Fredskoalitionen Göteborg

9 augusti, 2010

Iran, Israel, Afghanistan, Kina och Vietnam. Vad är det som gör oss lyckliga?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Iran, Israel, Kina, Palestina, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 00:46

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert

23 juli, 2010

Strålkastarljuset faller ner på Hizbollah

Sparat under: Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Saudiarabien, USA, ekonomi, krig — ingrid @ 03:15

 The spotlight falls on Hezbollah av Jim Lobe 22 juli 2010 

 
Medan spekulationen om en möjlig israelisk attack mot Irans kärnenergi-anläggningar intensifierats, uppmanar nu åtminstone en inflytelserik analytiker Washington att fokusera mer på sannolikheten för att ett nytt krig ska bryta ut mellan Israel och Libanons Hizbollah-milis och hur man skall kunna hindra och begränsa det.

I hans åttasidiga ”Contingency Planning Memorandum” som nyligen blev  offentliggjord argumenterade den avgående USAambassadören Daniel Kurtze inom Rådet för Utrikesrelationer (CFR), att mer troligt än Hizbollah var det Israel som kunde skapa fientligheter,” också det att använda en konflikt med Hizbollah som katalysator och täckmantel för en attack mot Irans kärnenergianläggning”.

Han varnade också för det som under kriget 2006 kom att starta något våldsamt, där Hizbollahs attack mot en israelisk gränspatrull , ”även ett småskaligt militärt engagemang med begränsad målsättning, kunde komma att eskalera till en större konflikt”, där yttre makter involveras  -  framför allt Syrien – med ”särskilda följder för USAs politik och intressen i regionen.”

”Ifall nästa Israel-Hizbollah konfrontation skulle komma att resultera i en skarp nedgång i Hizbollahs militära förmåga och inte följas av stora civila dödsoffer eller förstörelse av Libanons civila infrastruktur, då skulle resultatet ha gynnat USAs intressen,” skrev han. ”Emellertid har ett dylikt resultat ingen särskilt stor chans.”

”Snarare skulle ett krig mellan Israel och Hizbollah inte ge något positivt resultat för Förenta Staterna, eftersom man fokuserat tre huvudprioriteringar för Mellanöstern: försök att sakta ner eller stoppa Irans kärnenergiprogram, dra bort stridande styrkor från Irak och att se till så att fredssamtalen för Mellanöstern kommer att lyckas,” enligt rapporten ”Ett tredje krig i Libanon”.

I ett emailutbyte med IPS betonade författaren Kurtzer, som tjänat som ambassadör i både Israel och Egypten och specialiserat sig på Mellanöstern, särskild inom en utrikestjänst som spänt över tre decennier, att han inte trott att kriget varit överhängande, trots den förra månadens eskalerade retorik på båda sidor gränsen.

”Min beräkning av den tid det skulle ta, innan det hade blivit ett utbrott var 12-18 månader,” skrev han.”Jag tror inte att det finns några omedelbara risker, men situationen kan förändras och snabbt försämras utan någon särskild förvarning.”

Under de gångna veckorna har spekulationen vuxit om en israelisk attack mot Irans kärnenergiprogram, då både den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och hans ny-konservativa allierade menat att de nyligen införda amerikanska och internationella ekonomiska sanktionerna troligen inte får Teheran att vända sitt kärnenergiprogram innan man har skaffat nog med höganrikat uran för att tillverka en bomb.

(anm IT Själv säger Iran att man är i skriande behov av kärnkraftsel till sin snabbt växande unga befolkning).

Enbart under de senaste veckorna, sedan Israels Netanyahu hade återvänt hem från ett möte i Washington med  president Barack Obama, har nykonservativa som står Netanyahus Likudparti nära, alltsedan tidigt 1980tal ökat uppmaningarna till Washington att erbjuda Israel stöd ifall man bestämmer sig för en möjlig attack, eller ännu hellre, själv utför den.

Omslaget till den veckans Weekly Standard, den starkt nykonservativ publikation som William Kristol ger ut, hade verkligen också rubriken ”Bör Israel bomba Iran?” Den historia som kom från Reuel Marc Gerecht, vilken tidigare arbetat på ‘American Enterprise Institute’ (AEI) och nyss anställda från en annan av israeliska högerns Likud-grupper, Foundation for Defense of Democracies (FDD), med underrubrik ”Bättre säker än sorglig”.

Medan Kurtzers artikel inte visar någon sannolikhet för en sådan attack, argumenterar man om Hizbollas alltmer potenta missilarsenal – där mycket av den sägs vara levererat av Iran såväl som Syrien - och det hot mot säkerheten som det skulle  kunna innebära för Israel, kunde få politikerna i den judiska staten att ”genomföra en förebyggande militär aktion”.

Alltmedan man inte utesluter möjligheten att Hizbollah kunde påbörja en attack, eventuellt för att ena sina supportrar, särskilt som det hela hade godkänts av de shia-skriftlärdet, kunde Muhammad Hussein Fadlallah vara villig att åsidosätta ett internationellt tryck om Irans kärnenergiprogram.

Desto mer troligt är att Israel antingen initierar fientligheter eller ”får Hizbollah med i ett krig som hotar förstöra möjligheten för Israel att upprätthålla säkerheten,” enligt Kurtzer, som varit en betydande rådgivare åt Obama under hans presidentkampanj i frågor om MellanÖstern.

”Kombinationen Hizbollahs storlek och kvaliteten på dess missiler; möjligheten att skaffa sig pricksäkra långdistansmissiler och uppgradering av Hizbollahs kapacitet vad gäller markbundna luftvärnsmissiler kan komma att förändra jämvikten på marken, så att enligt rapporten Israel kan betrakta det hela som ett hot”.

Rådgivaren  fortsätter med att Israel skulle kunna utnyttja ett ”operationellt tillfälle”, i stil med en attack mot en konvoj med långdistansvapen eller en lagringsplats i Libanon eller i Syrien, som Hizbollah sägs utnyttja.

Studien pekar på att indikatorer och övriga krigsvarningar redan är ”tydliga” och innehåller en anti-Israelretorik från Hizbollah och i Israels officiella uttalanden om Hizbollah. Särskilt de nya påståendena om att gruppen tillägnat sig Scudmissiler från Syrien och att stridande där inom landet tränas i användningen. Man har också pekat på en högre grad av israelisk militär- och förberedelser i civilförsvar på den norra fronten.

Om krig utbryter skulle enligt Kurtzer Washington kunna komma att få lida allvarliga motgångar i sina regionala prioriteringar,  inklusive en återgång till syriskt (shia)stöd till irakiska motståndsmän och möjlighet att de USA-initierade arab-israeliska fredsansträngningarna ännu en gång ”skulle kunna frysas inne”.

Den kapacitet Washington har att hindra krig, är enligt studien ”begränsad” givet både Israels uppfattning om hotet och det faktum, att Washington inte har några relationer med Hizbollah eller Iran, och att Obamas begynnande försök att återuppta förbindelserna med Syrien i stort sett avstannat som resultatet av republikanernas opposition och högerns ledarskap inom den sk israeliska lobbyn.

Inte desto mindre uppmanar Kurtzer Washington att upgradera det USA-iraeliska underrättelseutbytet, USAs stöd till Israels rätt till självförsvar och oron för Hizbollas återupprustning; vilket ger ett ökat tryck på Syrien att sätta stopp för leveranser av vapen till Hizbollah; stöd till internationell övervakning och förberedelser för ett möjligt krig inklusive möjligheten att starta ett diplomatiskt initiativ i efterdyningarna till stöd för en bredare arab-israelisk fredsprocess.

Joshua Landis, en syrisk expert vid universitetet i Oklahoma, uttryckte sin besvikelse över att undersökningen inte rekommenderar några mer bestämda försök av Washington för att trycka på Netanyahu till förhandling med Syrien om de ockuperade Golanhöjderna som ett sätt att få igång den syriska regeringen till samarbete med det shiareligiösa Hizbollah, för att vända de vapenleveranser som går dit.

”Studien snuddar endast i förbigående vid att lägga frågan om Golanhöjderna åt sidan, vilka ändå utgör kärnproblemet för Syrien för att kunna nå ner till roten,” sa Landis, vars blogg är vida läst

www.syriacomment.com. ”Det hela är hjärtskärande, för det verkar som om en tankesmedja som CFR gett upp försöken att avsluta den arabisk-israeliska konflikten och har nu minskat till enbart rekommendation av mycket smarta metoder för att klara upp det hela.”

Kurtzer bekräftade att medan den syriska president Bashir al-Assad ”åter verkar intressera sig för förhandling [med Israel], har inte Netanyahu visat något uppenbart intresse. Det skulle kunna förändras ifall framstegen med palestinierna hade stannat upp eller om Israels försvarsetablissimang hade övertalat Netanyahu att ändra fokus till Syrien.”

 
övers Ingrid Ternert

9 juni, 2010

Israel har kollektiv skuld som strategi

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige, krig — ingrid @ 15:21

SvD Brännpunkt 7 juni av Marianne Lindberg De Geer  Pierre Schori  Mikael Wiehe

Ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, kritiserar på Brännpunkt 4 juni  Veronica Palm för att ha citerat en rad ur en Björn Afzelius-låt från 1982 där han sjunger om hur bomberna faller över Palestinas barn.

Det är antisemitiskt, skriver Silberstein:  ‘Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp’.

”Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.”

Rycker man en rad ur Afzelius text nära 30 år senare, kan man förstås hävda detta. Björn Afzelius rader präglades av ett vanmäktigt ursinne efter Israels bombkrig mot Beiruts bostadskvarter och palestinska flyktingläger. Och det är väl ingen tvekan om att Israels regering sedan 1948 har haft kollektiv skuldbeläggning som strategi?

Willy Silbersteins inlägg kommer i en tid då regeringen i Israel upprört en hel värld med sin fortsatta vägran att respektera FN och den humanitära rätten. Sedan FN:s säkerhetsråd efter sexdagarskriget 1967 krävde att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före kriget, har säkerhetsrådet antagit bortåt 150 resolutioner som uppmanat Israel att respektera folkrätten.

Gazakriget utlöstes i skuggan av George W Bushs villkorslösa stöd till Israel och några veckor innan Barack Obama tog över i Vita Huset.

För Israel är propagandakrig lika viktigt som de verkliga. Redan några månader före Gazakriget, som skördade 150 gånger så många dödsoffer som attacken mot Ship to Gaza, kallades FN-ambassadören Dan Gillerman hem för att utforma en hemlig strategi inför det planerade kriget.

Gazakriget skulle inte ses som en del av en övermäktig kärnvapenutrustad militärmakt som under åratal har järnhårt blockerat Gaza och ohejdat koloniserat Västbanken. Nej, kriget var ett led i västs globala kamp mot terrorismen och det iranska hotet. När så kriget startade, hamrade en global armé av diplomater, lobbyister, bloggare och pro-israeliska grupper, med hjälp av video och YouTube, in budskapet, att trots att Israels militär dödade och sårade tusentals civila, var det Israel som var offret.

Samma ”You Tube-strategi” har vi bevittnat efter dödsskjutningarna mot Ship to Gaza. Lyssna på Israels vice försvarsminister, Daniel Ayalon, under en videokoferens den 1 juni med över 700 personer i USA:s Jewish Council for Public Affairs: “Det är viktigt att komma ihåg att vi är offren här, att vi handlar i självförsvar. Som ni vet utspelas dagens krig på tv-skärmarna. Kriget är ett politiskt krig, ett pr-krig och ett juridiskt krig. Och i detta behöver vi er mera än någonsin” (The Forward, New York, June 6).

Kolumnisten Gideon Levy i israeliska Haaretz skrev den 30 maj, att propagandaoperationen har försökt sälja idén att ockupationen av Gaza är över, att Ship to Gaza är en våldsam attack på Israels suveränitet, att cementen ombord är avsedd för bunkers, finansierade av muslimska brödraskapet, att avspärrningen av Gaza ska störta Hamas.

Dummast av alla, menar Levy, är uttalandet av israeliska UD:s talesman, Yossi Levy, ”den löjligaste av alla propagandister”, som påstår att hjälpkonvojen var en kränkning av internationell rätt. Gideon Levy sammanfattade sin kritik med orden: ”All one pack of lies” (alltihopa en enda hög av lögner).

Stockholmsambassadör Benny Dagan har försökt samma taktik på några svenska ungdomar tillhörande Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och Palestinska föreningen som tilldelades ett stipendium av Olof Palmes Minnesfond för en fredsresa till Israel och Palestina. Gruppen stoppades på Tel Avivs flygplats.

Efter ingående förhör utvisades de med arabisk anknytning. Som skäl angav ambassadören att ungdomarna ”öppet ifrågasatte en tvåstatslösning”. I så fall borde flera ledamöter av den israeliska regeringen utvisas.

Det är i detta klimat, detta propagandakrig, som Willy Silberstein ger sig in i debatten. Han anklagar den bortgångne Björn Afzelius för att ha ”helt i linje med traditionell antisemitisk argumentation” syftat till att ”framställa judar som överlägsna och ondskefulla”.

Noterbart är att Silberstein inte alls berör det som det israeliska övervåldet i Gazakriget och mot Ship to Gaza, inte ett ord av beklagande av dödsfallen finns i hans text.

Att kräva att även Israel ska följa krigets lagar och internationella konventioner gör vi inte därför att vi ”hatar Israel” eller vill gynna Hamas. Vi gör det för att varje gång som Israel sätter sig över den internationella rätten, så undergrävs den internationella rättsordningen och ökar riskerna för krig.

Bristen på handfast reaktion efter Gazakriget, där vita fosforbomber i strid mot krigets lagar användes mot sjukhus, civila och FN-byggnader gav Israel sannolikt intryck av att även ett anfall på Ship to Gaza kommer att kritiseras i ord men ej följas av handling.

För respekten för krigets lagar har denna undfallenhet varit katastrofal. Hur ska man med trovärdighet kunna kräva ansvar och straff enligt den internationella rätten för massvåldtäkterna i Kongo och diktaturers avrättning utan rättegång av motståndare om inte denna respekt också gäller för Israel?

I juli ska FN åter behandla Goldstonekommissionens rapport som uppmanar FN:s medlemsstater att utkräva ansvar för alla brott i Gazakriget mot internationell rätt. Vi utgår från att den svenska regeringen i den internationella rättens och fredens namn medverkar till att de allvarliga anklagelserna om krigsförbrytelser tas upp i Internationella Brottsdomstolen.

I Under Sions kalla stjärna från 1988 förutspådde Afzelius nästan den händelse världen nu diskuterar: ”Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern, Och vi talade om vår resa halva natten. Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i tv. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet att dom som chartrat båten mördats samma natt”.

7 juni, 2010

Om Israel inte skärper sig…och dess nukleära arsenal

Sparat under: FN, Gaza, Israel, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, Palestina, ekonomi, krig — ingrid @ 16:12

Om inte Israel skärper sig bör det uteslutas ur FN skriver Lasse Wilhelmson den 7 juni i Souze
Han liksom många andra ifrågasätter också om Israel i folkrättslig mening är en legitim statsbildning.

För enligt mellanstatlig praxis skulle detta i så fall kräva fastslagna gränser och en konstitution, något som Israel inte har.

För Israel har under 60 år aldrig visat någon som helst vilja att uppfylla det krav FN ställde i samband med 1948 års beslut om medlemskap. Att de fördrivna palestinierna snarast kunde återvända. Därutöver äger Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FNs resolutioner.

Är Israel en legitim statsbildning i folkrättslig mening? Detta går att  ifrågasättas eftersom det enligt normal mellanstatlig praxis skulle ha krävt både fastslagna gränser och konstitution, något som Israel saknar. Kraven ingår också i FNs delningsresolution 181 som antogs av generalförsamlingenantog 1947. De sionistiska judarna godtog planen, medan arabstaterna på goda grunder avvisade den som orättfärdig. För övrigt är det bara FNs säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut.

Det geografiska område som Israel senare inkorporerade är avsevärt mycket större än vad FN föreslagit. Fördrivningen av åttio procent av de palestinier som bott väster om 1947 års stilleståndslinje är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Dessa palestinier har heller aldrig fått återvända. Israel har alltså själv från början dragit undan grunden för sitt medlemskap i FN.

Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man har arbetat för i över hundra år- Så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och försöka få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för denna ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Vilket inte har något som helst att göra med en fredsprocess.

Varför kommenterar ingen att Israels premiärminstrar i tid och otid går på om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?

Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt hade krävt ett erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga i praktiken acceptera ett rasistiskt apartheidsystem som grund för icke-vitas ställning i landet som nazisternas ‘untermenschen’? I ”artikeln Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen i Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:

”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda.…Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati…

Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.” De lagar och administrativa bestämmelser som gör Israel till en apartheidstat presenteras i ”Demokrati eller folkmord” av Lasse Wilhelmsson i SvD den 3 juni 2003.

Det finns heller inget stöd i FNs rekommendation om en judisk och en palestinsk stat, inte något stöd för att medborgarna i dessa stater ska ha samma rättigheter. Inte heller framgår det på vilket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår det att avsikten är, att demografiska förhållanden förblir intakta vid delningen.

Att tolka in en avsikt att den ”judiska statens” karaktär skulle överensstämma med sionismens ideologi, detta svär emot texten i resolutionen. Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar en folkrättslig status, poängterar man att det judiska nationalhemmet i Palestina inte ska få inkräkta på palestiniernas rättigheter.

Den legitimitet som Israel ständigt söker som “judisk stat” saknar alltså allt stöd i något internationellt dokument som behandlar den israeliska statsbildningen. Vilket naturligtvis Israels regeringar är fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?

FN bör påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva Israel på att de fördrivna palestinska flyktingarna får återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236. Men allra först måste Gazablockaden hävas.

Därefter kunde man påbörja meningsfulla fredssamtal om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla dem som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Självklart är inte någon sådan lösning förenlig med att ha kvar en judisk apartheid.

 

 

 

———————– 

Israels nukleära arsenal

övers Ingrid Ternert

Medan Israel tillhör de mest högröstade då det gäller att kräva tuffare tag gentemot Irans kärnenergiprogram, har dess egen kapacitet inom området aldrig varit föremål för inspektion.

Israel har två kärnreaktorcenta - Dimona och Soreq. De senaste beräkningarna säger att Israel har producerast minst 118 stridsspetsar vapenplutonium.

Jerikos ballistiska missiler är kapabla att bära sådana vapen.

Jeriko Ett, som nu är förlegad har en räckvidd på 500 kilometer och kan utrustas med 20 kiloton kärnvapen – 20 gånger kraftigare än USAs Hiroshima-bomb 1945.

Jeriko Två har en räckvidd på 1500 kilometer. Den kan precis nå Iran – och anses kunna bära ett megaton kärnvapen, vilket är1000 gånger mer kraftfullt än Hiroshimabomben.

Det anses att Jeriko Tres missiler utvecklas vidare idag – och skall kunna färdas 5000 kilometer och nå hela Iran och Europa inom sin räckvidd.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans närmaste ministrar har försökt skylla på arméns befälhavare för “den förfuskade räden mot skeppen till Gaza” enligt brittiska Daily Telegraph. AP rapporterade att “Israels blodiga felbedömning vid övertagande av ett turkiskt skepp med förnödenheter till Gaza, kommer att försvåra de USA-ledda fredsansträngningarna i Mellanöstern.” Och enligt Reuters “medger den israeliska militären felaktigheter vid bordningen.”

Men var verkligen bordningen förfuskad? Hade inte det israeliska militärkommandot och Netanyas regering en klar strategi då de ingrep? Eller var inte våldet de utlyst mot skeppen medvetet och metodiskt planerat?

4 juni, 2010

Israeliska mord, NATO och Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Israel, Mänskliga Rättigheter, NATO, Palestina, Sverige, krig, nya — ingrid @ 14:10

 av Craig Murray 2 juni 2010  

Jag har verkat i det brittiska utrikes-och samväldesdepartementet FCO i över 20 år nu och i sex år varit medlem i dess högsta ledningsstruktur.

Jag har arbetat i fem länder och deltagit i 13 formella internationella förhandlingar, inklusive FNkonventionen för havets lagar och en hel serie med havsrättsliga bindande avtal. Jag ledde FCOs sektion av en multi-department organisation som övervakat vapenembargot gentemot Irak.

Jag är en av naturen vänlig, öppen men förutsättningslös person, som alltid funnit det lätt att ha att göra med människor. Antagligen för att jag skämtar om mig själv en hel del. Därför har jag många vänner bland ex-kolleger både i den brittiska och utländska utrikeskåren och diplomatvärlden, underrättelsetjänsten och militären.

Jag har kommit att förlora en del vänner i tortyr och kapning. Faktum är, att jag verkar få mycket värme tillsammans med många av mina bekanta som fortfarande är kvar därinne. Och jag har blivit känd som en tillförlitlig person, vilken i egenskap av ex-insider vet hur man håller en oväntad och oavbruten konversation.

Vad som berättades för mig igår var verkligen intressant. NATOs högkvarter i Bryssel är idag en mycket olycklig plats. Där finns en stark förståelse bland de olika nationaliteterna, att en attack av Israel mot ett NATO flaggat fartyg på internationellt vatten, är en händelse inför vilken NATO är förpliktad - legalt förpliktad enligt NATOstadgan att reagera mot.

Jag måste vara uppriktig – ingen vill eller önskar militär aktion mot Israel. Men där finns en olust över att behöva inse, att i teorin borde denna fråga finnas på bordet, då NATO är förpliktigad att göra någonting bestämt för att skydda Turkiet.

Ömsesidig militär hjälp till varandra är NATOs hela uppgift, raison d’etre. Man får heller inte glömma att NATO militärt skyddar de stora haven, där garantin i FNstadgan om havens lagar utgör ett grundläggande intresse för organisationen, till vilken NATOs anställda lovat hålla fast vid under hela sin karriär.

Det är därför Turkiet varit extremt smart i att omedelbart reagera inför Israels attack genom att kalla in NATO till katastrofmöte. Det är därför, efter USAs uppseendeväckande reaktion inför attacken med sin vägran att nämna Israel vid namn, president Obama nu gjorde draget att telefonera president Erdogan för att skänka sina kondoleanser.

Men olusten i NATOhögkvarteret går mycket djupare än så, jag talade enskilt med två av mina vänner där som är från två olika nationer. En av dessa sa att NATO Högkvarteret var ”en mycket olycklig plats”. Den andra beskrev situationen som ”Spänd – mycket mer laddad än vid invasionen av Irak”.

Varför? Det finns en tendens hos utomstående att uppfatta arbetet som görs inom de olika regeringarna och internationella organisationerna som likriktat. Faktum är, att där finns gott om högintelligenta och tävlingsinriktade människor – och olika slag av intressen involverade.

Det finns redan djupa farhågor, särskilt bland militären, över den afghanska insatsen. Det finns inget som säger att attackerna från det afghanska motståndet minskar och heller inget som visar på en klar spelplan. Militären är inga idioter och man ser att Karzairegeringen är djupt korrupt och att den afghanska ”nationella” armén nästan enbart består av gentemot pashtunerna fientligt inställda klaner.

Man skulle kunna bli överraskad över, hur långt upp i Nato skepticismen går, att på något sätt har ockupationen av Afghanistan varit till skydd för Västvärlden. Afghanistan hjälper till att skydda Väst, i motsättning till den farliga islamska vrede som eldas på runtom i världen.

Så detta är vad som orsakat kyla och stress inom NATO. Organisationen är bunden till en massiv, expansiv och illa definierad mission i Afghanistan, som många viskar om är kontraproduktiv i termer av alliansens mål om ett ömsesidigt försvar.

Varje europeisk militär kan emotse finansiella problem som offentliga budgetunderskott och finanskris som sveper över kontinentan. Det lim som håller samman den afghanska missionen är enbart dess lojalitet och stöd till Förenta Staterna.

Men vilken sorts ömsesidig hjälporganisation är NATO, då medlemmar är tvingade att göra decennierlånga utfästelser till en väldig kostnad och en viss manspillan för att stötta Förenta Staterna, som inte ens är i stånd att ge Turkiet en hjälpande hand, då Turkiet blir attackerat av en icke-NATOmedlem?

Inte ens östeuropéerna har backat upp USAs linje om den israeliska attacken. Atmosfären inom NATO i frågan har varit mycket av USA mot resten, där USAs attityd inom NATO beskrivits för mig av en äldre NATO officerare som att vara ”förvånansvärt arrogant – då man där verkar tycka att det inte spelar någon roll vad alla andra tänker”.

Vad som därför djupt bekymrar icke-amerikaner i NATOs högkvarter är denna fundamentala fråga. Är NATO en genuin och ömsesidig försvarsorganisation, eller är den bara ett instrument för USAs utrikespolitik?

Med sitt ovillkorliga försvar för Israel och militär ockupation av Afghanistan, innebär verkligen USAs utrikespolitik att försvara Europa, eller gör man istället Världen mindre säker genom att framkalla en islamsk militans?

Jag lämnar det sista ordet till en av de erfarna NATOofficerarna – som händelsevis inte är britt- ”Ingen utom amerikanarna tvekar om att USAs inställning till attacken mot Gaza är fel och okänslig. Men alla har redan i tysthet tänkt detsamma om en bredare amerikansk politik. Incidenten har fått människor att börja tala privat om detta till varandra.”

Craig Murray är människorättsaktivist, författare och före detta brittisk ambassadör (bl.a i Afghanistan) och hedersmedlem vid Universitetet i Lancasters juridiska fakultets forskningsprogram.

övers Ingrid Ternert

2 juni, 2010

Nu är vi alla Gazabor

Sparat under: FN, Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina — ingrid @ 23:39

av Pepe Escobar 2 juni
Asia Times

Tänk er bara, om dessa varit iranska kommandotrupper som attackerat en multinationell hjälpflotta på sex skepp i internationellt vatten.

 Då skulle omedelbart Förenta Staterna, Europeiska Unionen och Israel se till att ’shock and awe’a Iran till himmelriket…

Å, ”motståndet”… Debkafilerna, så nödvändiga för den israeliska underrättelsetjänstens digitala spin-maskin, beskrev fredsflottan som ockupanter beväpnade med ”brandbomber, granater, splittrat glas, slangbellor, järnstänger, yxor och knivar”. Vi är kommandot som bara för med oss färgpatroner-och pistoler?

Så där har du det – Monty Python en gång till (tragiskt) hopmixad för det 21a århundradet. De bäst tränade specialstyrkorna i världen, bara för att man velat ”prata”, och så blev man attackerad av en bunt knivbeväpnade terrorister i en turkisk båt.

Debkafilerna klagar också över att Israels försvarsstyrkor (IDF) – ”berömd för sin innovativa elektroniska krigsförmåga” – inte brytt sig om att de rörde ihop de signaler och bilder som kom från flottan, så att hela världen inte kunnat se ett smack.

De klagade också över att attacken var på internationellt vatten; ”den blockerade zonen ligger på 20 nautiska mils avstånd från Gaza. En israelisk räd vid gränsen skulle ha varit lättare att försvara”. uppenbarligen ignorerade man det faktum, att israelerna inte har någon legal internationell rätt till det (illegalt ockuperade) Gaza.

Vi är en så lidande skara
Ingen excellerar i ett post-Orwellskt krig-är-fred nyspråk som Israel. Inte enbart israeliska befälhavare framställs som offer; världen har blivit offer för en komplett Israel-orkestrerad nyhetsblackout. Ingen känner riktigt till hur många civila som dödats.

Ingen känner riktigt till turkiska? Kanske de två algerierna? Någon amerikan eller europe’? Ingen vet vet egentligen om de burit ”vapen”. Ingen vet riktigt vid vilken punkt kommandosoldaterna ballade ut (ögonvittnen talar om folk som blivit dödade då de sov).

Alla de flera hundratals passagerarna på båtarna – muslimer, kristna, diplomater, anställda i frivilligorganisationer, journalister – har de facto blivit kidnappade av Israel. Ingen vet var de befinner sig. Radio skugga härskar. Endast myriader israeliska ”talespersoner” kontrollerar ordet. Så här låter det i israeliska nyhetsmedia.

I allt detta spelar det ingen roll att WHO i en färsk rapport har poängterat att Gaza – på grund av den illegala israeliska blockaden som flottan försökte bryta – är fast i en absolut fattigdom, arbetslöshet, brist på medicin och medicinsk utrustning och bokstavligt talat svälts till döds; inte mindre än 10% av Gazas medborgare, mestadels barn, är fysiskt påverkade av undernäring.

Så det eviga budskapet- Håll käft. Vi är offer- vi är de eviga offren. Om du inte tror på det, är du en anti-semit´

Enbart av stora delar av USAs befolkning kunde man begära, att bestraffande sanktioner skulle läggas på Iran och Nordkorea, medan man är blind för det långsamma folkmord som pågår i den israeliska gulagen.

Och bara en plats i hela världen är kapabel att köpa sagan om Israel som ”offer” för en humanitär hjälpflotta: USAs Kongress.

Så hur känns det, Mr President, att vara dåren på berget? Och hur känns det för resten av oss, den av kött och blod verkliga internationella kommuniteten – som förutom att manifestera en väldig vrede (liksom BRIC länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) plus Turkiet, Frankrike och Spanien)?

Som redan en verklig möjlighet- redan diskuterad på en hel del latituder – är att bojkotta allt israeliskt, eller införa sanktioner. För att verkligen skada deras ekonomi.

För att totalt isolera dom diplomatiskt. Om för majoriteten av israeler hela världen är deras fiende – regeringar, organisationer, icke-regeringsorganisationer, hjälporganisationer, offentliga opinionen – Varför inte återgälda komplimangen?

övers

Ingrid Ternert

Nato uppmanar Israel att släppa aktivisterna

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, NATO, Palestina, Sverige, krig, nya — ingrid @ 20:03

NATO urges Israel to free activists
RB/CS/MMN
1 juni 2010

NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har uppmanat Tel Aviv att omedelbart släppa de humanitära aktivister som tillfångatagits i räden mot flottkonvojen med hjälpsändningar till Gaza.

I gårdagens uttalande sträckte NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen ut sina kondoleanser till offrens familjer och smällde till med ”vad gäller det agerande som är av största vikt i denna konflikt och som lett till denna tragedi är, att omedelbart släppa de fängslade civila och de skepp Israel tagit hand om,” tillade man i det uttalande som blev publicerat på NATOs webbsida.

Kommentaren kom efter ett möte med NATO, som hållits efter uppmaning från Turkiet.

Israel har fängslat 487 internationella aktivister fångade under det vida kritiserade angrepp mot hjälpkonvojen till Gaza som skedde tidigare i måndags.

Under tiden genomgår 48 andra aktivister formella procedurer för att komma tillbaka till sina hemländer.

De fängslade internationella aktivisterna har rapporterats att de blivit förhörda av den israeliska polisen.

Enligt Al-Aqsa TV lämnade attacken mot hjälpkonvojen på internationellt vatten 20 dödade människor och ungefär 50 andra sårade.

De som ådrog sig skador har blivit överförda till israeliska sjukhus för att få medicinsk vård.

De pro-palestinska aktivisterna bestod av turkar, israeler, palestinier såväl som amerikaner och många européer — av dessa politiker, en judisk överlevare från förintelsen och den svenska författaren Mankell.

Många länder i den internationella kommuniteten runtom i världen har fördömt Israel för dess farliga angrepp och kallat in deras israeliska ambassadörer med anledning av dessa brutala händelser.

övers Ingrid Ternert

31 maj, 2010

Israel attackerar Ship to Gaza – människor dödade

Sparat under: Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya — ingrid @ 23:46

av Ship to Gaza

Minst 15 människor dödades och  dussintals skadades då israeliska trupper bordade ‘Ship to Gaza’ konvojen tidigt på måndagmorgonen enligt den israeliska militären.

Konvojen attackerades på internationellt vatten, 65km km utanför Gazas kust. Utifrån fotografier från det största fartyget Mavi Marmara,  ser man hur beväpnade israeliska soldater bordar fartyget med helikoptrar där uppifrån luften.

Al Jazeeras Jamal Elshayyal, som var ombord på Mavi Marmara, sa att de israeliska trupperna hade utnyttjat verklig ammunition under operationen. Enligt dessa skulle fyra ha sårats då trupperna hade öppnat eld först sedan ”demonstranterna ombord attackerat de israleliska försvarsstyrkornas militärer, då man öppnade eld med lätta vapen och även knivar och påkar”.

Konvojens ‘Free Gaza Movement’ organisatörer sa emellertid att trupperna hade öppnat eld så fort de hade stormat konvojen. Enligt korrespondenten hade skeppet hissat vit flagg om att man ger sig, och passagerarna hade inte öppnat eld. Innan man förlorade kommunikationen med korrespondenten, hördes en tydlig röst på hebreiska säga- ”Håll käft alla”.
 
Tidigare hade den israeliska flottan kontaktat ‘Mavi Marmaras kapten och bett honom identifiera sig och att skeppet var i sikte. Strax efter hade två mindre israeliska båtar flankerat flottan på var sin sida, men på avstånd.

Organisatörerna av flottan med 10 000 ton humanitär hjälp la då om sina skepp och saktade ner för att undvika konfrontation under natten. Man delade också ut flytvästar till passagerarna och bad dom befinna sig under däck.

Ayman Muhajeldin från Al Jazeera som rapporterade från Jerusalem, sa att den israeliska aktionen var överraskande. ”Alla de bilder som visats från aktivisterna ombord på skeppen visar klart att dessa var civila och fredliga till sin natur med medicinsk utrustning ombord. Så det skulle överraska många i den internationella samfälligheten att veta vad som möjligtvis kunde ha lett till denna typ av konfrontation,” sa han.

Under tiden har den israeliska polisen satts i en högre grad av beredskap över landet för att hindra varje civil orolighet. Sheikh Raed Salah, en ledande medlem av den islamska rörelsen, fanns ombord på skeppet och har rapporterats vara allvarligt sårad. Han blev behandlad på Israels Tal Hasharon sjukhus.

I Um Al Faham, en huvudort för den islamska rörelsen i Israel och Raed Salah födelsestad, förberedde man massdemonstrationer.

Protestser och fördömanden har snabbt uppkommit efter den israeliska aktionen. Mahmoud Abbas, den palestinska presidenten, förklarade officiellt tre dagars landsorg på grund av måndagens dödsfall. Turkiet, Spanien, Grekland, Danmark och Sverige har alla kallat upp de israeliska ambassadörerna i sina respektive länder för att protestera mot den dödliga attacken.

Tusentals i turkiska protester har försökt storma det israeliska konsulatet i Istanbul strax efter att nyheten kom ut om operationen. Man skrek ”Förbanna Israel” då polisen hade blockerat dessa.” Att hindra konvojen är oacceptabelt…

Israel kommer att få lida av konsekvenserna av sitt uppförande,” sa det turkiska utrikesministeriet i ett uttalande. Ismail Haniya, ledaren för Hamas i Gaza, har samtidigt förklarat Israels aktion ”barbarisk”.

Hundratals pro-palestinska aktivister inklusive en Nobelpristagare och flera europeiska parlamentariker har varit med flottan fram till Gaza i strid med det israeliska embargot. Men Israel gutav ett uttalande att man inte hade tänkt låta flottan nå Gazaremsan och franförde, att man skulle stoppa den från att nå det palestinska kustområdet.

Flottan avseglade i söndags från en hamn på Cypern och hade planerat nå Gaza på måndagmorgonen. Israel sa, snarare än att erbjuda hjälp, att det var en ”provokation” mot den israeliska militären att gå ombord på båtarna och att man hade utverkat tillstånd att hindra deras inträde i Gaza. Man bedyrade också, att flottan skulle bryta mot internationell lag om man la till i Gaza, ett påstående organisatörerna avvisat.

29 april, 2010

Antisemitism som politiskt vapen-Palestinas öde och gas dödar i tunnlar från Egypten

Sparat under: Egypten, Gaza, Mänskliga Rättigheter, Palestina, krig, nya — ingrid @ 22:43

‘Antisemitismen’ som politiskt vapen  

av Lasse Wilhelmson 29 april Sourze, samt Rafahs förgiftade tunnlar

 Rädslan för att offentligt bli kallad för antisemit gör att många skribenter frivilligt avstår från att kritisera Israel, judendomen och sionismen. Det går an kritisera Israels ”misstag”. Men att ifrågasätta Israel som judisk stat, vars rasistiska apartheidsystem gör icke-judar till andra klassens medborgare – det går inte an.

Det spelar liten roll om detta sker på saklig grund. Få är de som offentligt vågar, beroende på rädsla för att bli anklagade för antisemitism. Många talar om vikten av att avväpna länder som har kärnvapen. Inte USA eller de med USA lierade, men väl de så kallade ”skurkstaterna”, särskilt Iran som ännu inte har några.

Nästan aldrig nämner man Israel, som sedan länge förfogar över kärnvapen. Än mindre att dessa kan utgöra ett hot mot omvärlden, trots deras långt gångna planer på bombning av Iran.

I dagspressen förekommer hård kritik av olika religioner, i första hand Islam men aldrig av Judendomen. Katolsk maktutövning genom lobbying eller påvens uttalanden i politiska frågor verkar helt legitimt att diskutera och kritisera.

 Boernas makt i tidigare Sydafrika bekämpades av en hel värld. Inte för att vara en ”ras” med icke önskvärda egenskaper, utan för att vara en sociala grupp som i eget intresse hade skapat och förvaltat ett rasistiskt apartheidsystem. Liknande kritik drabbade de så kallade roddarna i före detta Rhodesia.

Alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag värnar om sina särintressen. Det uppfattas också som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa i frågan, på samma sätt som det är helt legitimt att kritisera dessa särintressen, i synnerhet om de går emot allmänintresset.

Men så snart man kritiserar judiska organisationer och deras företrädare, då är denna legitimitet som bortblåst. Om man nämner ”judisk makt” sätter de flesta hjärtat i halsgropen. Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går däremot bra. Det ”judiska” har blivit tabu.

Det gäller i synnerhet kombinationen av begreppen ”judisk” och ”makt”. Man kan få genomlysa och diskutera all slags makt, ifrågasätta eller förkasta – men inte den judiska, vilken regelmässigt framställs som icke-existerande eller bara förtigs. ‘

Överallt i Sverige sprider sig en ängslan för att använda ”judisk” som prefix till bosättningarna, staten Israel eller dess apartheidsystem, trots att det är helt korrekt. Till exempel är bosättningarna ”judiska bosättningar” just därför att bara judar får bo där. De är inte israeliska, eftersom icke-judiska israeliska medborgare inte får bo där. De är heller inte sionistiska, eftersom många sionister inte är judar, utan kristna eller sekulära.

Det har gått så långt att ledande palestinska aktivister i Sverige energiskt förnekar att det alls finns några motsättningar mellan judar och palestinier, trots att Israels grundlag om återvändande gör alla judar i hela världen till presumtiva fiender till palestinierna. Har man en judisk mor, eller annan judisk släktbakgrund, då har man rätt till det land som tagits ifrån de fördrivna palestinierna.

Det är svårt att tänka sig en mer fundamental motsättning. Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunnat nöja sig med först cirka 50 (FNs förslag till delningsplan 1947) och därefter cirka 80 procent av Palestina (1967 års stilleståndslinje). Vilket gör att en socialdemokratisk premiärminister kunnat beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande palestinska barn. 

Att statliga prickskyttar numera systematiskt dödar eller lemlästar palestinska ungdomar som protesterar mot muren eller den sk ”barriären”.

Och hur ska man kunna förstå varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför beväpnade och maskerade judiska bosättare under pågående ”vapenvila” organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn och förgiftar deras dricksvattenkällor?

Eller varför den israeliska ”fredsrörelsen” och ”vänstern” inte ifrågasätter det judiska apartheidsystemet, då en rättvis och varaktig fred annars är omöjlig? Få tror att allt detta beror på att judar är en ”ond ras”.

Men, om man inte förmår förklara det på annat sätt, då ökar riskerna för att dessa får blir många. Ett sådant rasistiskt grundat judehat gynnas av den ”antisemitism”, som lätt smetas på så gott som all Israelkritik – för att inte tala om kritik av judendomen.

Sionismen är idag den dominerande uttolkaren av världsjudendomen genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halakha är extremt fientligt till icke-judar, vilka inte blir betraktade som riktiga människor.

Sionismen ses som en positiv förnyelse av judendomen av så gott som samtliga judiska församlingar världen över, vilka kräver en aktiv och positiv inställning till den judiska staten av sina medlemmar. Endast i detta perspektiv kan man förstå ovan nämnda beteenden. Dock är de flesta judar i diasporan ”lyckligt” omedvetna om detta, men blir utnyttjade av sina sionistiska ledare och rabbiner.

Politik och religion är idag sammansmälta i staten Israel. Därför anklagas de som förespråkar att Israel skall vara en sekulär demokrati i stället för en judisk stat för att i själva verket vilja kasta judarna i havet. Idag är de flesta judars identitet förbundna, inte med Israel utan med karaktären av judisk stat. Detta leder till en grundläggande motsättning i deras identitet- Att stödja den judiska apartheidstaten och samtidigt förespråka demokrati i de länder man själv lever i.

Att förneka eller släta över Israels politik blir då ett sätt att bevara identiteten intakt. Våldsamma ogrundade angrepp med ”antisemitismen” som vapen på allt som blottlägger denna motsägelse är en metod vissa använder. Ett världsberömt exempel på det var när Israels förre ambassadör vandaliserade konstinstallationen Snövit i Stockholm för några år sedan. 

Risken för att stämplas som ”antisemit” om man är icke-jude eller ”självhatare” om man har judisk släktbakgrund, skapar en självcensur hos de flesta som är kritiska gentemot Israels politik eller mot effekten av judiska och kristna sionisters framgångsrika lobbying i USAs utrikespolitik. Det är de så kallade ”israelvännerna”, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen av att vara de främsta uttolkarna av begreppet ”antisemitism”.

En roll få vågar ifrågasätta, just av risken för att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet ”antisemit” utvidgas hela tiden. Numera räcker det med antydningar som ”nästan antisemitisk” eller ”antisemitiska beröringspunkter” för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta vara farligt, för att kunna leda till att ”antisemitismen” ökar. Detta i en västvärld där islamofobin är ett betydligt större problem.

Judar är med rätta stolta över de stora framgångar som deras grupp har nått inom så gott som alla samhällsområden. Det gäller konst och vetenskap, men inte minst massmedia, ekonomi och politik. I israeliska tidningar kan man läsa om den framgångsrika ”likudiseringen” av Vita Huset och förtjusningen över att den israeliske ministern för diasporan var Bushs favoritförfattare och tomte i Vita Huset.

Där frukosterar flera av de ryska oligarkerna som också har israeliskt medborgarskap. USAs nye president Obama har en stabschef, Emanuel Rahm med israeliskt medborgarskap, vilken tjänstgjort i den israeliska armén, men inte i den amerikanska. Det finns även bland judar en skrytkultur kring detta. Men så snart en israelkritiker påvisar exakt samma förhållanden blir denne omedelbart anklagad för att saluföra ”antisemitiska konspirationsteorier” och utdefinieras från all diskussion.

Religiöst har judarna sedan länge haft totalentreprenad på att vara ”Guds utvalda folk” med ”biblisk rätt” till minst Palestina. Landet mellan Nilen och Eufrat som Gud skänkte Abraham i sitt förbund är symboliserat i Israels flagga. Politiskt har sionismen lyckats reducera nazisternas krigsförbrytelser till ett Holocaust endast för judar. Genom att framställa sig som mänsklighetens största (och enda?) offer, förutsätter man sig äga särskilda moraliska rättigheter.

Detta är den framgångsrika metod som används för att rättfärdiga och dölja folkmordspolitiken gentemot palestinierna. Talet om ”antisemitism” används för att hindra den kritik som riktas mot Israel, i samband med att man fullföljer sionismens mål att göra minst hela Palestina till en judisk stat. Men först skall man skapa ”fred” med några inmurade och snart förtvinade palestinska reservat på cirka 10 procent av det ursprungliga palestinska området.
Gas dödar tunnelarbetare från Gaza - Ma’an News Gaza – Giftig rök har dödat palestinier och sårat sex stycken i onsdags kväll inuti en smugglingstunnel under Gaza- egyptiska gränsen, enligt sjukvårdspersonal.
 
 Det var inte helt klarlagt vilken gas man använt. Läkarpersonalen anklagar egyptiska styrkor för att ha sprutat in en kemikalie i tunnelsystemet som del av att slå ner på smugglingen.
 
 Ett av offren identifierades som Muhammad Abu Jamous. Han fanns bland de fyra döda som kommit till Abu Yousef An-Najjarsjukhuset i Rafah. Sex andra var skadade efter att ha inandats gas inne i en tunnel, enligt läkare som nu anklagar Egypten.
 
 Gas kan ha använts i samma tunnel, enligt myndigheterna

”Arbetare förklarar att de för en vecka sedan varit på väg till en av tunnlarna fylld med gas för att försäkra sig om att giftet spridit ut sig,” sa Adham Abu Salmiya, talesman för Gazas medicinska tjänst till Ma’an. ”De blev chockerade över att finna att det i själva verket funnits kvar i tunneln, och resulterat i dödade och skadade.”
 
Andra nyhetsrapporter hävdade att Egypten sprängt en tunnel och offren dött av att inandas röken. Onsdagens händelse kom mitt i en eskalerande egyptisk sammanbrott av säkerheten längs gränserna i kustremsan. Smugglare har nyligen under veckorna sagt, att offentliga myndigheter slagit ner på tunnlarna och övertagit gods nästan dagligen och snabbt stängt dessa. Styrkorna har  i lördags detonerat explosivt material inne i en tunnel.
 

övers Ingrid Ternert

22 april, 2010

Palestina – Sverige via Kuala Lumpur

Sparat under: Fred, Irak, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, krig, nya — ingrid @ 22:23

 av Robert Fisk  22 april 2010

Ibland är det en överraskning– vi västerlänningar är sådana – att finna människor som man skriver om inte uppbär en sådan romantisk syn på världen. De gamla bedrägligheterna kommer åter.

Denna flyktiga anmärkningen får dig på fall- ”Jag gav mig iväg till den palestinska ambassaden,” en av de palestinska män runt hotellbordet i det varma, klibbiga Kuala Lumpur säger då oberört till mig.

”Jag behövde förnya mitt pass. Men jag kom från Gaza och ambassadören vägrade. Han vägrade förnya alla pass som tillhör palestinier från Gaza.

Det är som det är. Även här måste jag straffas av min egen palestinska regering för det faktum att Hamas regerar Gaza. För att Hamas kontrollerar Gaza, tvingas jag bli en illegal främling i Malaysia.

Detta är mitt öde. Vad kan vi göra?” Och där kommer dessa, sökande, patetiska – i den litterära meningen av ordet – uppsträckta händer. Tala med palestinier och de ger dig världen.

Världen i Irak under Saddam till exempel. Vilken kille! Han stod upp gentemot israelerna! Han försökte hjälpa Palestina! ”Han var en verklig man!” säger en av de yngre palestinierna till mig. ”Han var en hjälte! Det har inte funnit någon president som honom!”

Det var tusentals palestiniers öde att sköljas upp i Bagdad, att tas väl emot av den Stora Diktatorn, att få jobb och utbildning – tills ”vi” anlänt för att ”befria” Irak, då irakierna vände sig mot sina o-så-lyckosamma palestinska gäster och kastade ut dem från sina hem och dödade en del av dem och skickade dessa åter i exil. Även till Kuala Lumpur.

Ghassan Younis Mahmoud. Född i Bagdad 1982 (hans farfar flydde från Palestina via Jordanien till Bagdad 1948), till ett av regeringen tillhandahållet hus i distriktet Mahmoudia i den irakiska huvudstaden. Hans far arbetade i vapenfabriken vid Salman Pak

– gevär, pistoler, inga ”massförstörelsevapen” – utan dodged order att gå in i den irakiska armén och bekämpa amerikanarna. Till ingen nytta. ”Vårt distrikt blev bombat under kriget 2003,” säger Mahmoud. ”Min bror dödades i väpnad strid– han var inte involverad, passerade bara – och se´n under 2007, då hotade de irakiska miliserna oss.

Det var Mahdimilisen. De tog över vårt hus tre år efter att vi hade köpt det.” Mahmoud flydde från shiakrigarna till Syrien, tillbringade 11 månader i Aleppo och flydde sedan som turist till det andra land som inte frågat efter hans visa – Malaysia. Hans egentliga irakiska pass var falskt men han hade fått ett riktigt palestinskt pass genom en fasters man på Västbanken.

Han är en klipsk man – ingen Saddamälskare som det verkar– och skulle i verkliga livet ha arbetat som lärare eller affärsman i ”Palestina”. Men dag och natt arbetar han i en libanesisk restaurant i Kuala Lumpur. ”Jag vill åka till Europe – någonstans, om jag hade ett val – och mina kusiner bor i Stockholm…Ännu ett flyktingskap…

övers ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress