Karzai utmanar Obamas dristighet

Asia Times 28 augusti, 2010
av M K Bhadrakuma
Offentlig korruption i Afghanistan tar sig mer och mer underliga vändningar.

Ett irriterande val uppkommer: Att bedra  sitt land till en utländsk underrättelsetjänst – är det en akt av korruption?

Enligt moralisk och etisk standard verkar det vara så. Av  legal standard är det ingen tvekan om att detta är den högsta formen av korruption som förtjänar maximalt straff.

De anklagade förgås vanligtvis i en lång, oändlig fångenskap i ensamcell - eller bleknar bort i glömska efter ett spionutbyte. I den senare kategorin fortsätter de ofta som alkoholister, när de väl vandrar in i livets solnedgång och korruptionens skuld börjar äta sig in i det livsviktiga i deras samvete, vilket kunde betraktas som den högsta formen av Guds vrede.

Nåväl, i Afghanistan där det bisarra kan vara ordningen för dagen, upprätthåller Förenta Staterna den yttersta makten med både en korruption som ynglar av sig och går igenom straffets alla vändningar.

Man kan tycka att detta måtte vara en av de högsta former av självspäkning som mänskligheten har känt till – utanför Shiismen (anm- då under en viss shia-högtid halvnakna män marscherar fram under trummors dån  piskande sig själva blodiga på ryggen).

Karzai sporrar tuff kärlek
För att ta det utbrända fallet med Mohammed Zia Salehi, chefen för det Nationella Säkerhetsrådets administration, ledd av president Hamid Karzai.

—Salehi hade som väntat tränats upp av amerikanarna med det upphöjda syftet av det som blivit känt som ”kapacitets-byggande” av den afghanska statens organ. Salehi har under många långa år uppenbarligen arbetat som CIAagent, med att antingen bedra funktionärerna i presidentkontoret eller korrumpera Karzais politik genom att injicera noggranna doser av amerikanskt tänkande i dessa tider, gång efter annan, och på det viset oskadliggöra en ovärderlig service till det USA-ledda kriget samt Washingtons – och regionens strategier.

Inte bara detta. CIA utnyttjade honom också som en sorts kassör, vilken spred sina pengar till andra agenter i Afghanistan. Salehis fall har nu blivit ett celebert exempel i vits-kriget mellan Karzai och Barack Obamas administration, där det närmar sig en ny kvalitativ nivå av blodtörstighet. Det sker i en sådan utsträckning, att man vid en punkt hotat Karzai med att upplösa hela den USA-tränade anti-korruptionsstyrkan och återvändsgränden, vilket riskerat knäcka  ut botten på Obama administra-tionens AfPak-strategi.

Det hela fick till och med Washington att snabbt skicka en av nyckelfigurerna till Kabul. Det var en av USAs utrikes-och säkerhetspolitiska etablisssimangs höjdare, John Kerry, i många långa år ordförande i senatens utrikesrelations-kommitte’.

Washington har låtit meddela genom medialäckor att Kerrys mission i Kabul skulle innebära att ha några ”tuffa samtal” med Karzai, vilket verkligen har skett med alarmerande frekvens under senare år, som en del av USAs ”tuffa-kärleks” närmanden till denna otämjda afghanska ledare. Han som börjat föra sin politik med en allt orubbligare politisk grund, något som riskerar urvattna det amerikanska chefsskapet över själva kriget.

Men tuff kärlek är en komplicerad akt att genomföra. Vad vi inte känner till, det är vad som svettats ut mellan Karzai och Kerry i presidentens palats i förra veckan. Det kunde ha varit mer än en version av detta rendezvous där de båda, också enligt amerikansk mediarapportering, är stora vänner och kommer utmärkt väl överens.

I vilket fall hade Kerry knappt hunnit lämna Kabul vid slutet av missionen, förrän Karzai meddelat media och synbarligen rivit i det amerikanska fallet om Salehi och hela den tarvliga affären om den afghanska korruptionen.

Karzai la fram tre punkter. För det första hade Salehi behandlats sjaskigt av den USA-tränade insatsstyrkan, och deras anklagelser var helt utan proportioner i förhållande till de anklagelser som hade riktats mot honom, nämligen påstås han ha accepterat en gåva av en 10 000 dollarbil till sin son för att utföra vissa tjänster.

Säkerligen var det en blygsam gåva, då den endast kunde varit basmodellen av en mycket liten bil, som den statusmedvetna afghanska eliten inte brukar ha. Kanske en återupprustad Nissan Micra importerad från Dubai?

Det är ett proxykrig, ett ställföreträdande krig, men det är inte vad detta handlar om. Karzai har påpekat att det förmodligen funnits mycket större hajar i den afghanska dammen, så det USA-ledda drevet väljer att statuera ett hemskt exampel utifrån Salehi, för idén var inte så mycket att racka ner på själva korruptionen, som för att diskreditera själva presidentpalatset.

Det verkade som om anti-korruptionsanställda i förra månaden tagit sig in i Salehis hus under morgontimmarna, handfängslat honom och försökt få iväg honom. Det värsta var att han blev behandlad som en småtjuv, handfängslad framför ögonen på sina familjemedlemmar och grannar, något som för var afghan med hög social status är en fruktansvärd förödmjukelse.

För det andra har Karzai utmanat den USA-ledda anti-korruptionscentralen och beordrat den att hålla sig inom de afghanska lagarna och att de borde bli en ”självständig” afghansk enhet. Kort sagt visade Karzai amerikanarna dörren och sa att han avsåg utöva sin rättighet som president och vald ledare av ett självständigt land, och att USA inte kan uppföra sig som om Afghanistan vore en lydstat.

Karzai har under tiden gett ut ett dekret om att afghanska privatmiliser maskerade som ”säkerhetstjänster”, vilka USA och andra västländer finansierat och engagerat genom att ‘out-sourcea’ delar av kriget, vilket under året måste lösas genom att gå ihop med de afghanska säkerhetsstyrkorna under InrikesMinisteriet.

Dessa säkerhetsbyråer står till tjänst med vakter eller eskorttjänster, samlar in underrättelser på fältet och genomför även de kontroversiella ärenden som ligger utöver lagens bokstav.

Karzai träffade effektivt amerikanarna under bältet. Faktum återstår att amerikanarna engagerats i en lustig form av krigande i Hindu Kush genom att utöka krigets underkontrakterade med amerikanska kontraktsanställda. Ingen talar om detta, men det har oundvikligen lett till en massiv korruption som Pentagon överlåter till sin favorit bland de amerikanska kontrakterade, och där råkar allt vara fläsk.

Som i fallet med Irakkriget, stinker också kriget i Afghanistan av korruption och USAs Kongress undersöker till slut hur biljoner dollar lagts ut av USA i Hindu Kush sedan invasionen 2001. Karzai förstår perfekt väl att det nuvarande ”anti-korruptions”drevet av USAs AfPaktjänstemän är ett skickligt drag som serveras den afghanska sidan och beskyller dem för allt det kollossala slöseri med finansiella resurser till kriget, som de amerikanska skattebetalarna har lagt ut.

Då Kongressen kommer med sin rapport får detta håret att resa sig.

Karzai är icke oväntat ovillig att bli det svarta fåret. En tredje punkt som han därför tagit upp, det var att han inte heller hade hand om det saftiga tåg som kör genom Hindu Kush. Afghanska tjänstemän har påpekat att bara en liten del – mindre än 20% -av det internationella flödet av bistånd till Afghanistan går genom Kabuls regering, medan återstående 80% lämnas över direkt av givarländerna.

Denna fränhet som gäller den som håller i trådarna ifråga om biståndet, den är egentligen lika gammalt som gatan. Amerikanarna har aldrig ifrågasatt sanningen i Karzais påstående, vilket också har backats upp av FN- anställda. Men varför for han ut med en sådan vildsinthet?

I själva verket ser Karzai ut att misstänka ett försåtligt försök av USA att ersätta honom. Han har säkert  noterat att New York Times nyligen ägnat en helsidesartikel om Afghanistankriget, där en viktig del var att synbarligen kräva, att Obamaadministrationen borde ha tänkt över Karzais fortsatta ämbetstid. Karzai är en sofistikerad politiker och vet vad USA gjorde i Vietnam, då man väl stod inför nederlaget. USA bytte helt enkelt ut sin sydvietnamesiske allierade i Saigons presidentpalats.

Karzai var själv ett politiskt hinder för USA. Han är alltför självsäker för att kunna bli en trogen allierad och man vet inte säkert, om han skulle kunna mogna till en Nuri al-Maliki, Iraks premiärminister.

Det allra viktigaste det är att sträva efter en politisk uppgörelse och bli mer villig att skapa en regional överenskommelse inbegripet Iran, Ryssland, Indien och andra stater. Med det skulle han ha kunnat hota USAs krigsmonopol och fredsprocess. Kort sagt, Karzai har insett att USA och Pakistan har arbetat tillsammans för att strypa hans initiativ till att skapa kontakt med moderata talibaner, som är öppna för försoning.

New York Times nya avslöjanden om ”tillfångatagandet” av Mullah Baradar i den pakistanska staden Karachi i januari vittnar om det faktum, att det hade varit en förenad CIA och pakistansk ISI-operation (Inter-Service Intelligence). Och det bästa påstående amerikanarna kunde lägga fram om sin uppfattning, det var en befängd förklaring om att de smarta pakistanerna utnyttjat de dumma kreaturen som en dörrmatta.

Och att man inte kunde få någon ledtråd om vad som förelåg, då man slagit till mot Quetta shuras rådslag nr 2 och haffat denne i hans gömställe.

Karzai tror inte att CIA består av sådana imbecilla som inte vet vem de har att göra med, då man kollaborerar med Pakistans formidabla ISI i en större fältoperation. Vad mer olycksbådande är, det hemliga möte som USA-tjänstemän hållit i Bonn förra månaden. Detta hölls med några av Karzais allierade från i första hand den Norra Alliansen, genom dubbelspel att först lirka bort dessa från sina politiska bindningar med den afghanska ledaren.

För att sedan kort sagt riva sönder den väv av politiska överenskommelser som Karzai trotsigt breddat. Och att fördjupa stödet vid det tillfälle, då han själv sitter ner ansikte mot ansikte med talibanerna.

Den högsta ironin är, att USA har sporrat Karzais allierade inom den Norra Alliansen, de som inte tillhör pashtunska etniska grupper, genom att porträttera den afghanska ledaren som en som ställer in sig hos talibanerna och då lyssnar in deras instinktiva rädsla för att talibanerna kunde ta sig över Afghanistan.

Karzai har skäl att misstänka att det spel som USAs AfPakanställda spelat är extremt oärligt, då något sådant har inträffar just innan det afghanska parlamentsvalen 8 september. Karzai sätter sitt hopp till ett parlamentsval som han skulle kunna arbeta i harmoni med, olikt tidigare lagstiftare som stått under inflytande av den amerikanska ambassaden i Kabul.

Kan Obama tygla Pentagon?
Karzai räknar med att han måste få parlamentet med sig att representera det afghanska folkets allmänna opinion i varje politiskt avgörande. Om Karzais plan för parlamentsvalen skulle lyckas, tack vare sin breda allians med icke-pashtunska grupper, och han får ett parlament med vilket han kan arbeta för att uppnå nationell konsensus, då kunde det helt komma att förstöra USAs strategi att kontrollera och fastställa ramarna för varje afghansk uppgörelse.

Kärnfrågan är, vilken New York Times och Washington Post i förra veckan påpekat, att alla indikationer visar, att USA inte har för avsikt att utrymma sin militära närvaro i Afghanistan och CentralAsien under den omedelbara framtiden. Och det är bara genom en smidig regim i Kabul som Pentagon kan hoppas få förhandla fram ett fördelaktigt ’status of forces’ avtal.

Frågan är av fundamental vikt för USAs regionala ‘inringnings strategi’ av Kina, Iran och Ryssland och man tillåter inte något slag av kompromiss.

Selig Harrison som är en välkänd intellektuell, skribent i Foreign Policy och författare till ‘Ut ur Afghanistan’, har snuddat vid detta väldiga politiska dilemma som Obama står inför – hur lämna Afghanistan utan att ”förlora”. Han påpekade att det enbart var genom att USA sluter sig till ett ”neutralt” Afghanistan som kriget skulle kunna komma till sitt slutliga avgörande.

Men Harrison kan framför sig se hur Obama kommer att få en tuff strid å sin sida inom det egna lägret i Washington, då han drar till sig ett politiskt avgörande i Afghanistan. Han har skrivit att det största hindret mot överenskommelsen troligen inte kommer från Pakistan, utan från ett tänkande inom Pentagon där projektionen av USAs makt ses som ett önskvärt slut i sig själv. Några av de 84 USAbaserna i Afghanistan, inklusive flygfälten, utformades enbart för kontramotstånds operationer och skulle kunna utvidgas till en neutraliserande uppgörelse.

Men de enorma flygfälten vid Bagram och Kandahar har projekterats till att växa åren framöver- det är projekt med nya ambitiösa konstruktioner vilka fortsätter växa upp inom baser, trots Obamas uppmaning att till sommaren 2011dra bort trupper från landet. Dessutom överväger Kongressen en finansiering av efterfrågan på nya baser för totalt $300 miljoner dollar, för att etableras vid Camp Dwyer och Shindand, som ligger nära den iranska gränsen och Mazar-i-Sharif, vid CentralAsien och Ryssland.

Väl medveten om den afghanska oppositionen mot ”permanenta baser”, talar Pentagons och Vita Husets tjänstemän idag om ”permanent tillgång”, vilket kunnat garantera utnyttjandet av dessa baser för övervakning.  Med andra ord, fördelen kunde med tvekan ges till Obama för att han vare sig är böjd för Pentagon tänkande eller ”ännu inte beredd att förklara” framtiden vad gäller USAs baser i Afghanistan och CentralAsien. Harrison verkar tro att det senare är fallet.

I vilket fall är det Obama som slutligen ska  bestämma huruvida Pentagon fortfarande ska komma att utnyttja Afghanistan till att ”driva målen för sin globala makt långt efter det att talibanerna och al-Qaida blivit ett avlägset minne”, anser Harrison med sin djupa känsla för den 30-åriga afghanska konflikten.

Som summering kan man säga, att Karzai har en episk strid framför sig. Han vare sig minskar sina afghanska känslor av stolthet, självrespekt och stridbart oberoende och ingår en överenskommelse av Fausts modell, eller trampar på i Pentagons globala strategi. Det vore ett fatalt val, vilken väg han än skulle ha tagit.

Ironiskt nog är det bästa hoppet för Karzai att Obama vägrar bli en ”etablissimangets president” och leva upp till det löfte han gav vid tiden för sin valkampanj. Men retoriken från 2008 är idag historia. Det som spelar roll i det politiska tumultet är ”här” och ”nu”.

Resultatet av USAs Kongressval i november skulle kunna bli en vattendelare i Karzais tumultartade politiska karriär, och då lika mycket som det kunde bli för Obamas meteorlika uppenbarelse på världsscenen – som en fredlig man.
 

övers Ingrid Ternert

Unmanned Drones – Targeted killing vs ”Collateral murder”
   
av Thalif Deen
29 juni IPS

Förenta Nationerna- När i förra veckan en amerikansk medborgare i Pakistan förklarades skyldig för ett misslyckat försök till att detonera explosivt material packat i ett fordon i hjärtat av New York City, berättade han att ett av skälen till att han först riktat in sig mot kvarteren runt Times Square var för att ”skada och döda” så många människor som möjligt.

Den sittande domaren, Miriam Goldman Cedarbaum, frågade den misstänkte, Faisal Shahzad, 30, om han var medveten om det faktum att han kunnat döda dussintals civila, inklusive kvinnor och barn. ”Hur bomberna alltså träffar från drones, obemannade farkoster över Afghanistan och Irak, ja dessa ser inga barn; de ser inget alls, sa han vid sin inställelse hos rätten. De dödar kvinnor, de dödar barn. De dödar alla. Och kriget.”

Genom att beskriva sig själv som ”muslimsk soldat”, förklarade Shahzad för juryn att ett av skälen till hans misslyckade terroristdåd var ilskan han kände över USAs militär för dess hänsynslösa användning av fjärrstyrda flygplan. Dessa tar livet av mängder med oskyldiga civila och misstänkta motståndsmän i Irak, Afghanistan, Somalia, Jemen och Pakistans klanområden.

Förenta Staterna kallar det nedtystade mördandet av civila för ”collateral damage”, förstörelse vid sidan om, medan kritikerna beskriver det som ”collateral murder”. En New York Times kolumnist har kommenterat hur den bortplockade amerikanska befälhavaren i Kabul, general Stanley McChrystal definierat ‘insurgent math’, motståndsmatematik, som att för varje oskyldig som dödas får man 10 fiender.

Mestadels styrs de via datorer belägna i CIAs avlägsna högkvarter i Langley, Virginia, och representerar framtidens vapen, säger militäranalytiker. I egenskap av att inte vara bemannade är detta de vapen USAs militär kan sätta in för att döda, utan att riskera sina egna styrkor.

Dessa sätts också alltmer in för att patrullera gränsen mellan Texas och Mexico och hindra drogsmuggling och flödet av illegala immigranter in till Förenta Staterna. Siemon Wezeman, forskare vid Stockholms Internationella FredsForskningsInstitut (SIPRI), berättade för IPS att alltfler länder skaffar sig UAVs, antingen genom nationell tillverkning eller import.

”Det har blivit en marknad med tydlig tillväxt under de sista decennierna och detta anses allmänt kunna fortsätta under kommande år,” sa Wezeman, som också forskat om UAV för en rapport till EuropaParlamentet i Bryssel 2007-2008.

Han påpekade utifrån den nyligen publicerade FNrapport som helt korrekt nämnde, att över 40 länder för närvarande håller sig med UAVs. Som rapporten framhåller ligger den stora lockelsen med att äga UAV för målstyrt dödande i fientliga områden, att det inte innebär några risker för de styrkor som tillhör den egna sidan och har utfört dödandet- det finns ju ingen pilot eller annan personal i närheten av stridigheterna; inga döda trupper att behöva förklara; inga farliga räddningsaktioner att tänka på; inget generande tillfångatagande av egna lönnmördare…

Det andra som i sammanhanget kan verka tilltalande är- och det nämns inte i rapporten – att man kan räkna med ett troligt förnekande, sa Wezeman. Såvida saker går som planerat, finns mycket lite som säger vem som har utfört dådet – inga immigrationspapper; inga fingeravtryck och heller inga TVbilder (till skillnad från det nyliga mordet på Hamas’ ledare Mahmoud al-Mahboub på ett hotell i Dubai utfört av israeliska Mossads sprängämnespatrull, vilket blev uppfångat på ett slutet internt TVnät.

”Och om saker och ting går snett, då kan i värsta fall ‘fienden’ visa det som är kvar av UAVn, vilket kan förnekas av den som utnyttjat den (ingen tillfångatagen eller död pilot att visa upp),” sa Wezeman.

Till slut finns det ingen användning för en dyr logistik och träning till att utföra avrättningar från långt håll i ett fientligt område, inte heller behöver man organisera och förklara (eller dölja) några specialstyrkor som ska utföra dessa hemliga uppdrag.

‘Oxford Analytica’, som är en fristående strategi-konsultfirma i vars nätverk mer än 1000 utbildade experter vid Oxford och andra ledande lärosäten ingår. Där säger man att marknaden för obemannade flygsystem ”har ökat över det sista decenniet, genom en bevisat operationell framgång i Irak och Afghanistan och genom Israels omfattande utnyttjande”.

Världsmarknaden för dylika system väntas bli värd 55 miljarder dollar under 2020talet. Förenta Nationerna, som förra månaden släppte en rapport som kritiserar USAs militära styrkor för att utnyttja dessa obemannade flygplan för ett ”målstyrt dödande”, och nu varnat för att mer än 40 länder antingen äger UAVs eller är i besittning av teknologin för att tillverka dessa.

De inkluderar Israel, Ryssland, Turkiet, Kina, Indien, Iran, Storbritannien och Frankrike. (anm- även Sverige kan nämnas med sin tillverkning och stora testbana i Vidsel-samt export). Auktoriserad av Philip Alston, särskild rapportör om ‘extra  domstolsprövningar i fråga om olagligt dödande’, visar studien att den första ”trovärdiga rapport” om detta CIA-dödande publicerats i november 2002, då en Predator obemannad farkost, avfyrat en missil mot en bil i Jemen. Attacken dödade Ali Qaid Senyan al-Harithi, den al Qaida ledare som har förklarats ansvarig för bombningen av ett USA krigsskepp ‘Cole’ i farvattnen runt Jemen.

Sedan dess, menar studien, har man rapporterat in över 120 sådana anfall, ”trots att det inte finns någon möjlighet att verifiera antalet”. Enligt FNrapporten har dessa drones från början utvecklats till insamling av underrättelser och spanings- uppdrag. Men då man utnyttjade drones för ”målstyrt dödande”, skapade detta särskilda kontroverser.

”Somliga har föreslagit att drones som sådana ska vara förbjudna vapen under internationell humanitär lag, eftersom de orsakar, eller har förmåga att orsaka, ett särskilt urskiljningslöst dödande av civila, sådana som dessa som befinner sig i närheten av den person som utgör ett mål,” sa rapporten.

”Lockelsen med beväpnade drones är tydlig: särskilt i fientlig terräng godkänner man målstyrt dödande, då med liten eller ingen risk alls. Manskapet bär ut dessa och de kan dessutom fjärrstyras från ens egen stat.” Det är också tänkbart att icke-statliga beväpnade grupper kunde få tillgång till teknologin…

SIPRIs Wezeman sa att det fanns en stark möjlighet att icke-statliga grupper också skulle komma att skaffa in dessa system, dock med påpekandet att Hizbollah, den militanta islamistgruppen i Libanon, har utnyttjat UAVs mot Israel.

Emellertid är det inte meningen att dödande med drones skulle kunna leda till ett ökat antal civila dödade och/eller ett urskiljningslöst dödande, utan snarare motsatsen. Som i allt målstyrt dödande är tanken med detta att få fiendens ledare på kornet och förgöra de fientliga styrkorna. Han sa att sikta in fiendens ledarskap nästan aldrig varit någon populär politik bland de stater som bekämpar andra stater eller icke-statliga grupper – förmodligen av rädsla för hämnd och tanken på att ‘detta inte skulle få hända.’

- men fördelarna med att både vinna en fajt och minska kostnaden för den är uppenbara. Ändå finns möjligheten att attacker mot ett fientligt ledarskap eventuellt skulle kunnat bli något positivt, menade han. Ett alternativ är att ‘avrätta’ särskilda personer som är utom räckhåll eller har gömt sig i ett annat land.

Tills nu, sa Wezeman, har målet haft etiketten ‘terrorist’ och aktionerna varit del av ett ‘krig’, och som sådana på något sätt försvarbara. Emellertid hade man kunnat tänka sig några liknande attacker mot droghandlare och andra ‘kriminella’, vilka man omöjligt kan komma åt på annat sätt. Problemet är naturligtvis, att en domstols- förhandling nog inte skulle kunnat ge en avrättningsorder, tillade han.

övers Ingrid Ternert

A Persian message for Obama 31 juli 2010 
av M K Bhadrakumar

Säsongen för diplomati rörande Irans kärnenergi är åter här. 

Ännu en hård vinter har passerat. Retoriken har snuddat punkten för ett minskat antal upprepningar. 

Den logiska slutsatsen utifrån FNs Säkerhetsråds sanktioner mot Iran borde för Europeiska Unionen såväl som för Persiska Vikens militära upprustning genomföras under inspektion av iranska båtar. Men det är en fruktad åtgärd med farliga konsekvenser ifall Teheran skulle slå tillbaka.

Under tiden har Teheran erbjudit USA en stege att klättra ner från den höga häst man har bestigit - med anledning av det erbjudande man vill tala om angående ett nukleärt utbyte ”utan villkor”. Washington gjorde rätt i att acceptera overtyren från Iran och Europas makter verkar synbart lättade.

Talesmannen i Förenta Staternas StatsDepartment Philip Crowley satte i onsdags bollen i rullning genom att säga, ”Vi är uppenbart fullt beredda att göra en uppföljning med Iran i vissa frågor rörande vårt ursprungliga förslag rörande Teherans forskningsreaktor… såväl som, ni vet, bredare frågor om att fullt ut försöka sätta oss in i innebörden i Irans kärnenergi-program. Vi hoppas under kommande veckor ha samma slags möten som vi hade i oktober.”

Det ”inledande förslaget” Crowley nämnde syftar på en plan att förse en forskningsreaktor i Teheran med bränsle i utbyte mot låganrikat uran. Planen fastställdes på ett möte i Geneve i oktober mellan Iran och ”Iran Six” – USA, Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Så plötsligt dök på flera ställen ”pipande” upp på den diplomatiska radarskärmen. Den spred ut att det fanns påhittade historier om ett ”presumtivt möte” bestående av USA och Iran mellan Catherine Ashton, Europeiska Unionens högsta representant, och Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister, 20 juli vid sidan om den  internationella konferensen om Afghanistan.

Sex dagar efter mötet i Kabul sände Teheran iväg ett meddelande till Internationella Atom Energi Organisationen att man var redo att förhandla om de detaljer som rörde  en utväxling av 1200 kilo av sitt eget 3% anrikat uran och 265 pund 20% anrikat uran. Återigen la den ryske utrikesministern fram tre försonande uttalanden mellan tisdag och onsdag och drog helt robust tillbaka föregående månaders hållning rörande Irans kärnenergifråga.

Viktigast är att den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu sedan dess avslöjat att Teheran gett Ankara en försäkran om att man kommer att stoppa anrikningen av uran vid 20%, ifall utbytet blev beviljat. Mottaki kom under sitt besök i Turkiet i förra veckan med ett annat viktigt budskap, då han sa att ifall uppgörelsen med Teheran blev undertecknad och Iran förses med nödvändigt bränsle till sina forskningsaktiviteter, ” så kommer man inte [Iran] att fortsätta anrika uran till 20%”.

Den stora frågan idag handlar inte om överläggningarna mellan USA-Iran  kommer att avslutas, utan hur stort utrymme de får.  EUs Ashton har uttryckt åsikten, att samtalen enbart borde fokusera Irans kärnenergiprogram och kunde starta igen, så fort som möjligt.

 Men för det krävs en utredande agenda som är i stånd att täcka hela spektrat av oro över säkerheten, vilket ligger bakom uppehållet i samtalen mellan USA och Iran.

Som det BBC fick kunskap om i förra veckan. ”Iranierna förklarar att man lever i ett tufft område omgiven av kärnvapenstater: Ryssland, Pakistan och Israel. Det pågår också två större krig vid deras gränser…

Vilken sorts säkerhetsatmosfär vill iranierna se hos sina grannar, Irak och Afghanistan? Vilka möjligheter finns till gemensamma överenskommelser om stabilisering av båda länder?”

Alldeles särskilt borde USA sträva efter att tillsammans med Iran aktivt engagera sig ifråga om Afghanistan. Faktum kvarstår att det mest framträdande draget utifrån WikiLeaks visar att USA har fångats i Afghanistan genom sitt väldiga beroende av den pakistanska militären.

Mycket av detta vansinne har sitt ursprung i de begränsningar Obamas administration lagt i den afghanska strategin genom dödläget mellan USA och Iran. Förutam hans olika slag av korrigering av kursen gentemot Afghanistan. Bredare förhandlingar kommer nu inte att bli lätt.

Hur skulle det amerikansk-iranska engagementet kunna förändra förutsättningarna för den afghansk-pakistanska strategin?

För det första, om historien kunde vara till hjälp har under de veckor som följt på 9/11, Teheran otvetydigt visat sin vilja att arbeta med Washington under USAs invasion av Afghanistan år 2001, då man väntade sig att detta gemensamma företag kunde lugna ner Washingtons fientlighet mot den iranska regimen.

Om inte detta begränsade projekt, som varat fram till Bonnkonferensen i december 2001, hade blomstrat på det sätt som Teheran hade förväntat sig, skulle felet helt och hållet ha legat i George W Bushs administrations närsynta utblick.

För det andra, skiljer sig Irans långvariga bekymmer med talibanerna i realiteten inte från Obamaadministrationens. Iran delar i sin syn avskyn för talibanernas upprepade uppror som en betydande kraft i den afghanska politiken.

I själva verket går Iran ett steg längre och betraktar talibanernas wahhabist-ideologi och de band till talibanerna som det sk Haqqani-nätverket besitter, som ett fördärvligt verktyg för Pakistans och Saudiarabiens inflytande i Afghanistan.

Teheran kommer att vara lika ängslig som Washington för ett regelrätt talibanskt övertagande av Kabul, när väl USA har minskat ner sina styrkor.

För det tredje, Iran har som totalt mål att avlägsna de sista spåren av al-Qaida från regionen.

För det fjärde, det finns en gemensan mötespunkt mellan Irans och USAs positioner rörande ”återintegrering” av de upprorsmän som inte tillhör al-Qaida.

För det femte, har vare sig Iran eller USA envisats med en maktuppdelning i Kabul som kunde reflektera landets uppdelade samhälle.

För det sjätte, borde Teherans försök att utveckla multipla allianser inom Afghanistan, beroende på behovet av regional balans inom varje afghansk bosättning, också förekomma inom Obamas administration.

Karzais ”försonings”strategi håller redan på att slå tillbaka mot icke-pashtunska bosättningar, som också råkar vara Irans allierade i Afghanistan. Strategin kan därför inte utgöra något användbart sätt att hålla tillbaka dessa grupper och samtidigt förfina den, då man ”ger tillbaka” mot de återvändande talibanerna. Med andra ord, Iran kan bli USA behjälplig i strategin att minska risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan.

Teheran inser att den utländska ockupationen skapar förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen och att detta enbart utgör en fördel för talibanerna. Men man kan också säga att Teheran och Washington borde ha ett gemensamt intresse av att utveckla en ”utträdesstrategi” inom en definierbar tidsgräns.

På det hela taget finns ett enormt tillfälle för de amerikanska och iranska strategierna i Afghanistan att komplettera varandra. Uppgiften för de kommande överläggningarna borde vara att överbrygga den brist på tilltro som existerar mellan de båda sidorna.

Teheran uppfattar Washington som fientlig gentemot sina egna intressen och skulle därför göra sitt yttersta för att se till att USA inte använder sin militära närvaro i Afghanistan till att bli attackerad, att få sin regering och sitt politiska system underminerat genom hemliga operationer eller att förstärka Irans regionala rivaler.

Det är överflödigt säga, att efter en lovande start har Obamaadministrationen systematiskt övergett sitt eget nya tänkande om Iran. Under rådande omständigheter behöver därför USA gå de extra milen för att att ännu en gång övertyga Iran  om ett samarbete med Förenta Staterna i Afghanistan. Det finns inga andra alternativ för USA än att rikta sig mot Teherans långvariga bekymmer med talibanerna, den regionala maktbalansen och USAs avsikter beträffande Iran.

I sin första öppna reaktion gentemot WikiLeaks sa Obama, ”Faktum är att dessa dokument inte avslöjar några frågor som inte redan varit uppe i vår offentliga debatt om Afghanistan.” (med eftertryck) I vilket fall är det ibland snarare uppfattningar än fakta, där kriget i Afghanistan inte enbart är en fråga för USA; utan detta krig angår samtidigt folket i Afghanistan.

De uppfattningar det afghanska folket dragit från WikiLeaks ser ut att vara extremt onjutbara, minst sagt. Helt säkert kommer afghanerna att skratta livet ur sig hur en mumlande supermakt blivit behandlad av de smarta pakistanska generalerna. Det är viktigt att det möte Obama kallat till i Vita Husets ‘Situation Room’ ska kunna höra detta höga ringande över dalar och berg i Hindu Kush.

Förtroendet för USA har blivit allvarligt skadat och kommer att vara särskilt svårt att återvinna i Hindu Kush.  Objektivt sett är en amerikansk-iransk stor uppgörelse idag av nöden, för att undvika det som ligger livsfarligt nära ett strategiskt misslyckande i Afghanistan.

övers

Ingrid Ternert

2 juni meddelade CNN att enligt FN är USA den stat i världen som allra mest utnyttjar målstyrt dödande genom att i stor utsträckning använda obemannade miniflygplan, drones, för attacker i Pakistan och Afghanistan

I en rapport som Förenta Nationerna nyligen gett ut beskriver man dessa som en del av ”en starkt fastlagd men dåligt-definierad ‘license to kill’, alltså målstyrt dödande, som man själv inte tar ansvar för” och varnade samtidigt för att dessa ledde till sammanbrott för det befintliga internationella regelverket som styr kriget.

FN har nu uppmanat stater att öppet lägga fram det regelverk man tror kommer att erbjuda basen för vägledning av den internationella lagstiftningen mot varje form av målstyrt dödande och för varje beslut att döda istället för att tillfångata individer.

”De regler man instiftar idag ska komma att styra många staters uppförande i morgon,” sa rapportens författare Philip Alston, professor i juridik vid Universitetet i New York. ”Det internationella samfundet borde uppträda mer beslutsamt då det gäller att utkräva ansvar.”

Alston, som också arbetar för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna, sa att det finns ungefär 40 stater med tillgång till miniflygplansteknologi, och många av dem kommer också att få tillgång till förmågan att avfyra missiler från planen.

”Jag är särskilt oroad över att Förenta Staterna verkar omedveten om detta faktum, sa han. Då man utifrån planen bedyrar en för evigt utökad rättighet för sig själva att kunna sikta in individer runtom på jorden”. Denna ”dåligt-definierade rättighet att döda utan eget ansvar är inte en rättighet för vare sig Förenta Staterna eller några andra stater runtom på jorden, utan istället skadas allvarligt de regler som finns gentemot utomrättsliga avrättningar och rätten till liv.”

Under åtta år av George W Bushs presidentskap kom obemannade flygplan att 45 gånger attackera militanta mål. Antalet ökade kraftigt efter att Barack Obama blev president – 53 förra året och i år mer än 40 gånger enbart i Pakistan, enligt ‘New America Foundation’, en utrikespolitisk tankesmedja i Washington .

Alltmedan Förenta Staterna är det enda land i den pakistanska och afghanska regionen som är känd för att kunna skjuta missiler från miniflygplan — med styrning långväga ifrån– har vanligtvis inte några anställda kommenterat förekomsten av dylika attacker.

Rapporten skiljer mellan drone-attacker utförda av Pentagon och de som CIA skickar iväg. USAs militär äger ett ”relativt offentligt ansvar,” sa Alston. Men de CIA-attacker som ligger bakom ”hundratals människors död… förblir höljda i officiellt dunkel.”

”Det internationella samfundet vet inte när eller var CIA gett klartecken för att döda, vilka kriterier som gäller för de personer som skulle kunna dödas eller på vad sätt det i så fall ska ske, förklarade han.

Alston, som vill avsluta CIAattackerna med miniflygplan, menar att ”underrättelsetjänster är befriade från eget ansvar förutom det de har inför sina uppdragsgivare, ska inte ha någon roll att spela i program för dödande av människor i andra länder.”

Dessutom kom han att läxa upp USAs tjänstemän för att de utgått från vad han sett som en ”expansiv och öppen tolkning av rätten till självförsvar.” Med det menar han att USAs nuvarande hållning ”gått långt i att förstöra det FNstadgan säger om förhindrande av militärt våld”.

Rapporten diskuterar två viktiga frågor: ”omåttligt vida skäl”  för målstyrt dödande tolkas som vore det legala skäl utan något eget ansvar.

Alston medgav att konflikten med al Qaida och andra extremistorganisationer utgör en unik utmaning och noterade att al Qaida rutinmässiga dödar oskyldiga civila. ”Men det faktum att sådana fiender inte spelar enligt regelverket, betyder inte att en regering kan åsidosätta reglerna eller själv tolka om dom,” förklarade han.

”Trovärdigheten i varje påstående från en regering att man kämpar för att följa lagen, beror på den vilja man har att få klarhet i hur den ska tolkas och tillämpas– och de åtgärder man ska ta till vid lagbrott.”

CIAs talesman George Little tog upp frågan om bristen på ansvar. ”Utan att diskutera eller syfta på någon särskild aktion eller program, ligger organisationens operationer inom lagens ramverk och under nära uppsikt av regeringen,” förklarade han.”Det existerar ett verkligt ansvar och det vore fel av någon att säga något annat.”

övers Ingrid Ternert

av Robert Dreyfuss  25 maj the Nation
Om president Obama hade känt till detta, godkänt det och fortfarande gett det sitt stöd, då skulle han i så fall korsa en förbjuden linje och presidenten avslöjas som en aggressiv, liberal militarist-interventionist, med större likhet till den president han efterträtt än den eufemiska reformvän han år 2008 låtsades vara, då han ställde upp som kandidat för sitt ämbete.

Om han inte hade känt till det, om han inte förstått ordern och om han som sagts då heller inte velat stoppa den, är i så fall  Obama en hjälplös, inkompetent figur. Packa sig iväg.

Om Kongressen nu haft någon stake över huvud taget, skulle den omedelbart ha sammankallat en undersökning om Petraeus, en general full av politiska ambitioner och grepp om makten, liksom om Pentagons arroganta team för Särskilda Operationer, vilket leds av amiral Eric T. Olson, vilken samarbetat med Petraeus. Kongressen behöver i så fall ställa frågan till Vita Huset- ”Vad är det ni visste, och när kom ni på det?’

Släng det ni gör och läs detta som Mark Mazzetti skrivit i the Times ledare på sida n1 ‘Kritik av mainstream media’. Observera att the Times utan rädsla avslöjade historien, även om man uppenbarligen lagt fram vissa detaljer om operationen å administrationens vägnar. Här kommer  ‘Cliff’s Notes’ version:

Under september månad undertecknade Petraeus det man kallar ‘Förordningen för icke konventionell krigföring’, ‘Joint Unconventional Warfare Task Force Execute Order’, som beredde väg för “en bred utvidgning av hemliga militära aktiviteter” i Centcoms ansvarsregion, Mellanöstern och södra Asien, varifrån Mazzetti rapporterar

-I det hemliga direktiv som general David H. Petraeus undertecknade i september, gav han sitt godkännande till USAs Särskilda Operationsstyrkor att operera både i vänligt inställda och i fientligt inställda nationer i Mellanöstern, Centralasien och Afrikas Horn för att samla underrättelser och knyta vänskapsband med deras  lokala styrkor.

Offentligt anställd personal förklarade att ordern också tillåter den spaning som skulle ha kunnat bereda väg för ett möjligt militärt anfall mot Iran, ifall spänningarna ifråga om kärntekniskt material hade ökat… Det sjusidiga direktivet ser ut att auktorisera särskilda operationer i Iran, sannolikt för insamling av underrättelser om landets kärnenergiprogram eller att identifiera grupper av dissidenter som kan vara användbara under en framtida militär offensiv.

Tjänstemän har samtidigt sagt att många höga officerare, bland dem general Petraeus, förespråkat en expansiv tolkning av sin militära roll runtom i världen, då han hävdar att trupper behöver operera utanför Irak och Afghanistan för att bättre kunna vara istånd att bekämpa militanta grupper.

The Times artikel reser en miljon frågor: Är det så Förenta Staterna tänker fullfölja sin order om avrättning av Anwar al Awlaqi, den Jemen-baserade amerikanska medborgare som rapporteras tillhöra Al Qaida? Har avslöjandet av detta direktiv något med det abrupta avskedandet av Dennis Blair att göra, den sparkade chefen för Nationella Underrättelsetjänsten?

Vilka slags “dissidentgrupper” i Iran kan militären vara i kontakt med, och skulle dessa kunna inbegripa paramilitära styrkor kopplade till rebelliska kurder i västra Iran, av vilka flera helt enkelt blivit ställda inför döden av Teheran? Eller är det rebeller från pakistanska Baluchistan i sydöstra Iran det gäller?

Militären har i decennier försökt armbåga sig fram till Central Intelligence Agency, CIA, i en underordnad roll. Även om dess underrättelsebudget kommit att svälla (sedan 1990-talet) till enorma proportioner, har Pentagon själv rakat åt sig det mesta av den och försökt tvinga det civila CIA in i en underordnad roll. (Enligt Mazzetti stöder CIA Petraeus’ direktiv, även om han uttryckligen ska “bryta sitt beroende av CIA”, vilket nu återstår att se)
 
De gåpåiga gung-ho ‘Special Ops’ styrkorna i Pentagon har starkt pressat på för att bli någon slags USAregeringens officiella enhet för hemliga operationer, även om militära operationer inte styrs av samma slag av restriktivt Kongressansvar som CIA opererar under. Och enligt Mazzetti är Petraeus order avsedd att få till stånd det som CIA “inte får” göra.

Ordern ska ha lagts fram i nära samarbete med amiral Eric T. Olson, den officer som bär ansvaret inför Kommandot för Förenta Staternas SpecialOperationer, alltså de hemliga aktiviteter som “inte kan eller kommer att kunna genomföras“ med hjälp av konventionella militära metoder eller “inre aktiviteter”, med referens till amerikanska spionorganisationer.

Obama borde ha sparkat Petraeus för länge sedan samtidigt med general McChrystal, om inte annat för bristande efterföljning av order. Under 2009 försökte man tvinga Obama att godkänna en stor eskalering av kriget i Afghanistan. Fortfarande kan Obama ändra uppfattning- och sparka dessa – nu.
övers Ingrid Ternert

PS Vi skulle kunna jämföra med dagens situation, nu då artikeln har ett par månader på nacken DS 

CNN 2 juni 2010 -USA är enligt FN det land som utnyttjar målstyrt dödande allra mest i världen.

Washington- ´Förenta Staterna blev i onsdags förklarat som det land i världen vilket allra mest utnyttjar målstyrt dödande – i stora drag som resultat av att i hög utsträckning använda obemannade miniflygplan för attacker i Pakistan och Afghanistan´.

I en nyligen utgiven rapport från Förenta Nationerna beskrev man dessa som en del i ”en starkt fastlagd men dåligt definierad ‘license to kill’, ett målstyrt dödande som man inte tar ansvar för” och varnade, att dessa kan ha bidragit till att vittra ner det befintliga regelverk av internationella regler som styr kriget.

Stater uppmanas genom detta att offentligt lägga fram det regelverk man tror kommer att erbjuda en bas för styrning av internationell lag mot varje form av målstyrt dödande såväl som varje beslut att döda istället för  att infånga individer.

”De regler man instiftar idag kommer att styra många staters uppförande i morgon,” sa rapportens författare, professorn i juridik, Philip Alston vid Universitetet i New York. ”Det internationella samfundet behöver uppträda mer bestämt då det gäller att utkräva ansvar.”

Alston, som också arbetar för FNs kommission för de Mänskliga Rättigheterna sa att i stora drag finns det 40 stater med tillgång till en teknologi för miniflygplan, och många av dessa antingen har eller kommer att försöka få tillgång till möjligheten att skjuta ut missiler från dessa drones.

”Jag är särskilt oroad över att Förenta Staterna verkar vara omedveten om ett sådant faktum, då man bedyrar en för evigt utökad rättighet för sig själv att sikta in individer runtom på jorden,” sa han. Denna ”dåligt-definierade rätt att döda utan eget ansvar är inte en rättighet som Förenta Staterna eller andra stater runtom i världen besitter utan att allvarligt förorsaka skada på det regelverk som är avsett till skydd för rätten till liv och hinder mot utomrättsliga avrättningar.”

Under åtta år med George W Bushs presidentskap kom obemannade flygplan att attackera militanta mål 45 gånger… 

Antalet har kraftigt ökat efter att Barack Obama blivit president- 53 förra året och ca 40 hittills i år enbart i Pakistan, enligt ‘New America Foundation’, utrikespolitisk tankesmedja i Washington.

Alltmedan Förenta Staterna är det enda land i den pakistanska och afghanska regionen som är känt för sin förmåga att avfyra missiler från miniflygplan manövrerade från långa avstånd - så brukar vanligtvis inte förekomsten av dylika attacker kommenteras bland dess anställda.

Rapporten skiljer mellan drone-attacker utförda av Pentagon och de som CIA skickar iväg. USAmilitären har en ”relativt offentlig ansvarsprocess,” sa Alston. Men de attacker som CIA bär ansvar för innebär ”hundratals människors död…och har förblivit höljda i ett officiellt dunkel.”

”Det internationella samfundet vet inte när eller var CIA har gett klartecken till att döda, kriterierna för dom som skulle kunna dödas eller på vilket sätt det i så fall skall ske”, förklarade han.

Alston, som vill se ett slut på CIAs attacker med miniflygplan, menar att ”underrättelsetjänster som per definition är befriade från ansvar förutom mot sina egna uppdragsgivare, har ingen roll i genomförandet av de program som dödar människor i andra länder.”

Han läxade också upp USAs tjänstemän för att ha utgått från vad han karaktäriserar som en ”expansiv och öppen tolkning av rätten till självförsvar”. USAs nuvarande hållning ”har kommit långt med att förstöra innehållet i FNstadgan om förhindrandet av militärt våld,” framhöll han.

Rapporten diskuterade två viktiga frågor: ”omåttligt vida skäl” till målstyrt dödande bedöms som vore de legala skäl med brist på eget ansvar vid utförandet.

Alston medgav att konflikten med al Qaida och andra extremistorganisationer utgör en unik utmaning och noterade att al Qaida rutinmässigt dödar oskyldiga civila. ”Men faktum är, att om sådana fiender inte spelar enligt reglerna, betyder inte det att en regering kan åsidosätta dessa regler eller själv tolka om dom,” sa han.

”Trovärdigheten i varje regerings påstående att man kämpar för att efterfölja lagen, beror på den vilja man äger att visa hur man tolkar och applicerar lagen – och de åtgärder man tänker vidta vid lagbrott.”

CIAtalesmannen George Little tog upp frågan om det Alstons sagt om bristen på ansvar.

”Utan diskussion eller att syfta på någon särskild aktion eller program, ligger organisationens operationer inom ett ramverk av lagen och under nära uppsikt av regeringen,” sa han. ”Det existerar ett verkligt ansvar, och det vore fel av någon att säga något annat.”

övers Ingrid Ternert

General Petraeus hemliga Operationer 

The Dreyfuss report
av Robert Dreyfuss

Om president Obama känt till detta, godkänt det och fortfarande ger det sitt stöd, i så fall korsar han en förbjuden linje.

Och presidenten avslöjas som en aggressiv, liberal militarist-interventionist som har större likhet med den president han efterträtt än den eufemiska reformvän han 2008 låtsades vara, då han ställde upp som kandidat för ämbetet.

Om han inte visste, om han inte hade förstått ordern och han nu inte vill stoppa den som det sagts, i så fall är Obama en hjälplöst inkompetent figur. Ta och packa ihop.

Om Kongressen har någon stake i sig över huvud taget, då ska den omedelbart sammankalla en undersökande hearing vad gäller Petraeus maktgrepp, en general som i sig är full av politiska ambitioner, och Pentagons arroganta team för ‘Särskilda Operationer’ ledda av amiral Eric T. Olson, som kollaborerat med Petraeus. Och då behöver Kongressen fråga Vita Huset -’Vad visste ni och när kom ni på det?’

Släng det ni gör och läs detta som Mark Mazzetti skrivit i the Times ledare på sidan1i dagens tidning, ‘Kritik av mainstream media’. Observera att the Times utan rädsla har avslöjat historien, även om den uppenbarligen å administrationens vägnar har lagt fram vissa detaljer om operationen.

Här kommer versionen från ‘Cliff’s Notes’: Under september undertecknade Petraeus vad som kallas ‘förordningen för icke konventionella krig’, Joint Unconventional Warfare Task Force Execute Order, som beredde väg för “en bred utvidgning av hemlig militär aktivitet” i Centcoms ansvarsregion, Mellanöstern och södra Asien, varifrån Mazzetti rapporterar:

Det hemliga direktivet, undertecknat av general David H. Petraeus i september, då han ger sitt godkännande till amerikanska ‘Special Operations’ styrkor att operera både i vänligt inställda nationer och i fientligt inställda nationer i Mellanöstern, Centralasien och Afrikas Horn för insamling av underrättelser och för att knyta vänskapsband till lokala styrkor.

Officiell personal har sagt att ordern också tillåter den spaning som kan bereda väg för ett möjligt militärt anfall mot Iran, ifall spänningarna ökar ifråga om kärntekniskt material… Det sjusidiga direktivet verkar auktorisera särskilda operationer i Iran, sannolikt för att samla in underrättelser om landets kärnenergiprogram eller identifiera grupper av dissidenter som kan bli användbara i en framtida militär offensiv.

Och tjänstemän har sagt att många höga officerare, bland dessa general Petraeus, har förespråkat en expansiv tolkning av sin militära roll runt världen, då han hävdar att trupper behöver operera utanför Irak och Afghanistan för att bättre kunna bekämpa militanta grupper.

The Times artikel reser en miljon frågor: Är detta hur Förenta Staterna tänker fullfölja ordern om att avrätta Anwar al-Awlaqi, den Jemen-baserade amerikanska medborgare som rapporteras tillhöra Al Qaida? Har avslöjandet av detta direktiv någonting att göra med det abrupta avskedandet av Dennis Blair, den avlägsnade chefen för Nationella Underrättelsetjänsten?

Vilka slags “dissident grupper” i Iran kan militären ha kontakt med, och kan dessa inbegripa paramilitära styrkor associerade till rebelliska kurder i västra Iran, av vilka flera helt enkelt har ställts inför döden av Teheran? Eller är det rebeller från pakistanska Baluchistan i sydöstra Iran?

Militären har i decennier försökt armbåga sig fram till CIA, Central Intelligence Agency, i en underordnad roll. Även om deras underrättelsebudget har svällt (sedan 1990-talet) till enorma proportioner, har Pentagon rakat åt sig det mesta av denna och försökt tvinga det civila CIA in i en underordnad roll. (Enligt Mazzetti stöder CIA Petraeus direktiv, även om det explicit är menat att “bryta upp sitt beroende av CIA,” men vi får väl se.)
 
De gåpåiga gung-ho Special Ops styrkorna i Pentagon har idkat hård press för att bli en slags USAregeringens officiella enhet för hemliga operationer, även om militära operationer inte leds av samma slag av restriktivt Kongressansvar som CIA opererar under. Och enligt Mazzetti är Petraeus order avsedd att genomföra det som CIA “inte får”göra.

Ordern, som enligt tjänstemän har lagts fram i nära samarbete med amiral Eric T. Olson, den officer som bär ansvar inför Kommandot för Förenta Staternas SpecialOperationer, alltså de hemliga aktiviteter vilka “inte kan eller kommer att genomföras“ via konventionella militära åtgärder eller “inre aktiviteter”, alltså en referens till amerikanska spionorganisationer.

Obama borde ha sparkat Petraeus för länge sedan samtidigt med general McChrystal, om inte annat så för deras brist på att efterfölja order, då man under 2009 försökte tvinga fram Obamas godkännande för en serie krigseskaleringar i Afghanistan. Fortfarande kan Obama ändra sig – genom att sparka dom, nu.

övers Ingrid Ternert

Hur Vita Huset lärt sig älska drones- av Adam Entous 

18 maj

Att döda efterlysta militanter är helt enkelt  ”enklare” än att fånga dom, sa en tjänsteman. Likt de flesta intervjuade i sammanhanget som stödjer detta upptrappade förslag till program,vill han inte synas med namn.  En annan tillade- ”Det blir alltmer det förslag man föredrar.”

Av det som kommit fram, har Obama administrationen velat ha de pakistanska  talibanernas fruktade ledare levande, inte död. Man har utlovat en belöning på $5 miljoner för den information som leder till Baitullah Mehsuds ”tillhåll, arrestering och/eller dom”, enligt en notis 25 mars 2009.

Men att leverera Mehsud levande för att dömas har aldrig varit ett allvarligt val för CIA och USAs militära Special Operations-team, då man spårar sådana ”högrankade” mål. Han dödades mindre än fem månader senare i ett CIA-styrt drone-anfall, alltså från en liten obemannad flygfarkost.

I de ogästvänliga bergen i västra Pakistan, har missiler som avfyrats från obemannade Predator eller Reaper drones blivit så vanliga att vissa amerikanska tjänstemän liknar dom vid dagens moderna ”kanonmat”. Och de är inte enbart ämnade till ”hög-rankade mål” likt Mehsud, enligt USAs kontraterrorism- och försvarsanställda

Under ett hemligt direktiv som först utfärdats av den förre President George W Bush och därefter Barack Obama, har CIA vida utvidgat sitt ”målområde” för drone-anfall.

Som resultat har detta på många sätt gått in i ett parallellt konventionellt krig, vilket fortfarande officiellt är klassat som en hemlig kampanj på pakistanska sidan om gränsen till Afghanistan, säger flera experter.

Att döda efterlysta militanter är helt enkelt ”enklare” än att fånga dom, sa en tjänsteman, vilken som de flesta intervjuade i dessa samtal stöder ett upptrappat program och bett om att inte bli identifierade. En annan tjänsteman tillade- ”Det blir alltmer detta val man föredrar.”

En analys av USAs regeringskällors data tillhandahållen av Reuters visar att CIA har dödat runt 12 gånger fler låg- rankade krigare än medel till högt rankade al Qaida och talibanledare alltsedan miniflygattackerna intensifierades under sommaren 2008. Reuters såg också att Pakistan, trots att man officiellt är emot dessa anfall, har gett mer assistans bakom scenen än tidigare.

Bortom de underrättelser CIA litar till för att identifiera mål, har för närvarande pakistanska agenter, ibland på plats i USAs baser, blivit allmer involverade med att välja ut mål och koordinera anfall, sa en tidigare USAanställd.

Tillbaka i Washington, där teknologin anses ha rönt en sådan framgång, att USAmilitären placerat Reaper drones i sin bas på Afrikas Horn.

Flygfarkosten kan användas mot militanter i Jemen och Somalia och även potentiellt mot pirater som attackerar de kommersiella fartyg som korsar Adenviken och Indiska Oceanen, sa tjänstemännen.”Alla har älskat dom,” sa en tidigare amerikansk underrättelseofficer om de anfall dessa drones utför.

Ingenstans att placera dom

Till viss del är den växande förlitan på attacker med drones ett resultat av Obamaadministrationens ansträngning att reparera den skada i förhållande till bilden av  USA  utomlans som kommit i efterdyningarna till Bush-erans anklagelser för tortyr och hemliga interneringsanläggningar- För att dessutom sätta stopp för brutala förhörsmetoder, gick presidenten ut med en exekutiv order om att bannlysa hemliga CIA fängelsecenter och stänga Guantanamo Bay som fängelseinrättning.

Några nuvarande och tidigare kontraterrorist-anställda sa, att en icke avsedd följd av dessa beslut kan ha blivit detta, att fånga eftersökta militanter blivit en mindre gångbar valmöjlighet. Som en tjänsteman sa-”Det finns ingenstans att sätta dom.”

En tidigare underrättelseanalytiker som tills helt nyligen varit involverad i processen sa- ”Jag tänker bara,vad i helvete gör vi med denna kille om vi fångar in honom?’ Detta är inte det främsta övervägandet, men det är ett övervägande.” Det finns andra skäl bakom expansionen av drone-programmet, förutom förbättringar i drone-teknologin.

”Många av de högst prioriterade terroristerna befinner sig i några av de avlägsnaste, mest otillgängliga delarna av vår planet,” sa en  USA tjänsteman, ”varför målstyrt dödande fått prioritet. Eftersom dessa aktivt konspirerar mot oss och våra allierade, har man två val – döda eller fånga. När dessa människor är där de är, och de gör vad de gör, är detta inget svårt val.”

I Obamas Vita Hus skämtar man om att dess politik kan göra det svårare att fånga önskade militanter. ”Varje kommentar i stil med ‘det finns ingenstans att sätta tillfångatagna militanter’ skulle ha blivit helt fel. ”Under de gångna sexton månaderna har USA arbetat nära sina kontraterrorist-partner i SydAsien och runt världen för att fånga, fängsla och förhöra  hundratals militanter och terrorister,” sa en högre USA tjänsteman.

Alltmedan CIAs pakistanska program expanderar, har också Pentagons egna avrättningsprograms ökat under Obama, de som genomförs av de hemliga SpecialOperationerna, Special Ops, och underättelseenheterna.

”Det finns litet eller inget motstånd” från Vita Huset, enligt en försvarstjänsteman som stöder politiken. Han sa, att då det kom till att lägga på efterlysta militanter till top-secret hit-listan, då fick Pentagon ”allt stöd man kunnat önska,” fast en del insiders anser att militären inte uppdaterar listorna fort nog.

För sin del säger USAtjänstemän att de förutbestämda avrättningsprogrammen kommit att allvarligt skada al Qaida och talibanerna och förmodligen spara amerikanska liv i processen. Men en tidigare underrättelsetjänsteman citerade Newtons rörelselag, att varje aktion ger en motreaktion och att det inte finns någon chans att veta, vad konsekvenserna kommer att bli av ”uppstarten”.

Det finns tecken på att anfallen med drones har blivit ett samlat skall efter många militanter och deras supportrar, inklusive Faisal Shahzad, den som är misstänkt för bilbombningen 1 maj i New York Times Square. Amerikanska utredare misstänker att Shahzad fått assistans från de pakistanska talibaner som samlades för att döda Mehsud.

Likväl har al Qaida på den arabiska halvön sagt, att deras försök att spränga det amerikanska passagerarflygplanet i luften på juldagen var en hämnd för, vad man kallade USAs attacker 1 maj mot deras egen grupp i Jemen.

Vanligt dödande
I debatten juni 2007 med de demokratiska rivalerna, förklarade dåvarande kandidat Obama varför han trodde det skulle bli tillåtet att utnyttja Hellfire missiler för att oskadliggöra Osama bin Laden i Pakistan, även om några oskyldiga civila skulle komma att dödas under processen.

”Jag tror inte på avrättningar, men Osama bin Laden har deklarerat krig mot oss, dödat 3000 människor under existerande lag, inklusive internationell sådan. Eftersom man inte som bin Laden har något militärt mål, tar man helt enkelt bort honom. Och om man har 20 minuter till förfogande, då gör man det snabbt och säkert,” sa Obama.

Obamas krigsrassel om att använda våld i Pakistan var ett sätt att ”demonstrera sin nationella säkerhets bona fides” under mitten av en hård kampanj, sa Richard Fontaine, äldre medlem av ‘Center for a New American Security’, vilken tjänat som säkerhetsrådgivare för den republikanska senatorn John McCain, vilken förlorade valet mot Obama under 2008 års val.

Bruce Riedel, en tidigare CIA analytiker, sa att Obamaadministrationen drivit sitt droneprogram för att, då han kom till makten, ”stå emot ett verkligt al Qaidahot och ha ett verktyg att arbeta med.”

”Jag tror inte att (Obama) verkligen hade några alternativ. Han grep det verktyg han hade till buds,” sa Riedel, som ansvarat för Obamas strategiska översyn av den afghanska och pakistanska politiken, vilken blev färdig i mars 2009.

En tidigare amerikansk underrättelseanställd sa att strategin var en ”politisk bluff” därför att kandidaterna på båda sidor om det politiska spektrat ”drev kampanjer över vem som kunnat döda flest av dessa killar.”

Under Obama hade programmet vuxit till en sådan omfattning att, enligt en Reutersanställd, de nära 60 missiler som avfyrats från CIAs miniflygplan i Pakistan under de första fyra månaderna på året, i stort matchat det hela antal miniflygplan som USAs militär styrt i det närbelägna Afghanistans erkända krigszon – under samma tidsperiod.

I Pakistan har takten ökat till två eller tre drones i veckan, en fyrafaldig ökning sedan Bushåren. Av de 500 militanter som CIAs organisation har beräknat, att de obemannade miniflygplanen har dödat sedan sommaren 2008, där man i allmänhet tror att fjorton kan vara höga militanta mål,  medan ca tjugofem kunnat räknas till mellan eller högre organisatörer.

Oberoende personer ska enligt nyheterna i regionen ha satt dödstalet mycket högre alltsedan mitten av 2008  — från något mellan 700 till runt 1200 stycken.

Förutom att auktorisera CIAs anfall mot krigare och ledare som varit knutna till Tehrik-e-Taliban Pakistan TTP, alltså de pakistanska talibanerna, har Obama nyligen låtit det Nationella Säkerhetsrådets dylika program ta en ny riktning genom att lägga till en amerikansk medborgare till CIAs hit lista — den muslimska prästen Anwar al-Awlaki inom Jemens al Qaida på den arabiska halvön.

En av Obamaadministrationens anställda sa- ”Målen är utvalda med extrem noggrannhet…Det finns inget som heter planlösa attacker.”

Men vissa mänskliga-rättighetsgrupper ifrågasätter hur robusta dessa kontrollmekanismer är, ifall CIA har dödat hundratals militanter vars identiteter i stort sett är okända. Man oroar sig också för de civilia.

En pakistansk underrättelseman som haft hand om Waziristan sa, att den stora majoriteten dödsfall varit fotsoldater. ”De skjuter vem som helst,” sa en annan underrättelseman i Norra Waziristan .

En tidigare CIAtjänsteman sa att det var oklart vilket protokoll CIA  följt, då de skjutit fotsoldater- ”Om det blir ett mer generellt ‘döda vem som helst’, degraderas detta att vi är efter allvarliga hot mot Förenta Staterna. Det är ett sluttande plan.”

Enligt vad USAs underrättelser beräknar, var det inte mer än 30 icke-stridande som hade dödats vid sidan av de 500 militanterna — det är samma som lite mer än 5 procent, eller ungefär en på tjugo. Dessa har i huvudsak inkluderat familje-medlemmar, vilka bor och färdas med de som är CIAs mål.

CIA kommer inte att avslöja vem som är vem av offren, men en tidigare tjänsteman säger att drones ligger kvar uppe i luften i vissa fall i timmar efter varje anfall, så CIA kan bokstavligt talat räkna kropparna. För att avgöra vilka som är civila, undersöker CIA ett antal indikatorer, inklusive kön. Som allmäm regel räknas kvinnor som ickestridande, sa den fd tjänstemannen, De var civila eller icke-stridande, en på fem.

Men andra sätter den siffran mycket högre. ”Förhållandet mellan dessa blir bättre, men baserat på min erfarenhet stämmer det helt enkelt inte med så få civila dödade”, sa Jeffrey Addicott, som tjänat som juridisk rådgivare till USAs Armés SpecialStyrkor, de Gröna Baskrarna.

”För då man dödar där uppifrån, kommer alltid ‘oops faktorn’ med,” förklarade han.

övers Ingrid Ternert

Pentagon menade att många i landet antingen har förhållit sig neutrala till den afghanska regeringens centrala administration eller också understött talibanerna. Som huvudsakligt skäl till att folk inte litade på regeringen var, att man anklagade denna för korruption och bristande effektivitet.

Afghanistan har  under föregående år fått uppleva en skarp ökning av våldet. Pentagon menar att trots det ser folk att säkerheten ökar. Ändå förekommer ett vida spritt bedrägeri. I rapporten på 152 sidor publicerad innan president Karzais besök i Washington, förblir denna fråga särskilt tveksam politiskt sett.

Pentagons rapport menar att upprättandet av en effektiv regering är en kritisk punkt för att uppnå en förbättring av säkerhet och utveckling. Rapporten hävdar att människor ger president Karzais regering sitt stöd i endast 29 av de 121 distrikt som anses tillhöra de strategiskt mest betydelsefulla i kriget.

Då president Karzai vann 2009 års presidentval, kritiserades det för ett vida spritt fusk. Särskilt den rapport som säger, att talibanska militanter kommit med ett tryck av aldrig skådat slag.

”Från motståndets sida säger man sig ha koncentrerat sina ansträngningar gentemot de arresteringar av högt profilerade pakistanska motståndsledare som ägt rum från pakistanska myndigheters sida och hur man via de pakistanska myndigheterna tagit bort många av de motståndsledare som varit förlagda till Afghanistan ”.

Korrespondenter säger att president Karzais rykte – en gång i tiden de internationella makternas älskling – kommit att från USAs sida åtföljas av upprepade anklagelser om en okontrollerad korruption. Rapporten förklarar att i den allmänna ilskan mot hans regering, som anses vara vida korrupt och ineffektiv, såg talibanerna ”år 2009 som sitt mest framgångsrika år”.

”Det ökade våldet betraktas som en seger för motståndet, och motståndsmännen uppfattar det låga valresultatet och rapporterna om det fusk som förekommit under presidentvalet (augusti 2009) som fler tecken på framgång”.

Pentagons siffror visar att ”våldet ligger kraftigt över den säsongsmässiga olikheten tidigare år – en 87% ökning från februari 2009 till mars 2010″. Rapporten säger vidare att ”trots den övergripande säkerhetssituationen stabiliserats något sedan slutet av år 2009, är våldet under nuvarande period fortfarande dubbelt så stort som under samma period åren 2008-2009″.

 
 
övers Ingrid Ternert

Asia Times 23 april, 2010  av Syed Saleem Shahzad i Pakistan

I Pakistan uppfattar man inte att Usa har avskräckts av bakslaget i Afghanistan

USAs tillbakadragande nyligen från den strategiska Korangal-dalen i Afghanistans östra Kunarprovins betraktades vida omkring av de gamla mujahedinkrigarna som en återupprepning av 1986 års   sovjetiska bortdragande  från samma område

Då efter att Röda armén lämnat dalen, fick det afghanska motståndet fria händer från de baser man opererat ifrån i den östra delen av Pakistans klanområden i Bajaur och Mohmand strax nära gränsen till Afghanistan. Till följd av detta 

öppnades upp en led som gick hela vägen till Taghab Valley i Kapisa provinsen, vilket så småningen lett till att motståndet inom tre års tid kom att attackera huvudstaden Kabul. Efter tre år hade Sovjetunionen dragit sig ur Afghanistan.

De amerikanska styrkornas tillbakadragandet från baserna i Korangal-dalen är en direkt följd av hur Pakistans väpnade styrkor hade misslyckats med att bemästra militanterna i Mohmand och Bajaur, där man liksom under 1980-talet  förfogar över viktiga baser till understöd för striderna rakt över gränsen.

I augusti 2008, startade Pakistan och NATO en gemensam militär kampanj, ”Operation Lejonhjärta”, med pakistanerna koncentrerade i Bajaur och Mohmand och där NATO anföll Nuristan och Kunar i Afghanistan.

Efter åtta månader förklarades operationen som en framgång, men snart blev det uppenbart att militanterna helt enkelt hade spritt sig in i Hindu Kushbergen och återvänt efter några månader med förnyade krafter.

I november 2009 tvingade de NATO att dra sig tillbaka från tre av dess fyra större baser i Nuristan. Pakistan inledde en annan operation denna månad och framöll att alla höga talibanska befälhavare hade dödats. Så var det inte och militanterna kämpade på, vilket resulterade i att amerikanarna fick dra sig ur Korangal Dalen.

”Anledningen till de pakistanska truppernas misslyckande i klanregionen är deras naivitet”, sa en hög Usa-anställd till Asia Times i Islamabad.

”Det är ingen tvekan om att den pakistanska armén med maximal övertygelse kämpar på mot militanterna. Deras tidigare tankegångar har förändrats väldigt mycket, då man tidigare ansåg att militanterna var deras killar, vilka när som helst skulle kunna tämjas. 

”Den förre president general Pervez Musharrafs brist på popularitet var ett mycket tungt bagage att bära på för militären och efter hans avgång i augusti 2008, då militanterna utvidgade sin närvaro fram till Swatdalen och Buner, hade den pakistanska armén blivit ett sådant skämt, att det militära ledarskapet beslutade att till varje pris återupprätta sin självbild.

De blev väldigt hårda mot militanterna. För folk i USA såg det ut som en stor förändring. Nu uppfattar man militanterna som ett större hot än vad vi gör,” sa tjänstemannen. ”Idag är inte bristen på övertygelse problemet utan bristen på professionalism. Till exampel beskylls vi för attacker med obemannade luftfarkoster och för de civila offer som dessa för med sig. Man har visserligen kommit att döda ytterligare en del människor, men den pakistanska armén genomför sådana där operationer i klanområdena, att de får allt i ruiner.

”Utan tvekan fick de ut militanterna, men under processens gång fanns det ingen plats för de hundratusentals flyktingarna inom landet att dra sig tillbaka till. Det utgör ett exampel på en bristande professionalism. Nu ber de oss om pengar till rehabilitering och återuppbyggnadsarbete och dessa förseningar öppnar upp för militanterna att komma tillbaka,” sa tjänstemannen.

Trots detta sätt att se på det hela, utgör relationerna på högsta nivå mellan den pakistanska militären och USA en aldrig tidigare skådad grad av koordinering. De USAanställda hade också denna syn på arresteringen i februari av Mullah Abdul Ghani Baradar, talibanernas högste ledare i Afghanistan. Han ingick i den pakistanska och amerikanska underrättelsetjänstens räd i den pakistanska hamnstaden Karachi.

”Pakistanska arméns mentala blockad av talibanrörelsen i Afghanistan existerar än idag. Fortfarande betraktar man dessa som sina kontakter med Afghanistan. Deras ledara Mullah Baradars arrestering var inte någon medveten handling, den var ett misstag,”sa han.

”Vid tiden för Baradars arrestering var alla pakistanska bossar i Bryssel [chefen för arméstaben och generaldirektören för ISI, Inter-Services Intelligence]. Vi fick en vink om att en mycket viktig person befann sig i Karachi. Vi informerade dom [pakistanerna] och åkte dit tillsammans. Vid tiden för arresteringen visste vare sig vi eller pakistanerna att det var Baradar som de spårat upp,” sa han.

”Det är helt möjligt att han inte ville ha några kontakter med talibanerna, men oanvändbar har han inte varit. Vi visste att Baradar bar på en skatt av information, så vi utnyttjade vår rapportering med Pakistan och nu har vi tillgång till Baradar och dyrbar information från honom,” sa tjänstemannen.

Efter att ha ingått i ett ofta stormigt ‘konvenansäktenskap’ under ‘kriget mot terrorn’ i nära ett decennium, börjar idag Washington och Islamabad att få förtroende för varandra. Pakistan är beredd att ge upp sina betänkligheter och underlättar fullt ut det amerikanska kriget i Afghanistan och amerikanarna har kommit över sin oro för att Pakistan ska använda den amerikanska militära hjälpen mot Indien.

 Under tisdagen undertecknade Pakistan och Förenta Staterna ett kontrakt på $65 miljoner i Washington för överföring av USS McInerney. Kontratet för detta ”heta leveransobjekt” av den Perry-klassade missilfregatten blev signerat av högre tjänstemän i de bägge länderna. Enligt överenskommelsen skall den pakistanska flottan överta fartyget den 31 augusti.

Försäljningen av fregatten ska inlemmas i den pakistanska flottan som PNS Alamgir vid en ceremoni i USA, och blev godkänt av den amerikanska Kongressen i september 2008. I tjänst 1979 hade fregatten överlämnats efter restaurering av en omfattande anti-ubåtskapacitet, betalt av det militära bistånd USA erbjuder vänligt inställda stater…

Kontraktets positiva slutsats banar väg för införlivande av fler fartyg av samma klass. Pakistan betraktas som en viktig icke-NATO allierad och kan ta emot material som USAs  militära upprustning inte behöver. USA förväntas också överföra en del teknologiskt relaterat material, alltså obemannade farkoster som drönare.

övers Ingrid Ternert