Fredskoalitionen Göteborg

12 november, 2011

Västs militarisering av Arktis del 2

Filed under: Arktis,Canada,Kärnvapen,kärnvapen,Kina,Korea,NATO,Norge,olja,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 16:28

Voice of Russia 11 nov 2011

Ingen-betraktar längre Arktis som en död zon. Dess vidsträckta istäcken döljer 7% av världens olja och 33% av dess gasreserver tillsammans med guld, diamanter och andra mineraler. Global uppvärmning och smältande permafrost i Arktis kan snart öppna upp den arktiska oceanens skatter.

Detta  förändrade perspektiv har fått  ’Arktis Fem’ makter att krångla – Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge, med bara Ryssland som ickemedlem av NATO.  Alliansen uttryckte  klart  vid Lissabonmötet nov 2010 sitt intresse för Arktis. Situationen blir nu alltmer komplicerad beroende på ett internt gräl över territoriella anspråk bland de Fem.

USA och Kanada kan inte nå en överenskommelse om Beaufort havet (ett marginellt hav i Norra Ishavet) medan Kanada dessutom kämpar med Danmark om ‘Hans Island’. Även Kina som ligger långt ifrån Arktis vill delta i regionen. Dess isbrytare ‘Snow Dragon’ har två gånger gått in i haven runt Arktis. SydKorea har också utrustat en isbrytare.

Chefen Igor Korotchenko för ‘Ryska centret för analys av världens vapenhandel’, säger att en rapport från USAs flotta menar, att Amerika är i stort behov av att bygga upp sin militära potential i Arktis. Man säger att flottan har startat en intensiv träning i Arktis och skaffat nya Arktis-klassade fartyg och isbrytare.  Man har dessutom installerat mark-och undervattensbevakning och övervakningsstationer.

USAs kärngeneratordrivna ubåtar för multibruk  upprätthåller en ständig patrullering av Arktiska Oceanen och deras mål är långt ifrån forskningsmässiga, förklarade han i en intervju för ‘Voice of Russia’: Pentagon har permanenta snabba missilförsvarsgrupper på höga latituder, inklusive 3-4 kryssningsmissiler och 4-6 jagare. Man har också 11 stridsflygplan förlagda till Alaska. Medan USAs Stridsflygplan och Ubåtar som patrullerar området i Arktiska Oceanen blivit utrustade med hög-precisionsvapen.

USAs Försvars Departement tränar också marktrupper för operationer i Arktis och planerar bygga två flottbaser i Alaska. Kanada i sin tur har satt undan pengar för att bygga en djupvattenshamn och flottbas i den övergivna staden Nanisivik och börjat förnya och utvidga en militär övningsbas i ‘Resolute Bay’ och beordrat uppbygge av nya patrullfartyg i Arktis. Landets militärkontingent i Arktis har dessutom ökat tiofalt.

Även om Kanada saknar en ständig militär närvaro i Arktis genomför man årliga övningar vid namn Operation Nanook för träning vid katastrofer och olyckor. Sedan år 2007 genomför man egna patrulleringar i Arktis. Under 2010 års kanadensiska krigsspel ingick för första gången trupper från USA och Danmark, och gav Kanada en officiell status som NATO observatör i Arktis.

Under sommaren 2011 ingick USAs och NATOs flygvapen i övningarna, inklusive jetplan, spionplan och fraktflygplan. Norge för sin del öppnade ett nytt hög-teknologiskt PolCirkelCentrum norr om Moirana nära Polcirkeln. Man har också flyttat sin stora militärbas dit och använt den under sommaren som övningsplats för ‘Cold Response’ 2011, där 10 000 NATO och norska trupper ingår.

Ryssland som ingår i en av dessa fem och är beläget nära Arktis, tvingas svara upp mot regionens militarisering. Man avser skapa en separat och särskild division i Arktis för att säkra sina områden däruppe i en förändrad militär och politisk miljö. Ryssland har också utarbetat en strategi för Arktis, då landets SäkerhetsRåd överfört regionen till den Federala SäkerhetsTjänstens jurisdiktion att bli Rysslands ledande resursbas år 2016.

Under våren 2011 förklarade Rysslands försvarsminister att man skulle upprätta en motoriserad infanterienhet i Arktis på Kolahalvön. Trupperna är särskilt utrustade för att operera i regionen. En rysk expert i ämnet, Igor Korotchenko, berättade för VOR att Rysslands militära utrustning överensstämmer med den särskilda standard som krävs för att klara både höga och låga temperaturer.

Marktrupper ska få stöd av isbrytande krigsfartyg kapabla att inte bara lotsa fartyg utan också genomföra militära uppdrag. För oturligt nog har Arktis blivit en militariserad zon, så enda sättet för länder runt Arktis är att fredligt dela in området i ansvarsområden och så snart som möjligt starta ett fredligt utnyttjande av regionen.

Därför gäller att  inte ge stater utanför Arktis en chans att med militära medel göra anspråk på området.

 

övers Ingrid Ternert

27 oktober, 2011

USA och Clinton regisserade Khadaffis död – hela artikeln

Filed under: Afrika,CIA,drönare,drones,FN,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,olja,terrorism,USA — ingrid @ 16:29

 

 av Daya Gamage  27 oktober 2011  Asian Tribune Foreign News Desk 

Efter vapenstilleståndet hade Usa angripit Khaddafis konvoj från luften

Libyens ledare Muhammed Khadaffi reste efter torsdagen med ett förhandlat “Vit Flagg” vapenstillestånd,  efter enöverenskommelse om  att få lämna Libyen. Flera påståenden från källor inne i staden Misrata säger, att Libyens Nationella ÖvergångsRåd i själva verket hade låtit säkra Khadaffis och hans konvojers uttåg ur Libyen.

 

Förutom att rebellkällor i Misrata hävdar att USAs utrikesminister Hillary Clinton den 19 oktober under ett besök i Libyen blivit informerad om och godkänt “Vit flagg”stilleståndet - med Libyens övergångsregering NTC. Larry Sinclair.org som är en vida läst bloggsida på Internet som har kommit med informationen och påpekat att den är från tillförlitliga källor inne i Libyen.

Den fråga man då reser är huruvida Hillary Clinton och Barack Obama varit inblandade i beskjutningen av den Vit-flaggade konvojen, vilket  skulle ha hjälpt till  att lösa mordet på Libyens ledare Muhammed Khadaffi? Webbsidan LarrySinclair.org ger en vidare rapportering: “Det är vår mening att den information vi fått från våra källor inne i Libyen är riktig.

Det har också rapporterats om att journalister inte omedelbart fått tilllåtelse att rapportera från den plats där USAs obemannade flygfarkoster attackerat Khadaffis konvoj, tills dess rebellerna fick tillfälle att städa upp varje återstående tecken på den “Vitflaggning” som så tydligt var markerad på konvojens fordon”.

Frågan idag är: Visste utrikesmimister Clinton om det “Vit-Flaggade” vapenstillestånd som skulle ha kunnat ge Khadaffi en säker passage ut ur Libyen? Hade Clinton använt denna information till att förbereda en amerikansk fjärrstyrd attack mot Khadaffis “Vitflaggade” konvoj?

Vem hade godkänt denna USAs obemannade ‘flyg’attack mot den vitflaggade konvojen? Kommer Barack Obama att bli ställd till svars för USAs beskjutning av konvojen? Onsdagen den 19 oktober hade Hillary Clinton varit i Libyen för ett möte med dessa väpnade rebeller. Via källor inne i Libyen som webbsidan LarrySinclair.org tagit upp, hade man haft förhandlingar om Khadaffis vitflaggade  konvoj för ett vapenstillestånd.

Såvida informationen om att Khadaffi under vapenstilleståndet haft löfte om att lämna Libyen är sann och kunnat verifieras, och om Förenta Staterna varit inblandad i denna överenskommelse eller blivit informerad om den, då skulle flygangreppet mot konvojen varit ett direkt brott mot GeneveKonventionen och klassats som ett krigsbrott. Asian Tribune har tidigare rapporterat att 

 Det var USA som beskjutit överste Khadaffis konvoj, vilket fick rebellerna att fånga in och brutalt döda Libyens  förre  ledare. Webbsidan dagen efter har bekräftat att det ingåtts en överenskommelse om att låta Khadaffis vitflaggade konvoj fortsätta och det skulle ha nåtts en uppgörelse mellan NTC och Khadaffis representanter.

Källor inne i Misrata i Libyen hävdar att Khadaffis konvoj hade färdats under ett “Vitflaggat” vapenstillestånd och menar också att Khadaffi av rebellerna varit utsatt för sodomi innan han blev skjuten i huvudet. Medan Obama under våren hade sagt att FNs Resolution vare sig uppmanar till eller tillåter jakten på Khadaffi, och förklarat att USA inte skulle komma att  jaga Khadaffi, så refererar Obama nu till tillfångatagandet & mordet på Khadaffi som- “Vi gjorde vad vi gått in för att göra”.

Påståenden om ett förhandlat vapenstillestånd för att låta Khadaffi lämna landet reser nu några allvarliga frågor om vilken roll utrikesminister Hillary Clinton  spelat i överenskommelsen. Frågan är också huruvida Hillary Clinton och ObamasAdministration  gett klartecken till USAs ‘drönar’attack  mot den konvoj som hade färdats under vitflaggat vapenstillestånd? Om så skulle vara fallet, då skulle man kunna resa frågan, att både Clinton och Obama omedelbart bör ställas  inför rätta för krigsbrott och anstiftan till mord.

 

övers Ingrid Ternert

20 oktober, 2011

‘Khadaffi hittad död… i ett avloppsrör’

Filed under: Afrika,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,Tunisien — ingrid @ 19:05

 

Vad vi får höra 0m Libyen från våra massmedia, det är att man har hittat Khadaffi gömd i ett avloppsrör med en guldrevolver i handen innan han blev skjuten.

Förlåt, men verkar inte det bekant på något sätt? Visst, naturligtvis, det var ju en annan diktator i ett annat oljerikt land, som också var full med klaner av skilda trosuppfattningar, där heller inte alla var lika pigga på att gå Natos ärenden som i fallet Khadaffi .

Däremot är det tveksamt om Khadaffi varit lika modernt sinnad och drivit på utvecklingen lika mycket  som i Saddams fall. Efter 42 år säger man idag att libyerna själva dödat Khadaffi.

Sirte är en hamnstad men samtidigt en flyktstad.  Det var i Sirte som Khadaffi blev tillfångatagen, eller var det i en fordonskonvoj? Med en guldrevolver i handen? Ryktena är många.

Fredrik Reinfeldt är stolt över att det också är svenskar som varit inblandade där nere under månader med flygfotografering, för att visa till den libyska oppositionen var Khadaffis styrkor befunnit sig… I detta oljerika land som i fyra decennier regerats av en diktator.

Det var alltså oklart om han varit med i den konvoj som bombats …men det tycks förhålla sig så, och Reinfelt säger - ‘Att vara med och ersätta diktatur med demokrati. Vi ska nu vara stolta över de män och kvinnor som varit med om detta’.  Khadaffi själv ska enligt en annan teori ha hittats i ett sk avloppsrör och gömt sig i det tunnelsystem som går under marken från diktatorns palats.

Men det sägs som sagt också att han och hans följe har dödats under Natos flygbombning. För stämningen i grannlandet Egypen är inte längre lika positiv, då  med sin skyhöga arbetslöshet och med arbetstillfällen i Libyen som en utväg. De får bara hoppas på att dessa  mindre styrkor kan lägga vapnen åt sidan.

Nu inne i en andra fas vill man avväpna väpnade grupper, men ännu vet man inte hur de falanger dessa tillhör ska agera. Blir det en sekulär stat eller en muslimsk?

Tunisien är numera utan Ben Ali. Och idag finns där också ett Libyen utan Khadaffi. Stabilitet och säkerhet är vad man nu anser sig behöva. Tunisien äger starka band till Libyen och idag jublar ungdomen där. Tidigare kom många flyktingar därifrån.

 Det finns även flyktingläger i Tunisien och vapenlager i Libyen som har plundrats. Hur kommer då de islamister som finns i rebelledningen och de som kommit tillbaka från Afghanistan att agera? Idag säger man sig stödja Natos ledning. Många tror alltså mer på Turkiet i Libyen än på Saudiarabien.

Khadaffis kropp ska föras till hans hemstad, det ödelagda Sirte, en stad som tidigare var lojal mot honom …

 

övers och egna kommentarer IT

27 september, 2011

Nato klarar inte Libyen

Filed under: krig,Libyen,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 22:36

Den 24 sept meddelade det arab-socialistiska Baathpartiet i Irak lett av den fd irakiska vicepresidenten Izzat Ibrahim al-Douri, att man slutit sig samman med Muhammed Khadaffi och den libyska Jamahiriya i kampen om att befria Libyen. Irakiska motståndskämpar, officerare och säkerhetsmän har tillsammans en stor erfarenhet i stadsgerilla – och landsbygdskrigföring mot angripare som amerikaner, britter och andra ”georgier” såväl som lokala medbrottslingar.

Den 27 sept meddelade Nato att 200 000 libyska civila fortfarande står under hot

Tarhunaklanen har avancerat västerut mot Tripoli, där enligt nya rapporter en del krigare gått in i Tripoli och häftiga sammandrabbningar ägt rum. Det är ännu oklart hur många av NATOs legionärer som har dödats i drabbningen. Tarhuna-klanen har skurit av NATOs försörjningsleder under nästan en vecka, vilket fört med sig multipla misslyckanden vid fronten. Nu tvingas NATO attackera Sirte österifrån, på grund av att deras styrkor sitter kvar i väst och saknar förnödenheter. Men Tuaregsoldater har stött Khadaffi.

Muhammed Khadaffii och hans söner har nämligen satt upp en ny armé bestående av 12 000 Tuaregsoldater.
Föregående dag hade varit den svartaste för rebellerna. Som vanligt hade de hastat iväg till staden Benghazi för att meddela världen att de gått in i Sirte och intagit positioner i staden, något man hört så många gånger förr. Men sanningen är, att gårdagen varit den mest förödande för rebellerna.

Åtminstone ett tusen rebeller hade dödats i Tripoli, Sirte, Bani Walid, Brega och Misurata. Den 24 september har blivit början på ett nytt motstånd mot NATO och rebellerna.

I Tripoli har befolkningen organiserat sig och kommit samman, inte enbart för att förstöra vapengömmorna för NATO och rebellerna, utan också för att fullfölja slaget mot rebellerna. Dessa har åter blivit slagna vid Bani Walid och Sirte. De som säger de är i Sirte ljuger.

Intressant nog hade rebellerna just utlyst en paus i sin aggression på grund av brist på ammunition. Hur kan det vara möjligt att dessa förmodat rika NATOländer fått slut på sina pengar, vapen och ammunition? Tiden verkar stå på det libyska Jamahiriyathes sida.

 

övers I.T

16 september, 2011

Ständiga slitningar mellan amerikaner och saudier

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,krig,mellanöstern,NATO,olja,Saudiarabien,USA — ingrid @ 02:13

Strains steadily fray US, Saudi ties
av Jim Lobe Asia Times
Del 1 och 2

- Allt större påfrestningar mellan Förenta Staterna och Saudiarabien har försvagat en av världens längsta och mest effektiva bilaterala förbindelser, enligt de observatörer som finns på plats.

Det senaste åsiktsutbytet var Washingtons opposition mot månadens förväntade anbud från den Palestinska BefrielseOrganisationen PLO om en egen stat – är bara en av de frågor om att möta den ‘Arabiska Våren’s uppror, vilket till priset av olja hotar relationen.

Förre ambassadör Chas Freeman, som under tidigt 1990tal varit anställd som Washingtons toppdiplomat i saudiska Riyad vid tiden för första Gulfkriget, förklarar att ”Vi söker alltmer en affärsuppgörelse”. Redan före 9/11 attackerna märkte Freeman hur saudierna under den andra Intifadan hade noterat, att Israel knappast brydde sig om president George W Bushs uppmaning om att lätta på den repression, palestinierna fick utstå.

Han talade då till ett forum om de amerikansk-saudiska relationerna som hade sponsrats av CarnegieStiftelsen och det Dubai-baserade Gufstaternas Forskningscentrum (GRC). Professor Gregory Gause, prominent saudisk expert vid Vermontuniversitetet, säger detsamma. ‘Relationen är nu mera grundad på gemensamma intressen än en gemensam syn på världen,” sa han. ”Vad som håller den samman är bristen på alternativ’.

Den alltmer spända relationen kom på måndagen ännu en gång  ut till offentligheten, då Prins Turki al-Faisal, fd chef över Saudiarabiens underrättelsetjänst och tidigare ambassadör i Washington, hade publicerat ett stycke i New York Times med titeln ”Veto a State, Lose an Ally”, att sätta upp veto mot en stat och förlora en allierad.

Ifall Washington inte stöder palestiniernas ansökan om FN medlemskap, skulle ”Saudiarabien inte längre kunna samarbeta med Amerika på samma sätt som tidigare”, skrev han. Ett veto, varnade han, skulle inte bara ”få djupa negativa konsekvenser” för USA-Saudiarabiens relationer utan också ”underminera [USAs] relationer med den muslimska världen, öka Irans makt och äventyra säkerheten i regionen”.

Förenta Staternas-Saudiarabiens relationer daterar sig tillbaka till 1930talet, men var mycket starkare under det andra Världskriget då Franklin Roosevelt deklarerade Saudiarabiens försvar som ett ”vitalt” amerikanskt intresse, liksom under det Kalla Krigets dagar. Banden har alltid i första hand vilat på en grundmurad överenskommelse om säkerhet mot olja.
Förutom Riyads deltagande i det arabiska oljeembargot under oktoberkriget 1973, har de båda länderna haft ett nära samarbete i ett antal frågor, särskilt under 1980talet, då Saudiarabien hjälpt till att finansiera den sk ”Reagan Doktrinen” vars syfte var att störta de sk pro-sovjetiska regeringarna i CentralAmerika, södra Afrika och Afghanistan.

Under tidigt 1990tal tjänade Saudiarabien som avstamp för USAs kampanj att få ut Iraks styrkor från Kuwait, och Washington fortsatte till kort efter 9/11 en inte obetydlig militär närvaro i kungadömet. Men relationen ledde till ett antal sprickor under Bushadministrationens första år.

Förutom dåvarande kronprins Abdullahs besvikelse vad gäller Washingtons oförmåga att ha kontroll över Israels aktioner på det palestinska territoriet, det faktum att 15 av de 19 kaparna under 9/11 var av saudisk nationalitet, skapade en storm av negativ publicitet, särskilt vad gäller saudiernas privata uppbackning av al-Qaida och andra våldsamma islamiströrelser.

Förutom bilaterala spänningar kom Bushadministrationens misslyckande med att svara positivt på Abdullahs fredsplan med Israel, vilken ArabFörbundet antagit vid dess möte i Beirut år 2002, och 2003 års USA-ledda invasion av Irak. Saudiska Riyadh opponerade sig starkt mot invasionen, då man fruktade – som det visade sig helt korrekt, att avlägsnandet av Saddam Hussein tydligt kom att  öka Irans regionala makt och inflytande.

Av de tre post-9/11 frågorna, har bara en – samarbete om kontra-terrorism och relaterade ansträngningar att besegra al-Qaida och andra radikala islamiströrelser – upplevt betydande förbättringar i sina bilaterala relationer, enligt båda sidor. ”De dödar inte bara terrorister. Utan de attackerar också terrorismens ideologi,” enligt Freeman. ”Det utgör ett närbeläget område som kommit att blomstra.” De andra frågorna förblir emellertid seriösa debattfrågor.

Medan president Barack Obama upprepade gånger lovordat det arabiska fredsinitiativet, som idag Abdullahs plan kallas, har han inte lyckats övertayga Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att acceptera denna som en grund för förhandlingar med palestinierna. ”Vi var fulla av entusiasm för valet av Obama och hans tidiga politiska uttalanden,” sa Abdulaziz Sager, GRCs ordförande och grundare. ”På något oturligt sätt har det genom att säga, att USA kommer lägga in sitt veto mot Palestina [vid FN], skapat en hel del besvikelse.”

Samtidigt har Obamas planer att vid slutet av detta år dra tillbaka alla utom några få tusen USA trupper från Irak, saudierna sett som att konsolidera Irans inflytande över sin västra granne, vars shia-ledda regim visat ringa intresse av  försoning med sin sunni minoritet, och därutöver.

”Det finns inte längre en irakisk buffertstat,” noterade Mustafa Alani, GRCs chef för Programmet för Säkerhets- och Terrorism-studier, och sa  att Teheran utgjorde både ett ”strategiskt hot och ett internt hot” gentemot saudierna. Till dessa spänningar har nya tillkommit, och det som resultat av detta års Arabiska Vår.

övers Ingrid Ternert

14 september, 2011

Efter Khadaffis fall – en revitalisering av Libyen?

Filed under: Afrika,dollar,krig,Libyen,media,NATO,nya,olja,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 21:55

I själva verket hade inte Khadaffis regering kunnat störtas utan Natos bombkampanj, som i huvudsak leddes av amerikanska, brittiska och franska luftstyrkor. Omkring 20 000 uppdrag med mer än 7500 bombanfall hittills har siktat in sig mot mål på Libyens mark, vilket den kanadensiska journalistveteranen Patrick Martin nyligen rapporterade i en artikel.

Ifall varje anfall hade släppt fyra bomber eller missiler per gång, skulle mer än 30 000 bomber ha jämnat byggnader med marken samt dödat och sårat oskyldiga libyska män, kvinnor och barn. Detta är vad Chris Cork skulle kalla ett potent stöd från de Villigas Koalition. Då är det på plats att citera en analys i Storbritanniens näst högsta försvarslednings (SLD) rapport om Operation Ellamy i Libyen, alltså Storbritanniens kodnamn för dessa som deltar i den libyska flygförbudszonen.

USAs motsvarighet är Operation Odyssey Dawn som bekräftar att dessa kostnader i medeltal uppgått till £3-5 miljoner pund per dag (40 milj SEK/dag). Det ger var vecka £20-35 miljoner pund i kostnader för flygoperationer och £80-140 miljoner per månad, vilket innebär att sedan den 19 mars har operationerna kostat £300-525 miljoner pund, då enbart för Storbritanniens räkning.

Ironiskt nog tillät aldrig imperialistmakterna att oberoende journalister rapporterade från krigsfronten. Krigen i Irak, Afghanistan och nu Libyen har infört en ny trend av inbäddad journalistik. Alla inbäddade journalisters reportage undersöks noga, innan de går ut till allmänheten. 

Därför kan människor i USA och Europa enbart läsa det som är ämnat åt dom. Detta är skälet till varför, enligt en opinionsundersökning, nästan trettio procent av amerikanerna föredrar att hämta in nyheter och kommentarer från alternativa forum på Internet, än att förlita sig till sina vanliga media.

Turkiet är bland de länder som bidragit till Natos operationer i Libyen genom att erbjuda flygplansstöd och trupper, liksom Jordanien, Khatar och Förenade ArabEmiraten UAE. Skulle inte Jordanien o Khatars emirer och Förenade ArabEmiraten ha rannsakat sig själva om vilken typ av diktator i Libyen man höll på att störta, och hur han skulle ha skiljt sig från dom?

Khadaffi stod högre i kurs än, låt oss säga, Bahrains kalifat med sin sedan fyrtio år hatade premiärminister. Det genuina allmänna upproret, i huvudsak av Bahrains sjuttio procent shia-religiösa, blev hänsynslöst krossat medan Libyens rebeller inte enbart fick uppmuntran, utan också aktivt stöd av Natos luftstyrkor.

Slutligen: Mr Cork, hur skiljer ni mellan Tony Blairs uppfattning om Saddams MassFörstöreleVapen och David Cameron om Khadaffis dödande av sitt eget folk? Är inte detta konstigt, att både Irak and Libyen flödat över av hög-kvalitativ olja?

av frilandsjornalist placerad i Lahore

övers Ingrid Ternert

31 augusti, 2011

Kinas andreman kommer in i Libyen

Filed under: Afrika,Frankrike,Kina,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 05:25

av Jian Junbo 31 aug
Med libyska rebeller som övertar Tripoli och den auktoritäre ledaren Muammar Gaddafi på flykt kommer rebellernas Natostödda luftangrepp få se Gaddafiregimen störtad. Idag är det främst återuppbyggnad som gäller för det libyska folket och det internationella samfundet.

Kina, en aktiv spelare i Libyens ekonomiska affärer, har tvingats evakuera ungefär 35 000 kinesiska arbetare, arbetsledare, ingenjörer, handlare och turister – och efter att inbördeskriget brutit ut i februari lämnat dussintals projekt utan uppsyn. De har gjort klart att man var beredd att återvända ”för att spela en aktiv roll i en framtida återuppbyggnad”, som UtrikesMinisteriets talesman Ma Chaoxu framställt det hela den 24 aug under FNs ledning.

Allt detta visar att världens näst största ekonomi Kina vill få en större roll i internationella affärer och det särskilda fallet Libyen, där Peking hoppas på att återfå och utvidga sina ekonomiska intressen.

Enligt Kinas Handelsministerium, som startade före inbördeskriget, var 75 kinesiska företag inklusive 13 stora statsägda företag involverade i 50 stora projekt i Libyen värda åtminstone US$18.8 biljoner och täcker egendom, järnvägar, råoljetjänster och telekommunikation.

Kina uppmande Libyen att skydda sina investeringar vid en officiell rebell-ledd oljeanläggning och varnade kinesiska och ryska oljebolag att dessa kunde gå förlorade efter Gaddafis störtande. Ifall man svarade på detta kunde Abdeljalil Mayoufs varning, informationschefen hos AGOCO, bli en huvudvärk för Kina, med världens näst-största oljekonsu-menter, vilka förra året fick 3% av sin importerade råolja från Libyen, sa Reuters i en rapport.

”Vi hoppas efter en vändning till stabilitet, att Libyen fortsätter skydda de kinesiska investerarnas intressen och rättigheter och vi hoppas på att fortsätta detta investerings- och ekonomiska samarbete med Libyen,” Då sa  Zhongliang, biträdande chef för Kinas Handelsdepartement, i sitt svar på frågor angående hotet på en presskonferens i Peking.

”Kinas investering i Libyen, särskilt dess oljeinvestering, är en aspekt på ömsesidigt ekonomiskt samarbete mellan Kina och Libyen.” Kina, såväl som Ryssland, Brasilien, Indien och SydAfrika, har inte stött Natos luftangrepp för att störta Gaddafi och inte heller något militärt stöd till rebellerna.

Genom att kritisera NATO för att intervenera i Libyens interna angelägenheter, har Peking samtidigt hållit ett dövt öra mot rebellernas uppmaning att bli erkända som Libyens legitima myndighet. Även om, som vissa menar, NATOs luftangrepp mot Gaddafilojalister fått en stor roll i rekonstruktionen, kan inte Libyen ha råd att förbise Kina.

Det är vad franska presidenten Nicolas Sarkozy proklamerar på en internationell konferens om Libyens återuppbyggnad, som hålls i Paris den 1 september, till vilken Kina såväl som Ryssland och Brasilien är inbjudna.

Frankrike har lett NATO aktionen.
Xie Yajing, kommersiell konsul i HandelsMinisteriets VästAsienDepartement och Afrikanska Affärer, sa den 30 augusti att kinesiska bolag hade stora möjligheter att satsa på en återuppbyggnad efter kriget i Libyen, men skulle behöva vänta tills efter den politiska situationen lugnat ner sig och klarnat.

”Det är sant att en del kinesiska företag håller på och överväger möjligheter eller ser över sina affärer i Libyen, men tiden är långt ifrån mogen, då det fortfarande finns kortfristiga risker,” rapporterade Kina Daily att hon hade sagt.

Slutspelet i Libyenrevolten visar sig. Khadaffis fru, dotter och två av hans söner rapporteras ha flytt från  Libyen till grannlandet Algeriet, då jakten på den störtade diktatorn fortsatte. Motståndsfickor har funnits med styrkor lojala gentemot Gaddafi, då striderna fortarande är intensiva runt kusttrakten av staden Sirte, hans hemstad.

Återupprätta kontrakt
Enligt HandelsMinisteriet har Kina inga direkta investeringar i Libyen, bara kontrakterade projekt. Ministeriet sa den 24 augusti att man höll på att undersöka möjligheten att återuppta sina kinesiska projekt.

Kina har ännu inte erkänt den Nationella ÖvergångsRegeringen som Libyens legitima regering. Ändå uppmanade utrikesminister Yang Jiechi den 23 aug FNchefen Ban Ki-Moon att arbeta med regionala organisationer sådana som Afrikanska Unionen och ArabFörbundet för att återupprätta ordningen.

I post-Gaddafi Libyen, tror många observatörer att Kina utan tvekan kommer att förlora sina ekonomiska intressen, som  de västländers företag, vilka deltagit i luftstriderna för att monopolisera sina återuppbyggnadskontrakt.

Men ett sådant synsätt är orealistiskt.

Internationella relationer styrs aldrig av en så kallad ”internationell vänskap” utan av ”reella intressen”. Många faktorer finns till Kinas favör, som tar sin del av kakan i Libyens återuppbyggnad. Som i fallet Sudan, där Kina intar en beskyddande politik i förhållande till Libyen.  Medan Kina i stora drag förblivit neutral i Libyenkrisen, betyder det inte att Peking stängt ögonen och öronen mot vad som händer eller som inte har någonting att göra med Kina.

Då resultatet av ett inbördeskrig kan vara svårt att förutse, har Peking förhållit sig öppen gentemot den oroliga Tripoli-regimien och rebellerna. Peking har inte fördömt Gaddafiregimens legitimitet och vid en tid bjöd man in en minister att besöka Kina. Ändå sände man också vid en tidpunkt en envoyé till att kontakta rebellerna.

Zhang Zhiliang, den kinesiska ambassadören i Qatar, träffade ledaren i övergångsrådet i Doha i juni. Och den 6 juni inspekterade Li Lianhe, Kinas diplomat i Egypten, den humanitära situationen och de av kinesernas investeriade institutionerna i Benghazi, och hade dessutom mött NTC’s ordförande, Mustafa Mohammed, Abdul Jalil och andra ledare.

Detta följdes samma månad av ett besök av Mahmoud Jibolile, övergångsregeringen NTC’s exekutiva styrelseordförande, till Kina för att tala med kinesiska ledare. Sedan i juli, besökte Chen Xiaodong, chef över utrikesministeriet för Afrika, Benghazi för diskussioner med NTC ledare.

 Det rapporteras också att Peking skickat humanitärt bistånd till rebellerna via Kinas Röda Korset. Utan tvekan gör en sådan skyddande politik åtminstone det möjligt för Peking att hålla kvar sina relationer med Libyen efter en regimförändring.

Det blir säkert en kakafoni av röster bland oppositionens grupper, sa Yin Gang, expert på arabvärlden vid Kinesiska Akademin för SocialVetenskap i Peking, som citerades av Reuters. Yin tvekade om anmärkningar av en vanlig rebell i lägret, om att Kina skulle förlora återuppbyggnaden av lägret i Libyen – då han presenterade postGaddafiregimens officiella ställning.

”Detta var en individs åsikt. Jag kan säga fyra ord: De skulle inte våga; de skulle inte våga ändra några kontrakt,” sa Yin. Kinesiska företag har relativt få investeringar i Libyen, där Västföretag favoriserats även på senare år under Gaddafi, sa han.

Kinas tre största oljebolag är CNPC, SINOPEC-Gruppen och CNOOC och alla hade  de ingenjörsprojekt i Libyen, men ingen oljeproduktion, enligt Reuters, som tillade att Kina skeppat in ungefär 150,000 tunnor råolja om dagen från Libyen förra året genom UNIPEC, vilket är handelsgrenen av Asiens största raffinaderi Sinopec Corp, som har långa oljeförsörjningskontrakt. Detta uppgick till ungefär en tiondedel av Libyens råoljeexport.

Större möjligheter. Ledare i den nya regimen kan vara klokare och inse att Libyens återuppbyggnad inte kan genomföras av enbart länder i Väst. Eftersom man är beroende av en vinstdrivande oljeexport för Libyen i sin återuppbyggnad, kan man inte enbart förlita sig till några få makter, utan behöver istället diversifiera sina export -marknader.

Ekonomin skulle annars befinna sig i fara och då utom all kontroll. Det är typiskt att ett land är beroende av sina export-resurser, särskilt till marknader i Väst och deras företaginvesteringar, och blir därför själv känsliga mot nykoloniaismen. Dessutom var de flesta ekonomiska aktiviteter i förkrigsLibyen kopplade till civila projekt. Enligt Handels- ministeriets officiella Zhong Manying var kinesiska projekt i Libyen till största delen utveckling av bebyggelsen, järnvägskonstruktion, oljeförsörjning och kommunikationer.

Det betyder att Kinas engagemang i Libyen i första hand befunnit sig inom infrastrukturen, i vilken Kinas billiga arbetskraft och vidsträckta erfarenhet gör att landet är lättare att integreras än Västländer. Om Libyen öppnar sina infrastrukturprojekt till internationell konkurrens genom en ärlig budgivning, då skulle Kina haft större möjlighet att vinna.

Affärsreglerna i det ”stora makt” spelet kan också vara fördelaktiga för Kina. Återuppbyggnad av Libyen blir nu en internationell affär, vari alla stora makter förbereder sig att spela sin roll. Det skulle ha kunnat vara en tillfällighet att Sarkozy kom på ”plötslig” snabbvisit till Peking den 25 augusti. Han skulle ha diskuterat skuldkrisen i euroregionen med sin kinesiska motpart Hu Jintao.

Bakom den diplomatiska vokabulären betyder detta, att han bad Kina om hjälp till stabilisering av krisen i Europa. Man tror att han i utbyte kunde ha lovat Kina en aktiv roll i Libyens återuppbyggnad. Att delta i Libyens återuppbyggnad kunde ha utgjort det första steget för Kina att spela en mer aktiv roll i internationella affärer.

Förhoppningsvis kommer det växande Kina att ta denna goda chans och visa att man kan klara sin roll som ”ansvarig spelare”.

övers Ingrid Ternert

24 augusti, 2011

Fortsatta strider i Libyen

Filed under: krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,olja,USA — ingrid @ 01:13

Muammar 23 augusti 2011 Perspektiv – Maktskifte

Muammar Gaddafi och hans regim har gäckat världen många gånger. I går gjorde de det igen, när sonen Saif al-Islam dök upp som en fri man i Tripoli. Svåra utmaningar väntar omvandlingens Libyen.

Vem ska man lita på, när nu maktförhållandena i Tripoli är så förvirrande men framför allt efter det att Gaddafis regim fallit? Den frågan brottas grannländer, Natostyrkornas regeringar och libyer själva med. Gaddafisonen Saif al-Islams uppdykande på scenen som en fri man bara dagen efter det att han sades vara gripen visar vilken politisk kvicksand som råder. Flera utmaningar väntar det nya Libyen:

Trovärdigheten

Saif al-Islam Gaddafi drog Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och rebellernas ledning vid näsan genom att dyka upp på ett presshotell i Tripoli i går. Även brodern Mohammed, som talade direkt med al-Jazira på måndagen när det föreföll som om han greps, var dagen därpå en fri man.

Artikeln fortsätter…
Dessa gripanden kan ha varit orkestrerade pr-kupper, avsedda att vilseleda. Alternativet är att Gaddafibröderna köpt sig fria. I vilket fall innebär det att trovärdigheten undergrävts hos de rebeller som sade sig ha Gaddafis söner i säkert förvar.

På sikt har inte Saif al-Islam större politiska överlevnadschanser än en gång Saddam Husseins söner (vilka sköts ihjäl i Irak 2003).

Men det kostar på för Nationella övergångsrådet i Benghazi, NTC, att återta förlorad trovärdighet. Till Benghazis fördel talar det faktum att flera länder de senaste dagarna har erkänt NTC som landets legitima övergångsregering. Erkännandena från grannländerna Egypten och Tunisien är viktiga. Rådets ordförande Mustafa Abduljalil fick också stöd när Turkiets utrikesminister Ahmed Davutoğlu i går flögs in till Benghazi för en gemensam presskonferens. Turkiet, som efter initial tvekan har lagt alla sina ägg i Benghazis korg, har säkrat många feta framtida affärskontrakt.

Inre motsättningar

Övergångsrådets ordförande Mustaf Abduljalil, tidigare justitieminister under Gaddafi, säger att de som samarbetat med Gaddafi ska ställas inför rätta. Han inkluderade sig själv, vilket hedrar honom. Mustafa Abduljalil var domare när bulgariska sjuksköterskor dömdes till döden i en skandalös process, anklagade för att medvetet ha smittat 400 libyska barn med hiv.

Men innan det går att ställa Gaddafilojalister inför rätta krävs institutionsbyggande, inte minst för att upprätta en ny konstitution. Det blir att börja från ruta ett. Gaddafi styrde genom kulten och säkerhetsapparaten kring honom själv. Utan att formellt vara statsöverhuvud använde han landets oljemiljarder som sin personliga förmögenhet, ibland för att starta krig, ibland för att sponsra terrordåd.

Efter regimens slutgiltiga fall väntar en huggsexa, med all säkerhet med utländsk inblandning. Qatar, Jordanien och Förenade arabemiraten står i begrepp att skicka en polisstyrka till Tripoli, skriver Reuters.

Bland rebellerna finns motsättningar mellan islamister och sekularister, men också mellan avhoppare från regimen och deras tidigare offer. Gaddafis förre inrikesminister och högra hand, general Abdel Fattah Younes, bytte sida och blev rebellernas befälhavare. Många misstrodde honom. Han mördades nyligen på väg till Benghazi. Libyska islamister, som slåss bland rebellerna, har inte glömt hur hårdhänt Younes var som inrikesminister.

Efter generalens död accelererade rebellernas offensiv, men källor i Benghazi bestrider att det skulle finnas ett samband mellan Younes död och avancemanget mot huvudstaden.

Stammar och klaner

Stammar och traditionella släktband spelar roll i Libyen, i synnerhet som det saknas institutioner och ett starkt civilt samhälle. Alla är inte araber. Stammar kan sträcka sig över nationsgränser, som i Egyptens och Libyens gränstrakter. Många libyer berättar spontant vilken stam (qabila på arabiska) de tillhör.

Inom Magarha-stammen, med över en miljon medlemmar och rötter i ökenstaden Sabha, finns Gaddafilojalister. Bland Magarha märks Lockerbiebombaren Abdelbaset Ali al-Megrahi och Gaddafis svåger Abdullah Senussi, misstänkt för brott mot mänskligheten. Gaddafis egen stam Qadhdhafa (en mer bokstavstrogen stavning) har gamla band till Magarha.

Oljeproduktionen

Libyen har Afrikas största oljetillgångar. Natoländer som deltar i flygoperationen väntar sig nya kontrakt i gas- och oljefälten. Oljeexporten kan komma i gång om tre-fyra månader, men för att nå upp till den produktion som rådde före upproret kan det ta mer än ett år.

Qatar har gett NTC kredit och hjälpt dem att exportera mindre volymer från Tobruk. Men utan stabila institutioner vet ingen säkert var oljeinkomsterna hamnar.

Arabvärlden eller Afrika

Khaddafi med sitt storhetsvansinne utropade sig till Kungarnas kung i Afrika. Med sina miljarder skapade han i praktiken Afrikanska unionen, AU, säger diplomater. Han köpte lojaliteter av afrikanska ledare, som skickade legosoldater.

Arabförbundets ledare, många själva diktatorer, avskyr Gaddafi. Utan Arabförbundets vädjan hade FN aldrig röstat igenom den resolution ligger till grund för Natos bombningar och som formellt syftar till att skydda civila och hålla vapenembargot – vilket brutits av båda sidor i konflikten. När rebellerna har brutit mot det har Nato blundat.

övers Ingrid Ternert

17 augusti, 2011

Krigsutgifter utöver all kontroll i Mellanöstern

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,Irak,Irak,krig,mellanöstern,NATO,olja,USA — ingrid @ 04:28

Triljon-dollaraffärer, USAs krigsutgifter går utöver all kontroll
av Deutsche Welle 2 augusti 2011

Den hetsiga debatten om USAs skuldtak har nästan bara kommit att fokusera på nedskärningar i socialförsäkringen och höjda skatter. Men huvudposten i regeringens utgifter har över huvudtaget knappst nämnts: De ökade krigskostnaderna.

Under veckor har en häftig politisk strid om regeringens skuldberg härjat i Washington. Båda partierna har kommit överens om, att man måste undvika att ställa in sina betalningar och att USAs skuldbörda måste läggas fram på bordet.

Men medan Republikanerna har tryckt på om en kraftig minskning av regeringens utgifter, då i första hand genom drastiska nedskärningar i sociala program, har demokraterna å sin sida velat tackla frågan framförallt genom ökade skatter för de rika.

I sin iver att skära ner välfärdsprogrammen och höja skatterna kom båda partier att förbise ett område av regeringens utgifter, vilket har en kraftig prislapp: Krigskostnaden.

Tillbaka till vintern 2002, då Förenta Staterna fortfarande begrundade om man skulle starta krig mot Saddam Hussein eller inte, då president George W Bushs närmaste ekonomiska rådgivare beräknade, att en invasion skulle kosta mellan $50 och $60 miljarder dollar (35-41 miljarder euro).

Med de USAtrupper som skulle dras tillbaka från Irak vid slutet av år 2011, har kriget gått på en växande totalkostnad av $806 miljarder över de gångna åtta åren, enligt det oberoende ‘USAKongressens ForskningsRåd’, vilket minskat Bushadministrationens ursprungliga framställning. Emellertid har Washington också under ett decennium bekostat kontraterrorism-operationer i Afghanistan och gått in med hemliga militära attacker i Pakistan.

En ny studie av Brown University med titeln ”Krigskostnader” beräknar, att när allt är sagt och gjort kommer Förenta Staterna totalt att ha lagt ut mellan $3 och $4 triljoner på utländska krig alltsedan attackerna den 11 september 2001. 

(1 triljon = 1000 miljarder,  1 miljard = 1000 miljoner, 1 miljon = 1 000 000)

”Om man studerar krigshistorien under millenierna, har de som velat gå ut i krig alltid mycket tydligt underskattat kostnaderna både i blod och skatter,” berättade Linda Bilmes, medförfattare till boken om ”TreTriljonDollarKriget”, för Deutsche Welle. ”Man hade en administration som väntade sig ett snabbt och billigt krig.”

Diskontokrig
Lawrence Lindsey, ledare för Bushadministrationens Nationella Ekonomiska Råd, gjorde ett försök att sätta en prislapp på vad en regimförändring i Irak kunde kostat Förenta Staterna hösten 2002.

Lindsey beräknade att ett krig i MellanÖstern skulle kosta mellan $100 och $200 miljarder, eller 1-2 procent av Amerikas inhemska bruttonationalprodukt (GDP). Han släpptes efter det och administrationens budgetchef, Mitchell Daniels, föreslog en ny siffra på $50-$60 miljarder.

”Han (Lindsey) var en mycket erfaren kille – en högre ekonom – så att ta till och avskeda honom för detta, det var något i grunden stort drag,” sa Bilmes, expert på offentlig finansiering vid Harvards ‘Kennedy School of Government’. ”Det betydde att den grupp människor som tagit detta beslut var en mycket sluten grupp.”

Bushadministrationens ”shock-and-awe” kampanj, som i grunden besegrade Saddam Husseins nedgående konventionella militär, gick in i ett okonventionellt utnötningskrig och tussade Iraks etniskt-religiösa grupper mot varandra, med USAs militär stående fast i mitten.

”De undervärderade totalt hela situationen,” sa Bilmes. ”Det fanns ingen plan för vad som hade kunnat hända och vad man kunde släppa lös genom att invadera Irak.”

Så motståndet hängde med, år efter år, att kostnaderna för kontraterrorism – nästan helt finansierade via skulder- började öka.

”Tre triljoner dollar var det minsta,” sa Bilmes. ”Det var ett minimum för vad kriget kunde kosta. Vid det här laget kommer kriget ha kostat mellan $4 och $6 triljoner, men där har funnits många kostnader som inte gått att kvantifiera.”

Att binda ihop punkterna
Irakkrigets krigsskådeplats, alltså Persiska Viken, är en viktig leverantör för världens oljeförsörjning. Mellan  2001 och 2003 kostade ett fat olja $25, där man enligt Bilmes framtida marknader förebådar att priset under följande decennium förblir stabilt.

Politisk instabilitet var emellertid i Irak en av de faktorer som kunde förorsaka ett avbrott i oljetillförseln, just då kraven ökade beroende på den ekonomiska boomen i Indien och Kina. Under 2008 kostar ett fat olja – den globala ekonomins livsnerv – $140 dollar. Det femfaldigade oljepriset sätter en enorm press på den amerikanska konsumentens vardags-budget och pressar politikerna i Washington att införa preventiva åtgärder till att lätta krigsbördan i väljarnas plånbok.

”De ökande oljepriserna var en av de faktorer som bidrog till ‘den privata riksbanken’ Federal Reserves beslut att samtidigt öka likviditeten i USAs ekonomi,”sa Bilmes. ”Den ökade likviditeten var en av de faktorer som bidrog till husbubblan.”

Mänskliga kostnader
I en tid med begränsade ekonomiska ramar gav krigens prislappar upphov till ett växande politiskt fokus hos det amerikanska folket och dess valda ledare. Men den humanitära kostnaden i termer av dödade och skadade, och den långa påverkan som dessa bördor ger samhällen och familjer, har hittills inte rapporterats.

Enligt BrownUniversitetets rapport har omkring 225 000 amerikaner dödats och 365 000 skadats fysiskt i konflikter i Irak, Afghanistan och Pakistan alltsedan 11 september-attackerna. Neta Crawford som är författare till rapportens sektion om humanitära kostnader, säger att de representerar dom människor som direkt blivit dödade eller skadade av kulor och bomber.

Indirekta dödsfall är inte medräknade, de som relateras till de hinder som uppkommit som resultat av krigens påverkan på infrastruktur och hälsovård. ”Beräkningarna från andra konflikter säger, att mellan fem och femton gånger antalet dödade människor kommer som resultat av bomber och kulor – krigets eld – och dör genom dessa indirekta effekter,” säger Crawford, vetenskappolitisk professor vid Boston Universitetet, för Deutsche Welle. ”Det skulle ha varit absurt, om istället för antalet X, det vore fyra gånger eller femton gånger detta. Vi vet inte.”

Emellertid börjar och slutar inte den mänskliga kostnaden med dessa individer. Varje dödsfall och fysiskt sår bär med sig större sociala kostnader och påfrestningar på familjer och samhällen över CentralAsien, MellanÖstern, Europa och NordAmerika. ”Varje person som har stupat och gett pengar till sina familjer, betyder att deras familjer blir ändå fattigare,” sa Crawford.

”Varje död betyder att man skall betala begravningskostnader. Varenda en som är skadad eller lemlästad behöver tas om hand. Det är en fortsatt börda på de dödades och sårades existerande familjer.” Fördelarna: Krigskostnadernas ekonomiska och mänskliga pris har blivit högt. Men kommer kostnaderna att överväga fördelarna? Talibanerna och Saddam Hussein störtades från makten. Nu försöker man i Afghanistan och Irak få fram en ekonomisk och demokratisk
utveckling i regioner, eftersom det där finns underskott av bådadera.

”Då man beräknar kostnaderna och fördelarna av varje större militärt uppdrag, är fördelarna svåra att försäkra sig om, men en sak som man kan göra är att uppskatta kostnaderna,” sa Bilmes. ”En av de saker vi vid den tiden kände till men inte brytt oss om, det var kostnaderna”, fortsatte hon. ”De har inte bara ignorerats, utan under tiden Irakkriget höll på, tog man medvetet och bortsåg från kostnaderna.”

Medan krigen officiellt trappas ner, ska USA följa sin respektive tidtabell för att dra sig ur Irak och Afghanistan. Då kommer historien slutgiltigt att döma, huruvida det var värt investeringen av liv och resurser i dessa kampanjer. Kostnaderna kommer emellertid att fortsätta ackumuleras, även efter det sista geväret tystnat.

”Vi tror inte på att kriget slutar när striderna upphör”, sa Crawford. ”Kvar finns en långvarig påfrestning i deras kroppar och relationer. Kriget skrivs in i deras kroppar som dålig hälsa, och fortsätter till dess att striderna upphör.”

övers Ingrid Ternert

16 augusti, 2011

Khadaffis stöd ökar under NATOs bombningar

Filed under: Afrika,CIA,krig,Libyen,NATO,nya,olja,USA — ingrid @ 02:45

 

16 augusti 2011 SvD- USA har ackrediterat NTC, Nationella övergångsrådets sändebud Ali Aujali som ny ambassadör vid Libyens ambassad i Washington. Tjänstemän vid utrikesdeparte-mentet sa, att de räknade med att Aujali också fått tillgång till ambassadens frusna konton på mellan tio och tolv miljoner dollar. Ambassaden stängdes i mars när Muhammed Khadaffis styrkor började använda våld mot det egna folkets uppror.

av Scott Taylor On Target  Chronicle Herald 15 augusti 2011
 Libyens rebeller har på ett tidigt stadium mer fått det till ett mediakrig än en fullskalig väpnad sammandrabbning. De har säkert på ett tidigt stadium fått tag på tanks och vapen från regeringens trupper. Det ledde till en hel del skärmyts-lingar mellan rebeller och Khadaffilojalister i osäkra strider längs Libyens kuststräcka.

Mellan upprorets början den 15 februari och 19 mars, då FNs Säkerhetsråd gett sitt godkännande till en internationell intervention, flydde den stora majoriteten av Libyens utländska arbetare landet.

I dessa kaotiska dagar rapporterade den brittiske utrikesministern att president Muhammed Khadaffi hade flytt till Venezuela. Rebellerna verkade då i balans att få till en snabb seger. Men Khadaffi hade ingen intention att fly och hans skakade följeslagare återfick snart sin fattning och kom fram med ett effektivt försvar mot rebellernas framryckning.

Då de inte var professionella trupper, kom rebellerna snart till en huvudstupa reträtt tillbaka till sitt östra fäste i staden Benghazi. För att förhindra Khadaffi att genomföra repressalier gentemot rebellerna, införde FN en flygförbudszon över Libyen för att skydda obeväpnade civila från att bli bombade. Det gällde naturligtvis inte de civila som bodde i Khadaffi-kontrollerade områden, där den Kanadaledda NATOkoalitionen snart kom att bygga upp flyganfall mot regeringsmål.

Under mer än fem månader nu har NATOplan understött rebellerna och NATOs krigsfartyg har infört ett ensidigt vapenembargo mot Khadaffis styrkor. Och alla Libyens finanstillgångar utomlands har blivit frysta och därmed gjort det synbarligen omöjligt för Libyen att köpa något krigsmaterial liksom basala förnödenheter sådana som bränsle.Trots alla desa åtgärder har den samling patrask av fraktioner som rebellerna består av, varit oförmögna att göra några allvarliga taktiska framsteg mot Khadhaffilojalisterna — låt vara att störta diktatorn.

På resan till Tripoli förra veckan för att få fram fakta, såg författaren själv i första hand att Khadaffi konsoliderat sin kontroll över staden och det mesta av västra Libyen. Utländska diplomater är fortfarande placerade i Tripoli och har  bekräftat för mig att sedan NATO startat sin bombning, har Khadaffis stöd och bifall verkligen ökat till omkring 85 procent.

Av de 2335 klanerna i Libyen, gör fortfarande över 2000 utfästelser om sin lojalitet mot den omtvistade presidenten. För tillfället är det bristen på bensin med anledning av embargot och bristen på electricitet på grund av NATOs bombning som skapar de flesta av libyernas vedermödor inom de Khadaffi-kontrollerade områdena.

För närvarande skyller emellertid folk fortfarande på NATO — inte Khadaffi — för bristen. I ett försök att få bort denna känsla och uppmuntra till allmänt uppror mot Khadaffi, har NATOs flygplan börjat kasta ut flygblad i kanistrar över Tripolis gator. Oturligt nog för NATOs planerare är kanistrarna tunga nog att förorsaka skada och förstöra tak då de rasar mot marken.

 Vad gäller det som står på flygbladen är libyerna rätt roade av den klumpiga översättningen. På ett sådant blad är den avsedda uppmaningen att civila ska gå framåt och “omfamna” rebellerna. Istället översattes det till att uppmana libyerna att gå ut och “kopulera” med rebellerna.

En annan miss från NATO var att ge dom som lever inom Khadaffis område rådet att packa ihop och flytta till ett rebell-ockuperat område. På något sätt blev det hela förvanskat som en uppmaning till medborgarna att flytta iväg till ett “posessed” (av djävulen hemsökt) område i Libyen.

Det är möjligt att det fortsatta embargot, bristen på bränsle och Libyens försämrade samhällsservic kommer att skapa en humanitär kris inne i Khadaffis Libyen. Så allvarlig att hans följeslagare inte får något annat val än att vända sig emot honom för sin egen överlevnads skull.

Om det i så fall skulle inträffa, blir det omöjligt för Väst att rättfärdiga det hela som en humanitär intervention.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress