket den kanadensiska journalistveteranen Patrick Martin nyligen rapporterade i en artikel.

Ifall varje anfall hade släppt fyra bomber eller missiler per gång, skulle mer än 30 000 bomber ha jämnat byggnader med marken samt dödat och sårat oskyldiga libyska män, kvinnor och barn. Detta är vad Chris Cork skulle kalla ett potent stöd från de Villigas Koalition. Då är det på plats att citera en analys i Storbritanniens näst högsta försvarslednings (SLD) rapport om Operation Ellamy i Libyen, alltså Storbritanniens kodnamn för dessa som deltar i den libyska flygförbudszonen.

USAs motsvarighet är Operation Odyssey Dawn som bekräftar att dessa kostnader i medeltal uppgått till £3-5 miljoner pund per dag (40 milj SEK/dag). Det ger var vecka £20-35 miljoner pund i kostnader för flygoperationer och £80-140 miljoner per månad, vilket innebär att sedan den 19 mars har operationerna kostat £300-525 miljoner pund, då enbart för Storbritanniens räkning.

Ironiskt nog tillät aldrig imperialistmakterna att oberoende journalister rapporterade från krigsfronten. Krigen i Irak, Afghanistan och nu Libyen har infört en ny trend av inbäddad journalistik. Alla inbäddade journalisters reportage undersöks noga, innan de går ut till allmänheten. 

Därför kan människor i USA och Europa enbart läsa det som är ämnat åt dom. Detta är skälet till varför, enligt en opinionsundersökning, nästan trettio procent av amerikanerna föredrar att hämta in nyheter och kommentarer från alternativa forum på Internet, än att förlita sig till sina vanliga media.

Turkiet är bland de länder som bidragit till Natos operationer i Libyen genom att erbjuda flygplansstöd och trupper, liksom Jordanien, Khatar och Förenade ArabEmiraten UAE. Skulle inte Jordanien o Khatars emirer och Förenade ArabEmiraten ha rannsakat sig själva om vilken typ av diktator i Libyen man höll på att störta, och hur han skulle ha skiljt sig från dom?

Khadaffi stod högre i kurs än, låt oss säga, Bahrains kalifat med sin sedan fyrtio år hatade premiärminister. Det genuina allmänna upproret, i huvudsak av Bahrains sjuttio procent shia-religiösa, blev hänsynslöst krossat medan Libyens rebeller inte enbart fick uppmuntran, utan också aktivt stöd av Natos luftstyrkor.

Slutligen: Mr Cork, hur skiljer ni mellan Tony Blairs uppfattning om Saddams MassFörstöreleVapen och David Cameron om Khadaffis dödande av sitt eget folk? Är inte detta konstigt, att både Irak and Libyen flödat över av hög-kvalitativ olja?

av frilandsjornalist placerad i Lahore

övers Ingrid Ternert