Fredskoalitionen Göteborg

26 februari, 2010

Iran har fått sin man

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, Pakistan, krig, nya, religion, terrorism — ingrid @ 18:07

av Syed Saleem Shahzad
För ett tag sedan kom Iran att triumfera, då man gick ut med sin arrestering av Abdulmalik Rigi. Den 31-årige ledaren för Jundullah, ‘Guds soldater’.

Alltså den sunniterrorgrupp som den iranska shia-regeringen anklagat för att ligga bakom de terrorattacker, som skett runtom i  landet och kommit att offra mängder av liv under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi har beskrivit fängslandet av landets mest efterlysta brottsling som ett ”stort nederlag” för Förenta Staterna, Storbritannien och Israel, vilka anklagats för att stödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi har samarbetat med underrättelsetjänsterna i Usa, Israel och Storbritannien ,” sa Moslehi.

I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig händelse,  där Jundallah med sina starka rötter bland etniska balocher i Pakistan blivit starkare sedan sitt uppenbara bakslag i egenskap av radikal anti-shiamedlem av Jundallah, vilken idag är kopplad till al-Qaida, och fortsätter utan Rigi.

För det mesta genomför Jundallah operationer mot den iranska shia-regimen i Irans sydöstra provins Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Men dess största bas ligger i Pakistans Balochistanprovins.

Jundallah förklarar att man inte vill bryta sig ut ur Iran för att forma en autonom separat Balochistanregion; utan hellre kämpar för Balochistans folk, mot den diskriminering och brist på engagemang man möter där.

Jundallah ansågs i år ha genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska underrättelsetjänsten kommit att spela en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som man anser vara ”en balochisk rebell, allierad med al-Qaida”.

Det är möjligt att Pakistan fruktar att Jundallah kan komma att attackera iranska energianläggningar. Det skulle i så fall kunna få effekter på det mycket försenade men viktiga pipelineprojektet Pakistan-Iran .

Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai i Förenade ArabEmiraten, då iranska myndigheter tvingat ner planet att landa i Iran.

Balochiska klaner i pakistanska Taftanområdet säger att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter överlämnats till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen kom att visa upp var Rigi i handklovar, eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.

Var än sanningen ligger, existerar detta faktum att Pakistan verkar ha övergett en av de sina, en strategiskt förbunden till Iran. Detta följer nära inpå arresteringar i Pakistan av ett flertal dylika strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i pakistanska Islamabad gick  med i Usas ”krig mot terrorn” efter 11 september 2001, kom en av de mest aktiva och framgångsrika av ISIs underrättelseoperationer i  regionen att dramatiskt förändras.

Före 9/11 stod pakistanska underrättelsetjänsten ISI bakom motståndet i den indiska delen av Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom att man också backade upp det mäktiga kriminella syndikat i Mumbai, som Dawood Ibrahims D-Byrå stod bakom.

Nepals rojalistiska regim hade då vänt ett blint öga mot pakistanska ISIs aktiviteter, alltmedan denna och Bangladeshs underrättelsetjänst kom att samarbeta till stöd för de sydindiska motståndsrörelse-nätverken Huji och Harkatul Jihad-e-Islami.

Och genom stödet till den talibanska regimen i Kabul, blev bildligt talat Afghanistan den femte provinsen i Pakistan som i realiteten styrdes av en ISI-brigadör. Med detta nätverk kunde ISI kontrollera proxy-operationer genom hela Centralasian och mot Iran. Rigis ‘Baloch Liberation Organization’ ingick i en av dessa nätverk.

Den år 2001 USA-ledda invasion i Afghanistan vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot Pakistan, kom att tvinga den pakistanska militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots det blev det bakslag.

De undangömda ISI-sponsrade militanterna fick en alltmer radikal utrustning och man ändrade lojaliteten från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Som till exempel då HUJI började attackera pakistanska säkerhetsstyrkor.

Samtidigt förblev man aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien att förblöda och därmed starta  ett krig mellan Indien och Pakistan, utan istället att neutralisera det pakistanska stödet till USAs krig i Afghanistan.

Rigi stod i en liknande situation. Han var inte längre i kontakt med det pakistanska militära establissimanget och betalningen torkade in.  Hans svar på detta var att grunda Jundallah med stöd från Pakistans anti-shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi, vilken höll dem med pengar och frivilliga.

Detta i sin tur kom att leda Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser, och förra året låtit honom utföra betydande attacker i Iran. Dessa inkluderade bombningen i Pisheen i södra Iran, vilken kom att döda 42 människor inklusive fem av Irans ledande Revolutionsgardister.

I gengäld fick al-Qaida hjälp av Rigi till att förflytta sina män fram och tillbaka från Pakistan genom Iran till Mellanöstern och Turkiet. Med påspädning från andra militanta grupper och al-Qaida, anses Jundallah ha ökat sitt medlemsantal till ungefär 2000 aktivister, de flesta av dem baserade i pakistanska Balochistan. Däremot är medlemmarna i Lashkar-e-Jhangvis ursprungligen från Karachis slumområden.

Jundallahs toppmän har redan kommit att domineras av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk spred sig över själva Pakistan. Med arresteringen av Rigi blir förmodligen gruppens inflytande ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man kommer förmodligen också att få se sitt eget högkvarter flytta över till de till pakistanska klanområdena i norra Waziristan, då med ett Jundallah som har utvecklats från att vara en ISIproxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Asia Times 25 feb 2010
Iran gets its man – Iran får sin man
http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/LB25Df02.html

av Syed Saleem Shahzad
För några dagar sedan triumferade Iran då man gick ut med att Abdulmalik Rigi hade arresterats. Han är den 31-åriga ledaren för

Jundullah, ‘Guds soldater’, alltså den sunni-terrorgrupp som av Irans regering blivit anklagad för att stå bakom de terrorattacker, som

ägt rum runtom i landet där mängder av liv offrats under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi beskrev infångandet av deras mest efterlysta brottsling som ”stort nederlag” för Förenta

Staterna, Storbritannien och Israel, vilka blivit anklagade för att understödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi

samarbetade med amerikanska, israeliska och brittiska underrättelsetjänster,” sa Moslehi.
I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig tilldragelse där Jundallah, som har starka rötter bland etniska balocher i Pakistan, har

kunnat komma ut ännu starkare från detta uppenbara bakslag som radikal anti-Shia medlem av Jundallah, idag kopplad till al-Qaida,

nu är i läge att fortsätta utan honom.
Jundallah genomför för det mesta sina operations mot den iranska shia-regimen i den sydöstra provinsen av iranska

Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men den största bas ligger i Pakistans Balochistan-

provins. Jundallah har förklarat att man inte vill bryta sig ut från Iran till att forma en autonom separat Balochistanregion; utan säger

man hellre kämpar för det balochiska folket gentemot diskriminering och brist på engagemang.
Jundallah har i år ansetts genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska

underrättelsetjänsten spelat en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som sägs vara ”en balochisk rebell som allierats med al-Qaida”. Det

är möjligt att Pakistan fruktat att Jundallah skulle komma att attackera iranska energiinstallationer. Det skulle i så fall kunna få effekter

på det mycket försenade men viktiga Pakistan-Iran pipeline-projektet.
Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai

i Förenade ArabEmiraten där iranska myndigheter tvingade planet att landa i Iran. Balochiska klaner i Taftanområdet i Pakistan säger

att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter lämnats över till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen visat var en Rigi i

handklovar eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.
Vad som än är sant, finns det faktum att Pakistan ser ut att ha övergett en av sina strategiskt förbundna gentemot Iran. Detta följer

nära inpå de arresteringar som skett i Pakistan av ett flertal sådana strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i Islamabad gick in i Usa’s ”krig mot terrorn” efter den 11september 2001 – kom lyckan att ändras dramatiskt för 

denna mest aktiva och framgångsrika underrättelsetjänst i regionen (ISI).
Innan 9/11 var det ISI som stod bakom motståndet i det indiskt-administrerade Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom 

uppbackningen av Dawood Ibrahims D-Byrås mäktiga organiserade kriminella syndikat i Mumbai. Nepals rojalistiska regim vände vid

tillfället ett blint öga mot ISIs aktiviteter, alltmedan Bangladeshs underrättelsetjänst och ISI samarbetade till stöd för SydIndiens

motståndsrörelse och Harkatul Jihad-e-Islamis nätverk Huji.
Och genom stödet till talibanernas regim i Kabul, kom bildligt talat Afghanistan att utgöra den femte provinsen i Pakistan, vilken i

realiteten leds av en ISI-brigadör. Med detta nätverk har ISI kunnat kontrollera proxy-operationer igenom hela Centralasian och mot

Iran. Rigis organisation ‘Baloch Liberation Organisation’ ingick i ett av dessa nätverk.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001, vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot

Pakistan, kom att tvinga militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots detta kom bakslagen. De avskydda

ISI-sponsrade militanta banden blev alltmer radikala och ändrade sin lojalitet från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Så

startade till exempel HUJI att attackera pakistanska säkerhetsstyrkor. Man förblev aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien

att förblöda utan starta ett krig mellan Indien och Pakistan för att neutralisera Pakistans stöd till det amerikanska kriget i Afghanistan.
Rigi stod inför en liknande situation. Han hade avskilts från Pakistans militära etablissimang och tillgångarna torkat in. Svaret blev

istället att med stöd av Pakistans anti-Shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi forma Jundallah, vilken kunde erbjuda både

rekryter och pengar. Dessa kontakter ledde i sin tur Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser för att året

innan iscensätta ordentliga attacker i Iran. Dessa bestod i bombning i Pisheen inne i sydöstra Iran, vilket resulterade i att 42

människor dödades inklusive fem ledande medlemmar av det iranska Revolutionsgardet.
Genom tillskottet av militanta grupper och al-Qaida ansågs Jundallahs medlemsantal ha vuxit till runt 2 000 aktivister, de flesta av dem

baserade i pakistanska Balochistan. Medlemmarna inom Lashkar-e-Jhangvis ifrån Balochistan har från början kommit från Lyaris

slum i Karachi.

Jundallahs toppmän domineras redan av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk är spritt runt Pakistan. Genom Rigis arrestering kommer gruppens inflytande troligen bli ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man har fått se sitt högkvarter flytta till Norra Waziristan, i det pakistanska klanområde där Jundallah utvecklats från ISI- proxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

22 februari, 2010

Ingen kan dominera Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Israel, NATO, Pakistan, Storbritannien, USA, krig — ingrid @ 5:49

Redan den 18 feb 2010 skriver Al-Jazeerah ‘Dödstyst om dödade från alla sidor’. Nu går det  inte att undvika general Pattons ord- ”Krigets första offer är sanningen.”

”En pro-talibans webbsida säger att 74 USA soldater dödats den 18 februari 2010. Webbsidan lämnade inget övrigt bevis för att underbygga sitt påstående, som en video eller fotografier på dödade soldater eller förstörda tanks eller andra fordon – vilket  ger en tvivelakrig trovärdighet.

NATO-ländernas nyhetsbyråer sådana som Reuters, AP och AFP har inte rapporterat några offer bland NATOs styrkor, de afghanska civila eller ens talibankrigarna i Marjaprovinsen. Uppenbarligen förhindrar man människor i världen, särskilt de i NATOs länder, från att få kunskap om hur operationen går, då man hindrar tillgången till sanning för olika parter inklusive sin egen media.

Koloniala Motiv Bakom Operationer-  16 februari Sahar
Man har inför offensiven i Mariah Afghanistan satt in fler än 15 000 amerikanska- och NATOledda soldater och afghanska trupper samt inhyrda afghanska trupper mot mujahideen i området. Mer än 60 helikoptrar bestyckade med hellfire missiler och hundratals tanks deltar i operationen.

Marja har blivit kvar i motståndets händer under de sista åren. Andra delar av Helmand provinsen som Baghiran, Dishu och Washerdistrikten finns redan under Afghanistans islamska emirat. Så frågan är varför fienden väljer ett litet område som Marja för sina operationer.

Skenbart säger man sig vilja sätta press på talibanerna för att få dem att acceptera regeringens ord om att  återintegrera och försona, vilket man uttryckt på Londonkonferensen den 28 januari. Faktum är att Marja ur ett  geopolitiskt perspektiv är ett viktigt område, eftersom det gränsar till pakistanska Baluchistan, där Kina driver ett stort projekt för att utveckla Gwadars hamn.

De invaderande amerikanarna kan komma att kontrollera transitvägarna till Gwader för att säkra en genväg för sina förråd, vilka idag skeppas ut genom Karachis hamn, Pakistan och genom Tajikistan till norra Afghanistan. Man vill också omintetgöra den kinesiska inblandningen i Gwadarprojektet.

På liknande sätt i ljuset av ett nytt spänt politiskt läge mellan Washington och Teheran över anrikningen av uran och Irans missilprogram, vill Vita Huset idag installera en ny spionutrustning i Marja nära den iranska gränsen. Förutom detta har de brittiska invaderarna utvunnit uran i Sangindistriktet, vilket är rikt på uranmalm. Den lokala motståndsrörelsen säger att den brittiska invasionsstyrkan har fört in tung utrustning  i Sangin för uranutvinning .

Britterna är också inblandade i smuggling av droger i Helmandprovinsen. Man för i hemlighet brittiskt flyg till Europas svarta marknader (anmIT  som även CIA sysslar med för finansiering av sina hemliga ‘dirty operations’). Utan tvekan har det krig som förs under namnet bekämpning av terrorismen andra politiska och ekonomiska motiv inklusive expansionistiska mål snarare än det sk ‘Kriget mot terrorn’.

Motståndet har emellertid offrat sina liv för att säkra det egna landets oberoende och få ett slut på detta koloniala spel som startat av orättfärdiga skäl. Ändå, trots medias fanfarer och Västs partiska rapporter, har det islamska emiratet i Marja, Afghanistan, besegrat de fientliga trupperna. Färska rapporter från området säger- ”Faktum är att invasionsstyrkorna inte gjort någon spektakulär framryckning sedan operationens början. De tog sig ner ner med hjälp av helikoptrar i begränsade delar av Marjaprovinsen och ligger nu under belägring.”

Invaderarna kan inte komma upp från sina skyttegravar. Vartän de rör sig, hamnar de under mujahidins allvarliga attacker och möter minexplosioner. Det blir att de  hastigt retirerar. De fientliga trupperna har förlorat sin moral. Den lokalbefolkning  som ser de utländska trupperna skriker högt.  Vi önskar alla världens frihetsälskande krafters stöd för denna legitima uppgift som det afghanska motståndet för under ledning av ‘Afghanistans islamska emirat’  till att rädda de mänskliga värdena ur kolonialismens klor.

Just nu trampar ockupationens styrkor ner på mänsklig värdighet, frihet, säkerhet och det farsartade uttrycket terrorism.
General Hamid Gul var under 1980talet militär befälhavare i den pakistanska armén och tjänade som chef för landets underrättelsetjänst ISI från 1987 till 1989. Men Guls berömmelse kom då Pakistan-Saudiarabien-USA höll på att betala och ge logistiskt stöd till krigarna, motstånsdrörelsen i Afghanistan, vilka besegrade Sovjets militära och politiska styrkor.

Under USAs fd president Bush administration ville de sätta Gul på FNs lista över internationella terrorister, men försöken blockerades av den kinesiska delegationen. Inom landet hade Gul varit en frispråkig opponent till Asif Ali Zardari, Pakistans president, och begärt att högsta domstolen återinställde lagligheten i Pakistan. Al Jazeera intervjuade Gul under ett kort besök i Doha. Al Jazeera- ‘Du sa nyss att ‘talibanerna är framtiden och amerikanarna det förflutna i Afghanistan’. Är inte det lite väl långsökt?’

Hamid Gul- Amerikanarna är besegrade. Det skulle inte vara nödvändigt, för dess eldkraft och militära makt är försvagad, men det beror på att dess eget folk är trött och led [på engagemanget i Afghanistan]. Det finns idag en trötthet, detta hot av trötthet är det värsta en nation kan lida av. Det finns ingen sätt för amerikanarna att hålla fast vid Afghanistan. Skulle det kunna leda till att president Hamid Karzais regering störtas?

Karzai finns inte. Han kämpar nu för sitt liv. De har alltid startat med att tala om för honom att vid slutet av året kommer han att få axla ansvaret för Afghanistans säkerhet . Men vad ger man honom för det? Ingenting alls. Faktum är nu att fler civila offer i militära operationer försvagar Karzais position. Vissa i Afghanistan tror att omfattningen av civila offer i landet kommer att stärka talibanernas återkomst.

Hamid Gul säger att den senaste USAoffensive mot talibanerna inte kommer att fungera. Det är inte bara det. Alltmedan dagens civila offer helt visst har gjort talibanerna till en populär rörelse i Afghanistan – omkring 80 procent av befolkningen stöder dessa- så är folk trötta på korruptionen.

Man är våldsamt trött på krigsherrar och drogbaroner och den fortsatta amerikanska ockupationen. Om det bara hade gått fort – att man kommit in och gett sig av igen efter att ha fullgjort sitt jobb – då hade situationen sett annorlunda ut. Men det gjorde man inte.  Om amerikanarna hade velat skingra al-Qaida, då hade man redan efter första året kunnat göra detta och därefter dra sig ur.  Faktum var att man stannade och gick ifrån sitt ursprungliga syfte i Afghanistan, tills dess Barack Obama kom och började prata om trupptillbakadragande.

Det var i december Obama förklarade att USA skulle dra sig ur Afghanistan. Hillary Clinton sa detsamma, men det finns där en tvetydighet. Å ena sidan säger man ‘Vi är här för att stanna i Afghanistan’, å andra sidan startar man en ’svallvåg’ och tänker rusta upp den afghanska armén. I vilket fall kommer man inte att ge ut pengar till att bygga upp armén för $140 miljarder. Jämför detta med hur mycket det kostar att hålla en amerikansk soldat i Afghanistan – $1 miljon dollar per soldat och år. Just nu har USA runt 68 000 trupper. För närvarande kostar detta $65 miljarder bara för att hålla dessa trupper.

Det anländer nu  30 000 fler USAtrupper, så det kostar 100 miljarder dollar om året till de här styrkorna i Afghanistan. USA är en djupt skuldsatt nation, hur kan man ha råd med detta? Ungefär 57 procent av amerikanarna i undersökningar säger att de inte gillar kriget och vill att deras pojkar kommer tillbaka hem. Amerikanarna klarar inte stupade, det är deras problem. Som kompensation har man därför börjat anställa privata säkerhetsstyrkor.  För närvarande finns det ungefär 104 000 legotrupper  i Afghanistan.

Vad betyder detta? Att man anställer yrkessoldater på de ställen man inte kan sätta in trupper? Vi vet redan vad legotrupperna gjorde  i Irak… Amerikanarna är mer och mer benägna – eftersom USAmilitären inte klarar av att ha några stupade – att anställa legotrupper, inte bara från USA utan också från den lokala befolkningen. Det är en mycket farlig utveckling, om vi nu tror att yrkesarméer kan vinna krig och genomdriva landets politiska mål. Det betyder att vem som helst med mera pengar kan anställa fler legotrupper, vinna krig, vinna territorium etc.

Utifrån det, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna kan gå? Den kommer aldrig att fungera. Det kommer nog att bli en ögonöppnare. Det här har inrikespolitiska orsaker, men utgör inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig vilja skydda de civila, men kör bort dem från sina hem på ett mycket bryskt sätt. Utifrån det som har sagts, hur tror ni USAs och Natos senaste offensiv mot talibanerna går? Den kommer inte att fungera. Det kommer nog att bli en ‘ögonöppnare’ för deras inrikespolitiska syften. Men det finns inget politiskt mål för Afghanistan. Man säger sig skydda de civila, men flyttar samtidigt de civila från sina hem på ett mycket bryskt sätt.

Väderutsikter i Afghanistan – Den kalla vinden från Centralasiens stäpper sveper in över dessa regioner. När man startar sådana här operationer, kommer oundvikligen befolkningen att förflyttas och deras fält att överges. Vad försöker amerikanarna uppnå i den här situationen?  Jag vet inte det. Det finns så mycket dubbeltydighet runt de politiska målen. Varje militär konflikt måste ha ett politiskt mål. Jag kan inte avgöra om det skulle finnas någon politisk målsättning.

De civila offren i USA/Natos operationer har försvagat Karzai
Ur strategisk synpunkt har Pakistans inblandning i Afghanistan betraktats som en buffert eller en avskräckning gentemot Indien. Men nu då Pakistan har kärnvapenkapapacitet, hur viktigt är Afghanistan då för regeringen i Islamabad? Vi vill ha ett fredligt Afghanistan. Vi vet att Indien spelar ett spel med oss.

De pakistanska talibanerna är för övrigt sponsrade av den indiska underrättelsetjänsten och israeliska Mossad till att utföra attacker i Pakistan. Mossad är mycket aktiv i Pakistan och  förser den indiska underrättelsetjänsten med ledning och teknisk support.  Pakistan måste  få ryggen fri – inget land kan föra en kamp på två fronter. Man behöver ha ett vänligt sinnat Afghanistan, något som  inte nödvändigtvis betyder att dominera landet. För ingen kan dominera Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 7:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

6 november, 2009

Ali om Rashid och problemet Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kina, NATO, Pakistan, USA, terrorism — ingrid @ 5:44

säd-himme

av Tariq Ali om Rashid CounterPunch 5 nov

Förra gången jag såg honom på NATOmötet i april i Strasbourg, kände han sig lite gladare.

Han hade blivit imponerad av att Obamaadministrationen skulle sätta in fler trupper i Afghanistan och hyllade den pakistanska militärens uppenbara vilja att ta itu med de pakistanska talibanerna i Swatdalen.

 

Men nu är han allvarigt oroad över om amerikanarna har fått kalla fötter och kan komma att stiga tillbaka – och även Pakistan destabiliseras av motståndet från de afghanska talibanerna. Det är förvånande att vare sig Snow eller Rachman, båda intelligenta journalister, inte ställde några frågor till Rashid om det verkliga problemet  med att konfrontera Pakistan, och om att döda människor skulle vara enda lösningen.

 

Rashid är knuten till den korrupta regim som leds av Asif Zardari, vilken tillsammans med sina kumpaner och handgångna män lägger fram budet till USAs ambassad i Islamabad utan att ifrågasätta några instruktioner.

 

Anne Pattersons tidigare rapporter kunde vara störande rakt på sak. Hon är USAs Viceroy i Pakistan. Tidigare under året gav hon en mitt-termins bedömning till en besökande europeisk underrättelsechef. Alltmedan Musharraf inte varit tillförlitlig, då han sa en sak i Washington och gjorde det rakt motsatta hemmavid, var Zardari perfekt: ‘Han gör allt vi ber om.’

 

Det störande här är inte Pattersons uppriktighet, utan hennes totala brist på bedömning. Zardari må vara Washingtons lydiga kreatur, men det intensiva hat man hyser för honom i Pakistan begränsar sig inte enbart till hans politiska motståndare.

 

Han föraktas i första hand för sin korrupthet. Han har hållit på alltsedan han lämnat posten som investeringsminister i sin avlidna frus andra regering. Bara inom några veckor efter ockupationen av presidentbostaden, ringde hans gunstlingar landets största affärsmän och krävde en del av deras vinster.
Ta fallet med Mr X, som äger en av landets största banker.

 

Han fick ett samtal. Uppenbarligen undrade presidenten varför hans bank hade sparkat en av PPP-partiets medlemmar strax efter Benazir Bhuttos fall under1990talets slut. X sa att han skulle undersöka saken och ge dem besked. Det visade sig då att den sparkade tjänstemannen bokstavligt talat hade tagits med fingrarna i syltburken.

 

Presidentpalatset informerades. Förklaringen avvisades. Bankmannen blev tillsagd att banktjänstemannen hade offrats av politiska skäl. Mannen tvingades återanställas och lön för de sista 18 åren betalas ut i sin helhet med ränta. PPP skulle också kompenseras och väntade sig snart en check (summan var specifiserad). Det presidenten gör, gör också hans trotjänare.

 

Många kabinettmedlemmar och deras avkommor har fullt upp att göra med att mjölka affärsmän och utländska företag. ‘Om de kan göra detta, så kan också vi’, är en vida utbredd åsikt i Karachi, landets största stad. Lurendrejare, tjuvar, mördare, många av dem delaktiga i geschäftet med politikers skyddsstyrkor, har gjort den till Österns Neapel.

 

Det totala misslyckande för den kriminella pakistanska eliten i att undervisa och erbjuda social trygghet åt sina medlemmar, gör det lättare för en liten minoritet religiösa extremister att tjäna mark genom kriget i angränsande Afghanistan. 

 

Rachman skriver: “Personligen har jag själv fått kalla fötter och undrar om inte Väst kommer att dra sig ur en förlorad strid i Afghanistan. Men Rashid tecknar en hårresande bild av vad som skulle kunna hända om USA drar sig ur. He ser ett nytt inbördeskrig i Afghanistan, med de afghanska talibanerna uppbackade av den pakistanska armén utkämpa strider med Karzai och Norra Alliansen, stödd av Iran. 

 

För att ta ännu ett steg tillbaka, skulle kineserna stå i det afghan-pakistan-talibanska hörnet, alltmedan indierna skulle stödja den andra sidan. Under tiden skulle pakistanerna få lida under talibanernas motattacker genom just det krig i Afghanistan, som de själva har sponsrat. Detta låter inget vidare. Men hur länge är NATO beredd att stå upp i ringen?”

 

Jag är glad att Rachman har börjat få kalla fötter. Han är inte ensam. Den bild Rashid målar upp är medvetet alarmerande och i stora drag baserad på en fantasi; där Kina kastas in i något rått men avsiktligt tilltalande för revanchisterna i Pentagon. Rashid behöver hjälp.

 

Hur skall Väst kunna bota stackars Ahmeds depression? Han skulle ha tillfrisknat snabbt om USA befunnit sig permanent i Afghanistan och dessutom tagit över Pakistan. Men det där skulle ha krävt en halv miljon USA trupper och dödandet av en miljon eller mer afghan-pakistaner. Det är nu ett tungt pris att betala för att Rashid skall kunna känna sig bättre.

 

En enklare utväg kunde vara att be Zardari att ge honom ett bra jobb. Om han skulle misslyckas kunde han alltid gå över till FN och ta över Galbraiths jobb eftersom det är ledigt. Jag minns Rashid under den gamla tiden som extremt skeptisk efter att ha varit på en konferens i SovjetUnionen 1985, då jag sa till honom att Gorbatjov skulle dra bort alla ryska trupper inom några få år.

 

Han fann också detta svårt att tro och var utan tvekan lika deprimerad 
En del av oss har i många år nu hävdat att fler trupper och mer afghaner döda, det är fullständigt kontraproduktivt. En exit-strategi som involverar Iran, Ryssland och Kina såväl som Pakistan och en nationell koalition i Afghanistan, skulle då vara den enda mediumlånga lösningen.Washington har privat förhandlat  med det pashtunska motståndet och ny-talibanerna  gjort klart, att när väl NATOs bortdragande har börjat, skulle de arbeta med andra grupper och delta i en nationell regering.

 

Under tiden håller kriget på och afghaner och NATOsoldater fortsätter att dö. Allt man kan erbjuda dem är Kiplings råd till de brittiska soldaterna (inklusive Winston Churchill) vilka stred mot pashtunerna under sena 1800talet:

 

När du är skadad och lämnad kvar på den afghanska slätten,
Och kvinnorna kommer och skär ut det som är kvar.
Vänd bara över till geväret och spräng bort din hjärna.
Och möt din Gud som en soldat.

 

övers Ingrid Ternert

31 oktober, 2009

USAs bluffkrig i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, NATO, Pakistan, Ryssland, USA, olja, terrorism — ingrid @ 21:26

poppy-harvest

America’s Phoney War in Afghanistan
av F. William Engdahl 21 okt Global Research

Också under 2008 argumenterade dåvarande presidentkandidat Obama  att Afghanistan och inte Irak var det ställe där USA borde kriga. Skälet?

 

Därför att han ansåg det var där Al Qaidas organisation befann sig och var det ‘verkliga’ hotet mot USAs nationella säkerhet. Men det verkliga skälet till USAs inblandning i Afghanistan är något helt annat.

 

USAs militär är i Afghanistan av två skäl. För det första för att återställa kontrollen över världens största förråd av opium till världens heroinmarknader och använda drogerna som ett geopolitiskt vapen mot motståndatna, då särskilt Ryssland. Kontrollen över den afghanska drogmarknaden är betydelsefull för likviditeten hos Wall Streets bankrutta och korrupta finansmaffia.

 

Afghanskt opiums geopolitik. Enligt en officiell FN rapport har opiumproduktionen i Afghanistan stigit dramatiskt sedan talibanernas nedgång 2001. Data från UNODC visar på en större opiumvallmoodling under föregående fyra säsonger (2004-2007) än under något år under talibanstyret.

 

Större landområden utnyttjas idag för opium i Afghanistan än för cocaodling i Latinamerika. Under 2007 kom 93% av opiaterna på världsmarknaden från Afghanistan. Där finns inget misstag.

 

Det har blivit dokumenterat att Washington handplockat den kontroversiella Hamid Karzai, en pashtunsk krigsherre från Popalzai klanen som länge varit i CIAs tjänst, tog honom tillbaka från exilen i USA och skapade en Hollywoodmyt runt hans “modiga ledarskap för sitt folk.”

 

Enligt afghanska källor är Karzai idag Afghanistans opium “Gudfader”. Det är ingen tillfällighet att han var och fortfarande är den man i Kabul Washington mest föredrar. Ändå kan Karzais dagar som president vara räknade, trots att han köpt mängder med röster, fuskat och hotat.

 

 Det andra skälet till att USAs militär är kvar i Afghanistan långt efter att även världen glömt vem den mystiska Osama bin Laden och hans föregivna Al Qaida terroristorganisation är för något, om den över huvud taget existerar, som en förövning till att bygga en permanent amerikansk militär anfallsstyrka med en rad permanenta USAflygbaser runt Afghanistan.

 

Syftet med dessa baser är inte att utrota några mytiska Al Qaida-celler som skulle ha överlevt i Tora Boras grottor eller att utrota någon mytisk “Taliban” som vid  det här laget enligt vittnesrapporter till övervägande delen består av vanliga afghaner, vilka ännu en gång kämpar för att bli av med ockupationsarméerna från sitt land, som de gjorde under 1980talet mot ryssarna. 

 

Syftet med USAs baser i Afghanistan är att sikta in sig och sedan slå till mot de två nationer som idag representerar det enda kombinerade hotet i dagens värld mot ett amerikanskt globalt imperium, mot Amerikas ‘Full Spectrum Dominance’ i Pentagons språkbruk.

Förlusten av ‘Mandatet från Gud’

 Problemet för USAs maktelit runt Wall Street och i Washington är det faktum att man nu befinner sig i den djupaste finanskris i sin historia. Den krisen står klar för hela världen och världen agerar till självförsvar.

 

USAs eliter har förlorat det som i kinesisk historia kallas Mandatet Från Gud. Detta mandat ges till härskande eliter, såvida de regerar sina invånare bra och rättvist. Om de regerar tyranniskt som despoter, förtrycker och förnedrar sitt folk, då förlorar de sitt Mandat från Gud.

 

Om den mäktiga privata förmögna elit, som under den största delen av det förra århundradet även kontrollerat USAs reella finans-och utrikespolitik, om den någonsin haft ett “mandat ftån Gud”, då har man nu helt klart förlorat det.

 

Den inre utvecklingen för att skapa en förtryckande polisstat med nedmonterade konstitutionella medborgerliga rättigheter, denna godtyckliga maktutövning av icke valda tjänstemän sådana som riksbankschefen Henry Paulson, nu Tim Geithner, stjälande triljoner dollar från skattebetalarna utan deras medgivande för att rädda de största bankrutta WallStreet bankerna, banker dömda att vara “För stora för att gå under”. Allt visades upp inför världen, och att dessa förlorat sitt mandat.

 

I detta läge har USAs maktelit blivit alltmer desperat att hålla kvar och kontrollera detta globala parasiterande imperium, vilket deras medieapparat så vilseledande kallat globalisering. För att hålla kvar sin dominans behöver de bryta upp varje samarbete  inom ekonomi, energi eller militärt samarbete mellan de båda större makterna i Eurasien som kan tänkas bli en utmaning mot USAs egen framtida Supermaktskontroll, dvs Kina i kombination med Ryssland.

 

Varje Eurasiatisk makt har mycket att tillföra. Kina har världens mest robusta ekonomi, en ung och dynamisk arbetskraft och en utbildad medelklass. Ryssland, vars ekonomi inte har återhämtat sig än från det destruktiva slutet på Sovjeteran och det primitiva röveriet under Jeltsineran, äger fortfarande viktiga tillgångar för sin egen sammansättning.

 

Rysslands kärnvapen och dess militär utgör  i dagens värld det enda hotet mot USAs militära dominans, även om den i stora drag är en rest från Kalla kriget. De ryska militära eliterna gav aldrig upp sin potential. Ryssland har också världens största skatt av naturgas och stora oljereserver, vilka Kina är i stort behov av.

 

Dessa båda makter strålar alltmer  samman via den nya organisation de skapat 2001, känd som Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Den inkluderar förutom Kina och Ryssland de största centralasiatiska staterna Kazakstan, Kirgistan, Tajikistan och Uzbekistan.

 
Syftet med det föregivna USAkriget mot både talibaner och alQaida är i realiteten att placera sin militära styrka direkt i mitten av SCOs kommande geografiska område i Centralasien. Iran är en skenmanöver. Det stora målet eller måltavlan är Ryssland och Kina.  Officiellt framhåller naturligtvis Washington att man byggt sin militära närvaro i Afghanistan sedan 2002 för att försvara en “ömtålig” afghansk demokrati”. Det är ett lustigt argument utifrån den reella amerikanska militära närvaron där.

 
I december 2004, under ett besök i Kabul, slutförde USAs försvarsminister Donald Rumsfeld planerna på att bygga nio nya baser i Afghanistan i provinserna Helmand, Herat, Nimrouz, Balkh, Khost och Paktia. Till dessa nio kommer USAs tre stora militärbaser, som redan uppfördes i kölvattnet på ockupationen av Afghanistan vintern 2001-2002, skenbart för att isolera och eliminera Osama bin Ladens terrorhot.

 
Pentagon byggde sina första tre baser i Bagrams flygbas norr om Kabul, USAs största militära logistiska centrum; Kandahar Air Field i södra Afghanistan och Shindand Air Field i Herats västra provins. Shindand, den största USAbasen i Afghanistan, konstruerades ungefär 100 kilometer från gränsen till Iran, och inom skjutavstånd från Ryssland såväl som Kina.

 

Afghanistan har historiskt sett legat i hjärtat av det brittiskt-ryska ‘Stora Spelet i kampen för kontroll över Centralasien’ under nittonhundratalet och tidiga 2000talet. Den brittiska strategin var att med alla medel förhindra Ryssland från kontroll över Afghanistan och hota Storbritanniens egen kronjuvel Indien.

 

Afghanistan anses på samma sätt av Pentagons planerare vara mycket strategisk. Det är en plattform från vilken USAs militärmakt direkt skulle kunna hota Ryssland och Kina, såväl som andra oljerika stater i Mellanöstern. Det är lite geopolitiskt sett, som förändrats under mer än ett århundrade av krig.

 

Afghanistan är ett extremt vitalt ställe som sträcker sig över Sydasien, Centralasien och Mellanöstern.  Afghanistan ligger dessutom längs en föreslagen oljeledning från Kaspiska havets oljefält till Indiska Oceanen, där USas oljebolag Unocal tillsammans med Enron och Cheneys Halliburton har förhandlat om egna pipelinerättigheter för att utvinna naturgas från Turkmenistan till Afghanistan och Pakistan till Enrons enorma naturgaskraftverk i Dabhol nära Mumbai. Karzai var just en Unocal lobbyist innan han blev USAs nickedockspresident.

 Al Qaida existerar inte som ett hot

Sanningen om all denna bluff runt den verkliga anledningen i Afghanistan klarnar vid en närmare titt på det föregivna “Al Qaida” hotet i Afghanistan. Enligt författaren Erik Margolis, gav USAs underrättelsetjänst innan attackerna den 11 sept  2001 – hjälp och stöd till både talibanerna och till Al Qaida.

 

Margolis framhåller att “CIA planerade utnyttja Osama bin Ladens Al Qaida för att tussa ihop de muslimska uighurerna mot kineserna och talibanerna mot sina centralasiatiska allierade.” (anm- allt det har Sybil Edmonds också avslöjat) USA hittade helt klart andra metoder för att sätta upp de muslimska uighurerna gentemot Peking i juli med stöd från World Uighur Congress. Men Al Qaida “hotet” kvarstår som anledning för Obama och USA att rättfärdiga sitt krig i Afghanistan.

 

Nu, emellertid har Obamas nationelle säkerhetsrådgivare, fd maringeneral James Jones, uttalat och bekvämt undangömt av USAvänliga media, den beräknade storleken på nuvarande Al Qaidahot i Afghanistan. Jones har sagt till Kongressen, “Al-Qaidas närvaro har starkt minskat. Man beräknar att där maximalt finns mindre än 100 som opererar i landet, inga baser, inga möjligheter att starta attacker mot någon av våra allierade.”

 

Det betyder att Al-Qaida inte existerar i Afghanistan för något praktiskt ändamål.

Oops…

 Även i angränsande Pakistan, kan man knappast finna resterna av Al-Qaida. Wall Street Journal rapporterar, “Jagad av USAs miniflygplan, angripna av pengaproblem och upplever det svårare att få med unga araber till Pakistans deprimerande berg, ser al Qaida sin roll krympa både där och i Afghanistan, enligt underrättelserapporter samt anställda från Pakistan och USA.

 

För arabiska ungdomar, som är al Qaidas främsta rekryteringsbas, ‘är det knappast romantiskt att vara kall, hungrig och gömma sig,’ sa en äldre USAtjänsteman i Sydasien.

 

Om man följer detta uttalande till sin logiska konsekvens, måste vi sammanfatta att skälet till att tyska soldater  tillsammans med andra NATO ungdomar dör i de afghanska bergen inte har någonting att göra med att “vinna kriget mot terrorismen.” Bekvämt nog väljer de flesta media att glömma detta faktum, att Al Qaida i någon utsträckning aldrig existerat.

 

al Qaida var en skapelse av CIA under 1980talet, som då rekryterade och tränade radikala muslimer från den islamska världen till att starta krig mot de ryska trupperna i Afghanistan som en del av den strategi president Reagans CIAchef  Bill Casey och andra utvecklat för att skapa ett “nytt Vietnam” för Sovjetunionen. Och därmed komma att leda till ett förödmjukande nederlag för Röda Armén och Sovjetunionens slutgiltiga kollaps.

 

Nu medger chefen för USAs Nationella Säkerhetsråd Jones att det i realiteten inte längre finns någon Al Qaida i Afghanistan. Det är kanske läge då för en mer ärlig debatt av våra politiska ledare om syftet med att sända mer unga att dö för att skydda Afghanistans opiumskördar.

 

(övers  Ingrid Ternert – anm Då talibanerna hade makten fick de ner opiumodlingen till en bråkdel av dagens skördar)

24 oktober, 2009

Pakistans besvikelse över USA

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, NATO, Pakistan, USA, terrorism — ingrid @ 23:32

Qaidaman

Islamabad dismayed by dithering av Zahid U Kramet i sammandrag

 Den amerikanska generalen i Afghanistan, Stanley Mc Chtystal, vill ha in 40 000 fler trupper för att vinna kriget över talibanerna i Afghanistan-Pakistan. USA-NATO vill samtidigt lämna Pakistan åt sitt öde.

 

Pakistan har haft 30 000 trupper utplacerade i Södra Waziristan mot de talibaner som attackerat städerna Pashawar, Lahore och Islamabad. Varför skulle då Pakistan vilja hjälpa amerikanarna mot talibanerna, när USA/NATO genom att ge sig iväg ändå skulle lämna Pakistan åt sitt öde?

 

Men om Pakistan i sammanhanget skulle bli det strategiska priset för USA, vore det då också otänkbart för Pakistan att trycka på för en seger i Afghanistan? Men det är i vilket fall livsviktigt att först lyckas bygga upp en central afghansk regering.

 

Detta har tidigare misslyckats pga Afghanistans multietniska karaktär. Utrikesminister Hillary Clinton vill därför få in landets strategiska grannar Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran under ett nytt NATO-paraply för att gå emot ‘internationell terrorism’.

 

Men vissa av dessa vill samtidigt ha en dominerande indisk roll i Kabul och avvisar den pakistanska militära organisationen ISI, som bevisligen stöder upprorsrörelser runtom i hela området och i Indien.

 

Men det är ändå NATOs närvaro som avvisas, inte bara av al Qaida utan också av Ryssland och Kina som ser USAs och Irans svaghet i regionen.

 

Särskilt som terrororganisationen Jundullah som har bombat Irans republikanska Garde skall ha tränats av USA och Storbritannien i just Pakistan.

 

Med Ryssland, Kina och Iran borta ur den amerikanska leken tvingas USA falla tillbaka på den pakistanska armén, vilken har bett amerikanarna om att kontrollera den afghanska infiltrationen in i Pakistan.

 

Till råga på de 8 dödade och de 29 skadade i bombattacken i det pakistanska universitetet gäller också för USA att få igenom en politisk lösning med en ekonomisk och militär komponent. Samtidigt som Pakistan starkt avvisar att USA eventuellt skulle dra bort sina styrkor från Afghanistan, ungefär som om det vore en katastrof.

 

‘Varför skulle vi i så fall vilja alliera oss med er, det hade i så fall bara blivit fler av de talibanska självmordsbombningar som nu knackat på Islamabads dörr’.

 

övers Ingrid Ternert

25 augusti, 2009

Det är dags att lämna Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya, religion, terrorism — ingrid @ 19:21

 

PAKISTAN-VIOLENCE_swatvalley-flicka-skördDags att lämna Afghanistan – Quittin’ Time in Afghanistan –

Eric Margolis 23 augusti, 2009 ”Toronto Sun”

Ett val som hållits under väpnad utländsk ockupation kan inte kallas för demokratiskt och legitimt.

Veckans afghanska val-skådespel med kandidate som västmakterna har valt ut kan inte bidra till vare sig fred eller lugn i en härjad nation som denna, vilken lidit under 30 år av krig. 

Talibanerna och deras nationella allierade har slagit ifrån sig valet som ett bedrägeri, avsett att legitimera en fortsatt utländsk ockupation och bana väg för Västs olja- och gasledningar.

Talibanerna som är en röst för många ur den pashtunska afghanska majoriteten i Afghanistan, har sagt att man enbart skulle kunna ingå i en nationell regering, såvida USAs och NATOs trupper drog sig tillbaka

Då väl allt kommer omkring har vi nu kommit ut genom samma dörr som vi kom in genom efter allt hopplala och agitation före det afghanska valet.

Den älskvärda ledare som USA installerat, Hamid Karzai,  får nu  maktlös  stanna kvar i sitt ämbete. Ändå kräver Washington av denna dess frontfigur, att han lyckas uppnå saker som han helt enkelt inte förmår.  Under tiden har Karzais regim varit uppslukad av korruption och droghandel.

Den verkliga makten står de tajikiska och uzbekiska minoriteter för, de lokala droghandlarna och de krigsherrar bland klanerna som Washington betalar för att låtsas som om de stöder Karzai. Bakom tajiker och uzbeker finns deras beskyddare, Ryssland, Indien och Iran.

De afghanska pashtunska klanerna, vilka omfattar 55% av befolkningen, har i stort sett exkluderats från makten. De har fungerat som Västs närmaste allierade och fotsoldater (”frihetskämpar”) under 1980-talets krig mot Sovjetunionen.

Talibanerna kom fram under det kaotiska inbördeskriget på tidigt 1990-tal och var en pashtunsk religiös rörelse ute på landsbygden, som ville stoppa den utbredda våldtäkten av kvinnor, införa ordning och bekämpa de droghandlande afghanska kommunisterna.

Den så-kallade ”terroristiska talibanrörelsen” fick stöd från USA ända fram till fyra månader innan  9/11. Washington skar av hjälpen efter att talibanerna gjort det fatala misstaget att ge ett stort oljekontrakt till Argentina hellre än till de  amerikanska oljebolag, som Hamid Karzai en gång arbetat för som konsult.

Oljeledningar
Dagens krig i Afghanistan handlar inte om demokrati, kvinnors rättigheter, utbildning eller nationsbyggande. Den andra ursäkten, al-Qaida, existerar knappt längre. Dess handfull medlemmar har för länge sedan flyttat över till Pakistan. Kriget handlar i realiteten om oljepipelines och västlig dominans över det energirika Kaspiska Bäckenet.

Afghanistan är en trebenad etnisk pall. Ta bort det pashtunska benet och det blir omöjligt att uppnå stabilitet. Det kan vare sig bli fred eller stabilitet i Afghanistan förrän alla etniska grupper har kommit överens. Väst måste sluta  upp med att ge sitt stöd till den tajikiska och uzbekiska minoriteten gentemot den pashtunska majoriteten – vilken förtjänar sin rättmätiga del av makt och inflytande.

Lösningen på detta onödiga krig är inte mer av bluffval utan en omfattande fredsuppgörelse mellan etniska fraktioner som i stora drag kan återställa den jämvikt som rått  innan 1970 års sovjetiska invasion. Detta skulle betyda en svag centralregering i Kabul (Karzai är perfekt för det jobbet) och en hög grad av autonomi i regioner med självständigt styrda pashtuner, tajiker, uzbeker och hazarer.

Regeringen borde återgå till det gamla systemet med ”loya jirga” som klanerna kan samlas ikring, där besluten tas med konsensus, ofta efter ett långvarigt tragglande. Det är den i samhället traditionellt afghanska och islamska vägen
till beslut.

Alla utländska soldater måste dra sig tillbaka. Skapa en diplomatisk ”skyddszon” runt de afghanska gränserna och låt landet kunna gå tillbaka till sin  traditionella roll som neutral buffertstat.

Stormakterna rör nu om i den afghanska grytan — USA, NATO, Indien, Iran, Ryssland, stater i Centralasien–alla måste de sluta upp med att blanda sig i. De har blivit en del av det afghanska problemet. Man måste låta afghanerna sakta få lösa sina egna  meningsskiljaktigheter på ett traditionellt afghanskt vis, även om det till en början med betyder blod.  Det är oundvikligt.

Det enda sättet att få slut på den smittsamma droghandeln är att stänga av gränsen till Pakistan och de centralasiatiska staterna. Men nationernas höga tjänstemän har korrumperats av pengar från droghandeln, varför de kommer att vara emot.

Det går inte att lösa Afghanistans sociala eller politiska problem genom att skapa ett grymt och synbarligen ämdlöst krig. En äldre brittisk general har just varnat för att hans trupper riskerar få stanna i fyrtio år till. (Efter det drog han sig tillbaka). Västmakter som även Canada har bidragit till denna blodbesudlade afghanska röra. Det är dags nu att åka hem.

 

 
övers Ingrid Ternert

19 augusti, 2009

USA har en plan för Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Pakistan, terrorism — ingrid @ 17:36

PAKISTAN_elections-postersAsia Times 10 aug av Syed Saleem Shahzad
Karzais återvalschanser har fått starkt stöd då nyligen den etniske uzbeken Dostum återvänt från sin exil för att lägga sin vikt i presidentKarzais vågskål.

 
Trots allt är på det stora hela USA och den afghanske grannen Pakistan beredda att stödja en bred samlingsregering under konsensus vilken skulle kunna spela en viktig roll i att besegra talibanerna.

 

Planen är inspirerad av Pakistan som förbereder en konsensusregering som man tror skall komma att spela en viktig roll för att besegra det talibanledda motståndet. Den pakistanska regeringen har rönt en hög grad av framgång med att slå ner militanter inom klanområdena.

 

Opinionsundersökningar har visat att Karzai ligger före sin främsta rival dr Abdullah Abdullah. Men det är tveksamt huruvida Karzai kan få så många röster att han skulle vinna med 51% över denne, vilket han behöver för att undvika en andra valomgång med denna motståndare. Andra utmanare utgörs av den fd planeringsministern samt finansministern. I och med att Dostum återvänder ökar detta Karzais chanser hos den stora pashtunska befolkningen.

 

Den pashtunske ambassadören i Kabul besökte nyligen också den Norra alliansens ledare Massoud ‘Lejonet av Pashir’ och andra ledare. Dessa möten var typiska för hur Abdullah var porträtterad i Pakistan – som att befinna sig nära Indien och Iran. Pakistans regerinmg i Islamabad vill nu återuppta sina kontakter med den Norra alliansens ledare, då nu Pakistan drar bort sitt stöd till talibanerna, ungefär samma plan som amerikanarna hade år 2007, då en bred sekulär bas skulle bildas innan valet 2008 för att forma en pakistansk konsensus-samlingsregering med en civil pakistansk president.

 

Det har nu lagts upp en identisk plan för Afghanistan och alla internationella och regionala makter i regionen är med på det… I planen ingår också ett eskalerat träningsprogram för åtminstone 100 000 afghanska soldater som skulle kunna arbeta självständigt inom de kommande två åren.

 

Samtidigt pågår ett intensivt arbete med att inom övre- och mellannivåer få till stånd så många avtal med talibanerna som är möjligt. Målet är att få dem att lägga ner sina vapen och involveras inför nästa parlamentsval. Det finns stora förhoppningar om att med det,  en förändring skulle kunna ske inom det år som ligger framöver dem, enligt diplomaten.

 

USA har under de åtta år som gått sedan man invaderat landet för att kasta ut talibanerna från makten kommit att pröva olika lösningar. Ändå härjar motståndet värre än någonsin tidigare. Det gjordes dessutom många liknande försök i de pakistanska klanområdet för att slå ner militantanerna. Till slut tycks den civilledda regeringen under president Asif Zardari ha utfört jobbet. Detta utgör det koncept som ligger bakom den breda bas inom regeringen i Kabul, vilken var tänkt att få med de stora spelarna.  Särskilt genom etablerandet av en ‘ledar’position.

 

Där skulle Karzai, vare sig han ville eller ej, ingå liksom Abdullah och sannolikt också tungviktare som Bashardost och Ghani. Afghanistan är inte Pakistan och att där blanda ihop krigsherrar och traditionella klanledare i en enda sluten administration kommer inte att bli en lätt uppgift.

 

Britten sir Richard Danatt, chef för generalstaben, har förfinat sina påpekanden att Afghanistan behöver utvecklingshjälp under ‘tjugo, trettio, fyrtio år framöver - ja vem vet hur länge det tar?’ Men det kommer att ta tid och under denna tid kommer inte talibanerna att sitta sysslolösa, även om det löfte de gett att störa valen visar sig bli höjdpunkten på deras motstånd… 

 

övers Ingrid Ternert

(forts följer: Afghan race becomes Karzai’s cliffhanger)

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommer snart-Afghan race becomes Karzai’s cliffhanger

30 juli, 2009

AfPak och Kashmir: Ground zero i ett globalt jihad

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Mänskliga Rättigheter, Pakistan, USA, nya, religion — ingrid @ 7:45

100 civila bombade

av Pepe Escobar Asia Times 26 juli

Arif Jamal är en oomtvistad ledande pakistansk expert på jihad i Kashmir. Han är författare till Shadow War: The Untold Story of Jihad in Kashmir.

Det är ett banbrytande översiktligt verk om denna oavbrutna nyckelkonflikt mellan Indien och Pakistan. Den baseras på intervjuer under årens lopp av hundratals militanter

 Boken är värdefull läsning för att bl.a förstå hur den USAvänliga pakistanska armén har tränat upp nära en halv miljon islamister; hur amerikanska CIAs pengar har finansiera jihad i Kashmir och hur nära situationen i Kashmir är den ändlösa oron i Afghanistan och globala jihad.

Tillsammans med andra utländska korrespondenter från USA, Frankrike och Kanada har han nyss fått del av Jamals kunskaper inom området det Pakistan-administrerade Kashmir såväl som Pakistans pashtunska klanområden. Han är välkänd i den amerikanska universitetsvärlden.

I en större intervju diskuterar han ursprunget till jihad, från subversion till gerrillakrig och ‘privatisering’ och hur Pakistans armé har stöttat islamisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan även efter 11 septemberattackerna 2001 mot USA. Han sprider ljus över vad som verkligen hände vid de nya operationerna i Pakistan mot militanter.

Något som fångat rubrikerna runt om i världen är de pakistanska ‘kapitlen’ om al-Qaida; och han drar en skarp linje mellan den ”historiska” al-Qaida och den nya, Pakistan-dominerade ‘Jihad International Inc’.

Han undersöker också de komplicerade myriader av kopplingar och länkar – och ödesdigra slutsatser – som gäller för Afghanistan och Kashmir, något som västliga media sällan berör (”de bådas jihad har alltid varit två sidor av samma mynt”). Hans analyser ger garanterat USAs president Obamas afghansk-pakistanska planerare oräkneliga vita nätter.

Pepe Escobar: Pakistans arméledare har alltsedan1980-talet blivit mästare i detta dubbelspel. Skulle du vilja beskriva översiktligt hur de grupperar sina styrkor? Deras osynlighet? Arif Jamal: I realiteten  är strategin av dubbelspel lika gammal som det land de lever i.

Då brittiska Indien 1947 delades upp i två områden där Pakistan mötte fienden Indien, som var flera gånger större, mer befolkad, resursstarkare och den viktigaste och mest betydande militärmakten.

Det visade inte på något särskilt gott omdöme att ta sig an en vida mäktigare fiende på ett konventionellt militärt sätt. Den pakistanska militärstrategen överste Akbar Khan övervägde konceptet med jihad för att uppväga bristen på militär balans mellan de båda blivande fienderna.

Akbar Khans koncept av jihad var inget annat än en omstörtande verksamhet i fiendeland, men det inbäddades i jihad-termer. Han tog själv över det stolt klingande namnet muslim-erövraren som stridsnamn.

Från den tiden och framöver fick de pakistanska militära ledarna upp ångan på den lokala muslimska befolkningen i den Indienkontrollerade staten Jammu och Kashmir till att delta i subversiv verksamhet och vände detta till gerrillakrig ända fram till år1980, då de beslutade inleda en verklig jihad i Afghanistan [mot ryssarna]. Under samma tid hade Pakistan aldrig övergett det diplomatiska sättet att lösa sina konflikter med Indien.

Pakistans armé stödde en fullskalig antisovjetisk jihad eller ett subversivt gerillakrig i Afghanistan. Pakistan förnekade varje öppet stöd till den afghanska mujahedeen. Den enda gång man erkände sig ansvarig för subversiv verksamhet i det närbelägna landet var 1989, då den sovjetiska armén höll på att dra sig ur Afghanistan. Detta innebar en seger för jihadpolitiken.

Pakistan intensifierade sitt militära och finansiella stöd till Kashmirs jihadister vid slutet av1980 talet. Man fortsatte stödja afghanska mujahedeen även efter att de sovjetiska truppernas dragit sig tillbaka, men erkände det aldrig. Pakistan fortsatte samma politik även efter 9/11 terroristattackerna i USA.

Å ena sidan anslöt man sig till den USAledda antiterrorist koalitionen och å andra sidan fortsatte man sitt stöd till jihadisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan. Detta höll på som bäst under president general Pervez Musharrafs selektiva aktioner i Pakistan.

PE: Var operationen i år i pakistanska Swat Valley inget annat än en stor show som armén genomförde till förmån för Washington – naturligtvis med alla de oskyldigt dödade ”collateral damage” det innebar att förflytta 3.4 miljoner människor?

AJ: Detta uppenbarar sig alltmer med tiden. Till en början verkade de vara seriösa med att utrota områdets terrorister. Men medvetet eller omedvetet gav de tillräcklig med tid för ledande terrorister som Sufi Mohammad och Maulana Fazlullah och deras efterföljare att komma undan. Som resultat försvann terroristerna från Swat Valley men återkom på andra platser.

Delar av Swat Valley och andra områden som TNSM, den förbjudna pro-talibanska rörelsen för ‘Införande av Islamsk Lag’, tagit kontroll över kan ha gått tillbaka till det militära. Men terroristerna kan alltid återkomma. Swat Valley ligger inte i klanområden. Det hade varit mycket bra om man försiktigt kunnat omringa Swat Valleys klanområden före operationen, så att ingen skulle kunna undkomma.

Swatoperationen skapade ett sådant stort flyktingproblem att det skulle kunna motverka varje allvarligt försök att krossa terrorismen. Jag vet inte om militären skapat denna kris i vetskap om sitt dubbelspel, eller om den beror på dålig strategi i kontraterrorism. Om de utan att veta det låtit detta ske, vore det ännu farligare. Det skulle i så fall betyda att man inte är kapabel att utföra några antiterroristoperationer, även om man skulle vilja.

PE: Kan du berätta mer om den strategiska betydelse Swatområdet har som korridor för att förbinda Pakistan, Kashmir och Afghanistan?

AJ: Swatdalens strategiska vikt är att den ligger någonstans mellan Afghanistan och Kashmir. Om ”talibanerna” förskansar sig här, kan de därifrån sprida sig i varje riktning och slutgiltigt länka samman Afghanistan och Kashmir genom en eller flera korridorer. Terroristerna från Kashmir och Afghanistan skulle kunna röra sig fritt mellan de båda.

Skillnaden mellan jihadisterna i Afghanistan och de i Kashmir skulle försvinna och man kunde  enas under ett enda jihadkommando. Muslimska extremister skulle kunna bli mycket starkare som resultat. Talibanerna och al-Qaida i Afghanistan kunde etablera nya fristäder i Himalaya, varifrån västliga styrkor i Afghanistan och på andra håll kunde attackeras. Det skulle vara mycket svårare att bekämpa och få bort dessa från Himalaya än från Afghanistan.

PE: Vem det än är som bar ansvar för den senaste bombningen av en ISI-anläggning i Lahore hade en mycket god uppfattning om ISI (Inter-Services-Intelligence). Inte att förvåna sig över med tanke på att talibanerna ”uppfanns” av ISI under 1990talets början.

Det har spekulerats om bombningen hade planerats och finansierats av al-Qaida med logistiskt stöd från Kashmirs gerrilla och med pakistanske talibanledaren Baitullah Mehsuds TTPgrupp [Tehrik-i-Taliban Pakistan], vilkem bidragit med självmordsbombare. Det ser ut som ett av CIAs fantasiscenario. Ligger det någon sanning där?

forts följer och är än mer komplicerad

24 juli, 2009

USAs och Pakistans planer på plats nu

Sparat under: Afghanistan, Fred, Pakistan — ingrid @ 21:02

bomboffers-släkting

av Sayeed Saleem ShahZad  24 juli Asia Times

Det har inte funnits någon liknande obruten vänskap mellan USAs och Pakistans högsta militärledning sedan 1950-talet, då Pakistan fungerade som en frontstat mot kommunismen.

Resultatet idag är att de båda staterna bedriver långsiktiga koordinerade operationer mot militanter runtom i regionen och förbättrar banden mellan Pakistan och Indien.

Det gäller särskilt dispyten om ett delat Kashmir och utvecklingen mot en bred och stabil civil regering i Pakistan.

Nu då Usa och Pakistan precis kunnat bilda en enad front, har deras tidigare splittrade motståndare, militanter och motståndsgrupper i både Pakistan och Afghanistan också startat en kamp av ett tidigare icke skådat slag. Den nya relationen mellan Pakistan och Usa, underbyggd av en mängd rådgivare i Islamabad, kan komma att visa sig inom två viktiga områden.

För det första väntas Pakistan starta en omfattande kamp mot två grupper  talibaner i landet, vare sig de anses vara bra eller dåliga. Man har under årens lopp försökt splittra dem genom överenskommelser med de ‘goda’ grupperna, dvs de som verkar moderata, och få in dessa i en fredsprocess.

För det andra kommer Pakistans regering att ta initiv till förbättrade relationer med Indien, understödd av sina västlallierade och en lagom medling via den pakistanska armén. Målet är att åter öppna upp en dialog om Kashmir, vilken stannat upp efter den Pakistan-länkade terrorattacken i Bombay Indien förra året, då 166 personer dödades.

Det kunde också underlätta samarbetet om terrorbekämpning mellan Indien, Pakistan och Usa. Under de senaste månaderna har olika militanta grupper  förenats i klanområdena i Waziristan på gränsen till Afghanistan. Samtidigt har en klangrupp ledd av Abdullah Saeed deltagit i den afghanska våroffensiven genom att nyss  ha skjutit ner ett Usa-flygplan.

Det mäktiga Haqqani-nätverket sträcker också ut sina muskler - det som ligger bakom tillfångatagandet av den Usa-soldat som nyligen visats upp på video, vilket framkallade raseri hos Usa som varande brott mot krigsfångar. Fången tros befinna sig på en av Haqqinis baser i norra Waziristan.

Gruppen stärker nu sina positioner både i och runt de båda Waziristans i ett område som anses vara högkvarter för de tre mäktiga nätverk som anslutit sig. Det är talibanledaren Mehsud i södra Waziristan, al Qaidas nätverk i mitten och Haqinis grupp i norra delen av Waziristand. Det sägs att Pakistan gradvis förflyttar sina styrkor till den nordvästra delen av frontprovinsen till en annan stad i området Dera Ismail Khan.

Man har också stationerat trupper i Waziristan, där spänningen ökar genom att talibanerna har brutit försörjningslederna för trupper förlagda till norra Waziristan. Vad som är deadline för en större operation är okänt. Det blir nu första gången man angriper samtliga talibangrupper. Sirajuddindistriktet är av tradition  för regeringen.

De goda och idag de onda
Pakistans ‘Inter Service Intelligence’ dvs ISIs underrättelsetjänst och vissa arabstater har nu under många år upprätthållit utmärkta relationer med Jalaluddin Haqqani, den legendariska afghanska befälhavaren i kriget mot Sovjet på 1980-talet. Haqqini är idag enligt ISI allvarligt sjuk. Men talibanerna såg honom aldrig som en del av rörelsen, utan betraktade honom mer som en krigsherre som man lierade sig med.

 Därmed fick Haqqini aldrig någon verklig position i talibanrörelsen. När då talibanerna övergav Kabul mitt i ansiktet på den Usa-ledda invasionen 2001, försökte man i Islamabad starkt förmå Haqqini att överge talibanledaren Mullah Omar och bli nästa ledare för den afghanska regeringen.

 Han vägrade emellertid att slå sig till ro utan återvände istället till en bas i norra Waziristan. Han lyftes sedan fram 2006 som överbefälhavare för talibanerna i Afghanistan. Pakistan brydde sig inte direkt om det, eftersom Haqqani aldrig hade lagt sig i Pakistans inre angelägenheter och vare sig lierat sig med något pakistanskt parti eller grupp eller understött något myteri i Pakistan.

 Men då nu Haqqani är sjuk och ligger till sängs har makten överförts till hans son Sirajuddin. Sonens styrka är liksom sin fars kamraterna i Punjab, men vänskapen med de arabiska Qaida-ideologerna har också kommit att påverka honom. Till skillnad från sin far har Siraj nära förbindelser med pakistanska militanter, fientliga till etablissemanget.

Underrättelsetjänsten har varit beredd att överse med detta, men inte nu längre. För ett tag sedan arresterades Sirajs bror Naseer Haggani, då han deltagit i ett möte med många efterlysta personer. Till säkerhetsstyrkornas överraskning medlade Mehsud för dennes frigivning i utbyte mot några pakistanska soldater. Följaktligen blev Baitullah och Sirajuddin nära vänner.

Detta förklarar varför man misslyckats med att fånga Baitullah under hans nya operation. Det var genom samarbetet mellan de lokala anti-Baitullahklanerna, vilka råkar vara talibaner, t.ex mulla Nazir och Gul Bahadur och den nu stupade Zainuddin Mehsud.

Zirjuddin sände snabbt meddelanden till alla befälhavare om att enas till stöd för Baitullah och med deras hjälp slutade hoppet om att lyckas isolera honom. Det förklarar också varför Haqqinis nätverk numera är i sikte för militären i dess förberedelser inför nya strider mot militanterna.

Vad gäller hemmafronten har Kianis och Mullens vänskap lett till en insikt om att de militära målen går att uppfylla, vilket kräver att landet får en stabil och demokratisk regering. Detta förklarar det senaste besök som president Zardari företog sig till oppositionsledaren Sharif  och chefen för Pakistans muslimska råd, Nawaz, till dennes bostad nära Lahore.

 Zardari föreslog Sharifs Pml-n att ingå i regeringskoalitionen, möjligen med Sharif som premiärminister. Det stora hindret är dennes reservation gällande en dylik utvidgad presidentmakt. Men vare sig Sharif  accepterar en ministerpost för sitt parti eller själv tar ledarskapet är hans parti fullständigt med på den nationella eller internationella politik som regeringen för.

I princip har Pakistan gått med på en stabil regering med nära bindningar till Indien och stöd till kriget mot terrorn.. ‘För första gången har emellertid amiral Mike Mullen och Ashfaq Kiani tagit ett gemensamt initiativ med att införa en princip om att hindra förändringar’, sa en pakistansk diplomat. Militanterna har också sina mekanismer, som inte de heller tänker överge. En mäktig kollision verkar oundviklig.  

 

 

övers Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress