Fredskoalitionen Göteborg

1 december, 2009

Det palestinska maktspelet hettar till

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya, religion — ingrid @ 0:41

vampire-singer.Bush

 

Palestinian power play heats up

Asia Times Dec 1, 2009  

av Sami Moubayed

Spekulationen gror att Israel planerar släppa ut den palestinska nationalistveteranen Marwan Barghouti från fängelset- tillsammans med 400 fängslade – i utbyte mot Gilad Shalit, den soldat i den israeliska försvarsstyrkan som har hållits fängslad sedan år 2006.

I somras släppte Israel en libanesisk militant, Samir Qantar, känd som ”dean” för arabiska fångar i israeliska fängelser, vilken med blod på händerna arresterats då han 1979 utfört en militäroperation inne på israeliskt mark. Denna Operation Naser ledde till fem dödade israeler och en israelisk domstol dömde honom till 542 år i fängelse (99 år för varje offer) och 47 år för att han attackerat en israelisk polis under ett förhör.

Följaktligen har israeliska premiärministrar lovat att aldrig släppa Qantar fri, bara för att i juli förra året ha släppt honom fri tillsammans med kvarlevorna av nära 200 araber, i utbyte mot kvarlevorna av två israeliska soldaters kroppar fångade av Hizbollah under sommaren 2006. Utlämningen av Qantar kom att bryta en psykologisk barriär inom det israeliska samhället. Om han hade blivit förlåten, då kunde kanske någon annan släppas fri från israeliska fängelser, även Barghouti.

Barghouti, 50, är Fatahrörelsen på Västbankens karismatiska ledare. Han blev dömd 2002 för att ha dödat fem israeler och blev dömd till 165 år i fängelse (fem konsekutiva livstidsstraff och en ytterligare på 40 år). Tanken med uppgörelsen – Barghouti i utbyte mot Shalit – hade börjat så långt tillbaka som år 2007.

Historien började ta mera form allt eftersom månaderna släpade sig fram för den palestinske president Mahmoud Abbas, vilket visat att han var helt oförmögen att skapa fred eller bygga upp en stat inne på palestinskt territorium, beroende på hans permanent sårade relation till Hamas.

Abbas’ oförmåga att tidigt i Gaza under kriget 2008 ställa krav på ett vapenstillestånd, och hans reaktion på Goldstone-rapporten i september, förstörde hans sympatier i en enda, aldrig tidigare skådad omfattning – den lägsta popularitets-siffran någonsin för en palestinsk ledare alltsedan 1948. Affischer föreställande honom började dyka upp i hans eget hertigdöme på Västbanken och inte bara i Gaza, där det stod: ”Ner i historiens sopbinge, din förrädare!”

I förra månaden uttalade den åldrande Abbas att han inte skulle ställa upp i en andra presidentperiod, då han hade misslyckats med att vare sig bringa lag och ordning eller fred och enighet till palestinierna. 

Det som fällde Abbas – bättre känd under sitt krigarnamn Abu Mazen – var president Barack Obamas ouppfyllda löften.. Abu Mazen hade räknat dagarna tills president George W Bush skulle lämna Vita Huset, i väl vetskap om att han inte kunde få någon ändring till stånd för sitt folk, så länge de nykonservativa var vid makten i Amerika – särskilt efter kriget mot Gaza i december 2008.

Vid ett väl känt tillfälle har han sagt till en palestinsk veteranjournalist: ”Säg till amerikanarna att sluta duscha mig inför publik med lovord. Ju mer de gör detta, desto mer generar det mig, generar mig inför mitt folk.” Abu Mazen sa sedan till palestinierna att de skulle lita på Obama, som lovat att ta upp frågan om fred i Mellanöstern och rättvisa åt palestinierna.

Under hans 4 junital i Kairo, refererade Obama två gånger till den heliga Koranen och anmärkte sedan, ”Det går heller inte att förneka att palestinska folket – muslimer och kristna – har lidit i sin strävan efter ett hemland…De lider under den dagliga förnedring – stor eller liten – som följer på ockupationen.

Det är utan någon tvekan så: att situationen för det palestinska folket är oacceptabel. Amerika kommer inte att vända våra ryggar mot den palestinska legitima längtan efter värdighet, möjligheter och en egen stat.” Han tillade, ”Förenta Staterna accepterar inte förekomsten av fortsatta israeliska bosättningar.”

Fem månader därefter hävdar palestinierna att inget av detta har uppnåtts. Inte enbart det att amerikanarna tycks ha ändrat kurs då det gäller bosättningarna, eftersom utrikesminister Hillary Clinton nyligen sagt att detta att avsluta bosättningarna inte längre var en förutsättning för att återuppta fredssamtalen.

Enligt toppförhandlaren Saeb Erekat har det blivit en 28% ökning av koloniseringen på Västbanken under Obama och 37% av ökningen kan man finna i det ockuperade Jerusalem. Enligt källor nära Abu Mazen är den palestinska presidenten trött på detta och då med rätta.

Obama hade då allt kom omkring lämnat Abu Mazen med väldigt lite manöverutrymme. Han vill ha honom till att regera i de palestinska områdena, men kunde ändå inte sätta tillräckligt med press på Israel till att förmå premiärminister Benjamin Netanyahu att ändra kurs vis-a-vis en fred med palestinierna. Abu Mazen sa under ett statsbesök i Argentina att han ville anklaga Obama för att inte göra någonting för att återuppta fredssamtalen i regionen.

Om nu Abbas försöker underteckna en uppgörelse som inte levereras på rätt sätt av USA, utan istället gick emot palestiniernas önskningar, kommer utan tvekan radikaler på den palestinska sidan att döda honom. Historien om den förre president Anwar Sadat av Egypten talar i stora volymer, om hur militanter agerar gentemot en ledare som undertecknar impopulära fredsavtal med Israel: Sadat blev mördad 1981.

Till skillnad från Abbas, som alltid har förlöjligats av militanterna vilka ser ner på honom, är Barghouti mycket populär bland unga män på Gazas gator i och på Västbanken. Han har gott om krigsmedaljer på sin uniform och man påminns om Yasser Arafats palestinier under dennes glans dagar, och hade han undertecknat ett fredsavtal skulle ingen ha anklagat honom för förräderi eller ifrågasatt hans nationalistiska vitsord. Barghouti är en Saladin – den största islamska krigaren – jämfört med Abbas eller Fatahs åldrande korrupta ledare.

Utan tvekan är Barghouti en enande kraft för palestiniernas sak och är mycket nödvändig under veckorna framöver. Ändå skulle många bland Ramallahs höjdare velat ha honom där inom den högre maktbasen och många skulle viljat se honom fängslad – åtminstone idag – för hade han skulle han ha frisläppts, hade han utan tvekan ställt upp i nästa palestinska presidentval, vinna lätt och därmed begrava hoppet för Fatahs och Hamas’ förhoppningsfulla palestinier.

Det kan förklara varför, efter att ha propsat på val den 24 januari, ändrade Abbas kurs sent i november, sköt upp valen till ett senare datum, vilket nu återstår att bestämma. Fördröjningen hade för palestinska saken kunnat bli katastrofal, med tanke på att de fortfarande är skarpt uppdelade mellan den Hamasstyrda regeringen på Gazaremsan och den Fatahledda på VästBanken. Det kunde leda till ett obeskrivligt konstitutionellt vacuum, eftersom mandaten för både Abbas och hans parlament skulle ha upphört och gett laglösheten fritt spelrum i palestinska områden.

Under tiden har Hamas förvånat observatörerna genom att efterlysa en ”direkt och öppen” dialog med USA. Detta annonserades ut av Hamas’ premiärminister Ismail Haniyya, vars regering betraktas som illegitim av Abbas’ administration på Västbanken, som sagt att Hamas varit villig att sitta ner för direkta samtal med Obamas administration. Denna, noterade han, förebådar en ny positiv stämning i arabvärlden och är nu tid för fredssamtal med Mellanöstern.

Alla som är införstådda i Hamas historia inser hur banbrytande detta uttalande var - för man hade signalerat ett uttåg från de radikala dagar, då Hamas vägrat allt som var mindre än 1948 års palestinska gränser, och ville helt och hållet förstöra staten Israel. Haniyya, som inte hade haft några tidigare kontakter med USA, såg ut att berätta för Obama:

”Mahmoud Abbas dagar är räknade. Han är oförmögen att skapa vare sig fred eller krig – vi som är Hamas kan leverera.”
Efter att i två decennier blivit kallad för terrorist, hade även Hamas kunnat svälja sin stolthet och föra en konstruktiv dialog med sitt eget ledarskap. Hamas önskar se sig själv som en alternativ medlare mellan Abbas och Fatah.

 Situationen kokar nu ihop till två grundstenar: Hamas är villig att engagera sig i freden med USA och Abbas har förlorat tilltron till USA. Det är mycket osannolikt att Obama kommer att starta någon seriös dialog med Hamas – även om han så skulle önska – beroende på en besvärlig USAKongress och en rosenrasande israelisk publik.

Kanske har israelerna  ändå bestämt sig till slut för att släppa Barghouti fri genom resonemanget, att det är mycket bättre att ha en president som kan leverera än en hjälplös man som Abbas – eller måhända kan USA komma att göra med en medlem av Hamas i presidentpalatset i Ramallah – om än inte i omedelbar framtid.

 
 
 övers Ingrid Ternert

6 november, 2009

- Stäm dom bara

Sparat under: FN, Fred, Gaza, Israel, Palestina, ekonomi — ingrid @ 15:56

Vlkommen till Palestina

 30 okt 2009 Yair Lapid föreslår en ny taktik i den internationella striden mot befarad ny anti-semitism

Vi satt på den lilla och välhållna baksidan till den israeliska ambassadörens hem i London, Ron Prosor. Ett stilla regn föll lämnande efter sig en frisk engelsk luft, men ändå var yttringarna runt bordet dystra.

Konversationen var fokuserad på att brittisk medias tagits över av anti-israeliska element.
 Prosor är en stor och leende man, med en mjuk basröst, men hans leende var borta då han talade om det sätt han blivit välkomnad av pro-palestinska protester varje gång han anlänt till en föreläsning vid ett brittiskt universitet.

Ni borde läsa en del av det dom skriver om oss här, suckade han. Jag vet inte ens hur jag ska börja svara dom.

Svara inte, sa jag. Stäm dom.

En av de närvarande, en inflytelserik Londonadvokat, höjde på huvudet: Vad menar du med stämning? sa han.

Vad är det som är så komplicerat? svarade jag. På samma sätt som dom hotar stämma IDF officerare behöver vi stämma dom.

Varje journalist som refererar till oss som “krigsförbrytare” eller “barnamördare” behöver veta att hans tidning nästa dag kommer att utsättas för en miljon pund i stämning å staten Israels vägnar.
 
Vad får vi ut av det? frågade någon.

Tidningar tycker inte om rättegångar, sa jag. Det tar tid, det kostar pengar, tidningens försäkringsbolag höjer sina avgifter, aktieägarna undrar till en början med hur de råkat in i denna röra, och chefredaktören är ursinnig för att behöva tillbringa två dagar med att vittna om en artikel han inte ens har läst.

Kommer inte pressen gå emot oss? frågade Prosor.

Det finns inte något som heter pressen,” sa jag. Det här är det mest tävlingsinriktade yrket i världen, och alla väntar bara på att de andra ska falla. Tror ni verkligen att The Independent bryr sig, om vi stämmer The Guardian? De skulle bara vara glada.

Och vem representerar oss? frågade någon annan.

Han, pekade jag mot advokaten ibland oss, och hundra andra som han. Om det judiska folket har en reservoar som aldrig sinar, så är det just med advokater.

Varenda huvudstad i Väst förfogar över åtminstone fem framgångsrika judiska advokatfirmor, och de flesta av dem skulle bara bli glada om de finge representera staten Israel  gentemot den nya ‘anti-Semitismen’.

 Advokaten i församlingen tittade plötsligt upp. ‘Det fungerar’, sa han. ‘Jag är villig att själv ta London ‘.

 ……….

De båda männen anklagas för att ha förmedlat kontakter mellan personer villiga att sälja organ och personer som väntat på transplantation. Enligt  polischefen Gilad Bahat har de också arrangerat operationer utomlands.

Två andra har gripits misstänkta för att ha försökt sälja njurar.

All handel med mänskliga organ är förbjuden i Israel, liksom att betala för donationer. Bahat säger att de båda huvudmisstänkta annonserat i tidningar efter intresserade organsäljare.

- Vi talar här om hundratusentals dollar för varje tillfälle, där säljaren får tiotusentals dollar medan resten går till agenterna och till att täcka de medicinska kostnaderna, sade Bahat.

Polisen tror att de misstänkta har hunnit arrangera tio transplantationer i Sydamerika och Kina. Illegal organhandel har nu blivit en ytterst känslig fråga i Israel efter Aftonbladets artikel i augusti som antydde ett samband mellan sådan handel och palestinier som dödats i de ockuperade områdena.

5 november, 2009

Rättvisa skipad om organstölderna?

Sparat under: Israel, Palestina, nya — ingrid @ 23:42

PALESTINIANS-ISRAEL_gaza-flykting

 Aftonbladet Kultur 1 nov 2009

 I augusti publicerade tidningen en artikel av Donald Boström om unga palestinier som 1992 sköts, obducerades och återlämnades till sina familjer med insjunkna magar.

 

En av dem var Bilal, en nittonåring som dumpades av en israelisk militärhelikopter inför ögonen på byborna och Boström, som var på reportageresa på Västbanken.

 

Artikeln skapade en världsomfattande uppståndelse. I mediesverige var den allmänna meningen – även om JK var av en annan uppfattning – att Boström och de palestinska föräldrarna inte hade rätt att ställa frågan om Bilals kropp hade tömts på organ, eftersom det finns en medeltida antisemitisk myt om att judar bakar bröd med sina fienders blod.

 

Varför sprättade de bara inte upp magarna och kollade efter? frågade vissa debattörer.

Svaret är att när en människa – som enligt både muslimsk och judisk sed genast ska ner i jorden – begravs under övervakning av israeliska automatvapen, är det inte riktigt säkerhetsläge att ta fram kniven. Och vem av oss kan tänka sig att sprätta upp den vi älskar? Som dessutom redan skändats en gång.

 

Bilal obducerades på Abu Kabir, Israels rättsmedicinska institut, som bevisligen varit i centrum för omfattande organhandel. Chefspatolog där heter Yehuda Hiss, som har erkänt att han egenmäktigt tagit organ i forskningssyfte.

 

Hiss har aldrig åtalats, skrev Nathan Sachar i Dagens Nyheter förra lördagen i ett illa tajmat försvar för läkaren – för dagen innan hade nämligen israeliska medier rapporterat att Hiss och två av hans kollegor dömts för organstöld till ett skadestånd på motsvarande 2,8 miljoner svenska kronor.

 

Brottet är att de 2001 plundrat en israelisk soldat på vävnader. Man utreder flera liknande fall, och det är de djupt religiösa judiska föräldrarna som tar strid. En familj som förlorat sin soldatson medgavs en undersökning av skottskadorna, men fick till sin stora chock ta farväl av en kropp där de flesta inre organen saknades.

 

Domen mot Hiss bevisar inte riktigheten i de palestinska anklagelser som riktas i Boströms artikel, men den minskar knappast deras relevans.

 

Det är oändligt mycket svårare för palestinierna att driva en motsvarande process för sanning och upprättelse. För några veckor sedan fick kulturredaktionen kontakt med en kvinna i Genève som tillsammans med en advokat förbereder en skrivelse till FN om 15 olagligt obducerade palestinier.

 

Därav hade 8 dokumenterade fall blivit av med organen, så sent som 2008. Hon kan ännu inte offentliggöra sitt material och vill inte ens att vi namnger henne, eftersom familjerna hon företräder är livrädda för israeliska repressalier. Två månader efter publiceringen föll den första domen. Det kommer flera.

 

Fredskoalitionen har sedan långt tillbaka artiklar i ämnet

4 september, 2009

Antisemitism – ett urholkat begrepp?

Sparat under: Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige — ingrid @ 23:31

2009-02-09T121931Z_01_JER101R_RTRIDSP_2_PALESTINIANS-begravning-BeitHanoun

Mattias Gardell varnar för ett urholkat begrepp 

Aftonbladet 1 sept

Antisemitism betecknar en idétradition centrerad kring fientlighet och hat gentemot judar och judendom. Liksom syskonföreställningen islamofobi utgår antisemitism från ett i grunden rasistiskt skillnadstänkande enligt vilket människor tillskrivs skilda essenser utifrån den religion eller folkgrupp de tillhör.

En antisemit föreställer sig att det finns en från andra slags människor särskild och negativt laddad judisk natur, ett bestämt, tidlöst vara som förklarar hur judar tänker och handlar. 

Genom den västerländska historien har antisemitiska föreställningar återkommande animerat judefientliga politiska program och pogromer, varav det nationalsocialistiska försöket att utrota den judiske rasfienden framstår som det mest systematiska.

Den historiska erfarenheten av den judefientliga idétraditionens potentiellt ohyggliga konsekvenser har lärt oss att ta antisemitism på allvar. Det finns en bred politisk uppslutning bakom beslutet att inte tillåta denna del av den västerländska historien att upprepa sig. Aldrig igen.

Det framstår därför som synnerligen bekymmersamt att värdet i beteckningen antisemitism under senare tid alltmer devalverats genom en slapp, okunnig eller medvetet vilseledande begreppsanvändning i syfte att främja andra politiska målsättningar.

 …Det senaste exemplet på denna (judefientliga) tendens kom med den ännu pågående kontroversen sedan journalisten Donald Boström i en debattartikel i Aftonbladet (17 augusti) framfört åsikten att enskilda palestinska familjers misstankar om att deras söner plundrats på sina organ förtjänar att tas på allvar och utredas.

Ingången till Boströms artikel var den korruptionshärva som avslöjats i New Jersey där 44 personer, inklusive flera borgmästare, statstjänstemän och rabbiner, arresterats på misstankar om penningtvätt, välgörenhetsbedrägeri och illegal organhandel. Boström tog fasta på att en av de åtalade, Levy Izhak Rosenbaum, erkänt att han under många år köpt organ billigt i Israel och sedan sålt dem dyrt till kunder i Förenta staterna.

Kopplingen mellan denna härva och de berättelser från ockuperade Palestina som Boström dokumenterade som en del av arbetet med en reportagebok under tidigt 1990-tal är tunn och hänger på Rosenbaums involvering på den illegala organmarknaden i Israel. Boström påstår aldrig att israeliska militärer kan ha varit inblandade i illegal organhandel, men den underförstådda misstanken är uppenbar.

Det hade varit väl om Boström talat om att det finns en antisemitisk idétradition med tankefigurer som Den girige juden och berättelser om judiska ritualmord på kristna barn för att tydliggöra att hans misstanke inte springer ur denna föreställningsvärld, utan ur hans kunskaper om de övergrepp israelisk militär begått genom åren.

Inte för att israeler är judar – alla israeler är inte judar och alla judar är inte israeler – utan för att Israel i årtionden varit en ockupationsmakt som i strid med folkrätten koloniserat allt mer av palestinskt territorium.

Det är välbekant att israeliska talespersoner och de självutnämnda Israelvänner som agerar den militära övermaktens apologeter rutinmässigt försöker dribbla bort berättigad kritik mot israelisk kolonialpolitik genom att spela ut antisemitismkortet.

Sålunda har vi matats med påståenden som att det är antisemitiskt att kalladen mur som etablerats för att skilja israeler från palestinier för apartheidmur i stället för skyddsstängsel; att påpeka att ett urskillningslöst angreppskrig är oförenligt med folkrätten, att ifrågasätta den israeliska arméns bruk av illegala vapen som vit fosfor eller att hävda de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Strategin syftar till att neutralisera kritiken och tysta debatten, men är lika osaklig som långsiktigt riskabel. Åtminstone om antisemitism också i fortsättningen skall tas på allvar.

När den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark påstår att det inte finns någon principiell skillnad mellan Boströms artikel och den judefientliga propaganda som spreds i Nazityskland eller Tsarryssland framstår han inte endast som djupt okunnig utan bidrar till att trivialisera antisemitismens historiska konsekvenser.

Hökmarks obetänksamheter är en del av den störtflod av anklagelser om antisemitism som sköljde bort poängen med Boströms artikel. JK skall nu utreda om Aftonbladet och Boström begått hets mot folkgrupp då artikeln publicerades, vilket vore bra att få klarlagt.

Att JK i en annan anmälan uppmanas att granska den svenska israelambassadörens officiella fördömande av Boström och Aftonbladet ter sig också välkommet för att få klarhet i hur en ambassadör i sin tjänsteutövning bör förhålla sig till svensk grundlag, inklusive vår tryckfrihet.

Rättegången mot de illegala organhandlarna i New Jersey kommer förhoppningsvis att ge svar på frågan om var organen kom från och hur de införskaffats. Då återstår bara den fråga Boström väckte: Vad hände egentligen med de namngivna palestinier som fördes bort och vars obducerade kroppar fördes tillbaka av militären nattetid för att begravas under bevakning?

Plundrades de på sina organ, eller är detta bara en urban legend som sakna  täckning? I Palestina ställs nu förnyade krav på att också en sådan utredning skall öppnas. Det vore väl om den israeliska regeringen tog kraven på allvar. Åtminstone borde de hemligstämplade obduktionsprotokollen offentliggöras. Om inte annat för att dämpa vidare spekulationer och för de berörda familjernas skull.

10 juli, 2009

Go ahead, Bibi – drop the bomb

Sparat under: Iran, Israel, Kärnvapen, Palestina, USA — ingrid @ 2:57

LaChapelle-JurassicMoment

utdrag ur Pepe Escobar Asia Times The Roving Eye 8 juli

…..Varje medvetet eller omedvetet drag från Joe Biden i Vita Huset att sätta press på Teheran genom en underförstådd nära förestående israelisk attack skulle smälta isen i Tehran.

 Regimen är mycket medveten om Israellobbyn i USA och Väst i allmänhet, som i åratal utvecklat en mycket sofistikerad kampanj för att utmåla Irans kärnenergiprogram som ett globalt hot och ledarskiktet  i Tehran som nazismens nya  ansikte.

 Regimen vet i varje fall att den kan räkna med både Ryssland och Kina. Och de vet också hur Israels hela strategiska doktrin baseras på det faktum att man är den enda (inte deklarerade) kärnvapenmakten i Mellanöstern och har bestämt sig för att så förbli. Och det är här kärnvapenmakterna möts – om emigration.

Emigration är motorn i  det sionistiska projektet, man behöver bara se den israeliska pressen de senaste månaderna för att förstå hur det israeliska etablissemanget själv säger det rent ut. Att den enda risken med en eventuell iransk bomb inte är hotet om förstörelse utan en minskning av den judiska emigrationen till noll.

Obamaadministrationen ser ut att ha förstått att det är omöjligt att med våld hindra Tehran från att tillägna sig kärnteknologi. Man tycks också ha insett att illusionen om ett militärt val räknas som en öppen lögn. Men allt som finns kvar av detta den yttersta konsekvensen av Iran som kärnvapenmakt, åtminstone i dess ledares ögon, skulle vara:

att det blir slut på det amerikanska hotet mot landet. Om Teheran blir pressat och instängt och att IRGC (Revolutionsgardet) hade kontroll över  kärnenergiprogrammet…skulle man gå hela vägen. Israel är i det stora hela bara en mindre detalj.

Två fakta kan man inte komma ifrån. Ett- Irans ofrånkomliga rätt att utveckla sin fulla civila kärnenergicykel. Två- den enda möjliga väg till lösning som ligger hos Obamas administration skulle vara att släppa taget och istället normalisera relationerna med Iran och försöka delta i landets utveckling tillsammans med  Ryssland, Kina och Indien.

Det finns inget tecken på att Tehran är redo att acceptera denna möjlighet- åtminstone inte än. Men den försvinner inte – som det  just visat sig, och USA och EU måste som en tvingande nödvändighet möta dessa vid förhandlingsbordet. Precis som det är, utan skillnader i tonläge…är detta den enda uppnåeliga väg till grönt ljus vid slutet av tunneln..

 

övers av utdrag

Ingrid Ternert

22 mars, 2009

Israeliska vittnesmål om attacken mot Gaza

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya — ingrid @ 16:00

 

 

 

av Richard Boudreaux 21 mars, 2009 utifrån rapporter i Jerusalem i torsdagens Haaretz och Maariv

 

Israeler fick i fredags en full dos av ångest över att dess armé i vintras angripit civila i Gaza. Det skedde då tidningarna hade  rapporterat om anklagelserna att befälen uttryckt en tillåtande attityd i dödandet av civila.

 

En israelisk soldat kallade de order man fick under attacken mot Gaza som ‘mord’.  Och israeliska dagstidningar rapporterade i sin helhet om vad som hände under den 22 dagar långa Gazaattacken, inbegripet då man dödat en äldre kvinna och en mor med sina två barn.

 

Båda tidningar följde under fredagen upp med långa utdrag av soldaternas kommentarer om förvirring och tvivel över de förhållningsorder man fick under den 22-dagar långa offensiv  vilken uppskattningsvis  kom att lämna 1 400 dödade palestinier.

 

Det här skedde under diskussionerna den 13 feb i en förberedande akademi för militärer. Skolans direktör Danny Zamir ledde diskussionen och avslöjade en utskrift av  vittnetsmål från kommendanten för en elitstyrka, från andra soldater och även från en stridspilot.

 

Aviv: Vid slutet av operationen fanns planen på att gå in i ett mycket tättbefolkat område inuti Gaza City. Vid genomgången började man tala om order för eldgivning inuti staden, eftersom man utnyttjat en väldig mängd eldkraft och under tiden kommit att döda ett stort antal människor, detta för att man själv inte ville komma till skada och bli angripen av Hamasmilisen.

 

Den första aktionen innebar att gå in i ett hus. . . med ett skyddspreparerat personligt fordon . . . och börja skjuta därinne. . . Jag kallar det mord . . . Vi skulle gå upp våning för våning, och varje person blev identifierad och det var tänkt att vi skulle skjuta. Jag frågade i början mig själv- ”Var finns logiken?”

 

De sa att detta var tillåtet eftersom vem som helst som befann sig i denna sektor i realiteten kunde bli anklagad för att vara terrorist, på grund av att man inte hade flytt. Jag fattade egentligen inte. . . De hade ju ingenstans att fly. . . .vilket på ett sätt skrämde upp mig.

 

Jag försökte till en viss del påverka, så långt det nu gick i min underordnade position, så att man skulle ändra detta. Till slut involverade man i  planen att man skulle gå in i husen, ha med sig megafoner och tala om för dem: ”Come on, ut allihopa. Ni har fem minuter på er. Lämna huset. Alla som inte kommer ut blir dödade.”

 

Jag vände mig mot våra soldater och sa, ”Ordern har ändrats. Vi går in i huset, de får fem minuter på sig för att fly, vi kollar varje person som kommer ut. . .och  ser till att han inte har några vapen, och efter det går vi in i huset, våning för våning, för att rensa . . . vilket betyder att gå in i huset, öppna eld mot allt som rör sig, kasta in en granat, allt så’nt.”

 

En av mina soldater kom fram till mig och frågade: ”Varför?” Jag svarade, ”Blev detta inte klart? Vi vill inte döda oskyldiga civila.”

 

Han går, ”Yeah? Alla som är därinne är terrorister, det är ett känt faktum.” svarade jag, ”Tror du människorna där kommer att springa iväg? Ingen kommer att göra det.” Han svarar ”Det är klart,” och sedan kommer hans kompisar in, ”Vi behöver mörda någon person som är därinne. Yeah, varenda en inne i Gaza är terrorist”. Och allt det andra man proppar våra huvuden fulla med i media.

 

Därefter försöker jag förklara för killen att inte alla därinne är terrorister, och efter det att han dödat, säg tre barn och fyra mödrar, går vi uppför trapporna och dödar ungefär 20 fler människor. . . .Jag försökte förklara varför vi måste låta dem få lämna huset. . .Egentligen hjälpte inte detta. Det är verkligen frustrerande att inse, att de tror det är tillåtet för dom att göra vad de vill inne i Gaza, att bryta sig in genom dörrarna utan någon annan anledning än att det är cool.

 

—
Därefter beskriver Aviv hur en skarpskytt dödade en äldre kvinna som kom inom 50 meters håll från ett hus ägt av ett befäl.

 

ZAMIR: Jag förstår inte. Varför sköt han henne?

 

AVIV: Det är antar jag, detta som är så trevligt med Gaza: Man ser en person på vägen. . .  Han behöver inte vara beväpnad. . . och du bara kan skjuta ihjäl honom. För oss var det en äldre kvinna, jag såg inte om hon hade några vapen. Ordern var att ta ut den där personen, kvinnan, i det ögonblick du såg henne.

 

ZVI: Avivs beskrivning är korrekt, men är det möjligt att förstå varifrån det kommer.  Och kvinnan . . . hon skulle egentligen inte vara där, för man var meddelad om att det skulle förekomma bombningar. Logiken säger att hon då inte borde ha varit där. Det sätt som du beskriver detta på, att det är mord i kallt blod, det stämmer inte. Det är känt att de har avspärrningar.

 

GILAD: Redan innan vi gick in gjorde befälhavaren för bataljonen klart för var och en av oss, att en mycket viktig lärdom från det andra kriget i Libanon var det sätt som vi, armén, gick in med mycket eldkraft. Intentionen var att skydda soldaternas liv genom eldkraft. I operationen förekom heller inte några svåra förluster, till priset av att en mängd palestinier dödades.

—

ZAMIR: Efter ett sådant dödande, gör de något slag utredning i armén?

 

MOSHE: Attityden är väldigt enkel: Det är inte trevligt att säga, men inte en enda bryr sig. Vi utreder inte detta. Det är vad som händer under strid och inträffar under säkerhetsrutinerna. 

 

ZAMIR: Bland piloterna, finns där några tankar eller samvetskval? Till exempel så var jag fruktansvärt förvånad över entusiasmen kring dödandet av Gazas trafikpolis den första dagen av operationen. De tog ut 180 trafikpoliser. I egenskap av att vara pilot, skulle jag ha kunnat ifrågasätta detta.

 

GIDEON: Taktiskt sett kallar du dem ”poliser”. I vilket fall som helst är de beväpnade och tillhör Hamas.

 

I ett längre utdrag ur fredagens ”Week’s End” upplaga, citerades den dagligen förekommande ‘Ram’, att hans intryck efter den 22 dygn långa operationen var ”känslan av en nästan religiös mission”.

 

Där fanns ett väldigt gap mellan det som ‘Utbildningstrupperna’ skickade ut och vad Israel Defence Force rabbinerna meddelade”, sa han. Pamfletterna till styrkorna berättade en historia om Israels strider i Gaza från 1948 till dagens läge, men rabbinernas meddelande lämnade intrycket av att vara ett ”religionskrig”.

 

De israeliska styrkornas rabbiner tillhandahåller en religiös service till varje soldat som så önskar inklusive ett ansvar för att bereda kosher föda, böneböcker-och möten samt religiösa råd. Där finns inget tvång.

 

övers Ingrid Ternert

15 mars, 2009

Jan Guillou: ‘Sluta dalta med provokatörerna!’

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige, nya, terrorism — ingrid @ 22:12

 

Aftonbladet 15 feb 2009

Demonstrationens budskap, protesten mot Israels långa serie av krigsförbrytelser i Gaza, saboterades grundligt av de svartklädda småterroristerna vars enda politiska avsikt var skadegörelse och stenkastning mot polisen.

 

Naturligtvis utlöste misslyckandet rena glädjeyran på de borgerliga ledarsidorna. Liberaler kan nämligen uppfatta det som svårt att försvara krigsförbrytelser. Och nu slapp de det på grund av småterroristerna.

 

Den säregne i Svenska Dagbladet gjorde förtjust jämförelser med pogromer i det gamla Östeuropa, alltså massmord och folkfördrivning, och intygade att det håller på att bli omöjligt för judar att bo i Malmö.

 
Samma ledarsidas frivilliga språkrör för Säkerhetspolisen tolkade Koranen efter eget huvud och kom fram till i stort sett samma slutsatser som den säregne.

 

Det ständigt återkommande tricket att koppla samman varje form av kritik mot israeliska brutaliteter och krigsförbrytelser med antisemitism går inte att göra så mycket åt. Det var länge sedan den taktiken kom för att stanna. Den uttrycker bara en ohederlighet som bottnar i desperation.

 

Däremot har dessa skribenter dessvärre rätt när de riktar sin kritik mot vänsterns slapphet i förhållande till de små svartklädda fanstygen, de som kallar sig Antifascistisk aktion, Global intifada, Osynliga partiet och liknande.

 

I Malmö stridsgrupperade sig dessa förbrytare under en banderoll med texten: ”Det är vi som bestämmer”. Vilken oerhörd förolämpning mot demonstrationen!

 

Det var alltså inte det Per Gahrton och Lars Ohly skulle säga i sina tal som var det väsentliga, det var att småterroristerna hade makten och till och med gjorde det till sitt politiska huvudbudskap.

 

Det finns en sentimental klockarkärlek inom vänstern gentemot dessa små antidemokrater helt enkelt för att de kallar sig ”vänster” och använder välkända signalord som antiimperialism och liknande. Det är lite som om de vore våra alltför ivriga men hett engagerade barn som vi i sinom tid kommer att kunna skola in i seriöst politiskt arbete.

 

Det är inte bara en fullständig utan också en farlig missuppfattning. Somliga av de små svarta menar allvar och de gör ingen hemlighet av var de hämtat sina ideal. Som de två som lät sig intervjuas i Sydsvenskan under pseudonymerna Andreas (Baader) och Gudrun (Enslin).

 

Den västtyska terroriströrelsen alltså, som kallade sig Rote Armee Fraktion och började härja på 1970-talet. De inledde med att attackera varuhus med mordbränder, gick vidare med bankrån, kidnappningar och politiska mord tills de alla var skjutna eller fängslade.

 

RAFs teori gick ut på att normalt politiskt arbete var meningslöst därför att arbetarklassen var mutad av kapitalismen. Men om man med våld provocerade den västtyska staten att kasta masken och visa sin sanna repressiva natur, så skulle fjällen falla från de mutade arbetarnas ögon.

 

De svenska sentida efterföljarna till RAF har såvitt jag sett inte formulerat den senare tankegången, att våldet skulle tända gnistan till en revolution. De är bara för våld i sig.

 

Det vore verkligen illavarslande om misstankarna mot Global intifada i Södertälje visar sig riktiga, att det är de som ligger bakom serien av mordbränder mot affärer i staden. Det var så RAF började.

 

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration.

 

Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

 

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

 

Och så är det än i dag, som synes. Därför avstår så många från att demonstrera, därför saboteras alltid demonstrationernas budskap. Det får bli ett slut på daltet! Annars blir all utomparlamentarisk politik meningslös.

12 mars, 2009

Hersh – Cheney basade för en ‘avrättningsenhet’ och andra Covert operations

Sparat under: Afghanistan, Iran, Israel, Mänskliga Rättigheter, NATO, Palestina, USA, nya, terrorism — ingrid @ 18:45

 

 

 

12 Mars 2009
Den kända och respekterade undersökande journalisten Symour Hersh har nyligen, utan att från början ha haft den intentionen, kommit att avslöja mer om händelserna kring 9/11.
 
 
Han säger att det existerar en ’exekutiva ring för avrättningar’ inom USAs militär vilken var i direkt kontakt med förre vicepresident Dick Cheney.
 
 
Avslöjandet skedde oavsiktligt under en konversation vid Minnesotauniversitet, vilken var menad att handla om amerikanska ledares, typ Nixon, våldförande på USAs verkställande makt.
 
 
Enligt Hersh var den förre vicepresidenten Dick Cheney informerad om de operationer som den hemliga enheten genomförde, en sk ”avrättningsenhet”.   
                       

Detta som svar på frågan från mötets moderator om aktiviteter i gråzonen av vad som vid det här laget är känt, typ Watergateskandalen, vilken kom att diskreditera den förre USApresidenten Richard Nixon. Hersh förklarade två fall av dylika operationella aktiviteter under Bushregimens tid.  
                     

”Efter 9/11, var CIA mycket djupt involved i inrikesaktiviteter mot folk som man antog kunde vara fiender till staten; utan att ha någon legal acceptans för detta,” svarade den legendariska reportern. 
  
Enligt New York Times artikel, nyligen publicerad, nämnde han ‘Joint Special Operations Command’, vilken Hersh förklarade endast utgjorde ännu en ”särskild del i vårt särskilda operationssamhälle, som fått stå för sig själv då Kongressen saknat insyn.” Den är i väsentliga drag en exekutiv avrättnings-enhet, som hållit på och hållit på,” fastslog Hersh. 
   
Med en under Bush närmast obegränsad makt, ”har man gått in i länder utan att ha talat med USAs ambassadör på plats i landet eller CIAstationens chef och letat fram människor på listan och avrättat dem för att därefter lämna landet. Detta har hållit på i allas våra namn,” sa denna Pulitzer Prizevinnare.
  (Läs mer…)

11 mars, 2009

Galloway kysser marken i Gaza

Sparat under: Fred, Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina — ingrid @ 1:58

 

 

Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway kysser marken i Gaza den 9 mars  2009,  Jerusalem Post

 

För en knapp månad sedan efter att ha lämnat England, anlände i måndags delar av Gazas hjälpkonvoj till Gazaremsan vid gränsen till Rafah och fick den brittiska parlamentsledamoten Galloway att kyssa marken.

 

”Viva Palestina” konvojen var framme, vilken fraktat med sig medicin, mat, kläder och leksaker och färdats i mer än12 000 kilometer genom Frankrike, Spanien, Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten. Man har också tagit med sig ambulanser och en brandbil till Rafahs övergång i söndags.

 

Men man försenades på grund av de egyptiska säkerhetsstyrkornas vägran att låta levereranser av ickemedicinsk hjälp passera – vilka lastades av och skulle gå genom den egyptiska Röda Korsövergången under Israels kontroll efter att först ha blivit kontrollerad av de israeliska styrkorna.

 

En av Hamas gränskontrollanter sa att omkring 50 brittiska och skotska frivilliga och 100 fordon som fraktat mat, kläder och medicin hade passedrat genom Rafah terminalen. Galloway sa att 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle komma till Gaza.

 

Efter att ha kommit över till Gazaremsan, sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i oceanen, men att resan var en hälsning från britterna och han skickade meddelandet att ”livlinan från Britannien till Gaza är framme.”

 

Han framhöll också att fler dylika hjälpkonvojer skulle komma och att Gazaborna kunde känna att de inte var ensamma. ”Jag har varit i Palestina många gånger, men den mest emotionella av dessa var efter folkmordsaggressionen mot det palestinska folket,” berättade han för reportrarna.

 

Då han tagit emot aktivisternas, tackade Hamas’s socialminister Ahmed Kurd Galloway för den ”nobla goodwill gesten” och betecknade denna lagstiftare som en ”hjälte”, skriver Farid Arada.
 
  
10 mars 2009 AP  
 
Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway hälsas välkommen i Gaza av Hamas ledare som kallar honom en hjälte. Detta skedde igår då Galloway hade anlänt till Gaza från Egypten med en hjälpkonvoj. Omkring 50 brittiska frivilliga och 100 fordon med mat, kläder och medicin har nu passerat genom den egyptiska gränskontrollen till Rafah.

 

Ahmed Kurd, Hamas’ socialminister, välkomnandet Galloway och kallade honom för en hjälte och tackade för dennes ”fina goodwill gest”.
 

Galloway uteslöts ur det brittiska regerande Labourpartiet år 2003 för sin uttalade opposition mot Irakkriget. Han sa att totalt 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle korsa gränsen till Gaza. Efter att ha anlänt dit sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i havet, men meningen var att skicka meddelande till den hjälpkonvoj som åkt från England till Gaza att man nu är framme.

 

Under lördagen anlände George Galloway till Egypten för att ansluta sig till hjälpkonvojen till Gaza som i förra månaden startat från London. I konvojen till Gaza ingår 12 ambulanser, brandbilar och mer än 1.4 miljoner dollar i hjälp till det krigshärjade Gaza, enligt en flygplatsanställd…

 

Galloway möttes av officiella personer från den egyptiska presidenten Mubaraks regerande Nationella Demokratiska Parti.

 

Den egyptiska regeringen hade arresterat dussintals oppositionella medlemmar som demonstrerat mot Israels offensiv mot Gaza under december och januari i år.

 

Egypten öppnade sin gräns i Rafah för att få in förnödenheter till Gaza och hjälp till de sedan kriget sårade palestinerna, men man har sedan dess hållit gränsen stängd.

 

Konvojen inkluderar 12 ambulanser och en brandbil och har även med sig mer än 1.4 milj dollar, dvs 1.1 milj Euro i stöd. Norra Sinais guvernör Mohammed Shosha har varit beredd på att ta emot konvojen men sa att Egypten bara skulle tillåta Galloway och medlemmar från konvojen att gå in i Gaza genom Rafah, för själva konvojens entré måste koordineras med Israel.

 

Israels krig i Gaza har dödat 1330 palestinier, främst civilia, och sårat 5450 andra. Bland de dödade befann sig 437 barn, 110 kvinnor, 123 ädre män, 14 läkare och fyra journalister. De sårade inkluderar 1890 barn och 200 människor som nu befinner sig i ett allvarligt tillstånd. Tiotusentals hus förstördes och de boende lämnades utan bostad i vinterkylan.

 

Israel, som velat krossa varje palestinsk befrielserörelse, har efter Hamas’ seger i valet svarat med sanktioner och nästan totalt blockerat den utblottade kustremsan efter 2002 års Hamasseger i valet, trots att en mindre belägring förekommit före det.

 

Människorättsgrupper både internationella och de från själva Israel har fördömt Israels belägring mot Gaza och kallat den ‘ett kollektivt straff’. Internationella advokater och människorättsgrupper har också anklagat Israel för folkmord med dess förödande blockad mot Gaza.

 

Gazaremsan är fortfarande under israelisk ockupation eftersom Israel kontrollerar tillträdet via luft, hav och land. Man öppnar sällan gränsen, såvida man inte står under ett stort amerikanskt tryck.

 

Fatah har ett litet administrativt inflytande i det av Israel ockuperade Västbanken och saknar själv inflytande i det arabiska östra Jerusalem, efter att Israel 1967 illegalt ockuperat båda. Andra illegala israeliska ockupationer i området är de libanesiska Shabaafarmarna och de syriska Golanhöjderna.   
 

Att bryta belägringen. Början till slutet?

Viva Palestina konvojen körde sakta längs Salah Eddinevägen som ledde till Gaza City och man tog in atmosfären och njöt av detta historiska ögonblick som just hade skapats.

 

Längs vägen stod tusentals palestinier, de andra hjältarna i denna motståndssaga. De räckte fram sina barn till medlemmarna i konvojen så att de kunde kramas som om änglarna befunne sig i staden. Floder av tårar och blommor flöt fram på båda sidor.

 

Längre uppåt gatan kunde man se människor ut ur sina tält och ruiner komma emot dem. Gnuggande sig i ögonen över att belägringen var bruten

 

Enligt det palestinska informationscentret hade George Galloway i sitt historiska tal från Al Katiba Square, bekräftat att Ismael Hania är den legitima representanten  för det Palestinska folket och premiärminister för dessa jordens fria.

 

Han sa också att konvojens medlemmar inte tillhör Storbritanniens överklass utan kommer från livets alla vägar, religioner och alla färger.

 

Donationerna har kommit från vanliga människor, från moskéer och kyrkor. Miljoner skulle kunna göra denna resa, men de ber alla idag för er, det palestinska folket.

 

I Gaza City, var det ikväll jubel och firande då deras hedersgäster inte ville betrakta sig som gäster – utan som en del av den ständigt växande familjen i Gaza. Gazas myndigheter har organiserat en hedersprocession  för Viva Palestina och ett program med aktiviteter inklusive en tur till det förstörda området med skolor, sjukhus och andra inrättningar.

 

Vissa supportrar till Viva Palestina som till fots lyckats korsa gränsen efter tio timmars väntan vid Rafahs gräns är ikväll gäster hos Gazas regerande myndigheter. Olyckligtvis väntar fortfarande en del andra medlemmar på att få tillåtelse att korsa gränsen. De hoppas att egyptierna imorgon låter dem förenas med sina vänner.

 

En händelserik dag i en karusell av känslor går mot sitt slut. I morgon kommer Viva Palestina att besöka Gaza för att vara de första att möta  dessa en och en halv miljon männislor, på den tätaste koncentration människor per kvadratkilometer som idag existerar på vår jord.

 

Dessa kommer att berätta om katastrofens omfång vilket i realiteten utgörs av världens största koncentrationsläger,  där människor bara har fått stå ut.

 

De kommer att rapportera om en aldrig avslutad belägring, där ingen har någonstans att fly då F16planen beslutat spela sitt dödliga spel med Gazas barn.

 

 

 

Övers

Ingrid Ternert

29 januari, 2009

Pierre Schori om Gaza och att Reinfeldt måste tala klarspråk angående folkrätten

Sparat under: EU, Fred, Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige — ingrid @ 11:47

 

 

Reinfeldt måste tala klarspråk om folkrätten
Pierre Schori Aftonbladet Kultur 20090127

 

USA:s invasion av Irak 2003 fick en rasande Kofi Annan att överväga att avgå. Han valde att stanna för att värna folkrätten och världsorganisationens anseende. Säkerhetsrådet hade ju trots alla George W Bushs brutala påtryckningar vägrat att gå med i ett illegalt krig.

 

Kofi Annans efterträdare har ställts inför ett liknande dilemma. Under Ban Ki-Moons besök i Israel bombades FN:s högkvarter i Gaza. Även han blev rasande.  FN-chefens vrede späddes på i Gazas ruiner där tusentals värnlösa har massakrerats och traumatiserats i de massiva israeliska angreppen mot civila mål som polisstationer, ambulanser moskéer, ministerier och bostäder. Två hundra palestinier dödades denna första dag….men

 

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för vedergällning: den måste vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås. Så har inte fallet varit. UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell har talat om ”en fullständigt oproportionerlig våldsanvändning”. Corell fick stöd av tio israeliska människorättsorganisationer som även krävde klarhet om Israel använt fosforbomber mot bostadsområden.

 

Att israeliskt flyg släppt ett stort antal fosforbomber, bekräftades av media och Amnesty när de två veckor senare till slut släpptes in i stridszonen. De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag höra av en ledande regeringsföreträdare. När jag påpekade att Israel bombat Gazas universitet, blev svaret: – Du menar det islamiska universitetet.

 

Samma person har fördömt Robert Mugabes regim i Zimbabwe, men inget sagt om Israels Mugabefasoner att ha utestängt journalister från stridszonen. Till råga på eländet är Israel också den enda medlemsstaten i FN som upprepade gånger angripit FN:s personal och byggnader. Terrordådet mot FN i Bagdad 2003 utfördes av al-Qaida.

 

Israels stridskrafter är också ensamma om att smula sönder internationella biståndsprojekt och ”råka” döda dess personal. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren uppgav att deras konvojer var mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Det kan inte finnas en folkrätt för Israel och en annan för alla andra.

 
Både Israel och Hamas avvisade den senaste FN-resolutionen. Men det är Israel som under årtionden har vägrat att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisat arabstaternas fredsplan från 2002. Landet är som alla medlemsstater förpliktigat att implementera säkerhetsrådets beslut.

 

När andra stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Så skedde i Elfenbenskusten i januari 2006 när skaror av presidentmakten närstående ungdomsgäng i tre dagar omringade och attackerade FN-högkvarteret i huvudstaden, medan andra angrep och vandaliserade FN:s och Rädda Barnens kontor och lager ute i landet.

 

Säkerhetsrådet satte då gängledaren på sanktionslistan, Kofi Annan skickade en skarp protest till presidenten med en räkning på 3,5 miljoner dollar för förstörd FN-egendom. Ban Ki-Moon kräver i samma anda nu en internationell undersökning av vad som hände i Gaza. Han behöver allt stöd han kan få, också av Sverige. I Gazafallet står den globala rättsordning som världens nationer mödosamt byggt upp sedan andra världskriget på spel, liksom respekten för den internationella humanitära rätten och olika Genèvekonventioner.

 

För Sverige har försvaret av folkrätten traditionellt varit en utrikespolitikens hörnpelare. Under Irakkriget började man dock svaja. Folkrätten kunde tolkas på olika sätt, antydde både stats- och utrikesminister och sedan blev det tyst i frågan. Vi som kräver klarspråk och en tydligare politik av regeringen gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN samt på grund av det mänskliga lidandet på båda sidor av gränsen.

 

Men det gäller också att värna Sveriges anseende som rättstat och trovärdig förespråkare för fred och försoning. Det finns en rad viktiga saker som regeringen kan och borde göra: 1 Att ge offentligt stöd åt Ban Ki-Moons krav på en opartisk internationell undersökning. Erbjud svensk expertis och ekonomiskt stöd. Instruera Sveriges FN-ambassadör att ta upp frågan i nästa veckomöte för EU:s ambassadör.

 

Om inte enighet kan nås, bör Sverige ta upp frågan i generalförsamlingen. Och om inget annat hjälper, finns inget som hindrar regeringen från att själv ta initiativ till en internationell kommission. Så gjorde Göran Persson i fråga om Kosovo; det bidrog till att klargöra konflikten och dess folkrättsliga förutsättningar. En utredning skulle också visa den muslimska världen att man tar folkrätten på allvar.

 

Jag skriver detta från Beirut, där den förre (kristne) informationsministern i Libanon, Michel Samaha, berättar om den chock som han och andra drabbades av inför EU:s lama reaktion inför den ”holocaust” som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera.

 

2 Stoppa allt vapensamarbete med Israel. Konsument-, idrotts- och turistbojkott är en privat sak för den enskilde medborgaren. Men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att Israel har tillstånd att testa vapen i Kiruna som lemlästar civila i Gaza.

 

3 Följ Kofi Annans exempel och kräv ersättning. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Och det finns ännu tidigare skulder att inkräva.

 

För tio år sedan stod Gazas internationella flygplats färdig med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland, Marocko och-Sverige. 2001 raserades kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå förstördes landningsbanorna. Israels skäl, då som nu, var att hejda införsel av vapen och att straffa palestinierna för deras stöd åt terrorismen. Då var det ”terroristledaren” Yassir Arafat, som sju år tidigare hade fått motta Nobels fredspris.

 

4 Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde som medlem av EU:s trojka följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

 

Arafat förnekade Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes.

 

Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av. Hur kan någon tro att man kan skapa fred med hälften av palestinierna (PLO) medan man bekämpar den andra, segrarna i arabvärldens mest rättvisande val?

 

Även humanitärt har EU försatt sig i en knipa. Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention?

 

Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta. Därmed skulle man döma de belägrade Gazaborna till ytterligare lidande, denna gång förorsakad av EU, inklusive Sverige.

 

5 Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet.

 

FN:s biståndsorgan, UNWRA, finns redo på plats. Låt dem göra sitt jobb att lindra nöden och börja återuppbyggnaden. De är vana att arbeta med den lokala Hamasadministrationen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

 

Pierre Schori, chef för tankesmedjan Fride i Madrid

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress