Asia Times 15 nov av Amir Mir

Pakistan – Då han följer i den afghanska talibanledaren Mullah Omars fotspår, har ledaren för Pakistans talibaner TTP  Hakeemullah Mehsud avvisat den pakistanska regeringens senaste fredserbjudandet om samtal och uppmanat till fler terrorattacker.

Det färska erbjudandet om samtal kom Pakistans InrikesMinister Rehman Malik med den 6 november vid ett särskilt meddelande under den islamska högtiden Eid på kvällen av den islamska festivalen, och uppmanade TTP och alla andra militanter att ta undan sina vapen och bli en del av den nationella högtiden.

Erbjudandet gjordes i enlighet med en resolution utfärdad under en Allparti Konferens den 18 oktober, vid vilken viktiga politiska partier infört samtal med TTP. medan han livligt avvisade erbjudandet om fredssamtal under högtiden, deklarerade TTPs chef att kriget mot Pakistan skulle fortsätta, i första hand för samarbetet med ”de otrognas styrkor” - med referens till Förenta Staterna och dess allierade .

Mullah Omar, de afghanska talibanernas högsta befälhavare, hade redan avvisat möjligheten av fredssamtal med amerikanarna tills och såvida de USA-ledda styrkorna kommer att dras bort från Afghanistan. I ett uttalande den 30 augusti sa Mullah Omar att det pågående kriget mot US-ledda allierade styrkor skulle komma att leda till seger för de afghanska talibanerna. Emiren beskrev det planerade slutet år 2014 med bortdragande av främmande trupper från Afghanistan som seger för talibanerna mot Västs högteknologiska militär.

I sitt särskilda budskap under högtiden Eid, vilket tolkats av underrättelsetjänstens SiteGroup, anklagade Hakeemullah Mehsud den pakistanska militären för sättet att överföra arabiska, uzbekska och andra mujahedeen till de otrogna vita, bara för att göra deras ledare nöjda. De araber som TTP chefen refererade till är medlem av al-Qaida, medan uzbekerna är medlemmar av Uzbekistans Islamska Rörelse (IMU) och andra nära militanta grupper som opererar från Pakistans-Afghanistans klanbälte.

”Vårt krig med er kommer fortsätta och snart förödmjukas ni i just detta liv, och man kommer också att vända er ryggen. För de otrogna har utnyttjat er och finner inte längre någon styrka hos er.”

Medan han åter påpekade sin bedyrade lojaltet mot Mullah Omar och anklagade det förtryck och de orättvisor som utförts mot själviska militanta ledare, vars lojaliteter ligger hos judar och kristna, förklarade TTPs chef att den enda lösningen var att förena sig under Mullah Omars ledarskap och inleda jihad.

”Jag uppmanar alla muslimer till resning mot dessa Västs agenter som sålt ut sitt samvete; att gå utöver sina olikheter och  förena sig under emiren Mullah Mohammad Omars banér och arbeta för Kalifatets återkomst (ett sunnireligiöst rike där Kalifen är religiös och världslig ledare)

- En dröm som väntar på att gå i uppfyllellse”, förklarade Hakeemullah Mehsud. Senare i uttalandet avvisade han DurandLinjen, den osynliga gräns som delar Afghanistan från Pakistan, och sa att banden mellan de afghanska talibanerna skulle ”fortsätta förstärkas”. Det rådde ingen tvekan om att den muslimska trosgemenskapen Umman är en enhet, och som muslimer accepterar vi inte en delning genom DurandLinjen eller några andra gränser.

Vi är alla lojala soldater till (AQ) Emiren Mullah Omar. Han är vår ledare, ledsagare och Emir. De tjänster och uppoffringar som Tehrik-e-taliban i Pakistan utfört för det Islamska Emiratet Afghanistan, har kommit att prövas över tiden och våra gemensamma band fortsätter att  förstärkas.   Hakeemullah Mehsud uppmanade muslimerna att ”visa den yttersta enighet” då Usa och Nato är redo att dra sig tillbaka från Afghanistan. ”Dessa otrognas arméer är ordentligt på gång mot sitt nederlag, och som utträdesstrategi är det ett allra sista försök att skapa spänningar inom ‘umman’, tillade Hakeemullah.

Det allra senaste erbjudandet om fredssamtal från Pakistans regering kom vid en tidpunkt då Pakistans militäroperationer i Pakistans FATA område  längs den osynliga gränsen till Afghanistan, haft ett litet inflytande på TTPs operationella förmåga, vilket trappat upp terroraktiviteterna över Pakistan, där man rapporterat att talibanernas organisatoriska växt och styrka tagit vissa språng över gångna år, både kvalitativt och kvantitativt.

Medan det finns dom i  Pakistans etablissimang som tror att TTP avvisat regeringens erbjudande om fredssamtal, eftersom man tar detta som ett tecken på svaghet, eller säger att TTP tvingats avvisa pakistanska regeringen i Islamabads erbjudande om fred, eftersom dess ledarskap inte längre litar på Pakistans militära etablissimang.

TTP har klart ingen lust att hålla fredssamtal med Pakistans regering, trots det klara uttalandet från arméchefen general Ashfaq Kiani den 18 okt, att pakistanska armén inte skulle haft något emot att regeringen i Islamabad för samtal med talibanerna.

Kiani anslöt sig till premiärminister Yousaf Raza Gilanis uttalande 2 okt att hans regering var beredd att hålla förhandlingar med alla militanta grupper, inklusive TTP, alltså de förenade KlanOmrådena. Då han reagerade på fredsförslaget, välkomnade den 3 okt TTPs vice befälhavare premiärministerns förslag, men inte utan att slå fast två ouppnåeliga förutsättningar för samtal:

Ett, regeringen borde överväga sin relation med Förenta Staterna om att två,  tvinga på landet en islamsk sharialag.

Det var svårt för premiärministern att acceptera villkoren, särskilt som Pakistan redan befinner sig under ofantlig press från USAs sida att starta en militär offensiv mot Haqqaniklanens militanta nätverk i Norra Waziristans klanförvaltning.

Även på annat sätt cirkulerar inflytelserika diplomater omkring i Islamabad och menar att den pakistanska regeringen helt enkelt inte förmår hålla fredssamtal med den militanta grupp, som redan blivit placerad på FNs Säkerhetsråds internationella antiterrorlista. Innan man den 29 juli 2011 förklarade TTP som terroristorganisation, hade SäkerhetsRådet redan okt 2010 fått in Hakeemullah Mehsud och hans vice befälhavare, Waliur Rehman, i sin sanktionslista.

Underligt nog kom FNs sanktioner mot TTP fyra år efter att gruppen gett sig av längs de vilda gränsområdena till Afghanistan och öppet förklarat krig mot den pakistanska staten och dess säkerhetsetablissimang för dess samarbete med främmande styrkor. USA lade Hakeemullah Mehsud till sin Specialdesignade globala terroristlista och TTP på sin lista med utländska terroristorganisationer från 1 sept 2010.

Mehsud är efterlyst av FBI för sin påstådda inblandning i bombningen av den amerikanska militärbasen den 30 dec 2009 nära den afghanska staden Khost och kom att döda sju CIA-agenter. Explosionen inträffade efter att en självmordsbombare med påstådd hjälp av TTPs ledare gått in i Khosts militärbas och detonerat laddningen, som var gömd under kläderna.

20 aug 2010 anklagades Mehsud inför federal domstol för konspiration till att mörda en amerikansk medborgare, då han befunnit sig utanför USA och konspiration för användande av massförstörelsevapen. Samma dag hade en federal anklagelse utfärdats för arrestering av Mehsud av USAs DistriktDomstol i Columbia.

USAs Statsdepartements belöning i sitt JuridiskaProgram ger pris på upp till fem miljoner dollar för den information, som i varje land direkt  leder till anhållande eller fällande dom för Mehsud. Han sågs senast i en video från februari i år vid Sultan Amir Tarars avrättning, bättre känd som överste Imam, tidigare anställd hos ISI, den pakistanska underrättelsetjänsten och blev kidnappad i mars 2010.

Tehrik-e-talibaner Pakistan som Mehsud leder är en paraplyorganisation för små och stora islamska militanter, grupper förlagda i FATAs gränsområde. Den hade bildats i Norra Waziristan den 12 dec 2007, då en samling upp till 40 högre pakistanska jihadledare hade lett en styrka på ungefär 40 000 i Peshawar, provinshuvudstad i en av Khyberpassets provinser, och beslutat gå samman under ett enda banér ledd av Baitullah Mehsud, som blev dödad under en amerikansk förarlös flygplansattack i augusti 2009.

TTPs uttalade mål vid tiden för bildandet var att förena talibanerna i Pakistan och sätta upp en centraliserad organisation mot NATOs styrkor i Afghanistan, förutom att genomföra jihad mot de pakistanska säkerhetsstyrkorna. Efter Baitullahs död och upphöjelsen av Hakeemullah Mehsud, blev det en exempellös ökning avTTP-sponsrade terroristaktiviteter i nästan varje skrymsle och vrå av Pakistan.

Detta är i första hand beroende på att TTP kombinerat sin styrka med al-Qaida och vissa andra terroristorganisationer och hotat utvidga sitt område och sina ambitioner. Trots att fortsatta amerikanska drönarattacker i klanområden i stora drag försvårat TTPtalibanernas möjligheter, har den alQaida-kopplade jihadgruppen klart hållit sig vid liv genom allianser med andra jihadistgrupper, utbrytargrupper, fotsoldater och legoknektar i klanbältet.

I vilket fall, i stället för att starta en fullskalig militär offensiv i Norra Waziristan för att avväpna TTPs vidsträckta jihadinfrastruktur, erbjuder det pakistanska etablissimanget fredssamtal, inte enbart till talibanerna utan också till andra militanta grupper.  Detta kommer mitt i en oro uttryckt av internationell terroristexpertis, att dylika drag inte är att rekommendera och kan leda till andra fiaskon. Förutom att vidare erodera auktoriteten för den pakistanska staten.
Amir Mir är en högre pakistansk journalist och författare till flera böcker om militant Islam och terrorism, den senaste om spåret till mordet på Bhutto: Från Waziristan till GHQ. (Som undertecknad vet svaret på – vid löfte om att hålla tyst)

övers Ingrid Ternert

Enduring freedom forever av Pepe Escobar Asia Times 9 sept 
Väst försöker förgäves finna någon form av ångest som tjänar dess förflutna – E M Cioran

Vår väg är huvudvägen
Pentagons Långa Krig klarade inte upp det; men folk i NordAfrika gjorde det. Den Arabiska Våren besegrade 9/11, och besegrade al-Qaida. Den besegrade också Osama bin Laden innan räden mot Abbottabad (egentligen en målinriktad avrättning utförd av ett amerikanskt kommando, efter intrång i en suverän nations luftrum).

Men just som den Arabiska Våren också verkade besegra villfarelse om den Heliga Triaden – Islamofobi, Civilisationernas kamp och Historens slut…

…Allt har kommit i rörelse genom ‘Operation Odyssey Dawn’. Washington, London och Paris beslutade gräva ner den Internationella Lag som funnits sedan 1648 års Västfaliska Fred. R2P – ”Ansvar att skydda” civila – fick sin ballistiska födelse, den perfekta humanitära täckmanteln för försvar av NATOs ekonomiska och strategiska intressen.

Tillsammans med fördelen av Nobels FredsPrisVinnare och multipla krigsutvecklare Barack Obama som presiderar över Natos förvandling i ett globalt Robocop – med eller utan grönt ljus från FN. Västmakterna fick ett splitternytt firmamärke; en global milis. Anfallen mot Irak – utan FNmandat – handlade om regimskifte. Libyen – med FNs välsignelse – handlade också om regimskifte, trots att Obama svurit på, att det inte förhållit sig så.

Tio år efter 9/11, med det fyra generationers sk Långa Kriget  – teoretiskt ett ”nytt” kontramotstånd av ett asymmetriskt krigsavskum.Välkommen till CIA som paramilitär milis. Välkommen till Drone-istan – General Atomics MQ-1 Predatorer för att sikta in sig mot militanter och hänge sig åt en udda kollateral förgörelse – ungefär som det att bomba pashtunska bröllop.

Och välkommen till Förenade SpecialOperationsKommandot (JSOC), utvecklad av den förre hjälten i Irak och numera CIAledaren general David Petraeus, med sin ”nära fullskaliga industriella kontraterrorist- mördarmaskin”, som Petraeus skyddsling John Nagl förklarade.

JSOC är vad man i Latinamerika under 1970talet kallade en dödsskvadron, men är nu under Pentagon direkta skydd en  mästare i död och fängslande, grundad på en skör, legal eller påfallande extralegal premiss, t.ex att jaga mål från avrättningslista, som även innehåller amerikanska medborgare.

Med cirkeln obruten? Naturligtvis inte; Obamas amerikanska Sätt att Kriga – där man nu skryter om synbarligen noll i offer, t.ex i Libyen – men med samma målsättning som Bush. Pentagon lämnar Afghanistan och Irak över dess kollektivt döda kropp.

Pentagon kommer sätta upp en Africom-bas i Libyen. Mitt i störtfloden av dessa kända och okända främlingar, dessa som utgör den verkliga födelsen av det nya MellanÖstern. Det som verkligen betyder något är Pentagons besatthet av att kontrollera hela bågen av instabilitet.

Minns den hetsiga nykonservativa retoriken i Washington mellan det tidiga 2002-talet om ondskans axelmakter och invasionen av Irak år 2003; Verkliga män går mot Teheran. Playstations ‘King of Jordan’ och hur den ärkekontra-revolutionära Kungen av SaudiArabien dillar om det existerande hot som de shia-religiösas stjärna av stater utgör.

De vansinniga och/eller betryckta hjärtan och sinnen i instabilitetens båge är fortsatt alienerade. Alla slags bakslag finns kvar. Man behöver till exempel bara räkna ut hur lång tid det tar för NATOs makter att våldta Libyen. Ge igen? Till och med det kommer CIA/Pentagon skryta med. Det kommer att bli en barnlek.

Vilken vidrig best det än gäller, är för den till slut ändå timmen slagen, då man hasar sig fram till … Kabul? Bagdad? Tripoli? Riyad? … för att födas på nytt? Det finns inget slut i sikte; det är det verkliga syftet med Uppdrag Genomfört.  Tio år efter 9/11 är vägen till krig, den mission som pågår för evigt.

övers Ingrid Ternert

Författaren  David Wise om ”Tiger Fällan: Amerikas hemliga Spion Krig med Kina” 18 aug 2011 
Vicepresident Joe Biden anlände igår till Kina för att starta en femdagarsresa och försäkra deras ledare om USAs ekonomi och inleda byggandet av relationer med landets mest sannolika nästa president, Xi Jinping.

Detta besök till USAs största utländska långivare kommer efter att Standard & Poor skrivit ner USAs kreditvärdighet, och precis dagar efter att Financial Times förklarat att Pakistan gett kinesiska tjänstemän tillgång till vraket av den topphemliga amerikanska stealth-helikopter, som kraschade i Osama bin Ladens område i Abbottabad under den räd USA genomfört i maj.

Enligt rapporten sa en icke namngiven amerikansk underrättelseofficer att kinesiska ingenjörer fått möjlighet att fotografera vraket och ta med ett prov av det särskilda ”stealthskinn”, som kunde få helikoptern att obemärkt flyga in i Pakistan, utan att synas på radarn.

Under tiden hade nyligen kinesiska tjänstemän klagat till USA över dess fortsatta övervakningsflygningar nära den kinesiska kusten. Men amiral Mike Mullen, de Förenade StabsChefernas ordförande i Pentagon, förklarade att han vill fortsätta flygningarna, vilka inbegriper användande av U-2 spionplan.

För att diskutera den roll spionage spelar i denna komplexa relation mellan Kina och Förenta Staterna, talar vi med den prominente nationella undersökande journalisten David Wise, författare til den nya boken ”Tiger Fällan: Amerikas Hemliga KrigsSpionage med Kina.”  övers Ingrid Ternert

<script type=”text/javascript” src=”http://www.democracynow.org/embed_show_v1/300/2011/8/18″></script>

17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.

Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.

av Murad Batal al-Shishani

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.

Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’  (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”

Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.

Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert

Baluchistan gränsar till Iran och Afghanistan som legat under attack från etniska Baluch-klaner. Regionen har också träffats av attacker där talibanernas militanter har fått skulden.

Iranska PressTV rapporterar 9 juli att Pakistan måste få ut USA från sina hemliga baser.

ISI eller Inter-Services Intelligence, är Pakistans främsta underrättelsetjänst. Den förre ISI chefen general Hamid Gul säger att Pakistan bör meddela Förenta Staterna, att de ska lämna en avlägsen hemlig flygbas i landets sydvästra Balochistan-provins.

General Gul säger att USA har utnyttjat basen till att starta anfall mot mål på den pakistanska sidan gränsen till Afghanistan, enligt vad  IRNA rapporterat. Anmärkningarna kom i och med att CIA använt flygbasen till stationering av sina obemannade Predator flygfarkoster.

Man har utnyttjat Predatorn till attack mot mål inne i de pakistanska klanområdena och har dödat flera hundra oskyldiga civila. Basen hade under 2001 utnyttjats i vid omfattning, då man inledde den USA-ledda invasionen av Afghanistan.

Den pakistanska militären har som det sägs  låtit USA använda Shamsi, Jacobabad och två andra baser — Pasni och Dalbadin — år 2001 under invasionen av Afghanistan. I vilket fall menar Pervez Musharrafs militärregim, att amerikanarna år 2006 skulle ha lämnat baserna.

Den förre ISI chefen tryckte dessutom hårt på att USA inte lämnat någon dörr öppen för överläggningar efter att deras specialstyrkor tidigt i maj dödat al-Qaidaledaren Osama bin Laden i en egen hemlig operation i pakistanska Abbottabad. Han uppmanade också regeringen i Islamabad att åter gå igenom sina förbindelser med amerikanarna med anledning av USA- styrkornas upprepade kränkningar av Pakistans oberoende.

General Gul sammanfattade också hur USA hade utvecklat möjliga anfallsplaner och kläckt vissa planer på att destabilisera Pakistan.

Pakistan har dessutom uppmanat USA att kraftigt minska det antal som är verksamma inom CIA och avbryta icke-FNsanktionerade bombattacker från obemannade luftfarkoster över området.

Under tiden rapporteras det att USApresidenten Barack Obama avböjt Islamabads uppmaning till större transparans vad gäller CIAs operationer i landet.

USA invaderade Afghanistan officiellt av skälet att få bort militanter och uppnå fred och stabilitet i området. Ändå är regionen efter nio år osäker och militansen har spritt sig över till Pakistan.

Analytiker säger nu att USA letar efter anledningar till att utöka den militära operationen i detta oroliga Syd- och Centralasiatiska område, för att i och med detta säkra sina baser nära Ryssland och Kina.

övers Ingrid Ternert

9 juni Asia Times del 2
‘US-NATO war served al-Qaida strategi’
av Gareth Porter

‘USA-NATOs krig har tjänat al-Qaidas strategi’ av Gareth Porter

Al-Qaidas strateger har hjälpt talibanerna i deras kamp mot Förenta Staternas NATOstyrkor i Afghanistan, för man tror att utländsk ockupation varit den största faktorn i att skapa ett muslimskt stöd för resningar mot sina regeringar, enligt den nyligen publicerade boken av Syed Saleem Shahzad, Asia Times Onlines pakistanska byråchef, vars kropp hittades i en kanal utanför Islamabad i förra veckan, då med tecken på tortyr.

Att al-Qaida betraktar USA-NATOs krig i Afghanistan, vilket Shahzads rapporter i sin bok baserad på samtal med ett flertal högre al-Qaida befälhavare, representerar den mest auktorativa bild av organisationens tänkande som är tillgänglig för publiken. Shahzads bok Inside Al-Qaida och talibanerna blev publicerad den 24 maj – endast tre dagar innan han försvann från Islamabad på sin väg till en televisionsintervju. Man fann hans kropp den 31 maj.

Shahzad, som under 10 år varit pakistansk byråchef för den HongKong-baserade Asia Times Online, hade en unik tillgång till högre al-Qaida befälhavare och andra kadrer, liksom organisationer med afghanska och pakistanska talibaner. Hans beskrivning  av al-Qaidas strategi är särskilt värdefull på grund av det heltäckande ideologiska systemet och strategiska tänkandet som uppstått under flera år ur de många drabbningar Shahzad hade med högre tjänstemän.

Shahzads noteringar avslöjar att Osama bin Laden var en ”skyltdocka” för allmän konsumtion, och att det var hans vice, egyptien dr Ayman Zawahiri, som formulerat organizationens ideologiska linje eller planerat operationsplaner. Shahzad summerar al-Qaidas strategi som att ”vinna kriget mot Väst i Afghanistan” innan man skiftar kampen till Central Asien och Bangladesh. Han tillerkänner al-Qaida och dess militanta allierade i Norra och Södra Waziristan klanområden i Pakistan att ha omformat dessa områden till talibanmotståndets viktigaste strategiska bas mot USA-NATOs styrkor.

Men Shahzads påpekande klargör att det verkliga målet för al-Qaida i stärkandet av talibanernas kamp mot USA-NATOs styrkor i Afghanistan var att fortsätta USA-NATOs ockupation som ett absolut villkor för framgång i al-Qaidas globala strategi för att polarisera den islamska världen.

Shahzad skriver att al-Qaidastrateger hade trott att dess terroristattacker den 11 september 2001 skulle leda till USAs invasion av Afghanistan som i sin tur framkallar ett ”muslimskt bakslag” runt hela världen. Att en ”motreaktion” var särskilt viktig efter vad som kommer fram i Shahzads framställning som det primära målet för al-Qaida att stimulera till revolter mot regimer i muslimska länder.

Shahzad avslöjar att strategin bakom 9/11 terroattacker och al-Qaidas bredare ambitioner att omforma den muslimska världen kom från Zawahiris ”egyptiska läger” inom al-Qaida. Under Zawahiris ledarskap hade gruppen enligt Shahzad redan under mitten av 1990talet tagit ett beslut om en strategisk vision.

Zawahirigruppens strategi, enligt Shahzad, var att ”tala ut mot korrupta och despotiska muslimska regimer och få dessa att utgöra måltavlor för en förvanskad bild i vanliga människors ögon”. Men man skulle också kunna göra det genom förknippa regimerna till Förenta Staterna.

I citatet år 2004 från Shahzads intervju, förklarade en av Bin Ladens kollaboratörer, den saudiska oppositionsledaren Saad al-Faqih, att Zawahiri under sent 1990tal hade övertygat Bin Laden om att spela på USAs ”cowboy” mentalitet, vilket skulle få honom att bli en ”hätsk fiende” och ”locka fram muslimernas längtan efter en ledare som med framgång kunde utmana Väst”.

Shahzad klargjorde att USAs ockupationer av Afghanistan och Irak var den största inbrytning al-Qaida någonsin hade haft. Shahzad visar att religiösa muslimska lärde, före USA-NATOs krig i Afghanistan, vid ett flertal tillfällen hade utgett dekret om försvar av muslimska länder gentemot icke-muslimska ockupanter.

Men när väl ett dylikt religiöst dekret utvidgats till Afghanistan, kunde frågan om USAs ockupation av muslimska länder exploateras av Zawahiri för organisering av ett världsomspännande ”Muslimskt motstånd”. Strategin var beroende av om man kunde framprovocera bristen på samklang inom samhällen genom att diskreditera de regimer i den muslimska världen som inte var verkliga muslimer.

Shahzad skriver att al-Qaidas strateger blev medvetna om att muslimska regimer – särskilt i Saudiarabien – blivit aktiva för att omkring år 2007 få slut på kriget i Irak och Afghanistan, eftersom man fruktat att så länge dessa höll på, skulle det inte finnas något sätt att ”stoppa islamisternas revolter och uppror i muslimska länder”.

Vad al-Qaidas ledare fruktat mest av allt, vilket Shahzads noteringar gör klart, var varje åtgärd talibanerna företog sig för en möjlig förhandlingslösning – även ett fullständigt tillbakadragande av USAs trupper. Al-Qaidas strateger porträtterade den första”dialogen” med afghanska talibaner år 2008, sponsrad av det saudiska kungahuset, som en extremt farlig amerikansk sammansvärjning – ett synsätt som knappast hade stöd i några bevis från amerikansk sida.

Shahzads bok bekräftar tidigare bevis på fundamentala strategiska skillnader mellan talibanernas ledarskap och al-Qaida.
Dessa skillnader kom till ytan år 2005, då talibanernas ledare Mullah Omar hade skickat ett budskap till alla fraktioner i Norra och Södra Waziristan att överge andra aktiviteter och förena sina styrkor med talibanerna i Afghanistan.

Och då al-Qaida deklarerade ”khuruj” (folkligt uppror mot en muslimsk härskare med icke-islamskt regerande) år 2007 mot den pakistanska staten, gick Mullah Omar emot denna strategi, även om den skenbart var menad för att avskräcka USA att attackera talibanerna.

Shahzad rapporterar att en av al-Qaidas avsikter med att  tidigt år 2008 skapa Pakistans talibaner var att ”dra bort de afghanska talibanerna från Mullah Omars inflytande”. Shahzads anmärkning motbevisar USAs officiella militära skäl för kriget i Afghanistan, vilket baseras på antagandet att al Qaida i första hand är intresserad av att få ut USAs och NATOs styrkor från Afghanistan.

Där talibanerna och al-Qaida skulle vara låsta i en nära ideologisk och strategisk omfamning. Shahzads anmärkning visar, att trots gemensamma relationer med Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) från förr, beslutade al-Qaidas ledare efter 9/11 att den pakistanska militären utan tvekan skulle bli en fullfjädrad partner i USAs ”krig mot terrorn” och vända sig emot al-Qaida.

Relationen upplöstes inte omedelbart efter terrorattackerna, enligt Shahzad. Han beskriver att ISIs chef Mehmood Ahmed försäkrat al-Qaida, då han i september 2001 besökte Kandahar, att den pakistanska militären inte skulle attackera al-Qaida så länge man inte hade attackerat militären.

Han rapporterar också att Pakistans president Pervez Musharraf höll en serie möten med flera topp jihadister och religiösa ledare och bad dom att under fyra-fem år ligga lågt, och menade att situationen skulle kunna förändras efter denna period. Enligt Shahzads notering tänkte al-Qaida inte starta en jihad i Pakistan mot militären men hade inget annat val, då den pakistanska militarären samarbetade med USA mot jihadisterna.

Den stora vändpunkten var oktober 2003  i Norra Waziristan med Pakistans militärhelikopterattack, vilken dödat många militanter. I en uppenbar hämnd under december 2003, ägde två attentatsförsök rum mot Musharrafs liv, båda organiserade av en militant, vilken Shahzad säger är en nära kollaboratör till al-Qaida.

I sin sista intervju med ‘The Real News Network’, kom emellertid Shahzad att motsäga detta påstående, och rapporterade att ISI felaktigt sagt till Musharraf att al-Qaida låg bakom försöken och dessutom att det skulle ha funnits någon pakistansk flygstyrka involverad i sammansvärjningen.

övers Ingrid Ternert

<object width=”320″ height=”195″><param name=”movie”value=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″></param><paramname=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowScriptAccess”value=”always”></param><embedsrc=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″type=”application/x-shockwave-flash” allowfullscreen=”true” allowScriptAccess=”always” width=”320″ height=”195″

2 juni 2011 Asia Times  Target: Saleem av Pepe Escobar övers Ingrid Ternert 
 

Den pakistanska underrättelsetjänsten Inter-Services Intelligence (ISI) förtjänar hedersmedalj… det var verkligen en hemlig operation; vare sig man gjort det direkt eller fått det i uppdrag av den militära underrättelsetjänsten eller ”skumma” element, så har man satt ribban mycket högt.

För då allt kommer omkring, om en pakistansk journalist och ingen utlänning skriver att al Qaida är djupt infiltrerad i Pakistans militäretablissimang, då kräver detta att agera med yttersta mod.

Man kidnappar en journalist. Man torterar honom. Och man snoppar av honom. Målinriktad avrättning – en lågteknologisk variant. Då allt kommer omkring, om nu Pentagon via drones, fjärrstyrda miniflygplan, kan skicka iväg dom  – och kommer undan med det – varför då inte vara med i detta roliga?

Saleem var en bror. I efterdyningarna av 9/11 arbetade vi tillsammans; han var i Karachi, jag var i Islamabad/Peshawar. Efter USAs ”seger” i Afghanistan åkte jag för att hälsa på honom i hemmet. Han kastade in mig på pakistanska Karachis vilda sida – i detta och andra besök.

Under en natts promenad på stranden bekände han sin dröm för mig; han ville bli Asia Times byråchef i Pakistan, vilket han betraktat som journalistikens K2 topp. Det blev han också.

Och åren innan ”AfPak” blivit uppfunnen, fann han den perfekta utmaningen – allt mellan ISI, myriaden av talibanfraktioner på båda sidor om AfPaks gränser och alla sorters utbrott av jihad. Det var hans verkliga guldgruva; och ingen kunde komma med mer hårdkokta nyheter från hjärtat av dessa hårdhudade män än Saleem.

Jag har mött vissa av hans sort i Islamabad och Karachi – men under årens lopp grävde han sig djupare och djupare in i skuggorna. Ibland diskuterade vi allvarligt över vissa e-mails – jag fruktade att en del skumma/oärliga ISItillhåll hade bluffat honom, medan han alltid verifierat sina källor.

Då man står inför djungelns lag, är det inte att undra på de flesta av mina pakistanska vänner under 2000talet gått i exil till Förenta Staterna eller Kanada. Saleem stannade kvar – med hot och allt detta, den enda ’tillgång’ som omlokaliserar sig från Karachi till Islamabad.

Nu fick de honom till slut. Inte en al Qaida eller jihadförbindelse. Inte en klan-eller talibanförbindelse, utan Mullah Omar eller Tehrik-i-Taliban i Pakistan. Det måste vara ISI - något han hela tiden kände till och berättade för oss om.

Så gratulera ISI – ”Staten inom staten”. Uppdrag slutfört. 

 
anm ISI är Pakistans mäktiga hemliga underrättelsetjänst, med kopplingar inom AQ och talibanerna
 

övers Ingrid Ternert

US broke deal with Osama hit
av Syed Saleem Shahzad

 Pakistans militära underrättelsetjänst var helt införstådd med och hjälpte till att få fast det topprankade målet i staden Abbottabad  den 2 maj.

Vad man inte visste var, att det var Osama bin Laden som USAs Special Styrkor hade i sikte, och det som gjorde toppbrasset än mer förbannad var, att Washington – i ett klart brott mot överenskommelsen- påstod sig vara den ende ansvarige för operationen.

Över åren alltsedan Pakistan anslutit sig till USA i ”kriget mot terrorn” efter invasionen av Afghanistan under 2001 för att störta talibanerna, hade USA kommit att genomföra otaliga hemliga operationer – förutom avfyrande av missiler från obemannade Predator sk drönarna mot mål typ militanter – djupt inuti Pakistan.

Till exempel rapporterade Los Angeles Times den 27 juli 2008, ”Vid vissa tillfällen hade USAs SpecialStyrkor skickats in i Pakistan. År 2006 gjorde en av nationens viktigaste specialstyrkor, Navy Seal Team 6, en räd mot ett misstänkt al-Qaida fäste i Damadola [Bajaurs klanområden].”

Under det arrangemanget skulle USA genomföra räder mot högt rankade mål och Pakistan skulle erbjuda det nödvändiga stödet, men Pakistan, av politiska skäl så att ingen skulle ifrågasätta dess suveränitet och bli kompromitterad, skulle ta åt sig ansvaret för räderna.

Efter avrättningen av Bin Laden, om än inom ett per timmar, sa USAs president Barack Obama i ett budskap till den amerikanska nationen, att USAs Navy Seals ensamma hade genomfört  operationen.

Händelsen med Raymond Davis, en konsult inom CIA, hade gjort att förståelsen blivit ansträngd mellan Pakistan och USA  i samband med de hemliga operationer i januari, då Davis dödat två beväpnade män i Lahore och fastän USA sagt att han var skyddad av diplomatisk immunitet, blev han fängslad och dömd för mord. Han blev släppt i mars efter att de båda dödade männens familjer fått en betalning på US$2.4 miljoner i blodspengar. Domaren friade honom på alla åtalspunkter och Davis lämnade omedelbart Pakistan.

Pakistan krävde därefter en ny överenskommelse med USA som bättre kunnat tjäna dess strategiska mål; då man redan är en stor mottagare av USAs stöd och försäljning av vapen- under det senaste decenniet för ungefär US$ 20miljarder. Amerikanare i sin tur krävde den fortsatta rätten att genomföra anfall, men då särskilt mot högt rankade mål sådana som Talibanledaren Mullah Omar, Bin Laden, hans vice Dr Ayman al-Zawahiri och den ledande figuren inom talibanrörelsen, Sirajuddin Haqqani.

USA skickade fyra varningsbrev till pakistanska armén genom diplomat-kanaler i vilka man uttryckte sina reservationer vad gäller Pakistans samarbete med att finna högt rankade ämbetsmän. Pakistan svarade med att begära bättre ekonomisk uppgörelse och en större roll i det afghanska slutspelet.

Kravet på båda sidor var sådant att internationella spelare kallats in för att medla. Dessa inbegrep höga Saudiarabiska myndigheter och prins Karim Aga Khan, Shia Ismaili-kommunitetens andlige ledare. Dessa spelade en viktig roll i att utfärda ett nytt strategiskt koncept av vilket Abbottabad operationen var en del. Det betyder att Pakistan var ombord, men man hölls i skuggan av den underförstådda överenskommelse som man skulle ta över.

Saudierna inklusive ex-ambassadören i Washington, Prince Bandar bin Sultan, hade under några år varit sidsteppad genom sjukdom och palatsintriger. Denne hjälpte till att lösa fallet med Davis och att fastställa de parametrar som skulle gälla i gemensamma kirurgiska operationer inne i Pakistan gentemot fientliga al-Qaida och talibanledare för att bereda väg för ett slutspel i Afghanistan.

Under den första veckan i april släppte VitaHuset en terrorrapport som anklagar Pakistan för att som hand i handske samarbeta med militanter. Strax efter åkte generaldirektören för ISI, generallöjtnant Ahmad Shuja Pasha till USA på ett mycket kort besök som enligt Associated Press handlat om ”underrättelse-samarbete”. Säkerhetskällor bekräftade att de nya säkerhetsarrangemangen befann sig högt på agendan.

 Istället för att vända direkt till Pakistan, stannade Pasha över i Paris där han mötte Aga Khan och fortsatte  sedan till Turkiet för samtal med Pakistans president Asif Ali Zardari, som var i landet på officiellt besök, för att upplysa honom om det nya avtalet.

Under sista veckan i april hade USAs toppmilitär i Afghanistan, general David Petraeus, möte med Pakistans arméchef general Ashfaq Parvez Kiani och informerade honom om USAs Navy Seals operation för att gripa ett högrankat mål.

Uppgörelsen genomfördes.

Pakistan blev därför kraftigt förvånad och besvärad, då Obama gav sitt omskakande meddelande och tagit på sig allt ansvar för Osamas död.

I ett meddelande till parlamentet på måndagen sa Pakistans premiärminister Yousuf Raza Gilani att unilaterala aktioner sådana som USAs dödande av Bin Laden kunde riskera allvarliga följder men åter-upprepade sin tidigare ståndpunkt, att USAs SpecialStyrkor hade nått Bin Ladens läger i Abbottabad med hjälp av ISI.

Men Vita Husets pressekreterare Jay Carney gjorde klart att även om Pakistan hade begärt detta, skulle man inte ha fått någon ursäkt från Förenta Staternas sida. ”Vi tar helt klart Pakistans regerings uttalanden och bekymmer på allvar, men samtidigt ber vi  inte om ursäkt för den aktion vi vidtagit,” sa Carney.

Trots detta bakslag sa vissa mediakontakter att det inte behöver betyda slutet på dessa operationer - utan man kommer att fortsätta som man kommit överens om, med Pakistan att ta åt sig hela äran.

”Denna relation är för viktig att överges,” sa Carney.

övers Ingrid Ternert

av  Tariq Ali 4 maj 2011 the Guardian

Bin Ladens död: ‘Varför döda gåsen?’ Pakistan är fångad i en våldsam debatt om vem som visste vad. Militären kommer inte ur det särskilt väl 

Förblindad av törst efter hämnd, siktar Förenta Staterna in sig på ännu en fiende och dödar honom (men ska ha dött några år tidigare, anmIT). Medborgarna firar. Och anställda under George W Bushs tid förklarar för oss, att vad detta visar är, att då allt kommer omkring hade tortyren vid Guantánamo fungerat. Europa applåderade.

Underlydande överallt (inklusive Pakistans president) gratulerade USA för avslutat uppdrag. Det hela är rätt bisarrt, givet att Bin Laden under sex års tid uppenbarligen befunnit sig på ett säkert ställe i ett hus nära Pakistans militärakademi.

Ingen tror det kunnat ske utan underrättelsetjänstens vetskap. Ett möte år 2006 med en sådan person, återgett i min sista bok om Pakistan, har bekräftat att Bin Laden befunnit sig i landet på ett säkert ställe.

Denna person sa till mig att amerikanarna bara ville se Bin Laden död, men att det var i Pakistans intresse att ha honom levande. Med andra ord: ”Varför döda en gås som lägger guldägg?” – en referens till de miljarder i hjälp och vapen som levererats till armén. Vid den tiden var jag inte säker på huruvida min informatör på skämt hade fantiserat eller desinformerat mig; men han hade tydligen talat sanning.

Pakistan är fångad i en häftig debatt om sitt politisk-militära etablissimang, vilket det än gäller. Ifall man medger att man känt till detta, fördöms man av sina egna kretsar. Det finns en hel del meningsskiljaktigheter bland unga officerare och soldater som inte gillar uppdrag vid gränsen, då man där tvingas sikta på sitt eget folk.

Om det visar sig att USA inte ens brytt sig om att informera pakistanerna att helikoptrar var på väg att fånga in Bin Laden, då skulle man ha framstått som ledare, som avsiktligt låter landets suveränitet kränkas.

Den avgående CIA-chefen Leon Panetta har sagt att man tidigt tagit ett beslut, att inte meddela Pakistan för att undvika få operationen komprometterad. Men historier ändras snabbt, och inget kan tas för givet.

Alltmedan WikiLeaks avslöjat en överenskommelse mellan USA och Pakistan, att medan Pakistan skulle ha kunnat tolerera drönar-attacker, blev man samtidigt tvingad att förneka dessa på grund av allmänhetens ilska. Å andra sidan, då man inom CIA ser Pakistans underrättelsetjänst ISI som en terroristorganisation, hade det kunnat bli mycket bekymmer med läckor.

De helikoptrar som flugit in på Pakistans luftrum kunde man förklara med, att de var del av ett rutinuppdrag för spaning, eftersom Pakistans radar kunde låsa sig vid genomförda flygningar. Denna gång hände inte det.

Tillförlitliga källor i Pakistan insisterar på att armén inte haft någon förhandsinformation om räden. Eftersom det inte finns någon chans att Pakistan skulle kunna få detta att se bra ut, hade ISI fått veta det, och utan tvekan prövat ett förebyggande drag, eftersom en sådan händelse nästan säkert kunde inverka på ett framtida amerikanskt stöd.

Ifall den pakistanska armén eller underrättelsetjänsten var inblandad, skulle man lätt ha kunnat flytta den slutliga kraftmätningen till en mindre förödmjukande plats – till exempel bergen i Waziristan. Dessutom kunde det ha gett både Indien och Afghanistan ett viktigt tillfälle att sätta sina avtryck i krigspropagandan.

I själva verket ändrar inte Bin Ladens död någonting, förutom kanske att om ekonomin tillåter,  säkra  så att Barack Obama blir återvald. Ockupationen av Irak, Af-Pakkriget och Natos äventyrlighet i Libyen verkar rulla på. Israel-Palestina finns inom dom alla som en återvändsgränd, genom despotismen i den Arabvärld som Obama har förnekat ligger under press – förutom den värsta av dem alla, SaudiArabien.

I Afghanistan kommer talibanledare att känna sig lättade över att de inte längre behöver smetas ner av Bin Ladens skräp, men hans död kommer inte att förändra situationen där ett enda dugg. Motståndet kanske inte befunnit sig i läge att inta Kabul. (Det hade man inte ens kunnat under den ryska ockupationen). Men på andra ställen kontrollerar man en hel del.

USA kan inte vinna kriget. Ju förr det kommer ut desto bättre. Tills dess fortsätter man att vara beroende av Pakistan, den allierade som amerikaner älskar att hata.

övers Ingrid Ternert

av M K Bhadrakumar

Global Research 11 jan 2011

Det inofficiella besöket av Förenta Staternas vicepresident Joe Biden i Pakistans Islamabad i veckan understryker Washingtons förlägenhet och oro över att man står utanför ett regionalt initiativ om en afghansk fredsprocess som kunde ta sin början.

Den snabba raden av händelser under de senaste två veckorna har tagit Washington på sängen. Det har varit så mycket svåra moment i den amerikansk-pakistanska relationen under de senaste nio åren, ända sedan USAs invasion av Afghanistan.

Men Bidens mission kan bara jämföras med USAs dåvarande utrikes-minister Colin Powells besök i den pakistanska huvudstaden Islamabad under mitten av okt 2001. Om Powells mission varit nyskapande, såvida man utgår från USAs invasion i Afghanistan, kan mycket väl Bidens mission ge resultat vad gäller att så de frön som lämpar sig för att få fred.

Spåret som ledde Biden till Islamabad började  på julafton i Istanbul som en del av Turkiets tre år gamla initiativ, då den turkiska presidenten Abdullah Gul varit värd för det femte trilaterala samlingsforumet, som bestod av hans pakistanska och afghanska motparter Asif Zardari och Hamid Karzai.

Turkarna tar mycket allvarligt på sin medlande roll och har verkligen nått ett visst mått av framgång med att få Kabul och Islamabad att som grannar närma sig varandra – en bedrift som Usa åtskilliga gånger misslyckats med. Men så kan man heller inte så lätt matcha Turkiets juveler.

Ett hem för talibanerna 
Turkiet är en ”allierad” till USA, Ryssland och Pakistan och Kinas långvariga vän; och man har ”normaliserat” sig med Iran och Saudiarabien och är en aktiv medlem i ‘Organisationen för den Islamska Konferensen’. Turkiet  framför tanken om ett ‘turkiskt’  kulturarv i Centralasien; där Ankara upprätthåller goda förbindelser med olika afghanska grupper, och alltsedan sent 1990 talet haft  förbindelsen öppen till det talibanska ledarskapet.

Turkiet är ett NATOland med en ISAFkontingent, som väl kommit att infria sig själv; och Turkiet är en generös givare till Afghanistans återuppbyggnad. Den turkiska utrikespolitiken har varit extremt ambitiös och innovativ. Den turkiska regeringen har arbetat hårt för att förmå regeringarna i Afghanistan och Pakistan att mötas och idag siktar man upp till Hindu Kushs djärvare höjder.

Turkiet tänker öppna ett ”representations-kontor” på talibanskt område. Afghanistans premiärminister Karzai säger att idén kom från ”högt uppsatta personer som står talibanerna nära”. I varje fall var detta vad som kom fram på treparti-mötet i Istanbul, där Turkiet och Pakistan visat sitt stöd. Hittills har intressant nog talibanerna heller inte motsatt sig det hela…

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutglu förklarade senare att ”på varje nivå är vi beredda att möta dessa förväntningar. Turkiet följer noggrannt varje steg som tas. Vi är beredda att vad gäller Turkiet delta i varje process som den afghanska regeringen efterlyser, och vi är också beredda att bidra utanför Turkiet.”

Precis innan Karza lämnat Kabul för att resa vidare till Istanbul, träffade han Burhanuddin Rabbani på besök i Teheran, alltså den fd ordföranden i det afghanska högsta fredsrådet HCP. Inom några dagar fick Teheran också en annan betydande afghansk besökare, Mohammed Fahim, en nyckelfigur i den första Norra Alliansen och för närvarande vicepresident. (Kuriöst nog anlände samtidigt med honom också en veteran från Moskva, Viktor Ivanov som ‘afghansk medhjälpare’, alltså den före detta KGBgeneral som leder Rysslands anti-narkotikabyrå.)

Karzai har uppenbarligen skällt ut iranerna angående sitt projekt och sparkat igång den inre afghanska dialogen. Men Teherans hållning ger ett ambivalent intryck, trots att deras uppfattning ligger fast, nämligen att USAtruppernas fortsatta närvaro i landet ger upphov till regionala spänningar.

Under Fahims besök ber man Teheran vara öppen för förslag. De nya åsiktsskillnaderna om Irans oljeleveranser till Afghanistan har också bidragit till vissa slitningar mellan Teheran och Kabul. Det iranska parlamentets mäktiga talman Ali Larijani avser inom kort besöka den afghanska regeringen i Kabul.

Inför resan till Teheran föreslog också Rabbani en större regional fredsjirga, ett fredsråd i Nangarhar som regeringen inbjudit till, bestående av över 800 delegater från de olika Pashtun-dominerade östprovinser där talibanerna är aktiva. Rabbani sa till talibanerna att ”Detta är ert land. Afghanistan är ert land. Naturligtvis gör alla misstag.Vi behöver arbeta tillsammans för att ordna upp det hela.”  

Jirgan beslutade att talibanernas återanpassning måste ligga i linje med de islamska värderingarna. ”Vad vi än gör här, måste det ha sin grund i Islam”, sa Rabbani. Jirgan tog ett tydligt beslut att talibanerna skulle få handlingsfrihet i försonings-processen och ”samarbeta med sina afganska bröder snarare än med USA-ledda koalitionsstyrkor”.

Pakistans helomvändning
Efter Karzais återkomst från Istanbul har saker och ting skyndats på. Förra tisdagen ledde Rabbani en 25-mannadelegation till den pakistanska regeringen i Islamabad efter inbjudan från dess premiärminister Yousuf Gilani. Detta har signalerat en pakistansk förändring, då man (och talibanerna samt Hizbollah) tidigare varit hånfulla mot HCP. Helt tydligt började den pakistanska regeringen tänka om.

Faktum är att Pakistans arméchef general Parvez Kiani på onsdagen hade tagit emot Rabbani i Rawalpindi. Det officialla pressmeddelandet sa att man diskuterat ”frågor av ömsesidigt intresse”. Eftersom Kiani personligen lagt in sin prestige i detta, är det mycket viktigt.

Mötet i Rawalpindi signalerade Pakistans militära godkännande av Rabbanis ledande roll i varje inre-afghanskt samtal. Långt viktigare var emellertid att det kom att innebära en omisskänlig vink om att med eller utan godkännande från regeringens i Washington sida, så kunde man vara med redan från början.

Då Pakistan lägger fram ett regionalt initiativ inklusive Karzai, finns det liten tid att förlora, och det ligger i Washingtons intresse att befinna sig där.

Pakistan har varit kritisk till David Petraeus’ svallvågsstrategi i Afghanistan och vägrat delta i operationer i Norra Waziristans klanområde, trots USAs upprepade propåer.

Karzai kunde inte ha gjort ett bättre val än Rabbani till att leda fredsprocessen, då denne alltsedan 1980-talets jihad haft gamla band till talibanerna. Pakistans samarbete med Rabbani går ännu längre tillbaka i tiden, till mitten av 1970talet, före den kommunistiska revolutionen.

Rabbani är en islamsk skriftlärd som äger dragningskraft på de pakistanska islamska cirklarna, särskilt på de islamska Pasand-partiernas ledarskap, där sådana som Jamiat Ulema-e-Islam ingår. Rabbani har tillhört det ursprungliga ”Peshawar Sju” under jihadupproret och har haft omfattande affärer med pakistansk militär och underrättelsetjänst.

Rabbani är också en viktig tajikisk ledare för Jamiat-i-Islami klanen. Han är mycket viktig då det gäller att få med tajikerna i varje form av en afghansk uppgörelse. Han är den veteran-mujaheddin-ledare som haft stora kontakter med ledare som den talibanvänliga Jalaluddin Haqqani.

Rabbani kan utnyttjas till att bygga de broar vilka kontroversiella figurer som Jalaluddin någon dag kan ta sig över till den vanliga afghanska politiken. Allt som allt kommer därmed Kianis beslut att sätta sin prestige på Rabbani att anses vara ett meningsfullt skifte i den pakistanska strategin.

USA fruktar ‘uteslutning’
Den fart med vilken regeringarna i Kabul och Islamabad trycker på förslaget om en inre-afghansk dialog, har kommit att ta USA på sängen. Ändå vidhåller USA att det är alldeles för tidigt för några samtal med talibanerna. Särskilt inför den pakistanska regeringen har Rabbanis mission fått Washington att rycka till.

USA har aldrig tidigare tagit emot någon som liknar Rabbani, i och med hans stocknationalistiska islamistiska drag, hans sporadiska kontakter med Iran och hans häftiga anti-amerikanska ståndpunkt, vilken han aldrig brytt sig om att dölja.

Washington känner sig ”utesluten”, alltmedan så mycket händer. Ironiskt nog befinner man sig i samma båt som regeringen i Iran. USAs särskilda representant i Afghanistan, Frank Ruggeiro, snabba framstöt mot Pakistans regering syftade till att ta tag i flödet av händelser. Ruggeiro fick ett bra mottagande och kunde dessutom möta Kiani, men Pakistan tycks mena att samtalen måste börja med talibanerna.

Som en snabb uppföljare till Ruggeiros ‘rekresa’ har president Barack Obama låtit Biden fortsätta med regeringen i Islamabad. Obamas val av Biden innebär en noggrann beräkning. För att uttrycka det enkelt,  har Biden framfört att talibanerna som sådana inte utgjorde något verkligt hot mot USAs nationella säkerhetsintressen, och att en uppgörelse med dessa kunde möjliggöra ett slut på kriget.

Petraeus å andra sidan hade hoppats på att intensifiera sina militära operationer för att kämpa ner talibanerna till den punkt då de kravlar på sina bara knän och underkastar sig en fred på USAs villkor. Petraeus ville gärna ändra kurs, medan Biden haft mycket bråttom.

Det finns en vida spridd skepticism inom USAs säkerhetsetablissimang över Petraeus’ påstående, att den strategi han följer börjar fungera. Genom utnämningen av Biden som ledare av missionen i förhållande till den pakistanska regeringen, verkar Obama vilja ha sina sinnen öppna.

Pakistanske Zardari gjorde ett besök i Washington under veckan, medan Biden hastade iväg till Islamabad. Denna underliga två-filiga trafik visar djupet av USAs oro över glidningen i de USA-pakistanska banden. Vilket också innebär ett erkännande, att Kiani är den viktiga personen att föra samtal med.

Mordet på guvernören Salman Taseer i den pakistanska provinsen Punjab och den chockverkan efteråt, som kommit att påverka det pakistanska samhället och politiken, grumlade bara upp vattnet i Vita Huset med oro för Vita Husets USA pakistanska relationer under de närmsta månaderna.

Washington Post rapporterade vad högre tjänstemän hade sagt om de viktigaste delarna i Bidens uppdrag. Dessa är att:  Biden ska försöka få till stånd ”ett uppriktigt åsiktsutbyte med Kiani om prioriteringar” vad gäller det afghanska slutspelet och regionens ”långsiktiga strategi”.

Håller USA på att pressa fram viktiga pakistanska militära operationer i norra Waziristan? Biden kommer vad gäller det kategoriskt bedyra att USA inte har någon avsikt att nagla fast några militära operationer över gränsen in på pakistanskt område. Biden kommer försäkra sig om vad pakistanerna behöver; krav och förhoppningar i utbyte mot ett än mer utökat samarbete under kriget.

USA ska erbjuda ett nytt hjälppaket med militära, underrättsliga och ekonomiska komponenter. USA kommer också att stärka truppnärvaron på den afghanska sidan gränsen till Pakistan och intensifiera underrättelseutbytet med Pakistan om Indiens aktiviteter i Afghanistan.

Rapporten har inneburit ett ”signifikativt skifte i USA-administrationens tänkande” och Obamas inklination att gå med i fredsprocessen och erkänna att Pakistan har en viktig, ”om än inte dominerande roll att spela” i försoningssamtalen med talibanerna.

Washingtons syn innebär i realiteten en spegling av nödvändigheten, vilket naturligtvis nästan alltid innebär en god politik.  Allra mest har USA velat få Pakistan att på ett robust sätt komplettera det krig som USA bedriver.

Men den viktiga frågan är, om och när de inre-afghanska fredssamtalen kan starta upp i egenskap av regionala initiativ i Afghanistan, Pakistan och Turkiet (och eventuellt ogilla en iransk acceptans), där USAs hela position riskerar att undergrävas och Obama-administrationen hamna i ett absurt och ohållbart läge, såvida man obevekligen insisterat på att fortsätta ett krig, som vare sig det afghanska folket eller de regionala makterna vill ha.

övers Ingrid Ternert