Fredskoalitionen Göteborg

6 maj, 2011

Den muslimska världen avvisar legenden bin Laden

Filed under: Afghanistan,CIA,drönare,drones,FN,krig,NATO,nya,Pakistan,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA,Wiki Leaks — ingrid @ 02:10

av  Tariq Ali 4 maj 2011 the Guardian

Bin Ladens död: ‘Varför döda gåsen?’ Pakistan är fångad i en våldsam debatt om vem som visste vad. Militären kommer inte ur det särskilt väl 

Förblindad av törst efter hämnd, siktar Förenta Staterna in sig på ännu en fiende och dödar honom (men ska ha dött några år tidigare, anmIT). Medborgarna firar. Och anställda under George W Bushs tid förklarar för oss, att vad detta visar är, att då allt kommer omkring hade tortyren vid Guantánamo fungerat. Europa applåderade.

Underlydande överallt (inklusive Pakistans president) gratulerade USA för avslutat uppdrag. Det hela är rätt bisarrt, givet att Bin Laden under sex års tid uppenbarligen befunnit sig på ett säkert ställe i ett hus nära Pakistans militärakademi.

Ingen tror det kunnat ske utan underrättelsetjänstens vetskap. Ett möte år 2006 med en sådan person, återgett i min sista bok om Pakistan, har bekräftat att Bin Laden befunnit sig i landet på ett säkert ställe.

Denna person sa till mig att amerikanarna bara ville se Bin Laden död, men att det var i Pakistans intresse att ha honom levande. Med andra ord: ”Varför döda en gås som lägger guldägg?” – en referens till de miljarder i hjälp och vapen som levererats till armén. Vid den tiden var jag inte säker på huruvida min informatör på skämt hade fantiserat eller desinformerat mig; men han hade tydligen talat sanning.

Pakistan är fångad i en häftig debatt om sitt politisk-militära etablissimang, vilket det än gäller. Ifall man medger att man känt till detta, fördöms man av sina egna kretsar. Det finns en hel del meningsskiljaktigheter bland unga officerare och soldater som inte gillar uppdrag vid gränsen, då man där tvingas sikta på sitt eget folk.

Om det visar sig att USA inte ens brytt sig om att informera pakistanerna att helikoptrar var på väg att fånga in Bin Laden, då skulle man ha framstått som ledare, som avsiktligt låter landets suveränitet kränkas.

Den avgående CIA-chefen Leon Panetta har sagt att man tidigt tagit ett beslut, att inte meddela Pakistan för att undvika få operationen komprometterad. Men historier ändras snabbt, och inget kan tas för givet.

Alltmedan WikiLeaks avslöjat en överenskommelse mellan USA och Pakistan, att medan Pakistan skulle ha kunnat tolerera drönar-attacker, blev man samtidigt tvingad att förneka dessa på grund av allmänhetens ilska. Å andra sidan, då man inom CIA ser Pakistans underrättelsetjänst ISI som en terroristorganisation, hade det kunnat bli mycket bekymmer med läckor.

De helikoptrar som flugit in på Pakistans luftrum kunde man förklara med, att de var del av ett rutinuppdrag för spaning, eftersom Pakistans radar kunde låsa sig vid genomförda flygningar. Denna gång hände inte det.

Tillförlitliga källor i Pakistan insisterar på att armén inte haft någon förhandsinformation om räden. Eftersom det inte finns någon chans att Pakistan skulle kunna få detta att se bra ut, hade ISI fått veta det, och utan tvekan prövat ett förebyggande drag, eftersom en sådan händelse nästan säkert kunde inverka på ett framtida amerikanskt stöd.

Ifall den pakistanska armén eller underrättelsetjänsten var inblandad, skulle man lätt ha kunnat flytta den slutliga kraftmätningen till en mindre förödmjukande plats – till exempel bergen i Waziristan. Dessutom kunde det ha gett både Indien och Afghanistan ett viktigt tillfälle att sätta sina avtryck i krigspropagandan.

I själva verket ändrar inte Bin Ladens död någonting, förutom kanske att om ekonomin tillåter,  säkra  så att Barack Obama blir återvald. Ockupationen av Irak, Af-Pakkriget och Natos äventyrlighet i Libyen verkar rulla på. Israel-Palestina finns inom dom alla som en återvändsgränd, genom despotismen i den Arabvärld som Obama har förnekat ligger under press – förutom den värsta av dem alla, SaudiArabien.

I Afghanistan kommer talibanledare att känna sig lättade över att de inte längre behöver smetas ner av Bin Ladens skräp, men hans död kommer inte att förändra situationen där ett enda dugg. Motståndet kanske inte befunnit sig i läge att inta Kabul. (Det hade man inte ens kunnat under den ryska ockupationen). Men på andra ställen kontrollerar man en hel del.

USA kan inte vinna kriget. Ju förr det kommer ut desto bättre. Tills dess fortsätter man att vara beroende av Pakistan, den allierade som amerikaner älskar att hata.

övers Ingrid Ternert

15 februari, 2011

USA böjer sig för Pakistans vilja

Filed under: Afghanistan,drones,FN,Iran,krig,NATO,Pakistan,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 00:00

av M K Bhadrakumar

Global Research 11 jan 2011

Det inofficiella besöket av Förenta Staternas vicepresident Joe Biden i Pakistans Islamabad i veckan understryker Washingtons förlägenhet och oro över att man står utanför ett regionalt initiativ om en afghansk fredsprocess som kunde ta sin början.

Den snabba raden av händelser under de senaste två veckorna har tagit Washington på sängen. Det har varit så mycket svåra moment i den amerikansk-pakistanska relationen under de senaste nio åren, ända sedan USAs invasion av Afghanistan.

Men Bidens mission kan bara jämföras med USAs dåvarande utrikes-minister Colin Powells besök i den pakistanska huvudstaden Islamabad under mitten av okt 2001. Om Powells mission varit nyskapande, såvida man utgår från USAs invasion i Afghanistan, kan mycket väl Bidens mission ge resultat vad gäller att så de frön som lämpar sig för att få fred.

Spåret som ledde Biden till Islamabad började  på julafton i Istanbul som en del av Turkiets tre år gamla initiativ, då den turkiska presidenten Abdullah Gul varit värd för det femte trilaterala samlingsforumet, som bestod av hans pakistanska och afghanska motparter Asif Zardari och Hamid Karzai.

Turkarna tar mycket allvarligt på sin medlande roll och har verkligen nått ett visst mått av framgång med att få Kabul och Islamabad att som grannar närma sig varandra – en bedrift som Usa åtskilliga gånger misslyckats med. Men så kan man heller inte så lätt matcha Turkiets juveler.

Ett hem för talibanerna 
Turkiet är en ”allierad” till USA, Ryssland och Pakistan och Kinas långvariga vän; och man har ”normaliserat” sig med Iran och Saudiarabien och är en aktiv medlem i ‘Organisationen för den Islamska Konferensen’. Turkiet  framför tanken om ett ‘turkiskt’  kulturarv i Centralasien; där Ankara upprätthåller goda förbindelser med olika afghanska grupper, och alltsedan sent 1990 talet haft  förbindelsen öppen till det talibanska ledarskapet.

Turkiet är ett NATOland med en ISAFkontingent, som väl kommit att infria sig själv; och Turkiet är en generös givare till Afghanistans återuppbyggnad. Den turkiska utrikespolitiken har varit extremt ambitiös och innovativ. Den turkiska regeringen har arbetat hårt för att förmå regeringarna i Afghanistan och Pakistan att mötas och idag siktar man upp till Hindu Kushs djärvare höjder.

Turkiet tänker öppna ett ”representations-kontor” på talibanskt område. Afghanistans premiärminister Karzai säger att idén kom från ”högt uppsatta personer som står talibanerna nära”. I varje fall var detta vad som kom fram på treparti-mötet i Istanbul, där Turkiet och Pakistan visat sitt stöd. Hittills har intressant nog talibanerna heller inte motsatt sig det hela…

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutglu förklarade senare att ”på varje nivå är vi beredda att möta dessa förväntningar. Turkiet följer noggrannt varje steg som tas. Vi är beredda att vad gäller Turkiet delta i varje process som den afghanska regeringen efterlyser, och vi är också beredda att bidra utanför Turkiet.”

Precis innan Karza lämnat Kabul för att resa vidare till Istanbul, träffade han Burhanuddin Rabbani på besök i Teheran, alltså den fd ordföranden i det afghanska högsta fredsrådet HCP. Inom några dagar fick Teheran också en annan betydande afghansk besökare, Mohammed Fahim, en nyckelfigur i den första Norra Alliansen och för närvarande vicepresident. (Kuriöst nog anlände samtidigt med honom också en veteran från Moskva, Viktor Ivanov som ‘afghansk medhjälpare’, alltså den före detta KGBgeneral som leder Rysslands anti-narkotikabyrå.)

Karzai har uppenbarligen skällt ut iranerna angående sitt projekt och sparkat igång den inre afghanska dialogen. Men Teherans hållning ger ett ambivalent intryck, trots att deras uppfattning ligger fast, nämligen att USAtruppernas fortsatta närvaro i landet ger upphov till regionala spänningar.

Under Fahims besök ber man Teheran vara öppen för förslag. De nya åsiktsskillnaderna om Irans oljeleveranser till Afghanistan har också bidragit till vissa slitningar mellan Teheran och Kabul. Det iranska parlamentets mäktiga talman Ali Larijani avser inom kort besöka den afghanska regeringen i Kabul.

Inför resan till Teheran föreslog också Rabbani en större regional fredsjirga, ett fredsråd i Nangarhar som regeringen inbjudit till, bestående av över 800 delegater från de olika Pashtun-dominerade östprovinser där talibanerna är aktiva. Rabbani sa till talibanerna att ”Detta är ert land. Afghanistan är ert land. Naturligtvis gör alla misstag.Vi behöver arbeta tillsammans för att ordna upp det hela.”  

Jirgan beslutade att talibanernas återanpassning måste ligga i linje med de islamska värderingarna. ”Vad vi än gör här, måste det ha sin grund i Islam”, sa Rabbani. Jirgan tog ett tydligt beslut att talibanerna skulle få handlingsfrihet i försonings-processen och ”samarbeta med sina afganska bröder snarare än med USA-ledda koalitionsstyrkor”.

Pakistans helomvändning
Efter Karzais återkomst från Istanbul har saker och ting skyndats på. Förra tisdagen ledde Rabbani en 25-mannadelegation till den pakistanska regeringen i Islamabad efter inbjudan från dess premiärminister Yousuf Gilani. Detta har signalerat en pakistansk förändring, då man (och talibanerna samt Hizbollah) tidigare varit hånfulla mot HCP. Helt tydligt började den pakistanska regeringen tänka om.

Faktum är att Pakistans arméchef general Parvez Kiani på onsdagen hade tagit emot Rabbani i Rawalpindi. Det officialla pressmeddelandet sa att man diskuterat ”frågor av ömsesidigt intresse”. Eftersom Kiani personligen lagt in sin prestige i detta, är det mycket viktigt.

Mötet i Rawalpindi signalerade Pakistans militära godkännande av Rabbanis ledande roll i varje inre-afghanskt samtal. Långt viktigare var emellertid att det kom att innebära en omisskänlig vink om att med eller utan godkännande från regeringens i Washington sida, så kunde man vara med redan från början.

Då Pakistan lägger fram ett regionalt initiativ inklusive Karzai, finns det liten tid att förlora, och det ligger i Washingtons intresse att befinna sig där.

Pakistan har varit kritisk till David Petraeus’ svallvågsstrategi i Afghanistan och vägrat delta i operationer i Norra Waziristans klanområde, trots USAs upprepade propåer.

Karzai kunde inte ha gjort ett bättre val än Rabbani till att leda fredsprocessen, då denne alltsedan 1980-talets jihad haft gamla band till talibanerna. Pakistans samarbete med Rabbani går ännu längre tillbaka i tiden, till mitten av 1970talet, före den kommunistiska revolutionen.

Rabbani är en islamsk skriftlärd som äger dragningskraft på de pakistanska islamska cirklarna, särskilt på de islamska Pasand-partiernas ledarskap, där sådana som Jamiat Ulema-e-Islam ingår. Rabbani har tillhört det ursprungliga ”Peshawar Sju” under jihadupproret och har haft omfattande affärer med pakistansk militär och underrättelsetjänst.

Rabbani är också en viktig tajikisk ledare för Jamiat-i-Islami klanen. Han är mycket viktig då det gäller att få med tajikerna i varje form av en afghansk uppgörelse. Han är den veteran-mujaheddin-ledare som haft stora kontakter med ledare som den talibanvänliga Jalaluddin Haqqani.

Rabbani kan utnyttjas till att bygga de broar vilka kontroversiella figurer som Jalaluddin någon dag kan ta sig över till den vanliga afghanska politiken. Allt som allt kommer därmed Kianis beslut att sätta sin prestige på Rabbani att anses vara ett meningsfullt skifte i den pakistanska strategin.

USA fruktar ‘uteslutning’
Den fart med vilken regeringarna i Kabul och Islamabad trycker på förslaget om en inre-afghansk dialog, har kommit att ta USA på sängen. Ändå vidhåller USA att det är alldeles för tidigt för några samtal med talibanerna. Särskilt inför den pakistanska regeringen har Rabbanis mission fått Washington att rycka till.

USA har aldrig tidigare tagit emot någon som liknar Rabbani, i och med hans stocknationalistiska islamistiska drag, hans sporadiska kontakter med Iran och hans häftiga anti-amerikanska ståndpunkt, vilken han aldrig brytt sig om att dölja.

Washington känner sig ”utesluten”, alltmedan så mycket händer. Ironiskt nog befinner man sig i samma båt som regeringen i Iran. USAs särskilda representant i Afghanistan, Frank Ruggeiro, snabba framstöt mot Pakistans regering syftade till att ta tag i flödet av händelser. Ruggeiro fick ett bra mottagande och kunde dessutom möta Kiani, men Pakistan tycks mena att samtalen måste börja med talibanerna.

Som en snabb uppföljare till Ruggeiros ‘rekresa’ har president Barack Obama låtit Biden fortsätta med regeringen i Islamabad. Obamas val av Biden innebär en noggrann beräkning. För att uttrycka det enkelt,  har Biden framfört att talibanerna som sådana inte utgjorde något verkligt hot mot USAs nationella säkerhetsintressen, och att en uppgörelse med dessa kunde möjliggöra ett slut på kriget.

Petraeus å andra sidan hade hoppats på att intensifiera sina militära operationer för att kämpa ner talibanerna till den punkt då de kravlar på sina bara knän och underkastar sig en fred på USAs villkor. Petraeus ville gärna ändra kurs, medan Biden haft mycket bråttom.

Det finns en vida spridd skepticism inom USAs säkerhetsetablissimang över Petraeus’ påstående, att den strategi han följer börjar fungera. Genom utnämningen av Biden som ledare av missionen i förhållande till den pakistanska regeringen, verkar Obama vilja ha sina sinnen öppna.

Pakistanske Zardari gjorde ett besök i Washington under veckan, medan Biden hastade iväg till Islamabad. Denna underliga två-filiga trafik visar djupet av USAs oro över glidningen i de USA-pakistanska banden. Vilket också innebär ett erkännande, att Kiani är den viktiga personen att föra samtal med.

Mordet på guvernören Salman Taseer i den pakistanska provinsen Punjab och den chockverkan efteråt, som kommit att påverka det pakistanska samhället och politiken, grumlade bara upp vattnet i Vita Huset med oro för Vita Husets USA pakistanska relationer under de närmsta månaderna.

Washington Post rapporterade vad högre tjänstemän hade sagt om de viktigaste delarna i Bidens uppdrag. Dessa är att:  Biden ska försöka få till stånd ”ett uppriktigt åsiktsutbyte med Kiani om prioriteringar” vad gäller det afghanska slutspelet och regionens ”långsiktiga strategi”.

Håller USA på att pressa fram viktiga pakistanska militära operationer i norra Waziristan? Biden kommer vad gäller det kategoriskt bedyra att USA inte har någon avsikt att nagla fast några militära operationer över gränsen in på pakistanskt område. Biden kommer försäkra sig om vad pakistanerna behöver; krav och förhoppningar i utbyte mot ett än mer utökat samarbete under kriget.

USA ska erbjuda ett nytt hjälppaket med militära, underrättsliga och ekonomiska komponenter. USA kommer också att stärka truppnärvaron på den afghanska sidan gränsen till Pakistan och intensifiera underrättelseutbytet med Pakistan om Indiens aktiviteter i Afghanistan.

Rapporten har inneburit ett ”signifikativt skifte i USA-administrationens tänkande” och Obamas inklination att gå med i fredsprocessen och erkänna att Pakistan har en viktig, ”om än inte dominerande roll att spela” i försoningssamtalen med talibanerna.

Washingtons syn innebär i realiteten en spegling av nödvändigheten, vilket naturligtvis nästan alltid innebär en god politik.  Allra mest har USA velat få Pakistan att på ett robust sätt komplettera det krig som USA bedriver.

Men den viktiga frågan är, om och när de inre-afghanska fredssamtalen kan starta upp i egenskap av regionala initiativ i Afghanistan, Pakistan och Turkiet (och eventuellt ogilla en iransk acceptans), där USAs hela position riskerar att undergrävas och Obama-administrationen hamna i ett absurt och ohållbart läge, såvida man obevekligen insisterat på att fortsätta ett krig, som vare sig det afghanska folket eller de regionala makterna vill ha.

övers Ingrid Ternert

8 februari, 2011

USA testade i tysthet ‘ett nytt skrämmande krig’

Filed under: Afghanistan,drönare,drones,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,Pakistan,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 07:12

 

 Maddow-USA utvecklar kriget i Pakistan med fler obemannade farkoster

David Edwards skrev redan den 1 okt 2010 - ’Krångla inte till det. Tvärt emot media och därmed allmänna opinionen, utkämpar nu Amerika tre krig: Irak, Afghanistan och Pakistan.

Alltsedan president Barack Obama tagit över Vita Huset har USA ökat antalet flyganfall över Pakistan av obemannade luftfarkoster. ”Vi besköt folk i Pakistan med missiler minst en gång om dagen,” noterade Maddow i slutet av förra året.

Pakistan har i stort sett hållit tyst om de obemannade flyganfallen, men det förändrades efter rapporter om att USA börjat utnyttja obemannade flygplan. Pakistan hade då stängt ner USAs förrådsvägar in till Afghanistan, då man hade hört att USA genomfört helikopteranfall inne i Pakistan.

Det var vid slutet av förra året som McClatchy rapporterade 

“För Pakistan är dessa attacker mycket allvarliga. Det visar att koalitionsstyrkorna expanderar sin konfliktzon och destabiliserar och kränker Pakistans territoriella suveränitet,” säger han.

“Det här kriget mot militanterna handlar inte enbart om att utnyttja sin styrka – man måste få med sig hela landet till stöd. Man får inte aleniera folk på ett sätt som kan vara skadligt,” säger han och tillägger, att dylika anfall har förmåga att “destabilisera” Pakistan.

General David Petraeus, USAs överbefälhavare i Pakistan, förklarade redan förra året att USA reserver sig rätten att skicka trupper in i landet. ”Jag tror aldrig att vi som sista utväg kommer att ge upp vår rätt då vi ser något som ett hot, att kunna få pakistanerna att handskas med problemet.

Och deras ledare tycker säkert att detta representerar det viktigaste existentiella hotet mot deras land, inte bara mot resten av världen,” förklarade han.

Allt detta har lett till Pakistans utrikesministers fråga - ”Om man blir attackerad, utkämpar man då ett krig eller krigar man tillsammans?

Om Förenta Staterna beslutar att den plats där man vill kriga råkar vara ditt hemland, utkämpar man då ett krig eller krigar man tillsammans?

Idén om vad vi gör, kan omforma nationella gränser, men kriget gör det inte. Striderna äger rum på särskilda platser,” förklarade Maddow.

Redan förra året skrev Maddow på sin blogg, att USA hade testkört ”ett skrämmande nytt krig i Pakistan. Om man med denna upptrappning som ingen talar om, får kriget i Afghanistan att på något officiellt sätt utvidgas in i Pakistan, då är det inte bara hum-hum om ännu ett kapitel i det globala krig som pågår överallt, utan det är Laos och Kambodja 1970,” fortsatte han

”Det som sker är att USAs tjänstemän och militära ledare testar idén om att utsträcka kriget i Afghanistan till Pakistan. Och det sker i tysthet. Men dessa talar om utvidgningen av kriget som oundvikligt, som någon slags naturlig utvidgning av vad man redan gör i det andra kriget.

Om detta är vad som sker då man testar idén om krigets utvidgning in i Pakistan, då är det ingen hemlighet och kommer  heller inte att vara det. Det garanterar jag. Jag tänker inte hålla tyst. Faktum är att jag tänker skrika ‘blodiga mördare’, vad gäller kriget”.

Det finns andra stormaktskrig som borde inge frågor.
Irakkriget-Succé eller blunder?  frågade George Galloway redan 4 okt

Var störtandet av Saddam Husseins regim värt denna enorma kostnad, som miljoner irakier fått utstå? Och vart ska irakierna ta vägen för att uppnå rättvisa och kompensation för det illegala krig som Bush och Blair startade?
 
7 okt
Den unga marinsoldaten hade en enkel fråga till bonden med det vita skägget i Marja, Afghanistan -Har du sett några talibaner idag?

Svaret kom blixtsnabbt — från motståndsmän gömda i närheten, vilka avslutade samtalet med en skur av automatbeskjutning, vilken sände dödliga skurar som visslade över huvudet på dom.

Händelse i Marja var talande, alltså i den södra vallmo-producerande knutpunkt USAs styrkor i februari vred ur talibanernas händer för att återställa regeringsmakten från gerillamotståndet, vilket fick dom att genomföra räder över ett bombat jordbrukslandskap med fält och bevattningskanaler.

 anm- För svensk del finns det mycket att skämmas för i dessa sammanhang med tillverkning uppe i Norrland av just dessa flygplan i Vidsel och testbanor i dess omgivning även för övriga världen. 

övers Ingrid Ternert

5 februari, 2011

Nya honungsbin i Mellanöstern – efter Egypten

Filed under: Egypten,Irak,Iran,Israel,Kina,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 09:13

New bie butterflies – av Chan Akya Asia Times 5 feb 2011

d(ft(x),ft(y)) > exp(at)d(x,y)
Vad gör en så förkortad matematisk formel i början av denna artikel, det kanske läsaren undrar. Svaret kommer nedan.

På den fråga som hängt i luften i oräkneliga storstäder och diplomatkvarter sedan mitten av förra veckan: Just hur har några barn, då de på måfå skickat ut textmeddelanden till varandra och postat dom på Twitter, kunnat bidra till att Egypten övergick i anarki?

Ja det finns många variabler i denna historia om inflation, arbetslöshet, brist på medborgerliga rättigheter och annat. Här sätter vi emellertid fokus på hur geriatriska lagstiftare närmat sig teknologin och en förbigången ungdom, samt innebörden i gapet dem emellan.

Som när det gäller den matematiska formeln, är detta inte alltför mycket att oroa sig över- allt vad det i praktiken betyder är att för det mesta påverkar inte saker och ting varandra särskilt mycket, men när de verkligen gör det, blir saker och ting  jäkligt snabbt rätt knepiga. Eller något liknande.

F-16s visavi Twitter
Televisionsbilder på F-16s cirklande runt TahrirTorget i Kairo har också visat upp det intressanta svaret från massorna på displayen däruppe – en ilska snarare än en rädsla. I stor utsträckning har detta tillsammans med det armerade fordonet på vägarna – haft strikta order att inte engagera demonstranterna – blivit till symbol för hela skalan av den egyptiska elit som är “färdig men inte beredd” att konfrontera massdemonstrationerna.

Tänk er bara, F-16 är luftens odiskutabla härskare och har aldrig skjutits ner i luftstrid; i skarp kontrast till  ryska flygplan av samma årgång och pris. Planet var också ett av de viktiga militära delar som USA donerade, eftersom det har hållit Egyptens väpnade styrkor vid makten och erbjudit amerikanarna diplomatiskt stöd. I själva verket  har hela konstruktionen av arabisk makt kommit att röra sig om två idéer:

1. Makt är rätt.

2. Makt är rätt med en gangster-armé till regeringens förfogande.

3. Israel är ond.

Mellan dessa två politiska linjer ansågs den mytiska ”arabiska gatan” antingen falla ner av rädsla eller vara full av rättmätig indignation. Företrädesvis bådadelar, alltmedan härskarna stack iväg med oljetillgångar eller amerikanskt bistånd. I varje fall har idén  fungerat och under lång tid varit allt det man kunnat se på den arabiska televisionens material om antingen a) hur stor deras armé är eller b) hur ond Israel är.

Även i länder som Jordanien och Egypten med vänskapsavtal med Israel, var formeln inte särskilt annorlunda. I hasorna på det första Gulfkriget 1991 såddes emellertid fröet till en gränsöverskridande arabnationalism, till Gamal Abdel Nassers Egypten, vilket därefter helt olägligt slagit tillbaka på Amerika. I denna sociala konstruktion har Internet gjort sitt intåg och senare också satellittelevision, först på engelska och därefter på arabiska.

Även om effekten snarare kom att hjälpa, än att utmana regimerna. Snart bytte tusentals och senare miljontals unga araber synpunkter om sina respektive israeliska jävlar, och sätt att ordna upp situationen. Unga araber kom alltmer att vända sig bort från sina nationella identiteter – förenade genom hatet mot en gemensam fiende, där USA utgjort dess verkliga sponsor.

Det blev början på en gemensam arabisk kultur; och det som imperiemakter utifrån tryckt på dem. Det är otroligt att man kunnat förbise denna förändring av stämningarna i dessa länder, medan man bland arabregimerna hade fokuserat det befintliga hotet från dess förespråkare.

Som då Internet var utom kontroll och al-Qaida aktivt gick ut och rekryterade för ändamålet, alltså framgången för den video som visar hur amerikanska trupper attackerats av bomber i Irak och Afghanistan, något som enbart inspirerat yngre radikaler. På grund av detta kom ett gapande hål att ligga öppet i etablissimangets säkerhetsinriktade infrastruktur.

Om man betänker detta, är en väpnad styrka en matematisk beräkning som inbegriper förmåga att slå tillbaka en attack med överlägsen styrka. För att kunna göra det behöver man förlägga styrkan där den behövs – och däri ligger problemets kärna.

Medan det är relativt trivialt att räkna ut var man ska placera en arméenhet för att konfrontera en fiende (vid gränsen om man är fransman, vilket är en helt annan fråga).

Detsamma gäller inte, då man dirigerar de människor inom landet som är benägna att ta till våld. Säkerheten i arabiska länder inriktar sig därför på att skydda betydelsefulla människor och platser; och lämnar resten av landet öppet. Detta är precis det som gör att terrorister har kunnat sikta in sig på marknadsplatser i Irak och på de moskéer som utnyttjats av shiaminoriteter inom samhällen som Pakistan.

Som ett eko av detta har protesterande civila på måfå  börjat samlas på platser runtom i Tunisien för att därmed hålla inblandningen av polisen nere till ett minimum. Då väl målet att störta den tunisiska presidenten blev uppnått, skulle det sprida sig relativt snabbt runt Egypten. ‘Och alla kom de att falla’ (vilket beskrivs i Asia Times 20 jan 2011).

Skilda länder som Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten, som trott att de behärskade övervakningen av mobilsamtal, kom efter attackerna mot Indien år 2008 underfund med att Blackberrys samtalsservice inte varit tillgänglig för deras säkerhetsstyrkor.

Även då de kämpat sig till att överlista denna teknologi, har de anonyma meddelandena på mediasidor som Twitter hamnat i rampljuset och tillåter synbart likasinnade att samlas på cybernätet runt ett ämne för att sedan i realtid genomföra det hela, innan någon annan så mycket som hunnit räkna ut vad man diskuterar.

I själva verket går kommandostrukturen i stöpet, då folkmassan spontant dyker upp på skilda platser i olika stora städer. En kapten i en lokal enhet kunde egentligen inte veta hur man kör iväg en upprörd folksamling eller svarar upp mot viktiga förfrågningar om förstärkning från en annan del av Kairo.

Och inom någon dag kom anarkin snabbt att växa.

Fjärilseffekten komplett
Demonstranternas kalkyler kunde snabbt ha gått  fel – som de gjorde i Peking den 4 juni 1989 – men det finns viktiga skillnader mellan Kina och Arabstaterna. Det underliggande skeende som protesterna spelat på, var enväldets andra krycka (den första är militären); nämligen den panarabiska nationalismen lätt utnyttjad för att prisa palestiniernas sak. Oturligt nog för härskarna var deras unga armé och resten av den upprörda ungdomen uppfödd av samma arabnationalistiska regim.

Man skulle lätt kunna få en upprörd ungdom att hata en utländsk makt som Israel (eller som i Pakistan-Indien), men det är en annan fråga att få samma kille att för “landets” skull skjuta mot någon från samma by som man vuxit upp i.
(I kontrast till den kinesiska armé som uppfostrats till maximen att “framförallt följa order” vilket i ett traditionellt konfucianskt samhälle bara betyder en enda sak).

Med bluffen avslöjad, blev det tekniska gapet komplett mellan gatan och arabvärldens etablissimang. Härskare förfogade över vapen, som de inte kunde använda mot en befolkning, de inte enbart genom sin kontroll hade förståelse för.

Spelet över – Nästa akt – Vad detta leder till

Utifrån det som nämnts i andra artiklar tror man att dominobrickorna ska falla över hela Mellanöstern. Libyen kan inte ligga långt efter, men det är mer troligt att länder som Algeriet, Syrien och Jordanien kan vänta sig ett större tryck under de månader som kommer.

Irak kommer troligen att slitas sönder, av vad som nu händer i nästa skede av dess sunni-shia konflikt; och ger Iran fördelen vad gäller oljereserver och produktion.

Nya regeringar som övertar makten inom olika länder i MellanÖstern kommer sannolikt att domineras av likar till det Muslimska  Broderskapet, indoktrinerade i tungt wahhabbireligiösa banor om världen. Deras förenande faktor skulle mycket väl kunna vara ett gemensamt hat mot Israel, då regionens strategiska styrkebalans ger en överväldigande fördel för landet (särskilt som USA verkar gå in med mer kraft för att skydda sina oljekällor), är det ännu mer troligt att deras första mål blir Iran snarare än Israel.

Troligtvis utgår det i form av sunniterrorism gentemot majoriteten shia; men man kan inte bortse från att Pakistan i sådant fall kommer att sjunka ner i en samtidig orgie av våld gentemot sin shiaminoritet. Då man räknar med utvecklingen i länder som Tunisien och Egypten, kunde det också kunna få iranierna oroliga för liknande utbrott i sina egna (shia)länder.

Minnen från resningen i landet efter återvalet av president Mahmud Ahmadinejad kunde mycket väl finnas kvar i minnet; i vilket fall kunde de bli oroliga för att instabiliteten i resten av Mellanöstern kunde komma tillbaka och bita dom.

Detta är precis den knut, där man både i USA och Israel hade tjänat på engagemang snarare än konfrontation med Iran.

Huruvida man kan komma så långt tillsammans, det är en annan fråga (Se Asia Times 18 dec 2010).

övers Ingrid Ternert

22 januari, 2011

I Pakistan har obemannade farkoster dödat ett par tusen människor sedan år 2006

Filed under: Afghanistan,drönare,drones,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Pakistan,talibaner,USA — ingrid @ 10:09

Dessa så kallade ‘Drones’

Wiki Leaks skriver den 2 jan att CIA i rapporten ‘Drones Killed Over 2000 since 2006′, varav de flesta civila, att  3 av 4 var pakistanier av dessa som  hade dödats två år efter det att Obama kom till makten.

av Jason Ditz  – En senare rapport från ‘Conflict Monitoring Centre (CMC)’  rapporterade att  2043 pakistanier hade blivit dödade i CIAs anfall med dessa farkoster under de gångna 5 åren varav en stor majoritet civila.

Man noterar i rapporten attacker mot Pakistans federala klanområden, “där folk av tradition brukar bära gevär och ammunition. USAs obemannade luftfarkoster identifierar nu alla beväpnade personer som militanter och följaktligen blir de dödade.”

Den pakistanska regeringen, som endast har en begränsad närvaro i regionen, har sedan gammalt stämplat var och en som blivit dödad av USA som “suspekt.”

Och medan drygt 2043 dödade människor utgör en hel del under de gångna 5 åren, har dessutom över 3 av 4 av dessa dödats inom de sista två åren efter det att president Obama tog över ämbetet.

År 2009 dödades över 700 människor genom CIAs anfall med obemannade farkoster, och enligt rapporten hade 929 fler dödats  år 2010.

 Under tiden med Bush som president förekom anfall med dylika farkoster relativt sällan, men anfallen har dramatiskt och ständigt ökat under Obama som president, mestadels som hämnd för attacker från militanta grupper. Det har lett till att CMC kom att kalla programmet för “en avrättningskampanj som övergått till en hämndkampanj”.

Det enorma antalet dödade civila går i huvudsak tjänstemännen obemärkt förbi, vilka vid sällsynta tillfällen, då de alls håller sig till programmen, hävdar att dessa attacker är “mycket precisa.” Offrens identiteter är naturligtvis knappt kända vid tiden för attackerna, och det verkar finnas litet intresse av att följa upp det hela, förutom vid de tillfällen då frivilliga NGOs pekar ut hur många av offren som enbart utgör klanmedlemmar, vilka som helst.
—
Samtidigt har Wiki Leaks funnit, att även om Sverige officiellt inte ingår i någon del av försvarsalliansen Nato,  ser USA det militära samarbetet dem emellan så intimt, att Sverige inte längre kan betraktas som alliansfri.

Detta enligt en rapport från USAs ambassad. USA bekräftar också en svensk Natokoppling och anser enligt en amerikansk hemlig diplomat-korrespondens att den svenska regeringen har ljugit om hur nära landets militära samarbete egentligen är med Nato.

 

övers Ingrid Ternert

1 januari, 2011

al Qaida finner nya vänner

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Pakistan,religion — ingrid @ 09:48

23 dec av Syed Saleem Shahzad
”I amerikanska spionorganisationers ögon har Osama bin Laden och en krympande kader av al Qaida-aktiva, som gömmer sig i Pakistan, inte längre kapacitet nog att utföra ett terrordåd liknande dessa den 11 september.

USAs vicepresident Joe Biden

Islamabad – Uppgången för den egyptiska Dr Ayman al-Zawahiri inom al Qaida under mitten av 1990talet vände gruppens eldfängda om än oberäkneliga operationer till en bredare politik och ett strategiskt mönster.

Emellertid blev situationen diametralt förändrad efter al Qaidas förödande nederlag i ”kriget mot terrorn”, vilket följde 9/11 i spåren. Förenta Staternas invasion i Afghanistan skulle komma att leda till dess fall.

Talibanerna straffades för att ha härbärgerat Osama bin Laden och al Qaida. al Qaida förlitade sig på lokala partner, alltså på afghanska talibaner, på pakistanska pro-talibanska klaner, på anti-shia förklädda grupper som Laskhar-e-Jhangvi och ideologiska legotrupper i Pakistans islamska Koranskolor- seminarier- och grupper. al Qaidas övergripande strategi blev utspädd i processen. Man upplevde liknande situation i Irak och Somalia.

Två större utvecklingsvägar föryngradde al Qaida. Den första var talibanernas come-back i Afghanistan efter år 2006, den andra var massmigrationen av stridshärdade agenter till Pakistans Norra Waziristans klanområde – medan man tidigare hade stridit i det indisk-administrerade Kashmir.

Veteranledare som Ilyas Kashmiri och Badr Mansoor absorberade al Qaidaideologin, så att denna fusion av ideologi och bångstyrig gerillastrategi hos vältränade kämpar, hjälpte under 2007-2008 till att skapa en ny armé för al Qaida i SydAsien.

Två större fånguppror – under 2006 och 2010 – i Jemen kom också att lösa en ledarskapskris på den arabiska halvön och i Somalia. Och hjälpte al Qaida att överleva sina operationer i Irak och andra delar av Mellanöstern och det Norra Afrika.

Dessa utvecklingar har gett al Qaida en viss position i Sydasien, Irak, Jemen och Somalia, och minskat dess beroende av lokala partner som talibanerna, det irakiska motståndet, Jemens klaner och Somalias motståndsgrupper.

Nu kan al Qaida effektivt manipulera grupperna med sitt budskap. Bakgrundsintervjuer genomförda av Asia Times Online bekräftar att en tidig tanke om al Qaidas roll som en internationell islamsk front för befrielse av ockuperade muslimska områden, där alla muslimska grupper och rörelser är på plats för  det kommande året.

Balochistan: al Qaidas vattenhål i regionen
En misslyckad självmordsattack i december mot högsta ministern i sydvästra Balochistan provinsen, Nawab Aslam Raisani, en mycket respekterad Balochi befälhavare, kom att förstumma alla. Laskhar-e-Jhangvi tog på sig skulden (LJ al-Alami), en fraktion av en anti-shia grupp, vilken gett upp sitt mål om shia-fientliga avrättningar som sin främsta operation till att istället passa in i al Qaidas globala operationer.

Balochistan, vilken sett lite av sekteristiskt våld och attacker mot shia efter år 2003, blev inte tagen seriöst och betraktad som en kuf och bara det med boskapsbesättningen tog några få dussin Balochi nationalister hand om. De hade gått med i LJ och var inte någon del av den vanliga pashtunska talibanska rörelsen.

LJs operationer kom inte ens i rampljuset då den statsfientliga iranska Jundallah återupprättat sitt nätverk i Iran och utförde flera förödande attacker. Ändå var LJ den största styrkan bakom attackerna.

En plötslig uppgång i attackerna mot NATOs Afghanistan-bundna (via Chaman-Kochahar-gränsen)  försörjningsled, som är ett kännemärke för al Qaida med allierade grupper, särskilt i Balochistans etniska regioner, vilket tvingat beslutsfattarna att för första gången tänka till om al Qaidas allvarliga intrång i regionen, vilken varit de infödda pashtunska talibanernas egendom och område.

Balochistanprovinsens gränsar till Afghanistans sydöstra regioner i Kochahar och Helmoch, i hjärtat av talibanernas andliga område, där de verkliga afghanska talibanerna, Kochahari klanen, utan påverkan från al Qaida, driver motståndet.

”Detta är ett tecken på att situationen helt klart har glidit dom ur händerna,” sa en äldre säkerhetsanställd till Asia Times. ”Det fanns förr ett hopp om att Pakistan kunde intervenera och tala med de talibaner som finns i det sydvästra området i Afghanistan utan någon al Qaidapåverkan, men om de öppnar en krigsskådeplats i Balochistan, betyder det att situationen har tagit sig en ny vändning och kriget blossar upp.”

Detta sammanfaller med ett kritiskt stadium i regionen eftersom Balochistan är den största faktorn i en kamp mellan kinesernas och Förenta Staternas intressen i regionen och styr hela vägen från Balochistans Gwadarhamn till CentralAsien via Kochahar och Herat i Afghanistan. Kina has tagit kontroll i Gwadar och siktar in sig på att få hegemoni över stora vatten-och handelsleder.

Det USA-uppbackade energiprojektet, Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien (TAPI ) gasledningen väntas få en avgörande roll i nästa månad. Ledningens huvudled går genom Herat-Kochahar och Balochistan. Projektet uppfattas i stort som garanten för fred i regionen, då det skulle inbegripa pakistanska intressen och blivit stärkt att uppmuntra talibanerna till att underteckna eld-upphör med NATOs styrkor i Herat och Kochahar, så att pipelineprojektet kunnat genomföras.

”En indikation på en stark pro-al Qaida närvaro i regionen uppvisar en fullständig anti-tes av storvulen amerikansk design för ett slut,” sa den pakistanska säkerhetsanställde. ”Ifall LJ är så stärkt, att man där kan genomföra attacker mot Balochistans högsta minister, attackera NATOs försörjningsleder på daglig basis, särskilt i icke-pashtunsk region. Man känner att al Qaida gått in i talibanernas område och chanserna att tala till de inhemska pro-talibanska klanledarna för att nå kontroll över motståndet i regionen, blir nu färre än någonsin.”

LJs etniska icke-pashtunska och balochska rötter utgör det farligaste elementet. Balochistan är redan fast i en antipakistansk Baloch-separatistisk motståndsrörelse. Både LJ och Balochmotståndsmän är emot den pakistanska staten och dessa båda skulle möjligen kunna samarbeta för att bekämpa säkerhetsstyrkorna.

Man kan klart se att utvecklingen har starka rötter i Balochistan genom det stora antalet attacker mot NATOs förråd och inflytandet över de inhemska pro-talibanska pashtunska klanerna. Ifall motståndet minska, som det gör i de sydöstra afghanprovinserna och i de nordvästra pakistanska klanregionerna; då skulle al Qaida ha tagit över motståndet även i det sydvästra Afghanistan—

Europa och Indien
Att sikta in sig mot utländska oroshärdar i Indien och hämndlystna individer och institutioner inblandade i bråket om skämtteckningarna med profeten Mohammed, bestämde man skulle bli en huvudstrategi för att öppna upp nya krigsscener för al Qaida. Kruxet med detta handlar inte om enstaka operationer som bombexplosioner, utan en allmän terrorkampanj som kunde komma att polarisera samhällen och framkalla en väldig massa obehag och osäkerhet i europeiska huvudstäder.

Detta är vad agenter som Ilyas Kashmiri under sent 1990tal och tidigt 2000tal gjorde i indisk-administrerade Kashmir och större indiska städer.

Motståndet i det indisk-administererade Kashmir utgjorde resultatet av ideologisk inspiration, då detta startat under sent 1980tal, men under sent 1990tal bestod det av en minutiös knutpunkt av lokala mafioso och den undre världen, vilka säkrade ett oavbrutet logistiskt stöd, där de mänskliga resurserna utgjordes av jihad-kadern.

Man lyckades ta upp kampen i Indiens större städer, sådana som Mumbai, Delhi och Kolkata. När väl agenter som de i Mansoor och Kashmir förenade sina styrkor med al Qaidas, kom dessa att spridas till al Qaidas operationer i Europa och Indien.

”Strategierna tar säker form under 2011,” sa en högre pakistansk säkerhetsanställd, som hade förhört flera jihadister, inklusive dom som varit inblandade i attacker vid Ahmed-sektens heliga platser i Lahore. Han sa att där fanns klara spår av al Qaidabesläktade grupper, vilka byggt upp celler i Indien och Europa, och man arrangerade ett nätverk för att säkra en oavbruten vapenförsörjning, pengar och annan logistisk support.

Liknande planer har pro-al Qaida somaliska grupper förberett genom att smuggla al Qaida-medlemmar till USA och Europa för terrorattacker. Svarta som konverterar med sina tidigare kristna namn på passen ingår i strategins huvudsakliga komponenter. Det kommer vid en tid av debatt inom al Qaida, om att man borde bli en populär rörelse. (Se Bredsida avfyrad mot al Qaida ledare i Asia Times Online, 10 dec 2010).

Frågan är om denna kunnat koppla samman vanliga internationella jihadistgrupper med politiska islamska partier. Det bekräftas av källor inom militanta cirklar, att al Qaidaledare gått med på denna princip och samlar in förslag till dylikt drag.

Genom att öppna upp krigsskådespel och förbinda dessa med de muslimska massorna, kunde al Qaida ha vunnit en hel del mark, manövrerat sig fram över globen och kommit i bättre läge för att engagera styrkor Västifrån.

övers Ingrid Ternert

25 december, 2010

Vadslagning och bluff i det nya Stora Spelet om Centralasiens olja

Filed under: Afghanistan,Afrika,dollar,ekonomi,Irak,Irak,Iran,Kina,krig,Miljö,olja,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,USA — ingrid @ 09:37

 

 av Pepe Escobar  Asia Times 14 okt 2010

Framtida historiker hade mycket väl kunnat hålla med om att det 21a århundradets SidenVäg för första gången öppnades för affärer den 14 december 2009. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt sattes i drift, och förband den fabulöst energi-rika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) till Xinjiang provinsen i Kinas Fjärran Väst.

Hyperbolen avhöll inte mannen bakom det spektakulära namnet Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara kommersiell eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina, genom sin kloka och förutseende politik, har blivit en av nyckelgaranterna för vår globala säkerhet.”

Botten ligger år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att kryssa sig fram till dimmiga ekonomiska höjder och göra sig bekanta med naturgas från den 1833-kilometer långa CentralAsiatiska pipeline, som då projekterats att operera i full drift och med full kapacitet.

Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan ha fått smak på Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver: konservativt beräknade till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat– vilket skulle vara mer än i Iran. När George W Bush administrations fåtölj-generaler startade sitt ”krig mot terrorn”, var detta inte exakt det dom hade i sinnet.

Kinas ekonomi är törstig, och så dricker den djupt och planerar ännu djupare. Det hela kräver Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan. Istället för att lägga mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller sätta upp militärbaser över hela det större Mellanöstern och CentralAsien, utnyttjade Kina sina statliga oljebolag till att få något av den energi man behövde genom att helt enkelt lägga anbud på den i en perfekt laglig irakisk oljeauktion.

Under tiden i det Nya Stora spelet i Eurasien, hade Kina den goda smaken att inte skicka soldater överallt eller gå ner sig i en oändlig gyttja i Afghanistan. istället gjorde kineserna helt enkelt en direkt  kommersiell uppgörelse med Turkmenistan och tjänade på landets meningsmotsättningar med Moskva och så byggde man själv en pipeline som levererar den naturgas man behöver.

Inget att undra på då att Barack Obama administrationens Eurasiska energihövding, Richard Morningstar, blev tvingad att medge vid en hearing hos Kongressen, att USA helt enkelt inte kan tävla med Kina när det kommer till CentralAsiens energirikedom. Om bara han hade levererat samma budskap till Pentagon.

Den iranska ekvationen 
I Peking tar man frågan om att dela upp oljetillgångarna mycket, mycket allvarligt. Då oljepriset nådde upp till US$150 dollar fatet under 2008 -innan USA-utlöste en global finansiell härdsmälta - hade kinesiska statsmedia tagit sig till att kalla utländska Big Oil ”internationella petroleumkrokodiler”, med denna implikation att Västs gömda agenda kom att slutgiltigt stoppa Kinas obevekliga utveckling död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av vad som är kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina kunde lätt  ha grabbat till sig allt. Få tycks veta att Kina själv i realiteten är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis steget under Iran och lite mer än Mexico. Under 1980 konsumerade Kina bara 3% av världens olja . Nu tar man ungefär 10%, och blir med det planetens näst största konsument.

Man har redan gått förbi Japan i den kategorin, även om man fortfarande är långt bakom USA, som äter upp 27% av den globala oljan varje år. Enligt Internationella Energorganisationen, står Kina för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till 2030. Och man antar att Kina kommer att växa ”endast” 6% per år, vilket är baserat på nuvarande ökning, och det verkar otroligt.

SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda swing producenten – som kan justera mängden uppumpad olja upp eller ner som man vill - med möjlighet att märkbart öka den uppumpade oljan. Detta är ingen tillfällighet, då man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd), har man blivit en av Pekings största oljeleverantörer.

De tre största, enligt Kinas Handelsministerium, är SaudiArabien, Iran och Angola. Under 2013-2014, om allt går som det ska, tänker kineserna lägga Irak till den listan på ett stort sätt, men först behöver detta drabbade lands oljeproduktion börja tappas upp. Under tiden är det den iranska andelen av Eurasiens energiekvation som är verkligt nerv-knäckande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har investerat några stapplande $120 miljarder i Irans energisektor över de gångna fem åren. Iran är redan nummer två som Kinas oljeleverantör, med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energijätten Sinopec har satsat $6.5 miljarder till att bygga oljeraffinaderier där ute.

Genom hårda FörentaNations-införda amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, har emellertid landet brist på hög-teknologisk know-how till att erbjuda sig själv, och landets industriella struktur ligger i spillror. Chefen för dess nationella iranska oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt erkänt att  maskineriet och de delar som använts i den iranska oljeproduktionen fortfarande måste importeras från Kina.

Sanktioner kan vara dödande, hindra  investeringar, öka handelskostnaden med över 20%, och allvarligt försvåra Teherans möjlighet att låna på världsmarknaderna. Icke desto mindre har handeln mellan Kina och Iran vuxit med 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst har slängt åt Iran sanktioner, embargon och blockader, har Iran sakta utvecklats till en viktig korridor för Kina - såväl som Ryssland och energi-fattiga Indien. Till skillnad från Väst investerar de alla som vansinniga där, för där är det lätt att få konsessioner från regeringen;

Det är lätt och relativt billigt att bygga en infrastruktur; och att vara en inisider då det kommer till iranska energireserver är en nödvändighet för varje land som önskar bli en viktig spelare i Pipelineistan, vilken tävlar med ett schackbord av möjliga svåra energiledningar, över vilka mycket av det Stora Spelet i Eurasien äger rum. Utan tvekan erbjuder sig alla tre länders ledare, vilka gudar de än föredrar att dyrka, så att Washington kan fortsätta göra det så lätt (och lukrativt) för sig som möjligt.

Det är nog få i USA som känner till att förra året SaudiArabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, kurtiserat Washington, och lider brist på paranoia om det iranska kärnenergiprogrammet – då man erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja som landet för närvarande importerar från Iran, fast till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en nyckel, är en långvarig strategisk allierad, avslutade uppgörelsen.

Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har landet gjort lite för att diversifiera sin ekonomi förutom olja- och naturgasexport under de gångna trettio årens: inflation på mer än 20%; arbetslöshet på mer än 20%; och unga välutbildade människor som flyr utomlands, med en större flykt av intellektuella från det utsatta landet. Och tro nu inte detta räckervad gäller landets litania med problem.

Man hade velat bli medlem i Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den är en flerbottnad ekonomisk/ militär samarbetsunion, som är ett slags asiatiskt svar på NATO- North Atlantic Treaty Organisation- men har bara officiella SCO observatör, därför att gruppen inte erkänner något land som står under FNs sanktioner.

Teheran skulle med andra ord, som så många andra stora makter velat ha skydd mot en attack från USA eller Israel. Man är med andra ord på randen till att bli en långt mer inflytelserik spelare i det Centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vilket skulle göra det extremt osannolikt, om någon av dessa länder verkligen hade riskerat krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel, skulle titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA visavi Kina i strategisk tävling i Pipelineistan, kunna vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.” Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda  inloppet till Persiska Viken och genom detta flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar sig på USAs konstanta närvaro, med amerikanska hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder, är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste del är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av en made-in-US modell.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta. Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi kunde summeras som sådan: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang.

Kazakstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt från kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida pipelines som hade kunnat länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess västra del. Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan äventyr redan är i hamn: 2005 års Kina-Kazakstan oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.

Det ska bli mycket mer, och kinesiska ledare väntar sig att energi-rika Ryssland kommer att spela en signifikant roll i Kinas kurragömma planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt skede i en regional energiintegration, då man stärker ett ryskt/kinesiskt partnerskap inne i SCO såväl som vid FNs SäkerhetsRåd.

Då det kommer till olja, är namnet på spelet den väldiga ÖstSibirien-PacifikOceanen (ESPO) oljeledning. I förra augusti började man bygga en 4000-kilometer-lång rysk sektion från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande inne på ryskt territorium. Ryska premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ‘ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.’ Och sent i september invigde ryssar och kineser en 999-kilometer lång pipeline från Skovorodino i Rysslands Amur-region till den petrokemiska hubben Daqing i nordöstra Kina.

Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kan inte mindre än 50 miljoner ton nå Kina och likväl den ostasiatiska havsregionen. Det finns emellertid dolda spänningar mellan ryssar och kineser, då det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas uppflammande stridigheter i CentralAsien, det fd SovjetUnionens förra ”nära utland.” Då allt kommer till kritan – det som kineserna gjorde i Afrika i sin jakt efter energi – så bygger kineserna i CentralAsien järnväg och introducerar hög-teknologiska tåg, bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gas-koncessioner.

Tots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att spekulera i vem som mest troligt kommer att gå ut som segrare i det nya Stora Spelet i CentralAsien, men ett är säkert. CentralAsiatiska ”stans” blir allt mäktigare pokerspelare i sin egen rätt, eftersom Ryssland där försöker att inte förlora sin hegemoni, då Washington placerar alla sina marker på oljeledningar tänkta att passera Ryssland (inklusive Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) ledningen som pumpar olja från Azerbajan till Turkiet via Georgien) och Kina bidrar med mycket tid till sin centralasiatiska framtid. Vem som än förlorar, är detta ett spel, som dessa ‘stans’ inte kan annat än vinna på.

Allra nyss valde Gurbanguly, den turkmenske ledaren, Kina som det land man kunde gå till för en extra $4.18 miljarder lån för utveckling av Södra Yolotan, hans lands största gasfält. (kineserna hade redan slängt ut $3 miljarder för att hjälpa till att utveckla det) Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubik meter naturgas, har fältet potential nog att översvämma det energi-svältande Europeiska Unionen med gas i mer än 20 år.

Säga adjö till allt det?

Under 2009 uppskattades Turkmenistans bevisade gasreserver på drygt 8.1 triljoner kubikmeter, det fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Ur Ashgabats synvinkel, landets huvudstad, är det inte överraskande att där oupphörligt synes regna gas. Icke desto mindre tvivlar experter på att landet, den idiosynkratiska CentralAsiatiska Republiken, i realiteten har tillräckligt med blått guld till att förse Ryssland(som absorberat 70% av Turkmenistans förråd före ledningen till Kina blev öppnad), Kina, VästEuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gasledning, en 7000 kilometer lång och är utformad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 miljarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett välkomnande med en röd-matta från Gurbanguly och den ryska energigianten Gazprom, tack vare en förbättrad prispolitik, och han behandlas som en gynnad kund.

Emellertid är för närvarande kineserna på toppen av stacken, och vad som än händer, skulle det mestadels bli litet tal om att CentralAsien skulle kunna bli Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan är det faktum, att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, betyder en synbar död för olika planer om oljeledningar till och under Kaspiska Havet, vilket Washington länge hade föredragit, liksom EU.

IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” hade sålt varje fat olja de pumpar upp till Kina, skulle man bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. När det väl kommer till kritan är egentligen bara Mellanöstern den som kan släcka Kinas törst efter olja.

Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med det som vissa av Kinas alternativa leverantörer nu producerar: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, likaså 1.4 miljoner; och Sudan 400 000.

Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns Irak, för närvarande 2.5 miljoner fat och ser ut att nå åtminstone 4 miljoner fat till år 2015. Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt kommit att räkna med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins.

Man ville och har också fått, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar” från Islamabad. Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet. I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt kunde låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag eventuellt också förhindra USAs flottas expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan oerhört läckrare framtida roll. Den kunde bli centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien-ledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indiska ledningen, också känd som ”fredsledningen” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.

Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, skulle hamnen Gwadar ha blivit en viktig knutpunkt. Om Indien, som behandlat Iran som en pest, genom pressen från Washington tvingas dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.
Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – en annan landkorridor som kan visa sig immun mot USAs ingripanden. Den ger en ytterligare fördel genom att radikalt kunna minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien skulle det utan tvekan bli ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och förmedla en djup misstanke om att kineserna kunde ha manövrerat ut dom i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled, från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara ha blivit en ”kinesisk” hamn.

Då det gäller Washington, tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, då kunde den hindra Indien från att bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunnat bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar det ett större bakslag för Washington i det Stora Spelet om Eurasien, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.

För tillfället har Pekings strategiska prioritet varit att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, CentralAsien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’-kriget’, då skulle USAs hand – kunna passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart bli kallad för vad den är: en bluff.

övers Ingrid Ternert

23 december, 2010

Återigen främmande terroristdåd i Iran

Filed under: Afghanistan,Iran,Pakistan,terrorism — ingrid @ 01:56

PressTV Iran 22 dec

Terrorister som planerat bombdåd i staden Mahabad i nordvästra Iran har åter blivit arresterade av iranska säkerhetsstyrkor.

”Alla arresterade individer är medlemmar av en familj… tre av dem blev arresterades i Mahabad,” berättade stadens åklagare Samad Hazrati till iranska nyhetsbyrån Irna.

”Fyra Kalashnikov har blivit konfiskerade från en individ som försökte fly från Mahabad…han var allvarligt sårad och arresterades under en sammandrabbning och eldgivning mot säkerhetsstyrkorna.”

I september hade en bombexplosion i Mahabad lämnat 12 döda och åtminstone 80 andra sårade.

Terroristattacken ägde rum där människor tittade på en militärparad. Bomben placerades inuti ett pinjeträd vid sidan av paradens väg.

Iranska polisen identifierade och arresterade gruppen bakom terroristattacken. En del av förövare dödades av Irans Islamska RevolutionsGarde.

Den 15 december hade en annan terroristattack ägt rum vid Imam Hussein moskén i Chabahar i Irans sydöstra provins Sistan-Baluchistan, där människor helgade den från omkring tusentalet tredje shia-imamen Husseins martyrskap.

Åtminstone 38 sörjande dödades och fler än 89 andra inklusive kvinnor och barn sårades.

Iran säger att förövarna bakom terroristattacken i Chabahar blivit tränade och utrustade av utländska element bortom landets östra gränser i Pakistan.

komm I.T
Det är väl känt från iranskt håll att det var amerikanska CIA som betalade och tränade de terrorister som bl.a fanns i pakistanska (sunni)Baluchistan på gränsen till (shia)Iran, för att utföra terroristattacker över den iranska gränsen.

21 december, 2010

För Obama En Ny Väg Framåt i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,ekonomi,Fred,Pakistan,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 18:52

2 dec
Presidenttalet Obama hållit  till amerikanska folket och nationen om sin strategi för Afghanistan. 
 Det finns indikationer från pressen på att general McChrystal skulle tro, att omkring 80 000 fler trupper – vilket idag inte är möjligt - skulle ge en trolig chans att bedriva en mot talibanerna framgångsrik kontraterrorism.

Eller vår ambassadör Karl Eikenberry, fd general på plats med viktig erfarenhet, anser att vi inte för tillfället borde skicka dit en enda soldat till … Alla skriver de under på följande punkter

1. Vi har ingen partner i Afghanistan. Den kontroll Afghanistans regerings president Hamid Karzai har över landet, sträcker sig knappast utanför den stridsberedda staden Kabul. Själv har han just återvänt i tjänst efter ett presidentval, där valfusk i en nära otrolig skala varit ordningen för dagen. Hans administration har förlorat all sin trovärdighet hos det afghanska folket.
 
2. Afghanistan flyter fram på en kultur av korruption. Det inbegriper president-administrationen likväl som de krigsherrar som har kontroll över olika områden. Också den talibankontrollerade afghanska motståndsrörelsen är till viss del beroende av sin  finansiering genom opium. Det här är inte enbart en narkotikastat, utan den på planeten ledande narkotikastaten.

3. De afghanska säkerhetsstyrkorna, armén, är ständigt underbemannade och starkt ineffektiva; polisstyrkorna är genomkorrumperade och föraktade av den största delen av det afghanska folket.

 4. Det talibanska motståndet sprider sig och erhåller stöd, vilket till stor del beror på att Karzairegimen blivit rakt igenom diskrediterad. Den afghanska polisen och domstolarna befinner sig i ett sådant läge, att USAs och NATOs styrkor alltmer liknar ockupationsarméer, och flera av dessa verkar enbart stärka det intrycket.

 5. Al-Qaida är inte längre någon betydande faktor i Afghanistan. Den för mig bästa tillgängliga underrättelsen indikerar— och återigen trots olika uppfattningar i övrigt, håller alla mina rådgivare med om detta – att man i mars kunde spåra, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan och särskilt nyligen har vi lyckats bra. I stort återstår naturligtvis Osama bin Laden. Och hans terrorist- organisation utgör fortfarande en fara för oss, men inte en $100 miljarder -fara.
 

6. Vårt krig i Afghanistan har blivit den militära motsvarigheten till en massiv räddningsplan för ett företag dömt att misslyckas. Bara att skicka 40 000 trupper till Afghanistan beräknar min rådgivare skulle kosta  40-54 miljarder dollar; 80000 trupper går på mer än 80 miljarder dollar.

Och att skicka fler rådgivare i försöken att dubblera storleken på de afghanska säkerhetsstyrkorna, vilket många föreslår, skulle bara det ha kostat $10 miljarder mer i årliga krigskostnader — $65 miljarder — och inneburit att amerikanska folket finge lägga ut $100 miljarder per år eller mer på kriget, förmodligen i år och även under åren framöver. Detta är kort sagt inte pengar vi har råd att lägga ut på ett förlorat krig tusentals kilometer härifrån.
 

7. Vår frivilliga militär har nu i åratal fått bära bördan av två krig, i Irak och Afghanistan. Även om vi kunnat skicka 40 000 – 80 000 fler trupper till Afghanistan, skulle det utan tvekan vara militärer med sitt andra, tredje, fjärde uppdrag eller mer, där till och med världens bästa skulle ha blivit slutkörda under denna sortens stress och press.
 
Dessa sju punkter har tyngt mitt sinne under de senaste veckorna, då vi bestämt vilken riktning vi borde ta. Ikväll som svar på de realiteter i Afghanistan vi beskrivit för er, har jag satt alla de ämnen åt sidan som i vanliga fall upptar Washington, särskilt om den amerikanska presidenten kan ändra riktning då det gäller kriget och förbli valbar i framtiden. Detta återstår för det amerikanska folket och det ensamt att bestämma.
 
Utifrån detta, och låt mig säga det så rakt på sak jag bara kan, beslutade jag att inte skicka fler trupper till Afghanistan. Därutöver tror jag det  för det amerikanska folket är i nationens intresse att vi drar ner på detta krig såväl som det i Irak.

Över tid kommer i sedvanlig ordning våra styrkor och resurser att tas hem, medan vi gör klart att erbjuda en tillräcklig säkerhet för de män och kvinnor som ingår i våra väpnade styrkor. Det är idag med denna viktiga punkt som vår administration  står eller faller, att vi hellre vill avsluta än utvidga de båda krigen.
 
Det här tar naturligtvis tid. Men ambassadör Eikenberry har redan instruerats, liksom särskilde representanten Holbrooke, att före årets slut börja diskutera, om än indirekt, med talibanerna om att införa ett vapenstillestånd, även med viktiga regionala parter, för att hjälpa till att utarbeta en lösning på konflikten.

Jag kommer dessutom snart att offentliggöra en tidsplan för de första truppernas tillbakadragande från Afghanistan.

 För det kontramotståndskrig som vi inte tänker driva idag, finns redan idag en väg utstakad. Och vi vet vart den leder utifrån vår nära historia och det är med det ingen väg– utom till det okända. Men det finns hopp. Låt mig förklara.
 
Nyligen var det legio med jämförelser mellan Vietnamkriget och vår nuvarande konflikt i Afghanistan. Låt mig  åskådliggöra en större skillnad mellan dessa båda. Då presidenterna John F Kennedy och Lyndon Johnson skulle ta itu med sina kriser, inbegripet att skicka fler trupper till Vietnam, hade de själva och deras rådgivare inte mycket i amerikansk historia att luta sig emot. Man stod på sätt och vis inför ett okänt mörker, då man gjorde sina val. Det gäller inte oss.
 
Till exempel har ett antal av oss i Vita Huset läst en bok om hur USA själv kom att bli alltmer katastrofalt involverad i kriget i Vietnam. Här har vi historien som guide. Vi vet vad som hände i kontramotståndskampen. Vi har sedan dess haft vägen bakom oss som ett landmärke av erfarenheter från Vietnam.

Och som om det inte vore nog, har vi naturligtvis redan klarlagt vägen till nederlag genom ryssarnas fiasko i Afghanistan under 1980talet, då de haft precis lika många trupper i fält, som vi skulle ha haft, om vi hade valt att skicka dessa 40 000 extra amerikaner.

Detta är vad som är känt.
 
Å andra sidan är allt vad vi kan se mörker, då vi kikar ner längs vägen till nertrappning. Inget liknande har tidigare prövats i Washington. Men jag tror starkt på att också detta ligger djupt i amerikanernas läggning. Amerikanska immigranter såväl som slavar reste hit till landet som till det okändas mörker. Amerikanarna har länge på alla sätt hyllat det okända.

 För att ytterligare formulera detta; om vi skickar trupperna och tränarna till Afghanistan, om vi ökat flyganfallen och försöker stärka den afghanska armén, då vet vi i stort sett hur det kommer att gå – inte bra. Kriget hade kunnat sprida sig.

Motståndarna hade trots många förluster vuxit i styrka. Hatet skulle öka mot amerikanarna. Pakistan skulle ännu mer komma att destabiliseras.
 
Om vi emellertid inte tar sådana steg och fortsätter på den andra vägen, kommer vi inte att veta vad som ska ske i Afghanistan, eller hur väl det kommer att bli. Vi vet inte vad som ska ske i Pakistan, eller hur väl. Detta är knappast en överraskning, eftersom vi nu inte vet vad det betyder att avsluta ett dylikt krig.
 
Men vi får inte låta oss skrämmas. Amerika kommer inte — och som er president är jag övertygad om det — även om vi under många år lägger ut hundratals miljarder dollar, att bli en säkrare nation, att i grunden bli bankrutt och trötta ut sin militär, på vad som alltmer liknar ett krig omöjligt att vinna. Detta är inte vägen till säkerhet utan till en extrem nationell fattigdom — och själv vill jag inte regera över ett Amerika som går i en sådan riktning.
 
Låt mig återigen säga att denna väg in i det okända inte kunnat vara mer amerikansk. Vi har alltid varit villiga att slå ett slag för oss själva, där andra inte skulle ha gjort det. Det ligger också i Amerikas bästa tradition.
 
Det är naturligtvis en livsfarlig sak att förutspå framtiden, men i den afghanska/pakistanska regionen har krig synbarligen enbart lett till mera krig. Början till en fredsförhandling skulle kunna få en liknande kraftfull effekt, men i motsatt riktning. Den skulle ha kunnat få bort vinden ur seglen på motståndsmännen på båda sidor afghansk/pakistanska gränsen. Den skulle verkligen ha kunnat uppmuntra båda länders styrkor, med vilka vi kunde få det lättare att nå målet.
 
Naturligtvis gör vi vårt bästa för att bana väg med varje hjälp eller råd vi kan erbjuda mot ett framtida fredligt Afghanistan och ett framtida fredligt Pakistan. Under tiden tänker jag be Kongressen om att ta ut några av de besparingar som vi gjort från  våra båda krig, som nu minskar och placera dom i ett verkligt jobbprogram för det amerikanska folket.

Jag tror vägen till säkerhet i världen är att säkra våra egna gränser, mot dessa som vill skada oss, och sätta Amerika  tillbaka i arbete. Med allt det i åtanke kommer jag under nästa månad att i Vita Huset kalla till ett möte om jobben, vilket jag ska leda.
Och som start tänker jag föreslå, och då bara som start, att vi går igenom två program, inte enbart populära rakt över de politiska linjerna. Inte enbart under den stora depressionens desperata år, utan också tvärs över det politiska spektrat, där man med gillande länge kommit att minnas detta, av dom som tagit del av det –de civila ‘Conservation Corps’ och ‘Works Progress Administration’ – Dessa basprogram som satte miljoner amerikaner åter i arbete i allmänna projekt, vilka både varit viktiga för nationen och som undsättning för familjers liv och själ.
 
Vi har nu inte råd att misslyckas i Afghanistan med en officiell arbetslöshetssiffra på 10.2% här hemma. Vi kan inte leva med två Amerika, en för Wall Street och en för alla andra. Det är inte vägen till en amerikansk säkerhet. Som president tar jag mig rätten att slå till mot al-Qaida eller andra terrorister som vill oss illa, varhelst de befinner sig, inklusive i Afghanistan. Jag kan aldrig förneka farorna i det jag nu föreslår, men när någonsin var amerikaner rädda för vare sig faror eller utmaningar?

Jag tror inte vi kommer bli det nu.
 
Det är tid för förändring. Jag vet att inte alla amerikaner håller med, utan vissa upprörs över den hållning jag nu bestämt mig för att inta. Jag väntar mig vrede och debatt. Jag kommer att ta det fulla ansvaret för det politiska uttåget. Tro mig, det ligger på mitt ansvar, men jag är övertygad om att för vårt land är detta vägen framåt, i krig som i fred, hemma såväl som utomlands.
 
övers Ingrid Ternert

2 december, 2010

Wikileaks Tio i Topp avslöjanden hittills om Mellanöstern

Filed under: Afghanistan,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,Pakistan,Storbritannien,Syrien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 01:55

1 dec 2010 av Juan Cole1. Utredningen om den brittiska regeringens inblandning i Irakkriget var djupt komprometterande, då under denna tid regeringen hade uppmanat till skydd för Bushadministrationen.

2. Afghanistans president Hamid Karzai hade rutinmässigt skyddat droghandlare och korrupta tjänstemän.

3. Karzais bror Ahmad Wali kallas korrupt droghandlare. Han är chef över Kandahars provinsråd och anses vara mäktigare än provinsguvernören. En av USAs tjänsteman skrev -“Alltmedan vi tvingas ha att göra med Ahmad Wali Karzai som chef för Provinsrådet, uppfattas han vida omkring som en korrupt narkotikahandlare. Slut.”

4. Boston Globes rapportering om senator John Kerrys uppmaning att GolanHöjdernas skulle återlämnas till Syrien i utbyte mot fred: “Under mötet den sista februari med emiren i Qatar, Sheikh Hamad bin Khalifa Al Thani, sa Kerry att Syrien samtidigt borde bli involverad i den israelisk-palestinska fredsprocessen. 

Han menade, att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ”behöver kompromissa och arbeta för att återlämna Golanhöjderna som ett recept för fred” enligt ett sammandrag av Kerrys kommentarer.

5. En israelisk general tillstår att Israels smala fokus på dess kvalitativa militära spjutspets ofta står emot USAs globala intressen.

6. Iyad Allawi, den förre USA-stödda irakiska interim-premiärministern 2004- tidigt 2005 , sägs ha uppmanat USA att attackera Iran. Han förnekar rapporten.

7. Egyptens president Hosni Mubarak har bett USA lägga demokratin i Irak på hyllan och istället installera en diktator, “Irakerna är alldeles för tuffa”. Han varnade också USA för att militärt stanna kvar i Irak, då iranierna annars skulle ta över landet. Mubarak opponerade sig livligt mot USAs väg till kriget mot Irak åren 2002-2003.

8. Israelerna ville att den pakistanska militäre diktatorn Pervez Musharraf skulle ha varit kvar vid makten.

9. Pakistans nuvarande stabschef, general Ashfaq Kayani, påstås våren 2009 ha övervägt en kupp. Det var under den tid då Nawaz Sharif ledde den populära rörelse som gick ut på gatorna och krävde, att Högsta Domstolens avsatte chef skulle  återinsättas. Tekniskt sett skulle general Kayani ha gått emot president Asaf Ali Zardari, såvida dennes svaghet skulle låtit Nawaz återvända till makten.

10. Förutom denna händelse ska Kayani ha uppmanats av den pakistanska diktatorn general Musharraf att inte försöka sig på att regera öppet utan befinna sig bakom scenen och  istället utnyttja andra institutioner till skydd för de militära intressena.

Han lyckades omintetgöra en amerikansk plan att sätta in civila politiker till kontroll över militären (Tydligen hade Frankrike tidigare gett Kayani en uppmaning, eller hade han våren 2009 lekt med tanken på en kupp).

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress